Etikett: auktoritet

Är det farligt att tro på Bibeln?

Att Bibeln gör anspråk på att vara Guds Ord har jag visat i tidigare poster, till exempel dessa: Om Bibeln I  Om Bibeln II

Vi kristna tror på Gud och vill därför följa hans ord och vilja. Att en kristen vill göra som Gud den allsmäktige säger, kan man tycka då borde vara naturligt. Det låter som en truism, som något så fullständigt självklart att det bara är rena dumskallar som gör annorlunda. Men det märkliga inträffar, att högst intelligenta människor säger att de är kristna och tror på Gud, men de vill inte tro på det som Jesus säger, de vill inte tro som Bibeln lär. Detta är en oförnuftig och ologisk ståndpunkt. Vilket är problemet? Ja, det är inte att de saknar jordiskt förstånd. Problemet är inte förnuftsmässigt, det är andligt. Som sankt Paulus skriver till korintierna: En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. (2 Kor. 2:14) Att vara kristen handlar inte om att man är så smart, att man tror på Gud. Det hjälper inte inför Gud att vara professor. Det är många gånger tvärtom så, att en människa med all sin tankekraft bygger barriärer mot Gud. Jesus sade: Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket. (Matt. 18:3) Och han sade också: Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små. (Matt. 11:25) För kristendomen är inte till sin kärna att lära sig ett visst intellektuellt innehåll, utan att tro på Gud, att lita på Gud, sådan som man är.

Hur bör man då göra? Låt oss lyssna på vad sankt Paulus skriver senare i sitt andra brev till korintierna: Vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus. (2 Kor. 10:4f.)

Men är det inte farligt att blint tro på en auktoritet? Är det inte just detta som utmärker en sekt? Det beror naturligtvis på hur man definierar en sekt. Det finns olika definitioner.

När jag på åttiotalet läste grekiska på Uppsala universitet, minns jag hur läraren vid det första lektionstillfället frågade om det fanns någon Biblicum-student i gruppen, och när ingen sade att så var fallet, så uttryckte han en viss lättnad, och sade att det ju inte finns något så tokigt som att tro blint på något, att ha en auktoritet som man följer okritiskt. (Biblicum är ett bibelinstitut där Bibelns sanning och ofelbarhet försvaras.)

Ja, vad ska man säga om detta påstående? Det är klart att det ligger mycket i detta. Med jämna mellanrum hör vi förskräckliga berättelser om hur människor kommit med i osunda rörelser med starka ledare som lyckas dupera många. Vi har till exempel ganska nyligen haft den vedervärdiga historien i Knutby. Genom psykologiska mekanismer och raffinerade metoder blir de som dras med i sådana här rörelser kontrollerade och manipulerade.

Problemet med dessa sekter, menar dock jag, är inte att människorna som är med tror på något, att de tror att det finns något som står över dem som de ska följa. Problemet är att de blir utnyttjade och vilseledda och att de tror på något felaktigt. Men missbruket upphäver inte det rätta bruket, som man brukar säga. Att fanatikerna använder Bibeln på ett osunt sätt, ska inte hindra oss att använda den rätt. Motmedlet mot fanatism och obalans är inte lägga sig i det andra diket och inte tro något eller inte göra något.

Här tänker jag på det Livets-Ord-möte jag var på, också det på åttiotalet, som jag tycker är rätt belysande för hur det inte ska gå till. Det var ett stort möte med många hundra deltagare, jag har för mig att det var i en stor idrottshall, med stolar också på golvet. Ulf Ekman var en av talarna, och han sade: Ta nu upp era biblar allihopa! Och så håller ni upp dem högt i luften, och så säger ni alla med hög röst: ”Ja, jag tror på Bibeln”. Och så tog mötesdeltagarna upp sina biblar, och ropade så det skallade i lokalen: Ja, jag tror på Bibeln! Ja, jag tror på Bibeln!

Och visst är det utmärkt att tro på Bibeln, att tro på Gud, det ska vi göra. Helhjärtat! Men vi ska inte tro på människor, och förkunnarna ska inte använda psykologiska knep för att elda massorna. Kristna ska vara lugna och sakliga, noggranna med att ta reda på vad som är sant och att ta reda på vad det verkligen står i Bibeln, så att församlingen inte består av en skara människor som följer en stark, färgsprakande ledare. Ja, även om prästen inte skulle vara så entusiasmerande, eller kanske han till och med någon tycker att han är tråkig, så ska vi ändå gå lika ofta i kyrkan på söndagarna och stödja kyrkan med våra böner, vår kraft och våra pengar. Det som det kommer an på, är att prästen predikar Guds Ord och lever i enlighet med det.

Varför beskylls då bibeltroende lutheraner för att vara sekter? Svensson ser helt enkelt inte skillnaden. Det finns sekter med olika tokigheter som åberopar Bibeln som absolut auktoritet, men kritiken kommer inte stanna där. Hur balanserade och sakliga vi än är, hur mycket vi än är öppna och respektfulla, utan tvång eller hårt grupptryck, kommer vi få sektstämpeln på oss, och det helt enkelt därför att vi tror att vi måste följa Gud. Ty den moderna religionen går ut på att varje människa ska bestämma själv och att det inte finns någon objektiv, absolut sanning som man ska rätta sig efter. Fast så modern är denna religion inte, redan i begynnelsen sade djävulen till Eva: Skulle väl Gud ha sagt? Själva grundproblemet är människans uppror mot Gud. Och det har vi alla inom oss.

Om individ och makt

Vad är en människa? Vem bestämmer över en människa? Historien igenom har svaret, för det allra mesta i alla fall, varit att en människa måste följa Guds (eller gudarnas) vilja. Det här är något som gällde oavsett vilken religion man hade. Man har ansett att det finns något i tillvaron  som står över oss människor och som vi människor alltså står under. Om man inte sköter sig drabbas man av Guds/gudarnas ovilja och bestraffning, det har varit alldeles uppenbart.

I västvärlden är det dock många gånger inte så längre. Där framkom på 1700-talet, med början i Frankrike, en filosofisk och kulturell rörelse som kallas Upplysningen. I centrum står tron på människan. De stora naturvetenskapliga framstegen då gjorde att man fick en helt ny tilltro till människan kapacitet och förmåga. Det gick så bra för människan att man glömde bort Gud. Människan blev alltings mått. Upplysningen banade senare väg för existentialism, sekularisering och ateism. Vi har fått en individualism av stora mått.

Att västvärlden blivit människocentrerad syns på många sätt. Ett exempel är 1974 års regeringsform som fastslår att all offentlig makt utgår från folket och att makten utövas under lagarna. I den tidigare regeringsformen, från 1809, hette det ”Wi Carl med Guds Nåde”. Nu går det helt klart att förstå 1974 års grundlag rätt. Det är inte nödvändigtvis fel det som står (vi hoppar över den diskussionen), men alldeles uppenbart är det något som inte står men som stod förut, att vi människor står under Gud och att all makt kommer från honom.

Spelar detta någon roll? Ja uppenbarligen har detta paradigmskifte stor inverkan på hur vi uppfattar vår tillvaro. I den nya individualiserade tiden blir den enskilda människan den högst stående varelsen, och alla människor blir principiellt likställda. Att någon människa har makt över någon annan blir något fult. Ta ord som ”makt”, ”auktoritet” och  ”hierarkisk”. De har i vår tid fått dålig klang. De kopplas samman med förtryck och maktmissbruk. Ett annat ord som blivit utsorterat i denna moderna tid är givetvis också ”lyda”.

En anledning till att det blivit så här är förstås nazismen. På ett fruktansvärt sätt visade den hur fel det blir när man blint följer order. Som en reaktion har vi alltså fått en stark motvilja mot all underordning och maktutövning. Men från det ena diket har vi hamnat i det andra. Om man läser skildringar från förkrigstiden, så ser vi hur det var viktigt i samhället att följa samhällets normer och lagar. Till exempel hade lärare stor makt, och de tilläts till och med använda rotting för att genomdriva den. Nu har vi fått ett samhälle där många inte vågar säga åt en som bryter mot bestämmelserna. Låt mig ta ett exempel från min vardag, bussresor. I bussen är där till och med stora skyltar som visar att man  inte får sätta upp skorna på sätet mitt emot. Ändå sker det ofta. Men jag har hittills inte varit med om att någon sagt till den som bryter mot förbudet. Jag gör det inte själv heller.

Att ord (och företeelser!) som makt, auktoritet och hierarkisk kommit i vanrykte beror (delvis) på missbruk. Vad har hänt? Jo, de som hade makt missbrukade sitt ansvar. Men missbruk av något upphäver inte det rätta bruket. Lösningen är således inte att vi kastar bort dessa ord och företeelser, utan att de människor som har dessa uppdrag tar sitt ansvar och utövar sin makt inte för sin egen skull, inte för egna syften, utan tvärtom använder den för att tjäna andra människor. För att göra vår tillvaro i samhället, i skolan, i familjen eller på arbetsplatsen bättre.

Där Gud alltmer kommit att bli en randfigur, där sviktar tron på att vi människor har ansvar för våra gärningar. Där man däremot har sett och förstått att det är Gud som är den som all makt kommer ifrån och att det är honom vi står under och ansvarar inför, där försöker man utöva man makt med osjälviskhet och underordna sig den som har makt med villighet.