Kategori: Okategoriserade

Gamla och Nya förbundet – I

Vid årets kyrkodagar (2022) höll jag ett föredrag med titeln: Gamla och nya förbundet – särskilt om judafolket och Gamla Testamentets profetior. När jag höll det var jag tvungen att korta ner det litet för att hålla mig inom den utsatta tiden, men jag tänkte publicera föredraget här, bit för bit, och då kan jag ju ta med allt. Först kommer jag gå igenom gamla och nya förbundet, och därefter kommer jag att skriva om hur vi ska se på judafolket i vår tid och staten Israel.

Inledning

Vad är det för skillnad mellan Gamla och Nya förbundet? Har judarna upphört att vara Guds folk? Hur ska vi kristna förhålla oss till judarna? Hur ska vi se på staten Israels tillkomst 1948? Har judafolket en särskild roll i Guds plan för tiden före yttersta domen? När vi utifrån Romarbrevet, som är temat för årets kyrkodagar, ser på Gamla och Nya förbundet, så blir sådana frågor aktuella. Olika kristna ger olika svar på dessa frågor, men naturligtvis bör vi borra oss fram till vad Skriften verkligen säger.

Man måste börja någonstans. Jag vill börja med en fråga:

Är det något särskilt med judafolket?

Svaret på denna fråga är helt klart ”ja”. Det är otvetydigt något särskilt med judafolket. De har en märklig historia. Ofta har de varit illa sedda och även förföljda, men på något sätt har de kunnat hålla ihop sin identitet genom årtusendena. Om vi ser på judafolket med profanhistoriska glasögon, så är det ett märkligt folk.

Men vi vet att det är mer än ett märkligt folk. Gud har handlat med judarna på ett särskilt sätt: Judarna är folket som Jesus, alla människors frälsare, föddes i. Jungfru Maria var judinna. Jesus var jude. Apostlarna var judar, inklusive Paulus.

Går vi ännu längre tillbaka i tiden, så blev judarna utvalda av Gud. Det började med att Gud kallade Abraham ut ur den kaldeiska staden Ur (i nuvarande Irak). Gud upprättade sitt förbund med honom och lovade göra honom till ett stort folk, ja så stort att ingen skulle kunna räkna det. Och Abraham blev stamfar till judafolket. Och förbundstecknet var att alla män skulle omskäras.

Och Gud höll sin hand över judafolket och beskyddade dem. Som det står i Psaltaren om judafolket under patriarktiden: De vandrade från folk till folk, från ett land till ett annat. Han tillät ingen att skada dem, han straffade kungar för deras skull. (Ps. 105:13f.)   

Även efter den bibliska historien har judarnas historia varit säregen. Vi återkommer till det i den senare delen av föredraget.

Gud talar till Abraham, första tillfället, 1 Mos. 12

Gamla förbundet börjar med Abraham. Guds direkta handlande med Abraham möter vi för första gången i Första Moseboks tolfte kapitel. Det har gått tio generationer efter den stora floden. Gud kallade Abram (som han då hette) att flytta till Kanaans land. Vid den tiden bodde Abram i Haran, men tidigare hade han och hans fader Tera lämnat det kaldeiska Ur, för att flytta till Kanaans land, men de två kom ungefär halvvägs. Både Ur och Haran ligger i närheten av Eufrat, även om Haran ligger en bra bit ifrån Ur. (Ur ligger ganska nära Eufrats utlopp i Persiska viken.) Nu var de i alla fall i Haran, som låg i riket Paddan-Aram. Idag ligger Haran i Turkiet, två mil norr om gränsen till Syrien.

Här är en karta som visar Ur (långt till höger), Haran och vägen till det utlovade landet:

Gud kallade Abram att lämna sin fader Tera som han bodde tillsammans med i Haran och fortsätta till Kanaans land:

Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig. Där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse.Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade. (1 Mos. 12:1-3)

Abram var sjuttiofem år när han lämnade Haran. Och han byggde altaren i det nya landet och tillbad Gud.

Hur Peter Kreeft blev katolik

Peter Kreeft är en begåvad, sympatisk, vältalig och humoristisk filosof och apologet i USA. (Apologetik är att försvara kristen tro mot ateism och andra religioner med allmänna argument och resonemang, det vill säga utifrån förnuftet.) Han har under lång tid verkat som universitetslärare och är författare till många böcker. Han växte upp som kalvinist, men konverterade som 20-25-åring till den romersk katolska kyrkan (RKK). Nu är han 85 år.

Häromsistens såg jag en youtube-video från 2019 där Kreeft i en pratshow, som leddes av Matt Fradd, berättar litet om hur hans omvändelse till katolicismen gick till. Hans lärare på college (förberedande universitet) sade att kyrkan i Bibeln var protestantisk (=i detta sammanhang närmast det vi kallar reformert), men att den med tiden gradvis blev romersk katolsk och avfallen. Kreeft var nyfiken och började därför läsa de tidiga kyrkofäderna för att se hur protestantiska de var. Han fann dock inte att de var särskilt protestantiska. Hans slutsats blev att romersk katolska kyrkan är den gamla kyrkan. Kreeft fortsätter: ”Om det här var kätteri, så var det vackert och storslaget! Det var värt att undersöka närmare. Ju mer jag läste desto mer katolik blev jag. Ta eucharistin [nattvarden] till exempel, inte en enda kristen förnekade realpresensen under de  första tusen åren!” Matt Frad instämde och sade: ”Det hänger ihop med förnekandet av att dopet föder på nytt. Den förste som förnekade det var Ulrich Zwingli. Om detta säger han ungefär: ‘Jag kan bara dra slutsatsen att alla teologie doktorer och kyrkofäder hade fel.’ Kreeft: ”Eller som Jehovas vittnen, som säger att kyrkan avföll under första århundradet och sedan inte kom tillbaka förrän på artonhundratalet…”

Helt riktiga iakttagelser! Kreeft och Fradd utdelar förödande kritik mot Zwingli och Kalvin. Fullträff!!! Tanken att alla kyrkolärare före Zwingli, under femtonhundra år, skulle haft fel om realpresensen eller dopets verkan är helt tokig. Och ännu värre är det med Jehovas vittnen och Mormoner, som till och med menar att kyrkan försvann helt och hållet från jorden under första århundradet för att sedan återkomma först under artonhundratalet. Det fanns enligt dem inte ens några kristna under hela den tiden. Alla dessa borde betänka Jesu löfte om att bevara den kristna kyrkan, den kristna församlingen: På denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den. (Matt. 16:18)

Men på samma gång som det är uppbyggligt är det också tragiskt att se videon. För Kreeft gick från det ena diket till det andra, ur askan i elden. Han borde ju ha blivit lutheran! Det Luther gjorde var att gå tillbaka till rötterna, att RE-formera kyrkan, inte att komma med nya tolkningar. Den lutherska kyrkan tror det som den sanna kyrkan alltid trott, det som kyrkan trodde från början: Skriften allena, tron allena, nåden allena. Det är lutheranerna som är den gamla kyrkan. Därför tror en lutheran på realpresensen och att dopet föder på nytt. Kreeft fann en riktig kritik, men han drog fel slutsats.

Om ordet fader – I

Kan en kristen använda ordet fader eller far om någon annan än Gud? Jag ställer frågan utifrån vad Kristus säger i Matt. 23:9: Ni skall inte heller kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, han som är i himlen. Om man läser texten, så kan svaret tyckas enkelt, att en kristen enligt Bibeln inte ska kalla någon människa fader. (Eller ”far”. Det är ju i princip samma ord som fader. Så i denna bloggpost avses både fader och far, men jag skriver bara fader.) Men jag hävdar att vi kan (och bör) kalla en människa fader.

Hur kan detta vara möjligt? Ska vi inte tro allt vad Bibeln lär? Ska vi inte akta oss för att sätta vårt förnuft över Guds Ord och låta bli att följa det bara för att det är orimligt? Det framhåller ju lutheraner med skärpa gentemot Zwinglis uppfattning att Jesus inte kan vara i brödet och vinet med sin kropp och sitt blod eftersom det skulle vara omöjligt. Eftersom Jesus med sin kropp är i himmelen kan den inte vara i brödet. Därför är tanken att brödet skulle vara Jesu kropp orimlig och oförnuftig och måste avvisas.

Naturligtvis ska vi tro på allt som Bibeln säger. Och vi ska så klart akta oss för att sätta våra egna meningar över Guds Ord. Vi ska absolut inte avvisa det som Bibeln säger för att det inte går ihop med vårt förnuft eller att vi tycker det är orimligt! (För i så fall är det mycket i Bibeln som behöver rensas bort. Treenighetsläran till exempel, eller att Jesus är helt och hållet Gud och samtidigt helt och hållet människa. Dessa två punkter och andra går inte ihop för förnuftet.) Nej, om Bibeln lär något som inte går ihop med vår logik eller vår erfarenhet, ska vi tro det som Skriften säger.

Men här är det frågan om något annat än att sätta sitt förnuft högre än Guds Ord. Här handlar det om att förstå vad texten verkligen säger, det vill säga vad Jesus verkligen menade.

Skriften använder ordet fader

Jesus förbjöd oss inte att använda ordet fader/far om människor. Vad skulle vi då säga om vår jordiske far? Skulle vi säga ”Mannen som står där borta är min – jag får inte säga ordet!”? Att göra så skulle vara löjligt, men att det vore löjligt räcker inte som argument. Vi måste hitta en bättre grund.

Att det inte är Skriftens mening att vi inte ska använda ordet fader, ser vi av att Skriften använder ordet. Fjärde budet lyder ju hos Mose Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig. (2 Mos. 20:12) Och Mose inskärper att vi ska lära oss Guds bud: Dessa är de bud, stadgar och föreskrifter som Herren, er Gud, har befallt mig att lära er, för att ni skall följa dem i det land dit ni drar för att ta det i besittning. (5 Mos. 6:1) Och Nya Testamentet upprätthåller också detta bud (Matt. 19:19, Ef. 6:2 m. fl.). Jesus är Gud, och all hans undervisning stämmer med Skriften i övrigt, för Bibeln är ju Guds Ord, och Skriften använder ordet fader/far om människor. Därför gör vi inget fel när vi lär våra konfirmander fjärde budet och alltså då använder ordet fader.

Det finns fler ställen som visar att Skriften inte förbjuder kristna att kalla någon fader. Paulus skriver mycket i Romarbrevets fjärde kapitel om att Abraham är de kristnas fader. Och till Efesierna skriver han: Därför böjer jag mina knän för Fadern, han från vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. (Ef. 3:14f.) Paulus utgår från att ordet fader används inte bara om Gud (i himlen) utan också om jordiska fäder av olika slag, d.v.s. inte bara om ”fysiska” fäder som avlat barn. (Se mer i nästa bloggpost.)

Jesus har alltså inte förbjudit oss att använda ordet fader.

Vad menade då Jesus?

Hur ska vi då förstå stället? Låt oss se på i vilket sammanhang vår bibelvers står. Det är en grundläggande regel för all textförståelse. I Matteusevangeliets tjugotredje kapitel gör Jesus ett frontalangrepp mot fariseerna och de skriftlärda. Han vänder sig mot deras ytliga tro, som består i att göra saker för syns skull, i stället för att se till hjärtat och en sann omvändelse: Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni ger tionde av mynta, dill och kummin men försummar det som är viktigast i lagen: rätten, barmhärtigheten och troheten. – – – Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni rengör utsidan av bägaren och fatet, men inuti är de fulla av rofferi och omåttlighet. – – – Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar. Utanpå ser de vackra ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och allt slags orenhet. – – – Alla sina gärningar gör de för att människor skall se dem. De gör sina böneremmar breda och sina hörntofsar stora. 

Jesus predikar alltså en sann ödmjukhet och en genomgripande tro, att vi kristna inte ska stå efter det som är högt, inte stå efter att bli ärade av människor, för att få anseende och status. Kristi kyrka är ingen ”ryggkliarklubb” för inbördes beundran. Men fariseerna ville ha fina titlar för att glänsa och skryta med dem. De älskar hedersplatsen vid festmåltiderna och de främsta platserna i synagogorna, och de vill gärna att folk hälsar på dem på torgen och kallar dem rabbi. Men Jesus förkastar fariseernas uppfattning om hur man ska tjäna Gud, den är felaktig i grunden. Biskop Bo Giertz kommenterar helt riktigt: Här tecknar Jesus en bild som har sin tillämpning och kan gälla som en varning i alla tider. Man kan missbruka också detta, att man är en stor syndare, som fått möta Guds barmhärtighet, till att göra sig stor och skaffa sig en position bland människorna, i kyrkan, i umgänget, alltid några pinnhål högre än vissa andra. Det är inte själva rangordningen Jesus vänder sig emot. Också i Guds rike finns äreplatser. Det onda är lusten att få de platserna. [Jfr Matt. 20:20-23, min komm.] Eller att skaffa sig ett jordiskt surrogat i form av fina titlar eller beundrande medmänniskor. I sitt rike vänder Gud upp och ner på våra mänskliga rangordningar. Störst är den som tjänar.

Det är därför Jesus säger Låt ingen kalla er rabbi, ty en är er Mästare, och ni är alla bröder. Ni skall inte heller kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, han som är i himlen. Ni skall inte låta någon kalla er lärare, ty en är er lärare, Kristus. Kristus förbjuder oss inte att kalla någon rabbi, fader eller lärare, utan han angriper vår ärelystnad.

Ny predikan

Nu är en ny predikan utlagd för S:t Petri och S:t Pauli dag, Jesus kallade apostlar – Jesus kallar lärjungar (Jakob Fjellander)

Den finns under knappen (menyvalet) Predikningar II (andra årgången, välj uppe till höger på sidan), än så länge endast som ljud (mp3).

Kyrkodagarna 2022, andakter

Nu finns de fyra betraktelserna som hölls vid afton- och morgonbönerna på årets kyrkodagar tillgängliga. Pastor Johannes Rydh höll lördagens morgonbön och jag själv de andra. De finns som ljudfiler och som pdf, men alla finns inte i båda formaten.

Betraktelserna finns under knappen (menyvalet) Betraktelser (välj uppe till höger på sidan). Det ser litet olika ut beroende på om man använder mobil, platta eller dator.

Några böcker

En gång hade jag en dröm att jag skulle recensera alla kristna böcker som kom ut, så att alla lutheraner kunde veta vilka som vore värda att köpa. Det har inte blivit så ännu, men här tänkte jag redovisa några tankar om ett antal böcker jag läst senaste halvåret. Ni som träffar mig regelbundet får gärna låna de här böckerna av mig.

  • Nobelpristagare och andra prisbelönta forskare som har tvivlat på Darwin av Johnny Bergman, Timoteus förlag. Mycket bra bok som bland annat går igenom 15 framstående forskare som är kritiska till darwinismen. Ganska lättläst.
  • Naturlagar om information W Gitt, Timoteus förlag. Mycket bra bok, i vilken författaren resonerar kring vad information är och varifrån den kommer och därefter sätter information i relation till Gud på ett strålande sätt. Boken är teoretisk, ibland litet svår att förstå, tycker jag, eftersom jag till exempel inte tidigare är bekant med begreppet apobetik, men även om man inte förstår allt tycker jag att den är läsvärd.
  • Om djur kunde tala W Gitt och K-H Vanheiden, Timoteus förlag. Mycket bra bok, som fascinerande beskriver skapelsens under ur olika djurs perspektiv. Många detaljer tas fram som visar att evolutionsteorin och slump är orimliga, ja även omöjliga, förklaringar. Eftersom författarna i kapitel tolv för fram en del reformert avgörelseteologi är den kanske inte helt lämplig att utan vidare ge till icke-kristna. En annan sak som drar ner betyget litegrann är att översättningen har vissa brister. Så står det ”äggvita” där det borde stått ”protein”. (Protein heter på tyska Eiweiss, vars grundbetydelse är äggvita.) Boken kan läsas även av ungdomar, men jag tror att vuxna uppskattar den mest. (År 1990 översatte jag förresten ett kapitel ur boken till vår dåvarande tidskrift Lutheranen.)
  • Lösen för en sotarpojke, Vargpojkens ansiktsmask, I slavhandlarnas våld, Shanghajad till Kina av Dave & Neta Jackson är fyra ungdomsböcker (mellan- och högstadiet) som säljs bland annat på BV-förlag. Böckerna är spännande äventyrsböcker som är skrivna för att levandegöra missionshistoria. Jag läste dem med förtjusning och tyckte det var intressant att lära mig om John Wesley, Jonathan och Rosalind Goforth, David Livingstone och Hudson Taylor. Jag skulle dock inte ge dem till mina barn, eftersom avgörelseteologin är tydlig, förutom i I slavhandlarnas våld.
  • Lilla guiden till Islam (för att dela evangeliet med muslimer), Malcolm Steer, Timoteus förlag. En fin introduktion till Islam och vad man som kristen kan tänka på när man talar med muslimer om kristen tro.
  • Sökte SANNING fann TVIVEL av Hans Mattsson /Christina Hanke. Utgiven på XP Media. Intressant bok om en ledares inom mormonkyrkan omvändelse till kristendom. Boken ger kunskap om mormonismen från insidan och beskriver Hans omvändelseprocess på lärorikt sätt – det tog honom sex år att lämna mormonismen – men det är tyvärr nedslående att han blev en liberal kristen och övergav även sådant som är bibliskt, såsom till exempel den kristna synen på äktenskapet.

Ny postilla

Vad säger Guds Ord? Den frågan måste varje präst kunna besvara, för predikstolen är inte en plats där präster ska tycka, utan allt de säger ska vara grundat i Guds Ord. För Bibeln är inte fromma människors tankar om Gud, nej den är Guds eget ord, Guds eget tal, så den präst som förkunnar enligt Bibelns undervisning kan efter predikan med rätta säga: Så säger Herren. Om han inte kan det, ska han tiga!

Det är därför en stor glädje att meddela att S:t Pauli evangelisk-lutherska församling publicerat ännu en predikosamling med bibeltrogna predikningar av förre kyrkoherden Staffan Bergman: Postilla med andra årgångens predikningar. Ett utdrag ur predikan för Trettondedag Jul:

Jesusljuset är ett ljus som man antingen skyr eller dras till. När den gudomliga sanningens ljus kommer oss nära försöker vi ofta gömma oss och skyla oss, precis som Adam och Eva gjorde efter syndafallet i lustgården. Vi känner oss avslöjade och vill fly undan. Men det skall vi inte göra. För Jesusljuset är inget sökarljus som fångar in oss för att få oss fast, döma och straffa oss. Det står: ”Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom” (Joh. 3:17). Världens ljus vill dra oss till Gud och rädda oss syndens och dödens mörker.

Om det sanna ljuset som kommit i världen säger aposteln Johannes: ”Vi såg hans härlighet … och han var full av nåd och sanning” (Joh. 1:14). Han var full av den gudomliga kärleken som vill förlåta och upprätta de fallna. Han var full av den frälsande sanningens verklighet.

Det var denna kärlek och sanning som fick Jesus att gå korsets väg och bli ”Guds lamm, som tar bort världens synd” (Joh. 1:29). Den insatsen krävde att han var både människa och Gud – människa för att kunna lida och dö i syndares ställe, Gud för att försona och utplåna alla synder och besegra döden och djävulen. Så blev Jesus inte det dömande ljuset som stöter bort utan drar syndare som plågas av mörkret till sig. Bara Jesus ger oss glädjen att få ha en god Gud som inte dömer utan frälsar.

Postillan finns att köpa på de stora boksajterna, såsom Bokus och AdLibris och andra. Förutom som bok finns den också som e-bok. Här är länkar:

https://www.adlibris.com/se/bok/postilla-9789180076883

https://www.bokus.com/bok/9789180076883/postilla-med-andra-argangens-predikningar/

https://www.akademibokhandeln.se/bok/postilla-med-andra-argangens-predikningar/9789180076883/

https://www.bod.se/bokshop/postilla-staffan-bergman-9789180076883

Den finns också att köpa i Finland: https://www.suomalainen.com/products/postilla-med-andra-argangens-predikningar

Den första postillan, med predikningar över första årgångens texter, finns fortfarande att köpa. Den kostar 200:- + frakt och beställs hos mig, pastor.fjellander@gmail.com

”Guds lag” eller ”om Guds lag”?

Jag hörde en gång en predikant säga ungefär så här: ”Många predikar om Guds lag i stället för att predika Guds lag.” Med det menade han ungefär att somliga predikade bara om Guds lag, så att säga på ett abstrakt och teoretiskt sätt, och att det var en brist. Guds lag borde predikas, så att man känner det i samvetet.

Hur är det, stämmer det? Javisst stämmer det att Guds lag ska predikas så att man inser sin synd och känner det i samvetet! Som när aposteln Petrus predikade den första pingstdagen, då det står att åhörarna sade: När de hörde detta, högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad skall vi göra?” Åhörarna drabbades av Guds lag i sina samveten, så att de blev förskräckta i sina samveten. För den kristna tron är inte samma sak som att ha en filosofi eller samling intellektuella lärosatser, som man kan dissekera på ett akademiskt sätt, utan kristendomen är på allvar, på liv och död! Kristendomen är sann, och dess sanning ska försvaras noga, men den är inte bara sann, utan den ska också tillämpas och tros. Den gäller dig och mig. Att vara kristen är att fasa inför Guds lag men för Kristi skull ha frid i hjärtat.

Men samtidigt som präster ska predika Guds lag, finns det här en kompletterande aspekt. För vår erfarenhet har en gräns. Ibland talar Skriften om sådant som vi inte kan känna och märka, utan vi får helt enkelt tro det så att säga på ett teoretiskt sätt. Så är till exempel vår synd större än vi någonsin kan erfara. Ända från början av vår existens, även de nyfödda spädbarnen är syndare. Som kung David säger: Se, i synd är jag född, och i synd blev jag till i min moders liv. (Ps. 51:7) Som Luther skriver i Schmalkaldiska artiklarna om arvsynden: Denna arvsynd är ett så djupt ont fördärv i människans natur, att vi inte kan fatta det med förståndet, utan måste tro det på grund av Skriftens uppenbarelse.

Så ska alltså präster predika Guds lag, men också om Guds lag. Båda dessa är nödvändiga.

Försoningen – en öppen fråga? (Avsnitt VIII)

Sedan jag nu skrivit sju poster om försoningen, vill jag nu ta upp det som idag (2021-07-22) står på Wikipedia, på uppslagsordet Försoningslära: Försoningsläran har dock enligt NE [Nationalencyklopedin] aldrig fastslagits genom auktoritativa beslut vid kyrkomöten eller liknande instanser. NE:s artikel är skriven av teologen Per Erik Persson.

Detta stämmer säkert på sitt vis, det hade säkerligen Persson koll på, det finns i så fall inget kyrkomöte eller koncilium som antagit någon särskild försoningslära. Men betyder det att det är en öppen fråga vilken försoningslära man tror på? Formuleringen antyder det.

Det är helt uppenbart så att det inte finns någon artikel i de lutherska bekännelseskrifterna, Konkordieboken, som handlar särskilt om försoningen. Det betyder dock inte att lutheranerna ansåg att det är en öppen fråga. Läser man i Konkordieboken, kommer man finna att den objektiva försoningsläran finns där. Se själv i följande citat, jag ställer samma frågor som i förra posten för att påvisa den objektiva försoningsläran (mina understrykningar):

Var Gud vred på människorna? JA: På grund av detta fördärv [arvsynden] och den första människans fall är människans natur och person anklagad och fördömd av Guds lag, så att vi är ”av naturen vredens barn” ävensom dödens och fördömelsens, om vi inte blir frälsta därifrån genom Kristi förtjänst. (SKB s. 548)

Är Guds vrede avvänd? JA: Sådan är tron, som av nåd mottager syndernas förlåtelse, eftersom den mot Guds vrede ställer inte våra egna förtjänster eller vår kärlek, utan medlaren och försonaren Kristus.  (Kristus är medlare. Han har genom sitt försoningsverk agerat för att avvända Guds vrede. SKB 110f.)

Har Gud fått betalning? JA: Det andra, som hör till en försonare, är att dennes förtjänster avser att tillfyllestgöra för andra och genom ett gudomligt tillräknande kommer andra till del, så att dessa räknas som rättfärdiga genom nämnda förtjänster, liksom vore de deras egna. Det förhåller sig här alldeles som, då en vän betalar skulden för en annan, den skuldsatte blir fri från skulden genom den andres förtjänst, såsom vore den hans egen. På detta sätt kommer Kristi förtjänster oss till del. (SKB 245) Kristus har betalat.

Har Jesus tagit straffet på sig, i vårt ställe? JA: [Patriarkerna och deras efterträdare har tröstat sig genom predikan om kvinnans säd samt om] Davids son [Jesus] … som blev ”slagen för våra missgärningars skull” och ”sargad för våra överträdelsers skull” och genom vilkens sår vi blir helade. (SKB s. 602)

Så den objektiva försoningsläran är en del av Konkordieboken, som fastställdes 1580 som en bekännelseskrift för lutheranerna. Det finns ingen punkt i den, ingen artikel som heter ”Försoningen”, men innehållet, den objektiva försoningsläran, finns där som en integrerad del av den lutherska tron. Artiklarna som citaten ovan hämtats från handlar om Arvsynden, Rättfärdiggörelsen, Åkallandet av helgonen samt Lag och evangelium.

Hur viktig är försoningen? Waldenströms prästkollega sade: »Tänk, huru gott, att Gud är försonad i Kristus!» Waldenström letade då efter skriftbevis utan att finna dem. Därför skriver han »Är det likväl möjligt, att detta, som utgör själva evangelii kärna och grund, icke står någonstädes i bibeln?» Han bedömer frågans vikt alldeles rätt, även om han har fel om huruvida det står i Bibeln eller inte! Waldenström förstod att denna fråga är en fråga om evangeliets kärna och grund. Tragiskt nog kom han att predika ett annat evangelium.

Inom bekännelsetrogen lutherdom är försoningen inte någon öppen fråga, utan en fråga om liv och död, om Guds nåd för Jesu skull, om Kristi förtjänst och betalning för fattiga syndare. Ingenting mindre!

De sju botpsalmerna

Låt oss göra fastan till en tid då vi inte försummar att läsa Guds Ord. Av ålder har man läst Psaltarens botpsalmer under fastan, eftersom fastan är en period av bot och begrundan av Kristi lidande: Psalm 6, 32, 38, 51, 102, 130 och 143.

Är man ensam läser man ju i sin Bibel, men är man flera personer i hushållet kan man med fördel växelläsa psalmerna, på samma sätt som man gör i tidegärden. För att möjliggöra detta, har jag sammanställt ett litet häfte. Jag har försett psalmerna med antifoner, och de längsta psalmerna har jag delat. Vill man läsa hela psalmen på en gång, gör man det med samma antifon sist som först, det vill säga utan några antifoner i mitten.

Man skriver ut dubbelsidigt, så att man får två papper. Vik dem på mitten åt rätt håll, och lägg det ena papperet i det andra. Psalmerna ska komma i nummerordning.

Psalmerna får fritt skrivas ut i befintligt skick.