Kategori: Okategoriserade

Ny predikan

Nu är en ny predikan utlagd för Långfredagen 2021, Femte akten, Kristi verk – för oss (Jakob Fjellander)

Den finns under knappen (menyvalet) Predikningar I (första årgången, välj uppe till höger på sidan), som ljud (mp3) och som text.

Försoningen II

På Wikipedia finns idag (mars 2021) under uppslagsordet Försoningslära en översikt över olika sätt att framställa försoningen. Där anges tre varianter, den klassiska, den objektiva och den subjektiva. Den klassiska är den som användes hos de tidiga kyrkofäderna, medan den objektiva och den subjektiva utformades under medeltiden. Att man ställer upp bibliskt material så här på olika sätt är i sig inte nödvändigtvis felaktigt bara för att det är olika, man kan göra på olika sätt och använda olika ord (”treenighet” till exempel). Det avgörande är naturligtvis om framställningen uttrycker Bibelns budskap. 

Den klassiska

Först till den ”klassiska”. Den är inte så omfattande, utan innebär i korthet att Jesus med sin död har besegrat synden, döden och djävulen. Fokus ligger här på Guds kamp mot och seger över dessa tre fiender.

Den objektiva

Det vi kallar den objektiva försoningsläran formulerades av Anselm av Canterbury på 1000-talet. Den uttrycker att Gud är vred på syndaren och att hans rättfärdighet kräver att syndaren får ett straff. Gud behöver alltså försonas, hans vrede behöver blidkas. Detta skedde genom att Kristus tog människornas straff på sig i deras ställe.

Den objektiva försoningsläran är ingen konstruktion av Anselm, inget påhitt, ingen utveckling av kristendomen, utan detta är en framställning av Bibelns lära.

Den subjektiva

Enligt den subjektiva försoningsläran (som formulerades första gången av Pierre Abélard på 1100-talet, i opposition mot Anselm) behöver inte Gud försonas. Gud är inte vred på syndaren, och Jesus har inte tagit straffet för människornas synder (döden) på sig. Denna syn på försoningen företrädde till exempel den svensk-belgiske katolske prästen Wilfrid Stinissen (död 2013). Han skriver under rubriken ”Gud är inte vred”: Vår Gud är annorlunda än vi tror. Vi har hört om en Gud som kräver försoning, en Gud som är rättvis och vill att den förolämpning han utsatts för skall gottgöras. Men vår Gud är inte rättvisa. Vår Gud är kärlek. Mer om den subjektiva försoningsläran i en kommande post!

Jämförelse

Hur går då dessa tre ihop? Strider dessa olika sätt mot varandra eller kan de gälla samtidigt? Eftersom den klassiska inte behandlar den skillnad som finns mellan den objektiva och den subjektiva, så kan anhängare av båda dessa instämma i den klassiska. Där finns ingen motsättning, den klassiska kan gälla samtidigt som antingen den objektiva eller den subjektiva. 

Den objektiva och den subjektiva går däremot inte ihop. Båda dessa kan inte vara sanna. Antingen är Gud vred på syndaren, eller också är han inte det. Som jag visade i min första post om Försoningen så är Gud vred, både på synden och på syndaren.

Konsekvenser

Läror som strider mot varandra ska inte båda tolereras i Guds kyrka. De kan naturligtvis båda vara falska (och då ska ingen av dem tillåtas), men båda kan inte vara sanna om de strider mot varandra. Som Jesus sade: Ett rike som har kommit i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller på hus. (Luk. 11:17) Och Herrens eget sändebud aposteln Paulus formulerar det: Vilken gemenskap har ljus med mörker? (2 Kor. 6:14) Endast den sanna läran får förkunnas i kyrkan.
Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds ord, säger aposteln Petrus. Mot detta bryter de flesta kyrkor idag, och det kan vi konstatera oberoende av vad vi själva tror. Genom att tillåta olika läror i sin kyrka, läror som strider mot varandra, så tillåter de läror som strider mot Guds Ord. Två läror som strider mot varandra kan inte båda vara sanna. En del (eller rentav många) kyrkor bekänner visserligen på papperet att hela Bibeln är Guds tillförlitliga Ord, men vad betyder detta i praktiken? Står de upp för sin bekännelse, så att alla präster/pastorer/predikanter enbart förkunnar bibliska läror? Att en kyrka slår fast att Bibeln är Guds Ord men inte lever efter det, inte bekänner det i praktiken, vad hjälper det? Att säga ”ja” till Bibeln som Guds Ord måste medföra att man säger ”nej” till all falsk lära, allt som strider mot Guds Ord. Vilken gemenskap har ljus med mörker? Att bara ha en pappersbekännelse är att säga ”ja” men inte gå till vingården. (Matt. 21:28ff.)

De sju botpsalmerna

Låt oss göra fastan till en tid då vi inte försummar att läsa Guds Ord. Av ålder har man läst Psaltarens botpsalmer under fastan, eftersom fastan är en period av bot och begrundan av Kristi lidande: Psalm 6, 32, 38, 51, 102, 130 och 143.

Är man ensam läser man ju i sin Bibel, men är man flera personer i hushållet kan man med fördel växelläsa psalmerna, på samma sätt som man gör i tidegärden. För att möjliggöra detta, har jag sammanställt ett litet häfte. Jag har försett psalmerna med antifoner, och de längsta psalmerna har jag delat. Vill man läsa hela psalmen på en gång, gör man det med samma antifon sist som först, det vill säga utan några antifoner i mitten.

Man skriver ut dubbelsidigt, så att man får två papper. Vik dem på mitten åt rätt håll, och lägg det ena papperet i det andra. Psalmerna ska komma i nummerordning.

Psalmerna får fritt skrivas ut i befintligt skick.

Varför tror inte alla på Darwin?

Varför tror inte alla på Darwin? Det är frågan som Johnny Bergman ställer i boken med samma namn, som är utgiven på Timoteus förlag. Det är en utmärkt genomgång av olika svagheter i bevisen för evolutionsläran, och boken visar att evolutionsteorin inte är trovärdig. Boken är lättfattligt skriven, så den bör kunna läsas av de flesta. Den innehåller visserligen rätt många biologiska termer (DNA m.fl.), men de förklaras så att man förstår (kanske med något undantag). På ett klart sätt visas att en hel del som anses vara evolution inte utvecklar något så att det blir något annat, utan helt enkelt är att det blir olika varianter inom de befintliga ramarna (ibland kallas det ”mikroevolution”, och då jämförs det med ”makroevolution”, som alltså är det samma som författaren i boken kallar evolution). En hund är en hund, oavsett om den är jättestor eller mycket liten. Här finns ingen evolution, ingen utveckling som gör att den ena av hundarna skulle vara på väg att bli något annat. Köp boken, läs den och sprid den!

Samma författare har också skrivit Apmänniskor – Har de verkligen funnits? (Utgiven på XP Media) Det är också en bra bok, som efter en inledning om dateringsmetoder och annat går igenom de olika mellanformer mellan apa och människa som presenterats av vetenskapsmän genom tiderna. Det är inte mindre än tolv stycken, men ingen sådan apmänniska håller för en granskning, det blir tydligt att dessa apmänniskor presenterats för att man vill hitta en apmänniska. Boken är inte riktigt lika lättläst som den ovan, men rekommenderas för den intresserade!

Evolutionsläran är oförenlig med Bibeln. För att få en redogörelse för vad Bibeln lär om skapelsen, läs gärna kyrkoherde Sten Rydhs artikel Skapelsen.

Om aga

Det har kommit en fråga till mig om hur kristna bör se på aga, och här på bloggen besvarar jag gärna era frågor om vad Bibeln lär. Är det möjligt för kristna föräldrar att aga sina barn? Är det tillrådligt att göra det? Vad säger Bibeln? För att kunna besvara vad Bibeln säger om aga, behöver vi studera de hebreiska och grekiska orden. Dessa ord översätts inte alltid med aga när de förekommer, de betyder inte exakt samma sak som aga.

Aga i GT

I GT är ordet ”mu-sar”. Det förekommer 50 gånger, men bara på två av dessa ställen översätts det med ”aga” i Folkbibeln: Job 5:17 Se, salig är den människa som Gud agar, förkasta inte den Allsmäktiges tuktan och Ps. 39:11. Tag din plåga ifrån mig, för din hands aga går jag under. Ofta är en god översättning av ”mu-sar” ”fostra”, som i 5 Mos. 11:2: Ni skall i dag besinna – det gäller inte era barn som ej har erfarit eller sett det – hur Herren, er Gud, har fostrat er. Gud hade genom många händelser lett sitt folk under ökenvandringen. Ibland så att de drabbades fysiskt (till exempel då Datan och Abiram när de avföll från Gud uppslukades av ett hål i jorden tillsammans med sina familjer) men framför allt genom att visa sin mäktiga hand mot egyptierna. De undren var vittnesbörd om Herrens makt men inte någon fysisk bestraffning av Israels folk.

Nu skulle man ju kunna tänka sig att själva ordet aga blivit omodernt och därför inte används i Folkbibeln. Går vi till 1917 års översättning, finner vi mycket riktigt flera ställen, sex ställen till: Job 33:19, Ords. 3:11, 3:12, 13:24, 23:13, Sak. 2:10. Likväl är det en liten minoritet av de 50 ställen där det står ”mu-sar”. Låt oss se på Ords. 13:24 Den som spar sitt ris, han hatar sin son, men den som älskar honom agar honom i tid. Vi finner här att ”aga” är en bra översättning rent språkligt, att aga är att använda riset, det vill säga fysisk bestraffning. Det passar bra. Folkbibeln översätter litet annorlunda: Den som spar på riset hatar sin son, den som älskar honom fostrar honom i tid, vilket ju inte är oriktigt. Man kan fostra utan att aga. Visserligen står det ”riset” i första satsen, men det betyder inte nödvändigtvis att man måste använda precis just ett ris (till exempel ett björkris, i stället för att exempelvis slå med handen eller käppen). Versens mening är inte att kristna i alla tider ska slå sina barn, utan meningen är att dessa måste fostras och uppfostras. Ordet ”mu-sar” betyder alltså inte ”aga”, utan det betyder fostra, tillrättavisa, till exempel genom att aga. När GT skrevs – och ända fram till vår tid – ansågs aga som ett naturligt sätt att uppfostra barn.

Aga i NT

I NT kan ordet ”mastigóo” översättas med ”aga”. Det förekommer sex gånger, och det innebär entydigt fysisk bestraffning. Det används sex gånger i NT, och dess betydelse är helt enkelt piska, gissla. Till exempel Matt. 20:19 om Människosonen (Jesus): … utlämna honom åt hedningarna till att hånas och gisslas och korsfästas. På ett ställe betyder det dock aga, och det är i Hebr. 12:6: Ty den Herren älskar tuktar han, och han agar (mastigói) var son som han har kär.

Men ordet mastigóo betyder inte ”aga” och inte heller ”fostra”, utan det betyder ”piska”. Det kan översättas med aga. Men också andra ord kan översättas ”aga”. Vår vers i Hebreerbrevet översätts i 1917 års översättning, också det helt korrekt, så att ordet ”aga” används i första ledet: Ty den Herren älskar, den agar han, och han straffar med riset var son som han har kär. I grekiskan står här ordet ”paidévo”, som betyder uppfostra, fostra, utbilda, men många gånger kan det också översättas med ”aga”. Det förekommer drygt ett dussin gånger i NT. Barnet fördes i antikens Grekland till skolan av en slav, en ”paidagógos”, som alltså blivit vårt ord pedagog, och till sin hjälp hade han en piska. Den var självklar i barnuppfostran.

Slutord och sammanfattning

Det finns inget ord i Bibelns hebreiska eller grekiska som är en direkt motsvarighet till det svenska ordet ”aga”. I vårt samhälle är aga förbjuden. Bibeln har inget emot aga, men har ingen lära om att föräldrar i sin uppfostran av barnen ska slå dem. Däremot måste föräldrarna i sin uppfostran av dem vara beredda att tillrättavisa och bestraffa, på ett pedagogiskt sätt, för att lära barnen hur de ska uppföra sig.

Ett allvarligt problem är det dock om det går så långt att man menar att barn inte ska fostras och uppfostras. Det finns de som menar det, men en sådan uppfattning måste vi bekämpa. Barn som inte uppfostras blir odrägliga och egoistiska. De tycker att de är tillvarons centrum och kan inte kompromissa. De ska ofta ha allting själva och tänker inte på andra. De väntar inte på sin tur, utan säger rakt ut vad de vill.

Vår kultur har under ganska lång tid haft starka influenser mot att föräldrarna ska uppfostra sina barn. Dessa influenser vänder vi oss mot. [1] Följden av dessa influenser har bland annat blivit ett radikalt annorlunda klimat i våra skolor. Många duktiga pedagoger orkar helt enkelt inte vara lärare i skolan därför att de inte står ut med oordningen, med bristen på disciplin. Föräldrarna har många gånger överlåtit uppfostran till samhället, och vi ser följderna av detta.

Bibeln fordrar att föräldrar fostrar och uppfostrar sina barn. Kristna föräldrar gör därför det på det sätt de finner lämpligt i det samhälle de lever.

[1] Att däremot reagera mot den ”kadaverdisciplin” som ibland rådde förr var många gånger inte alls obefogat. Tvärtom! Det skulle emellertid föra för långt att här gå in djupare på detta ämne. Vi har dock i vårt samhälle hamnat långt ner i det andra diket.

Varför ska man bli präst?

Det har varit en strejk bland prästerna i den norska folkkyrkan med anledning av att arbetsgivaren ville försämra villkoren och ta bort ett bostadstillägg. Deras fackförbund Unio skrev på sin hemsida Vi strejkar inte för högre lön. Vi strejkar för att behålla dagens lönenivå för framtidens kolleger. Detta är viktigt eftersom kyrkan har stora rekryteringsproblem. Det saknas präster, kateketer, diakoner och kyrkomusiker över hela landet.

Strejken varade från 12 december 2020 till den 11 januari 2021. Vad ska man nu säga om detta? Jag börjar med att säga, att prästerna har inte bara förnuftets stöd för att de ska få lön utan också uttryckligt stöd i Bibeln, de kristna ska efter sin förmåga försörja sina präster: Arbetaren är värd sin lön. (Luk. 10:7, 1 Tim. 5:18) Vet ni inte att de som tjänstgör i templet äter av det som kommer från templet, och att de som gör tjänst vid altaret får sin del av det som offras på altaret? Så har också Herren befallt att de som predikar evangeliet skall leva av evangeliet. (1 Kor. 9:13f.) Dock inte så att det är en skyldighet för prästen att vara anställd, aposteln Paulus fortsätter just efteråt Men jag för min del har inte utnyttjat en sådan förmån.

Att prästers ombud för samtal med kyrkans ledning om lönenivåerna är inget teologiskt problem. Men att de går ut i strejk är obibliskt, helt otänkbart! Här visar sig ett folkkyrkoproblem, det svaga innehållet i prästernas övertygelse och synen att präster är ungefär som statstjänstemän som går till sitt jobb. Men att vara präst är inget jobb som man har 40 timmar i veckan, för betalningens skull, utan prästen är Guds tjänare och invigde dygnet runt, hela livet ut. Prästen är inte en lejd herde, utan de kristna är hans egna får (Joh. 10:12) som han fått i uppdrag av Gud att skydda, leda och betjäna. En präst kan inte vägra att predika. Som sankt Paulus säger: Ve mig om jag inte predikar evangelium! (1 Kor. 9:16) 

Jesus säger: Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. Till detta arbete i Herrens skörd ska prästkandidaten vara manad i sitt inre, manad att få tjäna Gud och att få rädda annars förlorade människor från den eviga fördömelsen. Kallelsen till ämbetet ger Gud genom församlingen efter prövning, men ingen ska söka denna kallelse för lönens skull, så ska inte präster rekryteras!

Försoningen

”Försoningen” är ett centralt begrepp inom kristendomen. Aposteln Paulus skriver i Andra Korintierbrevet att han blivit betrodd med försoningens ämbete och försoningens ord. (5:18f.) Hans budskap är: Vi är sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud.

Men vad är då försoning? Enligt SAOL betyder försoning ”åter­ställt vänskapligt förhållande efter konflikt”. Försoning behövs där det råder fiendskap eller osämja. Så då blir frågan vad försoning innebär i kristen tro. En kärnfråga här är vem som behöver försonas. Gud, människan eller båda?

Människans behov av försoning

Är människan i grunden gudstillvänd och vänligt sinnad mot Gud? Eller är människan fientlig mot Gud, så att hon behöver försonas? Om vi läser i början av evangelierna ser vi att Johannes döparen trädde fram (Matt. 3, Mark. 1) och predikade omvändelsens dop. Och strax därefter predikar Jesus: Omvänd er och tro evangelium! (Mark. 1:15) Den som behöver omvända sig behöver få en ny inriktning i sitt liv, behöver vända sig mot Gud. Alltså är människan såsom hon är i sig själv bortvänd från Gud, hon behöver försoning.

Och aposteln Paulus skriver till församlingen i Rom, till de kristna: Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade. (Rom. 5:10) Innan de var kristna, var de alltså fiender till Gud, men nu har de blivit försonade med honom. Och till kolosserna: Också ni som en gång var främmande för Gud och genom ert sinnelag och genom era onda gärningar hans fiender (Kol. 1:21)

Så att människan behöver försonas, det är tydligt. Och medlet anges också, i citatet ovan ur romarbrevet: Guds Sons död. Genom sin död vann Kristus försoning åt människorna. De som tror på Gud och på Kristi verk, de har den.

Guds behov av försoning

Men hur är det då med Guds behov av försoning? Är Gud vred, så att han behöver försonas? Många som vill vara kristna tror inte det. Man tycker att det strider mot Guds kärlek att han skulle vara vred. Hur skulle Gud kunna vara både kärleksfull och samtidigt utdöma straff?

Att Gud älskar mänskligheten, det är båda sidor överens om. Gud är den högsta kärleken. Skulle det innebära att Gud inte är vred? Skulle det innebära att Gud inte straffar det onda? Vill någon människa ha det så? Ett samhälle utan straff för det onda? Ett samhälle där tjuvar, mördare och de som gör ännu värre saker inte får något straff? Är ett sådant samhälle det högsta goda?

Nej, det är tvärtom bevis på Guds kärlek att han tar itu med det onda. Gud accepterar inte det onda, utan han bekämpar det. Det som strider mot hans goda vilja, det är hemskt! Gud är därför vred på det onda.

Ibland invänder här någon: Ja, Gud är väl vred på det onda, vred på synden, men man måste hålla isär sak och person, Gud älskar syndaren! Då kan han ju inte vara vred på syndaren.

Javisst älskar Gud syndaren! Men det betyder inte att han inte samtidigt är vred på syndaren. Låt oss läsa vad det står i Bibeln och tro att det är sant:

Du är inte en Gud som älskar ogudaktighet,
den som är ond får ej bo hos dig.
De övermodiga består inte inför dina ögon,
du hatar alla ogärningsmän.
Du förgör dem som talar lögn,
Herren avskyr de blodtörstiga och falska.
(Ps. 5:5ff.)

Och på ett annat ställe:

Herren är i sitt heliga tempel,
    Herrens tron är i himlen.
Hans ögon ser,
    hans blickar prövar
människors barn.
Herren prövar den rättfärdige,
    men den ogudaktige och den som älskar våld,
dem hatar hans själ.
Han skall låta glödande kol och svavel regna över de ogudaktiga,
en glödhet vind är den kalk de får att dricka.
(Ps. 11:4ff.)

Så visst är Gud vred på syndaren. Det säger även kärlekens apostel Johannes: Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom. (Joh. 3:36) Och samtidigt vet vi ju att Gud älskar syndaren!

Här är en spänning, det måste medges. Men vi får inte förenkla Guds väsen utifrån våra mänskliga idéer bara för att det är tilltalande för vårt förnuft. Vi måste låta lag och evangelium stå där, båda två. Och dessa två strider mot varandra. Lagen förkunnar att Gud är vred på syndaren och evangelium att Gud älskar syndaren. Och Gud älskar för Kristi skull, på grund av Kristi fullkomliga offer. Med sin död har Kristus försonat Gud och mänskligheten.

Jag sammanfattar: Gud är vred på människorna. Människorna är fiender till Gud. Genom Kristus är båda parterna försonade: Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus. (2 Kor. 5:18)

Svaga bröder och avslutning – XIII

Om omskärelsen

Ett bra exempel på skillnad mellan svaga bröder och falska lärare har vi när det gäller omskärelsen. Som en fri sak kunde sankt Paulus gå med på omskärelsen, ser vi i Apostlagärningarnas sextonde kapitel:

Paulus kom också till Derbe och Lystra. Där fanns en lärjunge som hette Timoteus. Han var son till en troende judinna, och hans far var grek. Bröderna i Lystra och Ikonium talade väl om Timoteus. Eftersom Paulus ville ha honom med på resan, tog han och omskar honom av hänsyn till judarna i de trakterna, ty alla kände till att hans far var grek.

Timoteus verksamhet bland judarna kunde försvåras om det rådde oklar­het kring om han var omskuren eller inte. Därför gick Paulus med på det. Men helt annorlunda blev när de kräv­de att Mose lag skulle hållas, då blev de falska lärare. Svaga bröder ställer inte krav. Så då gick Paulus inte med på det, och han vek inte en tum. Vi läser i Galaterbrevet 2:

Men inte ens min följeslagare Titus som är grek, blev tvingad att låta omskära sig. Hade det berott på de falska bröder som smugit sig in, skulle han ha blivit tvungen till det. De hade nästlat sig in för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus och göra oss till slavar. Men inte ens ett ögonblick gav vi vika för dem och underkastade oss. Vi ville att evangeliets sanning skulle bevaras hos er.

Avslutning från Rom. 15-16 om brödernas förhållningssätt

1Vi som är starka är skyldiga att bära de svagas svagheter och inte tjäna oss själva.

Och må uthållighetens och tröstens Gud hjälpa er att vara eniga efter Kristi Jesu vilja,så att ni endräktigt med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader.

Ta därför emot varandra, så som Kristus har tagit emot er till Guds ära. 

Och till sist avslutningen av romarbrevet, i det sextonde kapitlet:

Gud, den ende vise, tillhör äran, genom Jesus Kristus, i all evighet, amen.

Svaga bröder – XII

Nu kommer vi fram till kapitel fjorton och femton i romarbrevet. De handlar om svaga bröder: Den som är svag i tron skall ni ta emot utan att sätta er till doms över hans betänkligheter. En har tro till att äta allt, men en annan som är svag äter bara grönsaker. Den som äter skall inte förakta den som inte äter, och den som inte äter skall inte döma den som äter.

Gud har ju tagit emot honom. Vem är du som dömer en annans tjänare? Det är inför sin egen Herre han står eller faller. Men han kommer att stå, ty Herren har makt att hålla honom upprätt.

Alltså: En svag broder är den som har betänkligheter inför olika jordiska saker. Det här gäller sådana saker som är fria, saker som man kan ha men inte måste ha. Som att äta grönsaker eller kött, om man ska dricka vin eller inte, gå på bio eller inte och så vidare.

Den ene sätter en dag högre än en annan, den andre håller alla dagar för lika. Var och en bör vara fullt övertygad i sitt sinne. Den som lägger vikt vid en viss dag gör det för Herren, och den som äter gör det för Herren. Han tackar ju Gud. Den som låter bli att äta gör det för Herren, och även han tackar Gud. – – – Men du, varför dömer du din broder? Eller du, varför föraktar du din broder? Vi skall ju alla stå inför Guds domstol.

I sådana här frågor, som hör till den kristna friheten, ska vi inte döma varandra: Låt oss därför inte längre döma varandra. Besluta er i stället för att inte lägga något hinder i vägen för en broder, så att han snubblar och faller. Jag vet och är i Herren Jesus övertygad om att ingenting är orent i sig självt, men för den som betraktar något som orent, för honom är det orent.

Vi ska dock inte driva vår kristna frihet för långt. Om det behövs för att rädda vår broder, ska vi avstå från något som visserligen är tillåtet, men inte nödvändigt:Om din broder blir oroad genom den mat du äter, så lever du inte längre i kärleken. Bli inte genom din mat orsak till att den går förlorad som Kristus har lidit döden för. 

Svaga bröder eller falska lärare?

Det här innebär inte att det är de svaga bröderna som bestämmer. Om de svaga bröderna tar sig före att börja diktera villkoren för de starka bröderna, blir de falska lärare. Paulus skriver till Kolosserna: Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller i fråga om högtid eller nymånad eller sabbat. – – –

Om ni med Kristus har dött bort från världens stadgar, varför uppför ni er då som om ni levde i världen och böjer er under dessa bud: ”Det skall du inte röra, det skall du inte smaka, det skall du inte ta på”. Och detta gäller sådant som är bestämt att användas och förbrukas, efter människors bud och läror. Detta uppfattas visserligen som ‘vishet’, med sin självvalda gudstjänst, sin ‘ödmjukhet’ och sin späkning av kroppen, men det har inget värde utan är bara till för att tillfredsställa det köttsliga sinnet. (Kol. 2)

”Svaga bröder” gäller fria ting

Man använder också Bibelns undervisning om svaga bröder fel, om man försöker sätta Guds bud ur kraft. För detta med hänsyn till svaga bröder, det gäller ju saker som är fria i sig själva. Så kan det hända att en broder gör något som är synd, utan att veta om att det är synd. Det är alltså inte en fri sak. Då ska man inte säga: ”Vi starka måste ha överseende med de svaga och ska inte sätta oss till doms över dem.” Nej, då ska de starka på ett vänligt sätt hjälpa de svaga att se vad som rätt och vad som är fel.

För samtycke till synd eller falsk lära ska vi inte låta vara. Ibland har man tillämpat Bibelns undervisning om svaga bröder på detta, men det är inte rätt. Naturligtvis kan det hända att en broder av okunnighet omfattar falsk lära, och visst skulle vi kunna kalla en sådan för en svag broder, men vi ska inte tillämpa Romarbrevets fjortonde kapitel, för det kapitlet handlar ju om saker som i sig är fria. Däremot kan vi använda den här versen i det femtonde kapitlet: När det gäller er, mina bröder, är jag för min del övertygad om att ni själva är fyllda av godhet och uppfyllda av all kunskap och att ni också kan förmana varandra. 

Att okunnighet finns inom församlingen, det är naturligt. Alla har vi varit barn i början! Och visst kan vi alla glömma bort något. Men den som är okunnig tar emot undervisning. Om han i stället försvarar sin falska lära, övergår han till att bli en falsk lärare. Då ska vi läsa i det sextonde kapitlet av Romarbrevet: Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem. Ty de som håller fast vid falsk lära trots att man undervisat dem, de är då inte okunniga bröder, utan blir då falska bröder.

Brödrakärlek och allmän människokärlek – XI

Åter till Romarbrevets tolfte kapitel! Där kommer aposteln med många förmaningar om brödrakärlek, och så blandar han också in den allmänna människokärleken. Vi läser från vers tretton:

13 Hjälp de heliga med vad de behöver. Var ivriga att visa gästfrihet. – Det avser bröderna.

14 Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. – Det kan ju inte avse bröderna, utan måste avse utomstående.

15 Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter. – Som vi ser, så gör inte aposteln någon stor skillnad mellan kärleken till bröderna och kärleken till människorna, utan han tillämpar Guds bud i bägge dessa områden samtidigt. Bäggedera är ju Guds bud.

16 Lev i endräkt med varandra. – Avser särskilt bröderna.

Tänk inte på det som är högt utan håll er till det som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont, sträva efter det som är gott inför alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er. Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen. Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda utan besegra det onda med det goda.

Jag finner alltså att kristna ska behandla alla människor med den största kärlek, men bröderna med en ännu större.