Månad: september 2016

Hur kunde det bli så? Om äktenskapet

Äktenskapet står lågt i kurs idag. Till och med själva äktenskapsbegreppet har förvanskats, inte bara i samhället utan också i många kyrkor. Det har nu gått så långt att det reses krav på att det ska bli villkor för prästvigning att man är beredd att viga två personer av samma kön. I samhället råder visserligen formell religionsfrihet, men om man inte ställer upp på HBTQ-religionen kan det få otrevliga följder. Det råder en slags klappjakt på sådana mörkermän (naturligtvis avses därmed även kvinnor).

Hur kunde det gå så här? Jag kom att läsa en liten artikel av en amerikansk pastor, Josh Osbun, om hur det gått till när äktenskapet upplöstes. Jag tycker att den på ett klargörande sätt beskriver den kristna grundinställningen till äktenskapet och att vi måste söka rötterna till dagens förvirring en bit bakåt i historien. (I Europa började det dessutom tidigare än i USA.) Det hela började inte med homolobbyn på nittiotalet. Grunden till upplösningen var redan lagd då. Därför har jag översatt den, och med hans tillstånd publicerar jag den här. Även om en del skiljer i förhållandena mellan USA och Sverige är den tillämplig även hos oss.

Äktenskap, sex och fortplantning

Innehåll:

  1. Att skilja sex från äktenskapet
  2. Att skilja sex från fortplantningen
  3. Att skilja äktenskapet från fortplantningen
  4. Att skilja fortplantningen från äktenskapet
  5. Att skilja fortplantningen från sex
  6. Vad är då ett äktenskap och vem kan gifta sig?
  7. Skilja äktenskapet från sex?
  8. Spelar något av det här någon roll egentligen?
  9. Äktenskap, sex och fortplantning

 Gud instiftade det heliga äktenskapets stånd till att vara den djupa och oupplösliga föreningen mellan en man och en kvinna här i tiden. De ska leva tillsammans tills döden skiljer dem åt. Han gav till detta par, en brud och en brudgum, det sexuella umgänget som en gåva. Sexuellt umgänge ger därför inte bara njutning åt man och hustru (både att ge och att få), utan utgör också det naturliga förloppet för fortplantningen.

Dessa tre – äktenskap, sex och fortplantning – hör naturligt ihop med varandra. Det är inte meningen att de ska vara tre åtskilda begrepp eller aktiviteter som existerar helt oberoende av varandra. Snarare är de tre komponenter i den särskilda relationen mellan en man och en kvinna.

Under de senaste 60 till 80 åren i USA har det emellertid ägt rum ett systematiskt åtskiljande av äktenskap, sex och fortplantning. Där samhället historiskt hade ansett att dessa tre hörde ihop med varandra har de var och en sakta men säkert isolerats och mycket skickligt tagits loss från de andra. Sedan man väl fått isär en bindning har de andra följt efter, ganska likt hur en rad av dominobrickor ramlar en efter en.

Att skilja sex från äktenskapet

Första steget i detta demonterande var att föra fram idén om sex utan äktenskap. Förr höll man allmänt i samhället fast vid tanken att sex endast var till för gifta par. Kvinnor som blev med barn utanför äktenskapet skämdes och höll sig undan. Familjer reste långt för att dölja graviditeter utanför äktenskapet. Det fanns ingen tanke på att leva tillsammans innan man var gift. På college tilläts inte ens män att komma längre än till första hallen i ett kvinnligt studenthem (om de ens fick komma in där).

Men den sexuella revolutionen på sextiotalet förändrade allt detta. Fri kärlek. Fritt sex. Om det känns bra, gör det. Det vuxna är överens om att göra angår bara dem, och det är inget skamligt i det.

Sex var inte längre till bara för hustrur och män. Det var nu för vilken man och vilken kvinna som helst, när som helst och var som helst. Och om du inte kunde hitta en partner kunde du gå till den närmaste bokaffär eller tidningshylla och skaffa dig den senaste porrtidningen.

Nu på tjugohundratiotalet är det inte ovanligt att sitta i en bar och höra både män och kvinnor skryta om sina sexuella vanor och böjelser utan att de skäms det minsta eller att de förstår att detta skulle vara något att vara generad över. (Det hände faktiskt mig för några månader sedan. Jag väntade på en vän på en grill, och en ung kvinna som satt vid bordet bredvid skröt ljudligt för sina två manliga vänner om vad hon förväntar sig av män hon träffar. Hon var inte generad, men jag var.)

Att skilja sex från fortplantning

Nästa steg var att skilja sex från fortplantning. Det vill säga, man skulle kunna ha sex utan att riskera att ett barn blev till. Med all fri kärlek blev det också många oväntade och oplanerade graviditeter. Detta behövde man få stopp på för att kunna fortsätta med fri kärlek. Med ett generellt begrepp kallas detta födelsekontroll, som är det man gör för att förhindra att ett barn blir till. Detta kan uppnås genom preventivmedel som förhindrar befruktning eller genom att avbryta graviditeten och döda barnet.

När väl födelsekontrollen blev accepterad norm i samhället, handlade sex inte längre om fortplantning. I själva verket sågs fortplantningen som en börda och ett hinder för kvinnans frigörelse. Samhället proklamerade att sann kvinnlighet uppnåddes genom att kvinnor blev som män: VD med mycket makt, kommandosoldater, professionella idrottsmän etc. För att uppnå detta kunde hon inte betungas med barn. Hon måste befrias.

Men i stället för att kontrollera sina sexuella drifter och ta ansvar för sina handlingar fick hon stora möjligheter att ta kontroll över vad som kom ut ur hennes livmoder. När hormonella metoder för födelsekontroll tagits fram hade kvinnan tre möjligheter att förhindra att ett levande barn blev till: Att förhindra befruktningen, att förhindra ägglossningen eller att döda barnet i henne.

Till sist kunde kvinnan bli verkligen fri – även om hon befriade sig själv från det som ger henne hennes unika identitet som kvinna, så att hon kunde bli precis som en man.

Att skilja äktenskap från fortplantning

Då metoder för födelsekontroll blev lätt tillgängliga för dem som deltog i den sexuella revolutionen, kom även gifta på att om ogifta par kunde uppföra sig som gifta, kunde också gifta uppföra sig som ogifta. Det vill säga, även gifta kunde tillämpa födelsekontroll.

Varför skulle ett gift par betungas av för många munnar att mätta – eller varför ens någon mun utöver deras egna? Om både man och hustru var fria att förvärvsarbeta, då kunde man använda bådas inkomster för att göra den gemensamma tillvaron bättre. Eller om man helt enkelt begränsade antalet barn till tre (förutsatt att de har ordentligt mellanrum), då kan alla leva komfortabelt.

Sorgligt nog var det här äktenskapet förlorade ett av sina grundläggande syften: Att barn skulle bli till. Män och hustrur kom förr tillsammans för att bygga en familj. Barn var inget man planerade. De var helt enkelt en del av livet som gift.

Men födelsekontrollen ändrade allt detta. Barn blev nu en del i planerandet av den personliga lyckan. Ibland passade barn in i den lyckan, ofta inte. Par bestämde sig för att vänta tills de var beredda att ha en familj, bara för att lära sig för sent att det inte finns något sådant som ”att vara beredd”. Män och hustrur sysselsatte sig med förvärvsarbete, och barn blev snart inget annat än ett senare tillägg.

Att skilja fortplantning från äktenskap

Det kan se ut som en upprepning av det förra avsnittet, men det är faktiskt inte det. Där tog jag upp hur gifta par avstod från fortplantning. Här gäller det hur de som vill få barn avstår från äktenskapet.

Som redan sagt har samhället föreskrivit att sex inte längre endast är till för gifta par, och med födelsekontroll är fortplantningen inte längre avsikten med sex. Därför väljer inte längre gifta par att få barn. Och ändå är sex en nödvändig del av den naturliga fortplantningen, och fortplantning är nödvändigt för arternas överlevnad. Alltså behöver någon ta på sig att alstra barn.

Och vem är denna någon? Jo, det är det ogifta paret – eller kanske till och med den ensamstående kvinnan – som önskar barn utan den nu onödiga sociala konstruktionen äktenskap. Rent biologiskt behövs ingen hindersprövning eller lagreglerad högtidlig ceremoni för att det ska bli en baby. Så varför ska man bry sig om att gifta sig?

Att skilja sex från äktenskapet och skilja äktenskapet från fortplantningen lämnade ett tomrum som kunde fyllas. Och det fylls snabbt av barn utan gifta föräldrar som tar hand om dem.

Att skilja fortplantning från sex

På samma sätt som att skilja äktenskap från fortplantning och att skilja fortplantning från äktenskapet inte är samma sak, så är det också en skillnad mellan att skilja sex från fortplantning och fortplantning från sex. Det förra innebär att man kan ha sex utan att riskera att sätta ett barn som andas till världen. Omvänt kan man nu sätta ett levande barn till världen utan sex.

Detta består, så klart, i konstgjord befruktning. Tack vare den moderna vetenskapens underverk kan en kvinna nu bli gravid utan att betungas med sex. Och eftersom äktenskapet inte behövs för fortplantning, behöver hon inte ens ha någon man i sitt liv. Hon kan gå till spermabanken, göra ett uttag (som sedan placeras inuti henne) och nio månader senare bära hem en frisk baby från sjukhuset.

Även om detta var tänkt att hjälpa infertila par, används det av vem som helst som är villig att lägga upp pengarna som behövs för att betala för proceduren. Kvinnor kan till och med adoptera andras ägg och embryon som frusits in, eller använda en surrogatmamma för sina egna ägg. Det finns praktiskt taget inga fysiska begränsningar på hur man kan skapa mänskligt liv utan sex, särskilt som embryon kan skräddarsys med hjälp av det genetiska materialet från mer än två donatorer.

Vad är då ett äktenskap och vem kan gifta sig?

Jag ska här utöka det jag skrev om att skilja fortplantning från äktenskap.

Som jag konstaterade har samhället föreskrivit att sex inte längre är till endast för gifta par, och med födelsekontroll är barn inte längre avsikten med sex. På grund av detta väljer gifta par bort barnen. Och ändå är sex en nödvändig del av den naturliga fortplantningen, och fortplantning är nödvändig för artens överlevnad. Alltså behöver någon ställa upp och alstra barn. Medicinsk teknik kan emellertid nu tillåta oss att alstra barn utan att använda den naturliga ordningen med sexuellt umgänge.

På grund av allt detta som brer ut sig– detta skiljande av äktenskap, sex och fortplantning parat med medicinska ”framsteg” – behöver äktenskapet inte längre vara mellan en man och en kvinna.

Detta är den logiska följden av att separera äktenskap, sex och fortplantning. Det brukade vara en biologisk nödvändighet för äktenskapet att det skulle vara mellan en MAN och en KVINNA. Två män eller två kvinnor kan inte producera ett barn naturligt. Det spelar ingen roll vad de gör, två personer av samma kön kommer aldrig kunna alstra barn naturligt.

Så nu när vem som helst kan ha sex med vem man vill, nu när vem som helst kan få barn utan äktenskap, nu när medicinsk teknik har tagit bort sex från fortplantning, anser samhället att det inte längre är nödvändigt att definiera äktenskapet som en förening mellan en man och en kvinna. Det är bara en tidsfråga innan äktenskapets begränsning till just två människor bryts ned (som det redan har hänt i enstaka fall, utan att det registrerats formellt). Ett argument kan vara att mormonerna redan har det så (mormonerna var tidigt för månggifte, även om de sedan ofta tagit avstånd från det, dock inte alla mormonsamfund, ö.a.), förutom att de fortfarande håller fast vid att äktenskapet är till för sex och fortplantning. Det är därför som det alltid är en man med flera fruar i stället för en hustru med flera män eller flera män med flera fruar.

Att skilja äktenskap från sex?

Man kan skilja sex från fortplantning och fortplantning från sex. Man kan skilja äktenskap från fortplantning och fortplantning från äktenskap. Man kan skilja sex från äktenskap. Men kan man skilja äktenskap från sex?

Det verkar rimligt att två människor som gifter sig kommer ha sex med varandra. Det är vad man allmänt förväntar sig i samhället. Och ändå känner jag till ett fall där äktenskapet användes för att hjälpa någon att komma in i USA. Det var ett äktenskap utan sex, som hade som enda syfte, att komma runt immigrationslagarna. Jag vet vad de heter, var de bor och när det hände. Jag berättar inte det, för det hör inte hit, och jag vill inte skämma ut deras familjer. Men det har hänt på riktigt.

Och det kunde hända (det var verkligen genomtänkt) eftersom äktenskap, sex och fortplantning inte längre ses som en sammanhängande enhet. De ses som lösa delar som inte förutsätter varandra. (Det var faktiskt så att i det här ”paret” hade ”hustrun” sex med en annan man medan hennes ”make” sov i soffan.)

Spelar något av det här någon roll egentligen?

Givetvis. Annars skulle jag inte skrivit allt detta. Det spelar roll eftersom Gud har uttalat sig. Vi får inte ändra, bortse ifrån och/eller öppet och lättsinnigt bryta mot Hans Ord.

Men det är ändå vad varje punkt gör. Att ta bort en komponent, att skilja det som ska hänga ihop är mot Guds vilja och syfte. Jag tror inte jag kan få icke-kristna att ändra sig på grund av detta. De bryr sig helt enkelt inte och tycker att jag är en galning.

Men jag skrev inte det här för dem. Jag skrev det för kyrkan, för kristna, för troende som vill vara trogna mot Guds Ord, men som på något sätt har blivit vilseförda, felinformerade eller helt enkelt saknar kunskap om sanningen. Här är den: Äktenskap, sex och fortplantning hör ihop, eftersom Gud har förenat dem. När dessa tre håller ihop är det en helig, dyrbar och god gåva från Honom. När en eller alla av dessa tre skiljs från varandra kastas gåvan bort. Hjärtats avgudar försöker störta den ende sanne Guden.

Och det är inte bara det att dessa tre är avsedda att höra ihop. De har en särskild ordning. Äktenskap först, sex sedan och därpå fortplantning. Att ändra ordningen är att försöka ha en utan de andra. Det är sannerligen tillbörligt, rätt och saligt att ställa i ordning det som kommit i fel ordning (som till exempel att gifta sig efter att sex har lett till fortplantning), men det är bättre att behålla ordningen intakt.

Äktenskap, sex och fortplantning

Dessa är viktiga eftersom Gud anser att de är viktiga. Han gav dem till oss. Sluta inte kämpa för dem. Ge inte upp. Håll fast vid Hans gåvor. Resten av världen kan gå vilse. Då får det vara så. Förbli trogen och uppfostra dina barn i Herrens fruktan och kunskap.

Pastor Josh Osbun, Missourisynoden, USA

 

Vad är tro?

När vi talar om ”kristen tro” kan vi mena två saker. Dels kan vi mena själva innehållet, Gud och den kristna läran, dels kan vi avse det som sker i människan, som i meningen ”Jag tror på Gud”. Denna post handlar om detta senare, om den tro som människan har.

Vad är tro? Som ni säkert vet var detta en grundläggande fråga för Luther och reformationen. Luther hävdade att människan blir frälst bara genom tro, på latin sola fide. Den som tror på Gud är Guds barn, har syndernas förlåtelse och evigt liv i himmelen. Romersk-katolska kyrkan hävdade att det också krävs gärningar, det räcker inte med tro. Detta är mycket allvarligt! Att hänvisa människor till att bygga sin salighet på de goda gärningar de gör är att häda Kristus och hans verk. Ty frälsningen från Gud beror inte till någon del på vad vi människor gör eller presterar, den är i stället helt och hållet en gåva från Gud. Sankt Paulus skriver till efesierna: Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. (Ef. 2:9f.)  Rättfärdiggörelsen genom tro är en helt grundläggande lära. Om man tar bort den, tar man bort kristendomen. Inför Gud måste alla gärningar uteslutas om en människa ska bli frälst: Den som har gärningar att peka på får sin lön, inte av nåd utan som något han har förtjänat. (Rom. 4:4)

Denna motsättning bestod. Katolikerna anklagade lutheranerna för att glömma bort de goda gärningarna. Nej, svarade dessa, goda gärningar är nödvändiga, men de är inte grund för saligheten. En kristen gör goda gärningar, men goda gärningar gör ingen till kristen. Den tro som inte bär frukt i goda gärningar är en falsk tro.

Vid konciliet i Trient (1545-63) fördömde de romerska katolikerna med all kraft lutheranernas lära att en människa blir rättfärdig inför Gud endast genom att tro. Tron måste formas av kärleken för att vara en frälsande tro, sade de. Kärlekens gärningar måste till.

Vid en snabb anblick kunde man få föreställningen att den dåtida romersk-katolska kyrkan och reformatorerna menade samma sak med ”tro”, men att romersk-katolska kyrkan alltså menade att det inte räcker med denna tro för att bli Guds barn och frälst. Men under sommaren har jag läst en bok som tydligt klargör att det inte var så. Det är Philipp Melanchtons Loci Communes, (uttalas lå´ssi kommúnes, ofta kallad bara Loci) som gavs ut 1997 i svensk översättning på Församlingsförlaget, Göteborg. Det är den första lutherska översikten av den kristna tron, ett imponerande verk av den då blott 24-årige Melanchton. Den har ibland kallats ‘den första lutherska dogmatiken’.

Innan vi kommer dit behöver vi tala om två sidor av tron, försanthållande och förtröstan. Försanthållande innebär ju som ordet anger att anse att något är sant. Men detta är inte en saliggörande tro, ty att Gud finns, att han har skapat världen, att Jesus Kristus är Guds Son som lidit och dött för hela världens synder, det kan man hålla för sant utan att för den skull vara kristen. Så är det med djävulen och hans änglar. Det som gör en människa till kristen är att hon förtröstar på Gud. Som psalmisten skriver: Du är mitt hopp, Herre, min förtröstan, Herre, allt ifrån min ungdom. (Ps. 71:5) Eller hos Jeremia: Välsignad är den man som förtröstar på Herren, den som har Herren till sin förtröstan. (Jer. 17:7) Att tro på Gud är att lita på Gud, att sätta sitt hopp till Gud. I Hebreerbrevet står det: Tron är en fast tillförsikt om det som man hoppas. Exemplen kan lätt göras många på att kärnan i kristen tro är tillit till Gud.

I Loci visar Melanchton hur de romerska katolikerna far vilse om vad tro är, eftersom de med tro avser själva försanthållandet. Om man gör det, kan man ju inte förstå vad som skiljer de kristnas tro från de onda andarnas, som också vet vilka Gud och Jesus Kristus är. (Jfr. Luk. 4:34) Man får ett allvarligt problem på halsen. Lösningen blev för katolikerna att tron måste formas av kärleken och de goda gärningarna innan den rättfärdiggör. Så kom de att bygga barnaskapet hos Gud på gärningarna. Melanchton beskriver det så här i Loci:

Det är tillräckligt bekant att sofisthopen kallar tron för instämmande i det som undervisats om skrifterna; därför har också de ogudaktiga denna tro. De menar att också de orättfärdiga tror och att tron är en neutral kvalitet i själen som de ogudaktiga har gemensam med de fromma. Och för att de skall kunna gå fria när de ser att Skriften säger: ”Den rättfärdige lever av tron”, och ”rättfärdigheten kommer ur tron”, hittar de dels på en formad tro, det vill säga en som är förbunden med kärleken, dels en utan form, alltså den, som också finns hos de ogudaktiga som saknar kärlek. (s. 124)

 

Var och en får finna sin egen sanning

Hur är läget för vårt samhälle? Att vi kommit oerhört långt i materiell standard och teknisk utveckling är uppenbart. Många har så många prylar de kan önska. När det gäller sådant står vårt samhälle skyhögt över gamla tider. Är allt bra då? Nej, det är det inte. Det är mycket tveksamt om människor är lyckligare nu än förr. Många människor är ensamma, deprimerade eller missbrukare, så själen mår inte bra heller. Det värsta är dock att vårt samhälle tappat tron på Gud. Vårt samhälle är sekulariserat. Vi ska inte blanda ihop det med att samhället är sekulärt. Att samhället är sekulärt betyder att ingen trosinriktning favoriseras, utan att alla får vara med på lika villkor, så att säga. (Man kan fundera över om ett sekulärt samhälle är önskvärt eller ens möjligt [se hur Pride-rörelsen brer ut sig], men det är en annan fråga.)

Vår brist på Gudstro gör oss vilsna när det gäller rätt och fel. Vi tror att individen är i centrum, och att ingen kan eller ska döma en annan. Var och en får finna sin egen sanning menar man. Detta är givetvis sant i en viss mening, vad man kan kalla sekulär mening, för var och en måste tänka själv, och samhället föreskriver inte vilken Gud vi ska tro på. Var och en måste tro själv, ingen kan tro åt en annan. Men när det leder till sekularisering är det farligt, till tron att att det inte finns någon objektiv sanning om Gud. Då kommer normupplösning och vilsenhet.

Att denna vilsenhet finns bland människor som inte tror på Gud är naturligt. De saknar en fast punkt i tillvaron. Det som dock är så mycket värre är när denna inställning återfinns i de kristna kyrkorna. De moderna kyrkorna har tappat tron på att Bibeln är en uppenbarelse från Gud. De har inte som ledstjärna vad som står i Bibeln, utan i stället följer de med sin egen samtid. Och då växlar det vad som är viktigt. På sextio- och sjuttiotalet var det jämställdhet, social rättvisa och U-landsproblematik. Sedan blev det fred på jorden och nu är det HBTQ-frågor. Så omtolkar man Bibeln efter de idéer som för tillfället är populära i samtiden. Själv tror man ofta att man följer Bibeln, men i verkligheten gör man inte det.

Kristendom har ett visst innehåll. Detta innehåll förändras inte med tiden. Uttrycken kan ändras, bibelöversättningar, vanor, seder, liturgier kan ändras, men Bibelns innehåll står fast: Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. (Joh. 3:16) Detta är Bibelns innehåll i sammanfattning. Förlorar vi det, har vi ingen kristendom längre.

Var och en får finna sin egen sanning är alltså både rätt och fel. Det är fel såtillvida att sanningen inte är subjektiv. Sanningen kan inte skapas av var och en, den finns objektivt för var och en. Bibeln är sann, men, vi har ingen glädje av det om vi inte finner det själva. Var och en måste finna sanningen själv.

 

Att läsa vidare: Sanningens ord