Inledning

I USA finns en tidskrift som heter Gottesdienst (vilket är tyska och betyder Gudstjänst). Det är en luthersk publikation som vill främja och försvara den traditionella liturgin och verka för bekännelsetrohet, vilket ju är mycket goda mål. Förutom tidskriften har de en hemsida, en blogg och en podcast m.m.

Jag tänkte här gå igenom en intressant podcast jag lyssnade på för en tid sedan. Den handlar om nattvardens förvaltande, ett angeläget ämne (TGC 073 – On Administering the Sacraments: WDTM?). Den präst som intervjuas i podcasten heter Larry Beane och han är präst i Missourisynoden i USA (LC-MS). Det är ett samfund som grundades 1847 och under nästan hela sitt första århundrade var konfessionellt, men som efter andra världskriget kommit att tolerera en mängd olika läror. Pastor Beane tillhör alltså den konservativa gruppen av präster.

I den blå texten här nedan återger jag det viktigaste ur podcasten, ur pastor Beanes berättelse och om hans ståndpunkter. Mina kommentarer inflikar jag med kursiv stil.

Från podcasten

Ämnet är hämtat från artikel XIV i Augsburgska bekännelsen: ”Om det andliga ståndet lär våra kyrkor att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligen eller förvalta sakramenten.” (”Of Ecclesiastical Order they teach that no one should publicly teach in the Church or administer the Sacraments unless he be regularly called.”) Så ser vi hur den lutherska bekännelsen ansluter sig till den bibliska läran att endast prästerna ska dela ut nattvarden. (Pastor Beane visar att han är helt införstådd med detta, vilket är mycket bra.) Lekmannadistribution är utbrett i LC-MS, men det var helt okänt vid reformationen. (Det är en relativt nyligen utvecklad sed, första lutherska gudstjänstordning i USA som nämner lekmannadistribution i nattvarden trycktes 1969, men det har nu blivit mycket utbrett bland lutheranerna i USA, även bland de konservativa och konfessionella. Det anses som normalt. I en del församlingar kan till och med en betrodd lekman leda gudstjänsten och celebrera nattvarden om pastorn har semester.)

Artikel XIV i Augsburgska bekännelsen skrevs för att markera att lutheranerna inte höll med de reformerta. De ville markera katoliciteten, kontinuiteten med den gamla kyrkan. År 1530 (då Augsburgska bekännelsen skrevs) fanns inga lekmän som assisterade vid nattvardsutdelningen, så som det finns i USA idag. Det romersk-katolska svaret på artikel XIV var att lutheranerna inte hade det rätta ämbetet, de hade inte riktiga biskopar. Mot detta svarade lutheranerna att de gärna ville behålla biskopar, men att de romersk-katolska biskoparna inte var rätta biskopar. I Tyskland gick inte de romersk-katolska biskoparna över till lutherdomen, så som de gjorde i Sverige.  I Amerika blev det ännu värre genom våra tankar om demokrati i den kyrkliga styrelsen. Genom urvattnad förståelse av ämbetet följde en urvattnad förståelse av vad det innebär att ”förvalta sakramenten”.

Den lutherska kyrkan i Sibirien startar nu om efter kommunismen. De har aldrig på 500 år haft kongregationistisk uppbyggnad (=med självständiga församlingar, utan biskopar, så som Missourisynoden är uppbyggd) eller församlingsstämma (”voters’ assembly”). De har ingen förvirring angående lekmännens uppgifter, inga lekmannaassistenter. De har biskopar.

De har stort behov av präster. De präster som finns behöver resa mycket. Men de skulle aldrig drömma om att låta lekmän predika ”på grund av det stora behovet”. De har inga lekmän som assisterar vid nattvarden. Frågan finns helt enkelt inte. Däremot har de diakoner, ett slags assisterande präster (som ämbetsinnehavare, alltså inte som lekmän), som hjälper församlingsprästen. Hellre än att ha lekmän (valda för ett år) som assisterar prästen har de vigda diakoner. Då handlar de inte i strid med Konkordieboken. De har kvar traditionerna som vi förlorat.

I Amerika hyllar vi uppfinningsrikedom, men i Konkordieboken är uppfinningsrikedom något dåligt. Lutherdomen i USA har ofta gjort förändringar för förändringarnas skull, och för att göra som de andra, stora, kyrkorna, för att följa med sin tid, men för att göra förändringar i liturgin behöver man goda skäl. Lutherdomen är till sitt väsen en traditionell fortsättning av den katolska kyrkan från dess första början, till skillnad från de andra kyrkorna som bildades vid reformationen.

Vi ska inte fråga efter vad som drar mest folk till kyrkan, utan vad som bäst uttrycker vår tro. Vi ska behålla det vi ärvt från våra fäder, såvida vi inte har mycket goda skäl att förändra. Vårt uppdrag är att bevara, inte att vara på jakt efter det senaste. När det gäller teknik och mycket annat är det en god inställning att fråga: Hur kan vi göra detta bättre? Men i kyrkan ska vår första fråga vara: Hur kan vi bevara vad vi fått? Guds Ord förändras inte. Vi har alldeles för lätt att tro att vår ”evangeliska frihet” bör tillåta olika saker. Varför ska vi ha grön stola under Trefaldighetstiden? Kan vi inte lika gärna ha orange stola?

Om vi hade haft samma kyrkostruktur och liturgi idag som lutheranerna år 1530, då hade vi inte haft de problem idag som är orsaken till denna podcast. Vid tiden för Augsburgska bekännelsens tillkomst hade de ärvt en mer än tusenårig tradition, ja från apostlarnas tid, och de var reformatorer, som ville gå tillbaka till rötterna, till den sant katolska kyrkan. Våra reformatoriska fäder ville inte skapa något nytt, utan de ville bevara kyrkans kontinuitet. I min församling distribuerar jag Kristi kropp, brödet, så att jag kan avgöra vem som ska få del av sakramentet. (Det förekommer ofta i Missourisynoden att lekmän hjälper till att dela ut nattvarden, och det händer även att lekmän går först och delar ut brödet.) Kristi blod, kalken, delas ut av en diakon som är vigd (”consecrated”) men inte ordinerad (”ordained”). Han har studerat teologi i fyra år och har sedan invigts till diakonämbetet. Han använder mässkläder. 

Här agerar tyvärr pastor Beane fel och utan stöd i bekännelseskrifterna. Han har på egen hand infört ett diakonämbete. Om man hör till en kyrka/kyrkogemenskap måste man acceptera den kyrkans ämbete. Det finns diakoner i Missourisynoden, men de är lekmän. Man har för något år sedan studerat och behandlat just denna fråga och tagit beslutet att diakoner även i fortsättningen ska vara lekmän, d.v.s. att de som vill predika och celebrera nattvarden ska vara prästvigda. En kyrka kan ha ordningen att diakoner är ämbetsbärare (=assisterande präster), en sådan ordning är fullt möjlig, men så vill LC-MS inte ha det, och det är också fullt möjligt. Pastor Beane kan inte (ska inte) själv, på egen hand, egenmäktigt införa en sådan ordning att diakoner ska vara ämbetsbärare.

Det är naturligtvis lovvärt att pastor Beane vill ha en sakramentsförvaltning som är biblisk, att nattvarden endast delas ut av vigda ämbetsbärare. Men står man i en kyrka måste man respektera den kyrkans ordningar. Augsburgska bekännelsens fjortonde artikel fortsätter: ”Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangeliets lära och förvaltningen av sakramenten.” I en kyrka ska man alltså vara ense om läran och sakramentsförvaltningen. Det innebär att man genom att tillhöra en kyrka

1/ accepterar den kyrkans lära: Mer eller mindre definierad, liberal och pluralistisk eller konservativ. Eller enligt Augsburgska bekännelsen: konfessionell och endräktig.

2/ accepterar den kyrkans ämbetsordning. Har synoden diakoner som är lekmän kan en präst inte på egen hand införa diakoner som ämbetsbärare.

^{(Dessa två principer passar mycket bra att tillämpa på svenska förhållanden, särskilt den andra.)}

• Ämbetet