Etikett: Tron allena

Om synergism II

Jag vill så här i reformationsjubileet fortsätta beskriva den obibliska synergismen, tanken att vi kristna medverkar i rättfärdiggörelsen. Synergismen strider mot tron allena. Enligt tron allena är det Guds verk helt och hållet att en människa blir frälst. Tron är inte en gärning, utan att vi utan någon vår prestation tar emot frälsningen från Gud. Som det står: Honom [Gud] har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning. (1 Kor. 1:30) Frälsningen beror alltså inte på oss människor till någon enda del. Som sankt Paulus skriver på samma ställe: För att ingen människa skall berömma sig inför Gud. (1 Kor. 1:29)

Tron allena strider mot vårt mänskliga förnuft. Vi vill så gärna tänka oss att vi på något sätt är med och bidrar. Därför blir det ofta så, att Bibelns lära förvanskas. Varför? Bibeln säger: En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. (1 Kor. 2:14)

I förra avsnittet visade jag hur den romersk katolska tron är synergistisk. I denna post vill jag skriva om att reformerta teologer ofta är synergister (med undantag för dem som är verkliga kalvinister). Inom reformerta kyrkor talas mycket om att människan har en fri vilja som hon ska använda för att fatta ett beslut, att hon ska avgöra sig för Gud. I en nyligen utgiven bok står det till exempel att människan ska ”välja att samarbeta” med Gud. ”En uppsjö av bibelställen visar att människan har en fri vilja”. ”Det är vars och ens ansvar att själv välja sin respons på det erbjudande om evigt liv som finns specificerat i Bibeln”. Den kände amerikanske väckelsepredikanten Charles Finney (1792-1875) menade att ”varje individ hade ansvar för att besluta sig för att acceptera Kristus eller bli fördömd för evigt”. Eller som en sångtitel jag fann på Internet: Välj nu, välj Jesus.

Men Bibeln lär inte att vi människor till exempel genom att avgöra oss kan finna Gud. Profeten Jesaja skrev: Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg. (Jes. 53:6) Så här beskriver sankt Paulus människans läge: Ingen rättfärdig finns, inte en enda, ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud. Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda. (Rom. 3:10ff.)

Hur går det då till att en människa blir omvänd och Guds barn, om det inte är så att det är människan som finner Gud? Bibeln lär att det är Gud som finner oss människor. I sitt avskedstal till lärjungarna sade Jesus: Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er. (Joh. 15:16) Aposteln Paulus skriver: Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder … Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra … Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, också när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med Kristus. (Ef. 2)

Är då inte avgörelseteologin rätt ofarlig? Det är sant att man i dessa kretsar talar om tron på Kristus, och det är bra. Fast avgörelseteologin ger inte Gud äran. Är detta ofarligt? Man anser ofta det. Vår tid är i allmänhet även inom den yttre kristenheten rätt likgiltig för läran. Men vad säger Gud om detta? Jag ger inte min ära åt någon annan (Jes. 48:11). Och till folket sade sankt Josua: Var mycket noga att hålla fast vid och följa de bud och den lag som Herrens tjänare Mose har gett er, så att ni älskar Herren, er Gud. (Jos. 22:5) Och Jesus sade: Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord. (Joh. 14:23)

För den som vill läsa mer

Reformation då och nu

Om synergism

Artikel om rättfärdiggörelsen (av kh Sten Rydh)

Reformation då och nu

Nu har det firats på olika sätt att det gått 500 år sedan Martin Luther spikade upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg. Det finns olika saker att uppmärksamma. En del firar att en individ visade stort mod, stod för sina värderingar och satte sig upp mot ett felaktigt system. Andra firar Luthers insats för folkbildningen, eftersom Luther menade att alla, såväl kvinnor som män, skulle få läsa Bibeln själv (och inte behöva förlita sig på vad prästerna och påven sade). Och dessa iakttagelser är riktiga, men, de är inte kärnan i reformationen.

Det reformationen djupast handlar om, är hur en människa ska få en frid med Gud och bli frälst. Luther hade kämpat hela sitt liv med detta på ett sätt som vi knappt förstår. Samhällsandan, som Luther levde i före reformationen, var fylld av människans otillräcklighet inför Gud. (Kyrka och samhälle hängde mycket nära samman.) Guds lag predikades. Människorna visste att de var syndare och att de inte dög i Guds ögon, att de var i behov av frälsning. Men de hänvisades till sin egen fromhet och till sina egna gärningar: läsande av böner, kyrkogång, pilgrimsfärder, köpande av avlat, klosterliv etc.

Martin Luther hade ägnat sig åt att finna en nådig Gud på gärningarnas väg. På det sättet fann inte Gud, hur mycket han än kämpade och slet. För om frälsningen till minsta del bygger på oss och våra gärningar, så håller den inte inför den helige och fruktansvärde Guden. Vi vill gärna tänka oss att Gud är ungefär som en snäll farbror uppe bland molnen, att han är överseende och att allt ska ordna sig inför evigheten, men det är en falsk Gud. Bibeln säger att Gud är HELIG. I Hebreerbrevet står det: Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer – – – Ty vår Gud är en förtärande eld. (Hebr. 10:31, 12:29)

Den frälsning som predikades i den romersk-katolska kyrkan var gärningsreligion, verkhelighet. Dels de egna gärningarnas, dels helgonens överskjutande gärningar. Därför missade man målet. Sankt Paulus skriver till galaterna: Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig. (Gal. 2:16) Den som till minsta del inför Guds domstol på den yttersta dagen åberopar sina egna eller andras gärningar har inte tillräcklig betalning för syndaskulden och kommer inte in i himmelen. ”Men så allvarligt kan det väl ändå inte vara?” invänder någon. Min motfråga blir: Kan det inte? Hur vet du det? Jag hittar då inget i Bibeln som styrker en sådan invändning. (Den som menar sig ha hittat något sådant får gärna mejla det till mig, pastor.fjellander@gmail.com.) Tvärtom finner jag att synden är så allvarlig att Adam och Eva drevs ut ur paradiset och blev underkastade döden. Och aposteln fortsätter i sitt brev: Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade Kristus dött förgäves. (Gal. 2:21) Och vidare: Men alla som håller sig till laggärningar är under förbannelse. Det står skrivet: Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt som är skrivet i lagens bok och gör därefter. (Gal. 3:10) Den som därför vill bli rättfärdig till någon del genom mänskliga prestationer, måste vara säker på att dessa håller måttet, ja, att de är felfria och utan någon brist.

Men inte kan det väl vara så enkelt att man blir frälst bara genom att tro på Jesus? Jo, det är det! Som det står i efesierbrevet: Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. (Ef. 2:8) Eller som Jesus själv sade: Den som tror på Sonen har evigt liv. (Joh. 3:36) Det var detta som Martin Luther fann, det glada budskapet från Gud, evangeliet. Han hade försökt bli frälst på lagens och gärningarnas väg, och han insåg att han inte klarade det. Därför fylldes han av obeskrivlig glädje när han fann och förstod att Gud skänker evigt liv och frälsning gratis och för intet!

Detta är reformationens kärna, frälsning genom tron allena. Denna lära måste bevaras ren utan all inblandning av gärningslära! Detta är den artikel som kyrkan står eller faller med, articulus stantis et cadentis ecclesiae som teologerna sade. Där inte tron allena predikas klart, riskeras hela kristendomen. Därför måste prästerna predika strängt mot alla villfarelser som på olika sätt skadar det rena evangeliet. Det gjorde också sankt Paulus: Om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse. (Gal. 1:8) Detta är mycket starka ord! De visar hur allvarlig denna fråga är.

I den yttre kristenheten i Sverige idag predikas sällan det rena, villkorslösa evangeliet. Synergismen (att människan bidrar på något sätt till omvändelsen) är utbredd, även i konservativa kretsar. I detta läge är behovet en ny reformation stort!

Reformationen 500 år: Sola fide – Av tro allena

Vad innebär det att vara lutheran? Jag tänkte vi skulle stanna något litet vid tre av reformationens grundsatser, vid de tre sola. Sola är latin och det är ett adjektiv som betyder ”allena”. Vi har det ordet i svenska till exempel när vi säger att någon spelar solo. Dessa tre grundsatser är sola scriptura, sola gratia och sola fide. Det betyder Skriften allena, nåden allena och tron allena. Dessa tre hänger samman. Den kristna tron är som en guldring, sade Luther, om man tar bort någon del av ringen, så har man inte längre någon ring. Alla delar hänger ihop. Frälsning genom tron allena kan vi säga är det allra viktigaste, men hur ska man få tron om man inte har Guds ord, Skriften? Tron kommer ju av Guds Ord. Om vi inte har Guds Ord kan det inte finnas någon kristen tro. Och på samma sätt, vad hjälper det att tro att Skriften är sann om man inte tror på Jesus? Som ni märker är kristendomens delar liksom ihopklistrade med varandra och beroende av varandra. Men jag måste ju börja någonstans, så jag börjar med sola fide.

SOLA FIDE

Sola fide – Av tro allena. En människa blir frälst bara av tro, genom tron allena. Gärningar duger inte inför Gud, för att bli frälst. Att mena att vi kan beveka Gud med våra gärningar är alldeles tokigt. En människa blir frälst bara av tro, sola fide. Detta var den upptäckt Luther gjorde när han satt och studerade i sin studerkammare i tornet i Wittenberg. Hans hus finns kvar, men inte det torn där han satt. Allt som är kvar är en igenmurad dörröppning som ledde till tornet där Luther satt när han upptäckte sola fide. Men denna reformationens stora upptäckt kan vi ju ha kvar, oavsett vad det finns för hus i Wittenberg idag.

Jag tror att vi kan ha svårt att förstå hur oerhörd Luthers upptäckt var. Vi lever i ett helt annat samhälle, vi har en helt annorlunda bakgrund. På Luthers tid var nämligen alla människor medvetna om att de var syndare. De visste att de brutit mot Guds lag, och att de av sig själva var värda straff. Därför sökte de efter frälsning. Och de försökte göra allt möjligt för att slippa undan Guds dom. De försökte göra bot och på så sätt blidka Gud. De ville genom sina gärningar få en nådig Gud. Denna bot kunde bestå i många olika saker: fastor, allmosor, att man läste olika böner många gånger, späkningar, pilgrimsfärder eller att gå i kloster. Nu var det förstås inte alla som gick i kloster eller genomförde pilgrimsvandringar, för det klarade de inte. Men alla var medvetna om Guds vrede och visste att de behövde kämpa för att få en nådig Gud.

Ja, människorna på Luthers tid var medvetna om Guds vrede, men det kan man verkligen inte säga om vår tid som vi lever i. Den allmänna tron är ju dels att Gud inte finns, och om han skulle finnas är han ju god, och därför skulle han aldrig komma på tanken att bestraffa synden eller syndaren. Så menar man.

Kanske blir vi påverkade av vår tids föreställningar? För att bättre förstå vad sola fide betyder, låt oss tänka på att Gud hatar synd. I Bibeln möter vi Guds vrede klart och tydligt. Tänk på hur Gud dränkte den syndiga världen på Noas tid, det var bara åtta människor som överlevde. Eller tänk på städerna Sodom och Gomorra som Gud lät det regna eld och svavel över grund av deras syndiga leverne. Bara fyra människor kom undan. De andra dog en smärtsam död.

Människor av idag som läser om detta, de tänker att den kristna Guden är elak och dum. Men vi kristna måste akta oss för att tänka så om Gud. Gud är rättvis. Låt oss jämföra med något som tyvärr händer rätt ofta, en människa har gjort något brottsligt, till exempel förskingrat pengar eller slagit någon annan illa så han skadas, det kallar vi misshandel. Är domaren elak om han utdömer böter för detta? Nej, inte är han det. Han utför ju sitt arbete att skydda lag och ordning i samhället. Det är rätt och riktigt att brottslingarna straffas. Så ska vi tänka om Gud när vi läser i Bibeln om Guds straff. Gud är rättvis. Den som tycker att Guds straff är för hårda har inte förstått allvaret i synden.

Martin Luther tänkte mycket på Guds straff. Han berättar själv så här: Men jag insåg att hur oförvitligt jag än levde som munk, var jag likväl en syndare inför Gud. Därför hade jag ett mycket oroligt samvete.

Luther visste att han var syndare, och att han förtjänade evigt straff. Han hade försökt bli frälst på gärningarnas väg, genom att göra goda gärningar och leva fromt. Så lärde – och lär ännu – romersk-katolska kyrkan. Men han lyckades inte med det. Då upptäckte han sola fide. Att vi blir frälsta genom tro. Inte genom något vi gör. Bara genom tro, genom tron allena. Som det står i Romarbrevet 1:17: Den rättfärdige skall leva av tro. Eller i Johannesevangeliet 3:16: Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.

(Fortsättning följer i nästa post)