Månad: september 2022

Gamla och Nya förbundet – III

Förbundet med Noa

Här vill jag göra en exkurs, en utvikning, och nämna att Gud också slutit ett annat förbund, ett förbund med Noa:

När jag låter moln stiga upp över jorden och regnbågen syns i skyn skall jag tänka på mitt förbund, det som har slutits mellan mig och er och alla levande varelser, allt liv, och vattnet skall inte mer bli en flod som utplånar allt liv. När regnbågen syns i skyn och jag ser på den, skall jag tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden.(1 Mos. 9:14-17)

Som ni ser är detta ett annat förbund än det som Gud slöt med Abraham. Inget förbundsfolk blir till, utan förbundet är med alla levande varelser. Förbundet med Noa är inte en del av det gamla förbundet. Det är ett separat förbund, och det är fortfarande i kraft.

Fortsättningen av Gamla förbundet

Förbundet med Abraham fortsätter. Gud bekräftar det med patriarken Isak. Och när sedan Israels barn blir slavar i Egypten och plågas, då bad de till Gud: Israels barn suckade och klagade över sitt slaveri, och deras rop över slaveriet steg upp till Gud. Gud hörde deras klagan och kom ihåg sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. (2 Mos. 2:23f.) Och ni vet vad som hände sedan: Uttåget ur Egypten under Mose och hur de så småningom kom fram till Sinai berg och slöt förbund där. Vi läser om det i Andra Moseboks 24 kapitel:

Följande morgon steg Mose upp tidigt och byggde ett altare nedanför berget och reste där tolv stoder för Israels tolv stammar. Han sände israeliternas unga män att offra tjurar som brännoffer och gemenskapsoffer åt Herren.Och Mose tog hälften av blodet och slog det i skålar och den andra hälften av blodet stänkte han på altaret.Han tog förbundsboken och läste upp den för folket, och de sade: ”Allt vad Herren har sagt vill vi göra och lyda.” Då tog Mose blodet och stänkte på folket och sade: ”Se, detta är blodet i det förbund som Herren har slutit med er i enlighet med alla dessa ord.” (2 Mos. 24:14ff.)

Som ni ser hör blodet med till förbundet: Se, detta är blodet i det förbund som Herren har slutit med er i enlighet med alla dessa ord.

Här inställer sig frågan vilken relation Moses förbund har till Abrahams. Och det visar sig att Moses förbund är samma som Abrahams, Isaks och Jakobs. Vi ser det av tre anledningar:

För det första är det möjligt att ett förbund sluts flera gånger. Som vi har sett slöt Gud förbund mer än en gång med Abraham varvid även komplettering skedde. Ett förbund behöver alltså inte vara en ”engångshändelse”. Tänk också på att efter att Israels folk hade avfallit och gjort guldkalven, så slöt Gud igen förbund med folket.

För det andra är det helt enkelt så att Israels folk är patriarken Jakobs folk, Israel är ju ett annat namn på Jakob som han fick när han brottades med Gud hela natten vid Jabboks vad. Att de kallades Israels stammar visar på kontinuiteten från patriarkerna. Jakobs folks förbund är därför samma som Jakobs förbund, ska det vara ett annat förbund måste folket byta namn och till exempel heta Mose folk.

För det tredje är det samma grundläggande innehåll. Folket (Abrahams barn) ska följa Gud och få bo i Kanaans land. De har som tecken på detta att alla manliga medlemmar omskärs.

Men visst är det så att förbundet utökades. Det är samma förbund, men det utökades. Påskmåltiden instiftades vid uttåget ur Egypten. Sabbaten instiftades vid Sinai berg och offertjänsten reglerades. Det är en omfattande reglering.

Gamla och Nya förbundet – II

1 Mos. 15, andra uppenbarelsen

I det femtonde kapitlet talar Gud till Abram igen, och han lovar nu ännu tydligare att Abram ska få en arvinge, och han säger att det ska bli en arvinge som skulle komma från Abrams egen kropp. Denna gång står det också uttryckligen att Gud sluter ett förbund med Abram. Och Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet. Som avslutning offrar Abram till Gud. Han lade en treårig kviga, en treårig get, en treårig bagge, en turturduva och en ung duva på marken och styckade dem mitt itu och lade styckena mot varandra. Men fåglarna styckade han inte. Och så väntade han. När det kom rovfåglar, schasade han bort dem. Så kom solnedgången:

När solen hade gått ner och det blivit alldeles mörkt, syntes en rykande ugn med en brinnande fackla, som for fram mellan köttstyckena. På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: ”Åt dina efterkommande skall jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, floden Eufrat. (1 Mos. 15:17f.)

Om man jämför första och andra uppenbarelsen var det i grunden samma sak, att Gud lovar göra Abram till ett stort folk och att han ska bo i Kanaans land. Samma innehåll i princip, men litet olika detaljer. Vid detta det andra tillfället, förutsade Gud också israeliternas fångenskap i Egypten i fyrahundra år. Och den andra gången står det uttryckligen ”förbund”, och det hänger ihop med att Abram offrade.

Vi vet inte hur lång tid det gick efter att Gud kallade Abram till att han slöt förbundet. Kanske var det inte så lång tid. För därefter inträffar det efter ännu en tid att Saraj – som hon hette då – förtvivlar om att hon skulle föda en arvinge åt Abram. Gud hade i det femtonde kapitlet lovat en arvinge åt Abram, en arvinge från hans kropp, men han hade inte sagt att det skulle ske genom Saraj. Abram och Saraj tänkte först så klart att det skulle vara deras gemensamma barn, men tiden gick och de fick inget.

Så när Saraj inte får något barn, tänker hon ganska förnuftigt och logiskt, att det kanske inte skulle ske genom henne, utan att det skulle ske på det sättet att hennes tjänarinna, den egyptiska slavinnan Hagar, skulle föda en son åt Abram. Och så gjorde de. Hagar blev havande.

Och Hagar såg ner på Saraj som inte kunnat få barn. Då blev Saraj så arg på Hagar att Hagar flydde ut i öknen. Men ute i öknen talar Herrens ängel till henne och säger att sonen ska heta Ismael och bli till ett stort folk, men att hennes son inte är den arvinge som Gud lovat Abram: Han skall vara som en vildåsna. Hans hand skall vara mot alla och allas hand mot honom. Och han skall bo mitt emot alla sina bröder.(1 Mos. 16:12)

Ismael föddes och bodde med sin mor Hagar hos Abram och Saraj. Och ingen arvinge kom genom Saraj.

Tredje uppenbarelsen, 1 Mos. 17

När Ismael var tretton år, uppenbarade sig Herren för Abram igen. Nu var Abram 99 år. Och Gud sluter åter förbund med Abram, och det blir ännu fler detaljer:

  • Abram får namnet Abraham och Saraj får namnet Sara.
  • Gud upprepar att Abraham ska få en son, och han säger nu uttryckligen att det ska bli med Abrahams hustru Sara.
  • Omskärelsen blir förbundstecknet.

Så ser vi att vad vi kallar Gamla förbundet etableras mellan Gud och Abraham: Gud skapar från Abraham ett utvalt förbundsfolk som ska få bo i Kanaans land, det är ett evigt förbund och omskärelsen är förbundstecknet. Genom Abrahams förbundsfolk ska alla släkten på jorden bli välsignade.

Hur förhåller sig de båda förbunden som Gud slöt med Abraham till varandra? Likheterna är så stora att vi omedelbart ser att det är samma förbund. Ja, redan i Guds kallelse till Abraham ligger grunden helt färdig. De två kommande tillfällena byggde vidare och utgjorde tillsammans det enda förbundet Gud slöt med Abraham.  

Gamla och Nya förbundet – I

Vid årets kyrkodagar (2022) höll jag ett föredrag med titeln: Gamla och nya förbundet – särskilt om judafolket och Gamla Testamentets profetior. När jag höll det var jag tvungen att korta ner det litet för att hålla mig inom den utsatta tiden, men jag tänkte publicera föredraget här, bit för bit, och då kan jag ju ta med allt. Först kommer jag gå igenom gamla och nya förbundet, och därefter kommer jag att skriva om hur vi ska se på judafolket i vår tid och staten Israel.

Inledning

Vad är det för skillnad mellan Gamla och Nya förbundet? Har judarna upphört att vara Guds folk? Hur ska vi kristna förhålla oss till judarna? Hur ska vi se på staten Israels tillkomst 1948? Har judafolket en särskild roll i Guds plan för tiden före yttersta domen? När vi utifrån Romarbrevet, som är temat för årets kyrkodagar, ser på Gamla och Nya förbundet, så blir sådana frågor aktuella. Olika kristna ger olika svar på dessa frågor, men naturligtvis bör vi borra oss fram till vad Skriften verkligen säger.

Man måste börja någonstans. Jag vill börja med en fråga:

Är det något särskilt med judafolket?

Svaret på denna fråga är helt klart ”ja”. Det är otvetydigt något särskilt med judafolket. De har en märklig historia. Ofta har de varit illa sedda och även förföljda, men på något sätt har de kunnat hålla ihop sin identitet genom årtusendena. Om vi ser på judafolket med profanhistoriska glasögon, så är det ett märkligt folk.

Men vi vet att det är mer än ett märkligt folk. Gud har handlat med judarna på ett särskilt sätt: Judarna är folket som Jesus, alla människors frälsare, föddes i. Jungfru Maria var judinna. Jesus var jude. Apostlarna var judar, inklusive Paulus.

Går vi ännu längre tillbaka i tiden, så blev judarna utvalda av Gud. Det började med att Gud kallade Abraham ut ur den kaldeiska staden Ur (i nuvarande Irak). Gud upprättade sitt förbund med honom och lovade göra honom till ett stort folk, ja så stort att ingen skulle kunna räkna det. Och Abraham blev stamfar till judafolket. Och förbundstecknet var att alla män skulle omskäras.

Och Gud höll sin hand över judafolket och beskyddade dem. Som det står i Psaltaren om judafolket under patriarktiden: De vandrade från folk till folk, från ett land till ett annat. Han tillät ingen att skada dem, han straffade kungar för deras skull. (Ps. 105:13f.)   

Även efter den bibliska historien har judarnas historia varit säregen. Vi återkommer till det i den senare delen av föredraget.

Gud talar till Abraham, första tillfället, 1 Mos. 12

Gamla förbundet börjar med Abraham. Guds direkta handlande med Abraham möter vi för första gången i Första Moseboks tolfte kapitel. Det har gått tio generationer efter den stora floden. Gud kallade Abram (som han då hette) att flytta till Kanaans land. Vid den tiden bodde Abram i Haran, men tidigare hade han och hans fader Tera lämnat det kaldeiska Ur, för att flytta till Kanaans land, men de två kom ungefär halvvägs. Både Ur och Haran ligger i närheten av Eufrat, även om Haran ligger en bra bit ifrån Ur. (Ur ligger ganska nära Eufrats utlopp i Persiska viken.) Nu var de i alla fall i Haran, som låg i riket Paddan-Aram. Idag ligger Haran i Turkiet, två mil norr om gränsen till Syrien.

Här är en karta som visar Ur (långt till höger), Haran och vägen till det utlovade landet:

Gud kallade Abram att lämna sin fader Tera som han bodde tillsammans med i Haran och fortsätta till Kanaans land:

Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig. Där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse.Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade. (1 Mos. 12:1-3)

Abram var sjuttiofem år när han lämnade Haran. Och han byggde altaren i det nya landet och tillbad Gud.

Hur Peter Kreeft blev katolik

Peter Kreeft är en begåvad, sympatisk, vältalig och humoristisk filosof och apologet i USA. (Apologetik är att försvara kristen tro mot ateism och andra religioner med allmänna argument och resonemang, det vill säga utifrån förnuftet.) Han har under lång tid verkat som universitetslärare och är författare till många böcker. Han växte upp som kalvinist, men konverterade som 20-25-åring till den romersk katolska kyrkan (RKK). Nu är han 85 år.

Häromsistens såg jag en youtube-video från 2019 där Kreeft i en pratshow, som leddes av Matt Fradd, berättar litet om hur hans omvändelse till katolicismen gick till. Hans lärare på college (förberedande universitet) sade att kyrkan i Bibeln var protestantisk (=i detta sammanhang närmast det vi kallar reformert), men att den med tiden gradvis blev romersk katolsk och avfallen. Kreeft var nyfiken och började därför läsa de tidiga kyrkofäderna för att se hur protestantiska de var. Han fann dock inte att de var särskilt protestantiska. Hans slutsats blev att romersk katolska kyrkan är den gamla kyrkan. Kreeft fortsätter: ”Om det här var kätteri, så var det vackert och storslaget! Det var värt att undersöka närmare. Ju mer jag läste desto mer katolik blev jag. Ta eucharistin [nattvarden] till exempel, inte en enda kristen förnekade realpresensen under de  första tusen åren!” Matt Frad instämde och sade: ”Det hänger ihop med förnekandet av att dopet föder på nytt. Den förste som förnekade det var Ulrich Zwingli. Om detta säger han ungefär: ‘Jag kan bara dra slutsatsen att alla teologie doktorer och kyrkofäder hade fel.’ Kreeft: ”Eller som Jehovas vittnen, som säger att kyrkan avföll under första århundradet och sedan inte kom tillbaka förrän på artonhundratalet…”

Helt riktiga iakttagelser! Kreeft och Fradd utdelar förödande kritik mot Zwingli och Kalvin. Fullträff!!! Tanken att alla kyrkolärare före Zwingli, under femtonhundra år, skulle haft fel om realpresensen eller dopets verkan är helt tokig. Och ännu värre är det med Jehovas vittnen och Mormoner, som till och med menar att kyrkan försvann helt och hållet från jorden under första århundradet för att sedan återkomma först under artonhundratalet. Det fanns enligt dem inte ens några kristna under hela den tiden. Alla dessa borde betänka Jesu löfte om att bevara den kristna kyrkan, den kristna församlingen: På denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den. (Matt. 16:18)

Men på samma gång som det är uppbyggligt är det också tragiskt att se videon. För Kreeft gick från det ena diket till det andra, ur askan i elden. Han borde ju ha blivit lutheran! Det Luther gjorde var att gå tillbaka till rötterna, att RE-formera kyrkan, inte att komma med nya tolkningar. Den lutherska kyrkan tror det som den sanna kyrkan alltid trott, det som kyrkan trodde från början: Skriften allena, tron allena, nåden allena. Det är lutheranerna som är den gamla kyrkan. Därför tror en lutheran på realpresensen och att dopet föder på nytt. Kreeft fann en riktig kritik, men han drog fel slutsats.