Kategori: Okategoriserade

Om synergism

I mitt inlägg Reformation då och nu påstod jag att den yttre kyrkan, mängden av alla dem som kallar sig kristna, är i stort behov av reformation. Kristendomens kärna, frälsning genom tron allena, predikas sällan. Ibland predikas över huvud taget inte någon kristendom, ingen synd, ingen frälsning. Om det predikas om frälsning, så blandas ofta gärningarna in i frälsningen så att det blir synergism. (Ordet syn-ergism betyder sam-arbete, det vill säga i rättfärdiggörelsen, i frälsningen, att människan bidrar med sina gärningar för att bli Guds barn.)

De kristna ska absolut göra goda gärningar, men som en del av helgelsen. Helgelse innebär att vi kristna, sådana vi är, alltmer uppfyller Guds bud. I helgelsen hör gärningarna hemma, där är de nyttiga och nödvändiga. I rättfärdiggörelsen däremot måste alla gärningar bort, där är de skadliga. Rättfärdiggörelse innebär att vi får del av Kristi förtjänst och att Gud därför ser oss som heliga och som sina barn. Rättfärdiggörelse och helgelse måste hållas skarpt isär.

En av synergismens hörnstenar är att människan är (åtminstone delvis) fri att avgöra sig för Gud. En människa som vill bli frälst måste då ta vara på Guds nåd och använda den på ett bra sätt. Ett exempel på synergism är den romersk-katolska tron. Synergismen där är relativt lätt att upptäcka, eftersom den romersk-katolska kyrkan uttryckligen avvisar att vi blir frälsta genom tron allena. De blandar ihop helgelse och rättfärdiggörelse, gärningar och tro. Katolska Kyrkans Katekes citerar med gillande konciliet i Trient: ”Rättfärdiggörelsen omfattar alltså syndernas förlåtelse, helgelse och förnyelse av den inre människan” (p. 1989). Litet senare skriver de: ”Rättfärdiggörelsen upprättar ett samarbete mellan Guds nåd och människans frihet” (p. 1993, kursivering i originalet). Och ännu litet senare ger de ännu ett tydligt uttryck för synergismen: ”Guds fria initiativ framkallar människans fria svar” (p. 2002, kursivering i originalet).

Är då synergism mer eller mindre ofarlig? Många anser det. Men om vi läser i Bibeln ser vi inga tendenser till att släta över här. Tvärtom! Som jag visade i Reformation då och nu går aposteln Paulus till hård attack mot alla som förvanskade evangeliet. Om man blandar in gärningarna i rättfärdiggörelsen förmörkar man och skändar Kristi verk. Detta är inte någon liten småsak! Hur kan kristna (särskilt präster) som förstått vad tron allena innebär stå kvar i kyrkor och rörelser som tolererar synergism?

 

 

Ny predikan

Nu är en ny predikan utlagd, Första söndagen i advent, som mp3-fil och som textversion: Jesus kommer till oss  (Jakob Fjellander). Den finns under knappen (menyvalet) Predikningar I (välj uppe till höger på sidan).

Reformation då och nu

Nu har det firats på olika sätt att det gått 500 år sedan Martin Luther spikade upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg. Det finns olika saker att uppmärksamma. En del firar att en individ visade stort mod, stod för sina värderingar och satte sig upp mot ett felaktigt system. Andra firar Luthers insats för folkbildningen, eftersom Luther menade att alla, såväl kvinnor som män, skulle få läsa Bibeln själv (och inte behöva förlita sig på vad prästerna och påven sade). Och dessa iakttagelser är riktiga, men, de är inte kärnan i reformationen.

Det reformationen djupast handlar om, är hur en människa ska få en frid med Gud och bli frälst. Luther hade kämpat hela sitt liv med detta på ett sätt som vi knappt förstår. Samhällsandan, som Luther levde i före reformationen, var fylld av människans otillräcklighet inför Gud. (Kyrka och samhälle hängde mycket nära samman.) Guds lag predikades. Människorna visste att de var syndare och att de inte dög i Guds ögon, att de var i behov av frälsning. Men de hänvisades till sin egen fromhet och till sina egna gärningar: läsande av böner, kyrkogång, pilgrimsfärder, köpande av avlat, klosterliv etc.

Martin Luther hade ägnat sig åt att finna en nådig Gud på gärningarnas väg. På det sättet fann inte Gud, hur mycket han än kämpade och slet. För om frälsningen till minsta del bygger på oss och våra gärningar, så håller den inte inför den helige och fruktansvärde Guden. Vi vill gärna tänka oss att Gud är ungefär som en snäll farbror uppe bland molnen, att han är överseende och att allt ska ordna sig inför evigheten, men det är en falsk Gud. Bibeln säger att Gud är HELIG. I Hebreerbrevet står det: Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer – – – Ty vår Gud är en förtärande eld. (Hebr. 10:31, 12:29)

Den frälsning som predikades i den romersk-katolska kyrkan var gärningsreligion, verkhelighet. Dels de egna gärningarnas, dels helgonens överskjutande gärningar. Därför missade man målet. Sankt Paulus skriver till galaterna: Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig. (Gal. 2:16) Den som till minsta del inför Guds domstol på den yttersta dagen åberopar sina egna eller andras gärningar har inte tillräcklig betalning för syndaskulden och kommer inte in i himmelen.  ”Men så allvarligt kan det väl ändå inte vara?” invänder någon. Min motfråga blir: Kan det inte? Hur vet du det? Jag hittar då inget i Bibeln som styrker en sådan invändning. (Den som menar sig ha hittat något sådant får gärna mejla det till mig, pastor.fjellander@gmail.com.) Tvärtom finner jag att synden är så allvarlig att Adam och Eva drevs ut ur paradiset och blev underkastade döden. Och aposteln fortsätter i sitt brev: Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade Kristus dött förgäves. (Gal. 2:21) Och vidare: Men alla som håller sig till laggärningar är under förbannelse. Det står skrivet: Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt som är skrivet i lagens bok och gör därefter. (Gal. 3:10) Den som därför vill bli rättfärdig till någon del genom mänskliga prestationer, måste vara säker på att dessa håller måttet, ja, att de är felfria och utan någon brist.

Men inte kan det väl vara så enkelt att man blir frälst bara genom att tro på Jesus? Jo, det är det! Som det står i efesierbrevet: Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. (Ef. 2:8) Eller som Jesus själv sade: Den som tror på Sonen har evigt liv. (Joh. 3:36) Det var detta som Martin Luther fann, det glada budskapet från Gud, evangeliet. Han hade försökt bli frälst på lagens och gärningarnas väg, och han insåg att han inte klarade det. Därför fylldes han av obeskrivlig glädje när han fann och förstod att Gud skänker evigt liv och frälsning gratis och för intet!

Detta är reformationens kärna, frälsning genom tron allena. Denna lära måste bevaras ren utan all inblandning av gärningslära! Detta är den artikel som kyrkan står eller faller med, articulus stantis et cadentis ecclesiae som teologerna sade. Där inte tron allena predikas klart, riskeras hela kristendomen. Därför måste prästerna predika strängt mot alla villfarelser som på olika sätt skadar det rena evangeliet. Det gjorde också sankt Paulus: Om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse. (Gal. 1:8) Detta är mycket starka ord! De visar hur allvarlig denna fråga är.

I den yttre kristenheten i Sverige idag predikas sällan det rena, villkorslösa evangeliet. Synergismen (att människan bidrar på något sätt till omvändelsen) är utbredd, även i konservativa kretsar. I detta läge är behovet en ny reformation stort!

Reformationsjubileum 2017

Anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom. (Rom. 12:2)

Varje tid har sina särskilda idéer som man allmänt håller fast vid och omhuldar utan att ifrågasätta. Att tro på dem går så att säga av bara farten, man kommer helt enkelt inte på tanken att fråga varför det ska vara på det ena eller andra sättet. Man helt enkelt förutsätter att det ska vara så.

Den allmänna kulturen, de allmänna idéerna i samhället, utövar stort tryck på de kristna. Om vi ser oss om i samtiden, ser vi många exempel på kyrkor som anpassat sig efter den rådande tidsandan. Men vi ska inte tro att vi är förskonade från denna påverkan bara för att vi är konfessionella. Utan att vi riktigt märker det kan vi delvis formas av icke-kristna tankesystem och värderingar. Det var för att möta detta som reformatorerna sade: Ecclesia semper reformanda est, kyrkan måste alltid reformeras. Att reformeras är dock inte synonymt med att förändras, så som de liberala kyrkorna vill tro. Att re-formeras betyder att  åter-formas till det ursprungliga (latinets ”re-” betyder ”åter-”, som till exempel i ”tur och retur”). Därför är den kristna kyrkan ständigt sysselsatt med att studera Bibeln, för att bevara den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.

Två läsförslag:

1/ Vi tror och lär, en grundlig framställning av den kristna tron, med bibelhänvisningar och citat från bekännelseskrifterna. (Nyligen har också en reviderad engelsk version publicerats.)

2/ Bland annat om hur kyrkor påverkas av den allmänna kulturen har Francis Schaeffer skrivit en mycket bra bok: Den Gud som finns till. Tyvärr finns den när detta skrivs inte tillgänglig på svenska, inte ens antikvariskt (på nätet). Den finns dock på engelska på Amazon: The God Who Is There. (För tydlighets skull vill jag framhålla att jag inte menar att boken rent teologiskt är bra. Författaren är reformert och förstår inte ens indelningen lag-evangelium. Men kulturanalysen är mycket belysande och apologetiken – försvaret för den kristna tron på förnuftets område – utmärkt.)

 

Om korstecken

Hur ska vi se på korstecken? Med korstecken menar jag här att man rör handen så att man tecknar ett kors, antingen på sig själv eller att prästen gör det över någon annan, som när någon döps eller vid den avslutande välsignelsen i högmässan. Vi kan börja med att konstatera att korstecken är omnämnda från fornkyrkans tid, och att de är självklara inslag i de östligt ortodoxa kyrkornas gudstjänst liksom i den romersk katolska kyrkans.

Men är korstecken inte ett slags vidskeplighet? Om man tror att korstecknet är en slags besvärjelse som verkar genom en mystisk inneboende kraft som aktiveras genom själva utförandet, så är det vidskepelse. Men så ska vi inte tänka. Vi ska se på korstecken som en bekännelse och bön. Det är en bekännelse till Kristus, trons hövding och fullkomnare, till Kristus som är trons centrum. Korsets tecken är en synlig bekännelse att jag är en syndare i behov av den förlåtelse som Jesus vann för mig på korset och en bön att hans kraft och denna förlåtelse ska bo i mitt hjärta. Korset är centrum i den kristna tron, som sankt Paulus skriver: Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst.

Fast nog är de väl i alla fall onödiga kanske någon tycker. Ja, så kan man se det. Men med det synsättet så är det mycket som man lika gärna kunde ta bort. Då kunde man ta bort alla kristna symboler och all utsmyckning, som prästens mässkläder och altarljusen till exempel. Och man kunde läsa psalmerna i stället för att sjunga dem.

Javisst kunde man ha det så. Men denna tanke att man ska skala bort så mycket som möjligt för att bara ha en mera renodlat intellektuell gudstjänst har inget stöd i Bibeln. Tvärtom vet vi att judarna sjöng och spelade instrument vid gudstjänsten i synagogan och i templet, och i det Gamla förbundet hade prästerna en rikt utsmyckad prästdräkt. Gud är inte en idé, en teoretisk modell med ett visst innehåll som vi kan hålla för sann, utan Gud är skapelsens Herre som vi får tillhöra och tillbedja med hela vårt hjärta, vår hjärna och hela vår varelse. Därför  när vi tillber Gud ska vi använda även kroppen. Som psalmisten säger: Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar, min själ och min kropp jublar mot levande Gud. (Ps. 84:3) Och tänk på hur de vise männen bar fram rökelse och myrra till Kristus.

De lutherska reformatorerna hade ingen önskan att bryta med den liturgiska traditionen. Melanchton skriver i Augsburgska bekännelsen: Med orätt beskyller man våra kyrkor för att ha avskaffat mässan. Mässan bibehålles nämligen hos oss och firas med den största vördnad. Nästan alla övliga bruk vid gudstjänsten iakttagas även utom att det på några ställen jämte de latinska sångerna förekommer tyska sånger, vilka tillagts till folkets undervisning. (SKB s. 70) Naturligtvis tog lutheranerna bort det som strider mot Guds Ord, främst mässoffret och förvarandet av konsekrerade oblater i en så kallad monstrans, men den lutherska principen är att behålla den traditionella gudstjänsten. Det som skulle bort nämnde man uttryckligen i bekännelsedokumenten, det andra hade man inga invändningar emot.

Luther rekommenderade att man inleder och avslutar dagen med korstecknet: På morgonen, när du stiger upp, skall du signa dig med det heliga korstecknet och säga: I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.  (SKB s. 373) Morgon- och aftonbönen avslutas med bön om änglarnas beskydd: Din helige ängel vare med mig, så att den onde fienden inte får någon makt över mig.

De reformerta däremot ville bryta rejält med den traditionella kyrkan. Man rensade bort krucifix och helgonbilder och annat som man menade strider mot Guds bud.

De lutherska reformatorerna stod emot de reformertas krav. Man firade gudstjänst stort sett som förut. Det som så småningom gjorde att den lutherska gudstjänsten utarmades var rationalismen (förnuftstron) som var mycket stark under artonhundratalet och också in på nittonhundratalet. Man ville rensa bort allt som man ansåg vara romerskt-katolskt. Följden blev att man inte firade nattvard så ofta, ibland bara en gång om året, man använde inte ljus på altaret, bikten kom ur bruk, man redigerade Luthers lilla katekes så att korstecknet togs bort (När du stiger upp på morgonen, skall du knäppa dina händer och säga). Och bönen om änglarnas beskydd togs bort eller ändrades så att man blev av med dem, för änglar strider ju mot den vetenskapliga, rationella världsbilden. I stället bad man Din faderliga vård vare mitt beskydd.

Efter att rationalismen försvagats under nittonhundratalet, har den lutherska kyrkan glädjande nog återupptäckt  mycket av den traditionella gudstjänsten. Man kan givetvis ha fler eller färre av de gamla gudstjänstbruken, men det är naturligt att den lutherska gudstjänsten mer liknar den romersk-katolska gudstjänsten än den liknar den reformerta, till exempel beträffande korstecknet.

Samexistens eller inte?

På sin blogg skriver prästen Dag Sandahl inför kyrkovalet i Svenska Kyrkan. Själv företräder han nomineringsgruppen Frimodig Kyrka, och inför det stundande kyrkovalet försvarar  han sin grupp och angriper andra. Naturligtvis, det är ju som det ska.

I denna post ska jag kommentera gårdagens bloggpost hos Bloggardag: Ruiners skönhetsvärde. Det han gör där, är att han angriper gruppen ÖKA (Öppen kyrka för alla). Han angriper vad man ibland kallar ”nyspråk”, nämligen att man omdefinierar ett ord och i själva verket menar något annat. För ÖKA vill i själva verket inte ha en kyrka där alla ryms, utan gruppen har tillkommit för att Svenska Kyrkan ska vara (mer) öppen för somliga, men inte för andra. Om ÖKA får bestämma ska till exempel sådana som Dag Sandahl inte tillåtas verka i Svenska Kyrkan, eftersom Sandahl bland annat menar att Bibeln inte medger till exempel kvinnliga präster och samkönade äktenskap. (Låt oss kalla Dag Sandahl och hans meningsfränder ”de konservativa”.)

Bloggardag har helt rätt i sin kritik av nyspråket hos ÖKA. Han har också i de enskilda sakfrågorna många gånger rätt i sin kritik av ÖKA. Däremot är hans position i allmänhet inom Svenska Kyrkan djupt problematisk. Samexistens eller inte? Det är frågan som Bloggardag borde ställa sig. Han behöver fundera vilket ben han vill stå på. Denna punkt har faktiskt ÖKA på sätt och vis förstått bättre än Bloggardag.

Vad menar då Bloggardag? Han försvarar de konservativas rätt (och plikt?) att verka i Svenska Kyrkan. Hur kan han motivera den? Antingen menar han att det alltid ska vara högt i tak i en kristen kyrka (att alla ska samsas), eller också vill han ge sig själv fördelar han inte vill ge andra. Ingen av dessa två stämmer med Bibeln.

1/ Att det ska vara högt i tak i en kristen kyrka.

Om Bloggardag menar detta, har han kommit på kant med Bibeln. För Bibeln menar att en kristen kyrka ska följa Jesu undervisning: När han [den gode herden, Jesus] har fört ut alla sina får, går han före dem, och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan flyr bort från honom, därför att de inte känner igen främlingars röst (Joh. 10:4f.) Detta är avgörande för fårens andliga hälsa, att de håller sig till sanningen: Om ni förblir i mitt [Jesu] ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria. (Joh. 8:31f.) 

Att hålla sig till Jesu ord är inget en kristen kan välja att göra eller att inte göra. Jesus har befallt sin kyrka att bevara hans sanning: Lär dem att hålla allt vad jag har befallt er (Matt. 28:20). Evangeliet, budskapet från Jesus, frälser en människa och gör så att hon kommer till himmelen. Det är livsavgörande. Denna sanning är så dyrbar att lögnen, den falska läran som leder till fördärvet inte kan tolereras: Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse. (Gal. 1:8) Och inte bara det, den falska läran och de som försvarar den ska också skaffas bort ur kyrkan: Lite surdeg syrar hela degen … Driv ut ifrån er den som är ond! (1 Kor. 5:6, 13)

2/ Att ge sig själv fördelar man inte vill ge andra

Men kanske menar Bloggardag inte att det ska vara högt i tak i en kyrka, utan han menar att det här gäller att kämpa tills man blir så starka att man kan driva ut modernisterna? Det är ju ganska troligt att han menar så. För jag känner inte till någon enda kyrka som till exempel fastslagit att kvinnliga präster strider mot Bibeln men som ändå prästviger de kvinnor som så önskar och låter dem inneha prästtjänster (med motiveringen att det ska vara högt i tak i en kyrka).

Om det är så, då ger man sig själv rättigheter man inte tillerkänner andra. När ÖKA vill omöjliggöra för de konservativa att verka i Svenska Kyrkan, då kritiserar Bloggardag denna bristande tolerans, men om han själv haft möjlighet skulle han (i kyrkan) stoppat vigsel av samkönade par och vigning av kvinnor till präster.

Detta är inkonsekvent. Det går helt enkelt inte ihop. Jesus sade: Du skall älska din nästa som dig själv. Det man beviljar sig själv ska man också bevilja andra. Det är faktiskt intellektuellt ohederligt att kritisera ÖKA och andra för bristande tolerans om man själv skulle driva ut modernisterna om man bara kunde.

Ska då inte kristna vara listiga som ormar och oskyldiga som duvor (Matt. 10:16)? Jovisst! Men detta är inte sagt om att tillhöra irrläriga kyrkor, utan om hur man ska förhålla sig i samhället: Akta er för människorna. De skall utlämna er åt domstolar, och i sina synagogor [d.v.s. inte i era, ni ska inte tillhöra dessa] skall de gissla er. Och det betyder inte att kristna ska föra kyrkokamp med konster eller ohederliga medel: Vi har avsagt oss allt hemligt och skamligt och använder inga knep. Vi förfalskar inte Guds ord utan lägger öppet fram sanningen och anbefaller oss själva inför Gud åt varje människas samvete. (2 Kor. 4:2)


För den som vill läsa mer: Trons enhet

 

 

Blogguppehåll

Nu gör jag ett uppehåll i bloggskrivandet, för att i stället ta itu med förberedelserna till Kyrkodagar 4-6 augusti 2017 på Finnåkers kursgård. Alla är välkomna dit! (Mejla till mig för upplysningar.)

Wallins katekes

Luthers lilla katekes utgavs 1529. Den utgavs därför att behovet var akut av en lärobok i den kristna tron. I de församlingar som blivit lutherska genom reformationen rådde en stor okunskap om den kristna tron.

Lilla katekesen kom att byggas ut med så kallade katekesförklaringar för att kunna fungera som läromedel i konfirmationsundervisningen. En svensk berömd katekesförklaring är gjord av dåvarande ärkebiskopen Olof Svebilius. Den godkändes av riksdagen (prästeståndet) 1689 och  påbjöds av kung Karl XI.

Svebilius katekes är en god, biblisk och luthersk skrift. När den antogs var Svenska kyrkan en klart luthersk kyrka. Med tiden förändrades det. Under 1700-talet bröt så småningom förnuftstro och pietism igenom. Förnuftstron som kom då, som en följd av upplysningsfilosofin, kallas neologi (den nya läran). Där tonar man ner eller tar bort allt övernaturligt, allt som inte har en rationell (inomvärldslig) förklaring. Det mänskliga förnuftet blir måttstocken. När den teologiska rationalismen sedan, i mitten av artonhundratalet, börjar bygga upp vad som med tiden blev en omfattande vetenskaplig teori och metod, kallar vi den liberalteologi. En milstolpe i den var den så kallade fyrkällshypotesen 1876.

Neologin fick en kraftig skjuts framåt i Sverige genom att kung Gustaf III 1786 utnämnde uppsalaprofessorn i latinsk vältalighet J A Lindblom till biskop i Linköpings stift. Lindblom hade ingen teologisk bakgrund, utan prästvigdes några veckor före biskopsvigningen. Han blev sedan också ärkebiskop 1805. Det står om Lindbloms biskopsgärning på Wikipedia:

Han verkade rojalistiskt i stiftet och manade ofta sina kyrkoherdar att tala till sina församlingar om sådant som låg kungen om hjärtat, såsom förbudet mot hembränning och om patriotism. Som stiftschef var han mer praktiskt och mindre dogmatiskt inriktad än sina företrädare. Han var lika mån om att stiftsborna fick vaccin eller lärde sig rätt jordbruk som om deras andliga odling.

Under  Lindbloms tid som ärkebiskop utgavs nya kyrkliga handböcker. Dels behövde språket moderniseras, och dels ville man bli av med lutherdomen. År 1810 kom den nya katekesutvecklingen, den så kallade lindblomska katekesen, år 1811 en ny kyrkohandbok, och år 1819 kom psalmboken. De nya handböckerna väckte stort motstånd hos dem som ville hålla fast vid den lutherska läran.

Varför väckte den lindblomska katekesen så stort motstånd? Jag tänkte ta reda på mer om det, så jag tittade efter gamla katekeser antikvariskt och jag sökte på guldgruvan www. archive.org. Nu fann jag inte den, men på ett antikvariat fann jag en annan: En katekesförklaring av Lindbloms teologiske vapenbroder J O Wallin. Den är tryckt 1835, och är en något reviderad utgåva av hans egen första utgåva 1831 . Detta katekesarbete skedde alltså kort innan Wallin blev ärkebiskop, vilket var 1837.

Själva boken som sådan har jag funnit språkligt mycket intressant att läsa. Det är frakturstil, den använder tecknet β för dubbel-s (vilket ju tyskan har behållit) och har så klart äldre verbböjningar. Bokstäverna ä och ö skrivs på gammalt sätt oftast med ett litet ”e” ovanpå i stället för prickar, så i frågan nedan, men i svaret skrivs de med prickar:Wallins katekes

När man läser den wallinska katekesen ser man att Wallin ville bli av med mycket av den lutherska läran. Den kristendom som möter i katekesen kan sammanfattas i tre ord: dygd, förnöjsamhet och gudsfruktan (att vörda Gud). Det är en andaktsfull morallära, helt enkelt. Om vi håller Guds bud och inte klagar utan är nöjda med vår lott och går i kyrkan med andäktigt sinne, så får vi evigt liv hos Gud. Visserligen har Luthers katekes så mycket bibliskt innehåll att inte Wallin helt kan komma ifrån flera centrala bibliska begrepp (eller också kanske han ville kompromissa med lutheranerna), men de är mycket nedtonade, och ordet djävulen förekommer inte alls till exempel i den av Wallin författade texten.

Några få jämförelser och exempel (språket moderniserat):

Ställe [och kommentar] Svebilius katekes Wallins katekes
Inledningen 1. Är du kristen?

– Ja.

2. Varför kallas du kristen?

– Därför att jag är döpt i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn och i dopet har iklätt mig Kristus och tror och bekänner, att han är min Frälsare och Saliggörare.

1. Vad är alla människors viktigaste angelägenhet och värdigaste omsorg?

– Att upplysas, förbättras och lyckliggöras.

2. Vad heter det rätta och verksammaste medlet för människornas upplysning, förbättring och lycksalighet?

– Religion.

Femte budet [Wallin visar här hur duktig han är på lagpredikan. Det är sant det som står, men det är ett exempel hur han kan förklara Guds lag detaljerat, fast han helt missar andra, centrala punkter. Fråga 76 visar en huvudpunkt i  Wallins religion: Skaparens vishet och godhet.] 75. Hur bör, enligt detta bud, vårt förhållande vara emot djuren?

– Vi får använda dem till vår näring, beklädnad, tjänst och förnöjelse, även döda dem, när de därigenom blir oss nyttiga, eller endast sålunda oskadliga; men aldrig onödigt plåga och fördärva dem, belasta dem över deras förmåga, eller neka dem behövlig föda och vila.

76. Vad föreskriver oss detta bud med avseende på växterna och de livlösa tingen?

– Vi ska aldrig ändamålslöst ofreda eller förstöra något som uppenbarar Skaparens godhet, makt och vishet, eller som vittnar om människors flit och konst. Sådant nidingsdåd straffas av den Allvetande.

Första trosartikeln (skapelsen) 26. Hur kan synden finnas i en värld som skapades av en god och helig Gud, och av honom regeras?

– Detta onda är inte Guds, utan människans verk.

Första trosartikeln (skapelsen) 11. Vilka är människosjälens förnämsta egenskaper?

– Förnuft och fri vilja.

12. I vilket syfte blev människan skapad?

– Att hon skulle känna, älska och  lyda Gud, samt därigenom bli evigt lycksalig.

14. Hur bör människan för detta ändamål använda sin fria vilja?

– Därmed bör hon otvunget underkasta sig Guds lag, kärleksfullt omfatta allt gott och rätt, samt aldrig låta sig förvillas av syndiga begärelser.

Tredje trosartikeln 157. Kan vi av egna krafter komma till Kristus och tro på honom?

– Nej, ty vi är döda i synden. Då nu en död människa inte kan göra sig själv levande, så kan inte heller vi av egna krafter omvända oss till Kristus och tro på honom.

97. Vilka blir delaktiga av den saliggörande nåden?

– Alla, som av Guds Ande låtit sig väckas, och i nådens rätta ordning framgår genom helgelse till salighet.

101. Hur förs en människa till bättring?

– När hon, av lagen upplyst om sin stora syndaskuld, och av Evangelium om Guds oändliga nåd, föresätter sig att göra Guds vilja.

Sjunde bönen i Fader vår 221. Vad betyder ”ondo”?

– Djävulen och allt ont, som i denna världen plågar människan till kropp och själ, och efter detta livet helvetet och den eviga fördömelsen.

49. Vad förstås med det ordet ondo?

Allt det onda, som i denna världen  trycker människan till kropp och själ; så också, efter detta livet, den eviga fördömelsen.

Nattvarden 301. Vilka är värdiga och vilka är ovärdiga gäster vid denna heliga måltid?

– Värdiga nattvardsgäster är de, som prövar sig själva, om de:

1.      av hjärtat ångrar sina synder

2.      tror och är förvissade om att Gud för Kristi skull förlåter dem deras synder och till en bekräftelse på detta ger dem den heliga nattvarden

3.      har ett försonligt hjärta mot sin nästa

4.      gärna vill bättra sitt liv.

 36. Hur kan vi vara försäkrade om, att värdigt ha begått Herrens Nattvard?

– När vi, såsom Guds benådade barn, känner oss livade av Kristi Anda, att bli till sinnes så som Kristus var, och vandrar såsom det är värdigt hans Evangelium.

 

PS När jag skrev denna post, googlade jag på Wallin och katekes och fann ”Svenska akademiens handlingar ifrån år 1796, volym 21”. Verket måste vara skrivet senare, eftersom det behandlar Wallins gärning och även hans död 1839, men det står så i alla fall. På sidan 69 återges ett citat från det tal som han höll när han 1812 tillträdde kyrkoherdetjänsten i Adolf Fredriks församling, Stockholm. Vi ser här hur han uppfattade sin prästtjänst:

Jag lovar ­– och detta hjerta lägger löftet på mina läppar – inför Honom, som ser i själens djup, lofvar jag, att I, såsom ädle och rättsinnige vänner, i mig alltid skolen finna en redlig och förtrogen vän – edra barn en öm och samvetsgrann vägledare till kristelig dygd och vishet – edra fromma och menniskoälskande stiftelser en varm och villig biträdare – de vilseförda en med Guds hjelp alltmera erfaren rådgifvare, – de sjuka, de döende en icke sen själaherde, – och de sorgsna, de bedröfvade, en alltid deltagande, om än ofullkomlig, tröstare.

Särskilt det han skriver om vilken vägledning barnen behöver visar tydligt Wallins uppfattning att kristendom är en moral- och vishetslära.

PPS Svebilius katekes är citerad efter utgåva av Bokförlaget Reformatio, Malmö, tredje upplagan, 2003.

Torsdagstankar

Den torsdag jag tänker på är skärtorsdagen, som ju nyss har varit. Den första skärtorsdagen instiftade Jesus nattvarden, och före det tvättade han sina lärjungars fötter. Han som är alla kungars kung och alla herrars Herre utförde slavsysslan.

Att Jesus tvättade sina lärjungars fötter, det står det om i Joh. 13. Efter att han gjort det, sade han till lärjungarna: Förstår ni vad jag har gjort med er? Och det undrar jag om vi gör, förstår alltså. Det vill säga, jag tror nog att vi förstår, men frågan är om vi begrundat det ordentligt. Att förstå intellektuellt går fort, men att fundera över hur det ska tillämpas i den egna vardagen kan ta lång ting. Jesus vänder upp och ner på våra vanliga föreställningar. Sankt Lukas återger att Jesus vid detta tillfälle sade till lärjungarna: Folkens kungar uppträder som herrar över sina landsmän, och de som har makten kallar sig folkens välgörare. Men så skall ni inte handla, utan den störste bland er skall vara som den yngste och den som är ledare skall vara som tjänaren. (Luk. 22:25f.)

Inte så att Jesus upphäver några ordningar. Han säger: Ni kallar mig Mästare och Herre och det med rätta. Vi ska inte tro att Jesus kom för att riva ner de ordningar som finns i samhället, kyrkan och familjen. Den som har uppgiften att bestämma ska ta sitt ansvar, och de som har en underordnad ställning ska låta chefen bestämma och respektera fattade beslut. Särskilt detta senare är inte alltid så populärt idag, här har kristna verkligen en uppgift att vara föredömen genom att villigt följa vad andra med rätta har bestämt som rör dem. (Det nu sagda innebär inte alls att kristna i underordnad ställning inte ska tänka, utan bara blint utföra det som förordnats. Tvärtom! Innan beslut fattats finns ofta gott om utrymme att tycka till, utifrån omständigheterna i situationen. Och det kan också finnas sådant som man bara inte kan följa, för sitt samvetes skull.)

Men, poängen nu är, att vi ska tjäna varandra. Även om vi har en högre position. Vi ska vara villiga att hjälpa varandra. Vi är skyldiga att tvätta varandras fötter, säger Jesus. Vi ska inte tänka att det inte är vår uppgift att hjälpa till, utan gärna utföra det som behövs. Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras. Var så till sinnes som Kristus Jesus var, skriver sankt Paulus till filipperna. Här ser vi att det inte är någon motsättning mellan broderskärleken i församlingen och nästankärleken i världen. Den förra är ännu viktigare än den senare, men de liknar varandra mycket.

Det har ibland ansetts fult att tjäna någon. Givetvis ska vi inte försvara förtryck, maktmissbruk och orättvisa. Kritiken bottnar dock inte sällan i att man anser att underordning är något felaktigt. Man anser att tjänande människor är förtryckta. Men då har man inte förstått vad Jesus lär, för att tjäna är att göra något fint. Dessutom bör man betänka att till och med en professor eller minister med sitt arbete ska tjäna folket. De arbetar för allas bästa. Varför skulle vi annars avlöna dem?

Att tjäna andra människor behöver inte vara så dramatiskt, utan det här är många gånger helt vardagliga saker. Det kan vara i skolan, på arbetsplatsen och inte minst med vår familj och våra släktingar. Det är lätt att tycka ”det där får verkligen han/hon klara själv” eller ”det där är faktiskt inte min uppgift”, men Guds Ord lär oss att vi inte ska tänka så, utan villigt hugga i där det behövs. Människor som bara ställer upp när de absolut måste, som inte bjuder till utan håller på sin rätt i alla lägen, blir också lätt ansträngande att umgås med.

Här finns dock en sak att se upp med. Det här är inte helt enkelt, jag medger det. Det finns en risk att vi är hjälpsamma på ett tokigt sätt, nämligen om det leder till att den man hjälper inte tar sitt ansvar. Ett klassiskt exempel i vår tid är de så kallade curling-föräldrarna, som sopar sina barns vardag så mycket att dessa inte lär sig vardagens realiteter, utan blir bortskämda. Så föräldrar, som har som sin uppgift att uppfostra barnen, ska tänka på att inte vara för hjälpsamma! Barn behöver att föräldrarna låter dem möta utmaningar och svårigheter.

Så vi ska gärna hjälpa till. Vi ska leta efter möjligheter att bistå våra medmänniskor, inte efter oklanderliga ursäkter att komma undan. För sådana finns ofta. Och när vi gjort det vi ska, ska vi inte falla i högmodets fälla och tänka ”o, vad jag är duktig som hjälper till så fint”, utan ödmjukt säga Vi är bara ringa tjänare, vi har endast gjort vad vi var skyldiga att göra. (Luk. 17:10)

 

Om religionsfrihet II

Frågor som berör religionsfrihet är mycket aktuella. Vad kan vi tolerera i vårt samhälle? Vilka gemensamma värderingar behöver vi ha i ett samhälle för att det ska fungera? Var går gränserna för vad vi kan stå ut med? Dessa frågor är viktiga och ska inte sopas under mattan. Den senaste debatten visar den blindhet som de som menar att religionsfrihet är frihet från religion har. De tror att om vi motarbetar religion så är vi neutrala, och att ateism och agnosticism vilar på vetenskaplig grund till skillnad från religion, som är ovetenskaplig. Så är det dock inte alls.

Det som nu har hänt är att de elever på en viss skola som åkt med skolans skolbuss delats upp, så att flickorna fått sitta bak i bussen och pojkarna fram.  Detta får en del politiker att reagera skarpt. Statsminister Stefan Lövén säger till SVT:  Jag tycker att det är avskyvärt. Det hör inte hemma i Sverige. Liberalernas partiledare Jan Björklund anser att skolan ska stängas om det visar sig att det inträffade är sanktionerat av skolledningen.

Det inträffade strider inte mot Skollagen. För att förhindra sådant här, förbereds nu till S-kongressen ett nytt förslag. SVT skriver: Partiledningens nya linje innebär att alla religiösa inslag ska bort ur skolan. I dag är det enligt lag tillåtet med religiösa inslag så länge det inte är under lektionstid. Även Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt är djupt kritisk: Det är helt fel att vi i Sverige har skolor som indoktrinerar barn i en viss religion.

Här är två allvarliga fel: Dels att man tror att den svenska skolan är värderingsfri och neutral, dels att man vill begränsa föräldrarnas rätt att fostra sina barn och ge dem utbildning som stämmer med deras övertygelse. Denna rätt fastslås i FN:s barnkonvention och Europakonventionen, vilka Sverige har skrivit under.

Propagerar jag alltså för att barnen bör delas upp i skolbussen? Inte alls. Men de föräldrar som vill ha det så för sina barn ska få välja själva.