Det händer av och till att olika ord används olika, det är nog till och med ofrånkomligen så i viss utsträckning. Ofta gör det inget, men ibland för denna otydlighet med sig problem. Otydligheten fördunklar förståelsen och sprider missuppfattningar.

Ord är ord, symboler för ett visst innehåll. Orden är inte själva innehållet, utan de står för ett visst innehåll. Om man menar olika saker men använder samma ord är man inte ense.

En del ord är positivt laddade. Sådana ord riskerar att användas felaktigt. Många kommer vilja använda sådana ord om sig själva, även de som det inte är riktigt tillämpbart på. Ta ordet ”miljövänlig” till exempel. Vilket parti säger sig inte föra en miljövänlig politik? Men där är skillnader i vad man menar med det.

I denna bloggpost vill jag belysa ordet ”konfessionell” litet grann. Det är ett låneord från latinet, confessio betyder bekännelse. Det svenska ordet ”bekännelsetrogen” är synonymt. Konfessionell/bekännelsetrogen används på olika sätt, man menar olika saker med det. Det är med konfessionell som med miljövänlig, det är ett positivt ord (för dem som använder det) som man vill använda om sig själv, även om man inte lever upp till det. (Naturligtvis tycker man att man gör det.)

Vad innebär det då att vara konfessionell? Det betyder att ha en bekännelse som man håller sig till. Att vara konfessionell innebär att hålla fast vid sin bekännelse och inte vara oklar i lärofrågor. Sankt Paulus inskärper i sitt första brev till Timoteus vikten av att hålla fast vid den goda bekännelsen:

Kämpa trons goda kamp, sök att vinna det eviga livet som du blev kallad till och som du bekände dig till genom att inför många vittnen avlägga den goda bekännelsen. Inför Gud, som ger liv åt allt, och inför Kristus Jesus som inför Pontius Pilatus avlade den goda bekännelsen, uppmanar jag dig: bevara det som han har befallt rent och oförfalskat, till vår Herre Jesu Kristi ankomst. (1 Tim. 6:12ff.)

Kyrkan ska alltså bevara Guds Ord rent och oförfalskat.  Det är den goda bekännelsen! I kyrkor där man tolererar olika läror är man alltså inte konfessionell, där är man mer eller mindre pluralistisk, vilket alltså står i motsats till att vara konfessionell. Och vi har i Sverige några konfessionella lutherska kyrkor, kyrkor som har en definierad bekännelse, där medlemmarna tror en och samma sak. Vi är inte många, det är sant. Uppenbarligen är det inte så många människor i vårt land som bryr sig om att tillhöra en bibeltrogen, konfessionell kyrka. Fler är välkomna!

Kyrkor som inte upprätthåller en gemensam lära är alltså inte konfessionella (bekännelsetrogna), och de borde inte använda detta ord om sig själva. Ett exempel på det här är Missourisynoden i USA. De kallar sig konfessionella, men tillåter olika lärouppfattningar. De bevarar inte Guds Ord rent och oförfalskat.

Naturligtvis är det så, att de kyrkor som kallar sig konfessionella eller bekännelsetrogna men inte är det, de menar att man inte behöver vara så kinkig med att vara enig i läran. Det är för dem ett strävansmål, som är bra att jobba mot men inte är nödvändigt att uppnå. Om det ens vore möjligt. Man får göra så gott man kan. Ungefär så tror jag att de tänker. Men detta innebär att de menar att en kyrka inte behöver vara trogen Guds Ord i allt (för det går inte tror man), och på samma vis inte heller bekännelsetrogen (för det går ju inte heller). Likväl kallar de sig själva bekännelsetrogna…

Låt mig bara till sist anföra några citat från Bekännelseskrifterna, som visar att det var reformatorernas mening att kyrkan ska upprätthålla enighet i alla trons artiklar (understrykningarna är mina):

Då några gudfruktiga, fridsälskande och lärda teologer märkt detta, har de kommit till insikt om att dessa falska beskyllningar och de dagligen alltmera utbredande stridigheterna icke bättre kunde motverkas än därigenom, att man med stöd av Guds ord grundligt och ingående belyste och avgjorde alla lärostrider samt utpekade och förkastade all falsk lära   (SKB s. 35)

Vi hyser alls intet tvivel om att det i de kyrkor, som ännu inte i alla stycken kommit till enighet med oss, finns många gudfruktiga, redbara människor, som vandrar i hjärtats enfald, inte förstår saken rätt, men […]  (SKB s. 40)

Efter denna här ovan angivna norm böra alla läror prövas och vad som befinnes strida däremot bör förkastas och fördömas såsom stridande mot vår enhälliga förklaring av vår tro. (SKB s. 500)

Vi tror, lär och bekänner, att den ena kyrkomenigheten inte skall fördöma den andra, därför att den har flera eller färre utvärtes, av Gud icke påbjudna ceremonier än den andra, om de eljest är eniga i läran och alla dess artiklar ävensom i de heliga sakramentens rätta bruk   (SKB s. 531)