Månad: februari 2020

Att vara konfessionell

Det händer av och till att olika ord används olika, det är nog till och med ofrånkomligen så i viss utsträckning. Ofta gör det inget, men ibland för denna otydlighet med sig problem. Otydligheten fördunklar förståelsen och sprider missuppfattningar.

Ord är ord, symboler för ett visst innehåll. Orden är inte själva innehållet, utan de står för ett visst innehåll. Om man menar olika saker men använder samma ord är man inte ense.

En del ord är positivt laddade. Sådana ord riskerar att användas felaktigt. Många kommer vilja använda sådana ord om sig själva, även de som det inte är riktigt tillämpbart på. Ta ordet ”miljövänlig” till exempel. Vilket parti säger sig inte föra en miljövänlig politik? Men där är skillnader i vad man menar med det.

I denna bloggpost vill jag belysa ordet ”konfessionell” litet grann. Det är ett låneord från latinet, confessio betyder bekännelse. Det svenska ordet ”bekännelsetrogen” är synonymt. Konfessionell/bekännelsetrogen används på olika sätt, man menar olika saker med det. Det är med konfessionell som med miljövänlig, det är ett positivt ord (för dem som använder det) som man vill använda om sig själv, även om man inte lever upp till det. (Naturligtvis tycker man att man gör det.)

Vad innebär det då att vara konfessionell? Det betyder att ha en bekännelse som man håller sig till. Att vara konfessionell innebär att hålla fast vid sin bekännelse och inte vara oklar i lärofrågor. Sankt Paulus inskärper i sitt första brev till Timoteus vikten av att hålla fast vid den goda bekännelsen:

Kämpa trons goda kamp, sök att vinna det eviga livet som du blev kallad till och som du bekände dig till genom att inför många vittnen avlägga den goda bekännelsen. Inför Gud, som ger liv åt allt, och inför Kristus Jesus som inför Pontius Pilatus avlade den goda bekännelsen, uppmanar jag dig: bevara det som han har befallt rent och oförfalskat, till vår Herre Jesu Kristi ankomst. (1 Tim. 6:12ff.)

Kyrkan ska alltså bevara Guds Ord rent och oförfalskat.  Det är den goda bekännelsen! I kyrkor där man tolererar olika läror är man alltså inte konfessionell, där är man mer eller mindre pluralistisk, vilket alltså står i motsats till att vara konfessionell. Och vi har i Sverige några konfessionella lutherska kyrkor, kyrkor som har en definierad bekännelse, där medlemmarna tror en och samma sak.

Kyrkor som inte upprätthåller en gemensam lära är alltså inte konfessionella (bekännelsetrogna), och de borde inte använda detta ord om sig själva. Ett exempel på det här är Missourisynoden i USA. De kallar sig konfessionella, men tillåter olika lärouppfattningar. De bevarar inte Guds Ord rent och oförfalskat.

Naturligtvis är det så, att de kyrkor som kallar sig konfessionella eller bekännelsetrogna men inte är det, de menar att man inte behöver vara så kinkig med att vara enig i läran. Det är för dem ett strävansmål, som är bra att jobba mot men inte är nödvändigt att uppnå. Om det ens vore möjligt. Man får göra så gott man kan. Ungefär så tror jag att de tänker. Men detta innebär att de menar att en kyrka inte behöver vara trogen Guds Ord i allt (för det går inte tror man), och på samma vis inte heller bekännelsetrogen (för det går ju inte heller). Likväl kallar de sig själva bekännelsetrogna…

Låt mig bara till sist anföra några citat från Bekännelseskrifterna, som visar att det var reformatorernas mening att kyrkan ska upprätthålla enighet i alla trons artiklar (understrykningarna är mina):

Då några gudfruktiga, fridsälskande och lärda teologer märkt detta, har de kommit till insikt om att dessa falska beskyllningar och de dagligen alltmera utbredande stridigheterna icke bättre kunde motverkas än därigenom, att man med stöd av Guds ord grundligt och ingående belyste och avgjorde alla lärostrider samt utpekade och förkastade all falsk lära   (SKB s. 35)

Vi hyser alls intet tvivel om att det i de kyrkor, som ännu inte i alla stycken kommit till enighet med oss, finns många gudfruktiga, redbara människor, som vandrar i hjärtats enfald, inte förstår saken rätt, men […]  (SKB s. 40)

Efter denna här ovan angivna norm böra alla läror prövas och vad som befinnes strida däremot bör förkastas och fördömas såsom stridande mot vår enhälliga förklaring av vår tro. (SKB s. 500)

Vi tror, lär och bekänner, att den ena kyrkomenigheten inte skall fördöma den andra, därför att den har flera eller färre utvärtes, av Gud icke påbjudna ceremonier än den andra, om de eljest är eniga i läran och alla dess artiklar ävensom i de heliga sakramentens rätta bruk   (SKB s. 531)

 

 

Präst eller pastor?

Vad är det för skillnad, om det alls är någon skillnad, på präst och pastor? Svaret beror på vem man frågar. Ibland gör man en motsättning mellan dessa två, så att de lutherska (och romersk-katolska) förkunnarna är präster, medan man i de traditionella (reformerta) frikyrkorna har pastorer. Det ligger väl något i det, för frikyrkornas pastorer är inte präster, men alla församlingspräster är faktiskt pastorer. Det behöver inte vara någon motsättning.

”Pastor” är latin och betyder herde. Jesus sade att han är den gode herden, och han gav också detta herdeuppdrag vidare till apostlarna. Var en herde för mina får. (Se Joh. 21:15-17) Och i sitt första brev förmanar aposteln Petrus prästerna att vara föredömen för hjorden, och han säger till dem: När den högste herden uppenbarar sig skall ni få härlighetens segerkrans, som aldrig vissnar. (1 Petr. 5:4) Den högste herden är Jesus, och prästerna är ”underherdar”. Alltså är alla präster pastorer.

Varför kallas då inte alla pastorer också för präster? Jo, att de i de reformerta frikyrkorna använder ordet pastor, beror i allmänhet på att de inte erkänner att det finns ett gudomligt prästämbete. De menar, att vilken lekman som helst i kraft av det allmänna prästadömet kan utses av församlingen att leda församlingens möten och predika, och att man också till exempel om man inte har någon fast pastor kan turas om att leda mötena. Frikyrkopastorn är principiellt lekman.

Men Jesus har instiftat prästämbetet. Han kallade sina apostlar och sände dem ut i världen: Frid vare med er. Som Fadern har sänt mig sänder jag er. (Joh. 20:21) I deras efterföljd står prästerna. Som sankt Paulus skriver till efesierna: Och han [Kristus] gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. (Ef. 4:11) Till detta ämbete är man invigd för hela livet. I frikyrkorna däremot, där man inte har något ämbete, där är pastorssysslan blott en anställning. Man kan ha den, och man kan lämna den. Hela tiden är man en lekman. Men Kristus sade till församlingsföreståndaren (prästen som förestod församlingen) i Smyrna: Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets krona. (Upp. 2:10)

Traditionellt har ämbetet markerats genom klädseln. Präster använder ämbetsdräkt, och därigenom ser man att de är ämbetsbärare. Där man däremot menar att det inte finns något ämbete, har i allmänhet den som leder mötet inga särskilda kläder, utan till exempel skjorta och kavaj är vanligt. Dels inom frikyrkorna, och dels inom missionssällskap inom Svenska Kyrkan, såsom ELM-BV och tidigare EFS. (Det är sant att till och med vissa pingstpastorer sedan några årtionden börjat bära prästskjorta. Men detta har för dem ingen tydlig teologisk innebörd.)

Genom att leda andakter och predika i vanlig skjorta (med eller utan kavaj), signalerar man att det inte behövs något prästämbete. I kontrast mot denna syn slår den augsburgska bekännelsen fast i artikel XIV, Om det andliga ståndet:

Om det andliga ståndet lär de [våra kyrkor], att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligen eller förvalta sakramenten.

Den lutherska kyrkan håller alltså ämbetet högt. Ingen ska predika utan att ha ämbetet.  Och vi ska naturligtvis inte vara otydliga med vår bekännelse om detta.

Prästkläder handlar inte om prästens person, utan om hans ämbete. Präster behöver alltså inte (bör inte) sova i någon särskild prästpyjamas, för att ta ett drastiskt exempel. Men att alltid bära prästkläder vid tjänstgöring är en bekännelse till Guds Ords lära om ämbetet.