Jag fick en bok om den svenska högmässan i mina händer, skriven av en litteraturhistoriker. Med sin bok vill han att svenskarna ska få upp ögonen för vilken skatt de hade i den svenska högmässan. (Detta avsåg högmässa enligt 1942 års handbok, och det är ju den som våra kyrkor relativt nära följer än idag.) Naturligtvis är det enda nödvändiga att gudstjänstbesökare förstår vad (vem) gudstjänsten handlar om och att de i tro tar emot vad den ger: Gemenskap med Jesus och syndernas förlåtelse. Evigt liv och salighet. Glädje och kraft till att göra goda gärningar.

Också i den enklaste gudstjänst kan tron på Kristus förmedlas och stärkas. Men detta hindrar inte att vi (naturligtvis) strävar efter att göra gudstjänsten vacker och högtidlig, inte så att det inkräktar på innehållet, utan så att den blir ett verktyg för Guds handlande med oss människor.

Så vill jag här citera avslutningen av hans förord. Jag har moderniserat språket något.

I vårt Sverige av i dag [1951] har vi en hög vetenskaplig kultur, bunden till högskolorna. Vi har en välutvecklad social och teknisk civilisation. Men en egentlig kultur, som kan mätas med Englands eller de romanska folkens [Frankrike, Spanien, Portugal och Italien], har vi faktiskt inte. Med ett enda undantag. Det finns en viss företeelse, ett visst skeende i Sverige, där i svenskt nationell form kontakten förmedlas med kristenhetens samlade, väldiga kulturarv. Detta skeende, denna livsyttring har med mycken omsorg blivit så slipad och utformad, att den också rent estetiskt kan kallas det största vi frambragt. Det är ett väldigt drama, i vilket röster från kung Davids stad förenas med urkristendomen och medeltidens och reformationens stämmor. Det ger oss kontakten, den enda vi äger på svensk grund, med både Rom och Wittenberg och Canterbury. Det är i sista hand vår största kulturprestation.

Svenska Högmässan är namnet.

(Knut Hagberg: Den svenska högmässan, Bokförlaget Natur och Kultur, AB Gustaf Lindströms Boktryckeri, Stockholm, 1951)

• Okategoriserade