Månad: november 2020

Svaga bröder – XII

Nu kommer vi fram till kapitel fjorton och femton i romarbrevet. De handlar om svaga bröder: Den som är svag i tron skall ni ta emot utan att sätta er till doms över hans betänkligheter. En har tro till att äta allt, men en annan som är svag äter bara grönsaker. Den som äter skall inte förakta den som inte äter, och den som inte äter skall inte döma den som äter.

Gud har ju tagit emot honom. Vem är du som dömer en annans tjänare? Det är inför sin egen Herre han står eller faller. Men han kommer att stå, ty Herren har makt att hålla honom upprätt.

Alltså: En svag broder är den som har betänkligheter inför olika jordiska saker. Det här gäller sådana saker som är fria, saker som man kan ha men inte måste ha. Som att äta grönsaker eller kött, om man ska dricka vin eller inte, gå på bio eller inte och så vidare.

Den ene sätter en dag högre än en annan, den andre håller alla dagar för lika. Var och en bör vara fullt övertygad i sitt sinne. Den som lägger vikt vid en viss dag gör det för Herren, och den som äter gör det för Herren. Han tackar ju Gud. Den som låter bli att äta gör det för Herren, och även han tackar Gud. – – – Men du, varför dömer du din broder? Eller du, varför föraktar du din broder? Vi skall ju alla stå inför Guds domstol.

I sådana här frågor, som hör till den kristna friheten, ska vi inte döma varandra: Låt oss därför inte längre döma varandra. Besluta er i stället för att inte lägga något hinder i vägen för en broder, så att han snubblar och faller. Jag vet och är i Herren Jesus övertygad om att ingenting är orent i sig självt, men för den som betraktar något som orent, för honom är det orent.

Vi ska dock inte driva vår kristna frihet för långt. Om det behövs för att rädda vår broder, ska vi avstå från något som visserligen är tillåtet, men inte nödvändigt:Om din broder blir oroad genom den mat du äter, så lever du inte längre i kärleken. Bli inte genom din mat orsak till att den går förlorad som Kristus har lidit döden för. 

Svaga bröder eller falska lärare?

Det här innebär inte att det är de svaga bröderna som bestämmer. Om de svaga bröderna tar sig före att börja diktera villkoren för de starka bröderna, blir de falska lärare. Paulus skriver till Kolosserna: Låt därför ingen döma er för vad ni äter och dricker eller i fråga om högtid eller nymånad eller sabbat. – – –

Om ni med Kristus har dött bort från världens stadgar, varför uppför ni er då som om ni levde i världen och böjer er under dessa bud: ”Det skall du inte röra, det skall du inte smaka, det skall du inte ta på”. Och detta gäller sådant som är bestämt att användas och förbrukas, efter människors bud och läror. Detta uppfattas visserligen som ‘vishet’, med sin självvalda gudstjänst, sin ‘ödmjukhet’ och sin späkning av kroppen, men det har inget värde utan är bara till för att tillfredsställa det köttsliga sinnet. (Kol. 2)

”Svaga bröder” gäller fria ting

Man använder också Bibelns undervisning om svaga bröder fel, om man försöker sätta Guds bud ur kraft. För detta med hänsyn till svaga bröder, det gäller ju saker som är fria i sig själva. Så kan det hända att en broder gör något som är synd, utan att veta om att det är synd. Det är alltså inte en fri sak. Då ska man inte säga: ”Vi starka måste ha överseende med de svaga och ska inte sätta oss till doms över dem.” Nej, då ska de starka på ett vänligt sätt hjälpa de svaga att se vad som rätt och vad som är fel.

För samtycke till synd eller falsk lära ska vi inte låta vara. Ibland har man tillämpat Bibelns undervisning om svaga bröder på detta, men det är inte rätt. Naturligtvis kan det hända att en broder av okunnighet omfattar falsk lära, och visst skulle vi kunna kalla en sådan för en svag broder, men vi ska inte tillämpa Romarbrevets fjortonde kapitel, för det kapitlet handlar ju om saker som i sig är fria. Däremot kan vi använda den här versen i det femtonde kapitlet: När det gäller er, mina bröder, är jag för min del övertygad om att ni själva är fyllda av godhet och uppfyllda av all kunskap och att ni också kan förmana varandra. 

Att okunnighet finns inom församlingen, det är naturligt. Alla har vi varit barn i början! Och visst kan vi alla glömma bort något. Men den som är okunnig tar emot undervisning. Om han i stället försvarar sin falska lära, övergår han till att bli en falsk lärare. Då ska vi läsa i det sextonde kapitlet av Romarbrevet: Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem. Ty de som håller fast vid falsk lära trots att man undervisat dem, de är då inte okunniga bröder, utan blir då falska bröder.

Brödrakärlek och allmän människokärlek – XI

Åter till Romarbrevets tolfte kapitel! Där kommer aposteln med många förmaningar om brödrakärlek, och så blandar han också in den allmänna människokärleken. Vi läser från vers tretton:

13 Hjälp de heliga med vad de behöver. Var ivriga att visa gästfrihet. – Det avser bröderna.

14 Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. – Det kan ju inte avse bröderna, utan måste avse utomstående.

15 Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter. – Som vi ser, så gör inte aposteln någon stor skillnad mellan kärleken till bröderna och kärleken till människorna, utan han tillämpar Guds bud i bägge dessa områden samtidigt. Bäggedera är ju Guds bud.

16 Lev i endräkt med varandra. – Avser särskilt bröderna.

Tänk inte på det som är högt utan håll er till det som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont, sträva efter det som är gott inför alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er. Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen. Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda utan besegra det onda med det goda.

Jag finner alltså att kristna ska behandla alla människor med den största kärlek, men bröderna med en ännu större.

Fattiga och rika – X

Fattig och rik i kyrkan

Hur ska då vi då förhålla oss till att somliga i kyrkan har mer eller mindre pengar än andra? I urförsamlingen tillämpade de egendomsgemenskap, men detta är inte en lära, utan ett exempel på hur man kan göra. Det var en lösning där och då. Men vad som är tvingande, det är att inte vara avundsjuka på varandra. En del har mer, andra har mindre, och det är inget konstigt eller ofromt med det.

När det gäller pengar är det ju så att en kristen vet att han är förvaltare. Han bestämmer över sina pengar om han har några, och han vet att han ska dela med sig av sina pengar till dem som lider nöd och till kyrkan. I vårt samhälle har vi avvärjt den värsta fattigdomen genom samhället och skatter, men så var det inte i urkyrkan. Där fanns det verkligt fattiga. Därför gjorde man insamlingar till de fattiga i Jerusalem. (Rom. 15:26) Kristna kan inte låta sina bröder svälta eller lida nöd om de kan avhjälpa det. Aposteln Johannes skriver i sitt första brev: Genom att han [Kristus] gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder. Om någon har denna världens tillgångar och ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom? Kära barn, låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning. (1 Joh. 3)

Broderskapet och jordiska ordningar – IX

Vi ska här komma ihåg, att det kristna broderskapet inte upphäver de världs­liga ordningarna. Älska varandra uppriktigt. Var innerligt tillgivna varandra i broderlig kärlek. Överträffa varandra i ömsesidig heders­bevisning, sade vi i en tidigare bloggpost. Inget av detta upphäver de ordningar som finns i familjen och samhället. Tänk på reformationstiden, då fanns det till exempel kristna furstar. En furste visade sin broderliga kärlek till de kristna undersåtarna genom att vara en god furste för dem, genom att stifta goda lagar och regera för befolkningens väl och så vidare. I samhället var han överordnad. Men i Kristus, i församlingen är det inte så. Inför Gud, i församlingen är vi alla lika. Som det står i Kolosserbrevet om livet i församlingen (3:8 ff.): Nu skall också ni lägga bort allt detta: vrede, häftighet, ondska. Låt inte smädelser och fräckheter komma över era läppar. Ljug inte på varandra. Ni har ju klätt av er den gamla män­niskan med hennes gärningar och klätt er i den nya människan, som för­nyas till rätt kunskap och blir en avbild av sin Skapare. Här är det inte längre fråga om grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, slav eller fri, utan Kristus är allt och i alla.

Naturligtvis var de fortfarande etniska greker, judar, barbarer och skyter. De var fortfarande slavar eller fria. Men i Kristus var de alla ett, de var alla bröder i församlingen. Man skulle inte ha två församlingar, en för greker och en för judar. Inte heller en för vita och en för svarta. De var lika, de var bröder i Kristus. Men det var för den skull inte en kristen plikt att en furste skulle abdikera och gå klädd i en enkel linneskjorta som drängarna. Kristendomen upphäver inte samhällsordningarna. Och inte heller i kyrkan, det upphäver ju inte ämbetet, som en del menar. Ja, alla är lika inför Gud, men det hindrar inte att Gud förordnat att det ska vara präster i församlingen. Men prästerna står inte över lekmännen när det gäller ställningen inför Gud. Så prästerna och biskoparna ska inte vara ute efter makt och efter att de kristna ska tjäna dem, då drabbas de av Jesu ord: Men låt ingen kalla er rabbi, ty en är er Mästare, och ni är alla bröder. (Matt. 23:8.)

Så låt oss alltså inte försumma det kristna brödraskapet. Vi är alla bröder inför Gud, han har skapat oss, och han har frälst oss. Men det är utan vår förtjänst. Vi ska inte se ner på andra människor och tro att vi är bättre än de, för det är vi inte. Men vi har det bättre, för vi har en Frälsare. Här passar andra kapitlet i Jakobs brev bra: Mina bröder, ni kan inte tro på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, och på samma gång göra skillnad på människor. Och sedan visar Jakob hur lätt det är att se ner på män­niskor som är ringa i världen, men det är lätt att vara vänlig mot dem som står högt i anseende: Anta att det vid er sammankomst kommer in en man i vackra kläder och med guldring på fingret och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder. Om ni då ser till den vackert klädde och säger: ”Var så god och sitt, här är en bra plats, ” men till den fattige: ”Du kan stå där” eller: ”Sätt dig vid mina fötter”, har ni då inte kommit i strid med er själva och blivit domare som dömer partiskt? Lyssna, mina älskade bröder. Har inte Gud utvalt de fattiga i den här världen till att bli rika i tron och till att ärva det rike som han har lovat dem som älskar honom? Men ni föraktar den fattige.

Broderskap och goda gärningar – VIII

Nu tänkte jag gå vidare med vad broderskapet innebär i mer vardagliga situationer. Jag tänkte i stora drag följa Romarbrevet, där Paulus går igenom mycket som hör hit.

Först i Romarbrevet går aposteln igenom det grundläggande om Guds vrede, om synden och om rättfärdiggörelsen genom tro. Bland annat visar han hur patriarken Abraham blev rättfärdig genom tro. Därefter kommer han till det kristna livet och de goda gärningarna. Och vi lutheraner tycker ju detta är en utmärkt tågordning, först rättfärdiggörelsen och därefter de goda gärningarna. Vi går sedan in i det åttonde kapitlet.

Att leva som kristen, att tro på Gud och följa hans bud

Att vara en broder innebär först och främst att leva efter Guds bud: Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot vår onda natur, så att vi skall leva efter köttet. Om ni lever efter köttet kommer ni att dö. Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar skall ni leva. (Rom. 8:12f.)  Det är detta som är helgelsen. I första versen i kapitlet slog aposteln fast: Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Därefter talar han om helgelsen och de goda gärningarna. Och i slutet av kapitlet motiverar han helgelsen med brödraskapet: Ty dem som han [Gud] i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, för att Sonen skulle vara den förstfödde bland många bröder. (Rom. 8:29) Genom helgelsen lever vi alltså i vårt brödraskap.

I det tolfte kapitlet förklarar Paulus ytterligare vad det kristna broder­skapet betyder. Han säger att de kristna inte bara är bröder, utan att de också är Kristi kropp: Ty liksom vi i en kropp har många lemmar och alla lemmarna inte har samma uppgift, så är vi, som är många, en kropp i Kristus, men var för sig är vi varandras lemmar. Att vi är Kristi kropp förstärker vår samhörighet som bröder ännu mer. Älska varandra upp­riktigt. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Var innerligt tillgivna varandra i broderlig kärlek. Överträffa varandra i ömsesidig heders­bevisning. 

När det gäller rättfärdiggörelsen och tron, då står vi alla var och en inför Gud. Tron riktar sig mot Gud. Men i det kristna livet, där kommer de goda gärningarna in, och dem ska vi ju inte komma till Gud med för att visa upp, de riktar sig inte mot Gud, utan de goda gärningarna är till för våra bröder och vår nästa. Som det står i Galater­brevet: Låt oss därför göra gott mot alla människor medan vi har tillfälle, och framför allt mot dem som delar vår tro. (Gal. 6:10)

Nu är vi ju rätt utspridda, så en vardaglig kontakt med med­kristna är det inte alla av oss som har. En del av oss har medkristna i samma lägenhet, samma hus, och då får man tät träning i det kristna broder­skapet. Naturligtvis betyder det praktiska broderskapet olika saker i olika situationer, man kan liksom inte ge en konkret lista över det som alla ska göra. Utan det är som så ofta annars: Bibeln ger inte några detaljerade regler för goda gärningar och kristet liv, utan Bibeln undervisar på ett övergripande plan, den ger oss principer och riktlinjer.

Annan söndring

De kristna ska hålla frid inbördes. Visst kan vi tycka olika i en mängd frågor, men i allt detta ska en uppriktig fördragsamhet och sann frid­samhet råda. Som man sade om de första kristna: Se, hur de älskar varandra. I Korint hade de kristna till och med dragit varandra inför allmän domstol. Hur kan någon av er som ligger i tvist med en annan våga gå till rätta med honom inför de orättfärdiga och inte inför de heliga? Och så tillägger Paulus att de kristna på den yttersta dagen ska vara med och döma till och med änglar.  Men när ni har sådana tvister, sätter ni dem till domare som församlingen inte har förtroende för. Det här säger jag för att få er att skämmas. Finns det ingen förståndig bland er, någon som kan bli skiljedomare mellan bröder? I stället går broder till rätta med broder, och detta inför otroende. På det hela taget är redan det att ni processar med varandra ett nederlag för er. Varför lider ni inte hellre en oförrätt? Varför låter ni inte hellre andra roffa åt sig? I stället gör ni själva orätt och roffar åt er – och detta drabbar bröder.