Om Bibeln I

En fras som används av kristna i olika samfund är att Bibeln är Guds Ord. Och det är den ju. Men det visar sig tyvärr rätt ofta att man menar olika saker med detta uttryck. Det blir så att detta uttryck i praktiken förvillar och döljer väsent­liga menings­skiljaktigheter. För att det ska bli tydligt vad det innebär att Bibeln är Guds Ord, vill jag därför framhålla fem saker. I dagens inlägg ryms den första punkten, så kommer resten sedan.

1/ Varje Ord i Bibeln är Guds Ord

2/ Den talar sant

3/ Dess tal är tillräckligt

4/ Den talar klart

5/ Den talar verkningsfullt

 1/ Varje Ord i Bibeln är Guds Ord

(Till det här avsnittet har jag fått mycket inspiration och hjälp av Siegbert W. Beckers lilla skrift: Den Heliga Skrifts verbalinspiration, utgiven av Kyrklig Samling i Lunds stift 1970.)

Är då varje enskilt ord i Bibeln Guds Ord? Ja, det är det. Bibeln är full av vittnesbörd om detta om vi ser efter vad det verkligen står. Låt oss börja med Bibelns förste författare, Mose. Han kallades av Gud en gång när han var ute och vallade sin svärfaders får. Gud talade till honom från den brinnande busken och kallade honom att föra Israels folk ut ur Egypten. Mose var dock inte så villig till detta, utan kom med invändningar. Han framhöll att han var en trög talare och inte kunde få ur sig orden. Men Gud sade till Mose: Gå nu! Jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall säga. (2 Mos. 4:12) Så ser vi att Gud gav Mose de ord han skulle tala.

Mose protesterade dock ytterligare, och sade att han inte dög. Då sade Gud till honom: Har du inte din bror Aron, leviten? Jag vet att han är en man som kan tala. […] Du skall tala till honom och lägga orden i hans mun, och jag skall lära er vad ni skall göra. […] Han ska vara som en mun för dig. Och du ska vara som Gud för honom. (2 Mos 4:14ff.)  Så när Mose sa till Aron vad denne skulle säga, stod han i Guds ställe gentemot Aron. Aron var en budbärare och lade inte in några egna tankar och idéer i det han sade, utan han var Mose mun. På samma sätt var Mose förmedlare av de ord han fick av Gud.

Att varje ord i Bibeln är Guds ord ingår i det vi menar när vi använder termen verbalinspiration. ”Verbal” betyder ju att det har med ord att göra (verbum på latin betyder ”ord”), det är enkelt, men ordet ”inspiration” är litet knepigare. Ofta använder man ordet ”inspiration” för att ange bearbetning. Man kan till exempel säga: När N.N. skrev sin bok, var han inspirerad av den tyske filosofen Nietzsche.  Det betyder att författaren blandade in en del av Nietzsches tankar i sin bok. Det kan vara mycket eller litet. Kanske finns där någon mening som är citerad direkt från Nietzsche, men boken är ändå författarens eget verk, och vi kan inte använda den som bevis på vad som är Nietzsches mening, för i så fall ska vi gå till Nietzsches egna skrifter och uttalanden. Men i ordet verbal­inspi­ration betyder inspiration att Gud har så att säga andats i varje ord (inspiro på latin betyder ”andas/blåsa in i”).

När sedan Mose och Aron kom till farao, så sade de: Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk! (2 Mos. 5:1) De gjorde anspråk på att tala Herrens ord.

I det här sammanhanget används ordet profet på ett sätt som visar på verbalinspirationen. I 2 Mos. 7:1 står det: Herren sade till Mose: ”Se, jag har satt dig att vara som Gud för farao, och din bror Aron ska vara din profet. Så ser vi att en profet är en som talar för en annan. Denna definition av ”profet” framgår också tydligt där Mose förutsäger Messias, i 5 Mos. 18:18f.: En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är lik dig, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag befaller honom.  Och om någon inte lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, skall jag själv utkräva det av honom.

Kanske invänder någon att det här bara berör det som Mose talade, att han visserligen hade uppdraget att tala Guds Ord, men att det inte skulle gälla det som han skrev. Men Mose fick flera uppmaningar av Gud att skriva ner hans ord. Till exempel när Mose var med Gud den andra perioden om fyrtio dagar där Gud uppenbarade sitt Ord för Mose, sade Herren till honom: Skriv upp åt dig dessa ord. (2 Mos. 34:27) Och mot slutet av femte Mosebok står det: Om du [Israels folk] inte noggrant följer alla ord i denna lag som är skrivna i denna bok, så att du fruktar detta härliga och fruktansvärda namn ”Herren, din Gud” då skall Herren sända mycket svåra plågor över dig och dina efterkommande . (5 Mos. 28:58f.) Mose gjorde ingen skillnad på de ord han skrev eller de ord han talade, han gjorde båda sakerna på Guds uppdrag. Alla orden kom från Gud. Antingen var Mose Guds sändebud, som talade och skrev Guds Ord, eller också var han komplett galen.

Låt oss titta på andra bibelböcker också. Jesaja skriver om sin kallelse: Och jag hörde Herrens röst. Han sade: ”Vem skall jag sända och vem vill vara vår bud­bärare?” Då sade jag: ”Här är jag, sänd mig!” (Jes. 6:8) Och eftersom Jesaja var Herrens budbärare, är hans bok inte hans egna tankar om Gud, utan hur Gud verkade genom honom. Endast därför kan han skriva många gånger i sin bok Så säger Herren.

De som inte tror att varje ord i Bibeln är Guds eget ord, de säger ibland att de tror att Guds Ord finns i Bibeln, men att varje ord inte är Guds Ord. Låt oss igen ta fram vår tänkta författare som skrev en bok som vi vet var inspirerad av Nietzsche, men att vi inte hade tillgång till någonting som Nietzsche själv hade skrivit. Om vi då skulle försöka fastställa Nietzsches filosofi, då kunde vi aldrig med säkerhet fastslå någonting. Några centrala huvudpunkter kanske kunde framstå som sannolika, men över allting skulle råda en stor osäkerhet. Man skulle hela tiden behöva reservera sig. Vi skulle inte kunna säga med fullkomlig visshet: Detta är Nietzsches mening, detta är Nietzsches lära. Först om vi hade tillgång till Nietzsches egna skrifter kunde vi med säkerhet fastslå vad i boken som var uttryck för Nietzsches filosofi.

Ungefär så här tror många kristna idag att det är med Bibeln. Sanningen finns nog där, men man vet inte riktigt var. Men de är förvillade. Varje ord i Bibeln är Guds eget ord! Gud har talat! Om man inte sett detta blir allting osäkert.

När Jeremia kallades, var han till en början motvillig, men Gud svarade honom: ”Säg inte: Jag är för ung, utan gå vart jag än sänder dig och tala vad jag än be­faller dig.” (Jer. 1:7) Och Jeremia beskriver det han fick från Gud att för­kun­na så här: Herrens ord kom till mig. (Jer. 1:4 m.fl.) Så ser vi att profeterna fick själva orden från Gud. Varje ord är Guds Ord.

De som inte tror att hela Bibeln är Guds Ord, försöker förstås finna argument mot det. De försöker bland annat slå in en kil mellan profeternas talade ord och de böcker de skrev. Men det håller inte. De böcker som profeterna skrev är Guds Ord i sin helhet. Se till exempel i Jeremias tjugofemte kapitel, där Herren Sebaot säger: Jag skall låta alla de ord som jag har talat mot det landet [Babel] gå i uppfyllelse, allt som är skrivet i denna bok och som Jeremia har profeterat mot alla hednafolk. (Jer. 25:13) Profeterna talade Guds Ord, och de skrev Guds Ord.

Ja, så här skulle vi kunna fortsätta med alla profeterna. Det framgår av deras böcker att de var Guds direkta sändebud. Och så tog också judafolket emot deras böcker. Med stor vördnad bevarade de dessa skrifter. Så småningom blev Gamla Testamentet fullständigt. Där är historiska, profetiska och poetiska böcker, och alla de 39 böckerna behandlades med samma vördnad. Herren befallde genom Mose: Allt vad jag befaller er skall ni vara noga med att följa. Du skall inte lägga något till det och inte ta något därifrån. (5 Mos. 12:32) Så behandlade judarna alla GT:s böcker, man fick inte ändra ett enda ord, för de är Guds ord. Den judiske historikern Flavius Josefus från 1 århundradet skriver att det har blivit en självklarhet för judarna att varken lägga till eller ta bort någonting från dem [dvs. de bibliska böckerna].

Kommer vi så framåt i tiden till Nya testamentets tid ser vi hur Nya testa­men­tet behandlade Gamla testamentet. Överallt ser vi hur det som sägs förutsätter att det är Gud som talat i GT. GT är inte en mänsklig berättelse om Gud, utan GT är Guds eget ord. Matteus skriver om Jesu födelse: Allt detta skedde, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten. (Matt. 1:22)

Nya testamentet ställer samma anspråk som Gamla testamentet. Apostlarna förkunnar Guds Ord, och varje ord är Guds Ord. Precis som profeterna var apost­larna Guds sändebud och budbärare. Jesus sände ut sina 12 lärjungar och sade: Den som tar emot er tar emot mig och den som tar emot mig tar emot honom som har sänt mig. (Matt. 10:40) Så som Gud sände profeterna i gamla testamentet att vara hans mun, sände Kristus apostlarna. De blev på ett sär­skilt sätt utrustade av Kristus för detta: Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er. (Joh. 14:26)

Efter Kristi himmelsfärd blev även Paulus en apostel, och därför skrev han till Korintierna: Kristus har […] sänt mig för att […] predika evangelium (1 Kor. 1:17) Och i nästa brev till dem skrev han: Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. (2 Kor. 5:20) Och om sin förkunnelse skrev han: Detta förkunnar vi också, inte med ord som mänsklig visdom lär utan med ord som Anden lär. (1 Kor. 2:13) Så ser vi så tydligt att själva orden kom från Gud.

Eftersom Paulus var Guds sändebud och talar Guds Ord kan han skriva att han predikar Guds evangelium (t.ex. 2 Kor. 11:7) eller Kristi evangelium (t.ex. Rom. 15:19). Men inte bara det, utan eftersom han är en apostel skriver han också mitt evangelium (Rom. 16:25) och vårt evangelium (1 Tess. 1:5). Jag som präst är också Guds sändebud, jag predikar Guds evangelium, men jag skulle aldrig drista mig att påstå att ni måste lyssna till mitt evangelium! Men Paulus var Guds direkta språkrör. Varje ord han predikade, muntligen och skriftligen, var talat direkt av Gud.

Det var alltså likadant med Paulus ord som med profeternas. När Elia uppväckte änkans son i Sarefat sade kvinnan till honom: Nu vet jag att du är en gudsman och att Herrens ord i din mun är sanning. (1 Kon 17:24) Och till Tessalonikerna skrev Paulus: Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som ett ord från människor utan som Guds eget ord. (1 Tess. 2:13)

Nu har jag visat att Bibeln är Guds Ord, och att det betyder att varje ord är Guds ord. Jag har citerat många bibelverser som visar att det är så. Allra sist i denna avdelning ska jag så citera de två ställen som säger det rakt ut: Ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud. (2 Petr. 1:21) och Hela Skriften är utandad av Gud (2 Tim. 3:16)

Motståndarna till verbalinspirationen angriper den, och säger att den bara bygger på två bibelverser, varav den ena står i en bibelbok som inte var allmänt erkänd i fornkyrkan. Till det säger vi, att det för all del räcker med ett enda bibelställe för att bevisa något, men framför allt är det ju så att läran om verbalinspirationen inte hade behövt något av dessa två ställen, för den bygger på hela Bibeln och återfinns på väldigt många ställen, som vi sett. Så fort vi i Bibeln ser något om hur den kommit till, ser vi att det som sägs visar på verbalinspirationen: Varje ord i Bibeln är Guds Ord.

En reaktion till “Om Bibeln I

Kommentarsfältet är stängt.