Om Nils-Olov Nilssons bok ”Israel”

Kapitel 6 i boken heter ”Det profetiska ordet och dess tolkning”. Dessa ord avser för Nilsson alla de delar av Bibeln som är profetior. Nilsson har helt rätt i att dessa texter ska studeras, för hela Bibeln är Guds Ord. Han har helt rätt i att vi ska undervisa om eskatologin, om de yttersta tingen och domedagen. Jesus kommer tillbaka för att hämta hem de kristna till himmelen. Ja! Där man förlorar detta ur sikte blir förkunnelsen ofta inomvärldslig. Vi ser detta avfall tydligt i vår tid. Kristna ska ständigt vara beredda på Jesu återkomst. Väntan på Jesus ska leda oss kristna att leva ett heligt liv, framhåller Nilsson med rätta.

Men Nilsson missar innebörden i GT:s profetior om Messias och fridsriket och menar dessa profetior ännu är – åtminstone i huvudsak – ouppfyllda. Nilsson väntar på Tusenårsriket, ett jordiskt rike där Jesus regerar. I detta kapitel skriver Nilsson något om sina tolkningsprinciper. Han börjar med att skriva: Tolka texterna så bokstavligt som möjligt. Detta är en sund princip. Den bokstavliga tolkningen är den första och grundläggande. Jag håller med Nilsson och säger med mina ord: Om det står att Abraham bodde i Ur (i nuvarande Irak), så var det så, det är textens innehåll. Vi ska inte överge den bokstavliga förståelsen av Bibelns texter utan skäl i Bibeln.

Jag vill här för egen del ta ett exempel i profeten Jonas bok. En del kristna har svårt att tro att den är bokstavligt sann, för de tycker att det verkar otroligt det som berättas om hur Jona uppslukades av en stor fisk och att han var i den tre dagar. Naturligtvis håller vi med om att det är en berättelse om något som med vanliga mänskliga ögon definitivt går utöver vad som vanligen händer. Men ger denna vår mänskliga reaktion oss rätt att tolka Jonas bok symboliskt eller bildligt? Nej, det finns ingenting i Bibeln som indikerar det. Boken är därför en berättelse om händelser som har hänt. Jona blev verkligen uppslukad av en mycket stor fisk. (Och med ”fisk” menar jag djur som lever och simmar i vattnet, typ.) Boken är en historisk bok. Eftersom det inte finns något i Bibeln som talar för något annat, ska den förstås bokstavligt.

Så på fronten mot liberalerna, som inte vill tro på under i Bibeln, håller vi med Nilsson. Men det finns en annan front, en annan risk, nämligen att vi tolkar något bokstavligt trots att det inte är menat så. Allt är inte bokstavligt menat, och det instämmer Nilsson i. När Jesus säger Jag är vägen, då menar han inte att han är av grus, sten eller asfalt. Och att han säger Jag är dörren, det betyder inte att han är gjord av plywood eller trä. Detta tycker alla är uppenbart, men det räcker inte för att vi ska överge den bokstavliga tolkningen. Vi måste kunna förklara varför något inte ska förstås bokstavligt. Och det enkla svaret är här att det skulle strida mot att Jesus är sann människa. Som sankt Paulus skriver till Timoteus: Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus. (1 Tim. 2:5) Och en människa har ju kött, senor och blod i kroppen, inte trä, grus eller masonit. Den grundläggande princip som gör att vi förstår att Jag är dörren är en bild, är att man ska tolka Skriften i enlighet med Skriften. Den principen måste upprätthållas för en sund bibeltolkning. Det räcker inte alltid att bara analysera ett visst avsnitt, utan för att förstå det korrekt behöver man se hur det passar ihop med hela Guds Ord. Gud kan ju inte säga emot sig själv.

Att Skriften ska tolkas i enlighet med Skriften (Skriftens enhet) kan vi se på flera sätt. Det följer av att Guds Ord är enhetligt och inte i strid med sig själv. Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig, skriver psalmisten. Om Guds ord säger emot sig själv, kan det inte vara fötternas lykta eller ljuset på stigen. Om ett rike är splittrat kan det riket inte bestå. (Mark. 3:24)

Dessutom kan vi se på vad som hände när Jesus frestades av djävulen (Matt. 4). Djävulen visade att han kan Bibeln, han sade till Jesus som stod på tempelmurens utsprång: Om du är Guds Son, så kasta dig ner! Det står ju skrivet: Han skall ge sina änglar befallning om dig... Men Jesus visade att det inte räcker att citera Bibeln, man måste också förstå det som står och läsa det i harmoni med hela Skriften, så han svarade: Det står också skrivet...

Nilsson anser (naturligtvis) att det finns bildliga uttryck i Bibeln. Men tolkningsprincipen om Skriftens enhet, framställs inte klart i hans bok. Och då kommer man lätt vilse, om man inför ett textavsnitt tänker att man ska tolka det så bokstavligt som möjligt och utelämnar att sätta in det i Skriftens helhet.

Nilsson skriver vidare: Profetian om att Jesus ska regera över Israel betyder för amillenialister [de som inte tror på Tusenårsriket] att Jesus ska regera över kyrkan. En sådan slutsats leder fram till att Jesus inte kommit för att upprätta ett fysiskt, jordiskt rike över Israel i Palestina med Jerusalem som världsmetropol. I stället ska Jesus skapa ett andligt rike i de hjärtan som tillhör församlingen. (s. 136) Här ser vi tydligt vad Nilsson tror på, och han beskriver vår (amillennialisternas) ståndpunkt korrekt. Varför tror då vi amillenialister som vi gör? Nilssons förklaring är att vi växlat in på ett gnostiskt spår, där det andliga är överlägset det materiella. Hans förståelse av gnosticismen är riktig, men det är inte korrekt att tillämpa det på frågan om Tusenårsriket. Att fridsriket är andligt innebär inte att vi är gnostiker. All andlig uttolkning av Skriften är inte gnosticism: Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande. (Rom. 14;17)

Nilsson skriver att vi ska behandla texterna rätt. Han förklarar sin mening så här: För att förstå den fundamentala … meningen hos en bibeltext måste vi först utröna hur de ursprungliga författarna, läsarna och åhörarna uppfattade texten. Detta är grundläggande. (s. 138) Naturligtvis har Nilsson rätt så till vida att om Gud lovat något, så håller han det. Gud lurar ingen. Vi kan till exempel ta profeten Jesajas trettioåttonde kapitel om kung Hiskias sjukdom: Då kom Herrens ord till Jesaja. Han sade: ”Gå och säg till Hiskia: Så säger Herren, din fader Davids Gud: Jag har hört din bön, jag har sett dina tårar. Se, jag skall lägga femton år till din livstid. Jag skall också rädda dig och denna stad ur den assyriske kungens hand och beskydda denna stad. Och så blev det. Hiskia fick leva femton år till, och de blev räddade från Assyrierna. Gud sade ju det!

Men en profetias innehåll och betydelse bestäms inte av vad profeten och hans åhörare förstod, utan innehållet bestäms av vad som står i texten. Vi har inte rätt att begränsa innehållet i profetiorna till vad vi anser att profeterna och åhörarna kunde tänka sig. I realiteten lämnar Nilsson här Skriftens fasta grund, han överger Skriften allena och glider över till en subjektiv tolkning av vad som kan vara rimligt.

Nilsson resonerar som att Gamla förbundet är grunden och att nya förbundet kommer med några tillägg. Men det är ju tvärtom: Gamla förbundet och dess innehåll är en skugga och i det nya förbundet kommer verkligheten fram! Som det står i Hebreerbrevets tionde kapitel: Lagen [Gamla Testamentet] innehåller endast en skugga av det goda som kommer och inte tingen i deras verkliga gestalt. (Jfr. även Kol. 2:17) Sankt Petrus skriver i sitt första brev om hur allting inte var enkelt, direkt klart och tydligt för profeterna: Det var denna frälsning som profeterna sökte och forskade efter, de som profeterade om den nåd som ni skulle få. De undersökte vem eller vilken tid Kristi Ande i dem visade på, när han förutsade Kristi lidanden och den härlighet som skulle följa. Och det blev uppenbarat för dem att det inte var sig själva utan er de tjänade med sitt budskap. (1 Petr. 1:10ff.) Profeterna kom alltså fram till att dessa profetior inte rörde dem själva och den situation de levde i. Detta innebär att det inte alls är säkert att profeterna förstod allt. Vi vet ju faktiskt inte vad profeterna förstod eller inte!

Vi måste därför hålla fast vid det som verkligen står i texten. Om det finns olika möjligheter till tolkning, ska vi söka uttydningen i sammanhanget, i avsnittet, i bibelboken, ja i hela Bibelns övriga undervisning i samma ämne och inte i våra egna idéer. Den enda säkra uttolkaren av Skriften är Skriften själv! Den Helige Ande vet ju bäst själv vad han menade med GT:s profetior.