Kategori: Okategoriserade

Vad var problemet i Knutby?

Nedanstående text skrevs som debattinlägg till tidningen Dagen, vilken dock inte införde den.

I Dagen den 18 juni skriver Peter Halldorf om tragedin i Knutby och om vad som orsakade den, och han anger att ”fundamentalistisk läsning av Bibeln” är själva grundproblemet.

Det är bra att Halldorf ställer frågan om vad som orsakade de förfärliga händelserna i Knutby, men om man som Halldorf gör den ”fundamentalistiska bibelläsningen” till roten till det onda, är analysen för grund, ja till och med felaktig, menar jag. För problemet är inte att man tror på Bibeln. Problemet är inte att man tror på verbalinspirationen, att ”varje ord i Bibeln är inspirerat av Gud”, som den unge pingstpastorn sade på det möte Halldorf berättar om. (Heder åt pastorn!) Nej, Jesu och apostlarnas bibelsyn håller än idag: Den Helige Ande har förmedlat Guds eget Ord till oss i Bibeln, så att vi där har Sanningen med stort S. Som Jesus sade: Ditt [Faderns] ord är sanning. (Joh. 17:17) Och till apostlarna sade han: Men Hjälparen, den Helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er [apostlarna!] allt och påminna er om allt som jag har sagt er. – – – Men när han kommer, som är sanningens ande, skall han leda er [apostlarna] fram till hela sanningen. (Joh. 14:26, 16:13, min understrykning)

Halldorfs analys är för grund, och han för inte heller fram några belägg för sin tes. Eller kan Halldorf visa att det är Bibeln som orsakat händelserna i Knutby? Inte menar väl Halldorf att problemet är att medlemmarna i Knutby lät sig ledas av Bibeln? Nej, naturligtvis inte. Det var inte Bibeln som ledde Knutbyförsamlingen vilse.

Vilket är då problemet? Vad var det som orsakade de förfärliga händelserna? Vad fick dessa människor att handla i strid med gott omdöme? Jo, det är att man går utöver Bibeln i det man predikar. Grundproblemet är att man menar att uppenbarelsen fortsätter i någon form, att man menar att förkunnare än idag till exempel ska låta sig ledas av profetior. I Knutby fanns ju den så kallade Tirsaprofetian, och pastor Helge Fossmo verkställde en förlovning mellan Åsa Waldau och Jesus den 29 mars 1999, eftersom hon hävdade att hon var utsedd till ”Kristi brud”. Här ser vi själva grundorsaken till händelserna i Knutby: att man följer vad man menar vara Andens ledning på ett sätt som gör att man gör tillägg till Bibelns undervisning och därmed avviker från den. Man gör tillägg till Bibeln om vad som ska tros. Förkunnarna gör anspråk på att komma med direkt tilltal från Gud, och det leder vilse.

Denna syn på Andens ledning och en fortsatt uppenbarelse är inte något unikt för Knutbyförsamlingen, utan är vanligt förekommande i Trosrörelsen och Pingströrelsen. (Det är kanske därför den analys Halldorf frågar efter låtit vänta på sig?) Knutby blev ett smärtsamt och skrämmande exempel på vart denna syn kan leda. Frågan som därför behöver ställas är: Fortsätter uppenbarelsen efter apostlarnas tid? Ska vi predika något annat än det som står i Bibeln? Svaret på dessa frågor är nej.

Farlig protestantisk tystnad om aborterna

I en ledare i nättidningen ”Världen idag” den 11 juni (2020) tar Jonas Adolfsson till orda under ovanstående rubrik om hur endast katolska kyrkan protesterat mot en abortvänlig skrivning i Svenska missionsrådets jämställdhetspolicy. Han skriver:

När den fria aborten kom på tal i Sverige i början av 1970-talet var alla kyrkor – inklusive de evangeliska – självklart emot idén. I dag har tidsandan slukat många av oss, ibland så till den grad att vi börjat kalla det onda gott och det goda ont.

Bra skrivet! Adolfsson träffar huvudet på spiken om hur de moderna kyrkorna följt med i de allmänna strömningarna och förändringarna i tankesätt.

Abortfrågan är ett hemskt exempel på vad detta kan innebära. Vår tid förfasar sig med rätta över hur nazisterna hänsynslöst hade ihjäl försvarslösa människor, men man har inget emot att döda de värnlösa i moderlivet. Varför inte? Jo, därför att fostren är i vägen för oss, i vägen för vår individuella vilja att göra vad vi vill.

Tyvärr är abortfrågan inte ett isolerat exempel, utan denna ovilja att stå upp för Bibelns budskap när det går den vanliga människan emot visar sig på andra punkter också, till exempel om kvinnliga präster (bland de kyrkor som erkänner ett gudomligt prästämbete). De moderna kyrkorna är förvärldsligade. Men Jesus sade till sina lärjungar: Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur ska man då göra det salt igen? Det duger bara till att kastas ut och trampas ner av människor. (Matt. 5:13)

Här finns bara en lösning: Att läsa Guds Ord noga och ivrigt och tro det. Att bekänna Kristus, även när det kostar på, även när det gör att vi möts av ovilja, hån eller till och med förföljelse. Gud måste komma före människor! Sankt Paulus skriver till romarna i kapitel tolv (min understrykning): Anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.

Ny predikan

Nu är en ny predikan utlagd för Heliga Trefaldighets dag 2020, Matt. 28:18–20, Kyrkans uppdragsgivare, uppdrag och uppehållare  (Jakob Fjellander)

Den finns under knappen (menyvalet) Predikningar III (välj uppe till höger på sidan), som mp3 (ljud) och som text.

Är beslutet gott?

Så kom det väntade beslutet från Svenska Kyrkans Överklagandenämnd, att den kvinnliga EFS-prästen fick sitt ämbete tillbaka i Svenska Kyrkan. Hon som på konfirmandernas frågor svarade att hon personligen står fast vid den traditionella synen på samkönade relationer och att hon inte tror på evolutionsteorin.

Domkapitlets i Luleå beslut upphävdes. De konservativa jublar. De anser sig ha vunnit, vilket de naturligtvis har gjort. De kan fortsätta att tro att homosexualitet och evolutionsteorin strider mot Bibeln, och det är fint.

Men hur kan de vara nöjda? De försvarar här visserligen goda och riktiga saker, så klart är det glädjande att det finns människor som här inte låter sig föras med av tidsandan, utan ser vad Bibeln lär.

Ja, hur kan de präster inom EFS och förhoppningsvis inom SvK i övrigt som håller med EFS-prästen vara nöjda med att inte få predika Guds Ord som den enda sanningen? De får framföra Bibelns läror här som sin personliga uppfattning, men de får inte göra som prästen ska enligt Bibeln, frambära det bibliska budskapet. De får inte säga som de borde med tanke på den stora räkenskapsdagen: Så säger Herren! Detta är den enda rätta kristna ståndpunkten. Det leder till fördärvet att sätta sig emot Guds vilja.

Jag citerar ur den sammanfattande avslutningen av Överklagandenämndens beslut:

Det förhållandet att NN i sin undervisning har gett uttryck för sina personliga åsikter kan inte tolkas som att konfirmanderna, för att vara kristna, förväntas tro att hbtq-personer lever i synd eller att hon haft för avsikt att fördöma eller skuldbelägga den homosexuella läggningen. Inte heller kan det tolkas som att konfirmanderna, för att vara kristna, förväntas ta avstånd från vetenskapen om evolutionsteorin. Däremot framstår det som en […] brist i hennes undervisning att som svar på frågor inte redogöra för Svenska kyrkans hållning i dessa frågor.

Kan det sägas klarare? Präster i SvK

  • får inte predika att homosexualitet är synd och mot Guds vilja och att detta är den enda kristna hållningen
  • får inte predika att en kristen ska tro på Bibeln och alltså avvisa evolutionsteorin och att detta är den enda kristna hållningen
  • ska när dessa frågor kommer på tal redogöra för Svenska kyrkans hållning, det vill säga förklara att man kan se olika på dessa frågor.

Jämför med

Jag uppmanar dig allvarligt vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, och inför hans uppenbarelse och hans rike: predika ordet, träd fram i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa och förmana, med allt tålamod och all undervisning.  (2 Tim. 4:1f.)

Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds ord.  (1 Petr. 4:11)

Jesus sade till de judar som hade satt tro till honom: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar. (Joh. 8:31)

Långfredag

Vi firar idag Långfredag. Som alla vet, firar vi den till minne av Jesu lidande och död. Långfredagen är en av de viktigaste dagarna i hela Bibeln. Efter att Adam och Eva fallit i synd handlar egentligen hela Bibeln om detta: Hur människan ska kunna bli Guds barn, hur gemenskapen med Gud ska återställas. Skapelsen och syndafallet som vi hör om i Första Moseboks tre första kapitel utgör fyra sidor i min Bibel, resten av Bibeln är över sextonhundra sidor. Och alla dessa sextonhundra sidor handlar om denna enda sak: hur människan ska finna nåd hos Gud.

Ty detta är anledningen till att Jesus gick upp till Jerusalem för att korsfästas och dö. Han skulle utföra försoningsverket, han skulle stilla Guds vrede, han skulle betala människornas skuld och ta straffet för alla synder på sig. Det han gjorde beskrivs i vår trosbekännelse med orden: Jesus Kristus har blivit för oss kors­fäst under Pontius Pilatus, lidit och bli­vit be­gra­ven.

Dessa ord kors­fäst under Pontius Pilatus, lidit och bli­vit be­gra­ven, brukar man säga, är vad som blir kvar av trosbekännelsen, den kristna tron, om man som liberalteologerna inte vill tro på något övernaturligt. Och det är ganska bra sagt. Det blir ingenting kvar av kristendomen för dem. Det är dit man kommer, om man skalar bort alla under och tror att allt som sker måste hålla sig inom vad vår naturvetenskap ­kan bevisa. En vetenskap som vanligtvis i praktiken utesluter möjligheten av Guds existens. Det får helt enkelt inte finnas någon Gud. Det går inte. Man kan inte tänka så. Det är ovetenskapligt.

Från en sådan utgångspunkt blir det inte mycket som återstår av den kristna tron. Kvar blir ett historiskt faktum, som vilken människa som helst kan hålla för sant.

Men låt oss vara noggranna nu. Även denna rad i vår trosbekännelse har en andlig innebörd som ingen otroende kan instämma i, om vi läser hela meningen. Ty det står att Jesus Kristus har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven. För oss. Det var för vår skull som han gick igenom detta hemska lidande. Det var för att vi skulle bli försonade med Gud.

När Paulus i 2 Korintier­brevets femte kapitel beskriver det kristna budskapet, ser vi långfredagens betydelse:

Kristi kärlek driver oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har alla dött. Och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem. […] Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit. Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens ämbete. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.

För att de skall se med sina ögon och ändå inte se

Detta inlägg har jag skrivit som svar på en fråga. Om du som läser detta har någon fråga om den kristna tron som du vill ha klarhet i, är du välkommen att mejla den till mig på pastor.fjellander@gmail.com.

I evangelisten Markus fjärde kapitel undervisar Jesus folket med flera liknelser. Och när han förklarar varför han talar i liknelser, säger han något som kan verka märkligt: För att de skall se med sina ögon och ändå inte se och höra med sina öron och ändå inte förstå och omvända sig och få förlåtelse. Detta verkar inte helt lätt att förstå, vill inte Jesus att folket ska förstå liknelserna? Vill inte Jesus att de ska omvända sig och få förlåtelse? Har Calvin rätt, som lär att Gud har utvalt somliga människor till förtappelse, att det för dessa människor inte finns någon möjlighet till frälsning? Ja, det är till och med så, att kalvinismen lär att Jesus inte har dött för alla människor. Om Gud skulle ha utvalt somliga till förtappelse, behövs det ju inte att Jesus lider för deras synder. Det skulle vara onödigt arbete, liksom.

Anledningen till att vi kan tycka att det är ett märkligt uttalande, är ju att vi känner till bibelställen som säger att Gud vill allas frälsning: Han vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen. Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen i allas ställe. (1 Tim. 2:4) Här står det två gånger om ”alla”, om Guds frälsningsvilja och Kristi verk.  Det andra ”alla” (i allas ställe), skulle kanske i sig (om man låter bli att sätta in det i Bibelns helhet) kunna förstås inte bara om alla människor, utan också om ett begränsat alla, alla de utvalda. Men det första ”alla”, där kan det inte begränsas till de utvalda, det handlar ju om de otroende, alla de i sig förlorade människorna utan undantag. 

Dessutom har vi ju det kända stället i sankt Johannes evangelium (3:17): Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Gud älskar världen, alla människor. Sedan är det ju inte alla som tror, alla blir inte frälsta, men detta beror inte på att Gud inte skulle vilja att de blir omvända. Gud har inte utvalt somliga till förtappelse och dom, det står ju rakt fram i nästa vers (3:18): Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom.  Hade några i världen varit förutbestämda till att bli fördömda, hade Jesu ankomst varit ytterligare ett steg i deras fördömelseprocess.

Och ett ställe till, än en gång rakt fram: Han [Jesus Kristus] är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens. (1 Joh. 2:2) 

Men hur kan då Jesus säga För att de skall se med sina ögon och ändå inte se och höra med sina öron och ändå inte förstå och omvända sig och få förlåtelse? Detta är ett citat från profeten Jesaja (6:9f.), som sänds att predika för folket:

Ni skall höra och höra, men inte förstå,
och ni skall se och se, men inte begripa.
10 Förhärda detta folks hjärta,
    gör deras öron döva
och deras ögon blinda,
    så att de inte ser med sina ögon,
hör med sina öron
    eller förstår med sitt hjärta
och vänder om och blir helade.

Anledningen till många i judafolket blev förhärdade är inte att Gud ville det, utan det blev följden av att de ständigt stod emot hans förmaningar och kallelser till omvändelse. Gud sände många profeter, men folket avvisade deras predikan gång på gång. Genom sina hjärtans hårdhet blev Gud till slut tvungen att straffa dem och sända dem till främmande land. Deras hjärtan blev förhärdade.

Och det var på liknande sätt vid tiden för Jesu framträdande, många av judarna ville inte höra. Men det är inte Guds vilja att det går så. Han vet att det kommer gå så, men det är inte hans vilja. Otro leder så småningom till förhärdelse. Detta kan hända alla kristna, att de avfaller. Hebreerbrevets författare varnar de kristna för att stå emot Gud (3:7-9):

Därför säger den helige Ande:

I dag, om ni hör hans röst, så förhärda inte era hjärtan,
som när era fäder väckte min förbittring på frestelsens dag i öknen.
Där frestade de mig och satte mig på prov, fastän de såg mina gärningar under fyrtio år.

Så när Jesus i Markus 4:10 uttyder liknelserna, står det att han gör det för de tolv och de andra som var med honom. Men de som inte ville tro på honom, de fick det bara i liknelser, och det leder till att de ser utan begripa och hör utan att förstå.

Det var inte så att Jesus i allmänhet dolde sitt budskap. Han predikade öppet för alla. Se till exempel två kapitel senare (Mark. 6:34), när femtusen män blev mättade, då står det : När Jesus steg ur båten, fick han se en stor skara människor. Han förbarmade sig över dem, eftersom de var som får utan herde, och han undervisade dem grundligt. Eller som Jesus sade sedan han gripits i Getsemane och förts till översteprästen för att förhöras: Jag har talat öppet till världen. Jag har alltid undervisat i synagogan och i templet, där alla judar samlas. I hemlighet har jag inte talat någonting alls. (Joh. 18:20)

Så Jesus undervisade grundligt alla som ville höra. Men att Jesus predikade i liknelser som många åhörare inte förstod, det är skrivet i Bibeln för oss, för att vi ska betänka risken att inte ta vara på Jesu budskap. Det är en varning till oss, för att vi ska se hur det kan gå, för att vi ska se hur Jesu budskap blev fördolt för dem som inte ville höra. De hörde men ville inte förstå, de såg men ville inte inse.

Men mitt folk
        ville inte höra min röst,
    Israel lydde mig inte.
Då lät jag dem gå
        i sina hjärtans hårdhet,
    de fick vandra
        efter sina egna planer.

Ps. 81:12f.

Pieper-Muellers dogmatik

För den som är intresserad av bibeltrogen (=luthersk) teologi är Pieper-Muellers dogmatik en guldgruva. Namnet kommer sig av att J T Mueller förkortade Franz Piepers dogmatik i tre band till ett enda, som utgavs 1945. I boken gås hela den kristna läran igenom systematiskt, det är därför den kallas dogmatik. Den utgavs i svensk översättning 1985 (boken finns fortfarande att köpa) och kom också ut digitalt som pdf för några år sedan.

På två punkter har det i Piepers framställning smugit sig in felaktigheter, men trots detta är boken en fantastisk tillgång för den intresserade. (Dessa felaktigheter kommenteras helt kortfattat i notapparaten av den svenske utgivaren T. G. A. Hardt.)

Nu har genom ett förtjänstfullt arbete detta utmärkta verk blivit ännu mer tillgängligt genom att texten publicerats med wikiteknik. Det är lätt att bläddra mellan olika avsnitt och delar, och man kan också enkelt skapa länkar till avsnitten som man kan mejla till en annan person. Vill man ha litet mer bokkänsla är pdf:en nog att föredra, men nu finns den alltså i två digitala format. Prova själv! Gör det!

Wiki-format: www.dogmatik.se

PDF: http://www.evluth.se/dokument/pieper_mueller.pdf

Att vara konfessionell

Det händer av och till att olika ord används olika, det är nog till och med ofrånkomligen så i viss utsträckning. Ofta gör det inget, men ibland för denna otydlighet med sig problem. Otydligheten fördunklar förståelsen och sprider missuppfattningar.

Ord är ord, symboler för ett visst innehåll. Orden är inte själva innehållet, utan de står för ett visst innehåll. Om man menar olika saker men använder samma ord är man inte ense.

En del ord är positivt laddade. Sådana ord riskerar att användas felaktigt. Många kommer vilja använda sådana ord om sig själva, även de som det inte är riktigt tillämpbart på. Ta ordet ”miljövänlig” till exempel. Vilket parti säger sig inte föra en miljövänlig politik? Men där är skillnader i vad man menar med det.

I denna bloggpost vill jag belysa ordet ”konfessionell” litet grann. Det är ett låneord från latinet, confessio betyder bekännelse. Det svenska ordet ”bekännelsetrogen” är synonymt. Konfessionell/bekännelsetrogen används på olika sätt, man menar olika saker med det. Det är med konfessionell som med miljövänlig, det är ett positivt ord (för dem som använder det) som man vill använda om sig själv, även om man inte lever upp till det. (Naturligtvis tycker man att man gör det.)

Vad innebär det då att vara konfessionell? Det betyder att ha en bekännelse som man håller sig till. Att vara konfessionell innebär att hålla fast vid sin bekännelse och inte vara oklar i lärofrågor. Sankt Paulus inskärper i sitt första brev till Timoteus vikten av att hålla fast vid den goda bekännelsen:

Kämpa trons goda kamp, sök att vinna det eviga livet som du blev kallad till och som du bekände dig till genom att inför många vittnen avlägga den goda bekännelsen. Inför Gud, som ger liv åt allt, och inför Kristus Jesus som inför Pontius Pilatus avlade den goda bekännelsen, uppmanar jag dig: bevara det som han har befallt rent och oförfalskat, till vår Herre Jesu Kristi ankomst. (1 Tim. 6:12ff.)

Kyrkan ska alltså bevara Guds Ord rent och oförfalskat.  Det är den goda bekännelsen! I kyrkor där man tolererar olika läror är man alltså inte konfessionell, där är man mer eller mindre pluralistisk, vilket alltså står i motsats till att vara konfessionell. Och vi har i Sverige några konfessionella lutherska kyrkor, kyrkor som har en definierad bekännelse, där medlemmarna tror en och samma sak. Vi är inte många, det är sant. Uppenbarligen är det inte så många människor i vårt land som bryr sig om att tillhöra en bibeltrogen, konfessionell kyrka. Fler är välkomna!

Kyrkor som inte upprätthåller en gemensam lära är alltså inte konfessionella (bekännelsetrogna), och de borde inte använda detta ord om sig själva. Ett exempel på det här är Missourisynoden i USA. De kallar sig konfessionella, men tillåter olika lärouppfattningar. De bevarar inte Guds Ord rent och oförfalskat.

Naturligtvis är det så, att de kyrkor som kallar sig konfessionella eller bekännelsetrogna men inte är det, de menar att man inte behöver vara så kinkig med att vara enig i läran. Det är för dem ett strävansmål, som är bra att jobba mot men inte är nödvändigt att uppnå. Om det ens vore möjligt. Man får göra så gott man kan. Ungefär så tror jag att de tänker. Men detta innebär att de menar att en kyrka inte behöver vara trogen Guds Ord i allt (för det går inte tror man), och på samma vis inte heller bekännelsetrogen (för det går ju inte heller). Likväl kallar de sig själva bekännelsetrogna…

Låt mig bara till sist anföra några citat från Bekännelseskrifterna, som visar att det var reformatorernas mening att kyrkan ska upprätthålla enighet i alla trons artiklar (understrykningarna är mina):

Då några gudfruktiga, fridsälskande och lärda teologer märkt detta, har de kommit till insikt om att dessa falska beskyllningar och de dagligen alltmera utbredande stridigheterna icke bättre kunde motverkas än därigenom, att man med stöd av Guds ord grundligt och ingående belyste och avgjorde alla lärostrider samt utpekade och förkastade all falsk lära   (SKB s. 35)

Vi hyser alls intet tvivel om att det i de kyrkor, som ännu inte i alla stycken kommit till enighet med oss, finns många gudfruktiga, redbara människor, som vandrar i hjärtats enfald, inte förstår saken rätt, men […]  (SKB s. 40)

Efter denna här ovan angivna norm böra alla läror prövas och vad som befinnes strida däremot bör förkastas och fördömas såsom stridande mot vår enhälliga förklaring av vår tro. (SKB s. 500)

Vi tror, lär och bekänner, att den ena kyrkomenigheten inte skall fördöma den andra, därför att den har flera eller färre utvärtes, av Gud icke påbjudna ceremonier än den andra, om de eljest är eniga i läran och alla dess artiklar ävensom i de heliga sakramentens rätta bruk   (SKB s. 531)

 

 

Präst eller pastor?

Vad är det för skillnad, om det alls är någon skillnad, på präst och pastor? Svaret beror på vem man frågar. Ibland gör man en motsättning mellan dessa två, så att de lutherska (och romersk-katolska) förkunnarna är präster, medan man i de traditionella (reformerta) frikyrkorna har pastorer. Det ligger väl något i det, för frikyrkornas pastorer är inte präster, men alla församlingspräster är faktiskt pastorer. Det behöver inte vara någon motsättning.

”Pastor” är latin och betyder herde. Jesus sade att han är den gode herden, och han gav också detta herdeuppdrag vidare till apostlarna. Var en herde för mina får. (Se Joh. 21:15-17) Och i sitt första brev förmanar aposteln Petrus prästerna att vara föredömen för hjorden, och han säger till dem: När den högste herden uppenbarar sig skall ni få härlighetens segerkrans, som aldrig vissnar. (1 Petr. 5:4) Den högste herden är Jesus, och prästerna är ”underherdar”. Alltså är alla präster pastorer.

Varför kallas då inte alla pastorer också för präster? Jo, att de i de reformerta frikyrkorna använder ordet pastor, beror i allmänhet på att de inte erkänner att det finns ett gudomligt prästämbete. De menar, att vilken lekman som helst i kraft av det allmänna prästadömet kan utses av församlingen att leda församlingens möten och predika, och att man också till exempel om man inte har någon fast pastor kan turas om att leda mötena. Frikyrkopastorn är principiellt lekman.

Men Jesus har instiftat prästämbetet. Han kallade sina apostlar och sände dem ut i världen: Frid vare med er. Som Fadern har sänt mig sänder jag er. (Joh. 20:21) I deras efterföljd står prästerna. Som sankt Paulus skriver till efesierna: Och han [Kristus] gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. (Ef. 4:11) Till detta ämbete är man invigd för hela livet. I frikyrkorna däremot, där man inte har något ämbete, där är pastorssysslan blott en anställning. Man kan ha den, och man kan lämna den. Hela tiden är man en lekman. Men Kristus sade till församlingsföreståndaren (prästen som förestod församlingen) i Smyrna: Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets krona. (Upp. 2:10)

Traditionellt har ämbetet markerats genom klädseln. Präster använder ämbetsdräkt, och därigenom ser man att de är ämbetsbärare. Där man däremot menar att det inte finns något ämbete, har i allmänhet den som leder mötet inga särskilda kläder, utan till exempel skjorta och kavaj är vanligt. Dels inom frikyrkorna, och dels inom missionssällskap inom Svenska Kyrkan, såsom ELM-BV och tidigare EFS. (Det är sant att till och med vissa pingstpastorer sedan några årtionden börjat bära prästskjorta. Men detta har för dem ingen tydlig teologisk innebörd.)

Genom att leda andakter och predika i vanlig skjorta (med eller utan kavaj), signalerar man att det inte behövs något prästämbete. I kontrast mot denna syn slår den augsburgska bekännelsen fast i artikel XIV, Om det andliga ståndet:

Om det andliga ståndet lär de [våra kyrkor], att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligen eller förvalta sakramenten.

Den lutherska kyrkan håller alltså ämbetet högt. Ingen ska predika utan att ha ämbetet.  Och vi ska naturligtvis inte vara otydliga med vår bekännelse om detta.

Prästkläder handlar inte om prästens person, utan om hans ämbete. Präster behöver alltså inte (bör inte) sova i någon särskild prästpyjamas, för att ta ett drastiskt exempel. Men att alltid bära prästkläder vid tjänstgöring är en bekännelse till Guds Ords lära om ämbetet.

Varför döper vi barn?

Varför döper vi barn? Naturligtvis är svaret ”För att det är Bibelns lära”, men vilket är då syftet enligt Bibeln med att döpa barn? Svaret kan helt enkelt sammanfattas: För att de ska bli Guds barn och frälsta. För att de innefattas i Missionsbefallningen: Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut. (Matt. 28:18-20)

Detta hänger ihop med att de inte redan av sig själva är Guds barn innan de har blivit döpta. För Jesus säger: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike. (Joh. 3:3) För att bli Guds barn måste man alltså födas på nytt. Och Jesus säger själv strax efteråt, en gång till: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Detta bibelställe är tydligt och klart, en människa måste bli född på nytt för att bli Guds barn. Låt oss för ett ögonblick bortse från frågan om Jesus här talar om dopet (jag läste en gång en artikel som hävdade att ”vatten” här betyder Ande. Det naturliga är att ”vatten ” betyder ”vatten”, men som sagt, vi lämnar det en stund.). Oavsett hur man blir frälst (med ”vatten och Ande”  eller ”Ande och Ande”), så står det dock klart att man måste bli född på nytt för att bli Guds barn. Som aposteln Paulus skriver till Efesierna: Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra. (Ef. 2:3)

Ändå finns det de som vill vara kristna som är emot barndopet. Dem frågar jag: Kan inte barn bli frälsta? Och om de svarar ”Jo”, så blir nästa fråga: Hur får de då Guds Ande om inte i dopet?  Jag har ännu inte sett någon besvara den frågan, utan vanligen hävdar man att barnen av sig själva tillhör Guds rike. Men det stämmer inte med Bibelns undervisning, som vi sett ovan.

Men, invänder någon med baptistisk dopsyn, enligt Nya Testamentet är dopet ett troendedop. Vi ska bara döpa dem som tror, dem som bekänner den kristna tron.  Och eftersom de små barnen inte bekänner den kristna tron, tror de inte. Så menar man.

Men än en gång, hur går det då med de små barnen? Då är de hopplöst förlorade, om de inte kan tro, för i så fall skulle det inte finnas någon frälsning för dem. Det står i Hebreerbrevet: Utan tro är det omöjligt att behaga Gud. (Hebr. 11:6) Eller i Romarbrevet: Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar. (Rom. 3.28)  Eller i Efesierbrevet: Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. (Ef. 2:8)

Så baptisternas argument om att barnen inte kan tro bevisar för mycket, det blir omöjligt att tillämpa, eftersom det leder till att alla små barn går förlorade, eftersom de – enligt den baptistiska uppfattningen – inte kan tro. (Ett alternativ är förstås att vara konsekvent och lära att alla små barn går förlorade om de dör innan de fått förstånd. Men detta hävdar ingen, vad jag vet.)

Här är det läge att fundera över vad tro är! Måste förståndet vara utvecklat för att man ska kunna tro på Jesus? För Jesus säger att barn tror på honom. I Matt. 18 tar Jesus fram ett barn som föredöme för oss vuxna, och säger sedan Men den som förleder en av dessa små som tror på mig. Och i Lukas 18 säger Jesus: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig ditin. Och här står det i grekiskan att det var spädbarn (βρέφη – brefe) som man bar fram till Jesus!

Barn kan alltså tro enligt Bibeln. Vi ska emellertid inte läsa in något som inte står i texten om barnens tro. Om personen är äldre märks tron tydligt genom bekännelsen, men spädbarnen kan ju inte tala ännu. Deras tro är på så vis annorlunda.

Ett sätt att komma från det här för en baptist är att till exempel hävda att barn inte har någon synd och därför inte behöver någon frälsning. Men enligt Bibeln är döden en konsekvens av synden (Rom. 6:23), och barn kan dö. Och kung David säger: De ogudaktiga är avfälliga ända från födelsen. (Ps. 58:4) Så barn är inte syndfria i sig själva. De behöver födas på nytt.


Problemet idag i Sverige med dem som förespråkar en baptistisk dopsyn är att de ofta inte upprätthåller den. Baptistkyrkan har gått samman med dem som tolererar/tillämpar barndop, med Metodisterna och Missionskyrkan. Och i pingstförsamlingar kan man ofta idag vara medlem som blott barndöpt. Förr begärdes det alltid att man skulle döpa om sig för att få bli medlem. Så har den ekumeniska rörelsen och relativismen gjort att den konsekventa baptistiska dopsynen är sällsynt. Att man förlorat tron på Sanningen är minst lika illa som att tro fel om dopet. Men det får bli ett annat inlägg.