Kategori: Okategoriserade

Ny predikan

En ny predikan är utlagd, Andra söndagen i Advent, som mp3-fil Kristi budskap (Jakob Fjellander). Den finns under knappen (menyvalet) Predikningar II (välj uppe till höger på sidan).

Är prästen ett villkor för nåden?

Nådemedel kallas i luthersk teologi de medel som skänker den Helige Ande, syndernas förlåtelse och rättfärdighet. De är Ordet (Bibeln) och sakramenten (dopet, nattvarden, avlösningen). Eftersom sakramenten har sin kraft av Guds Ord, skulle man kunna säga att Ordet är det som verkar i alla nådemedel, och att Ordet kommer till oss också i sakramenten.

Men har Guds Ord verkligen ensamt denna kraft? Eller finns det andra villkor som måste vara uppfyllda för att Ordet ska verka? Fornkyrkan mötte sådana frågor i form av donatismen (som har sitt namn efter biskop Donatus, död omkring 355). Donatismen lärde att sakramenten (nådemedlen) är kraftlösa och utan innehåll om prästen inte är en sann kristen. Artikel VIII i Augsburgska bekännelsen bemöter denna villfarelse:

VIII Vad kyrkan är

Ehuru kyrkan, i egentlig mening, är de heligas och sant troendes samfund, är det likväl, alldenstund i detta livet många skrymtare och ogudaktiga är med, tillåtet att bruka sakramenten, även när de förvaltas av ogudaktiga. Kristus har ju sagt: På Moses’ stol har de skriftlärde och fariséerna satt sig etc. Matt. 23:2. Både sakramenten och Ordet är i kraft av Kristi instiftelse och befallning verksamma, även om de meddelas genom ogudaktiga.

De fördömer donatisterna och andra sådana som påstod att man inte i kyrkan fick anlita ogudaktiga präster, och ansåg att ett prästämbete i händerna på ogudaktiga är utan verkan och till ingen nytta.

Naturligtvis ska man inte i kyrkan anlita ogudaktiga präster, det var alla överens om. Men detta handlar inte om den ogudaktighet som syns och märks, utan om en fördold sådan. Donatisterna menade att om kyrkan anlitade en präst som i hemlighet, i sitt hjärta, var ogudaktig, hade sakramenten inte någon verkan. I donatismen blir prästens tro ett villkor för Guds Ords kraft. För dem blir prästen ett slags villkor för nådemedlen.

Denna donatism försvarar nog inte så många  nu för tiden. Men vi kan möta en besläktad tanke, nämligen att nattvardens giltighet är beroende av prästvigningen. Så lär till exempel den romersk katolska kyrkan att det för nattvardens giltighet krävs att den som konsekrerar genom sin prästvigning har fått en så kallad character indelebilis, ett outplånligt märke. Det innebär att han i princip måste vara prästvigd av en romersk katolsk biskop. Annars är hans konsekration inte giltig.

Även i mer lutherska kretsar finns en variant av detta. Biskop Roland Gustafsson (Missionsprovinsen) skriver i sin inledning till teol dr P Torängs utredning för Missionsprovinsens läronämnd om apostolisk succession: Om inte en i god ordning vigd präst leder nattvardsfirandet, kan tveksamhet uppstå om det är en nattvard enligt Kristi instiftelse. 

Om den som förrättar nattvarden inte är rätt kallad eller vigd råder det naturligtvis tveksamhet för att inte säga förvirring beträffande prästämbetet, och lika naturligtvis ska vi ta avstånd från felaktig ämbetslära. (En lekman ska inte förrätta nattvarden och kvinnor ska inte vara präster.) Men att påstå att det därför skulle råda tveksamhet om nattvardsfirandet i sig, det är att gå för långt, det har inget stöd i Bibeln eller bekännelseskrifterna. Det är att gå ett steg mot Rom, att göra Kristi närvaro beroende av prästens kvalifikationer.

Konkordieformeln om prästens betydelse för nattvarden

Först går Konkordieformeln igenom vad Luther skrivit i Stora katekesen:

För det andra anser de [undertecknarna], att sakramentet genom Kristi instiftelse har sin kraft i kristenheten och att det inte är beroende av värdigheten eller ovärdigheten hos den
som utdelar det, eller den som tar emot det. (SKB s 613)

Ingen än så lämplig egenskap hos prästen (eller nattvardsgästen) påverkar alltså sakramentets kraft. Citatet från Stora katekesen fortsätter senare:

Därför är det nu lätt att besvara allehanda spörsmål, varmed man nu har bekymmer,
såsom t.ex. om också en ogudaktig präst kan handha och utdela sakramentet, och
annat av samma slag. Ty inför sådant är vår slutsats klar och vi säger: Även om en
bov tar emot eller utdelar sakramentet, så har han att göra med det rätta sakramentet,
dvs. Kristi lekamen och blod. (SKB s 614)

Men måste man inte enligt Konkordieformeln hålla sig till Kristi instiftelse för att det ska vara riktig nattvard? Jovisst. Men hur håller man Kristi instiftelse? Konkordieformeln förklarar:

Där man håller fast vid hans instiftelse, uttalar hans ord över brödet och kalken
och sedan utdelar det välsignade brödet och vinet, där är Kristus själv genom de
uttalade orden i kraft av den första instiftelsen verksam genom sitt ord, som han vill
skall upprepas. 

Att hålla fast vid Kristi instiftelse innebär alltså att uttala hans ord (läsa instiftelseorden) och att dela ut det välsignade brödet och vinet. Gör man så är nattvarden giltig. Naturligtvis ska också nattvarden förrättas av en präst, men detta är inte ett villkor för dess giltighet.

Jag kunde skriva mycket mer om detta, men stannar här. Om någon menar att jag har fel i att Missionsprovinsen inte håller fast vid bekännelseskrifterna på denna punkt, vore jag uppriktigt tacksam över att bli överbevisad.

 

 

 

Ny predikan

En ny predikan är utlagd, Fjortonde söndagen efter Heliga Trefaldighets dag, som mp3-fil Att tacka i Jesu namn (Jakob Fjellander). Den finns under knappen (menyvalet) Predikningar I (välj uppe till höger på sidan).

Gud talar och handlar idag

Gud har talat. Bibeln är Guds Ord. Det är den kristna tron. Och det är en god start att tro detta. Jag vill nu fortsätta förra bloggposten med att skriva litet om hur Gud talar och handlar idag. Vi lutheraner brukar säga att Gud verkar genom nådemedlen, det vill säga genom Ordet och sakramenten. Genom dessa medel skänker Gud förlåtelse och tröst. Gud talar än idag genom Bibeln, och han handlar med oss i sakramenten. Han för oss närmare sig och han styrker vår tro.

Låt oss här se litet närmare på nattvarden. Jesus instiftade den på kvällen innan han dog. Varför säger vi ”instiftade”? Jo, för han har gett kyrkan/församlingen i uppdrag att fira den: Gör detta till min åminnelse (Luk. 22:19) Och vi ser sedan hur aposteln Paulus i Första Korintierbrevets elfte kapitel skriver om nattvardsfirandet, om hur de kom samman för att fira Herrens måltid. Han hade själv instruerat dem om detta.

Nattvarden är en särskild måltid, där vi förenas med Jesus. Vi får äta hans kropp och dricka hans blod. Brödet är hans kropp och vinet är hans blod. Så förenas vi alltmer med honom. Jag är vinstocken, ni är grenarna, sade Jesus. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra. (Joh. 15:5f.)

Nattvardens verkan kan inte ses med de fysiska ögonen. Sakramenten är mysterier, som endast kan ses med trons ögon. Det är därför inte konstigt att nattvardsfirandet under den tid vi kallar rationalismen avtog kraftigt, eftersom denna sätter det mänskliga förnuftet alltför högt. (Rationalismens inflytande inom lutherdomen började på sjuttonhundratalet och hade sin höjdpunkt under artonhundratalet och fram till 1920-talet ungefär, i USA ännu längre. Detta inflytande finns fortfarande.) Det gick så långt att vid förra sekelskiftet nattvarden i många kyrkor (jag tänker nu på Svenska kyrkan) firades bara en gång om året! Men vad kan vara bättre för församlingen än att vid den gemensamma gudstjänsten få dela välsignelsens bägare? (1 Kor. 10:16)

Där man inte ser nattvardens välsignelse, där kommer man inte att fira den så ofta. Men vad gör att kalken är välsignelsens bägare? Jo, det är Gud som talar och handlar idag! De jordiska ögonen ser prästen stå vid altaret, men tron ser Kristus. Det är Jesus som talar och handlar. Som Chrysostomos säger i sin Matteuskommentar: Han som en gång höll Nattvard, han gör det även nu. [1]

Men är inte tron att prästen representerar Kristus romersk-katolsk lära? Jovisst är det det! Om denna punkt är vi ense med dem. Att vi är diametralt oense med dem om många  grundläggande och avgörande punkter i den kristna tron betyder dock inte att de alltid och i alla stycken har fel.

Det är Jesus som talar och handlar genom prästen. Jesus sade till de tolv: Den som tar emot er tar emot mig (Matt. 10:40).  Därför skriver Luther: När jag undervisar är det inte jag som undervisar och tröstar, det är Kristus, som bor i oss. Därför, tro inte på mig, utan tro på Kristus, som döper, tröstar och överräcker sakramenten genom mig. [2]

Så på frågan ”Hur kan vi veta att brödet är Kristi kropp och vinet hans blod?” blir svaret: Gud talar och handlar idag. Jesus står vid vårt altare och säger instiftelseorden ”Tag och ät. Detta är min kropp.” Varför skulle vi vara tröga att tro det?



Teologisk fördjupning om instiftelseorden

Det jag skrivit ovan innebär att den sanna närvaron börjar vid instiftelseorden, eftersom det är Jesus själv som vid vårt altare om brödet säger ”Detta är min kropp”. Men kan man verkligen fastslå att den sanna närvaron börjar vid instiftelseorden? Det finns i Sverige inom den konfessionella lutherdomen de som menar att det är att gå för långt om man hävdar att det är den bibliska läran. Räcker det inte att vara enig om Kristi sanna närvaro i elementen?

Det som här är den verkliga skiljefrågan är instiftelseorden, huruvida Kristus själv talar i dem idag genom prästen.

De lutherska bekännelseskrifterna åberopar just Chrysostomos om denna fråga:

Kristus dukar själv detta bord och välsignar det; ty ingen människa gör det framsatta brödet och vinet till Kristi lekamen och blod, utan blott Kristus själv, den för oss korsfäste, gör det. Orden uttalas av prästens mun, men genom Guds kraft och nåd och det ord som han [prästen] talar: Detta är min lekamen, välsignas de framburna elementen i nattvarden. [3]

Kanske svarar någon att alla parter väl är ense om detta, att brödet och vinet välsignas, men att det inte innebär att den sanna närvaron nödvändigtvis börjar då. Men är man enig om nattvarden om man inte är enig om vad det innebär att brödet och vinet är välsignade? Naturligtvis inte. Framgår det då inte av citatet vad Chrysostomos menar? Jovisst gör det det. Att brödet och vinet välsignas är att de blir Kristi kropp och blod.

De som menar att vi inte kan fastslå att den sanna närvaron börjar vid instiftelseorden har nyligen i en artikel pekat på att den store teologen Martin Chemnitz menar att instiftelseorden i sig själva inte har denna effekt. Svar: Korrekt återgivet. Så menar Chemnitz, men det betyder ju inte att han skulle ställa sig på deras sida i  frågan om när närvaron inträder. Orden i sig själva åstadkommer inte Kristi kropp och blods närvaro, utan det är Kristi befallning som gör det genom orden. Om man alltså läser orden, men inte i enlighet med Kristi befallning, händer ingenting. Det är vad Chemnitz skriver om. Bekännelseskrifterna igen:

Även om jag över alla bröd uttalade orden: ”Detta är Kristi lekamen” så skulle ingenting följa därav. Men när vi i enlighet med hans instiftelse och befallning [=på hans uppdrag] i nattvarden säger: ”Detta är min lekamen”, så är det hans lekamen, inte för vårt tals eller våra maktords skull [som den romersk-katolska läran hävdar] utan på grund därav att han bjudit oss säga och göra så och bundit sin befallning och sitt handlande vid våra ord. [4]

Så på frågan ”Kan vi veta att brödet är Kristi kropp och vinet hans blod?” blir svaret: Ja. Gud talar och handlar idag. Jesus står vid vårt altare och säger instiftelseorden ”Tag och ät. Detta är min kropp.” Varför skulle vi vara tröga att tro det?

[1] Homilia LXXXII:5

[2] Genesiskommentaren, AE 8:187, W2 II:1897:141

[3] SD VII:76, SKB s 623

[4] SD VII:78, SKB s 623

 

 

 

Gud har talat – och talar än!

I den antika filosofin var meningen att det gudomliga inte hade någon direkt beröring med den jordiska tillvaron vanlig. Till exempel ger Platons så kallade grottliknelse uttryck för detta, att den sanna verkligheten finns någon annanstans, bortom vår existensform, och att vår värld är som en skuggvärld utan någon direkt kontakt med den högsta, gudomliga tillvaron.

I klar kontrast till detta förkunnade kristendomen att Gud inte håller sig på avstånd i sin egen tillvaro, utan att han kommit till skapelsen. Gud är nära! Dels har han talat och dels har han handlat. Gud har talat till människorna genom profeter och apostlar i Gamla och Nya Testamentet. Bibeln är Guds eget ord. Jesus sade till fariséerna om GT: Ni upphäver Guds ord genom de stadgar som ni följer och för vidare. (Mark. 7:13) Och Jesus, som är Gud, talade Guds Ord: Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. (Hebr. 1:1)

Och Gud har inte bara talat till oss människor, han har också agerat. Han har blivit människa. Den upphöjde och allsmäktige Guden har blivit en människa, Jesus från Nasaret, med kött och blod. Gud har blivit en del av skapelsen! För den grekiska filosofin var detta omöjligt för att inte säga stötande.

Men det är dessutom så, att Gud än idag talar och handlar. Som det står i Hebreerbrevet: Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och uppenbart för hans ögon. Och inför honom måste vi stå till svars.

Guds Ord talar än idag. Det avslöjar vår synd och ställer oss till svars. De delar av Bibeln som gör detta kallar vi lag. Och för de av lagen förskräckta människorna talar Guds Ord tröst, om hur Jesus Kristus betalat hela syndaskulden för alla människors skull så att var och en som tror får komma till Gud i himmelen. Detta är evangelium, det goda budskapet.

Detta budskap, lag och evangelium, har kyrkan fått i uppgift att predika så länge världen består. Jag [Jesus] har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.

Så än idag talar Gud genom sitt Ord. Här gäller fortfarande det som aposteln Paulus skrev till tessalonikerna:  Ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som ett ord från människor utan som Guds eget ord, något som det verkligen är. (1 Tess. 2:13)


Mer att läsa, för den som vill se vad Gud har talat: Gud har talat (en kort presentation av den evangelisk-lutherska kyrkans tro).

Två små böcker och en litet större

I vårt land har vi mycket goda möjligheter att läsa Bibeln, källan för vår tro. Låt oss därför se till att vår inre människa får näring därifrån varje dag! Utöver Bibeln, som ju är nummer ett, finns också många goda böcker. Jag har nyligen läst tre böcker som vänder sig till ”vanliga kristna” som jag vill rekommendera:

Bibelläsaren som förändrade världen

(Rune Imberg, utgiven på Församlingsfakultetens förlag)

En liten bok reformationshistoria om Martin Luther, med Bibeln i centrum. I annorlunda perspektiv belyses Luthers stora gärning och hur mycket Bibeln påverkat oss (i både kyrka och allmän kultur).

Tala Herre, din tjänare hör

(Utgiven på Biblicums förlag)

Ett litet häfte med böner från Bibeln samt Luthers förklaringar till Fader Vår. En fin introduktion i bönens värld.

Buddha eller Kristus

(Gertrud Storsjö, utgiven på XP Media)

En bok som tydligt visar hur Mindfulness och Yoga kommer ur och hör ihop med buddismen och hinduismen. Ofta ses dessa saker som ”icke-religiösa”, men här måste en kristen vara på sin vakt! Boken är informativ och lättläst.

Man bör dock vara vaken för vissa reformerta svagheter hos författaren (avgörelseteologi [synergism] och kiliasm [läran om tusenårsriket]), även om grundsynen är klart kristen: Endast i Jesus finns frälsning och förlåtelse för synderna.

 

 

Augustinus Bekännelser

Jag har nu läst Augustinus bok Bekännelser, i översättning av Sven Lidman. Augustinus, som levde 354 – 430, berättar i boken om hur han levde och tänkte innan han blev kristen och om hur det gick till när han blev omvänd. Han blev sedan en av västerlandets viktigaste kyrkofäder.

Det märks att Augustinus var en retoriker, en vältalare. (Han förtjänade innan han blev kristen huvudsakligen sitt levebröd på att undervisa i talekonst.) Därför kan man uppfatta boken som mångordig och omständlig. Det kan också vara svårt att förstå det han skriver i sin uppgörelse med manikeismen (en gnostisk rörelse), eftersom hans kritik mot den lättare kan förstås om man känner till den.

Sven Lidmans förord till boken är mycket fint. Läs det om du får tillfälle! Ur boken vill jag också ge några citat som jag särskilt fäste mig vid:

(Augustinus skriver om sin tids naturvetare:) Ty med det förstånd och den begåvning som du givit dem, utforska de allt dylikt och mycket hava de också upptäckt. År i förväg hava de sålunda kunnat förutsäga på vilken dag och timme en sol- eller månförmörkelse skulle inträffa liksom förmörkelsens storlek, och deras beräkningar hava icke slagit fel. […] I sitt gudlösa högmod avlägsna de sig från Ditt ljus och låta det bortskymmas hos sig själva.

De kunna förutse en solförmörkelse, men se ej den förmörkelse, som råder i deras eget inre. Ty de fråga ej i ödmjuk fromhet, varifrån deras anlag för dessa ämnen kommit. (s. 116f.)

Augustinus moder Monica bad mycket ihållande och enträget för hans omvändelse. Till slut fick hon se bönen uppfyllas. Hennes sätt att handla vid konflikter är tänkvärt:

När hon hörde människor ömsesidigt fälla de bittraste omdömen om varandra, såsom det händer under förtroligt samtal med en väninna, när hennes ovän är på tapeten, och hon låter en oförsonad ilskas bitterhet bryta ut över den frånvarande, så sade min mor aldrig själv till den ena om den andra något annat än det, som kunde bidraga till en ömsesidig försoning.

En sådan gåva skulle tyckts mig vara av ej alltför stort värde, om jag ej till min egen sorg fått erfara, huru otaligt många de äro som lida av den vidriga och vitt spridda sjukan, att de ej blott måste framföra för den ena ilskna människan vad den andra i sin ilska sagt utan även därtill göra sina egna tillägg. (s. 236f.)

Så skulle vi alla göra! Augustinus kommentar är mycket träffande.

I allra första stycket i boken står det ett citat av Augustinus som tillhör de mest kända: Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig. (Detta dock ej i Lidmans översättning.)

 

(Augustinus: Bekännelser, Forumbiblioteket nr 61, Borgströms boktryckeri, Motala 1954.)

 

 

Stark eller svag tro

Vad är stark tro? Vi tar ett exempel från ett område bland flera. Är det t.ex. ett tecken på svag tro att gå till doktorn om man är sjuk? Eller skall man hellre be och vänta på Guds ingripande? Vi lånar en belysande historia:

En pastor stod i predikstolen och predikade. Det började regna ute, och snart regnade det så mycket att det rann in i kyrkan. Församlingen blev våt om fötterna, och oron steg i salen.

”Ingen skall lämna kyrkan. Gud kommer att skicka oss räddning”, sade då pastorn så kraftfullt att församlingen stannade kvar i sina bänkar. Men det fortsatte att regna och vattnet steg. Snart nog nådde det ända upp till knäna.

”Ingen lämnar salen”, skrek pastorn. ”Inte förrän Gud sänder oss räddningen!”

När vattnet nådde till midjan började de församlade gå. Men pastorn stod kvar och fortsatte sin predikan i förlitan på Guds hjälp.

Vattnet steg och steg. Nu kom en man i en roddbåt in i kyrkan. Han rodde fram till pastorn och frågade om han inte skulle ta och komma med innan det blev värre.

”Nej, jag stannar här”, svarade pastorn.

Vattnet fortsatte alltjämt att stiga och nådde nu upp till munnen på pastorn. Då kom återigen mannen med roddbåten och frågade honom om han inte skulle komma innan det var för sent.

Pastorn svarade att han skulle vänta på Gud. Och så drunknade pastorn.

När han mötte Gud frågade han: ”Varför hjälpte du mig inte?”

”Två gånger skickade jag en man i roddbåt till dig, men du ville ju inte”, svarade Gud.

När djävulen med hänvisning till Skriftens löften om änglaskydd försökte få Jesus att kasta sig ut för tempelmuren (i stället för att gå ner den vanliga vägen), så svarade Jesus: ”Det står också skrivet: Du skall inte fresta Herren din Gud” (Matt. 4:7). Att inte utnyttja de möjligheter som redan finns, utan i stället kräva extraordinära under, är inte stark tro. Det är att utmana och fresta Gud.