Tagg: Skriften allena

Skriften eller bekännelsen?

Jag har tidigare visat att det lutherska  Skriften allena innebär följande fem saker:

1/ Varje Ord i Bibeln är Guds Ord

2/ Den talar sant

3/ Dess tal är tillräckligt

4/ Den talar klart

5/ Den talar verkningsfullt

Om Bibeln I  Om Bibeln II

Det finns i Sverige några samfund som vill upprätthålla Skriften allena. Det är glädjande. Dessa ansluter sig också till Konkordieboken, de lutherska bekännelseskrifterna. Är inte det en självmotsägelse? Hur kan man ha bekännelseskrifter om det är Bibeln man ska tro på? Vilken ställning har skrivna bekännelser?

Låt oss göra ett tankeexperiment. Vi tänker oss att man, om man tror på Bibeln (Skriften allena), inte ska använda olika bekännelser och lärodokument.  Eftersom Bibeln är Guds Ord, är det den som ska avgöra vad vi ska tro. Varför citerar ni lutheraner bekännelseskrifterna hela tiden i stället för Bibeln? Låt Bibeln avgöra lärofrågor! Ja, så säger man.

Detta kan låta fint, men det fungerar helt enkelt inte. Vi kan ha en lutheran, en adventist, en baptist, en metodist, en pingstvän, ja, även en medlem av Jehovas vittnen, och alla skulle kunna säga de att de tror på Bibeln, att de tror på Skriften allena (de fem satserna ovan). Men vi vet ju att dessa sex människor tror olika. Lutheranen säger: ”Barndopet är instiftat av Jesus och giltigt”, men ingen av de andra håller med om det. Lutheranen säger: ”I nattvarden är Jesu Kristi kropp och blod närvarande i brödet och vinet, och alla mottagarna äter Kristi kropp och blod med sina munnar”, men ingen av de andra håller med om det. Men tror de då inte alla på Bibeln? Ja, det säger de själva. Men i verkligheten kan ju inte alla göra det. De är inte eniga i tron bara för att de säger att de tror på allt i Bibeln.

Enda sättet att få reda på vad dessa sex personer tror, är att de med andra ord förklarar och beskriver vad de tror. Då kan vi få reda på vem av de sex (om någon) som tror på Bibeln. Därför behöver vi bekännelser och lärodokument som hjälpmedel för att förstå Bibeln. Vi tror aldrig på något bara för att det står i bekännelseskrifterna eller ett kyrkomötesbeslut, utan alla sådana läroframställningar är bara förklaringar och utläggningar av Bibelns innehåll. Och vill vi granska ett samfunds lära för att se om den stämmer med Bibeln, är enda möjligheten till det att granska sådana framställningar. Vi får inte reda på vad pingstvänner eller lutheraner tror genom att läsa Bibeln.

Följden av att tro på Skriften allena

Ett Ja till Skriften innebär ett Nej till det som inte stämmer med Skriften. Detta kan kanske verka självklart, men så är inte fallet. De senaste århundradena har vad vi kan kalla ”Svenska kyrkans tradition” dominerat. Det innebär att man ofta använder de gamla orden men ger dem en ny innebörd. Man kan tala högt och fint om Guds Ord, men man tillåter olika läror bredvid varandra.

Att vara bibeltrogen innebär inte bara att säga att man tror på Skriften allena, utan det innebär att man tar avstånd från det som strider mot Bibeln. Detta gäller oavsett ståndpunkt, vad man än tror. Ett samfund som inom sig tolererar olika läror kan inte vara bibeltroget, kan inte hålla fast vid Skriften allena. Det är en självmotsägelse. Att hålla fast vid något innebär att man avvisar och inte tolererar det som strider mot detta.

Ta till exempel synergismen, som jag skrivit några poster om. (Synergismen strider mot Tron allena och är oförenlig med den lutherska tron. Den lutherska tron är monergistisk, att det är Gud ensam som verkar omvändelsen.) Just nu, för den här punkten, spelar det dock ingen roll om det är synergismen eller monergismen som är Bibelns lära, utan poängen är, att ett samfund som inom sig tolererar både synergism och monergism inte kan vara bibeltroget. Att vara trogen Bibeln innebär att hålla fast vid alla Bibelns läror, inte bara några favoritpunkter, de må vara få eller många.

(Givetvis är det monergismen som är Bibelns lära. Synergismen angriper Guds verk och ger en osäker grund att bygga frälsningen på. Synergism kontra monergism är inte någon oviktig strid, utan handlar om det centrala: Hur kan en människa få syndernas förlåtelse och bli Guds barn?)

Bibelns eget vittnesbörd om Skriften allena

Bekännelseskrifternas vittnesbörd

Vi tror, lär och bekänner, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som
lärare bör prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och
apostoliska skrifter, såsom det står skrivet ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på
min stig”, Ps. 119:105. Och den helige Paulus skriver: ”Om ock en ängel kom från
himmelen och predikade annorlunda, så skall han vara förbannad”, Gal. 1:8.
Men andra skrifter av äldre och nyare lärare, vad de än må heta, får inte likställas
med den heliga Skrift, utan de måste allesammans underordnas denna och får inte anses
vara något annat och mer än vittnen som betygar, huru och var denna profetiska och
apostoliska lära bevarats efter apostlarnas tid.

Så inleder författarna till Konkordieformeln sitt verk. Lägg märke till att de skriver att alla läror ska prövas, inte bara ett urval, de grundläggande eller något sådant. Läser man sedan vidare, ser man hur de även på vad vi kan kalla mindre punkter tar fram Bibelns lära och förkastar det som strider mot den. Att tro på Skriften allena innebär att avge en god bekännelse om Bibelns lära och hålla fast vid detta genom att även avvisa och inte tolerera det som strider mot det.

Bibelns eget vittnesbörd om Skriften allena

Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning. (Joh. 17:17)

Skriften kan ju inte sättas ur kraft. (Joh. 10:35)

För att ni… skall lära er den regeln: ”inte utöver vad som står skrivet”. (1 Kor. 4:6)

Du känner sen barndomen de heliga skrifter, som kan ge dig den vishet som frälsar, när
du läser dem i tron på Jesus Kristus. Hela Skriften (GT) är ingiven av Gud och därför
nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet, så
att den människa som hör Gud till kan bli duglig för sina uppgifter, väl rustad till varje
gott verk. (2 Tim. 3:15-17)

Ingen profetia (i GT) har någonsin blivit till genom en människas vilja, utan drivna av
den Helige Ande talade människor sådant som kom från Gud. (2 Petr. 1:21)

Sedan Gud fordom många gånger och på många vis talat till fäderna genom sina profeter, har han nu i dessa yttersta tider talat till oss genom sin Son. (Hebr. 1:1-2)

Men Hjälparen, den Helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er
allt och påminna er om allt som jag har sagt er. – – – Men när han kommer, som är sanningens ande, skall han leda er fram till hela sanningen. (Joh. 14:26, 16:13)

Men det är inte bara för dem (apostlarna) jag ber, utan också för dem som genom deras
ord kommer till tro på mig. (Joh. 17:20)

Om detta talar vi, icke med sådana ord som mänsklig visdom lär oss, utan med ord som
vi lär av Anden. (1 Kor. 2:13)

HERRENS undervisning är fullkomlig, den ger själen nytt liv. HERRENS vittnesbörd är
sant, det gör enkla människor visa. (Ps. 19:8)

Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. (Ps. 119:105)

Icke enbart av bröd lever människan, utan av vart och ett ord som utgår ur Guds mun.
(Matt. 4:4)

Kämpa för den tro, som en gång för alla blivit anförtrodd åt de heliga. (Jud. v. 3)

Saliga är de som hör Guds ord och tar vara på det. (Luk. 11:28)

Reformationen 500 år: Sola scriptura – Skriften allena

SOLA SCRIPTURA

Sola Scriptura – Skriften allena, bara Bibeln.

När nu Luther funnit att den romerska kyrkan lärde falskt om frälsningen, funderade han såklart på hur det hade kunnat bli så. Och han fann att de romersk-katolska teologerna hela tiden åberopade traditionen, vad olika kyrkliga lärare hade sagt och vad påven sade. De hade tappat kontakten med källan, Skriften. Inte så att de inte läste Bibeln, o nej! De citerade ständigt Bibeln i sina skrifter och läste ur den i sina gudstjänster. Men, de lät inte Bibeln vara den högsta auktoriteten. De sade: ’Bibeln är bra, men den räcker inte. Om man läser Bibeln på egen hand, utanför kyrkan, då far man vilse. Vi behöver Bibeln och traditionen.’ Men säg mig, kan man ha två högsta auktoriteter? Kan man ha två skiljedomare? Ja, så länge som de säger samma sak går det bra. Så länge som det inte finns någon motsättning mellan vad påven eller kyrkofäderna lär och vad Bibeln lär är det inget problem. Men om dessa två, Bibeln och traditionen, skiljer sig åt och lär olika, då kan man ju inte ha båda som sin auktoritet, då fungerar det inte. Då måste man välja. Då visar det sig vad man egentligen tror på. Och då blev det tydligt vad som var den romersk-katolska kyrkans verkliga auktoritet, nämligen traditionen och dess främste uttolkare, påven.

Låt mig ta ett exempel för barnen: Kan man köra bil med två förare? Kan två bestämma hur bilen ska köras? En sitter till höger och en till vänster, och var och en har ratt och fotpedaler. Ja, det går bra om de turas om. Ibland styr den ene, ibland styr den andre, och så kan den som inte kör vila. Men hur går det om båda ska köra samtidigt, tänk om den ene vill öka farten och den andre bromsa? Hur går det om i en gatukorsning en vill ta till höger och den andre till vänster? En sådan bilfärd kommer sluta i diket eller med en krock.

Nej, vi måste ha en enda skiljedomare om vad som är kristen tro. Och vi behöver inte läsa länge i Bibeln för att förstå att Gud redan har tänkt på det här. Han har klart och tydligt talat om vad vi ska rätta oss efter. Det finns hundratals ställen i Bibeln där detta framgår. Till exempel bad David: Herre, Herre, du är Gud, och dina ord är sanning. (2 Sam.7:28). Eller Guds väg är fullkomlig, Herrens tal är rent. (Ps. 18:31). Eller se på vad Paulus skrev till Tessalonikerna: Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som ett ord från människor utan som Guds eget ord, något som det verkligen är. (1 Tess. 2:13)

Hur kan då Bibeln vara rättesnöret för vad som är kristen tro? Jo, det beror på att den är Guds eget Ord. Och det som Gud har talat, det måste ju vara rätt och riktigt. Att vi människor skulle ifrågasätta vad Gud har sagt, är lika tokigt som att en seriefigur skulle sätta sig upp mot sin tecknare. Det går ju bara inte, det är ju tecknaren som själv bestämmer vad som ska stå i prat­bubblorna. Men, lika galet är det att tro att vi skulle sätta oss upp mot Gud. Det GUD har talat, det måste vi låta stå, vi ska tro det och ta emot det. Det som Gud har talat kan inte innehålla några fel. Som Luther sade i Stora katekesen: Jag och min nästa, korteligen alla människor, må taga fel och bedraga, men Guds ord kan icke taga fel. Eller som Augustinus skrev till Hieronymus: Endast de böcker som kallas kanoniska har jag lärt mig akta så att jag är fast övertygad om att ingen författare skrivit något fel i dessa böcker.

Det var inte bara mot romersk-katolska kyrkan som Luther behövde framhålla Sola scriptura. Det fanns andra grupper, som avvek. Jag tänker på de reformerta, och de är litet värre, för de talade gärna om Skriften allena, men de klarade inte att tillämpa det. I själva verket satte de sitt eget förnuft högre än Bibeln. Ta nattvarden, där Kristus skänker sin egen kropp och sitt eget blod i brödet och vinet. Det säger han ju själv: Tag och ät, detta är min kropp. Men, då var den reformerte teologen Zwingli där och sade: Det går ju inte att vi får Kristi kropp i brödet, Kristi kropp är ju i himlen, då kan den ju inte vara i brödet. Så satte Zwingli sitt eget förnuft som en domare över Bibeln. Hans kollega Calvin till och med formulerade en regel om det här, han sade: Det oändliga kan inte rymmas i det ändliga. På latin Finitum non capax infinitum. Eftersom Gud, Kristus, är oändlig, kan han inte rymmas i det begränsade brödet. Det går inte.

Men den här regeln, står den i Bibeln? Nej, det gör den inte. Så har man satt upp någonting utanför Bibeln som styr över vad som kan stå i Bibeln.

Så fann Luther källan för den kristna tron: Guds Ord. Vi ska inte låta något annat stå över den. Inte traditionen eller kyrkofäderna, inte förnuftet och logiken, och inte heller våra känslor.

Lägg nu märke till att ingen av dessa andra saker är något dåligt. Alla dessa saker är gåvor från Gud, och vi ska använda dem, men på rätt sätt. Det gäller att ge dessa saker rätt plats. Förnuftet och våra känslor är fina gåvor till oss människor, men vi ska inte använda dem till att grunda trosartiklar på. Och visst finns det mycket värdefullt i traditionen, det ska vi ta vara på. Vi lutheraner är mycket traditionella. Men allting måste bedömas utifrån den högsta norm vi känner: Sola scriptura.