Månad: april 2020

Långfredag

Vi firar idag Långfredag. Som alla vet, firar vi den till minne av Jesu lidande och död. Långfredagen är en av de viktigaste dagarna i hela Bibeln. Efter att Adam och Eva fallit i synd handlar egentligen hela Bibeln om detta: Hur människan ska kunna bli Guds barn, hur gemenskapen med Gud ska återställas. Skapelsen och syndafallet som vi hör om i Första Moseboks tre första kapitel utgör fyra sidor i min Bibel, resten av Bibeln är över sextonhundra sidor. Och alla dessa sextonhundra sidor handlar om denna enda sak: hur människan ska finna nåd hos Gud.

Ty detta är anledningen till att Jesus gick upp till Jerusalem för att korsfästas och dö. Han skulle utföra försoningsverket, han skulle stilla Guds vrede, han skulle betala människornas skuld och ta straffet för alla synder på sig. Det han gjorde beskrivs i vår trosbekännelse med orden: Jesus Kristus har blivit för oss kors­fäst under Pontius Pilatus, lidit och bli­vit be­gra­ven.

Dessa ord kors­fäst under Pontius Pilatus, lidit och bli­vit be­gra­ven, brukar man säga, är vad som blir kvar av trosbekännelsen, den kristna tron, om man som liberalteologerna inte vill tro på något övernaturligt. Och det är ganska bra sagt. Det blir ingenting kvar av kristendomen för dem. Det är dit man kommer, om man skalar bort alla under och tror att allt som sker måste hålla sig inom vad vår naturvetenskap ­kan bevisa. En vetenskap som vanligtvis i praktiken utesluter möjligheten av Guds existens. Det får helt enkelt inte finnas någon Gud. Det går inte. Man kan inte tänka så. Det är ovetenskapligt.

Från en sådan utgångspunkt blir det inte mycket som återstår av den kristna tron. Kvar blir ett historiskt faktum, som vilken människa som helst kan hålla för sant.

Men låt oss vara noggranna nu. Även denna rad i vår trosbekännelse har en andlig innebörd som ingen otroende kan instämma i, om vi läser hela meningen. Ty det står att Jesus Kristus har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven. För oss. Det var för vår skull som han gick igenom detta hemska lidande. Det var för att vi skulle bli försonade med Gud.

När Paulus i 2 Korintier­brevets femte kapitel beskriver det kristna budskapet, ser vi långfredagens betydelse:

Kristi kärlek driver oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har alla dött. Och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem. […] Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit. Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens ämbete. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.

Om dogmatik

En påföljande tanke om Pieper-Mueller: (Pieper-Muellers dogmatik) Varför anses dogmatik vara så ointressant bland kristna? Utan tvivel därför att så få tror att den absoluta Sanningen är tillgänglig i Bibeln.  Och detta till och med inom de kristna kyrkorna! Ja, även relativt konservativa rörelser arbetar som att vissa frågor är ”öppna” och att olika läror kan accepteras. Nog kan man säga i sådana rörelser att man tror på Bibeln och att man håller fast vid den lutherska bekännelsen, men det innebär för dem inte att Bibeln blir avgörande för alla lärofrågor. Frågorna blir i realiteten oavgjorda, man accepterar läropluralism. Man tror inte att det är möjligt att nå fram till sanningen i alla lärofrågor. Men för all del, läropluralism är ju den svenska traditionen…  Trots att Jesus säger: Jag är vägen, Sanningen och livet. Och kung David: Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. Om Bibeln är oklar eller motsägelsefull, kan den ju inte vara våra fötters lykta och ljuset i livet! HERRENS tal är ett rent tal, likt silver som rinner ned mot jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger. (Ps. 12:7) 

Naturligtvis avser inte detta alla saker och avgöranden. Guds Ord har ingenting att säga om jag ska ha kokt eller ugnsbakad potatis till lunchen eller om jag ska köpa svarta eller vita stolar till mitt kök. Till allt detta jordiska har vi fått vårt förnuft. Men Bibeln är given som ledning till vad vi ska tro om Gud (den kristna läran) och och om hur vi ska handla (i enlighet med Guds bud). Men den allmänna utvecklingen i samhället i en skeptisk riktning, har lett till att de kristna kyrkorna inte slår vakt om Guds Ords Sanning längre. 

Det var inte bra på Luthers tid heller. Romersk-katolska kyrkan stod visserligen för att det finns en enda, kristen lära, men att det till syvende och sist var traditionen och påven som var måttstocken. Och  på andra sidan fanns svärmarna, som följde sina egna ingivelser (känslor) och tankar (förnuftet). Nej, det har aldrig varit bra ställt med människans förhållande till Guds Ord. Redan Adam och Eva föll för frestelsen att inte hålla fast vid Guds Ord. Ormen lurade dem genom att framhålla det orimliga i Guds befallning (”Skulle väl Gud ha sagt”).

Men även om det aldrig varit bra med tron på Guds Ord och Sanningen, så har det dock blivit tydligt blivit sämre de senaste århundradena i västerlandet, jämfört med hur det var under reformationstiden. Luther blev ju ställd inför påvens sändebud och uppmanades att återkalla. Då var sanningsfrågan mycket viktig på båda sidor. Nu har det blivit helt annorlunda och relativiserat. Nu finns inga fasta Sanningar längre bland de allmänna teologerna. Och denna osäkerhet kan till och med förklaras med den Helige Andes ledning, läste jag för en tid sedan: Bibeltrohet är ändå inte enbart en bundenhet till bokstaven – den är lyhördhet för den Ande som gör levande.1

Med en sådan ”Ande” kan nästan vad som helst försvaras som gudomlig sanning. Anden har blivit skild från Ordet. Men enligt Jesus verkar den Helige Ande genom Ordet: De ord som jag har talat till er är Ande och liv. (Joh. 6:63) Inför Guds Ord, Bibeln, kan därför en kristen inte vara likgiltig. Han vet att det är Gud själv som talar där och att all undervisning ska prövas utifrån Skriften: Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds ord. (1 Petr. 4:11)

Så gjorde judarna i Berea när aposteln Paulus kom och predikade om Jesus: De tog emot ordet med stor villighet och forskade varje dag i Skrifterna för att se om det stämde.  (Apg. 17:11)

Varför forskade judarna i Skriften? Jo, de visste att Guds Ord är sant och att det handlar om viktiga frågor, ja, att det handlar om liv eller död! De kände mycket väl till vad Gud sagt till judafolket:

Se, jag lägger i dag fram för dig livet och det goda, döden och det onda, då jag i dag befaller dig att älska Herren din Gud att vandra på hans vägar och hålla hans bud och stadgar och rådslut, för att du ska leva och föröka dig och för att Herren din Gud ska välsigna dig i det land dit du kommer för att ta det i besittning. Men om ditt hjärta vänder sig bort och du inte vill höra, och om du blir förledd och tillber andra gudar och tjänar dem, så förklarar jag för er i dag att ni förvisso ska förgås. Ni kommer inte att leva länge i det land dit du drar över Jordan för att komma och ta det i besittning.

Jag tar i dag himmel och jord till vittne mot er att jag har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse. Välj då livet, så att du och dina efterkommande får leva, genom att du älskar Herren din Gud och lyssnar till hans röst och håller dig till honom. Detta betyder liv och lång levnad för dig, så att du får bo i det land som Herren med ed har lovat att ge dina fäder, Abraham, Isak och Jakob. (5 Mos. 30)

Det gamla förbundet har tjänat ut, men för oss talar denna text fortfarande om vikten av att följa Guds Ord för att nå fram till det utlovade landet, himmelen. Detta är livsavgörande frågor som ingen bör skjuta ifrån sig. Vi ska inte på någon punkt avvika från Guds bud. Vi ska alltid vandra på hans vägar och hålla hans bud och stadgar och rådslut.

I våra liv kommer vi alltid se synder. Vi kommer alltid behöva Guds förlåtelse i stort mått. Med våra gärningar kan vi aldrig hålla Guds bud fullkomligt. Så är det med livet. Men här gäller det läran, att lyssna till Guds röst och att hålla sig till honom. Det gäller att få visshet om vad Guds Ord lär, om hur vi ska följa Gud i alla stycken. Om Guds Ords lära kan vi inte kompromissa på en enda punkt. Därför är dogmatik viktigt! Som som det står i den tyska texten till Apologin: [Människor med] goda samveten ropar efter sanningen och riktig undervisning från Guds Ord, och för dem är inte döden så bitter som att tvivla på en punkt; därför måste de söka var de kan finna undervisning. (Triglot s. 290)


1. [Lage Pernveden, Enhet och splittring (artikel i ”In unitatem fidei”, Festskrift till Per Erik Persson, 1989) s. 175 ]