Kategori: Okategoriserade

Om kyrkodagar

Vi har sedan lång tid bokat Finnåkers kursgård för Kyrkodagar, den 14-16 augusti 2020. Just nu ser det ju mycket tveksamt ut om de kan genomföras (p.g.a. Corona), men för att alla som vill komma om det blir några ska få veta vilka datum som gäller, publicerar jag denna post. Program kommer senare. Vi planerar att börja ta emot anmälningar i andra halvan av maj.

Lyssna nu, ni som säger: ”I dag eller i morgon ska vi resa till den eller den staden, stanna där ett år och göra affärer och tjäna pengar.”  Ni vet inget om morgondagen. Vad är ert liv? Ni är en dimma som syns en liten stund och sedan försvinner. (Jak. 4:13f.)

För att de skall se med sina ögon och ändå inte se

Detta inlägg har jag skrivit som svar på en fråga. Om du som läser detta har någon fråga om den kristna tron som du vill ha klarhet i, är du välkommen att mejla den till mig på pastor.fjellander@gmail.com.

I evangelisten Markus fjärde kapitel undervisar Jesus folket med flera liknelser. Och när han förklarar varför han talar i liknelser, säger han något som kan verka märkligt: För att de skall se med sina ögon och ändå inte se och höra med sina öron och ändå inte förstå och omvända sig och få förlåtelse. Detta verkar inte helt lätt att förstå, vill inte Jesus att folket ska förstå liknelserna? Vill inte Jesus att de ska omvända sig och få förlåtelse? Har Calvin rätt, som lär att Gud har utvalt somliga människor till förtappelse, att det för dessa människor inte finns någon möjlighet till frälsning? Ja, det är till och med så, att kalvinismen lär att Jesus inte har dött för alla människor. Om Gud skulle ha utvalt somliga till förtappelse, behövs det ju inte att Jesus lider för deras synder. Det skulle vara onödigt arbete, liksom.

Anledningen till att vi kan tycka att det är ett märkligt uttalande, är ju att vi känner till bibelställen som säger att Gud vill allas frälsning: Han vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen. Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen i allas ställe. (1 Tim. 2:4) Här står det två gånger om ”alla”, om Guds frälsningsvilja och Kristi verk.  Det andra ”alla” (i allas ställe), skulle kanske i sig (om man låter bli att sätta in det i Bibelns helhet) kunna förstås inte bara om alla människor, utan också om ett begränsat alla, alla de utvalda. Men det första ”alla”, där kan det inte begränsas till de utvalda, det handlar ju om de otroende, alla de i sig förlorade människorna utan undantag. 

Dessutom har vi ju det kända stället i sankt Johannes evangelium (3:17): Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Gud älskar världen, alla människor. Sedan är det ju inte alla som tror, alla blir inte frälsta, men detta beror inte på att Gud inte skulle vilja att de blir omvända. Gud har inte utvalt somliga till förtappelse och dom, det står ju rakt fram i nästa vers (3:18): Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom.  Hade några i världen varit förutbestämda till att bli fördömda, hade Jesu ankomst varit ytterligare ett steg i deras fördömelseprocess.

Och ett ställe till, än en gång rakt fram: Han [Jesus Kristus] är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens. (1 Joh. 2:2) 

Men hur kan då Jesus säga För att de skall se med sina ögon och ändå inte se och höra med sina öron och ändå inte förstå och omvända sig och få förlåtelse? Detta är ett citat från profeten Jesaja (6:9f.), som sänds att predika för folket:

Ni skall höra och höra, men inte förstå,
och ni skall se och se, men inte begripa.
10 Förhärda detta folks hjärta,
    gör deras öron döva
och deras ögon blinda,
    så att de inte ser med sina ögon,
hör med sina öron
    eller förstår med sitt hjärta
och vänder om och blir helade.

Anledningen till många i judafolket blev förhärdade är inte att Gud ville det, utan det blev följden av att de ständigt stod emot hans förmaningar och kallelser till omvändelse. Gud sände många profeter, men folket avvisade deras predikan gång på gång. Genom sina hjärtans hårdhet blev Gud till slut tvungen att straffa dem och sända dem till främmande land. Deras hjärtan blev förhärdade.

Och det var på liknande sätt vid tiden för Jesu framträdande, många av judarna ville inte höra. Men det är inte Guds vilja att det går så. Han vet att det kommer gå så, men det är inte hans vilja. Otro leder så småningom till förhärdelse. Detta kan hända alla kristna, att de avfaller. Hebreerbrevets författare varnar de kristna för att stå emot Gud (3:7-9):

Därför säger den helige Ande:

I dag, om ni hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan,
som när era fäder väckte min förbittring på frestelsens dag i öknen.
Där frestade de mig och satte mig på prov, fastän de såg mina gärningar under fyrtio år.

Så när Jesus i Markus 4:10 uttyder liknelserna, står det att han gör det för de tolv och de andra som var med honom. Men de som inte ville tro på honom, de fick det bara i liknelser, och det leder till att de ser utan begripa och hör utan att förstå.

Det var inte så att Jesus i allmänhet dolde sitt budskap. Han predikade öppet för alla. Se till exempel två kapitel senare (Mark. 6:34), när femtusen män blev mättade, då står det : När Jesus steg ur båten, fick han se en stor skara människor. Han förbarmade sig över dem, eftersom de var som får utan herde, och han undervisade dem grundligt. Eller som Jesus sade sedan han gripits i Getsemane och förts till översteprästen för att förhöras: Jag har talat öppet till världen. Jag har alltid undervisat i synagogan och i templet, där alla judar samlas. I hemlighet har jag inte talat någonting alls. (Joh. 18:20)

Så Jesus undervisade grundligt alla som ville höra. Men att Jesus predikade i liknelser som många åhörare inte förstod, det är skrivet i Bibeln för oss, för att vi ska betänka risken att inte ta vara på Jesu budskap. Det är en varning till oss, för att vi ska se hur det kan gå, för att vi ska se hur Jesu budskap blev fördolt för dem som inte ville höra. De hörde men ville inte förstå, de såg men ville inte inse.

Men mitt folk
        ville inte höra min röst,
    Israel lydde mig inte.
Då lät jag dem gå
        i sina hjärtans hårdhet,
    de fick vandra
        efter sina egna planer.

Ps. 81:12f.

Pieper-Muellers dogmatik

För den som är intresserad av bibeltrogen (=luthersk) teologi är Pieper-Muellers dogmatik en guldgruva. Namnet kommer sig av att J T Mueller förkortade Franz Piepers dogmatik i tre band till ett enda, som utgavs 1945. I boken gås hela den kristna läran igenom systematiskt, det är därför den kallas dogmatik. Den utgavs i svensk översättning 1985 (boken finns fortfarande att köpa) och kom också ut digitalt som pdf för några år sedan.

På två punkter har det i Piepers framställning smugit sig in felaktigheter, men trots detta är boken en fantastisk tillgång för den intresserade. (Dessa felaktigheter kommenteras helt kortfattat i notapparaten av den svenske utgivaren T. G. A. Hardt.)

Nu har genom ett förtjänstfullt arbete detta utmärkta verk blivit ännu mer tillgängligt genom att texten publicerats med wikiteknik. Det är lätt att bläddra mellan olika avsnitt och delar, och man kan också enkelt skapa länkar till avsnitten som man kan mejla till en annan person. Vill man ha litet mer bokkänsla är pdf:en nog att föredra, men nu finns den alltså i två digitala format. Prova själv! Gör det!

Wiki-format: www.dogmatik.se

PDF: http://www.evluth.se/dokument/pieper_mueller.pdf

Ny predikan

Nu är en ny predikan utlagd för 1 söndagen i fastan 2020, Luk. 10:17–20, Jesu namn och våra namn (Jakob Fjellander)

Den finns under knappen (menyvalet) Predikningar III (välj uppe till höger på sidan), både som mp3 (ljud) och som pdf (text).

Jag vill också informera om, att det läggs ut en predikan som text varje sön- och helgdag på www.luk.se , välj ”Predikningar” i vänstermenyn.

 

Att vara konfessionell

Det händer av och till att olika ord används olika, det är nog till och med ofrånkomligen så i viss utsträckning. Ofta gör det inget, men ibland för denna otydlighet med sig problem. Otydligheten fördunklar förståelsen och sprider missuppfattningar.

Ord är ord, symboler för ett visst innehåll. Orden är inte själva innehållet, utan de står för ett visst innehåll. Om man menar olika saker men använder samma ord är man inte ense.

En del ord är positivt laddade. Sådana ord riskerar att användas felaktigt. Många kommer vilja använda sådana ord om sig själva, även de som det inte är riktigt tillämpbart på. Ta ordet ”miljövänlig” till exempel. Vilket parti säger sig inte föra en miljövänlig politik? Men där är skillnader i vad man menar med det.

I denna bloggpost vill jag belysa ordet ”konfessionell” litet grann. Det är ett låneord från latinet, confessio betyder bekännelse. Det svenska ordet ”bekännelsetrogen” är synonymt. Konfessionell/bekännelsetrogen används på olika sätt, man menar olika saker med det. Det är med konfessionell som med miljövänlig, det är ett positivt ord (för dem som använder det) som man vill använda om sig själv, även om man inte lever upp till det. (Naturligtvis tycker man att man gör det.)

Vad innebär det då att vara konfessionell? Det betyder att ha en bekännelse som man håller sig till. Att vara konfessionell innebär att hålla fast vid sin bekännelse och inte vara oklar i lärofrågor. Sankt Paulus inskärper i sitt första brev till Timoteus vikten av att hålla fast vid den goda bekännelsen:

Kämpa trons goda kamp, sök att vinna det eviga livet som du blev kallad till och som du bekände dig till genom att inför många vittnen avlägga den goda bekännelsen. Inför Gud, som ger liv åt allt, och inför Kristus Jesus som inför Pontius Pilatus avlade den goda bekännelsen, uppmanar jag dig: bevara det som han har befallt rent och oförfalskat, till vår Herre Jesu Kristi ankomst. (1 Tim. 6:12ff.)

Kyrkan ska alltså bevara Guds Ord rent och oförfalskat.  Det är den goda bekännelsen! I kyrkor där man tolererar olika läror är man alltså inte konfessionell, där är man mer eller mindre pluralistisk, vilket alltså står i motsats till att vara konfessionell. Och vi har i Sverige några konfessionella lutherska kyrkor, kyrkor som har en definierad bekännelse, där medlemmarna tror en och samma sak.

Kyrkor som inte upprätthåller en gemensam lära är alltså inte konfessionella (bekännelsetrogna), och de borde inte använda detta ord om sig själva. Ett exempel på det här är Missourisynoden i USA. De kallar sig konfessionella, men tillåter olika lärouppfattningar. De bevarar inte Guds Ord rent och oförfalskat.

Naturligtvis är det så, att de kyrkor som kallar sig konfessionella eller bekännelsetrogna men inte är det, de menar att man inte behöver vara så kinkig med att vara enig i läran. Det är för dem ett strävansmål, som är bra att jobba mot men inte är nödvändigt att uppnå. Om det ens vore möjligt. Man får göra så gott man kan. Ungefär så tror jag att de tänker. Men detta innebär att de menar att en kyrka inte behöver vara trogen Guds Ord i allt (för det går inte tror man), och på samma vis inte heller bekännelsetrogen (för det går ju inte heller). Likväl kallar de sig själva bekännelsetrogna…

Låt mig bara till sist anföra några citat från Bekännelseskrifterna, som visar att det var reformatorernas mening att kyrkan ska upprätthålla enighet i alla trons artiklar (understrykningarna är mina):

Då några gudfruktiga, fridsälskande och lärda teologer märkt detta, har de kommit till insikt om att dessa falska beskyllningar och de dagligen alltmera utbredande stridigheterna icke bättre kunde motverkas än därigenom, att man med stöd av Guds ord grundligt och ingående belyste och avgjorde alla lärostrider samt utpekade och förkastade all falsk lära   (SKB s. 35)

Vi hyser alls intet tvivel om att det i de kyrkor, som ännu inte i alla stycken kommit till enighet med oss, finns många gudfruktiga, redbara människor, som vandrar i hjärtats enfald, inte förstår saken rätt, men […]  (SKB s. 40)

Efter denna här ovan angivna norm böra alla läror prövas och vad som befinnes strida däremot bör förkastas och fördömas såsom stridande mot vår enhälliga förklaring av vår tro. (SKB s. 500)

Vi tror, lär och bekänner, att den ena kyrkomenigheten inte skall fördöma den andra, därför att den har flera eller färre utvärtes, av Gud icke påbjudna ceremonier än den andra, om de eljest är eniga i läran och alla dess artiklar ävensom i de heliga sakramentens rätta bruk   (SKB s. 531)

 

 

Präst eller pastor?

Vad är det för skillnad, om det alls är någon skillnad, på präst och pastor? Svaret beror på vem man frågar. Ibland gör man en motsättning mellan dessa två, så att de lutherska (och romersk-katolska) förkunnarna är präster, medan man i de traditionella (reformerta) frikyrkorna har pastorer. Det ligger väl något i det, för frikyrkornas pastorer är inte präster, men alla församlingspräster är faktiskt pastorer. Det behöver inte vara någon motsättning.

”Pastor” är latin och betyder herde. Jesus sade att han är den gode herden, och han gav också detta herdeuppdrag vidare till apostlarna. Var en herde för mina får. (Se Joh. 21:15-17) Och i sitt första brev förmanar aposteln Petrus prästerna att vara föredömen för hjorden, och han säger till dem: När den högste herden uppenbarar sig skall ni få härlighetens segerkrans, som aldrig vissnar. (1 Petr. 5:4) Den högste herden är Jesus, och prästerna är ”underherdar”. Alltså är alla präster pastorer.

Varför kallas då inte alla pastorer också för präster? Jo, att de i de reformerta frikyrkorna använder ordet pastor, beror i allmänhet på att de inte erkänner att det finns ett gudomligt prästämbete. De menar, att vilken lekman som helst i kraft av det allmänna prästadömet kan utses av församlingen att leda församlingens möten och predika, och att man också till exempel om man inte har någon fast pastor kan turas om att leda mötena. Frikyrkopastorn är principiellt lekman.

Men Jesus har instiftat prästämbetet. Han kallade sina apostlar och sände dem ut i världen: Frid vare med er. Som Fadern har sänt mig sänder jag er. (Joh. 20:21) I deras efterföljd står prästerna. Som sankt Paulus skriver till efesierna: Och han [Kristus] gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. (Ef. 4:11) Till detta ämbete är man invigd för hela livet. I frikyrkorna däremot, där man inte har något ämbete, där är pastorssysslan blott en anställning. Man kan ha den, och man kan lämna den. Hela tiden är man en lekman. Men Kristus sade till församlingsföreståndaren (prästen som förestod församlingen) i Smyrna: Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets krona. (Upp. 2:10)

Traditionellt har ämbetet markerats genom klädseln. Präster använder ämbetsdräkt, och därigenom ser man att de är ämbetsbärare. Där man däremot menar att det inte finns något ämbete, har i allmänhet den som leder mötet inga särskilda kläder, utan till exempel skjorta och kavaj är vanligt. Dels inom frikyrkorna, och dels inom missionssällskap inom Svenska Kyrkan, såsom ELM-BV och tidigare EFS. (Det är sant att till och med vissa pingstpastorer sedan några årtionden börjat bära prästskjorta. Men detta har för dem ingen tydlig teologisk innebörd.)

Genom att leda andakter och predika i vanlig skjorta (med eller utan kavaj), signalerar man att det inte behövs något prästämbete. I kontrast mot denna syn slår den augsburgska bekännelsen fast i artikel XIV, Om det andliga ståndet:

Om det andliga ståndet lär de [våra kyrkor], att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligen eller förvalta sakramenten.

Den lutherska kyrkan håller alltså ämbetet högt. Ingen ska predika utan att ha ämbetet.  Och vi ska naturligtvis inte vara otydliga med vår bekännelse om detta.

Prästkläder handlar inte om prästens person, utan om hans ämbete. Präster behöver alltså inte (bör inte) sova i någon särskild prästpyjamas, för att ta ett drastiskt exempel. Men att alltid bära prästkläder vid tjänstgöring är en bekännelse till Guds Ords lära om ämbetet.

Varför döper vi barn?

Varför döper vi barn? Naturligtvis är svaret ”För att det är Bibelns lära”, men vilket är då syftet enligt Bibeln med att döpa barn? Svaret kan helt enkelt sammanfattas: För att de ska bli Guds barn och frälsta. För att de innefattas i Missionsbefallningen: Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut. (Matt. 28:18-20)

Detta hänger ihop med att de inte redan av sig själva är Guds barn innan de har blivit döpta. För Jesus säger: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike. (Joh. 3:3) För att bli Guds barn måste man alltså födas på nytt. Och Jesus säger själv strax efteråt, en gång till: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Detta bibelställe är tydligt och klart, en människa måste bli född på nytt för att bli Guds barn. Låt oss för ett ögonblick bortse från frågan om Jesus här talar om dopet (jag läste en gång en artikel som hävdade att ”vatten” här betyder Ande. Det naturliga är att ”vatten ” betyder ”vatten”, men som sagt, vi lämnar det en stund.). Oavsett hur man blir frälst (med ”vatten och Ande”  eller ”Ande och Ande”), så står det dock klart att man måste bli född på nytt för att bli Guds barn. Som aposteln Paulus skriver till Efesierna: Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra. (Ef. 2:3)

Ändå finns det de som vill vara kristna som är emot barndopet. Dem frågar jag: Kan inte barn bli frälsta? Och om de svarar ”Jo”, så blir nästa fråga: Hur får de då Guds Ande om inte i dopet?  Jag har ännu inte sett någon besvara den frågan, utan vanligen hävdar man att barnen av sig själva tillhör Guds rike. Men det stämmer inte med Bibelns undervisning, som vi sett ovan.

Men, invänder någon med baptistisk dopsyn, enligt Nya Testamentet är dopet ett troendedop. Vi ska bara döpa dem som tror, dem som bekänner den kristna tron.  Och eftersom de små barnen inte bekänner den kristna tron, tror de inte. Så menar man.

Men än en gång, hur går det då med de små barnen? Då är de hopplöst förlorade, om de inte kan tro, för i så fall skulle det inte finnas någon frälsning för dem. Det står i Hebreerbrevet: Utan tro är det omöjligt att behaga Gud. (Hebr. 11:6) Eller i Romarbrevet: Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar. (Rom. 3.28)  Eller i Efesierbrevet: Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. (Ef. 2:8)

Så baptisternas argument om att barnen inte kan tro bevisar för mycket, det blir omöjligt att tillämpa, eftersom det leder till att alla små barn går förlorade, eftersom de – enligt den baptistiska uppfattningen – inte kan tro. (Ett alternativ är förstås att vara konsekvent och lära att alla små barn går förlorade om de dör innan de fått förstånd. Men detta hävdar ingen, vad jag vet.)

Här är det läge att fundera över vad tro är! Måste förståndet vara utvecklat för att man ska kunna tro på Jesus? För Jesus säger att barn tror på honom. I Matt. 18 tar Jesus fram ett barn som föredöme för oss vuxna, och säger sedan Men den som förleder en av dessa små som tror på mig. Och i Lukas 18 säger Jesus: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig ditin. Och här står det i grekiskan att det var spädbarn (βρέφη – brefe) som man bar fram till Jesus!

Barn kan alltså tro enligt Bibeln. Vi ska emellertid inte läsa in något som inte står i texten om barnens tro. Om personen är äldre märks tron tydligt genom bekännelsen, men spädbarnen kan ju inte tala ännu. Deras tro är på så vis annorlunda.

Ett sätt att komma från det här för en baptist är att till exempel hävda att barn inte har någon synd och därför inte behöver någon frälsning. Men enligt Bibeln är döden en konsekvens av synden (Rom. 6:23), och barn kan dö. Och kung David säger: De ogudaktiga är avfälliga ända från födelsen. (Ps. 58:4) Så barn är inte syndfria i sig själva. De behöver födas på nytt.


Problemet idag i Sverige med dem som förespråkar en baptistisk dopsyn är att de ofta inte upprätthåller den. Baptistkyrkan har gått samman med dem som tolererar/tillämpar barndop, med Metodisterna och Missionskyrkan. Och i pingstförsamlingar kan man ofta idag vara medlem som blott barndöpt. Förr begärdes det alltid att man skulle döpa om sig för att få bli medlem. Så har den ekumeniska rörelsen och relativismen gjort att den konsekventa baptistiska dopsynen är sällsynt. Att man förlorat tron på Sanningen är minst lika illa som att tro fel om dopet. Men det får bli ett annat inlägg.

Stod Luther kvar tills han blev utkastad?

Här följer en insändare som jag skrev tidigare i höst (2019) till den finlandssvenska tidskriften Lutherläsaren.

Hur gjorde Luther?

I Lutherläsaren 91 refereras i en artikel på sidorna 20-25 ett föredrag av docent TD Timo Junkkaala (TJ). Föredraget handlade om huruvida man bör stå kvar i den avfallna folkkyrkan eller lämna den. Referenten BS försvarar inte TJ, utan kritiserar honom med rätta. Jag vill här också komma med en kommentar angående en punkt i föredraget.

Var och en må självfallet pröva sig själv om han tror som folkkyrkan. Gör man det, bör man höra till den. Det står TJ fritt att stå kvar i den finska folkkyrkan. Men över detta personliga ställningstagande står de historiska frågorna. Värderingar är värderingar och är beroende av person, fakta är fakta och är inte beroende av person (bör i alla fall inte vara beroende av person). Det gäller att hålla åtskillnad mellan dessa, och inte låta den egna uppfattningen, den egna tron, bli till ett filter som förhindrar ett korrekt återgivande av fakta.

På sidan 23 i referatet återges under rubriken ”Kyrkohistorien” TJ:s mening: ”Som ett annat exempel tar han [TJ] Luther och det faktum att han blev kvar i kyrkan tills han kastades ut.”

Det är sant att Luther kunde beskriva skilsmässan med Rom som att han blev utdriven – för det blev han ju – men i grund och botten är det ett historiskt faktum att han själv tog avstånd från och svor sig fri från Rom innan han blev utkastad.

Naturligtvis är frågan om Luthers handlande inte avgörande. Vad Luther gjorde är inte normerande för den kristna tron. Men ändå är frågan intressant, för Luther är kyrkans störste lärare och ska studeras noggrant, men i första hand behöver man då studera vad Luther lärde, inte vad han gjorde.

Eftersom jag inte är någon forskare, utan oavlönad församlingspräst med ett civilt arbete, vill jag här citera andras arbete, främst artikeln ”Luthers brytning med Rom 1517-1520” av A Aijal Uppala (AAU), publicerad i tidskriften Lutherskt sändebrev nr 2-5/1973.

Till saken! Hur gick det till när Luther lämnade påvekyrkan? Att han först ville stå kvar och reformera kyrkan är tydligt. I de 95 teserna, som spikades upp i Wittenberg 1517 finns ingen tanke på att lämna den romerska kyrkan. Ännu i de ”Förklaringar” som Luther skrev året efter uppspikandet av teserna var det så. AAU:

Han yttrade sig sålunda i sin följeskrivelse till påven: Jag faller ner för din Helighets fötter och överlämnar mig åt dig med allt vad jag är och har. Gör levande, döda, kalla, återkalla, gilla, ogilla hur det behagar dig. Din röst ska jag erkänna som Kristi röst, som regerar och talar i dig.

Men Luthers inställning ändrades steg för steg, Luther började kritisera påvedömet och dess legitimitet, bland annat under en disputation i Leipzig 1519. Han skrev år 1545 om sitt agerande i denna disputation, om hur svårt det är att arbeta sig ur gamla villfarelser. AAU:

Ja, också den sak, varom jag nu [1545] talar, att påven icke genom gudomlig rätt är kyrkans huvud, hade jag redan då [1519] offentligt försvarat – men jag insåg ändå icke följden därav, nämligen att påven nödvändigt måste vara – av djävulen! Ty det som icke är av Gud, måste vara av djävulen.

Luther kom till klarhet under 1520. Sedan han i juni läst en skrift (”Epitome”) från den påvliga stolen offentliggjorde han den med korta kommentarer. AAU citerar Luther:

När Rom tror på det sättet, då – lyckliga Grekland, lyckliga Böhmen, lyckliga alla som skilt sig därifrån (separaverunt) och dragit ut från detta Babels centrum! Men fördömda vare alla som har gemenskap med det! Och även jag vill […] härmed avgjort vittna och bekänna, att jag icke håller med den romerska kyrkan utan avsäger mig henne och påven.

Under sommaren 1520 sändes så en bulla med den sista varningen från Rom. Den anlände under hösten. I bullan fick Luther 60 dagar på sig att återkalla, annars skulle exkommunikationen verkställas. Men Luther kunde inte ge med sig, eftersom hans samvete var bundet av Guds Ord. Det här handlade inte om mänskliga idéer, utan om den gudomliga Sanningen. Därför stod han fast. AAU:

Då [när Luther fick höra om hur hans skrifter bränts på flera orter] var han beredd på att ta det avgörande steget: att den 10 december 1520 offentligt bränna den romerska kyrkans grundläggande böcker jämte kopian av bullan med bannlysningshotet. Därigenom var nu brytningen med Rom genomförd kl 9 fm. […] Följande dag sade Luther efter sin föreläsning bl. a.: Jag har bränt upp dekretalerna, men det var bara en barnlek. Det behövdes också att man brände upp själva påven, dvs. den romerska stolen med alla dess läror och styggelser. Han sade sedan med stort allvar: Om ni icke av allt hjärta strider mot påvens gudsförsmädande regering, kan ni ej bli saliga […] Först ungefär tre veckor efter bokbålet på de romerska böckerna utfärdade påven den 2 (el. 4) januari 1521 den avgörande bullan.

Till sist ett citat från de lutherska bekännelseskrifterna, som visar att skilsmässan med Rom (och med andra som försvarar falsk lära eller ogudaktiga gärningar) för de konfessionella lutheranerna är en kristen plikt: ”Det är tungt att avvika från så många folks gemensamma mening och kallas schismatiker. Men Gud bjuder oss med sin myndighet att icke taga någon befattning med eller försvara ogudaktighet och orättfärdig grymhet.” (SKB s. 348)

Hur kan de?

En präst i Svenska kyrkan har avsatts av domkapitlet i Luleå stift. Anledningen är att prästen inför sina konfirmander på direkt fråga hävdade Bibelns lära om homosexualitet (att den strider mot Guds vilja) och att hon inte vill ansluta sig till utvecklingsläran utan talar för tanken på gudomlig skapelse.

Domen kommer troligen överklagas. En duktig advokat i Skåne har tidigare lyckats få flera ”avkragningar” upphävda. Men varför denna iver att tillhöra Svenska kyrkan? Jo, jag vet. Svenska kyrkan ses som Fädernas Kyrka i Sveriges Land med stort K. Men detta inlägg ska inte handla om Bibelns lära om kyrkan, utan om samexistens, att man använder sig av pluralismen i Svenska kyrkan. ‘Javisst finns det falska lärare i Svenska kyrkan, men vi får i alla fall vara kvar, vi också. Vi har fortfarande möjlighet att verka i Svenska kyrkan’. Ungefär så resonerar en del konservativa präster som står kvar i Svenska kyrkan.

Men har man inga förpliktelser ens i en så öppen och tolerant kyrka som Svenska kyrkan? Jo, man måste acceptera samexistensen. Man får vara mot homosexualitet, men man får inte fördöma dem som lär annorlunda.  Svenska kyrkans kyrkomöte år 2005, som beslutade att ta fram en särskild gudstjänstordning för partnerskapsregistrerade (ta fram ett ritual i kyrkohandboken för välsignelse av samkönade registrerade partnerskap, för det var då inte möjligt för dem att gifta sig), ställde sig bakom fyra konstateranden, och det första lyder: – Det är uteslutet att fördöma den homosexuella personen eller att skuldbelägga den homosexuella orienteringen. 

Jämför detta beslut med vad Gud säger till profeten Hesekiel. Och det Gud krävde av Hesekiel, det kräver han av varje präst:

Men efter sju dagar kom Herrens ord till mig. Han sade: ”Du människobarn, jag har satt dig till väktare för Israels hus, för att du på mina vägnar skall varna dem, när du hör ett ord från min mun. När jag säger till den ogudaktige: Du skall dö, och du inte varnar honom och inte säger något för att varna den ogudaktige för hans ogudaktiga väg och så rädda hans liv, då skall den ogudaktige dö i sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand. Men om du varnar den ogudaktige och han ändå inte vänder om från sin ogudaktighet eller sin ogudaktiga väg, då skall han dö i sin missgärning, men du har räddat din själ. (Hes. 3:16-19)

 

För den som vill läsa mer:  Samexistens eller inte? (Andra artikeln på sidan, en bit ner.)

Modernism och postmodernism

Under historiens gång har olika tidsepoker passerat. I de olika samhällena har man tänkt på olika sätt, det är vissa idéer som är populära och präglar tiden, hurdan den nu är. Dessa idéer är så populära att de ofta inte ifrågasätts. Man tar helt enkelt vissa saker för givna, och de behöver inte bevisas. Var tid har på så vis sina blinda fläckar. Tidsandan följer de flesta, det ligger i sakens natur. Den påverkar på ett sätt som vi ofta inte märker.

När det gäller vår nuvarande tid, hör man av och till ordet  ”postmodern”. Vad betyder det? Lever vi inte i ett modernt samhälle? Jovisst gör vi det! Det är en strid ström av moderna (= nykonstruerade) saker, nya trender, nytt utseende på kläder och mobiltelefoner, nya appar och nya uppfinningar. Vi lever sannerligen i ett modernt samhälle, som förändras i snabb takt. Men som filosofisk term betyder modern något annat än nykonstruerad. Som det står på Wikipedia (2019-11-22):

Det moderna samhället kan ses som en historisk tidsperiod som växer fram i och med industrialismen. Moderniteten som tankegång vilar på människans förmåga att kunna skapa, förbättra och förändra sin omgivning, med hjälp av praktiska experiment, vetenskaplig kunskap och teknologi. 

Modernismens samhälle har en framtidstro att teknikens och vetenskapens framsteg ska lösa alla, eller åtminstone de flesta, problem. Modernismen är nära besläktad med det vi kallar rationalism, som sätter det mänskliga förnuftet i högsätet. Rationalismen var en förelöpare, den startade tidigare, i och med Upplysningen, på sjuttonhundratalet. Modernismen var mest aktuell under artonhundratalet och en bit in på nittonhundratalet.

Därefter kom postmodernismen. (”Post” betyder ”efter”.) Det betyder inte att modernismen/rationalismen är död, utan den har fortsatt att finnas samtidigt, men den har försvagats. Wikipedia sammanfattar mycket bra postmodernismen: Postmodernismen vänder sig ifrån tanken att det finns fasta värden, absoluta sanningar och jagets existens och ställer sig därmed kritisk inför tanken på objektivitet. I sin betoning av det relationella och kontextuella präglas den postmoderna världsbilden av en filosofisk skepticism.  (Ordet ”kontextuell” betyder att sanning och fakta etc. inte är statiska och objektiva utan beror på sammanhanget, kontexten.)

Hur ska vi som kristna se på dessa två filosofiska system? Som vanligt är det inte svart-vitt. Det är inte så att den ena av dem är gott och kristligt medan det andra helt och hållet strider mot Bibeln. Rationalismens fördel är bland annat dess sanningsbegrepp, tron att det finns en objektiv sanning. Något (vad som helst) är inte samma sak som sin motsats. A är inte lika med icke-A. I teologin passar rationalismen med Bibelns objektiva sanning. Då kan man säga ”Vi tror inte samma sak, vi kan alltså inte båda ha rätt.” Men i den postmoderna världen säger man: ”Vi tror inte samma sak, men vi kan båda ha rätt, för sanningen är subjektiv. Vi är bara människor och vi ser saker och ting ur vår egen synvinkel. Det finns ingen objektiv sanning, utan det beror på hur man tolkar det.”

Så i sanningsfrågan är rationalismen klart att föredra framför postmodernismen, men det stannade inte med det. Hela teologin kom med tiden att färgas av rationalismen. Så gjordes hela den kristna tron förnuftig och inomvärldslig. Underverk rensades ut. Och att Jesus är Gud går ju inte heller ihop med förnuftet. Osv. osv. Kvar blev till slut bara en morallära, kristendom blev att göra goda gärningar och vara nöjd med sin lott, det som Gud gett en. Denna strikta rationalism kallar vi neologi.

Men inte bara de liberala teologerna påverkades, utan alla påverkades, även de konservativa. Tidsandan gjorde så att den allmänkyrkliga traditionen förändrades i Sverige och i andra länder. Det som rationalismen ansåg vara färgat av vidskepelse, blev ansett som ”katolskt” (d.v.s. romerskt-katolskt). Så kom bikten ur bruk, och gudstjänsten blev torftigare. Det fanns vid förra sekelskiftet till och med de som ansåg att det var katolskt att ha ljus på altaret! Nattvardsfirandet minskade också kraftigt. Vid förra sekelskiftet firades i de flesta kyrkor nattvarden som mest bara en gång  i månaden, ja, ibland till och med bara en gång om året.

Men när postmodernismen kom, som en reaktion på den blodfattiga rationalismen, förändrades detta. Fördelen med postmodernismen är att den är öppen för att allt inte kan utrannsakas med förnuftet och vetenskapen. Man förstod igen att det övernaturliga existerar. Postmodernismen står dock för en ohämmad subjektivism där man förnekar absoluta sanningar, så postmodernismen är långt ifrån kristlig, men just på denna punkt har man en poäng.

Med postmodernismen kom en mängd olika rörelser som ibland sammanfattas med paraplybeteckningen ”New Age”. Exempel på det är teosofi, antroposofi, healing, nyandlighet, Transcendental meditation, hippierörelsen. Dessa står långt från kristendomen. Men allt var inte okristligt, när rationalismen försvagades kom också bra saker fram, såsom i det som brukar kallas den liturgiska rörelsen. Ibland anges att den startade på nittonhundratjugotalet. Man fick ett förnyat intresse för gudstjänstens former, för liturgi och tideböner, för nattvarden. Gudstjänsten blev inte främst ett kunskapsinhämtande, utan man förstod att gudstjänsten är att möta Gud.

Efter hand fick nattvarden allt starkare ställning, så att det idag i Svenska Kyrkan är sällsynt att söndagsgudstjänsten inte innehåller nattvard. Detta är en glädjande utveckling. Vi har då kommit tillbaka till den gamla ordningen, den som rådde före rationalismen. I Augsburgska bekännelsens apologi skriver Melanchton 1531: Till en början måste vi här ånyo säga, att vi icke vilja avskaffa mässan, utan samvetsgrant bibehålla och försvara den. Ty hos oss hållas alla söndagar och övriga högtidsdagar mässor, varvid sakramentet utdelas till dem, som vilja mottaga det, sedan de förut blivit förhörda och fått avlösning. (Artikel XXIV) Eller som det står i Apostlagärningarna 2:42: De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. 

Men inte är den kyrkliga utvecklingen under nittonhundratalet i allmänhet något föredöme, invänder någon. Nej, i stora delar inte alls. Man har, generellt sett, gått allt längre i avfall från den kristna tron, man har förlorat tron på absolut sanning och man har förlorat stora delar av Bibelns innehåll. Man har, så att säga, tippat över helt från modernism till postmodernism. Och om man förlorar det läromässiga innehållet  i sakramenten, har man ingen nytta av dem.

Så ser vi att tidernas tankar förändras, men att de kristna inte bör följa tiderna och det som är på modet, utan följa Bibeln. Då kommer vi ta vara på såväl det rationella som det som inte går att förklara med förnuftet. Både – och, inte antingen eller.