Månad: februari 2017

Reformationen 500 år: Sola fide – Av tro allena

Vad innebär det att vara lutheran? Jag tänkte vi skulle stanna något litet vid tre av reformationens grundsatser, vid de tre sola. Sola är latin och det är ett adjektiv som betyder ”allena”. Vi har det ordet i svenska till exempel när vi säger att någon spelar solo. Dessa tre grundsatser är sola scriptura, sola gratia och sola fide. Det betyder Skriften allena, nåden allena och tron allena. Dessa tre hänger samman. Den kristna tron är som en guldring, sade Luther, om man tar bort någon del av ringen, så har man inte längre någon ring. Alla delar hänger ihop. Frälsning genom tron allena kan vi säga är det allra viktigaste, men hur ska man få tron om man inte har Guds ord, Skriften? Tron kommer ju av Guds Ord. Om vi inte har Guds Ord kan det inte finnas någon kristen tro. Och på samma sätt, vad hjälper det att tro att Skriften är sann om man inte tror på Jesus? Som ni märker är kristendomens delar liksom ihopklistrade med varandra och beroende av varandra. Men jag måste ju börja någonstans, så jag börjar med sola fide.

SOLA FIDE

Sola fide – Av tro allena. En människa blir frälst bara av tro, genom tron allena. Gärningar duger inte inför Gud, för att bli frälst. Att mena att vi kan beveka Gud med våra gärningar är alldeles tokigt. En människa blir frälst bara av tro, sola fide. Detta var den upptäckt Luther gjorde när han satt och studerade i sin studer­kammare i tornet i Wittenberg. Hans hus finns kvar, men inte det torn där han satt. Allt som är kvar är en igenmurad dörröppning som ledde till tornet där Luther satt när han upptäckte sola fide. Men denna reformationens stora upptäckt kan vi ju ha kvar, oavsett vad det finns för hus i Wittenberg idag.

Jag tror att vi kan ha svårt att förstå hur oerhörd Luthers upptäckt var. Vi lever i ett helt annat samhälle, vi har en helt annorlunda bakgrund. På Luthers tid var nämligen alla människor medvetna om att de var syndare. De visste att de brutit mot Guds lag, och att de av sig själva var värda straff. Därför sökte de efter frälsning. Och de försökte göra allt möjligt för att slippa undan Guds dom. De försökte göra bot och på så sätt blidka Gud. De ville genom sina gärningar få en nådig Gud. Denna bot kunde bestå i många olika saker: fastor, allmosor, att man läste olika böner många gånger, späkningar, pilgrimsfärder eller att gå i kloster. Nu var det förstås inte alla som gick i kloster eller genomförde pilgrimsvandringar, för det klarade de inte. Men alla var medvetna om Guds vrede och visste att de behövde kämpa för att få en nådig Gud.

Ja, människorna på Luthers tid var medvetna om Guds vrede, men det kan man verkligen inte säga om vår tid som vi lever i. Den allmänna tron är ju dels att Gud inte finns, och om han skulle finnas är han ju god, och därför skulle han aldrig komma på tanken att bestraffa synden eller syndaren. Så menar man.

Kanske blir vi påverkade av vår tids föreställningar? För att bättre förstå vad sola fide betyder, låt oss tänka på att Gud hatar synd. I Bibeln möter vi Guds vrede klart och tydligt. Tänk på hur Gud dränkte den syndiga världen på Noas tid, det var bara åtta människor som överlevde. Eller tänk på städerna Sodom och Gomorra som Gud lät det regna eld och svavel över grund av deras syndiga leverne. Bara fyra människor kom undan. De andra dog en smärtsam död.

Människor av idag som läser om detta, de tänker att den kristna Guden är elak och dum. Men vi kristna måste akta oss för att tänka så om Gud. Gud är rättvis. Låt oss jämföra med något som tyvärr händer rätt ofta, en människa har gjort något brottsligt, till exempel förskingrat pengar eller slagit någon annan illa så han skadas, det kallar vi misshandel. Är domaren elak om han utdömer böter för detta? Nej, inte är han det. Han utför ju sitt arbete att skydda lag och ordning i samhället. Det är rätt och riktigt att brottslingarna straffas. Så ska vi tänka om Gud när vi läser i Bibeln om Guds straff. Gud är rättvis. Den som tycker att Guds straff är för hårda har inte förstått allvaret i synden.

Martin Luther tänkte mycket på Guds straff. Han berättar själv så här: Men jag insåg att hur oförvitligt jag än levde som munk, var jag likväl en syndare inför Gud. Därför hade jag ett mycket oroligt samvete.

Luther visste att han var syndare, och att han förtjänade evigt straff. Han hade försökt bli frälst på gärningarnas väg, genom att göra goda gärningar och leva fromt. Så lärde – och lär ännu – romersk-katolska kyrkan. Men han lyckades inte med det. Då upptäckte han sola fide. Att vi blir frälsta genom tro. Inte genom något vi gör. Bara genom tro, genom tron allena. Som det står i Romarbrevet 1:17: Den rättfärdige skall leva av tro. Eller i Johannesevangeliet 3:16: Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.      

(Fortsättning följer i nästa post)

Ska man vara tolerant?

Bör vi kristna vara toleranta? Svaret är förstås: Det beror på vad det gäller. Ibland ska man vara tolerant, men ibland ska man inte. Ack, alla dessa mänskliga bedömningar! De gör det svårt för oss människor. Det är mycket lättare att se på världen i ett antingen-eller-perspektiv. Svart och vitt, det är enklast så.

När det gäller att förhålla sig till olika saker, så finns alltid minst två möjligheter. Det finns olika perspektiv, och det gäller att hålla balansen mellan dessa. Även goda, bra tankar och saker kan överdrivas och tillämpas fel.

Nåväl, nu var det tolerans som var ämnet. Ska vi vara toleranta? Ja, vi ska vara toleranta i många frågor. Vi ska till exempel vara toleranta när det gäller våra medmänniskors fel och brister. Men detta måste förstås rätt! Aposteln skriver om de kristnas förhållande till varandra: Var ödmjuka och milda på allt sätt. Visa tålamod och ha fördrag med varandra i kärlek.  (Ef. 4:2) Men detta betyder inte att vi ska acceptera och godkänna synden som sådan. Synden är från djävulen, och den är ond. Och vi ska inte ha överseende med synden, den ska fördömas, men syndaren ska vi ha tålamod med. Vi är alla syndare, och Gud har i Kristus visat oss en ofattbar godhet när han älskade oss syndiga människor och sände honom att dö för oss. I Fader vår har Kristus lärt oss att be: Förlåt oss våra synder, liksom vi förlåter dem som är oss skyldiga.

Detta milda sinne står inte i strid med att fördöma synden, till exempel som sankt Paulus skriver till Galaterna: Om någon predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse. För den falska läran kommer inte från Gud, utan från djävulen. När det gäller Guds Ords Sanning ska vi inte vara toleranta. Jesus sade: Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar (Joh. 8:31) och han sade också: Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. (Joh. 14:6) Är inte detta intolerant? Jo, verkligen! Men i saker där Bibeln lär något, måste vi låta människotankarna fara. Jesus befallde sin kyrka vid sin himmelsfärd: Lär dem [lärjungarna] att hålla allt vad jag har befallt er (min markering, Matt. 28:20).

Vår tid är sedan mer än hundra år subjektivistisk, ja till och med nihilistisk. Det anses allmänt att det inte finns någon absolut Sanning. Och i samhället kan vi leva med denna relativism. Vi får leva tillsammans med andra människor vilken tro de än har. Så när jag ska köpa mitt bröd, frågar jag inte efter om bagaren är kristen, ateist eller muslim, utan jag köper av den som bakar det godaste brödet till ett bra pris.

Men denna relativism och tolerans har tyvärr spridit sig och nästlat sig in även i de kristna kyrkorna när det gäller läran. Nu är den nära allenarådande. Även i mer konservativa kyrkor och rörelser, ja till och med bland dem som kallar sig lutherska, tolererar man olika mening om vad Guds Ord lär. Sist vill jag därför citera Luther:

Martin Luther 1535 över Gal. 5:10

På liknande sätt (som Paulus) håller vi nu för bannlysta och fördömda dem som påstår, att artikeln om Herrens lekamens och blods sakrament är osäker, eller våldför sig på Kristi ord vid nattvardens instiftelse. Vi håller ytterligt strängt på att alla artiklar i den kristna läran, både stora och små (fast för oss ingen är liten), skall vara rena och vissa. Det är i högsta grad nödvändigt. Ty läran är vårt enda ljus, den lyser och leder oss och visar oss vägen till himlen. Om den bringas att vackla på någon punkt, måste det hela komma i gungning. Om det sker, kan kärleken inte hjälpa oss. Vi kan bli frälsta utan kärlek och endräkt i vårt förhållande till sakramentarierna, men vi kan det inte utan ren lära och tro. I övrigt vill vi gärna visa kärlek och leva i endräkt med dem som tillsammans med oss tänker kristligt om den kristna lärans alla artiklar. Ja, så vitt det på oss ankommer skall vi också hålla frid med våra fiender och be för dem som på grund av okunnighet smädar vår lära och förföljer oss, men inte så mot dem, som med vett och vilja och i strid med sitt samvete våldför sig på en eller flera av den kristna lärans artiklar…

Därför gäller det, som jag ofta säger, att noga skilja läran från livet. Läran är himlen, livet är jorden. I livet finnes synd, villfarelser, orenhet och bittert elände. Där skall kärleken ha överseende, finna sig i åtskilligt, låta sig bedragas, tro, hoppas och uthärda allt, där skall syndernas förlåtelse regera, bara inte synden och villfarelsen försvaras. Men i läran finnes ingen villfarelse, och därför behöver den inte syndernas förlåtelse. Läran och livet kan således inte alls jämföras. En enda prick av läran är förmer än himmel och jord (Matt. 5:18). Därför tillåter vi inte, att den träds förnär, ens i det minsta. Gentemot villfarelser i levernet däremot förstår vi utmärkt väl att vara överseende… Men vår lära är ren, Gud vare lov. Alla våra trosartiklar är fast grundade i den heliga Skrift.

Konkordieboken och konsekrationen

Den senaste tiden har jag sysselsatt mig med att skriva en uppsats som är för lång för att läggas in på bloggen. Den passar för dem som önskar litet mer att bita i. Därför lägger jag här bara en länk till artikeln, som har titeln Konkordieboken och konsekrationen.

Bakgrunden är att det i Sverige även bland bekännelsetrogna lutheraner tyvärr finns oenighet om vad Bibeln och bekännelseskrifterna lär om konsekrationen. Också inom Missionsprovinsen finns oklarhet här.

Om kyrkan II

Den kyrka vi bekänner i trosbekännelsen, är – som jag visade i förra posten om kyrkan – en osynlig gemenskap av alla de som hör Jesus Kristus till. Han är vinträdet, vi är grenarna.Om denna kyrka bekänner vi att den är ”allmännelig”. Vad betyder det? Vi  använder egentligen inte det ordet förutom i trosbekännelsen.

I nicenska trosbekännelsen, som är på grekiska, står det om kyrkan att den är katholiké (καθολική), och i den apostoliska, som är på latin, står det catholica. Vi börjar med att se om katholiké finns i NT, men det gör det inte. Det finns inte i Septuaginta heller. (Där finns dock ett närbesläktat ord.)  Vi kan använda ordet som det är, och även på svenska säga katolsk, men det hjälper oss inte i att komma fram till vad det betyder. Enligt det engelska standardlexikonet betyder katholiké ”general”, d.v.s. allmän. Andra engelska lexikon har ”universal”, vilket passar mycket bättre i trosbekännelsen. ”General” betyder ju vanlig, generell, och det passar inte om kyrkan. ”Universal” däremot betyder universell, och det passar bra. Om vi ser på ordet etymologiskt, så består det av två grunddelar, kata och holos, som betyder ungefär ”enligt helheten”. Till kyrkans katolicitet hör att den omfattar alla, det vill säga alla de heliga, de i hjärtat kristna, i alla tider.Vi är förenade i Kristus med alla de heliga i alla tider. Kyrkan är allmännelig, den går genom alla tider och folk. Den är universell.

När man i fornkyrkan sade att kyrkan var katolsk, så hade det en motsats, nämligen att vara schismatisk och irrlärig. Kättarna var inte katolska, för de höll inte fast vid helheten. De överbetonade någon del och förvrängde den. De som höll fast vid den apostoliska kyrkan var också katolska, de höll fast vid hela sanningen.

(Litet utanför ämnet kan jag tillägga, att detta är något att begrunda, att villolärare ofta har blivit varse något som är fel, men deras lösning är inte den rätta. I allmänhet ligger det något litet korn av sanning till och med i den värsta villolära, men med slagsida och obalans. Därför måste vi kristna öva oss i att se ur olika perspektiv och med balans. ”Å ena sidan – å andra sidan” är något vi alla bör öva oss i, inte bara att säga, utan att tänka. Läser man till exempel Konkordieformeln ser man hur noggrant de belyser de olika läropunkterna för att behålla helheten och balansen. De avgränsar sig åt olika håll.)