Efter högmässan brukar vi ha ett enkelt bibelstudium. Vi avslutade våren med att läsa Titus brev, och på Kristi Himmelsfärds dag läste vi det tredje kapitlet. Där är en mening som fint sammanfattar den kristna tron:

Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande. 

Här svingar aposteln Paulus Guds Ords svärd, så att både Rom och Geneve måste vika. Först slår han fast att vi inte blir frälsta genom gärningar, som de romerska katolikerna tror. De avvisar ju ”tron allena”. Sedan förklarar han att denna frälsning utdelas genom dopet, vilket de reformerta förnekar.

Förmodligen invänder de reformerta att aposteln här inte talar om dopet, utan om ett annat slags bad, ett andligt dop, så som till exempel Johannes Döparen kallade Andens utgjutande på den första Pingstdagen för ett dop i den Helige Ande (Matt. 3:11 till exempel). De reformerta tror ju inte att dopet är ett nådemedel, att dopet frälser.

Om man bara skulle läsa dessa två bibelställen (Titus 3:5 och Matt. 3:11), så skulle deras tolkning (att Paulus här inte avser dopet) vara möjlig. Men den stämmer inte med Bibeln i övrigt.  För enkelhets skull hänvisar jag den som vill tränga in i denna fråga till en artikel av pastor Sten Rydh: Frälsning genom dopet.