Vi ska här komma ihåg, att det kristna broderskapet inte upphäver de världs­liga ordningarna. Älska varandra uppriktigt. Var innerligt tillgivna varandra i broderlig kärlek. Överträffa varandra i ömsesidig heders­bevisning, sade vi i en tidigare bloggpost. Inget av detta upphäver de ordningar som finns i familjen och samhället. Tänk på reformationstiden, då fanns det till exempel kristna furstar. En furste visade sin broderliga kärlek till de kristna undersåtarna genom att vara en god furste för dem, genom att stifta goda lagar och regera för befolkningens väl och så vidare. I samhället var han överordnad. Men i Kristus, i församlingen är det inte så. Inför Gud, i församlingen är vi alla lika. Som det står i Kolosserbrevet om livet i församlingen (3:8 ff.): Nu skall också ni lägga bort allt detta: vrede, häftighet, ondska. Låt inte smädelser och fräckheter komma över era läppar. Ljug inte på varandra. Ni har ju klätt av er den gamla män­niskan med hennes gärningar och klätt er i den nya människan, som för­nyas till rätt kunskap och blir en avbild av sin Skapare. Här är det inte längre fråga om grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, slav eller fri, utan Kristus är allt och i alla.

Naturligtvis var de fortfarande etniska greker, judar, barbarer och skyter. De var fortfarande slavar eller fria. Men i Kristus var de alla ett, de var alla bröder i församlingen. Man skulle inte ha två församlingar, en för greker och en för judar. Inte heller en för vita och en för svarta. De var lika, de var bröder i Kristus. Men det var för den skull inte en kristen plikt att en furste skulle abdikera och gå klädd i en enkel linneskjorta som drängarna. Kristendomen upphäver inte samhällsordningarna. Och inte heller i kyrkan, det upphäver ju inte ämbetet, som en del menar. Ja, alla är lika inför Gud, men det hindrar inte att Gud förordnat att det ska vara präster i församlingen. Men prästerna står inte över lekmännen när det gäller ställningen inför Gud. Så prästerna och biskoparna ska inte vara ute efter makt och efter att de kristna ska tjäna dem, då drabbas de av Jesu ord: Men låt ingen kalla er rabbi, ty en är er Mästare, och ni är alla bröder. (Matt. 23:8.)

Så låt oss alltså inte försumma det kristna brödraskapet. Vi är alla bröder inför Gud, han har skapat oss, och han har frälst oss. Men det är utan vår förtjänst. Vi ska inte se ner på andra människor och tro att vi är bättre än de, för det är vi inte. Men vi har det bättre, för vi har en Frälsare. Här passar andra kapitlet i Jakobs brev bra: Mina bröder, ni kan inte tro på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, och på samma gång göra skillnad på människor. Och sedan visar Jakob hur lätt det är att se ner på män­niskor som är ringa i världen, men det är lätt att vara vänlig mot dem som står högt i anseende: Anta att det vid er sammankomst kommer in en man i vackra kläder och med guldring på fingret och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder. Om ni då ser till den vackert klädde och säger: ”Var så god och sitt, här är en bra plats, ” men till den fattige: ”Du kan stå där” eller: ”Sätt dig vid mina fötter”, har ni då inte kommit i strid med er själva och blivit domare som dömer partiskt? Lyssna, mina älskade bröder. Har inte Gud utvalt de fattiga i den här världen till att bli rika i tron och till att ärva det rike som han har lovat dem som älskar honom? Men ni föraktar den fattige.

• Okategoriserade