Kategori: Äktenskap och familj

Manligt och kvinnligt III – i familjen

Förra veckan skrev jag om vad som gäller för kvinnan, hustrun i familjen. Vi går vidare med instruktionerna för mannen.

Aposteln fortsätter: Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den – – – mannen [är] skyldig att älska sin hustru som sin egen kropp. Den som älskar sin hustru älskar sig själv. Ingen har någonsin hatat sin egen kropp, utan man ger den näring och vårdar den, så som Kristus gör med församlingen. (Ef. 5:25ff.)

Här ser vi hur aposteln förmanar männen. Eftersom mannen har en sådan maktposition, behöver han förmanas, så att han inte missbrukar den och drivs av egennytta. Bibeln ursäktar som sagt inte kvinnoförtryck. Mannen har ansvar inför Gud hur han utövar sin makt. Mannen är skyldig att älska sin hustru och göra väl mot henne, så att hon har det bra. Detta är mycket viktigt. Sankt Petrus förmanar männen kraftfullt att behandla sina hustrur väl: Visa dem [hustrurna] aktning som medarvingar till livets nåd, så att era böner inte blir hindrade. (1 Petr. 3:7)

Nu vet vi kristna ju att även mannen har kvar sin gamla människa. Ja, mannen och kvinnan är båda under arvsynden, de är lika syndiga. Inför Guds domstol är det ingen skillnad på könen: Ingen rättfärdig finns, inte en enda, ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud. Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda. (Rom. 3:10ff.) Mannens och kvinnans skilda uppgifter och ställning är en skapelseordning, inte en frälsningsordning. Det är därför aposteln skriver till galaterna: Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (Gal. 3:27f.)

Eftersom alltså både mannen och kvinnan är syndare, kommer de ofrånkomligen begå synder i äktenskapet. Även den frommaste man kommer i någon mån missbruka sin makt, antingen genom att utöva den felaktigt eller genom att utöva den för litet. Men sådana problem förändrar inte själva ordningen.

Det finns i vår tid en annan källa till problem här, nämligen hur det ska fungera om man inte tror på Gud, inte tror att vi har ansvar inför en högre makt. För om mannen (Svensson) inte tror att han har något ansvar inför Gud, kommer han sannolikt oftare missbruka den makt han har. Det finns många exempel på sådant, och på sätt och vis kan man ju förstå en sådan invändning. Om mannen inte anses ha ansvar inför Gud hur han utövar sin uppgift som familjeöverhuvud, är ju risken för maktmissbruk klart större. Lösningen har då blivit att frånta mannen hans makt. Men tar man på detta vis ifrån honom makten, så tar man bort ansvaret, och då har man ju verkligen bäddat för att mannen blir ansvarslös!

Men oavsett hur väl eller illa ett äktenskap fungerar, så är mannens och kvinnans fördelning av ansvar och uppgifter i äktenskapet inte något som gäller bara för kristna. Det är en ordning som instiftats i skapelsen, och därför gäller den för alla människor i alla tider, oavsett tro.

Manligt och kvinnligt II – i familjen

Hur är det då med manligt och kvinnligt i familjen? Efter att sankt Paulus i Efesierbrevet gått igenom frälsningen genom tron allena, kommer han in på helgelsen och livet i den kristna familjen. Han gör det med bakgrund i Guds väsen. Kristendomen är tydligt förankrad i familjen och dess relationer. Gud är vår Fader och Kristi Fader, vi är Guds barn, kyrkan är Kristi brud och Kristus brudgummen. Ja, familjen är central. Vi människor är inte skapade som fristående individer. Ingen av oss existerar fristående från andra människor, vi har alla fötts av en mor och en far.

Vi ska nu se vad aposteln skriver om kvinnan och mannen i familjen, vi börjar med kvinnan.

Kvinnan

Sankt Paulus börjar med kvinnan. Han går igenom vad som gäller och utgår från Kyrkans förhållande till Kristus: Ni hustrur, underordna er era män, så som ni underordnar er Herren. Ty en man är sin hustrus huvud, liksom Kristus är församlingens huvud – han som är Frälsare för sin kropp. Som församlingen underordnar sig Kristus, skall hustrun i allt underordna sig sin man. (Ef. 5:22ff.) Han anknyter också till skapelsen och gamla testamentet: Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött. (Ef. 5:31, jfr 1 Mos. 2:24)

Att kvinnan ska underordna sig sin man, och att mannen är familjens överhuvud får många att se rött. Det anses vara förtryckande. Ja, uppenbart finns det mycket kvinnoförtryck i världen. Vi medger det. Så mot den bakgrunden är det lätt att förstå kritiken. Man ska inte försvara egoism och maktmissbruk!

Men, missbruket upphäver inte det rätta bruket. Men finns det då ett rätt bruk? Är inte all underordning förtryck? Det hävdar feministerna. Nej, det är det inte. Tänk på hur det fungerar annars. Om en förening inte har någon ordförande eller styrelse, så har den mycket svårt att fungera. Det blir ingen ordning. Och på en arbetsplats finns alltid någon som är chef. Är man förtryckt på arbetet för att man har en chef över sig? Nej, det är inte något ont att ha en chef på arbetet. Tvärtom anser alla – med rätta – att det behövs tydlig ansvarsfördelning och gott ledarskap för att en arbetsplats ska kunna fungera och utvecklas.

På arbetsplatsen ska det alltid finnas en ansvarig, en chef. Chefen är överordnad. Men det betyder inte att chefen måste stå där hela tiden och säga åt dem som arbetar vad var och en ska göra. Det betyder inte att det är bara ska vara chefen som tänker. Tvärtom presterar företag och organisationer som förmår aktivera medarbetarna bättre. Där alla jobbar aktivt, av egen kraft, mot gemensamma mål, tar man tillvara allas kompetens. Chefen kommer inte med alla idéer, men han ska ta tillvara dem. Det är chefens uppdrag och ansvar att se till att det fungerar, så om det till exempel uppstår problem eller förändringar i allmänhet, behöver han ingripa. En bra chef gör medarbetarna delaktiga, informerar alla, tar vara på allas förmågor och kunskaper, men till slut är det faktiskt chefen som fattar beslut. Och då kan medarbetarna behöva foga sig. Som man ofta säger: Före beslut kan det vara högt i tak och öppen diskussion, men sedan beslutet är fattat ska man vara lojal. Kan man inte vara det är man på fel plats.

Kvinnans underordning i äktenskapet betyder alltså inte alls att kvinnor ska sluta tycka och tänka. Tvärtom behövs kvinnans aktiva bidrag på många sätt! Öppna diskussioner och ärliga samtal gynnar äktenskapet. Men ansträngningarna ska samordnas till familjens bästa, och det är mannens uppdrag se till att det blir så. Mannen är familjens överhuvud och har sista ordet. Många gånger kan detta ske utan motsättningar och problem, men inte alltid.

Om familjen

Familjen är skapad av Gud och återspeglar att han är alltings fader, som jag sade i förra bloggposten: Därför böjer jag mina knän för Fadern, han från vilken allt vad Fader [och familj] heter i himlen och på jorden har sitt namn. Vi ser det också i sankt Lukas tredje kapitel, där vi ser hur Kristus förenat Gud och människa. Det står: [Jesus] var, menade man, son till Josef, son till Eli, son till Mattat, son till Levi,[…] son till Enos, son till Set, son till Adam, son till Gud. (Luk. 3:23-38) Gud är fader till alla människor, Gud är faderskapets ursprung och familjens grundare.

Som tolvåring i templet (Luk. 2) visade Jesus både att han underordnade sig Gud Fadern och sina föräldrar. Han sade till sina föräldrar: Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader? och när han följde med föräldrarna står det: Sedan följde han med dem ner till Nasaret, och han var alltid lydig mot dem.

Båda ordningarna är av Gud. Det är Gud som har skapat familjen, och han har också lovat att frälsa dem. Till Abraham sade Gud: ”Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig. Där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.  Vi tänker kanske inte på vad ordet släkter betyder här, men det ord som är översatt med ”släkter”, kan också översättas med ”familjer”. Guds frälsningsplan inbegriper familjer: I dig skall alla familjer på jorden bli välsignade.

Hemma med barn i praktiken

Är det ekonomiskt möjligt att vara hemma med barnen? Samhället motarbetar dem som vill ta hand om barnen på egen hand genom att subventionera den kollektiva barnomsorgen med mer än hundratusen kronor per barn och år. (År 1994 samt 2008 – 2012 fanns det möjlighet för kommuner att ge vårdnadsbidrag för barn mellan ett och tre år, men det är inte lagligt längre.)

Är det då möjligt att leva på en lön? Ett sätt att få reda på det är ju att försöka. Det är så klart inte lätt. Å andra sidan vore det ju märkligt om vi med en av världshistoriens högsta materiella nivåer inte skulle ha råd med det. Det är i mycket stor grad en fråga om prioriteringar och att man accepterar att inte vara bland de rikare. För det är klart att prioriteringar måste göras. Flera gånger har jag hört mödrar säga ”Jag skulle vilja vara hemma med barnen, men vi har inte råd”. Men råd med fin bil hade man och stor platt-TV (det här hände på den tiden sådana kostade pluring) och semesterresor utomlands med familjen. (Vi har faktiskt varit så lyckligt lottade i vår familj att vi årligen kunnat resa på dagsutflykt med barnen till Helsingör!)

Jag skulle från min egen erfarenhet säga att det går, men att det kräver stor personlig insats och sparsamhet. Den största ekonomiska utmaningen är boendet. Man kan inte bo var som helst, det blir för dyrt. Detta kan vara riktigt knepigt! När det sedan gäller mat, saker och kläder är det lättare att leva enkelt.  Öl, sprit, tobak och spel på stryktipset får man klara sig utan. Att leva enkelt är för övrigt klimatvänligt! Kan man klara sig utan bil spar man mycket pengar och miljö. Och i vår tid finns många second-hand-butiker som underlättar mycket. Där kan man köpa många saker billigt.

Nutidsmänniskornas inställning i den här frågan är ofta att pengarna, den materiella standarden och det egna välbehaget går före. Om detta skriver aposteln Paulus:

Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider. Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, egensinniga och högmodiga. De skall älska njutning i stället för Gud och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft. Håll dig borta från dem! (2 Tim. 3:1ff.)

Avslutning på höstens bloggserie om äktenskap och familj

Är det tungt att följa Guds bud? Ja, det kan det vara. Det är inte att välja den breda vägen. Men att leva efter Guds vilja är det riktiga.

Men vi ska inte göra det tyngre än det är. En kristen ska inte vara självplågare. Jag vill avsluta mitt föredrag om familj och äktenskap genom att framhålla kung Salomos råd, som är tänkta att tillämpas där man prioriterar rätt, där man älskar och fruktar Gud och sätter plikterna främst:

Ät därför ditt bröd med glädje och drick ditt vin med glatt hjärta. Gud är redan nöjd med det du gör. Låt dina kläder alltid vara vita och låt olja aldrig fattas på ditt huvud. Njut livet med en hustru som du älskar, alla dagar i ditt förgängliga liv, det som Gud ger dig under solen, ja, under alla dina förgängliga dagar. Ty detta är din lott i livet och under den möda som du gör dig under solen.(Pred. 9:7ff.)

Bör kristna barn gå i förskola?

I vår situation måste vi fråga oss vad som är vår uppgift som föräldrar. Bibeln ger inga detaljerade svar om när barn bör eller får gå i förskola. Däremot anger den att barnens uppfostran är familjens uppgift. Detta har länge motarbetats. Daghemmens och förskolornas utbyggnad och hemmens nedmontering har skett med icke-kristna argument.

Följden av detta är till exempel att barn i allmänhet har blivit mer otrygga och många gånger rotlösa. Till exempel har självskadebeteenden bland unga ökat kraftigt. Förr fanns det inte som begrepp att ungdomar skar sig.

Vi ska vara mycket kritiska till den allmänna kulturen, där idag mer än 80 % av barnen börjar i förskolan som 1-åringar, de allra flesta redan vid sin ettårsdag, långt innan de ens kan prata! Säg som det är, detta görs inte med barnens bästa för ögonen! Vi behöver uppvärdera hemmet och se det som den primära, naturliga platsen för barnomsorg.

Men vi ska inte idyllisera historien och tro att allt var bra förr när barnen fick växa upp med mamma hemma. Människorna var bristfälliga, syndare och egoister även då. Det fanns många problem även förr, särskilt sedan industrialismen kom och pappa rycktes hemifrån, bort till en fabrik. Bondesamhället däremot var mycket tryggare för barnen, fast jag tror inte att någon av oss vill tillbaka till den tiden ändå.

Och på samma sätt som inte allt var bra förr, finns det många trygga människor och goda samhällsmedborgare som varit på dagis före tre års ålder. Frågan är inte svart-vit, där allt är enkelt. Därför behöver vi närma oss denna fråga på ett principiellt plan.

Samhällsförhållandena skiftar. Det är kristna föräldrars plikt att göra vad de kan för att ge sina barn en trygg och god uppfostran och att undervisa dem i den kristna tron. Små barn behöver sina föräldrar och en mindre, lugn miljö där de kan få trygghet och närhet. Mamma är särskilt viktig här. Visst finns det barn som tidigt mister sin mamma och som växer upp med sin pappa eller sin moster, men fullt ut kan ingen ersätta mamman.

När barnen blir äldre får de behov av socialt samspel med kompisar och grupper. Då är det naturligt att de får träffa andra barn. I vårt samhälle sker detta oftast i förskolan, men alla barn går faktiskt inte i förskola. Social träning är viktig. Ju fler syskon man har, desto mer social träning får man hemma, (även om man givetvis får annan social träning i förskolan).

Även för män (kristna eller inte) gäller att hemmet och familjen går först. Barnen är viktigare än karriären!

 

Ska staten eller hemmet uppfostra barnen?

En av familjens viktigaste uppgifter är att ge ett gott hem och en god uppfostran åt barnen. Det innefattar flera saker: Mat och kläder, kärlek och omsorg, goda värderingar. Dessa uppgifter hör till familjen. Är familjen kristen, vill man också ge barnen den kristna tron.  Hör, min son, din fars förmaning, förkasta inte din mors undervisning. – – – Min son, om syndare lockar dig, så följ dem inte. (Ords. 1:8, 10)

[En församlingsledare] skall ta väl hand om sin familj och se till att hans barn lyder och visar all respekt. (1 Tim. 3:4) Någon invänder kanske att detta skulle gälla bara för prästerna, men det står det inte. Att ta väl hand om sin familj gäller alla kristna, men prästerna ska vara föredömen här.

 [En församlingsänka] skall vara känd för att ha gjort mycket gott: uppfostrat barn, visat gästfrihet, tvättat de heligas fötter, hjälpt nödlidande och sökt varje tillfälle att göra gott. (1 Tim. 5:10)

Jag [Paulus] vill därför att unga änkor gifter sig, föder barn, sköter hemmet och inte ger motståndaren något tillfälle att tala illa om dem.
(1 Tim. 5:14)

Familjen angrips dock av olika ideologier: Materialismen, liberalismen och socialismen. Materialismen vill få oss att tro att pengar är viktigare än barn, liberalismen att en kvinna är förtryckt om hon arbetar i hemmet och inte tjänar egna pengar, och socialismen att barnen ska uppfostras kollektivt. Dessa tre ideologier har vunnit stora segrar, ja, de har närmast segrat totalt i vårt samhälle.

Det som inbegriper lagar måste vi förstås finna oss i, till exempel så hade vi fram till 1971 sambeskattning av inkomst, det vill säga mannens och hustruns inkomster fördelades jämnt vid beskattningen. Sambeskattning utgår från familjen och gynnar den. Vår nuvarande skattelagstiftning utgår inte från familjen. Det som finns i skattelagstiftningen är självständiga individer.

Här finns mycket att säga om hur det blivit som det blivit i Sverige. Från en webbsida om den socialdemokratiska politikern Alva Myrdal, som verkade ungefär 1925 -1970, har jag hämtat följande två citat, som visar vad hon ville:

Framtidsperspektivet som målas upp är en ”fortsatt kollektivisering av barntillsyn och barnuppfostran”

Daghemmen var en gemensam lösning på två grundläggande problem: kvinnornas frigörelse och barnens socialisering.

Ur den socialdemokratiska stridsskriften Familjen i framtiden från 1978 hämtar jag följande:

  • De familjepolitiska åtgärderna måste inpassas i en total politisk strategi; (s 1)
  • Alla vuxna människor skall vara ekonomiskt oberoende av anhöriga. (s 2)
  • Barnens sociala, intellektuella och kulturella utveckling skall vara oberoende av föräldrarnas ekonomiska förhållanden (s 2)
  • Man ändrar inte på verkligheten genom information. Det är verkligheten som måste förändras […] (s 9)

Punkt 3 anser många vara lovvärd. Och jag vill inte säga emot det. Tvärtom. Men om man anser att samhället ska ta ett stort ansvar för alla barns sociala, intellektuella och kulturella utveckling, så trampar man mycket lätt vidare in på värderingarnas område och menar att samhället ska förse alla barn med normer. Även om få säger det, så sker barn­upp­fostran idag kollektivt, på förskolorna. Föräldrarna har i stor utsträckning lämnat ifrån sig denna uppgift.

I en översikt beskrivs olika kategorier av människor som inte förvärvsarbetar:

Förvärvsförhindrade – de som var förhindrade att ta förvärvsarbete eller som förvärvsarbetade mindre än heltid på grund av hushållsarbete eller brist på barntillsyn (s 15, min fetstil)

Det enda mål för sysselsättningen som vi kan acceptera är en fullständig utjämning av förvärvsfrekvensen mellan kvinnor och män. (s 18)

 

Arbetsfördelning i ett kristet hem

Hur ska då arbetsuppgifterna fördelas i ett kristet hem? Låt mig direkt säga, att vi inte hittar någon detaljerad och uttömmande lista i Bibeln över vem som ska göra vad, så att vi kan följa denna lista. Det vi finner i Bibeln är principer för ett liv som behagar Gud. Det är likadant här som med det övriga livet, vi ska inte ställa upp detaljerade regler där Bibeln inte gör det. Det betyder dock inte alls att Bibeln tiger om hur ett kristet hem ska vara, principerna är tydliga, och nu för tiden är de mycket impopulära. Ja, de är mer än impopulära, de betraktas som hot mot samhällsordningen, som uppror och hädelse mot den gud man inte vet om man tror på.

Man och kvinna är inte likadana, de är olika och har olika uppgifter och ansvarsområden. Jag vill sammanfatta Bibelns lära om familjen och hemmet så här:

Det är kvinnans uppgift att föda barn och ta hand om hemmet och det är mannens uppgift att försörja familjen.

Som vi läser i första Mosebok:

Till kvinnan sade han:
”Jag skall göra din möda stor
när du blir havande.
Med smärta skall du föda dina barn.
Till din man skall din lust vara,
och han skall råda över dig.”

Till Adam sade han:
”Du lyssnade på din hustru
och åt av det träd
om vilket jag befallt dig:
Du skall inte äta av det.
Därför skall marken vara
förbannad för din skull.
Med möda skall du livnära dig av den
så länge du lever.
Törne och tistel skall den bära åt dig
och du skall äta av markens örter.
I ditt anletes svett
skall du äta ditt bröd

(1 Mos. 3:16-19)

(Jämför även 1 Tim. 2:15, 1 Sam. 1:23, 2:19, 1 Mos. 18:6, Matt. 13:33, Tit. 2:5 [husliga])

Det här betyder inte att alla uppgifter i hemmet antingen är kvinnans eller mannens, så att det antingen är kvinnan eller mannen som ska utföra den. Tvärtom kan det många gånger vara trevligt och givande att arbeta tillsammans, oavsett om det gäller att laga maten eller tvätta bilen. Att arbeta tillsammans är ett fint sätt att umgås. Och även om barnomsorgen främst är kvinnans uppgift, så ska männen inte dra sig undan arbete med barnen. En man ska inte dra sig för blöjbyten och nattvak, säger Luther. Det är hans uppgift att hjälpa till.

I våra motståndares beskrivningar av det traditionella hemmet, möter man ibland till exempel män som ansett att de kan vila, spela kort och läsa tidningen efter arbetet, medan kvinnorna tvingades att arbeta och släpa dagarna i ända. Det är hemskt att höra sådant som tydligen före­kom förr! Så får det inte vara i ett kristet hem!

Ett hem kan se ut olika i olika samhällen. I och med industrialiseringen har vi fått att de flesta arbetsplatser ligger utanför hemmet. I det gamla jordbrukarsamhället, så var hem och arbete integrerade, de bildade en helhet. Där var kvinnorna i mån av möjlighet involverade i förvärvs­arbetet, och det var givetvis inget fel i det. Det står ingenstans i Bibeln att kvinnor inte får förvärvsarbeta. Men hos oss har det här blivit polariserat, vilket är en nackdel.

I vårt samhälle har det blivit så att det anses fint att arbeta och tjäna pengar, men mindre fint att arbeta hemma med barnen och hemmet (och inte tjäna pengar). Men detta är helt utan grund i Bibeln. Hemarbete är precis lika viktigt som förvärvsarbete. Det som tyvärr bland annat bidragit till att denna värdering uppstått, tror jag, är att männen använt lönen på ett egoistiskt sätt, för sina egna nöjen. Mannen har använt lönen som om den vore hans! Men den lön som mannen eller kvinnan drar in tillhör familjen, och ska användas för det gemensamma.

Ofta hör man hur moderna par har separat ekonomi. Jag påstår inte att det nödvändigtvis är synd att ha separat ekonomi, för Bibeln innehåller som sagt inga detaljerade föreskrifter. Det kan finnas situationer när det är bra att lösa det så. Men tyvärr beror det ofta på att man inte förstått vad en familj är. Men Bibeln säger att mannen och hustrun ska bli ett. De ska bilda en familj.

Om barnbegränsning

När en man och en kvinna gifter sig, bildar de ett gemensamt hem, de bildar en familj. Familjen är den enhet som bildar uppväxtmiljö för de barn som eventuellt föds. Från början var det enkelt och tydligt, man tog emot de barn man fick. Sedan drygt hundra år har det dock utvecklats preventivmedel, olika metoder så att man inte ska få barn när man ligger med varandra. Denna utveckling har gått hand i hand med äktenskapets upplösning och bidragit starkt till denna. Den tekniska och medicinska utvecklingen är dock inte syndig i sig, utan frågan är hur den används. Och vi kan konstatera att den i det här fallet vanligtvis används till enormt mycket synd. Genom att förhindra att barn blir till har samboendet med sitt ihop- och isärflyttande underlättats betydligt. Själva idén är att den personliga friheten, lyckan och självförverkligandet är viktigare än barnen.

Men ingen av oss människor ska leva för sin egen skull och med den egna lyckan som högsta ledstjärna. Än en gång: Det är naturligtvis riktigt att sträva efter att vara lycklig och att ha det bra, men det måste få rätta proportioner och det måste få komma i sitt rätta sammanhang. I vårt samhälle har strävan efter personlig lycka uppenbarligen lett till att man valt bort barnen. Vad har man fått i stället? Mera ägodelar, mera saker, mer att konsumera själv, tid till självförverkligande och mindre arbete har man fått i stället. Materiella fördelar och bekvämlighet, helt enkelt.

Men läser vi i Bibeln, finner vi inget som styrker denna materialistiska livsåskådning. Tvärtom lär oss Bibeln att vi inte ska sätta jordisk rikedom och prylar högst. I Bibeln är barn är inte i vägen för vår privata konsumtion, de är en välsignelse. Se, barn är en HERRENS gåva, livsfrukt en lön. Som pilar i en hjältes hand är söner man får vid unga år. Lycklig den man vars koger är fyllt med dem. (Ps. 127:3ff.) Eller som Gud sade genom Mose till israeliterna när de skulle vandra in i Kanaans land: Herren skall ge dig överflöd av allt gott – barn, avkomma från boskapen och gröda på marken – i det land som Herren med ed har lovat dina fäder att ge dig. (5 Mos. 28:11) Och det står att Gud välsignade Adam och Eva och sade till dem: Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden! (1 Mos. 1:28)

Här vill jag citera kyrkofadern Chrysostomos:

För den girige önskar att ingen annan människa existerar, så att han kan få ha alla saker. – – – Och det som är fint och önskvärt för alla människor, att få barn, det anser de betungande och mödosamt. Många som anser så har till och med betalat pengar för att inte ha några barn, och de har stympat sin natur, inte bara dödat de barn som fötts, utan också genom att inte ens låta dem bli till. (Homilia 28 till Matt; kap. 8 v 23f.)

Så kristna makar försöker inte förhindra att de får barn för att de ska få det ännu bättre ställt för egen del. De ser som sin uppgift att ta emot de barn som kommer. För det är inte säkert de får några. Och i så fall är de inte mindre värda för det! Makar som inte får barn känner sig ofta mindervärdiga och misslyckade. Men de ska verkligen inte skämmas för detta! Gud älskar dem lika mycket ändå, och vi ska inte alls se ner på dem.

Det kan också vara så att en familj inte klarar att ta emot fler barn. Här nämner man med rätta ofta att när kvinnans liv och hälsa är hotade, kan makarna bli nödsakade att förhindra att kvinnan blir gravid. Men det skulle också kunna vara att mannen inte klarar att försörja fler, till exempel när man redan lever på svältgränsen.

Om samboende

Så har vi kommit fram till de avvikelser från det bibliska äktenskapet som vår egen, icke-kristna tid har. Det vi har bevittnat under de sista tvåhundra åren, är hur äktenskapet har nedmonterats bit för bit. Man har ryckt isär det som är menat att hänga ihop: Äktenskap – sexualitet – fortplantning. I vår tid har man inte bara skurit loss sexualiteten från äktenskapet, utan man har separerat fortplantningen från äktenskapet så att man förhindrar barn att bli till, men inte bara det, utan man har till och med separerat fortplantningen från sexualiteten, så att man så att säga tillverkar barn utan att en man och en kvinna har legat med varandra.

Äktenskapet är menat att vara en grundbult i samhället, äktenskapet har stor praktisk nytta för de inblandade och för samhället, ja, för hela den mänskliga existensen. I stället har det omdefinierats i enlighet med tanken att allt man gör, gör man för att bli lycklig. Vår moderna tid säger: Ett gott liv är att må bra och förverkliga sig själv. Men Bibeln säger att ett gott liv är att leva i enlighet med Guds bud. Där då existentialismen går segrande fram, där ska varje människa finna sin egen lycka och sätta sina egna mål.

Det är naturligtvis riktigt att ta ansvar för sitt eget liv, som existentialismen pläderar för. Det är klart att vi ska sträva efter att må bra. Felet är att det kommer överst på prioriteringslistan, att man tappar bort att följa Guds bud. Att följa Guds bud ska alltid vara det viktigaste, det sätter ramarna för oss människor.

Om samboende

Det började med samboende utan att vara gift. Startskottet för den här debatten i Sverige är boken Det går an av författaren och prästen Carl Jonas Love Almquist, och den kom ut 1839, två år efter Almquists prästvigning. Där pläderar Almquist för en kärlek, obunden av äktenskapets tvångsboja.

Att Det går an kunde skrivas av en präst, säger något om den tid som rådde, även om Almquist fick mycket kritik av många olika opponenter. Industrialiseringen hade redan börjat slå sönder det gamla samhället. I Stockholm föddes vid den här tiden nästan hälften av barnen av ogifta mödrar. Oavsett om dessa mödrar var samboende eller ensamstående, vill jag framhålla att jag anser att fäderna till dessa barn var de som i första hand hade ansvaret för situationen. Männen tog inte sitt ansvar.

Men vad är det för fel på att vara sambo? Det strider mot Guds Ord, vi ska inte glömma det, det är förstås avgörande för oss, men det är ändå nyttigt att fundera över det hela ur ett allmänt perspektiv. Finns det några förnuftsargument mot samboende, för äktenskapet? Javisst!

Äktenskapet är bra för makarna

Genom att man gift sig, så har man vanligtvis högtidligt lovat att älska varandra i nöd och lust. Är man sambor har man inte gjort det. Det betyder att man lättare ger upp om det kommer motgångar och problem. Äktenskapet ger en bättre bas att stå på, en bättre grund att bygga ett gemensamt projekt på. Äktenskapet gör förhållandet starkare.

Äktenskapet tydliggör relationen

Innan man gift sig är man två oberoende personer, men när man gift sig hänger man tydligt och klart ihop. Samboskapet luckrar upp gränserna och skapar otydlighet och osäkerhet. Är man sambo när man sovit över en natt? En vecka? En månad? Man kan liksom glida in i det.

Äktenskapet är bra för barnen

Barn är en så stor uppgift att det är en stor fördel att vara två, och äktenskapet stärker sammanhållningen mellan makarna. Barn mår bäst av att växa upp med både en mamma och en pappa. Vi förstår ju alla hur svårt det är att vara ensamstående och ha barn i sin vård.

Äktenskapet är bra för samhället

Det ger stabilitet och hjälper människor att ta ansvar för varandra. Det uppmuntrar makarna att vara osjälviska.

Men kan man inte hålla ihop ändå, utan att gifta sig? Jo, det finns uppenbarligen många som gör det. Men i så fall kunde de väl lika gärna gifta sig, om de vill hålla ihop? Det skulle ju hjälpa dem att hålla ihop.

Varför sambo?

Samboende motiveras ofta med att man måste lära känna varandra först. Och det är ju en riktig tanke. Återigen ser vi hur man tar ett riktigt argument, men ger det fel betydelse, man sätter det i fel sammanhang. Man har fel prioriteringsordning. För visst ska man lära känna varandra ordentligt. Det är framför allt äktenskapet som hjälper till här! Genom att äktenskapet är en allvarlig sak, framtvingar det att man tänker efter omsorgsfullt! Samboende kan man glida in i utan att tänka sig för.

Men om man ska lära känna varandra måste man väl ligga med varandra först? Man måste se om man passar ihop. De som pläderar för samboende framför ibland det argumentet. Men hur det sexuella samlivet fungerar är en dålig indikator om man vill få reda på vem man ska dela livet med. Det kan ta flera år innan det fungerar bra. Eller tvärtom, tänk om det fungerar bra direkt, då kanske man flyttar ihop med någon som man egentligen för övrigt inte passar så bra ihop med.

Så ser vi att de argument som framförs för samboende inte håller vid en närmare granskning. Orsakerna till att man väljer samboskap finns någon annanstans…

Kan en kristen gifta sig med en utomstående?

Bör en kristen gifta sig med en som inte är med i kyrkan? Nej.

Kan en kristen gifta sig med en som inte är med i kyrkan (utan bryta mot Guds bud)? Ja.

Det finns reformerta grupper som menar att en kristen inte får gifta sig med en som inte är kristen, att det är synd. Även hos lutherska grupper förekommer av och till denna ståndpunkt, vi kallar det då pietism.

Vanligtvis menar man att man kan stå kvar i ett äktenskap där den andra parten inte tror, i enlighet med Paulus direkta undervisning (1 Kor. 7), men att det är synd att ingå äktenskap med otroende. Som stöd för sin hållning hänvisar man till 2 Kor. 6:14: Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror. Men detta argument passar inte här, det är för starkt, det skulle bevisa för mycket. Om detta bibelord betyder att man inte får gifta sig med en utomstående, så betyder det också att man inte kan stå kvar i ett befintligt äktenskap med en otroende. För versen talar inte om att gifta sig, som något skilt från att vara gift. Det står till och med rakt ut i samma stycke några verser senare: Därför säger Herren: Gå ut från dem och skilj er från dem. Stället handlar alltså inte om äktenskapet – för då kommer man i konflikt med Paulus – utan om kyrkogemenskap som man inte ska ha med de otroende.

Ligger det då ingenting i deras argument? Jovisst, på ett allmänt plan är det mycket bra tänkt, med ett gott syfte. Kristna bör gifta sig med kristna. Även vår kyrka rekommenderar starkt att medlemmar gifter sig med en som är med i kyrkan. Det är mycket värdefullt att ha det så. Eventuella barn får då växa upp i ett kristet hem. Att vara gift är ju inte samma sak som att vara kär. Det är ett livsprojekt! Man bör inte gifta sig med någon bara för att man är kär i honom eller henne, utan det hem man grundar när man gifter sig bör bygga på gemensamma värderingar, som man vill föra vidare till barnen. Det minskar slitningar och konflikter. Sådana kommer ju ändå, men har man en stadig bas går det lättare att reda ut de problem man alltid möter. Har man gemensam tro delar man många grundläggande värderingar.

Nu vet vi ju alla att det här inte är helt lätt i vår kyrka, för vi är inte så många. Hur ska man kunna finna någon att gifta sig med inom vår egen skara? Hur ska man göra? Först av allt ska man vända sig till Gud och be om en god make eller maka. Därefter föreslår jag att man tar sig en riktig funderare på om det kanske kunde finnas någon i vår gemenskap. Vänd på alla stenar, som man brukar säga. Men det kanske inte finns någon lämplig. Då ska man inte tveka att försöka få med sig utomstående. Om man fattat tycke för någon som inte tillhör vår kyrka, eller inte alls tror, så var frimodig! Efter ett tag, jag tror inte man ska dröja länge, finns det möjligheter att samtala om den kristna tron. Tror den andre på Gud? Om inte, så varför inte? Ta de tillfällen som finns till samtal om kristen tro och lutherdom och liksom utmana den andres föreställningar. Och stick inte under stol med hur mycket du tycker om den andra. Om jag i allmänhet anser att man bör vara allsidig och välavvägd, tänker jag att man i ett sådant här ärende gärna kan vara litet framfusig! (Samtidigt som det gäller att vara lyhörd för hur den andre tänker.)

Men det är inte säkert att man hittar någon att gifta sig med som vill gå med i vår kyrka. Det här är ju exempel på fråga där det liksom inte finns Rätt och Fel, utan man får göra så bra det går i den situation som är, helt enkelt.

Om det skulle bli så att man vill gifta sig med en som inte tillhör vår kyrka, så behöver man likväl i förväg fundera på hur man ska ha det med kyrkan och familjen. För om kyrkan avråder starkt från att gifta sig med en utomstående, så avråder vi absolut från att gifta sig med en motståndare till vår kristna tro. Jag tänker att det är bra att göra en skriftlig överens­kommelse om vad som gäller. Genom att ha den ordningen, genom att göra så, glömmer man inte bort att ta upp dessa frågor ordentligt. Så här kan den se ut, det är ett exempel från S:t Pauli församling:

ÖVERENSKOMMELSE INFÖR INGÅENDE AV ÄKTENSKAP

Undertecknade, som ämnar ingå äktenskap, är av olika tro. Ena parten (ange vem) tillhör en luthersk bekännelsekyrka. För att i möjligaste mån undvika framtida slitningar och problem, görs härmed följande överenskommelse om hur familjelivet ska fungera avseende andliga frågor:

1/ Parterna respekterar den andres rätt att själv förfoga över sin tro.

2/ Parten som inte är konfessionell lutheran, medger att eventuella barn fostras lutherskt, vilket bland annat innebär att

  • barnen döps i enlighet med den lutherska kyrkans ordning, vilket också innefattar att dopet ombesörjs snarast möjligt,
  • barnen av pappa/mamma fostras i den lutherska tron, vilket bland annat innebär aftonbön och söndaglig gudstjänst enligt vad pappa/mamma finner möjligt,
  • barnen konfirmeras vid den ålder som kyrkan anger
  • barnen får åka på kyrkans läger

3/ Denna överenskommelse är inte fullkomlig eller uttömmande och kan inte garantera att problem inte uppstår. Den kan inte fungera utan ömsesidig god vilja och insats. Det är parternas vilja att försöka lösa kommande svårigheter i konstruktiv anda.