Tagg: synergism

Om synergism

I mitt inlägg Reformation då och nu påstod jag att den yttre kyrkan, mängden av alla dem som kallar sig kristna, är i stort behov av reformation. Kristendomens kärna, frälsning genom tron allena, predikas sällan. Ibland predikas över huvud taget inte någon kristendom, ingen synd, ingen frälsning. Om det predikas om frälsning, så blandas ofta gärningarna in i frälsningen så att det blir synergism. (Ordet syn-ergism betyder sam-arbete, det vill säga i rättfärdiggörelsen, i frälsningen, att människan bidrar med sina gärningar för att bli Guds barn.)

De kristna ska absolut göra goda gärningar, men som en del av helgelsen. Helgelse innebär att vi kristna, sådana vi är, alltmer uppfyller Guds bud. I helgelsen hör gärningarna hemma, där är de nyttiga och nödvändiga. I rättfärdiggörelsen däremot måste alla gärningar bort, där är de skadliga. Rättfärdiggörelse innebär att vi får del av Kristi förtjänst och att Gud därför ser oss som heliga och som sina barn. Rättfärdiggörelse och helgelse måste hållas skarpt isär.

En av synergismens hörnstenar är att människan är (åtminstone delvis) fri att avgöra sig för Gud. En människa som vill bli frälst måste då ta vara på Guds nåd och använda den på ett bra sätt. Ett exempel på synergism är den romersk-katolska tron. Synergismen där är relativt lätt att upptäcka, eftersom den romersk-katolska kyrkan uttryckligen avvisar att vi blir frälsta genom tron allena. De blandar ihop helgelse och rättfärdiggörelse, gärningar och tro. Katolska Kyrkans Katekes citerar med gillande konciliet i Trient: ”Rättfärdiggörelsen omfattar alltså syndernas förlåtelse, helgelse och förnyelse av den inre människan” (p. 1989). Litet senare skriver de: ”Rättfärdiggörelsen upprättar ett samarbete mellan Guds nåd och människans frihet” (p. 1993, kursivering i originalet). Och ännu litet senare ger de ännu ett tydligt uttryck för synergismen: ”Guds fria initiativ framkallar människans fria svar” (p. 2002, kursivering i originalet).

Är då synergism mer eller mindre ofarlig? Många anser det. Men om vi läser i Bibeln ser vi inga tendenser till att släta över här. Tvärtom! Som jag visade i Reformation då och nu går aposteln Paulus till hård attack mot alla som förvanskade evangeliet. Om man blandar in gärningarna i rättfärdiggörelsen förmörkar man och skändar Kristi verk. Detta är inte någon liten småsak! Hur kan kristna (särskilt präster) som förstått vad tron allena innebär stå kvar i kyrkor och rörelser som tolererar synergism?

 

 

Reformation då och nu

Nu har det firats på olika sätt att det gått 500 år sedan Martin Luther spikade upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg. Det finns olika saker att uppmärksamma. En del firar att en individ visade stort mod, stod för sina värderingar och satte sig upp mot ett felaktigt system. Andra firar Luthers insats för folkbildningen, eftersom Luther menade att alla, såväl kvinnor som män, skulle få läsa Bibeln själv (och inte behöva förlita sig på vad prästerna och påven sade). Och dessa iakttagelser är riktiga, men, de är inte kärnan i reformationen.

Det reformationen djupast handlar om, är hur en människa ska få en frid med Gud och bli frälst. Luther hade kämpat hela sitt liv med detta på ett sätt som vi knappt förstår. Samhällsandan, som Luther levde i före reformationen, var fylld av människans otillräcklighet inför Gud. (Kyrka och samhälle hängde mycket nära samman.) Guds lag predikades. Människorna visste att de var syndare och att de inte dög i Guds ögon, att de var i behov av frälsning. Men de hänvisades till sin egen fromhet och till sina egna gärningar: läsande av böner, kyrkogång, pilgrimsfärder, köpande av avlat, klosterliv etc.

Martin Luther hade ägnat sig åt att finna en nådig Gud på gärningarnas väg. På det sättet fann inte Gud, hur mycket han än kämpade och slet. För om frälsningen till minsta del bygger på oss och våra gärningar, så håller den inte inför den helige och fruktansvärde Guden. Vi vill gärna tänka oss att Gud är ungefär som en snäll farbror uppe bland molnen, att han är överseende och att allt ska ordna sig inför evigheten, men det är en falsk Gud. Bibeln säger att Gud är HELIG. I Hebreerbrevet står det: Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer – – – Ty vår Gud är en förtärande eld. (Hebr. 10:31, 12:29)

Den frälsning som predikades i den romersk-katolska kyrkan var gärningsreligion, verkhelighet. Dels de egna gärningarnas, dels helgonens överskjutande gärningar. Därför missade man målet. Sankt Paulus skriver till galaterna: Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig. (Gal. 2:16) Den som till minsta del inför Guds domstol på den yttersta dagen åberopar sina egna eller andras gärningar har inte tillräcklig betalning för syndaskulden och kommer inte in i himmelen.  ”Men så allvarligt kan det väl ändå inte vara?” invänder någon. Min motfråga blir: Kan det inte? Hur vet du det? Jag hittar då inget i Bibeln som styrker en sådan invändning. (Den som menar sig ha hittat något sådant får gärna mejla det till mig, pastor.fjellander@gmail.com.) Tvärtom finner jag att synden är så allvarlig att Adam och Eva drevs ut ur paradiset och blev underkastade döden. Och aposteln fortsätter i sitt brev: Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade Kristus dött förgäves. (Gal. 2:21) Och vidare: Men alla som håller sig till laggärningar är under förbannelse. Det står skrivet: Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt som är skrivet i lagens bok och gör därefter. (Gal. 3:10) Den som därför vill bli rättfärdig till någon del genom mänskliga prestationer, måste vara säker på att dessa håller måttet, ja, att de är felfria och utan någon brist.

Men inte kan det väl vara så enkelt att man blir frälst bara genom att tro på Jesus? Jo, det är det! Som det står i efesierbrevet: Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. (Ef. 2:8) Eller som Jesus själv sade: Den som tror på Sonen har evigt liv. (Joh. 3:36) Det var detta som Martin Luther fann, det glada budskapet från Gud, evangeliet. Han hade försökt bli frälst på lagens och gärningarnas väg, och han insåg att han inte klarade det. Därför fylldes han av obeskrivlig glädje när han fann och förstod att Gud skänker evigt liv och frälsning gratis och för intet!

Detta är reformationens kärna, frälsning genom tron allena. Denna lära måste bevaras ren utan all inblandning av gärningslära! Detta är den artikel som kyrkan står eller faller med, articulus stantis et cadentis ecclesiae som teologerna sade. Där inte tron allena predikas klart, riskeras hela kristendomen. Därför måste prästerna predika strängt mot alla villfarelser som på olika sätt skadar det rena evangeliet. Det gjorde också sankt Paulus: Om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse. (Gal. 1:8) Detta är mycket starka ord! De visar hur allvarlig denna fråga är.

I den yttre kristenheten i Sverige idag predikas sällan det rena, villkorslösa evangeliet. Synergismen (att människan bidrar på något sätt till omvändelsen) är utbredd, även i konservativa kretsar. I detta läge är behovet en ny reformation stort!