Kategori: Okategoriserade

”Guds lag” eller ”om Guds lag”?

Jag hörde en gång en predikant säga ungefär så här: ”Många predikar om Guds lag i stället för att predika Guds lag.” Med det menade han ungefär att somliga predikade bara om Guds lag, så att säga på ett abstrakt och teoretiskt sätt, och att det var en brist. Guds lag borde predikas, så att man känner det i samvetet.

Hur är det, stämmer det? Javisst stämmer det att Guds lag ska predikas så att man inser sin synd och känner det i samvetet! Som när aposteln Petrus predikade den första pingstdagen, då det står att åhörarna sade: När de hörde detta, högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad skall vi göra?” Åhörarna drabbades av Guds lag i sina samveten, så att de blev förskräckta i sina samveten. För den kristna tron är inte samma sak som att ha en filosofi eller samling intellektuella lärosatser, som man kan dissekera på ett akademiskt sätt, utan kristendomen är på allvar, på liv och död! Kristendomen är sann, och dess sanning ska försvaras noga, men den är inte bara sann, utan den ska också tillämpas och tros. Den gäller dig och mig. Att vara kristen är att fasa inför Guds lag men för Kristi skull ha frid i hjärtat.

Men samtidigt som präster ska predika Guds lag, finns det här en kompletterande aspekt. För vår erfarenhet har en gräns. Ibland talar Skriften om sådant som vi inte kan känna och märka, utan vi får helt enkelt tro det så att säga på ett teoretiskt sätt. Så är till exempel vår synd större än vi någonsin kan erfara. Ända från början av vår existens, även de nyfödda spädbarnen är syndare. Som kung David säger: Se, i synd är jag född, och i synd blev jag till i min moders liv. (Ps. 51:7) Som Luther skriver i Schmalkaldiska artiklarna om arvsynden: Denna arvsynd är ett så djupt ont fördärv i människans natur, att vi inte kan fatta det med förståndet, utan måste tro det på grund av Skriftens uppenbarelse.

Så ska alltså präster predika Guds lag, men också om Guds lag. Båda dessa är nödvändiga.

Ny predikan

Nu är en ny predikan utlagd för 13 e. Trefaldighet 2021, Vi älskar därför att han först har älskat oss (Predikan över episteltexten, Jakob Fjellander) Den behandlar frågan: Vad är kärlek?

Den finns under knappen (menyvalet) Predikningar I (första årgången, välj uppe till höger på sidan), som ljud (mp3) och som text.

Försoningen – en öppen fråga? (Avsnitt VIII)

Sedan jag nu skrivit sju poster om försoningen, vill jag nu ta upp det som idag (2021-07-22) står på Wikipedia, på uppslagsordet Försoningslära: Försoningsläran har dock enligt NE [Nationalencyklopedin] aldrig fastslagits genom auktoritativa beslut vid kyrkomöten eller liknande instanser. NE:s artikel är skriven av teologen Per Erik Persson.

Detta stämmer säkert på sitt vis, det hade säkerligen Persson koll på, det finns i så fall inget kyrkomöte eller koncilium som antagit någon särskild försoningslära. Men betyder det att det är en öppen fråga vilken försoningslära man tror på? Formuleringen antyder det.

Det är helt klart så att det inte finns någon artikel i de lutherska bekännelseskrifterna, Konkordieboken, som handlar särskilt om försoningen. Det betyder dock inte att lutheranerna ansåg att det är en öppen fråga. Läser man i Konkordieboken, kommer man finna att den objektiva försoningsläran finns där. Se själv i följande citat, jag ställer samma frågor som i förra posten för att påvisa den objektiva försoningsläran:

Var Gud vred på människorna? Ja: På grund av detta fördärv [arvsynden] och den första människans fall är människans natur och person anklagad och fördömd av Guds lag, så att vi är ”av naturen vredens barn” ävensom dödens och fördömelsens, om vi inte blir frälsta därifrån genom Kristi förtjänst. (SKB s. 548)

Är Guds vrede avvänd? Ja: Sådan är tron, som av nåd mottager syndernas förlåtelse, eftersom den mot Guds vrede ställer inte våra egna förtjänster eller vår kärlek, utan medlaren och försonaren Kristus.  (Kristus är medlare. Han har genom sitt försoningsverk agerat för att avvända Guds vrede. SKB 110f., mina understrykningar)

Har Gud fått betalning? Ja: Det andra, som hör till en försonare, är att dennes förtjänster avser att tillfyllestgöra för andra och genom ett gudomligt tillräknande kommer andra till del, så att dessa räknas som rättfärdiga genom nämnda förtjänster, liksom vore de deras egna. Det förhåller sig här alldeles som, då en vän betalar skulden för en annan, den skuldsatte blir fri från skulden genom den andres förtjänst, såsom vore den hans egen. På detta sätt kommer Kristi förtjänster oss till del. (SKB 245) Kristus har betalat.

Har Jesus tagit straffet på sig, i vårt ställe? Ja: [Patriarkerna och deras efterträdare har tröstat sig genom predikan om kvinnans säd samt om] Davids son [Jesus] … som blev ”slagen för våra missgärningars skull” och ”sargad för våra överträdelsers skull” och genom vilkens sår vi blir helade. (SKB s. 602)

Så den objektiva försoningsläran är en del av Konkordieboken, som fastställdes 1580 som en bekännelseskrift för lutheranerna. Det finns ingen punkt i den, ingen artikel som heter ”Försoningen”, men innehållet, den objektiva försoningsläran, finns där som en integrerad del av den lutherska tron. Artiklarna som citaten ovan hämtats från handlar om Arvsynden, Rättfärdiggörelsen, Åkallandet av helgonen samt Lag och evangelium.

Hur viktig är försoningen? Waldenströms prästkollega sade: »Tänk, huru gott, att Gud är försonad i Kristus!» Waldenström letade då efter skriftbevis utan att finna dem. Därför skriver han »Är det likväl möjligt, att detta, som utgör själva evangelii kärna och grund, icke står någonstädes i bibeln?» Han bedömer frågans vikt alldeles rätt, även om han har helt fel om huruvida det står i Bibeln eller inte! Waldenström förstod att denna fråga är en fråga om evangeliets kärna och grund. Beklagligtvis kom han att predika ett annat evangelium.

Inom bekännelsetrogen lutherdom är försoningen inte någon öppen fråga, utan en fråga om liv och död, om Guds nåd för Jesu skull, Kristi förtjänst och betalning för fattiga syndare. Ingenting mindre!

Ny predikan

Nu är en ny predikan utlagd för 1 e. Trefaldighet 2021, Den som fått ett rent hjärta gör goda gärningar (Jakob Fjellander)

Den finns under knappen (menyvalet) Predikningar I (första årgången, välj uppe till höger på sidan), som ljud (mp3) och som text.

De sju botpsalmerna

Låt oss göra fastan till en tid då vi inte försummar att läsa Guds Ord. Av ålder har man läst Psaltarens botpsalmer under fastan, eftersom fastan är en period av bot och begrundan av Kristi lidande: Psalm 6, 32, 38, 51, 102, 130 och 143.

Är man ensam läser man ju i sin Bibel, men är man flera personer i hushållet kan man med fördel växelläsa psalmerna, på samma sätt som man gör i tidegärden. För att möjliggöra detta, har jag sammanställt ett litet häfte. Jag har försett psalmerna med antifoner, och de längsta psalmerna har jag delat. Vill man läsa hela psalmen på en gång, gör man det med samma antifon sist som först, det vill säga utan några antifoner i mitten.

Man skriver ut dubbelsidigt, så att man får två papper. Vik dem på mitten åt rätt håll, och lägg det ena papperet i det andra. Psalmerna ska komma i nummerordning.

Psalmerna får fritt skrivas ut i befintligt skick.

Varför tror inte alla på Darwin?

Varför tror inte alla på Darwin? Det är frågan som Johnny Bergman ställer i boken med samma namn, som är utgiven på Timoteus förlag. Det är en utmärkt genomgång av olika svagheter i bevisen för evolutionsläran, och boken visar att evolutionsteorin inte är trovärdig. Boken är lättfattligt skriven, så den bör kunna läsas av de flesta. Den innehåller visserligen rätt många biologiska termer (DNA m.fl.), men de förklaras så att man förstår (kanske med något undantag). På ett klart sätt visas att en hel del som anses vara evolution inte utvecklar något så att det blir något annat, utan helt enkelt är att det blir olika varianter inom de befintliga ramarna (ibland kallas det ”mikroevolution”, och då jämförs det med ”makroevolution”, som alltså är det samma som författaren i boken kallar evolution). En hund är en hund, oavsett om den är jättestor eller mycket liten. Här finns ingen evolution, ingen utveckling som gör att den ena av hundarna skulle vara på väg att bli något annat. Köp boken, läs den och sprid den!

Samma författare har också skrivit Apmänniskor – Har de verkligen funnits? (Utgiven på XP Media) Det är också en bra bok, som efter en inledning om dateringsmetoder och annat går igenom de olika mellanformer mellan apa och människa som presenterats av vetenskapsmän genom tiderna. Det är inte mindre än tolv stycken, men ingen sådan apmänniska håller för en granskning, det blir tydligt att dessa apmänniskor presenterats för att man vill hitta en apmänniska. Boken är inte riktigt lika lättläst som den ovan, men rekommenderas för den intresserade!

Evolutionsläran är oförenlig med Bibeln. För att få en redogörelse för vad Bibeln lär om skapelsen, läs gärna kyrkoherde Sten Rydhs artikel Skapelsen.

Om aga

Det har kommit en fråga till mig om hur kristna bör se på aga, och här på bloggen besvarar jag gärna era frågor om vad Bibeln lär. Är det möjligt för kristna föräldrar att aga sina barn? Är det tillrådligt att göra det? Vad säger Bibeln? För att kunna besvara vad Bibeln säger om aga, behöver vi studera de hebreiska och grekiska orden. Dessa ord översätts inte alltid med aga när de förekommer, de betyder inte exakt samma sak som aga.

Aga i GT

I GT är ordet ”mu-sar”. Det förekommer 50 gånger, men bara på två av dessa ställen översätts det med ”aga” i Folkbibeln: Job 5:17 Se, salig är den människa som Gud agar, förkasta inte den Allsmäktiges tuktan och Ps. 39:11. Tag din plåga ifrån mig, för din hands aga går jag under. Ofta är en god översättning av ”mu-sar” ”fostra”, som i 5 Mos. 11:2: Ni skall i dag besinna – det gäller inte era barn som ej har erfarit eller sett det – hur Herren, er Gud, har fostrat er. Gud hade genom många händelser lett sitt folk under ökenvandringen. Ibland så att de drabbades fysiskt (till exempel då Datan och Abiram när de avföll från Gud uppslukades av ett hål i jorden tillsammans med sina familjer) men framför allt genom att visa sin mäktiga hand mot egyptierna. De undren var vittnesbörd om Herrens makt men inte någon fysisk bestraffning av Israels folk.

Nu skulle man ju kunna tänka sig att själva ordet aga blivit omodernt och därför inte används i Folkbibeln. Går vi till 1917 års översättning, finner vi mycket riktigt flera ställen, sex ställen till: Job 33:19, Ords. 3:11, 3:12, 13:24, 23:13, Sak. 2:10. Likväl är det en liten minoritet av de 50 ställen där det står ”mu-sar”. Låt oss se på Ords. 13:24 Den som spar sitt ris, han hatar sin son, men den som älskar honom agar honom i tid. Vi finner här att ”aga” är en bra översättning rent språkligt, att aga är att använda riset, det vill säga fysisk bestraffning. Det passar bra. Folkbibeln översätter litet annorlunda: Den som spar på riset hatar sin son, den som älskar honom fostrar honom i tid, vilket ju inte är oriktigt. Man kan fostra utan att aga. Visserligen står det ”riset” i första satsen, men det betyder inte nödvändigtvis att man måste använda precis just ett ris (till exempel ett björkris, i stället för att exempelvis slå med handen eller käppen). Versens mening är inte att kristna i alla tider ska slå sina barn, utan meningen är att dessa måste fostras och uppfostras. Ordet ”mu-sar” betyder alltså inte ”aga”, utan det betyder fostra, tillrättavisa, till exempel genom att aga. När GT skrevs – och ända fram till vår tid – ansågs aga som ett naturligt sätt att uppfostra barn.

Aga i NT

I NT kan ordet ”mastigóo” översättas med ”aga”. Det förekommer sex gånger, och det innebär entydigt fysisk bestraffning. Det används sex gånger i NT, och dess betydelse är helt enkelt piska, gissla. Till exempel Matt. 20:19 om Människosonen (Jesus): … utlämna honom åt hedningarna till att hånas och gisslas och korsfästas. På ett ställe betyder det dock aga, och det är i Hebr. 12:6: Ty den Herren älskar tuktar han, och han agar (mastigói) var son som han har kär.

Men ordet mastigóo betyder inte ”aga” och inte heller ”fostra”, utan det betyder ”piska”. Det kan översättas med aga. Men också andra ord kan översättas ”aga”. Vår vers i Hebreerbrevet översätts i 1917 års översättning, också det helt korrekt, så att ordet ”aga” används i första ledet: Ty den Herren älskar, den agar han, och han straffar med riset var son som han har kär. I grekiskan står här ordet ”paidévo”, som betyder uppfostra, fostra, utbilda, men många gånger kan det också översättas med ”aga”. Det förekommer drygt ett dussin gånger i NT. Barnet fördes i antikens Grekland till skolan av en slav, en ”paidagógos”, som alltså blivit vårt ord pedagog, och till sin hjälp hade han en piska. Den var självklar i barnuppfostran.

Slutord och sammanfattning

Det finns inget ord i Bibelns hebreiska eller grekiska som är en direkt motsvarighet till det svenska ordet ”aga”. I vårt samhälle är aga förbjuden. Bibeln har inget emot aga, men har ingen lära om att föräldrar i sin uppfostran av barnen ska slå dem. Däremot måste föräldrarna i sin uppfostran av dem vara beredda att tillrättavisa och bestraffa, på ett pedagogiskt sätt, för att lära barnen hur de ska uppföra sig.

Ett allvarligt problem är det dock om det går så långt att man menar att barn inte ska fostras och uppfostras. Det finns de som menar det, men en sådan uppfattning måste vi bekämpa. Barn som inte uppfostras blir odrägliga och egoistiska. De tycker att de är tillvarons centrum och kan inte kompromissa. De ska ofta ha allting själva och tänker inte på andra. De väntar inte på sin tur, utan säger rakt ut vad de vill.

Vår kultur har under ganska lång tid haft starka influenser mot att föräldrarna ska uppfostra sina barn. Dessa influenser vänder vi oss mot. [1] Följden av dessa influenser har bland annat blivit ett radikalt annorlunda klimat i våra skolor. Många duktiga pedagoger orkar helt enkelt inte vara lärare i skolan därför att de inte står ut med oordningen, med bristen på disciplin. Föräldrarna har många gånger överlåtit uppfostran till samhället, och vi ser följderna av detta.

Bibeln fordrar att föräldrar fostrar och uppfostrar sina barn. Kristna föräldrar gör därför det på det sätt de finner lämpligt i det samhälle de lever.

[1] Att däremot reagera mot den ”kadaverdisciplin” som ibland rådde förr var många gånger inte alls obefogat. Tvärtom! Det skulle emellertid föra för långt att här gå in djupare på detta ämne. Vi har dock i vårt samhälle hamnat långt ner i det andra diket.

Varför ska man bli präst?

Det har varit en strejk bland prästerna i den norska folkkyrkan med anledning av att arbetsgivaren ville försämra villkoren och ta bort ett bostadstillägg. Deras fackförbund Unio skrev på sin hemsida Vi strejkar inte för högre lön. Vi strejkar för att behålla dagens lönenivå för framtidens kolleger. Detta är viktigt eftersom kyrkan har stora rekryteringsproblem. Det saknas präster, kateketer, diakoner och kyrkomusiker över hela landet.

Strejken varade från 12 december 2020 till den 11 januari 2021. Vad ska man nu säga om detta? Jag börjar med att säga, att prästerna har inte bara förnuftets stöd för att de ska få lön utan också uttryckligt stöd i Bibeln, de kristna ska efter sin förmåga försörja sina präster: Arbetaren är värd sin lön. (Luk. 10:7, 1 Tim. 5:18) Vet ni inte att de som tjänstgör i templet äter av det som kommer från templet, och att de som gör tjänst vid altaret får sin del av det som offras på altaret? Så har också Herren befallt att de som predikar evangeliet skall leva av evangeliet. (1 Kor. 9:13f.) Dock inte så att det är en skyldighet för prästen att vara anställd, aposteln Paulus fortsätter just efteråt Men jag för min del har inte utnyttjat en sådan förmån.

Att prästers ombud för samtal med kyrkans ledning om lönenivåerna är inget teologiskt problem. Men att de går ut i strejk är obibliskt, helt otänkbart! Här visar sig ett folkkyrkoproblem, det svaga innehållet i prästernas övertygelse och synen att präster är ungefär som statstjänstemän som går till sitt jobb. Men att vara präst är inget jobb som man har 40 timmar i veckan, för betalningens skull, utan prästen är Guds tjänare och invigde dygnet runt, hela livet ut. Prästen är inte en lejd herde, utan de kristna är hans egna får (Joh. 10:12) som han fått i uppdrag av Gud att skydda, leda och betjäna. En präst kan inte vägra att predika. Som sankt Paulus säger: Ve mig om jag inte predikar evangelium! (1 Kor. 9:16) 

Jesus säger: Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. Till detta arbete i Herrens skörd ska prästkandidaten vara manad i sitt inre, manad att få tjäna Gud och att få rädda annars förlorade människor från den eviga fördömelsen. Kallelsen till ämbetet ger Gud genom församlingen efter prövning, men ingen ska söka denna kallelse för lönens skull, så ska inte präster rekryteras!

Svaga bröder och avslutning – XIII

Om omskärelsen

Ett bra exempel på skillnad mellan svaga bröder och falska lärare har vi när det gäller omskärelsen. Som en fri sak kunde sankt Paulus gå med på omskärelsen, ser vi i Apostlagärningarnas sextonde kapitel:

Paulus kom också till Derbe och Lystra. Där fanns en lärjunge som hette Timoteus. Han var son till en troende judinna, och hans far var grek. Bröderna i Lystra och Ikonium talade väl om Timoteus. Eftersom Paulus ville ha honom med på resan, tog han och omskar honom av hänsyn till judarna i de trakterna, ty alla kände till att hans far var grek.

Timoteus verksamhet bland judarna kunde försvåras om det rådde oklar­het kring om han var omskuren eller inte. Därför gick Paulus med på det. Men helt annorlunda blev när de kräv­de att Mose lag skulle hållas, då blev de falska lärare. Svaga bröder ställer inte krav. Så då gick Paulus inte med på det, och han vek inte en tum. Vi läser i Galaterbrevet 2:

Men inte ens min följeslagare Titus som är grek, blev tvingad att låta omskära sig. Hade det berott på de falska bröder som smugit sig in, skulle han ha blivit tvungen till det. De hade nästlat sig in för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus och göra oss till slavar. Men inte ens ett ögonblick gav vi vika för dem och underkastade oss. Vi ville att evangeliets sanning skulle bevaras hos er.

Avslutning från Rom. 15-16 om brödernas förhållningssätt

1Vi som är starka är skyldiga att bära de svagas svagheter och inte tjäna oss själva.

Och må uthållighetens och tröstens Gud hjälpa er att vara eniga efter Kristi Jesu vilja,så att ni endräktigt med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader.

Ta därför emot varandra, så som Kristus har tagit emot er till Guds ära. 

Och till sist avslutningen av romarbrevet, i det sextonde kapitlet:

Gud, den ende vise, tillhör äran, genom Jesus Kristus, i all evighet, amen.

Svaga bröder – XII

Nu kommer vi fram till kapitel fjorton och femton i romarbrevet. De handlar om svaga bröder: Den som är svag i tron skall ni ta emot utan att sätta er till doms över hans betänkligheter. En har tro till att äta allt, men en annan som är svag äter bara grönsaker. Den som äter skall inte förakta den som inte äter, och den som inte äter skall inte döma den som äter.

Gud har ju tagit emot honom. Vem är du som dömer en annans tjänare? Det är inför sin egen Herre han står eller faller. Men han kommer att stå, ty Herren har makt att hålla honom upprätt.

Alltså: En svag broder är den som har betänkligheter inför olika jordiska saker. Det här gäller sådana saker som är fria, saker som man kan ha men inte måste ha. Som att äta grönsaker eller kött, om man ska dricka vin eller inte, gå på bio eller inte och så vidare.

Den ene sätter en dag högre än en annan, den andre håller alla dagar för lika. Var och en bör vara fullt övertygad i sitt sinne. Den som lägger vikt vid en viss dag gör det för Herren, och den som äter gör det för Herren. Han tackar ju Gud. Den som låter bli att äta gör det för Herren, och även han tackar Gud. – – – Men du, varför dömer du din broder? Eller du, varför föraktar du din broder? Vi skall ju alla stå inför Guds domstol.

I sådana här frågor, som hör till den kristna friheten, ska vi inte döma varandra: Låt oss därför inte längre döma varandra. Besluta er i stället för att inte lägga något hinder i vägen för en broder, så att han snubblar och faller. Jag vet och är i Herren Jesus övertygad om att ingenting är orent i sig självt, men för den som betraktar något som orent, för honom är det orent.

Vi ska dock inte driva vår kristna frihet för långt. Om det behövs för att rädda vår broder, ska vi avstå från något som visserligen är tillåtet, men inte nödvändigt:Om din broder blir oroad genom den mat du äter, så lever du inte längre i kärleken. Bli inte genom din mat orsak till att den går förlorad som Kristus har lidit döden för. 

Svaga bröder eller falska lärare?

Det här innebär inte att det är de svaga bröderna som bestämmer. Om de svaga bröderna tar sig före att börja diktera villkoren för de starka bröderna, blir de falska lärare. Paulus skriver till Kolosserna: Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller i fråga om högtid eller nymånad eller sabbat. – – –

Om ni med Kristus har dött bort från världens stadgar, varför uppför ni er då som om ni levde i världen och böjer er under dessa bud: ”Det skall du inte röra, det skall du inte smaka, det skall du inte ta på”. Och detta gäller sådant som är bestämt att användas och förbrukas, efter människors bud och läror. Detta uppfattas visserligen som ‘vishet’, med sin självvalda gudstjänst, sin ‘ödmjukhet’ och sin späkning av kroppen, men det har inget värde utan är bara till för att tillfredsställa det köttsliga sinnet. (Kol. 2)

”Svaga bröder” gäller fria ting

Man använder också Bibelns undervisning om svaga bröder fel, om man försöker sätta Guds bud ur kraft. För detta med hänsyn till svaga bröder, det gäller ju saker som är fria i sig själva. Så kan det hända att en broder gör något som är synd, utan att veta om att det är synd. Det är alltså inte en fri sak. Då ska man inte säga: ”Vi starka måste ha överseende med de svaga och ska inte sätta oss till doms över dem.” Nej, då ska de starka på ett vänligt sätt hjälpa de svaga att se vad som rätt och vad som är fel.

För samtycke till synd eller falsk lära ska vi inte låta vara. Ibland har man tillämpat Bibelns undervisning om svaga bröder på detta, men det är inte rätt. Naturligtvis kan det hända att en broder av okunnighet omfattar falsk lära, och visst skulle vi kunna kalla en sådan för en svag broder, men vi ska inte tillämpa Romarbrevets fjortonde kapitel, för det kapitlet handlar ju om saker som i sig är fria. Däremot kan vi använda den här versen i det femtonde kapitlet: När det gäller er, mina bröder, är jag för min del övertygad om att ni själva är fyllda av godhet och uppfyllda av all kunskap och att ni också kan förmana varandra. 

Att okunnighet finns inom församlingen, det är naturligt. Alla har vi varit barn i början! Och visst kan vi alla glömma bort något. Men den som är okunnig tar emot undervisning. Om han i stället försvarar sin falska lära, övergår han till att bli en falsk lärare. Då ska vi läsa i det sextonde kapitlet av Romarbrevet: Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem. Ty de som håller fast vid falsk lära trots att man undervisat dem, de är då inte okunniga bröder, utan blir då falska bröder.