Månad: mars 2017

Vad är religionsfrihet?

Vad är ett samhälle med religionsfrihet? Ja, det finns åtminstone två sätt att förstå ordet, dels frihet från religion eller frihet till religion. I ett samhälle med frihet från religion förvisas all religion från det offentliga rummet. Detta har vi en hel del av i Sverige. Följden av denna förståelse blir att endast två religioner blir tillåtna: ateismen och agnosticismen. För även dessa två är religioner. Man kan inte vara utan värderingar. Ingen är neutral.

Alternativet är att ha ett samhälle som tillåter eller rentav uppmuntrar religion. Ett samhälle där människor med olika livsåskådningar kan samsas trots sin olikhet. Detta är inte heller utan svårigheter, men det är ett samhälle där alla kan delta på lika villkor, såväl ateisten som den kristne som anhängaren av New Age eller islam. Ett grundvillkor för att en sådan samexistens ska fungera är givetvis att alla accepterar religionsfriheten.

Alla behöver då respektera varandras rätt att tro olika, och att någon annan tror annorlunda uppfattas inte där som ett hot, utan som naturligt.

Ett exempel på hur det kan bli med frihet från religion är en motion till Region Västmanland (tidigare Landstinget) om förbud mot religiösa symboler hos de anställda. Motionären förklarar för Västmanlands Läns Nyheter: ”Om jag som patient är ateist kan det kännas jättemärkligt att behöva söka vård hos någon som inte delar mina värderingar, eller [som bär] en slöja eller något som visar att personen är kommunist.”

(Jfr även Ska man vara tolerant?)

Överlevnadsstrategier

Kristenheten i Sverige och västvärlden står inför stora utmaningar. Sedan den romerske kejsaren Theodosius den store (som regerade 379-395 som den siste kejsaren över det odelade romarriket) gjort kristendomen till statsreligion, har kristendomen dominerat de flesta samhällena i Europa. Undantaget är de länder som haft muslimskt styre, dels Spanien och dels från Balkan upp till Ungern. Där är bilden mer komplex, även om kristendomen tog över och blev en viktig faktor i samhället. Europa är byggt på kristendomens grund.

I och med den epok vi kallar Upplysningen (på 1700-talet) började dock kristendomens ställning så sakta falla sönder. Till en början märktes det kanske inte så mycket. Men med tiden har förnuftstro av olika slag vunnit stora segrar över kristendomen. Det hela är en utdragen process, den går långsamt fram. I och med den dominerande ställningen i samhället och även ofta i staten, som till exempel i Sverige, så har kristendomen med tiden blivit en slags kultur i stället för en religion. Människorna har allt eftersom blivit allt mindre troende. Även där man så småningom inte hade någon personlig tro alls, fortsatte man att gå i kyrkan för att man tyckte att man ville/borde det. Det var tradition. En sådan tradition kan hålla i sig i flera generationer.

Ur juridisk synvinkel är här två reformer som visar hur det enhetliga Sverige försvann. Dels har vi konventikelplakatets avskaffande i två steg, 1858 och 1868, vilket innebar att det blev tillåtet att ha gudstjänster utanför statskyrkosystemet. (Man fick också snart därefter, 1873, genom de så kallade dissenterlagarna tillstånd att gå ur Svenska kyrkan om man gick in i ett annat av staten godkänt samfund.) Väckelserörelserna blev så starka att de inte längre kunde förbjudas. Nästa steg var att vi fick religionsfrihet 1952. Då fick man laglig rätt att lämna Svenska kyrkan utan att gå in i något annat trossamfund.

Båda dessa reformer var riktiga och nödvändiga. Människor ska inte mot sin vilja tvingas tillhöra en kyrka. Givetvis är det ledsamt att inte alla svenskar är kristna, men om de nu inte är det, så måste man acceptera det. Det gamla alternativet, som i princip gällde fram till 1873, var att landsförvisa den som trodde annorlunda. Detta statskyrkosystem hade kanske fungerat någorlunda, rent praktiskt, under sextonhundratalet, men det är i grund och botten inget bra system, och när väckelserörelserna växte fram fungerade det inte.

Denna historiska bakgrund påverkar oss ännu. Är då Sverige ett kristet land? En utförligare behandling av den frågan ryms inte här, men klart är att Sverige i någon mening kommer vara ett kristet land rätt länge till, ända tills någon annan religion blir dominerande. Vad vi sett hittills är ju främst att man lämnat den kristna tron utan att hitta någon annan definierad religion. Man har blivit ”privatreligiös” som det har kallats, d.v.s. man har inget namn på sin tro, man organiserar sig inte i samfund. Många har också blivit agnostiker eller ateister. Det som blir kvar är en kulturkristendom, som inte är biblisk kristendom. Men de som tror på Jesus Kristus som sin och hela världens ende frälsare, de har blivit mycket sällsynta. Någon enstaka procent kanske?

Vi ser ut att vara på väg mot fornkyrkans situation, där kristna var en liten minoritet. Ofta förföljdes de. Vi bör ställa oss frågan: Kommer kristendomen att överleva i Sverige? Vilka ska bära vidare den kristna tron, vilka ska fortsätta att leva det kristna livet i Sverige i framtiden? Här finns två viktiga storheter som är av allra största betydelse: Kyrkan och hemmet. Dessa två är helt grundläggande. Både kyrkan och hemmet ska vara trogna förvaltare av Guds Ord. I kyrkan ska prästen förkunna, och i hemmet är det familjefadern som ansvarar för att barnen fostras i den kristna tron (om mannen inte är kristen är det moderns ansvar). Dessa två är ofrånkomliga följder av den kristna tron, de är kristna plikter.

En som hade förstått detta var Martin Luther. När han vid reformationen insåg sakernas läge, hur okunnigt lekfolket var, ja till och med prästerna var okunniga, skrev han Lilla och Stora katekesen. Om vi tittar närmare på Lilla katekesen, som särskilt är skriven för lekfolket, så avslutas den med två små avsnitt Hur en husfader skall lära sitt husfolk morgon- och aftonbön samt bordsbön och den så kallade Hustavlan. Dessa två är en sammanfattning, som visar hur den kristna tron ska levas i det praktiska livet. Tyvärr har dessa avsnitt ofta utelämnats i katekesutgåvor. Om du inte gjort det nyligen, så läs dessa avsnitt! (Givetvis måste man inte använda precis dessa ordningar och böner. De är ett förslag.)

I Sverige kom det att bli skolan som lärde ut katekesen, på grund av det olyckliga statskyrkosystemet. Prästernas uppgift, att lära ut katekesen, blev statens. Ännu i nästan femtio år efter dissenterlagarnas införande 1873 fortsatte det svenska skolsystemet att lära ut lilla katekesen som utantillärning, som teologisk undervisning, som kristen fostran (inte som opartisk religionsundervisning). Det försvann 1919, då det förbjöds. Detta orsakade kraftiga protester från konservativa kristna, särskilt inom den så kallade gammalkyrkligheten, en rörelse med rötter i prästen Henric Schartaus förkunnelse. Åtminstone delvis som en reaktion mot katekesförbudet bildades 1923 Kyrkliga Förbundet, en förening för att främja lutherdom inom Svenska Kyrkan. Kyrkliga förbundet är ännu verksamt.

Och här står vi åter vid frågan: Hur ska den kristna kyrkan överleva? Jag påstår att det för Sveriges bibeltroende kristna definitivt borde vara dags att lämna statskyrkotanken och Svenska Kyrkan. Uppfattningen att staten (genom Svenska Kyrkan) ska sörja för kristendomens utbredande har gjort stor skada. Man har skickat sina barn och ungdomar till Svenska Kyrkan för undervisning vid konfirmationen, men det man har fått har hållit mycket skiftande kvalitet. Nu för tiden har det gått så långt att det i allmänhet är helt undermåligt innehåll ur kristen synvinkel. Förvisso har i ett historiskt perspektiv mycket gott gjorts i Svenska Kyrkan, men statskyrkosystemet har definitivt passerat bäst-före-århundrade. Svenska kyrkan är inte luthersk. De som ännu vill hålla fast vid ”biblisk kristendom enligt vår från fäderna mottagna evangelisk-lutherska apostoliska tro” bör därför satsa sitt engagemang, sin tid och sina pengar på de ännu små men dock fria lutherska kyrkorna. Därigenom visar de också för sina och sina vänners barn hur viktigt det är att följa Bibelns undervisning i konkret handling.

Detta är den grundläggande och nödvändiga överlevnadsstrategin, som sedan kan kompletteras och byggas ut: Fria församlingar med Guds oförfalskade Ord och kristna hem.

Reformationen 500 år: Sola gratia – Av nåd allena

SOLA GRATIA

Så kommer vi fram till det tredje sola, sola gratia. Av nåd allena. Vi är frälsta bara av nåd. Vad är nåd? Jo, det är Guds godhet och välvilja. Att Gud är nådig betyder att han är välvilligt inställd. Som det står i 1 Mos. 6: Men Noa hade funnit nåd inför Herrens ögon. Gud var välvillig mot Noa. Eller som David säger i Psaltaren: Låt ditt ansikte lysa över din tjänare, fräls mig genom din nåd. (Ps. 31:17) Det vill säga David ber att Gud ska rädda honom, frälsa honom genom sin godhet. Det är ingenting han förtjänar, utan allt beror på Gud. Så ser vi att sola gratia hör intimt samman med sola fide, sola fide är hur frälsningen tas emot av människan, och sola gratia är hur frälsningen ges av Gud.

Vi har faktiskt ordet gratia i svenskan. För om man på latin sätter det i plural, i flertal, så blir det gratis. Och då förstår vi ännu bättre hur Gud ger frälsningen: Han ger den gratis! För intet!

Vi ska akta oss här bara så att vi inte faller för reklammakarnas grepp. Ni vet ju hur reklamen brukar säga till oss, till exempel Fri frakt. Är frakten gratis då? Nej, det är den inte, de har bara bakat in kostnaden för frakt i priset. Eller också kan det stå: Köp nu, betala om ett år. Räntefritt! Men ofta har de lagt dit en aviavgift eller någon annan slags fast månadsavgift, som gör att krediten ändå blir dyr.

Men Gud är inte sådan, han ger frälsningen helt gratis, utan någon kostnad för oss!

De romerska katolikerna och de reformerta, de instämmer i sola gratia. Så tror vi också säger de. Men det är inte sant. Det är inte samma sak vi som vi tror. Här gäller det att läsa det finstilta, för det som de menar att Guds nåd innehåller är inte att Gud ger frälsningen, utan han ger oss kraft att med våra gärningar eller vår vilja medverka till frälsningen. Så litet skämtsamt kan jag fråga: Vilket erbjudande är bäst, att få frälsningen gratis, eller att betala litet grann, så mycket man nu förmår?

Naturligtvis ska vi inte vara lutheraner för att det är det bästa erbjudandet. Självfallet ska vi se efter vad Bibeln lär.

Och Bibeln säger, att vi människor av naturen, av oss själva är helt döda för Gud. Den hemska sanningen är, att katolikernas och de reformertas nåd, deras erbjudande om att bara göra litet grann, det är värdelöst! En oomvänd människa är nämligen andligt död i sina synder och kan inte göra någonting åt sin frälsning. Så här skriver sankt Paulus till efesierna: Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek,också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. Av nåd är ni frälsta. – – – Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. (Ef. 2:4, 8f.)

Vår tid är förvirrad. Knappt någon vet vad kristen tro är, ofta inte ens de som säger sig vara kristna. Vi ska därför se till att vi håller fast vid Bibelns undervisning: Sola fide, sola scriptura och sola gratia. Bara den lutherska kyrkan håller fast vid dessa tre. Låt oss därför med glädje bekänna att vi är lutheraner, för den lutherska tron är den bibliska tron, som förkunnar syndares frälsning av nåd, genom tron allena.

O Herre Gud, vilken stor list brukar inte våra själars fiende. Den onda världen bryr sig aldrig om ditt ord. Men du ser också att många som varit flitiga att bruka ditt ord inbillar sig att de nu vet allt och inte längre behöver ditt ord. Käre Fader, bevara dina barn från att bli övermätta och onyttiga och lata i det andliga. Gör dem på nytt brinnande och låt inte elden förkolna. Väck ständigt på nytt deras hunger, och gör dem tacksamma för varje smula av det himmelska brödet, som är din käre Son, vår ende och rätte hjälpare. Amen. (Martin Luther)

Reformationen 500 år: Sola scriptura – Skriften allena

SOLA SCRIPTURA

Sola Scriptura – Skriften allena, bara Bibeln.

När nu Luther funnit att den romerska kyrkan lärde falskt om frälsningen, funderade han såklart på hur det hade kunnat bli så. Och han fann att de romersk-katolska teologerna hela tiden åberopade traditionen, vad olika kyrkliga lärare hade sagt och vad påven sade. De hade tappat kontakten med källan, Skriften. Inte så att de inte läste Bibeln, o nej! De citerade ständigt Bibeln i sina skrifter och läste ur den i sina gudstjänster. Men, de lät inte Bibeln vara den högsta auktoriteten. De sade: ’Bibeln är bra, men den räcker inte. Om man läser Bibeln på egen hand, utanför kyrkan, då far man vilse. Vi behöver Bibeln och traditionen.’ Men säg mig, kan man ha två högsta auktoriteter? Kan man ha två skiljedomare? Ja, så länge som de säger samma sak går det bra. Så länge som det inte finns någon motsättning mellan vad påven eller kyrkofäderna lär och vad Bibeln lär är det inget problem. Men om dessa två, Bibeln och traditionen, skiljer sig åt och lär olika, då kan man ju inte ha båda som sin auktoritet, då fungerar det inte. Då måste man välja. Då visar det sig vad man egentligen tror på. Och då blev det tydligt vad som var den romersk-katolska kyrkans verkliga auktoritet, nämligen traditionen och dess främste uttolkare, påven.

Låt mig ta ett exempel för barnen: Kan man köra bil med två förare? Kan två bestämma hur bilen ska köras? En sitter till höger och en till vänster, och var och en har ratt och fotpedaler. Ja, det går bra om de turas om. Ibland styr den ene, ibland styr den andre, och så kan den som inte kör vila. Men hur går det om båda ska köra samtidigt, tänk om den ene vill öka farten och den andre bromsa? Hur går det om i en gatukorsning en vill ta till höger och den andre till vänster? En sådan bilfärd kommer sluta i diket eller med en krock.

Nej, vi måste ha en enda skiljedomare om vad som är kristen tro. Och vi behöver inte läsa länge i Bibeln för att förstå att Gud redan har tänkt på det här. Han har klart och tydligt talat om vad vi ska rätta oss efter. Det finns hundratals ställen i Bibeln där detta framgår. Till exempel bad David: Herre, Herre, du är Gud, och dina ord är sanning. (2 Sam.7:28). Eller Guds väg är fullkomlig, Herrens tal är rent. (Ps. 18:31). Eller se på vad Paulus skrev till Tessalonikerna: Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som ett ord från människor utan som Guds eget ord, något som det verkligen är. (1 Tess. 2:13)

Hur kan då Bibeln vara rättesnöret för vad som är kristen tro? Jo, det beror på att den är Guds eget Ord. Och det som Gud har talat, det måste ju vara rätt och riktigt. Att vi människor skulle ifrågasätta vad Gud har sagt, är lika tokigt som att en seriefigur skulle sätta sig upp mot sin tecknare. Det går ju bara inte, det är ju tecknaren som själv bestämmer vad som ska stå i pratbubblorna. Men, lika galet är det att tro att vi skulle sätta oss upp mot Gud. Det GUD har talat, det måste vi låta stå, vi ska tro det och ta emot det. Det som Gud har talat kan inte innehålla några fel. Som Luther sade i Stora katekesen: Jag och min nästa, korteligen alla människor, må taga fel och bedraga, men Guds ord kan icke taga fel. Eller som Augustinus skrev till Hieronymus: Endast de böcker som kallas kanoniska har jag lärt mig akta så att jag är fast övertygad om att ingen författare skrivit något fel i dessa böcker.

Det var inte bara mot romersk-katolska kyrkan som Luther behövde framhålla Sola scriptura. Det fanns andra grupper, som avvek. Jag tänker på de reformerta, och de är litet värre, för de talade gärna om Skriften allena, men de klarade inte att tillämpa det. I själva verket satte de sitt eget förnuft högre än Bibeln. Ta nattvarden, där Kristus skänker sin egen kropp och sitt eget blod i brödet och vinet. Det säger han ju själv: Tag och ät, detta är min kropp. Men, då var den reformerte teologen Zwingli där och sade: Det går ju inte att vi får Kristi kropp i brödet, Kristi kropp är ju i himlen, då kan den ju inte vara i brödet. Så satte Zwingli sitt eget förnuft som en domare över Bibeln. Hans kollega Calvin till och med formulerade en regel om det här, han sade: Det oändliga kan inte rymmas i det ändliga. På latin Finitum non capax infinitum. Eftersom Gud, Kristus, är oändlig, kan han inte rymmas i det begränsade brödet. Det går inte.

Men den här regeln, står den i Bibeln? Nej, det gör den inte. Så har man satt upp någonting utanför Bibeln som styr över vad som kan stå i Bibeln.

Så fann Luther källan för den kristna tron: Guds Ord. Vi ska inte låta något annat stå över den. Inte traditionen eller kyrkofäderna, inte förnuftet och logiken, och inte heller våra känslor.

Lägg nu märke till att ingen av dessa andra saker är något dåligt. Alla dessa saker är gåvor från Gud, och vi ska använda dem, men på rätt sätt. Det gäller att ge dessa saker rätt plats. Förnuftet och våra känslor är fina gåvor till oss människor, men vi ska inte använda dem till att grunda trosartiklar på. Och visst finns det mycket värdefullt i traditionen, det ska vi ta vara på. Vi lutheraner är mycket traditionella. Men allting måste bedömas utifrån den högsta norm vi känner: Sola scriptura.