Månad: november 2018

Är prästen ett villkor för nåden?

Nådemedel kallas i luthersk teologi de medel som skänker den Helige Ande, syndernas förlåtelse och rättfärdighet. De är Ordet (Bibeln) och sakramenten (dopet, nattvarden, avlösningen). Eftersom sakramenten har sin kraft av Guds Ord, skulle man kunna säga att Ordet är det som verkar i alla nådemedel, och att Ordet kommer till oss också i sakramenten.

Men har Guds Ord verkligen ensamt denna kraft? Eller finns det andra villkor som måste vara uppfyllda för att Ordet ska verka? Fornkyrkan mötte sådana frågor i form av donatismen (som har sitt namn efter biskop Donatus, död omkring 355). Donatismen lärde att sakramenten (nådemedlen) är kraftlösa och utan innehåll om prästen inte är en sann kristen. Artikel VIII i Augsburgska bekännelsen bemöter denna villfarelse:

VIII Vad kyrkan är

Ehuru kyrkan, i egentlig mening, är de heligas och sant troendes samfund, är det likväl, alldenstund i detta livet många skrymtare och ogudaktiga är med, tillåtet att bruka sakramenten, även när de förvaltas av ogudaktiga. Kristus har ju sagt: På Moses’ stol har de skriftlärde och fariséerna satt sig etc. Matt. 23:2. Både sakramenten och Ordet är i kraft av Kristi instiftelse och befallning verksamma, även om de meddelas genom ogudaktiga.

De fördömer donatisterna och andra sådana som påstod att man inte i kyrkan fick anlita ogudaktiga präster, och ansåg att ett prästämbete i händerna på ogudaktiga är utan verkan och till ingen nytta.

Naturligtvis ska man inte i kyrkan anlita ogudaktiga präster, det var alla överens om. Men detta handlar inte om den ogudaktighet som syns och märks, utan om en fördold sådan. Donatisterna menade att om kyrkan anlitade en präst som i hemlighet, i sitt hjärta, var ogudaktig, hade sakramenten inte någon verkan. I donatismen blir prästens tro ett villkor för Guds Ords kraft. För dem blir prästen ett slags villkor för nådemedlen.

Denna donatism försvarar nog inte så många  nu för tiden. Men vi kan möta en besläktad tanke, nämligen att nattvardens giltighet är beroende av prästvigningen. Så lär till exempel den romersk katolska kyrkan att det för nattvardens giltighet krävs att den som konsekrerar genom sin prästvigning har fått en så kallad character indelebilis, ett outplånligt märke. Det innebär att han i princip måste vara prästvigd av en romersk katolsk biskop. Annars är hans konsekration inte giltig.

Även i mer lutherska kretsar finns en variant av detta. Biskop Roland Gustafsson (Missionsprovinsen) skriver i sin inledning till teol dr P Torängs utredning för Missionsprovinsens läronämnd om apostolisk succession: Om inte en i god ordning vigd präst leder nattvardsfirandet, kan tveksamhet uppstå om det är en nattvard enligt Kristi instiftelse. 

Om den som förrättar nattvarden inte är rätt kallad eller vigd råder det naturligtvis tveksamhet för att inte säga förvirring beträffande prästämbetet, och lika naturligtvis ska vi ta avstånd från felaktig ämbetslära. (En lekman ska inte förrätta nattvarden och kvinnor ska inte vara präster.) Men att påstå att det därför skulle råda tveksamhet om nattvardsfirandet i sig, det är att gå för långt, det har inget stöd i Bibeln eller bekännelseskrifterna. Det är att gå ett steg mot Rom, att göra Kristi närvaro beroende av prästens kvalifikationer.

Konkordieformeln om prästens betydelse för nattvarden

Först går Konkordieformeln igenom vad Luther skrivit i Stora katekesen:

För det andra anser de [undertecknarna], att sakramentet genom Kristi instiftelse har sin kraft i kristenheten och att det inte är beroende av värdigheten eller ovärdigheten hos den
som utdelar det, eller den som tar emot det. (SKB s 613)

Ingen än så lämplig egenskap hos prästen (eller nattvardsgästen) påverkar alltså sakramentets kraft. Citatet från Stora katekesen fortsätter senare:

Därför är det nu lätt att besvara allehanda spörsmål, varmed man nu har bekymmer,
såsom t.ex. om också en ogudaktig präst kan handha och utdela sakramentet, och
annat av samma slag. Ty inför sådant är vår slutsats klar och vi säger: Även om en
bov tar emot eller utdelar sakramentet, så har han att göra med det rätta sakramentet,
dvs. Kristi lekamen och blod. (SKB s 614)

Men måste man inte enligt Konkordieformeln hålla sig till Kristi instiftelse för att det ska vara riktig nattvard? Jovisst. Men hur håller man Kristi instiftelse? Konkordieformeln förklarar:

Där man håller fast vid hans instiftelse, uttalar hans ord över brödet och kalken
och sedan utdelar det välsignade brödet och vinet, där är Kristus själv genom de
uttalade orden i kraft av den första instiftelsen verksam genom sitt ord, som han vill
skall upprepas. 

Att hålla fast vid Kristi instiftelse innebär alltså att uttala hans ord (läsa instiftelseorden) och att dela ut det välsignade brödet och vinet. Gör man så är nattvarden giltig. Naturligtvis ska också nattvarden förrättas av en präst, men detta är inte ett villkor för dess giltighet.

Jag kunde skriva mycket mer om detta, men stannar här. Om någon menar att jag har fel i att Missionsprovinsen inte håller fast vid bekännelseskrifterna på denna punkt, vore jag uppriktigt tacksam över att bli överbevisad.

 

 

 

Manligt och kvinnligt VII – i samhället

Sedan vi nu gått igenom manligt och kvinnligt i familjen och kyrkan, kommer vi till frågan om hur kristna ska agera i samhället. När det gäller familjen och kyrkan, finns det uttryckliga bud i NT, men några sådana finns inte för samhällslivet. Bibeln innehåller inte heller här listor över förbjudet och tillåtet, utan det vi har är allmänna principer.

Det första vi bör säga, är förstås att den gifta kvinnans högsta och finaste uppgift är att ta hand om barnen och vårda hemmet. Men därutöver finns inget som hindrar att även gifta kvinnor har olika sysslor i föreningslivet eller arbetslivet. Samhällen ser olika ut i olika kulturer och i olika tider, och det får man anpassa sig till (givetvis inte så att man kommer i strid med Bibelns undervisning).

Låt oss som exempel se på hur samhället fungerade i Bibelns värld, vi har en del information där. I GT kan vi se på det judiska samhället. Det var klart och tydligt patriarkaliskt. Ändå kan vi se till exempel att det en gång fanns en drottning, Atalja. Sådant kunde hända. Och tänk på Debora, som var domare. Hon var dessutom mycket from. Betänk också Ordspråksbokens beskrivning av en god hustru, en sådan är självständig: Hon har planer på en åker och skaffar sig den, av sina händers förvärv planterar hon en vingård. Hon fäster ivrigt upp sin klädnad och går till verket med starka armar. (Ordspr. 31:16f.) Det finns alltså i samhället ingen syssla eller position som i sig är omöjlig för en kristen kvinna. Även en kristen kvinna skulle till exempel kunna vara chef eller företagsledare, se också till exempel på Lydia i Makedonien. (Apg. 16:14f.) Hon handlade med purpurtyger och hörde till dem som fruktade Gud. Även om samhället bör vara patriarkaliskt, så betyder det inte att alla män står över alla kvinnor i alla frågor. Om en man kom med en leverans av tyg till Lydia i Makedonien, kunde han inte åberopa Bibeln för att säga: Jag är man och du är en kvinna, så jag bestämmer att du ska betala mig tvåtusen denarer för denna enda tygrulle.

Det är inte primärt kvinnans uppgift att vara chef, men det kan bli så ändå, det kan vara möjligt. Låt oss ställa det på sin spets: Om Margaret Thatcher under sin tid som premiärminister i Storbritannien (1979-1990) skulle blivit medlem av vår kyrka skulle vi inte kräva att hon skulle avgå. (Att jag tar henne som exempel beror på att det sägs att hon själv sade att hon först uppfostrat sina barn och tagit hand om familjen innan hon gav sig ut i politiken på heltid.)

Det här betyder dock inte, låt mig än en gång betona det, att en kristen kvinna kan prioritera hur som helst eller vad som helst. Vi måste vara medvetna om att vår tid lockar med allt möjligt för att få bort mödrarna från deras barn. Låt oss göra allt vi kan för att värna familjen. Det är kvinnans uppgift att föda barn och ta hand om hemmet och det är mannens uppgift att försörja och skydda familjen.

Manligt och kvinnligt VI – i kyrkan, forts.

Förutom kvinnliga präster har även rösträtt inom kyrkan varit en omstridd fråga. Så har till exempel en del kyrkor infört kvinnlig rösträtt, trots att de inte har kvinnliga präster. Men detta är i allmänhet en följd av teologisk liberalisering. Att ha kvinnlig rösträtt i församlingens beslutande organ är inte förenligt med förbudet mot kvinnliga lärare, för sådana instanser har som uppgift att offentligen vaka över kyrkans lära.

Det här betyder inte att männen ska fatta ogenomtänkta beslut. Nej, det är männens uppgift att hålla sig välinformerade om olika aspekter av de ärenden som behandlas. Det kan ibland innebära att kvinnornas synpunkter kan behöva inhämtas innan man kan fatta beslut. Att fatta beslut som berör andra så att de blir riktiga och bra för alla är en uppgift som inte ska underskattas. Det gäller att vara lyhörd för andras behov och omständigheter. (Det betyder inte att de som fattar beslut alltid ska göra som de berörda vill. Det kan vara så att de som berörs av ett beslut inte ser helheten, varför ett beslut bör vara på ett visst sätt.)

Manligt och kvinnligt V – i kyrkan forts.

Förra posten handlade om kvinnliga präster. Jag fortsätter här, och vill börja med att bemöta en invändning: Kom inte Jesus och det nya förbundet med en ny ställning för kvinnor, där även kvinnor gavs uppgift att förkunna?  – Jovisst!

Att Jesus behandlade kvinnor annorlunda än den judiska samtiden, framgår till exempel av Jesu möte med den samariska kvinnan vid Sykars brunn, i Johannesevangeliets fjärde kapitel. När lärjungarna kom tillbaka till Jesus, blev de förvånade över att han talade med en kvinna, står det. Jesus vände upp och ner på mångas föreställningar eftersom han talade med alla människor, oavsett deras ställning i samhället, de må ha varit fariséer eller tulltjänstemän, judar eller samarier, män eller kvinnor, ja Jesus tog sig an även prostituerade och talade till dem. När Jesus undervisade i frågor om äktenskap och skilsmässa gjorde han i motsats till judarna, ingen skillnad på mäns och kvinnors rättigheter och skyldigheter. Och när Jesus uppstått valde han att först visa sig för kvinnor, trots att kvinnor i det judiska samhället inte accepterades som vittne.

Och visst blev följden av Jesu samtal med den samariska kvinnan att hon gick in i Sykar och berättade om Jesus. Men detta innebär inte att hon innehade prästämbetet, utan att hon som lekman vittnade om Jesus. Samma gäller om kvinnorna vid graven, som Jesus mötte efter sin uppståndelse. Han sände dem till apostlarna, för att berätta att han hade uppstått. Inte heller det innebar att han gjorde dem till präster.

Att kvinnor inte ska vara präster ser vi också när aposteln Paulus ger föreskrifter om församlingstjänarna, för då talar han om både män och kvinnor, men när det gäller prästerna, talar han bara om män (1 Tim. 3).

Det allmänna prästadömet

Här vill jag lyfta fram det allmänna prästadömet. Alla kristna, både män och kvinnor, är präster inför Gud: Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar. (1 Petr. 2:9) Lägg märke till de ord jag strukit under, som visar det allmänna prästadömets innehåll. I gamla testamentet var det de aronitiska prästerna som var präster, men nu har alla kristna samma ställning inför Gud. I den kristna församlingen har kvinnor därför en annan roll än inom judendomen.

De allra flesta argument som framförs när man letar efter stöd i Bibeln för kvinnliga präster, är sådana som beror på att man inte har klarhet om det allmänna prästadömet. Det är därför viktigt att klart åtskilja de båda prästadömena. Det är i kraft av det allmänna prästadömet såväl tillåtet som påbjudet för både män och kvinnor att som lekmän vittna om sin kristna tro. Vi såg det i bibelversen. Vi ser det också till exempel i Apostlagärningarnas artonde kapitel, hur en predikant som hette Apollos kom till Efesus. Det visade sig dock att han bara kände till Johannesdopet, så en man och hans hustru, Akvila och Priskilla, bjöd in honom till sitt hem där de undervisade honom grundligt. (Apg. 18:26) Men det betyder inte att de innehade det särskilda prästämbetet. Inte är väl alla apostlar? Inte är väl alla profeter? Inte är väl alla lärare? skriver sankt Paulus till korintierna. (1 Kor. 12:29)

Hit, inom det allmänna prästadömets ram, hör också evangelisten Filippus fyra ogifta döttrar som hade profetisk gåva. (Apg. 21:8f.) Som jag visade förra året, är detta uppfyllelsen av sankt Joels profetia om det nya förbundet, att Herren skall utgjuta sin Ande över allt kött och att det nya Israels söner och döttrar skall profetera. Det aronitiska prästadömet behövs inte längre som förmedlare av frälsningen mellan Gud och människor, utan – som profeten fortsätter – var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst. (Joel 2:28)