Ett centralt begrepp i kristendomen är synd. En del inom den yttre kristenheten vill inte gärna tala om den, men detta är ett allvarligt misstag, ty där synden förminskas, förminskas också förlåtelsen och Guds verk. Naturligtvis ska vi inte fördenskull blåsa upp synden och göra den större än den är (om det nu eventuellt kunde vara möjligt), men vi ska ta synden på allvar, vi ska beskriva och behandla den korrekt.

Vad är då synd? Helt enkelt allt som är i strid med Guds vilja. Vi får se synden för första gången i det tredje kapitlet av Första Mosebok, där Satan lurar Adam och Eva att äta av den förbjudna frukten och därmed handla i strid med Guds bud. Följden blev att de blev utdrivna ur Edens lustgård och blev underlagda arbete, mödor och lidande, och som den yttersta konsekvensen drabbades de av döden. Hela Bibeln handlar sedan om hur synden ska besegras genom den kommande Frälsaren, kvinnans säd, Messias.

Gamla Testamentet berättar om syndiga gärningar och visar ofta vilka följderna blir redan här i tiden. De syndiga gärningarna och deras konsekvenser är tydliga och enkla. Tio Guds bud är så enkla och tydliga att de tjänar som riktmärken även utanför de kristnas och judarnas krets. Men att uppfylla Guds bud och vilja är inte bara att göra rätt, det är också att tro rätt. Vi ser också det redan i syndafallet, där satan lurar Eva genom att säga: Skulle väl Gud ha sagt? Satan attackerade Evas tro och fick henne på fall genom falsk lära. Vi ser det också när Koras söner sjunger: Sänd ditt ljus och din sanning. Må de leda mig, må de föra mig till ditt heliga berg, till dina boningar. (Ps. 43:3) Det är Guds ljus och sanning som för oss till Guds heliga berg, till hans boningar. Därför ber kung David: Du vill ju ha sanning i mitt innersta, lär mig då vishet i mitt hjärtas djup. (Ps. 51:8)

Att tro rätt om Gud är inte något underordnat eller oviktigt, utan det är grundläggande för Guds barn. Att tro rätt om Gud är att tro på Gud. Som kung David uttrycker det: Visa mig, Herre, din väg, jag vill vandra i din sanning. Bevara mitt hjärta vid detta enda: Att jag fruktar ditt namn. Att vandra i Guds sanning är att frukta hans namn. Det är två sidor av samma mynt.

Går vi sedan till Nya Testamentet, är det likadant där. Jesus sade: Jag är vägen, sanningen och livet. (Joh. 14:6) Han är inte bara vägen, inte bara en etisk vägvisare som ska ge oss moralisk förbättring, utan han är också Sanningen med stort s. Ingen kommer till Fadern utom genom honom. Och när han gick till Fadern lämnade han efter sig Sanningens Ande (Joh. 16:13). Allra sist sade han i Missionsbefallningen: Lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Att uppfylla detta måste vara varje kristens högsta strävan, att hålla allt vad Jesus befallt, att med sina gärningar dels följa Guds bud och dels att tro hela den kristna läran. Båda dessa ingår.

Är inte detta okontroversiellt bland kristna? Nej, tyvärr inte. Det vill säga, att vi människor ska följa Guds bud och att vi syndar när vi inte gör det, det är väl ganska vanligt att de kristna tror, även om de moderna (teologiskt liberala) kyrkorna ofta undviker att tala om synd. Men att vi kristna ska tro rätt och att felaktig tro som strider mot Bibeln är synd, det menar man endast undantagsvis. Ty de flesta kyrkorna tror inte att det ens är möjligt att veta och fastslå vad Bibeln lär. Sanningens Ande är som bortblåst, i stället har man anpassat sig till moderna mänskliga föreställningar och blivit sannings-skeptiker och relativister.

Gud vare tack finns det dock fortfarande konservativa kyrkor som håller sanningsfrågan högt och menar att Jesus Kristus kom med Sanningen, att det finns rätt och fel, sann och falsk lära. En del av dessa kyrkor är inte bara konservativa, utan de är konfessionella (bekännelsetrogna). Det vill säga, de har en bekännelse om Sanningen som de följer. De lämnar inte lärofrågor öppna, utan tar uppdraget att lära medlemmarna att hålla allt på allvar. De accepterar inte att falsk lära försvaras i kyrkan. De konservativa (som inte är konfessionella) försvarar och driver att Jesus är Sanningen, men de definierar inte Sanningen i enskildheter, de upprätthåller inte gränserna, de tillåter präster/pastorer och medlemmar att tro olika.

Livet och läran

När det gäller att göra goda gärningar, att följa Guds bud, då klarar vi på grund av vår arvsynd inte att uppfylla Guds bud. Vi är och förblir syndare, och här måste vi ha mycket överseende med varandra som kristna bröder. Vårt liv blir inte fullkomligt här på jorden, det är omöjligt.

Men när det gäller läran är det annorlunda. ”Läran är inte vår, utan Guds” säger Martin Luther. Vi kan inte tillåta att läran blir felaktig. Vi har inte rätt att medge något undantag när det gäller läran. Att tro falsk lära, något som inte stämmer med Bibeln, är helt enkelt synd. Denna insikt om synden synes tyvärr vara nästan okänd idag i den svenska kristenheten.

”Jamen, inte kan vi hålla på och bråka om småsaker”, säger kanske någon. Naturligtvis inte! Men vem definierar vad som är småsaker,  samhällsandan eller Bibeln? Den kristne tar gärna emot allt vad Bibeln lär och instämmer i det som står i Bekännelseskrifterna, i den tyska texten till Apologin: [Människor med] goda samveten ropar efter sanningen och riktig undervisning från Guds Ord, och för dem är inte döden så bitter som att tvivla på en punkt; därför måste de söka var de kan finna undervisning. (Triglot s 290)

Till sist ett lätt förenklat citat av Luther i Stora Galaterbrevskommentaren:

Litet surdeg fördärvar hela degen. Inom filosofin kan man iaktta, hur ett ringa fel vid utgångspunkten blir stort vid slutet av tankekedjan. Likaså kan i teologin ett litet fel fördärva hela läran. Därför måste läran och livet helt och hållet hållas isär. Läran är inte vår utan Guds. Vi är endast hans kallade tjänare. Därför kan vi inte ge upp eller förändra en enda prick i den. Livet åter är vårt. Vad livet angår kan därför våra motståndare inte fordra något av oss, som vi inte skulle vilja eller t. o. m. bör underkasta oss, medge och fördra, så länge blott läran och tron inte äventyras, ty om läran upprepar vi ständigt detta ord av Paulus: Litet surdeg syrar hela degen. I detta stycke kan vi inte vika ens en hårsmån. Läran är nämligen att jämföra med en matematisk punkt, den är inte delbar. Där kan man varken ta något ifrån eller lägga något till. Livet åter liknar den empiriska, verkliga punkten, som alltid kan delas, alltid förminskas.