Om nya förbundet

Då vi nu sett på det gamla förbundet, går vi vidare till det nya förbundet. Ni känner till det nya förbundet: Jesus, som är sann Gud och sann människa, fullgjorde Guds lag och han bar all världens synder upp på korsets trä, för att var och en som tror på honom ska ha evigt liv. Vi talar ofta och mycket om det nya förbundet, så jag tänkte inte idag gå in på så många detaljer om det nya förbundet. Men vi ska jämföra de båda förbunden litet.

Varför kallar vi det för ”det nya förbundet”? Det enkla svaret är att Jesus själv när han instiftade nattvarden sade det: Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod, som utgjuts för er.

Men varför är det nytt? Är detta förbund helt annorlunda? Är det i motsatsställning till det gamla förbundet? Låt oss göra en liten jämförande genomgång.

Initiativtagare

I både gamla och nya förbundet är det samme Gud som tar initiativet till förbundet. Förbunden hänger ihop. Det nya förbundet förutsägs i det gamla, och det nya förbundet pekar hela tiden tillbaka mot det gamla ”för att det skulle fullbordas som var sagt genom profeten”.

Förbund har vi även i det vanliga samhällslivet, och sådana ingås av två eller fler parter. Parterna är i allmänhet på något sätt jämbördiga. Så är det dock inte i de förbund i Bibeln som Gud sluter, utan Gud är den dominerande parten. Gud är Gud!

Reglerad plats

Det Gamla förbundet var knutet till Abraham och hans efterkommande.  Genom förbundet med Mose reglerades offertjänsten och den var knuten först till tabernaklet, som de bar med sig bland annat under ökenvandringen, men sedan byggdes templet i Jerusalem.

I Nya förbundet är däremot gudstjänsten inte till någon del knuten till någon särskild plats. Vi minns hur kvinnan vid Sykars brunn sade till Jesus: Våra fäder har tillbett på detta berg,[Gerissim] och ni säger att den plats där man skall tillbe finns i Jerusalem.” Jesus svarade: ”Tro mig, kvinna, den tid kommer, då det varken är på detta berg eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. (Joh. 4:20f.)

Innehåll

På liknande sätt var löftet i Gamla förbundet att folket skulle få bo i Kanaans land, men i det Nya förbundet är vi på väg på vår ökenvandring till det utlovade landet, det vill säga himmelens land. Aposteln skriver till galaterna: Det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder.  (Gal. 4:26)

Karaktär

I både Gamla och Nya förbundet finns lag och evangelium, men förbunden har olika karaktär.

I Gamla förbundet dominerar lagen, men det finns evangelium. Som aposteln Paulus skrev i Romarbrevet (och Mose i Första Mosebok), blev Abraham rättfärdig genom tro. Och vi behöver inte läsa länge i Psaltaren för att finna Guds nåd för syndare. Men Mose var otvetydigt en laggivare av stora mått, så det är helt riktigt att påstå att Gamla förbundet var ett lagförbund. Det var Moses uppgift att förkunna Guds lag. Mot slutet av Femte Mosebok läser vi: Förbannad är den som inte upprätthåller alla ord i denna lag genom att följa dem. (5 Mos. 27:26)

I Nya förbundet däremot dominerar evangelium, även om det också finns lag. Till sin karaktär är inte Kristus alls en ny Mose. Mose var lagstiftare. Hans huvuduppgift var att lära lagen, kräva det goda och bestraffa synden. Kristus däremot kommer med evangelium, som inte kräver utan ger: Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. (Matt. 11:28)

Vid apostlamötet i Jerusalem framstod skillnaden mellan de båda förbunden tydligt: Varför vill ni då fresta Gud och på lärjungarnas axlar lägga ett ok, som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära? (Apg. 15:10)

Medel

Om vi tittar på de medel Gud använde i de båda förbunden, så vet vi ju alla att Gud i det Nya förbundet har instiftat nådemedel – dopet, nattvarden och avlösningen – där han delar ut sin nåd och förlåtelse. I det Gamla förbundet kan man säga att offertjänsten förmedlade förlåtelsen: När prästen med skuldoffersbaggen bringar försoning för honom inför Herrens ansikte, får han förlåtelse för den synd han har begått. (3 Mos. 19:22) Så var offertjänsten Gamla förbundets nådemedel.

Förbundstecken

Hur blev det gamla förbundet synligt? Naturligtvis var det Guds Ord som var vittnesbördet om det förbund Gud slutit med judafolket, men hur blev det synligt vilka som tillhörde gudsfolket? Det talade ordet är ju inte synligt. Vi kan säga att vi har tre förbundstecken i det Gamla förbundet: Omskärelsen och efter Mose även påskmåltiden och sabbaten. Genom att judarna tillämpade dessa tre, blev det synligt för utomstående vilka som var judar.

I det nya förbundet har vi på samma sätt dopet och nattvarden, där dopet liknar omskärelsen och nattvarden liknar påskmåltiden. Förutom att de är nådemedel, så är de också vittnesbörd om vilka som tillhör Guds folk. När Mose och Aron fick föreskrifterna från Gud om påskalammet, sade Gud: Om en främling som bor hos dig vill fira Herrens påskhögtid, skall alla av manligt kön hos honom omskäras. Sedan får han komma och fira den, och han skall då vara som en infödd i landet. Men ingen oomskuren får äta påskalammet. (2 Mos. 12:48)

Mottagande

Hur fick man då del av förbundsvälsignelserna? Vi vet ju alla att det i det nya förbundet sker endast genom tron, genom tron allena. Hur var det då i det Gamla förbundet? Otvivelaktigt finns det många ställen i GT som förkunnar lagens rättfärdighet: Om ni nu hör dessa föreskrifter och håller fast vid dem och följer dem, skall Herren, din Gud, hålla fast vid sitt förbund och sin nåd så som han med ed har lovat dina fäder. (5 Mos. 7:12) Och kung David säger: 

Vem får gå upp på Herrens berg?
Vem får träda in i hans helgedom?
Den som har oskyldiga händer och rent hjärta,
den som inte vänder sin själ till lögn
och inte svär falskt.
Han skall få välsignelse från Herren
och rättfärdighet av sin frälsnings Gud. (Ps. 24:3ff.)

Men lagens rättfärdighet finns även i NT. Jesus sade till den unge rike mannen: En är den Gode, och vill du gå in i livet, så håll buden. (Matt. 19:17). Lagen är evig. Lagen uttrycker Guds väsen. Det lagen säger är sant: Om du håller lagen i allt så är du rättfärdig.

När det gäller trons rättfärdighet, så vet vi att det är den som gäller i Nya förbundet. Men det var också den frälsning som fanns i Gamla förbundet. Aposteln Paulus citerar 1 Mos. (15:6): Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet (Rom. 4:3)

I det Gamla förbundet fick judafolket på ett särskilt sätt kämpa med Guds lag för att det skulle bli tydligt att ingen blir rättfärdig genom laggärningar. Som sankt Paulus säger i romarbrevet: Ty ingen människa blir rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd. (Rom. 3:20) Alla föreskrifterna och lagarna i Gamla förbundet visar hur omöjligt det är att fullkomligt följa Guds bud. De klargör hur stort verk Kristus genomförde.

Förbundet med Noa

Här vill jag göra en exkurs, en utvikning, och nämna att Gud också slutit ett annat förbund, ett förbund med Noa:

När jag låter moln stiga upp över jorden och regnbågen syns i skyn skall jag tänka på mitt förbund, det som har slutits mellan mig och er och alla levande varelser, allt liv, och vattnet skall inte mer bli en flod som utplånar allt liv. När regnbågen syns i skyn och jag ser på den, skall jag tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden.(1 Mos. 9:14-17)

Som ni ser är detta ett annat förbund än det som Gud slöt med Abraham. Inget förbundsfolk blir till, utan förbundet är med alla levande varelser. Förbundet med Noa är inte en del av det gamla förbundet. Det är ett separat förbund, och det är fortfarande i kraft.

Fortsättningen av Gamla förbundet

Förbundet med Abraham fortsätter. Gud bekräftar det med patriarken Isak. Och när sedan Israels barn blir slavar i Egypten och plågas, då bad de till Gud: Israels barn suckade och klagade över sitt slaveri, och deras rop över slaveriet steg upp till Gud. Gud hörde deras klagan och kom ihåg sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. (2 Mos. 2:23f.) Och ni vet vad som hände sedan: Uttåget ur Egypten under Mose och hur de så småningom kom fram till Sinai berg och slöt förbund där. Vi läser om det i Andra Moseboks 24 kapitel:

Följande morgon steg Mose upp tidigt och byggde ett altare nedanför berget och reste där tolv stoder för Israels tolv stammar. Han sände israeliternas unga män att offra tjurar som brännoffer och gemenskapsoffer åt Herren.Och Mose tog hälften av blodet och slog det i skålar och den andra hälften av blodet stänkte han på altaret.Han tog förbundsboken och läste upp den för folket, och de sade: ”Allt vad Herren har sagt vill vi göra och lyda.” Då tog Mose blodet och stänkte på folket och sade: ”Se, detta är blodet i det förbund som Herren har slutit med er i enlighet med alla dessa ord.” (2 Mos. 24:14ff.)

Som ni ser hör blodet med till förbundet: Se, detta är blodet i det förbund som Herren har slutit med er i enlighet med alla dessa ord.

Här inställer sig frågan vilken relation Moses förbund har till Abrahams. Och det visar sig att Moses förbund är samma som Abrahams, Isaks och Jakobs. Vi ser det av tre anledningar:

För det första är det möjligt att ett förbund sluts flera gånger. Som vi har sett slöt Gud förbund mer än en gång med Abraham varvid även komplettering skedde. Ett förbund behöver alltså inte vara en ”engångshändelse”. Tänk också på att efter att Israels folk hade avfallit och gjort guldkalven, så slöt Gud igen förbund med folket.

För det andra är det helt enkelt så att Israels folk är patriarken Jakobs folk, Israel är ju ett annat namn på Jakob som han fick när han brottades med Gud hela natten vid Jabboks vad. Att de kallades Israels stammar visar på kontinuiteten från patriarkerna. Jakobs folks förbund är därför samma som Jakobs förbund, ska det vara ett annat förbund måste folket byta namn och till exempel heta Mose folk.

För det tredje är det samma grundläggande innehåll. Folket (Abrahams barn) ska följa Gud och få bo i Kanaans land. De har som tecken på detta att alla manliga medlemmar omskärs.

Men visst är det så att förbundet utökades. Det är samma förbund, men det utökades. Påskmåltiden instiftades vid uttåget ur Egypten. Sabbaten instiftades vid Sinai berg och offertjänsten reglerades. Det är en omfattande reglering.

1 Mos. 15, andra uppenbarelsen

I det femtonde kapitlet talar Gud till Abram igen, och han lovar nu ännu tydligare att Abram ska få en arvinge, och han säger att det ska bli en arvinge som skulle komma från Abrams egen kropp. Denna gång står det också uttryckligen att Gud sluter ett förbund med Abram. Och Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet. Som avslutning offrar Abram till Gud. Han lade en treårig kviga, en treårig get, en treårig bagge, en turturduva och en ung duva på marken och styckade dem mitt itu och lade styckena mot varandra. Men fåglarna styckade han inte. Och så väntade han. När det kom rovfåglar, schasade han bort dem. Så kom solnedgången:

När solen hade gått ner och det blivit alldeles mörkt, syntes en rykande ugn med en brinnande fackla, som for fram mellan köttstyckena. På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: ”Åt dina efterkommande skall jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, floden Eufrat. (1 Mos. 15:17f.)

Om man jämför första och andra uppenbarelsen var det i grunden samma sak, att Gud lovar göra Abram till ett stort folk och att han ska bo i Kanaans land. Samma innehåll i princip, men litet olika detaljer. Vid detta det andra tillfället, förutsade Gud också israeliternas fångenskap i Egypten i fyrahundra år. Och den andra gången står det uttryckligen ”förbund”, och det hänger ihop med att Abram offrade.

Vi vet inte hur lång tid det gick efter att Gud kallade Abram till att han slöt förbundet. Kanske var det inte så lång tid. För därefter inträffar det efter ännu en tid att Saraj – som hon hette då – förtvivlar om att hon skulle föda en arvinge åt Abram. Gud hade i det femtonde kapitlet lovat en arvinge åt Abram, en arvinge från hans kropp, men han hade inte sagt att det skulle ske genom Saraj. Abram och Saraj tänkte först så klart att det skulle vara deras gemensamma barn, men tiden gick och de fick inget.

Så när Saraj inte får något barn, tänker hon ganska förnuftigt och logiskt, att det kanske inte skulle ske genom henne, utan att det skulle ske på det sättet att hennes tjänarinna, den egyptiska slavinnan Hagar, skulle föda en son åt Abram. Och så gjorde de. Hagar blev havande.

Och Hagar såg ner på Saraj som inte kunnat få barn. Då blev Saraj så arg på Hagar att Hagar flydde ut i öknen. Men ute i öknen talar Herrens ängel till henne och säger att sonen ska heta Ismael och bli till ett stort folk, men att hennes son inte är den arvinge som Gud lovat Abram: Han skall vara som en vildåsna. Hans hand skall vara mot alla och allas hand mot honom. Och han skall bo mitt emot alla sina bröder.(1 Mos. 16:12)

Ismael föddes och bodde med sin mor Hagar hos Abram och Saraj. Och ingen arvinge kom genom Saraj.

Tredje uppenbarelsen, 1 Mos. 17

När Ismael var tretton år, uppenbarade sig Herren för Abram igen. Nu var Abram 99 år. Och Gud sluter åter förbund med Abram, och det blir ännu fler detaljer:

• Abram får namnet Abraham och Saraj får namnet Sara.
• Gud upprepar att Abraham ska få en son, och han säger nu uttryckligen att det ska bli med Abrahams hustru Sara.
• Omskärelsen blir förbundstecknet.

Så ser vi att vad vi kallar Gamla förbundet etableras mellan Gud och Abraham: Gud skapar från Abraham ett utvalt förbundsfolk som ska få bo i Kanaans land, det är ett evigt förbund och omskärelsen är förbundstecknet. Genom Abrahams förbundsfolk ska alla släkten på jorden bli välsignade.

Hur förhåller sig de båda förbunden som Gud slöt med Abraham till varandra? Likheterna är så stora att vi omedelbart ser att det är samma förbund. Ja, redan i Guds kallelse till Abraham ligger grunden helt färdig. De två kommande tillfällena byggde vidare och utgjorde tillsammans det enda förbundet Gud slöt med Abraham.