Långfredag

Vi firar idag Långfredag. Som alla vet, firar vi den till minne av Jesu lidande och död. Långfredagen är en av de viktigaste dagarna i hela Bibeln. Efter att Adam och Eva fallit i synd handlar egentligen hela Bibeln om detta: Hur människan ska kunna bli Guds barn, hur gemenskapen med Gud ska återställas. Skapelsen och syndafallet som vi hör om i Första Moseboks tre första kapitel utgör fyra sidor i min Bibel, resten av Bibeln är över sextonhundra sidor. Och alla dessa sextonhundra sidor handlar om denna enda sak: hur människan ska finna nåd hos Gud.

Ty detta är anledningen till att Jesus gick upp till Jerusalem för att korsfästas och dö. Han skulle utföra försoningsverket, han skulle stilla Guds vrede, han skulle betala människornas skuld och ta straffet för alla synder på sig. Det han gjorde beskrivs i vår trosbekännelse med orden: Jesus Kristus har blivit för oss kors­fäst under Pontius Pilatus, lidit och bli­vit be­gra­ven.

Dessa ord kors­fäst under Pontius Pilatus, lidit och bli­vit be­gra­ven, brukar man säga, är vad som blir kvar av trosbekännelsen, den kristna tron, om man som liberalteologerna inte vill tro på något övernaturligt. Och det är ganska bra sagt. Det blir ingenting kvar av kristendomen för dem. Det är dit man kommer, om man skalar bort alla under och tror att allt som sker måste hålla sig inom vad vår naturvetenskap ­kan bevisa. En vetenskap som vanligtvis i praktiken utesluter möjligheten av Guds existens. Det får helt enkelt inte finnas någon Gud. Det går inte. Man kan inte tänka så. Det är ovetenskapligt.

Från en sådan utgångspunkt blir det inte mycket som återstår av den kristna tron. Kvar blir ett historiskt faktum, som vilken människa som helst kan hålla för sant.

Men låt oss vara noggranna nu. Även denna rad i vår trosbekännelse har en andlig innebörd som ingen otroende kan instämma i, om vi läser hela meningen. Ty det står att Jesus Kristus har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven. För oss. Det var för vår skull som han gick igenom detta hemska lidande. Det var för att vi skulle bli försonade med Gud.

När Paulus i 2 Korintier­brevets femte kapitel beskriver det kristna budskapet, ser vi långfredagens betydelse:

Kristi kärlek driver oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har alla dött. Och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem. […] Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit. Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens ämbete. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.