Månad: januari 2020

Predikan

Det finns en predikan utlagd för 3 söndagen efter Trettondedagen, Matt. 8:14-17, Om de onda andarna (Jakob Fjellander)

Den finns under knappen (menyvalet) Predikningar III (välj uppe till höger på sidan), både som mp3 (ljud) och som text.

Jag vill också informera om, att det läggs ut en predikan som text varje sön- och helgdag på www.luk.se , välj ”Predikningar” i vänstermenyn.

Hade biskop Giertz rätt?

I Galaterbrevets tredje kapitel ställer aposteln Paulus tro mot laggärningar. Han pekar på hur redan Abraham blev rättfärdig genom tro och säger sedan att Mose lag inte kan göra löftet till Abraham om intet:

Bröder, jag vill ta ett exempel från vardagen: inte ens en människas testamente som har vunnit laga kraft kan göras ogiltigt eller få något tillägg. Nu gavs löftena åt Abraham och hans avkomma. Det heter inte: ”och åt dina avkomlingar”, som när man talar om många, utan som när det talas om en enda: och åt din avkomling som är Kristus. Vad jag menar är detta: ett testamente som Gud själv i förväg har gett laga kraft, kan inte upphävas av lagen som gavs fyrahundratrettio år senare, så att löftet skulle sättas ur kraft. Ty om arvet beror på lagen, beror det inte på löftet. Men åt Abraham har Gud gett arvet genom ett löfte.

De fyrahundratrettio åren som aposteln nämner, är tiden som israeliterna var i Egypten, och det här har gett en del teologer huvudbry. (2 Mos. 12:40: Den tid som Israels barn hade bott i Egypten var 430 år.) För tiden från löftena till Abraham tills Mose lag gavs är omkring 645 år, för det var omkring 215 år efter löftet till Abraham först gavs tills Israels folk for till Egypten. Tidsangivelsen stämmer alltså inte, anser man ofta. Biskop Bo Giertz (1905-1998), som måste tillerkännas klara förtjänster för sina bidrag till kristen tro och gestaltningen av svenskt kyrkoliv, löste det så här i sin kommentarserie till nya testamentet, (och han måste allvarligen kritiseras för detta):

Paulus framhåller att den [lagen] gavs 430 år efter löftet till Abraham. Det står i Andra Mosebok (12:40) att Israel var 430 år i Egypten. Det bör alltså ha förflutit längre tid än så mellan Abraham och Moses. Paulus nämner alltså en ungefärlig siffra. Det är ju inte hans mening att lämna en exakt kronologisk uppgift (så som man skulle ha gjort i en uppslagsbok eller en historisk uppsats) utan bara att visa, att lagen blev given långt efter löftet. Alltså har själva siffran ingen betydelse. Så är det ofta med de notiser om yttre förhållanden som vi får i Bibeln. Man ska inte läsa dem så som man läser uppgifterna i en uppslagsbok utan minnas de ord av Luther, som vi redan citerat: ”Det må räcka att vi har några drag och en sammanfattning av förloppet, varav vi kan hämta exempel och undervisning.” 

Här vill jag säga:

Paulus uppgift är korrekt

Aposteln ställer löftets tid (förbundet/testamentet med Abraham) mot Mose lag. Men löftet till Abraham gavs inte bara en gång, utan det upprepades, först till Abraham (1 Mos. 12:1ff., 15:5f., 17:4ff., 22:15ff.) och sedan till Isak och Jakob (26:3ff., 28:13f., 35:9ff., 46:3f.) Så den tid som Paulus anger, är inte menad att vara från första löftet till Abraham, utan avser tiden från alla löftena till Mose lag. Se särskilt hur det sista löftet gavs just när Jakob for till Egypten (46:1ff.). Tiden stämmer alltså precis. Biskop Giertz hade fel.

Skriften är sann

Detta är inte någon mindre bisak. Giertz’ ståndpunkt undergräver Bibelns trovärdighet. Men, säger någon, ”Bibeln är ju en bok skriven av människor. Det är väl inget konstigt om där är några saker som inte stämmer?” Problemet är dock att Bibeln är Guds eget ord till oss människor. Så Giertz’ ståndpunkt undergräver Guds trovärdighet. ”Det rör ju inte de andliga sanningarna, bara historiska detaljer” säger någon. Men Jesus sade: Om ni inte tror när jag talar till er om det som hör jorden till, hur skall ni då kunna tro, när jag talar till er om det som hör himlen till? (Joh. 3:12) Det är uppenbart ohållbart att försöka skilja de andliga utsagorna i Bibeln från de jordiska på så vis att man menar att de jordiska, historiska uppgifterna kan vara felaktiga men de andliga är sanna och trovärdiga. Skulle Gud den allsmäktige när han talar till människorna blanda in historiska felaktigheter i sitt budskap? Om en trumpet ger en otydlig signal, vem gör sig då redo till strid? frågar sankt Paulus korintierna (1 Kor. 14:8).

Giertz återger Luther fel

Förutom att Giertz lär falskt om Bibeln, så återger han inte Luthers ståndpunkt korrekt. Luther har aldrig ifrågasatt att Bibeln är helt och hållet sann. Giertz’ Luthercitat säger inte att det finns fel i Bibeln, utan att Bibeln ibland inte ger en fullständig beskrivning av alla detaljer, av allt som hände. Bibelns syfte är inte att vara en historisk uppslagsbok med fullständiga beskrivningar, utan att vara Guds trovärdiga och sanna budskap till oss människor. Allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp skriver aposteln (Rom. 15:4)

Jag låter det räcka med ett citat av Luther från Stora Katekesen för att visa att han trodde att Bibeln är Guds ord och därför utan fel:

Jag och min nästa, korteligen alla människor, må taga fel och bedraga, men Guds ord kan icke taga fel. 

 

Mer att läsa om Skriftens Sanning:

Om Bibeln I  (på denna blogg)

Om Bibeln II (på denna blogg)

Bibeln, vetenskapen och förnuftet  (JF)

Sanningens ord (Staffan Bergman)

 

 

Varför döper vi barn?

Varför döper vi barn? Naturligtvis är svaret ”För att det är Bibelns lära”, men vilket är då syftet enligt Bibeln med att döpa barn? Svaret kan helt enkelt sammanfattas: För att de ska bli Guds barn och frälsta. För att de innefattas i Missionsbefallningen: Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut. (Matt. 28:18-20)

Detta hänger ihop med att de inte redan av sig själva är Guds barn innan de har blivit döpta. För Jesus säger: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike. (Joh. 3:3) För att bli Guds barn måste man alltså födas på nytt. Och Jesus säger själv strax efteråt, en gång till: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Detta bibelställe är tydligt och klart, en människa måste bli född på nytt för att bli Guds barn. Låt oss för ett ögonblick bortse från frågan om Jesus här talar om dopet (jag läste en gång en artikel som hävdade att ”vatten” här betyder Ande. Det naturliga är att ”vatten ” betyder ”vatten”, men som sagt, vi lämnar det en stund.). Oavsett hur man blir frälst (med ”vatten och Ande”  eller ”Ande och Ande”), så står det dock klart att man måste bli född på nytt för att bli Guds barn. Som aposteln Paulus skriver till Efesierna: Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra. (Ef. 2:3)

Ändå finns det de som vill vara kristna som är emot barndopet. Dem frågar jag: Kan inte barn bli frälsta? Och om de svarar ”Jo”, så blir nästa fråga: Hur får de då Guds Ande om inte i dopet?  Jag har ännu inte sett någon besvara den frågan, utan vanligen hävdar man att barnen av sig själva tillhör Guds rike. Men det stämmer inte med Bibelns undervisning, som vi sett ovan.

Men, invänder någon med baptistisk dopsyn, enligt Nya Testamentet är dopet ett troendedop. Vi ska bara döpa dem som tror, dem som bekänner den kristna tron.  Och eftersom de små barnen inte bekänner den kristna tron, tror de inte. Så menar man.

Men än en gång, hur går det då med de små barnen? Då är de hopplöst förlorade, om de inte kan tro, för i så fall skulle det inte finnas någon frälsning för dem. Det står i Hebreerbrevet: Utan tro är det omöjligt att behaga Gud. (Hebr. 11:6) Eller i Romarbrevet: Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar. (Rom. 3.28)  Eller i Efesierbrevet: Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. (Ef. 2:8)

Så baptisternas argument om att barnen inte kan tro bevisar för mycket, det blir omöjligt att tillämpa, eftersom det leder till att alla små barn går förlorade, eftersom de – enligt den baptistiska uppfattningen – inte kan tro. (Ett alternativ är förstås att vara konsekvent och lära att alla små barn går förlorade om de dör innan de fått förstånd. Men detta hävdar ingen, vad jag vet.)

Här är det läge att fundera över vad tro är! Måste förståndet vara utvecklat för att man ska kunna tro på Jesus? För Jesus säger att barn tror på honom. I Matt. 18 tar Jesus fram ett barn som föredöme för oss vuxna, och säger sedan Men den som förleder en av dessa små som tror på mig. Och i Lukas 18 säger Jesus: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig ditin. Och här står det i grekiskan att det var spädbarn (βρέφη – brefe) som man bar fram till Jesus!

Barn kan alltså tro enligt Bibeln. Vi ska emellertid inte läsa in något som inte står i texten om barnens tro. Om personen är äldre märks tron tydligt genom bekännelsen, men spädbarnen kan ju inte tala ännu. Deras tro är på så vis annorlunda.

Ett sätt att komma från det här för en baptist är att till exempel hävda att barn inte har någon synd och därför inte behöver någon frälsning. Men enligt Bibeln är döden en konsekvens av synden (Rom. 6:23), och barn kan dö. Och kung David säger: De ogudaktiga är avfälliga ända från födelsen. (Ps. 58:4) Så barn är inte syndfria i sig själva. De behöver födas på nytt.


Problemet idag i Sverige med dem som förespråkar en baptistisk dopsyn är att de ofta inte upprätthåller den. Baptistkyrkan har gått samman med dem som tolererar/tillämpar barndop, med Metodisterna och Missionskyrkan. Och i pingstförsamlingar kan man ofta idag vara medlem som blott barndöpt. Förr begärdes det alltid att man skulle döpa om sig för att få bli medlem. Så har den ekumeniska rörelsen och relativismen gjort att den konsekventa baptistiska dopsynen är sällsynt. Att man förlorat tron på Sanningen är minst lika illa som att tro fel om dopet. Men det får bli ett annat inlägg.