Tagg: synergism

Skriften eller bekännelsen?

Jag har tidigare visat att det lutherska  Skriften allena innebär följande fem saker:

1/ Varje Ord i Bibeln är Guds Ord

2/ Den talar sant

3/ Dess tal är tillräckligt

4/ Den talar klart

5/ Den talar verkningsfullt

Om Bibeln I  Om Bibeln II

Det finns i Sverige några samfund som vill upprätthålla Skriften allena. Det är glädjande. Dessa ansluter sig också till Konkordieboken, de lutherska bekännelseskrifterna. Är inte det en självmotsägelse? Hur kan man ha bekännelseskrifter om det är Bibeln man ska tro på? Vilken ställning har skrivna bekännelser?

Låt oss göra ett tankeexperiment. Vi tänker oss att man, om man tror på Bibeln (Skriften allena), inte ska använda olika bekännelser och lärodokument.  Eftersom Bibeln är Guds Ord, är det den som ska avgöra vad vi ska tro. Varför citerar ni lutheraner bekännelseskrifterna hela tiden i stället för Bibeln? Låt Bibeln avgöra lärofrågor! Ja, så säger man.

Detta kan låta fint, men det fungerar helt enkelt inte. Vi kan ha en lutheran, en adventist, en baptist, en metodist, en pingstvän, ja, även en medlem av Jehovas vittnen, och alla skulle kunna säga de att de tror på Bibeln, att de tror på Skriften allena (de fem satserna ovan). Men vi vet ju att dessa sex människor tror olika. Lutheranen säger: ”Barndopet är instiftat av Jesus och giltigt”, men ingen av de andra håller med om det. Lutheranen säger: ”I nattvarden är Jesu Kristi kropp och blod närvarande i brödet och vinet, och alla mottagarna äter Kristi kropp och blod med sina munnar”, men ingen av de andra håller med om det. Men tror de då inte alla på Bibeln? Ja, det säger de själva. Men i verkligheten kan ju inte alla göra det. De är inte eniga i tron bara för att de säger att de tror på allt i Bibeln.

Enda sättet att få reda på vad dessa sex personer tror, är att de med andra ord förklarar och beskriver vad de tror. Då kan vi få reda på vem av de sex (om någon) som tror på Bibeln. Därför behöver vi bekännelser och lärodokument som hjälpmedel för att förstå Bibeln. Vi tror aldrig på något bara för att det står i bekännelseskrifterna eller ett kyrkomötesbeslut, utan alla sådana läroframställningar är bara förklaringar och utläggningar av Bibelns innehåll. Och vill vi granska ett samfunds lära för att se om den stämmer med Bibeln, är enda möjligheten till det att granska sådana framställningar. Vi får inte reda på vad pingstvänner eller lutheraner tror genom att läsa Bibeln.

Följden av att tro på Skriften allena

Ett Ja till Skriften innebär ett Nej till det som inte stämmer med Skriften. Detta kan kanske verka självklart, men så är inte fallet. De senaste århundradena har vad vi kan kalla ”Svenska kyrkans tradition” dominerat. Det innebär att man ofta använder de gamla orden men ger dem en ny innebörd. Man kan tala högt och fint om Guds Ord, men man tillåter olika läror bredvid varandra.

Att vara bibeltrogen innebär inte bara att säga att man tror på Skriften allena, utan det innebär att man tar avstånd från det som strider mot Bibeln. Detta gäller oavsett ståndpunkt, vad man än tror. Ett samfund som inom sig tolererar olika läror kan inte vara bibeltroget, kan inte hålla fast vid Skriften allena. Det är en självmotsägelse. Att hålla fast vid något innebär att man avvisar och inte tolererar det som strider mot detta.

Ta till exempel synergismen, som jag skrivit några poster om. (Synergismen strider mot Tron allena och är oförenlig med den lutherska tron. Den lutherska tron är monergistisk, att det är Gud ensam som verkar omvändelsen.) Just nu, för den här punkten, spelar det dock ingen roll om det är synergismen eller monergismen som är Bibelns lära, utan poängen är, att ett samfund som inom sig tolererar både synergism och monergism inte kan vara bibeltroget. Att vara trogen Bibeln innebär att hålla fast vid alla Bibelns läror, inte bara några favoritpunkter, de må vara få eller många.

(Givetvis är det monergismen som är Bibelns lära. Synergismen angriper Guds verk och ger en osäker grund att bygga frälsningen på. Synergism kontra monergism är inte någon oviktig strid, utan handlar om det centrala: Hur kan en människa få syndernas förlåtelse och bli Guds barn?)

Bibelns eget vittnesbörd om Skriften allena

Bekännelseskrifternas vittnesbörd

Vi tror, lär och bekänner, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som
lärare bör prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och
apostoliska skrifter, såsom det står skrivet ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på
min stig”, Ps. 119:105. Och den helige Paulus skriver: ”Om ock en ängel kom från
himmelen och predikade annorlunda, så skall han vara förbannad”, Gal. 1:8.
Men andra skrifter av äldre och nyare lärare, vad de än må heta, får inte likställas
med den heliga Skrift, utan de måste allesammans underordnas denna och får inte anses
vara något annat och mer än vittnen som betygar, huru och var denna profetiska och
apostoliska lära bevarats efter apostlarnas tid.

Så inleder författarna till Konkordieformeln sitt verk. Lägg märke till att de skriver att alla läror ska prövas, inte bara ett urval, de grundläggande eller något sådant. Läser man sedan vidare, ser man hur de även på vad vi kan kalla mindre punkter tar fram Bibelns lära och förkastar det som strider mot den. Att tro på Skriften allena innebär att avge en god bekännelse om Bibelns lära och hålla fast vid detta genom att även avvisa och inte tolerera det som strider mot det.

Om synergism IV

Så vill jag i det fjärde avsnittet om synergism peka på synergism som finns så att säga med luthersk bakgrund. Man säger sig ha förstått att alla människor är lika avfallna från Gud, och man har förstått att Gud vill att alla människor ska bli frälsta. Men, man liksom förlänger omvändelsen och gör den till en utdragen process som man kallar ”nådens ordning”. Man tillskapar ett mellanting mellan oomvänd och omvänd, nämligen ‘den uppväckta människan’. Och ibland talar man om olika stadier i uppväckelsen (lagens uppväckelse och evangeliets uppväckelse till exempel). Där man driver ‘nådens ordning’ blir det ofta tonvikt på den individuella fromheten med förskjutning från det objektiva i nådemedlen till subjektiva erfarenheter.

Enligt Bibeln finns det dock inget mellanläge mellan otroende och troende: Ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i Herren. (Ef. 5:8) Det finns ingen gråzon: Den som inte är med mig [Jesus] är emot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar. (Matt. 12:30) Och på den yttersta dagen finns det bara två utgångar, inget mitt emellan.

Den som har en aldrig så svag tro, är också en kristen och ett Guds barn: Den som kommer till mig [=tror på Jesus] skall jag aldrig någonsin kasta ut. (Joh. 6:37) en rykande veke skall han [Messias] inte släcka. (Matt. 12:20)  Den som är svag i tron skall ni [församlingen] ta emot utan att sätta er till doms över hans betänkligheter. (Rom. 14:1)

Naturligtvis kan en kristen vara stapplande i tron till en början, men han är dock en kristen och Guds barn. Om en kristen känner sig svag och anfäktad ska han styrkas med evangelium, hänvisas till Jesu försoningsverk, till att han för Jesu skull är ett Guds barn, samtidigt som han ska förmanas att hålla Guds bud och tillväxa som kristen. Vi blir aldrig färdiga med detta arbete, helgelsen är en livslång process. När en människa blivit kristen, ska hon samarbeta med Gud! Efter rättfärdiggörelsen börjar helgelsen, och då ska vi kristna arbeta och göra allt vi kan. Synergism (samarbete) är alltså livsfarlig i omvändelsen/rättfärdiggörelsen, men nödvändig i helgelsen!

Den som inte är kristen, ska alltså inte uppmanas att göra olika saker, som att be tills man får visshet, göra goda gärningar eller avgöra sig för Jesus. Nej, för en otroende ska lagen predikas och sedan evangelium, och den otroende ska uppmanas att tro evangelium.

Det är alltså obibliskt att till en oomvänd säga som väckelseprästen Lars Linderot (1761-1811), verksam i Göteborg, skrev i sin psalm:

Porten kallas trång, och vägen heter smal,
hela Herrens nåd är ställd uti ditt val,
men här gäller tränga, ja, tränga sig fram,
annars är himlen förlorad.

Eller i en annan:

Ljumma, lata sökare, finna ej sin Frälsare.

Ytterligare belägg

Till teologer som förespråkat nådens ordning hör till exempel förre biskopen Bo Giertz. (Förvisso hade han flera förtjänster, men det är inte dem jag kritiserar.) I sin bok ”Kyrkofromhet” beskriver han nådens ordning med fem steg: Kallelsen, Upplysningen genom lagen, Upplysningen genom evangelium, Rättfärdiggörelse och pånyttfödelse, Helgelsen.

Hos Giertz är detta en process som kan ta lång tid. Han skriver i avsnittet ”Upplysningen genom lagen” om en som blivit omvänd, som ber, som går i gudstjänsterna och till nattvarden: Då måtte hon väl vara en kristen?  I själva verket har hon inte mera än just kommit in på den väg som kan föra henne fram till en verklig kristendom (s. 24). Och om den fjärde fasen, (Rättfärdiggörelse och pånyttfödelse) skriver han att det kan kosta en människa år av tyst kamp innan hon kommer dit (s. 41).

Flera år innan en omvänd blir rättfärdiggjord! Men den som tror är rättfärdig, genast. Man vill undvika en ”billig nåd”, som inte sätter några spår i det dagliga livet och inte går till hjärtat. Därför får det inte gå för fort att bli en kristen, nej, man måste kämpa ordentligt för att bli en kristen, men till slut lyckas man om man jobbar på ordentligt. Så vill man bekämpa den döda tron, tron utan gärningar, men man gör det fel. I stället för det rätta, att predika lagen för de kristna, predikar man lagen för att ‘de omvända’ ska bli kristna (alltså bli kristna på lagens väg).

Predikan enligt nådens ordning

Där man predikar om nådens ordning, vänder man sig till tre kategorier av åhörare: Oomvända, uppväckta och kristna. De uppväckta är inte kristna ännu, men de ska flitigt bruka Guds Ord och bönen, så kommer de bli kristna så småningom. De ska framför allt inte göra motstånd mot Andens verk. (Fast man borde alltså bara ha två kategorier: Oomvända och troende.)

Om de uppväckta, dessa ‘mitt-emellan-människor’, ännu inte kristna, skriver domprosten i Göteborg J. N. Rexius (1852–1929) i en predikan: Herre, hjälp var och en av dem, som under din Andes ledning äro på väg till Dig. (s 17) Och i en annan: Se då till, att du icke till lön för Hans kärlek står Honom emot -— att du icke genom din ovilja och motsträvighet hindrar Honom att enligt sin goda och nådiga vilja draga dig till sig. (s. 121)

Är det alltid fel att tala om nådens ordning?

Nej, det är inte fel att använda uttrycket ”nådens ordning”. Man kan tala om kallelse, uppväckelse, omvändelse, rättfärdiggörelse och helgelse, bara man är klar över att minsta lilla gnista av tro är tro och att uppväckelse, omvändelse och rättfärdiggörelse är olika aspekter av ett skeende som går direkt från mörker till ljus utan något mellantillstånd. Men eftersom uttrycket ”nådens ordning” så ofta missbrukats till synergism (särskilt i den gammalkyrkliga traditionen på västkusten), ska man i så fall göra helt klart att man inte är synergist.

Citerade böcker:

Bo Giertz: Kyrkofromhet, Åttonde upplagan, Verbum 1975

Predikningar av J. N. Rexius, Joh. Lundéns boktryckeri, Göteborg 1929

 

 

 

Om synergism III

Varför blir inte alla människor omvända? Varför blir inte alla människor troende och får komma till himlen?

Synergism beror ofta på att man inte förstått hur det går till att en människa blir kristen. Varför blir en del människor omvända, men inte andra? Här finns två diken, kalvinismen och synergismen. Dessa två försöker med förnuftet lösa ett svårt problem. De löser det antingen genom att tro fel om Gud eller om människan.

Varför blir inte alla omvända?

Kalvinismen

Kalvinismen lär, att det beror på att Gud inte menar allvar med sin kallelse till en del människor. Alla människor är enligt kalvinismen i sig själva lika syndiga och bortkomna från Gud  (och här är kalvinismen och lutherdomen ense), men Gud ville inte frälsa alla. Jesus dog inte för alla människors synd.

Både person A (som blir frälst) och person B (som inte blir frälst) har lika stor arvsynd. Vi kan markera detta genom att skriva A-100 och B-100. Varför blir då A omvänd? Jo, det beror på Guds vilja. Gud vill enligt kalvinismen inte att alla människor ska bli frälsta. Vi kan beskriva det som  Guds-vilja-mot-A= 120 och Guds-vilja-mot-B = 80. Därför blir A frälst men inte B, för Gud ville inte att B skulle bli frälst.

Synergismen

Synergismen besvarar frågan genom att tänka sig att människor förhåller sig olika. Jesus har dött för alla människor, och Gud vill att alla människor ska bli frälsta. Guds-vilja-mot-A= 100 och Guds-vilja-mot-B = 100. Orsaken till att somliga människor blir frälsta ligger alltså inte hos Gud. Så långt är det bra. Men sedan gör synergismen ett allvarligt fel: Man drar en slutsats  – med hjälp av den mänskliga logiken – som strider mot Bibeln. Man drar slutsatsen att eftersom Gud vill alla människor lika mycket väl, men bara somliga blir frälsta, så måste det bero på att dessa människor söker Gud och samarbetar med honom. Syndigheten hos somliga gör att de inte blir frälsta. Vi kan skriva A-80 och B-120, där vi ser att A inte var lika syndig och därför inte gjorde lika mycket motstånd. Därför blev A omvänd.

Lutherdomen

Bibeln lär att alla människor av födseln, i sig själva, är bortkomna ifrån Gud och saknar rättfärdigheten från Gud: Ingen rättfärdig finns, inte en enda, ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud. (Rom. 3:11) Här, om människan, har kalvinisterna rätt. Vi skriver alltså: A-100 och B-100. Men den kalvinistiska läran om Gud är hemsk, ty Gud vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen. (1 Tim. 2:4) Här, om läran om Gud, har synergisterna rätt. Vi skriver därför Guds-vilja-mot-A= 100 och Guds-vilja-mot-B = 100.

Varför blir då A frälst men inte B? Om alla människor är i sig själva lika bortkomna från Gud, och Gud vill lika mycket att människor ska bli frälsta, varför blir då A frälst men inte B? Svaret blir helt enkelt att vi inte vet det. Gud har inte uppenbarat det. Det här går inte ihop för vårt förnuft, men vi ska inte använda förnuftet för att besvara frågor som Bibeln inte besvarar. De två lösningar som förnuftet ser strider båda mot Bibeln.

Bibeln lär att ingen kan göra sig själv till kristen. Att bli frälst är en gåva från Gud. Som Jesus sade: Ingen kan komma till mig om det inte blir honom givet av Fadern. (Joh. 6:65) Här drar förnuftet snabbt slutsatsen, att det alltså beror på Gud om en människa inte blir omvänd. Men det strider mot Bibeln, det är kalvinism. Vi människor kan aldrig skylla på Gud att någon inte blir omvänd. Det är en förfärlig tanke, att vi människor skulle ge Gud skulden för att somliga går förlorade. Som sankt Paulus skriver: Inte kan väl Gud, som straffar i sin vrede, vara orättfärdig – jag talar som människor tänker? Nej, aldrig!  (Rom. 3:6)

Sist vill jag citera Luther i en utläggning av Joh. 6:65 (Ingen kan komma till mig om det inte blir honom givet av Fadern):

Tro måste man. Och när du hör att det gäller att tro, tänker du säkert omedelbart: ”Då vill jag börja tro!” Du har nämligen för dig att tron är en följd av människans egna åtgärder, att den är hennes egen kraft och gärning. Och så skrider du alltför raskt till verket.

Detta ska du låta bli. Försök inte tro av dig själv, utan lär dig först att tron är en Guds gåva. Den är en gudomlig kraft, för vilken man måste ge Gud allena äran och inte låta någon människa få berömma sig av sin egen kraft. Det är Fadern som drar oss och ger oss Ordet. Genom Ordet ger han den Helige Ande och tron. Båda delarna är hans gåva, inte vår gärning eller kraft.

 

 

Om synergism II

Jag vill så här i reformationsjubileet fortsätta beskriva den obibliska synergismen, tanken att vi kristna medverkar i rättfärdiggörelsen. Synergismen strider mot tron allena. Enligt tron allena är det Guds verk helt och hållet att en människa blir frälst. Tron är inte en gärning, utan att vi utan någon vår prestation tar emot frälsningen från Gud. Som det står: Honom [Gud] har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning. (1 Kor. 1:30) Frälsningen beror alltså inte på oss människor till någon enda del. Som sankt Paulus skriver på samma ställe:  För att ingen människa skall berömma sig inför Gud. (1 Kor. 1:29)

Tron allena strider mot vårt mänskliga förnuft. Vi vill så gärna tänka oss att vi på något sätt är med och bidrar. Därför blir det ofta så, att Bibelns lära förvanskas. Varför? Bibeln säger: En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. (1 Kor. 2:14)

I förra avsnittet visade jag hur den romersk katolska tron är synergistisk. I denna post vill jag skriva om att reformerta teologer ofta är synergister (med undantag för dem som är verkliga kalvinister). Inom reformerta kyrkor talas mycket om att människan har en fri vilja som hon ska använda för att fatta ett beslut, att hon ska avgöra sig för Gud. I en nyligen utgiven bok står det till exempel att människan ska ”välja att samarbeta” med Gud. ”En uppsjö av bibelställen visar att människan har en fri vilja”. ”Det är vars och ens ansvar att själv välja sin respons på det erbjudande om evigt liv som finns specificerat i Bibeln”. Den kände amerikanske väckelsepredikanten Charles Finney (1792-1875) menade att ”varje individ hade ansvar för att besluta sig för att acceptera Kristus eller bli fördömd för evigt”. Eller som en sångtitel jag fann på Internet: Välj nu, välj Jesus.

Men Bibeln lär inte att vi människor till exempel genom att avgöra oss kan finna Gud.  Profeten Jesaja skrev: Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg. (Jes. 53:6) Så här beskriver sankt Paulus människans läge: Ingen rättfärdig finns, inte en enda, ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud. Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda. (Rom. 3:10ff.)

Hur går det då till att en människa blir omvänd och Guds barn, om det inte är så att det är människan som finner Gud? Bibeln lär att det är Gud som finner oss människor. I sitt avskedstal till lärjungarna sade Jesus: Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er. (Joh. 15:16) Aposteln Paulus skriver: Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder … Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra … Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. (Ef. 2) 

Är då inte avgörelseteologin rätt ofarlig? Det är sant att man i dessa kretsar talar om tron på Kristus, och det är bra. Fast avgörelseteologin ger inte Gud äran. Är detta ofarligt? Man anser ofta det. Vår tid är i allmänhet även inom den yttre kristenheten rätt likgiltig för läran. Men vad säger Gud om detta? Jag ger inte min ära åt någon annan (Jes. 48:11). Och till folket sade sankt Josua: Var mycket noga att hålla fast vid och följa de bud och den lag som Herrens tjänare Mose har gett er, så att ni älskar Herren, er Gud.  (Jos. 22:5) Och Jesus sade: Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord. (Joh. 14:23)

För den som vill läsa mer

Reformation då och nu

Om synergism

Artikel om rättfärdiggörelsen (av kh Sten Rydh)

 

Om synergism

I mitt inlägg Reformation då och nu påstod jag att den yttre kyrkan, mängden av alla dem som kallar sig kristna, är i stort behov av reformation. Kristendomens kärna, frälsning genom tron allena, predikas sällan. Ibland predikas över huvud taget inte någon kristendom, ingen synd, ingen frälsning. Om det predikas om frälsning, så blandas ofta gärningarna in i frälsningen så att det blir synergism. (Ordet syn-ergism betyder sam-arbete, det vill säga i rättfärdiggörelsen, i frälsningen, att människan bidrar med sina gärningar för att bli Guds barn.)

De kristna ska absolut göra goda gärningar, men som en del av helgelsen. Helgelse innebär att vi kristna, sådana vi är, alltmer uppfyller Guds bud. I helgelsen hör gärningarna hemma, där är de nyttiga och nödvändiga. I rättfärdiggörelsen däremot måste alla gärningar bort, där är de skadliga. Rättfärdiggörelse innebär att vi får del av Kristi förtjänst och att Gud därför ser oss som heliga och som sina barn. Rättfärdiggörelse och helgelse måste hållas skarpt isär.

En av synergismens hörnstenar är att människan är (åtminstone delvis) fri att avgöra sig för Gud. En människa som vill bli frälst måste då ta vara på Guds nåd och använda den på ett bra sätt. Ett exempel på synergism är den romersk-katolska tron. Synergismen där är relativt lätt att upptäcka, eftersom den romersk-katolska kyrkan uttryckligen avvisar att vi blir frälsta genom tron allena. De blandar ihop helgelse och rättfärdiggörelse, gärningar och tro. Katolska Kyrkans Katekes citerar med gillande konciliet i Trient: ”Rättfärdiggörelsen omfattar alltså syndernas förlåtelse, helgelse och förnyelse av den inre människan” (p. 1989). Litet senare skriver de: ”Rättfärdiggörelsen upprättar ett samarbete mellan Guds nåd och människans frihet” (p. 1993, kursivering i originalet). Och ännu litet senare ger de ännu ett tydligt uttryck för synergismen: ”Guds fria initiativ framkallar människans fria svar” (p. 2002, kursivering i originalet).

Är då synergism mer eller mindre ofarlig? Många anser det. Men om vi läser i Bibeln ser vi inga tendenser till att släta över här. Tvärtom! Som jag visade i Reformation då och nu går aposteln Paulus till hård attack mot alla som förvanskade evangeliet. Om man blandar in gärningarna i rättfärdiggörelsen förmörkar man och skändar Kristi verk. Detta är inte någon liten småsak! Hur kan kristna (särskilt präster) som förstått vad tron allena innebär stå kvar i kyrkor och rörelser som tolererar synergism?

 

 

Reformation då och nu

Nu har det firats på olika sätt att det gått 500 år sedan Martin Luther spikade upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg. Det finns olika saker att uppmärksamma. En del firar att en individ visade stort mod, stod för sina värderingar och satte sig upp mot ett felaktigt system. Andra firar Luthers insats för folkbildningen, eftersom Luther menade att alla, såväl kvinnor som män, skulle få läsa Bibeln själv (och inte behöva förlita sig på vad prästerna och påven sade). Och dessa iakttagelser är riktiga, men, de är inte kärnan i reformationen.

Det reformationen djupast handlar om, är hur en människa ska få en frid med Gud och bli frälst. Luther hade kämpat hela sitt liv med detta på ett sätt som vi knappt förstår. Samhällsandan, som Luther levde i före reformationen, var fylld av människans otillräcklighet inför Gud. (Kyrka och samhälle hängde mycket nära samman.) Guds lag predikades. Människorna visste att de var syndare och att de inte dög i Guds ögon, att de var i behov av frälsning. Men de hänvisades till sin egen fromhet och till sina egna gärningar: läsande av böner, kyrkogång, pilgrimsfärder, köpande av avlat, klosterliv etc.

Martin Luther hade ägnat sig åt att finna en nådig Gud på gärningarnas väg. På det sättet fann inte Gud, hur mycket han än kämpade och slet. För om frälsningen till minsta del bygger på oss och våra gärningar, så håller den inte inför den helige och fruktansvärde Guden. Vi vill gärna tänka oss att Gud är ungefär som en snäll farbror uppe bland molnen, att han är överseende och att allt ska ordna sig inför evigheten, men det är en falsk Gud. Bibeln säger att Gud är HELIG. I Hebreerbrevet står det: Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer – – – Ty vår Gud är en förtärande eld. (Hebr. 10:31, 12:29)

Den frälsning som predikades i den romersk-katolska kyrkan var gärningsreligion, verkhelighet. Dels de egna gärningarnas, dels helgonens överskjutande gärningar. Därför missade man målet. Sankt Paulus skriver till galaterna: Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig. (Gal. 2:16) Den som till minsta del inför Guds domstol på den yttersta dagen åberopar sina egna eller andras gärningar har inte tillräcklig betalning för syndaskulden och kommer inte in i himmelen.  ”Men så allvarligt kan det väl ändå inte vara?” invänder någon. Min motfråga blir: Kan det inte? Hur vet du det? Jag hittar då inget i Bibeln som styrker en sådan invändning. (Den som menar sig ha hittat något sådant får gärna mejla det till mig, pastor.fjellander@gmail.com.) Tvärtom finner jag att synden är så allvarlig att Adam och Eva drevs ut ur paradiset och blev underkastade döden. Och aposteln fortsätter i sitt brev: Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade Kristus dött förgäves. (Gal. 2:21) Och vidare: Men alla som håller sig till laggärningar är under förbannelse. Det står skrivet: Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt som är skrivet i lagens bok och gör därefter. (Gal. 3:10) Den som därför vill bli rättfärdig till någon del genom mänskliga prestationer, måste vara säker på att dessa håller måttet, ja, att de är felfria och utan någon brist.

Men inte kan det väl vara så enkelt att man blir frälst bara genom att tro på Jesus? Jo, det är det! Som det står i efesierbrevet: Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. (Ef. 2:8) Eller som Jesus själv sade: Den som tror på Sonen har evigt liv. (Joh. 3:36) Det var detta som Martin Luther fann, det glada budskapet från Gud, evangeliet. Han hade försökt bli frälst på lagens och gärningarnas väg, och han insåg att han inte klarade det. Därför fylldes han av obeskrivlig glädje när han fann och förstod att Gud skänker evigt liv och frälsning gratis och för intet!

Detta är reformationens kärna, frälsning genom tron allena. Denna lära måste bevaras ren utan all inblandning av gärningslära! Detta är den artikel som kyrkan står eller faller med, articulus stantis et cadentis ecclesiae som teologerna sade. Där inte tron allena predikas klart, riskeras hela kristendomen. Därför måste prästerna predika strängt mot alla villfarelser som på olika sätt skadar det rena evangeliet. Det gjorde också sankt Paulus: Om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse. (Gal. 1:8) Detta är mycket starka ord! De visar hur allvarlig denna fråga är.

I den yttre kristenheten i Sverige idag predikas sällan det rena, villkorslösa evangeliet. Synergismen (att människan bidrar på något sätt till omvändelsen) är utbredd, även i konservativa kretsar. I detta läge är behovet en ny reformation stort!