Månad: november 2016

Vad är tro III (om spädbarnen)

Som jag visat i inläggen Vad är tro? och Vad är tro II, så består den kristna tron i förtröstan och försanthållande. Om en vuxen människa kan vi säga, att om hon inte håller Jesus för trovärdig och avvisar Bibeln, så är hon inte en kristen. För en vuxen människa är de två sidorna av tron, försanthållande och förtröstan oskiljaktiga. Det man avvisar, kan man inte förtrösta på.

Hur är det då med spädbarnen? De har ju inte ännu något utvecklat intellekt, så de kan inte hålla Bibelns läror för sanna. Nej, det är riktigt. Innebär då detta att barnen inte kan tro? Det är frågan.

Första frågan vi måste ställa, är om barnen är syndfria och tillhör Gud av sig själva innan deras intellekt är utvecklade. Detta är grundvalen för många kyrkors dopsyn. De reformerta menar i allmänhet att barnen av sig själva tillhör Gud. En del reformerta döper därför spädbarn som ett tecken på att de tillhör Gud (som i förutvarande Missionskyrkan ), andra med baptistisk dopsyn menar att spädbarn inte kan döpas, för de kan inte själva avge sin bekännelse. Men denna syn, att barnen är syndfria och inte är i behov av frälsning, står ingenstans i Bibeln, och den stämmer inte med Bibeln. Jesus säger Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. (Joh. 3:5) Ingen människa, inte ens de små barnen, är Guds barn av naturen. Det som är fött av  kött är kött. (Joh. 3:6) Och sankt Paulus skriver om människosläktet: Ingen rättfärdig finns, inte en enda , ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud. Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. […] Alla har syndat och saknar härligheten från Gud. (Rom. 3:10f, 23)

Detta tillstånd, att alla människor av naturen är syndare, beror på vad vi brukar kalla arvsynd. Denna lära är så viktig och grundläggande, att den är artikel II i reformationens portalverk, den Augsburgska bekännelsen. Den kommer direkt efter den inledande artikeln om Gud.

Om läran om arvsynden stämmer, är situationen allvarlig. Barnen står utanför Guds rike. Kan de bli frälsta? Ja. Jesus exkluderar aldrig barnen från Guds rike. Han säger Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty Guds rike tillhör sådana. (Mark 10:14). Detta bibelord tolkas av de reformerta såsom att barnen av sig själva skulle vara syndfria och tillhöra Guds rike.  Men Jesus säger inte att barnen av sig själva, från födseln, är Guds barn. Han säger att Guds rike är till för dem, att de också ska få komma in i det: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig ditin. (Luk. 18:17) Av sig själva står de utanför Guds rike, de behöver ta emot det. Att detta är Bibelns lära visas också av det enkla faktum att barn kan dö. Hade de inte synd behövde de inte dö: Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat. (Rom. 5:12)

Om vi då konstaterat att Bibeln lär att spädbarnen är syndare och de kan bli frälsta är vi då framme vid slutfrågan: Blir barnen frälsta genom tro eller på något annat sätt? Vad betyder det att Jesus säger ”låt barnen komma till mig”? Låt oss här jämföra med Joh. 6:35: Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta så ser vi att det enligt Bibelns språkbruk är synonymt att komma till Jesus och att tro på honom. Ja, det är till och med så att Jesus säger explicit att barnen tror:  Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup. (Matt. 18:6)

Vi finner alltså att Bibeln lär att barn är syndare från födseln, att de kan komma till Gud och att de kan tro. Invändningar mot detta bottnar vanligen i att man förnekar arvsynden och/eller intellektualiserar tron. Utifrån faktumet att spädbarn inte har något intellekt drar man slutsatsen att barn inte kan tro, eftersom de inte kan hålla den kristna tron för sann. Men något sådant står inte i Bibeln. Den som hittar något sådant ber jag mejla till mig och berätta!

Hurudan är barnens tro? Det säger inte Bibeln. Vi vet att trons innersta väsen är förtröstan och vi vet att barn kan tro enligt Bibeln. Låt oss inte försöka säga mer än Bibeln verkligen säger, utan låt oss acceptera barnens tro som ett under och ett mysterium som vi tackar Gud för.

 

 

Om individ och makt

Vad är en människa? Vem bestämmer över en människa? Historien igenom har svaret, för det allra mesta i alla fall, varit att en människa måste följa Guds (eller gudarnas) vilja. Det här är något som gällde oavsett vilken religion man hade. Man har ansett att det finns något i tillvaron  som står över oss människor och som vi människor alltså står under. Om man inte sköter sig drabbas man av Guds/gudarnas ovilja och bestraffning, det har varit alldeles uppenbart.

I västvärlden är det dock många gånger inte så längre. Där framkom på 1700-talet, med början i Frankrike, en filosofisk och kulturell rörelse som kallas Upplysningen. I centrum står tron på människan. De stora naturvetenskapliga framstegen då gjorde att man fick en helt ny tilltro till människan kapacitet och förmåga. Det gick så bra för människan att man glömde bort Gud. Människan blev alltings mått. Upplysningen banade senare väg för existentialism, sekularisering och ateism. Vi har fått en individualism av stora mått.

Att västvärlden blivit människocentrerad syns på många sätt. Ett exempel är 1974 års regeringsform som fastslår att all offentlig makt utgår från folket och att makten utövas under lagarna. I den tidigare regeringsformen, från 1809, hette det ”Wi Carl med Guds Nåde”. Nu går det helt klart att förstå 1974 års grundlag rätt. Det är inte nödvändigtvis fel det som står (vi hoppar över den diskussionen), men alldeles uppenbart är det något som inte står men som stod förut, att vi människor står under Gud och att all makt kommer från honom.

Spelar detta någon roll? Ja uppenbarligen har detta paradigmskifte stor inverkan på hur vi uppfattar vår tillvaro. I den nya individualiserade tiden blir den enskilda människan den högst stående varelsen, och alla människor blir principiellt likställda. Att någon människa har makt över någon annan blir något fult. Ta ord som ”makt”, ”auktoritet” och  ”hierarkisk”. De har i vår tid fått dålig klang. De kopplas samman med förtryck och maktmissbruk. Ett annat ord som blivit utsorterat i denna moderna tid är givetvis också ”lyda”.

En anledning till att det blivit så här är förstås nazismen. På ett fruktansvärt sätt visade den hur fel det blir när man blint följer order. Som en reaktion har vi alltså fått en stark motvilja mot all underordning och maktutövning. Men från det ena diket har vi hamnat i det andra. Om man läser skildringar från förkrigstiden, så ser vi hur det var viktigt i samhället att följa samhällets normer och lagar. Till exempel hade lärare stor makt, och de tilläts till och med använda rotting för att genomdriva den. Nu har vi fått ett samhälle där många inte vågar säga åt en som bryter mot bestämmelserna. Låt mig ta ett exempel från min vardag, bussresor. I bussen är där till och med stora skyltar som visar att man  inte får sätta upp skorna på sätet mitt emot. Ändå sker det ofta. Men jag har hittills inte varit med om att någon sagt till den som bryter mot förbudet. Jag gör det inte själv heller.

Att ord (och företeelser!) som makt, auktoritet och hierarkisk kommit i vanrykte beror (delvis) på missbruk. Vad har hänt? Jo, de som hade makt missbrukade sitt ansvar. Men missbruk av något upphäver inte det rätta bruket. Lösningen är således inte att vi kastar bort dessa ord och företeelser, utan att de människor som har dessa uppdrag tar sitt ansvar och utövar sin makt inte för sin egen skull, inte för egna syften, utan tvärtom använder den för att tjäna andra människor. För att göra vår tillvaro i samhället, i skolan, i familjen eller på arbetsplatsen bättre.

Där Gud alltmer kommit att bli en randfigur, där sviktar tron på att vi människor har ansvar för våra gärningar. Där man däremot har sett och förstått att det är Gud som är den som all makt kommer ifrån och att det är honom vi står under och ansvarar inför, där försöker man utöva man makt med osjälviskhet och underordna sig den som har makt med villighet.