barndop bibliskt – stpauli.live

Varför döper vi barn? Naturligtvis är svaret ”För att det är Bibelns lära”, men vilket är då syftet enligt Bibeln med att döpa barn? Svaret kan helt enkelt sammanfattas: För att de ska bli Guds barn och frälsta. För att de innefattas i Missionsbefallningen: Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut. (Matt. 28:18-20)

Detta hänger ihop med att de inte redan av sig själva är Guds barn innan de har blivit döpta. För Jesus säger: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike. (Joh. 3:3) För att bli Guds barn måste man alltså födas på nytt. Och Jesus säger själv strax efteråt, en gång till: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Detta bibelställe är tydligt och klart, en människa måste bli född på nytt för att bli Guds barn. Låt oss för ett ögonblick bortse från frågan om Jesus här talar om dopet (jag läste en gång en artikel som hävdade att ”vatten” här betyder Ande. Det naturliga är att ”vatten ” betyder ”vatten”, men som sagt, vi lämnar det en stund.). Oavsett hur man blir frälst (med ”vatten och Ande” eller ”Ande och Ande”), så står det dock klart att man måste bli född på nytt för att bli Guds barn. Som aposteln Paulus skriver till Efesierna: Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra. (Ef. 2:3)

Ändå finns det de som vill vara kristna som är emot barndopet. Dem frågar jag: Kan inte barn bli frälsta? Och om de svarar ”Jo”, så blir nästa fråga: Hur får de då Guds Ande om inte i dopet? Jag har ännu inte sett någon besvara den frågan, utan vanligen hävdar man att barnen av sig själva tillhör Guds rike. Men det stämmer inte med Bibelns undervisning, som vi sett ovan.

Men, invänder någon med baptistisk dopsyn, enligt Nya Testamentet är dopet ett troendedop. Vi ska bara döpa dem som tror, dem som bekänner den kristna tron. Och eftersom de små barnen inte bekänner den kristna tron, tror de inte. Så menar man.

Men än en gång, hur går det då med de små barnen? Då är de hopplöst förlorade, om de inte kan tro, för i så fall skulle det inte finnas någon frälsning för dem. Det står i Hebreerbrevet: Utan tro är det omöjligt att behaga Gud. (Hebr. 11:6) Eller i Romarbrevet: Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar. (Rom. 3.28) Eller i Efesierbrevet: Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. (Ef. 2:8)

Så baptisternas argument om att barnen inte kan tro bevisar för mycket, det blir omöjligt att tillämpa, eftersom det leder till att alla små barn går förlorade, eftersom de – enligt den baptistiska uppfattningen – inte kan tro. (Ett alternativ är förstås att vara konsekvent och lära att alla små barn går förlorade om de dör innan de fått förstånd. Men detta hävdar ingen, vad jag vet.)

Här är det läge att fundera över vad tro är! Måste förståndet vara utvecklat för att man ska kunna tro på Jesus? För Jesus säger att barn tror på honom. I Matt. 18 tar Jesus fram ett barn som föredöme för oss vuxna, och säger sedan Men den som förleder en av dessa små som tror på mig. Och i Lukas 18 säger Jesus: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig ditin. Och här står det i grekiskan att det var spädbarn (βρέφη – brefe) som man bar fram till Jesus!

Barn kan alltså tro enligt Bibeln. Vi ska emellertid inte läsa in något som inte står i texten om barnens tro. Om personen är äldre märks tron tydligt genom bekännelsen, men spädbarnen kan ju inte tala ännu. Deras tro är på så vis annorlunda.

Ett sätt att komma från det här för en baptist är att till exempel hävda att barn inte har någon synd och därför inte behöver någon frälsning. Men enligt Bibeln är döden en konsekvens av synden (Rom. 6:23), och barn kan dö. Och kung David säger: De ogudaktiga är avfälliga ända från födelsen. (Ps. 58:4) Så barn är inte syndfria i sig själva. De behöver födas på nytt.

Problemet idag i Sverige med dem som förespråkar en baptistisk dopsyn är att de ofta inte upprätthåller den. Baptistkyrkan har gått samman med dem som tolererar/tillämpar barndop, med Metodisterna och Missionskyrkan. Och i pingstförsamlingar kan man ofta idag vara medlem som blott barndöpt. Förr begärdes det alltid att man skulle döpa om sig för att få bli medlem. Så har den ekumeniska rörelsen och relativismen gjort att den konsekventa baptistiska dopsynen är sällsynt. Att man förlorat tron på Sanningen är minst lika illa som att tro fel om dopet. Men det får bli ett annat inlägg.

Inför Gud är man antingen rättfärdig eller också inte. Antingen är man Guds barn, eller också inte. Vår tids allmänna religion tvekar inte om svaret: Eftersom Gud är kärlek kan det inte finnas någon fördömelse. Att detta inte stämmer med Bibeln, tar inte lång stund att konstatera. Det vill säga, att Gud är kärleken, det stämmer ju, det hävdar Bibeln: HERREN är trofast i allt han säger och kärleksfull i allt han gör. (Psalt. 145:13) Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan och kommer ner från ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker. (Jak. 1:17)

Men ändå är Bibeln lika klar med att det finns en evig fördömelse: Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men förlorar sitt liv eller själv går förlorad? (Luk. 9:25) Om ditt öga förleder dig till synd, så riv ut det! Det är bättre för dig att gå in i Guds rike med ett öga än att med båda ögonen i behåll kastas i Gehenna, där deras mask inte dör och elden inte släcks. (Mark. 9:47f.)

Vem är då ren, vem är rättfärdig? Vem är en syndare? Det kan vara lätt att tänka, att den som begår synder är en syndare. För så är det: Var och en som gör synd är syndens slav, säger Jesus (Joh. 8:34). Så visst är den som begår synder en syndare. Men det är inte hela svaret, för hur är det då med den människa som inte begår några synder? Är hon alltså inte en syndare? Här kan vi tänka till exempel på de nyfödda barnen. Den klassiska baptismen lär att barnen inte är syndare, eftersom de inte begått några synder. Spädbarn är syndare enligt barndöparnas villolära, läste jag på en sajt nyss.

Detta är en ytlig syn på synden som saknar stöd i Bibeln. Det står ingenstans i Bibeln att de nyfödda skulle vara syndfria. Tvärtom! Det står i Jobs bok: Vad är en människa, att hon skulle vara ren, att en av kvinna född skulle vara rättfärdig? (Job 15:14) ”Jamen, det avser bara vuxna människor” skulle kanske en baptist svara. – Gör det? Hur kan du veta det? Finns det någonting i texten som tyder på det? Nej, det gör det inte. Den som svarar som baptisten, läser in sina egna idéer i texten.

En annan invändning mot citatet från Jobs bok, kunde vara att orden sägs av Elifas, och att Jobs bok bara återger vad Elifas sade. Men Jobs problem var att han försvarade sin rättfärdighet och sin rätt mot Gud. Mot slutet ödmjukar han sig och ger Gud rätt. Det Elifas sade, är en riktig kritik av Job. Och det Jesus säger stämmer också precis överens med det Elifas sade: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike. – – – Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. (Joh. 3:3, 5) Så om man lär att spädbarn inte är syndare (och att de därför av sig själva tillhör Guds rike innan de blivit stora och ansvariga för sina medvetna synder), kommer man i strid med Bibelns undervisning att man måste bli född på nytt för att komma in i Guds rike.

Så svaret på frågan ”Vem är ren?” blir: Ingen. Ingen människa är ren i sig själv, inte ens ett nyfött barn. Men för att vi skulle få bli Guds barn, sände Gud sin son Jesus Kristus till oss.

Läs mer: Spädbarnen och Guds rike