Kategori: Skriften

Är det farligt att tro på Bibeln?

Att Bibeln gör anspråk på att vara Guds Ord har jag visat i tidigare poster, till exempel dessa: Om Bibeln I  Om Bibeln II

Vi kristna tror på Gud och vill därför följa hans ord och vilja. Att en kristen vill göra som Gud den allsmäktige säger, kan man tycka då borde vara naturligt. Det låter som en truism, som något så fullständigt självklart att det bara är rena dumskallar som gör annorlunda. Men det märkliga inträffar, att högst intelligenta människor säger att de är kristna och tror på Gud, men de vill inte tro på det som Jesus säger, de vill inte tro som Bibeln lär. Detta är en oförnuftig och ologisk ståndpunkt. Vilket är problemet? Ja, det är inte att de saknar jordiskt förstånd. Problemet är inte förnuftsmässigt, det är andligt. Som sankt Paulus skriver till korintierna: En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. (2 Kor. 2:14) Att vara kristen handlar inte om att man är så smart, att man tror på Gud. Det hjälper inte inför Gud att vara professor. Det är många gånger tvärtom så, att en människa med all sin tankekraft bygger barriärer mot Gud. Jesus sade: Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket. (Matt. 18:3) Och han sade också: Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små. (Matt. 11:25) För kristendomen är inte till sin kärna att lära sig ett visst intellektuellt innehåll, utan att tro på Gud, att lita på Gud, sådan som man är.

Hur bör man då göra? Låt oss lyssna på vad sankt Paulus skriver senare i sitt andra brev till korintierna: Vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus. (2 Kor. 10:4f.)

Men är det inte farligt att blint tro på en auktoritet? Är det inte just detta som utmärker en sekt? Det beror naturligtvis på hur man definierar en sekt. Det finns olika definitioner.

När jag på åttiotalet läste grekiska på Uppsala universitet, minns jag hur läraren vid det första lektionstillfället frågade om det fanns någon Biblicum-student i gruppen, och när ingen sade att så var fallet, så uttryckte han en viss lättnad, och sade att det ju inte finns något så tokigt som att tro blint på något, att ha en auktoritet som man följer okritiskt. (Biblicum är ett bibelinstitut där Bibelns sanning och ofelbarhet försvaras.)

Ja, vad ska man säga om detta påstående? Det är klart att det ligger mycket i detta. Med jämna mellanrum hör vi förskräckliga berättelser om hur människor kommit med i osunda rörelser med starka ledare som lyckas dupera många. Vi har till exempel ganska nyligen haft den vedervärdiga historien i Knutby. Genom psykologiska mekanismer och raffinerade metoder blir de som dras med i sådana här rörelser kontrollerade och manipulerade.

Problemet med dessa sekter, menar dock jag, är inte att människorna som är med tror på något, att de tror att det finns något som står över dem som de ska följa. Problemet är att de blir utnyttjade och vilseledda och att de tror på något felaktigt. Men missbruket upphäver inte det rätta bruket, som man brukar säga. Att fanatikerna använder Bibeln på ett osunt sätt, ska inte hindra oss att använda den rätt. Motmedlet mot fanatism och obalans är inte lägga sig i det andra diket och inte tro något eller inte göra något.

Här tänker jag på det Livets-Ord-möte jag var på, också det på åttiotalet, som jag tycker är rätt belysande för hur det inte ska gå till. Det var ett stort möte med många hundra deltagare, jag har för mig att det var i en stor idrottshall, med stolar också på golvet. Ulf Ekman var en av talarna, och han sade: Ta nu upp era biblar allihopa! Och så håller ni upp dem högt i luften, och så säger ni alla med hög röst: ”Ja, jag tror på Bibeln”. Och så tog mötesdeltagarna upp sina biblar, och ropade så det skallade i lokalen: Ja, jag tror på Bibeln! Ja, jag tror på Bibeln!

Och visst är det utmärkt att tro på Bibeln, att tro på Gud, det ska vi göra. Helhjärtat! Men vi ska inte tro på människor, och förkunnarna ska inte använda psykologiska knep för att elda massorna. Kristna ska vara lugna och sakliga, noggranna med att ta reda på vad som är sant och att ta reda på vad det verkligen står i Bibeln, så att församlingen inte består av en skara människor som följer en stark, färgsprakande ledare. Ja, även om prästen inte skulle vara så entusiasmerande, eller kanske han till och med någon tycker att han är tråkig, så ska vi ändå gå lika ofta i kyrkan på söndagarna och stödja kyrkan med våra böner, vår kraft och våra pengar. Det som det kommer an på, är att prästen predikar Guds Ord och lever i enlighet med det.

Varför beskylls då bibeltroende lutheraner för att vara sekter? Svensson ser helt enkelt inte skillnaden. Det finns sekter med olika tokigheter som åberopar Bibeln som absolut auktoritet, men kritiken kommer inte stanna där. Hur balanserade och sakliga vi än är, hur mycket vi än är öppna och respektfulla, utan tvång eller hårt grupptryck, kommer vi få sektstämpeln på oss, och det helt enkelt därför att vi tror att vi måste följa Gud. Ty den moderna religionen går ut på att varje människa ska bestämma själv och att det inte finns någon objektiv, absolut sanning som man ska rätta sig efter. Fast så modern är denna religion inte, redan i begynnelsen sade djävulen till Eva: Skulle väl Gud ha sagt? Själva grundproblemet är människans uppror mot Gud. Och det har vi alla inom oss.

Skriften eller bekännelsen?

Jag har tidigare visat att det lutherska  Skriften allena innebär följande fem saker:

1/ Varje Ord i Bibeln är Guds Ord

2/ Den talar sant

3/ Dess tal är tillräckligt

4/ Den talar klart

5/ Den talar verkningsfullt

Om Bibeln I  Om Bibeln II

Det finns i Sverige några samfund som vill upprätthålla Skriften allena. Det är glädjande. Dessa ansluter sig också till Konkordieboken, de lutherska bekännelseskrifterna. Är inte det en självmotsägelse? Hur kan man ha bekännelseskrifter om det är Bibeln man ska tro på? Vilken ställning har skrivna bekännelser?

Låt oss göra ett tankeexperiment. Vi tänker oss att man, om man tror på Bibeln (Skriften allena), inte ska använda olika bekännelser och lärodokument.  Eftersom Bibeln är Guds Ord, är det den som ska avgöra vad vi ska tro. Varför citerar ni lutheraner bekännelseskrifterna hela tiden i stället för Bibeln? Låt Bibeln avgöra lärofrågor! Ja, så säger man.

Detta kan låta fint, men det fungerar helt enkelt inte. Vi kan ha en lutheran, en adventist, en baptist, en metodist, en pingstvän, ja, även en medlem av Jehovas vittnen, och alla skulle kunna säga de att de tror på Bibeln, att de tror på Skriften allena (de fem satserna ovan). Men vi vet ju att dessa sex människor tror olika. Lutheranen säger: ”Barndopet är instiftat av Jesus och giltigt”, men ingen av de andra håller med om det. Lutheranen säger: ”I nattvarden är Jesu Kristi kropp och blod närvarande i brödet och vinet, och alla mottagarna äter Kristi kropp och blod med sina munnar”, men ingen av de andra håller med om det. Men tror de då inte alla på Bibeln? Ja, det säger de själva. Men i verkligheten kan ju inte alla göra det. De är inte eniga i tron bara för att de säger att de tror på allt i Bibeln.

Enda sättet att få reda på vad dessa sex personer tror, är att de med andra ord förklarar och beskriver vad de tror. Då kan vi få reda på vem av de sex (om någon) som tror på Bibeln. Därför behöver vi bekännelser och lärodokument som hjälpmedel för att förstå Bibeln. Vi tror aldrig på något bara för att det står i bekännelseskrifterna eller ett kyrkomötesbeslut, utan alla sådana läroframställningar är bara förklaringar och utläggningar av Bibelns innehåll. Och vill vi granska ett samfunds lära för att se om den stämmer med Bibeln, är enda möjligheten till det att granska sådana framställningar. Vi får inte reda på vad pingstvänner eller lutheraner tror genom att läsa Bibeln.

Följden av att tro på Skriften allena

Ett Ja till Skriften innebär ett Nej till det som inte stämmer med Skriften. Detta kan kanske verka självklart, men så är inte fallet. De senaste århundradena har vad vi kan kalla ”Svenska kyrkans tradition” dominerat. Det innebär att man ofta använder de gamla orden men ger dem en ny innebörd. Man kan tala högt och fint om Guds Ord, men man tillåter olika läror bredvid varandra.

Att vara bibeltrogen innebär inte bara att säga att man tror på Skriften allena, utan det innebär att man tar avstånd från det som strider mot Bibeln. Detta gäller oavsett ståndpunkt, vad man än tror. Ett samfund som inom sig tolererar olika läror kan inte vara bibeltroget, kan inte hålla fast vid Skriften allena. Det är en självmotsägelse. Att hålla fast vid något innebär att man avvisar det som strider mot detta och inte tolererar det.

Ta till exempel synergismen, som jag skrivit några poster om. (Synergismen strider mot Tron allena och är oförenlig med den lutherska tron. Den lutherska tron är monergistisk, att det är Gud ensam som verkar omvändelsen.) Just nu, för den här punkten, spelar det dock ingen roll om det är synergismen eller monergismen som är Bibelns lära, utan poängen är, att ett samfund som inom sig tolererar både synergism och monergism inte kan vara bibeltroget. Att vara trogen Bibeln innebär att hålla fast vid alla Bibelns läror, inte bara några favoritpunkter, de må vara få eller många.

(Givetvis är det monergismen som är Bibelns lära. Synergismen angriper Guds verk och ger en osäker grund att bygga frälsningen på. Synergism kontra monergism är inte någon oviktig strid, utan handlar om det centrala: Hur kan en människa få syndernas förlåtelse och bli Guds barn?)

Bibelns eget vittnesbörd om Skriften allena

Bekännelseskrifternas vittnesbörd

Vi tror, lär och bekänner, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som
lärare bör prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och
apostoliska skrifter, såsom det står skrivet ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på
min stig”, Ps. 119:105. Och den helige Paulus skriver: ”Om ock en ängel kom från
himmelen och predikade annorlunda, så skall han vara förbannad”, Gal. 1:8.
Men andra skrifter av äldre och nyare lärare, vad de än må heta, får inte likställas
med den heliga Skrift, utan de måste allesammans underordnas denna och får inte anses
vara något annat och mer än vittnen som betygar, huru och var denna profetiska och
apostoliska lära bevarats efter apostlarnas tid.

Så inleder författarna till Konkordieformeln sitt verk. Lägg märke till att de skriver att alla läror ska prövas, inte bara ett urval, de grundläggande eller något sådant. Läser man sedan vidare, ser man hur de även på vad vi kan kalla mindre punkter tar fram Bibelns lära och förkastar det som strider mot den. Att tro på Skriften allena innebär att avge en god bekännelse om Bibelns lära och hålla fast vid detta genom att även avvisa och inte tolerera det som strider mot det.

Reformationen 500 år: Sola scriptura – Skriften allena

SOLA SCRIPTURA

Sola Scriptura – Skriften allena, bara Bibeln.

När nu Luther funnit att den romerska kyrkan lärde falskt om frälsningen, funderade han såklart på hur det hade kunnat bli så. Och han fann att de romersk-katolska teologerna hela tiden åberopade traditionen, vad olika kyrkliga lärare hade sagt och vad påven sade. De hade tappat kontakten med källan, Skriften. Inte så att de inte läste Bibeln, o nej! De citerade ständigt Bibeln i sina skrifter och läste ur den i sina gudstjänster. Men, de lät inte Bibeln vara den högsta auktoriteten. De sade: ’Bibeln är bra, men den räcker inte. Om man läser Bibeln på egen hand, utanför kyrkan, då far man vilse. Vi behöver Bibeln och traditionen.’ Men säg mig, kan man ha två högsta auktoriteter? Kan man ha två skiljedomare? Ja, så länge som de säger samma sak går det bra. Så länge som det inte finns någon motsättning mellan vad påven eller kyrkofäderna lär och vad Bibeln lär är det inget problem. Men om dessa två, Bibeln och traditionen, skiljer sig åt och lär olika, då kan man ju inte ha båda som sin auktoritet, då fungerar det inte. Då måste man välja. Då visar det sig vad man egentligen tror på. Och då blev det tydligt vad som var den romersk-katolska kyrkans verkliga auktoritet, nämligen traditionen och dess främste uttolkare, påven.

Låt mig ta ett exempel för barnen: Kan man köra bil med två förare? Kan två bestämma hur bilen ska köras? En sitter till höger och en till vänster, och var och en har ratt och fotpedaler. Ja, det går bra om de turas om. Ibland styr den ene, ibland styr den andre, och så kan den som inte kör vila. Men hur går det om båda ska köra samtidigt, tänk om den ene vill öka farten och den andre bromsa? Hur går det om i en gatukorsning en vill ta till höger och den andre till vänster? En sådan bilfärd kommer sluta i diket eller med en krock.

Nej, vi måste ha en enda skiljedomare om vad som är kristen tro. Och vi behöver inte läsa länge i Bibeln för att förstå att Gud redan har tänkt på det här. Han har klart och tydligt talat om vad vi ska rätta oss efter. Det finns hundratals ställen i Bibeln där detta framgår. Till exempel bad David: Herre, Herre, du är Gud, och dina ord är sanning. (2 Sam.7:28). Eller Guds väg är fullkomlig, Herrens tal är rent. (Ps. 18:31). Eller se på vad Paulus skrev till Tessalonikerna: Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som ett ord från människor utan som Guds eget ord, något som det verkligen är. (1 Tess. 2:13)

Hur kan då Bibeln vara rättesnöret för vad som är kristen tro? Jo, det beror på att den är Guds eget Ord. Och det som Gud har talat, det måste ju vara rätt och riktigt. Att vi människor skulle ifrågasätta vad Gud har sagt, är lika tokigt som att en seriefigur skulle sätta sig upp mot sin tecknare. Det går ju bara inte, det är ju tecknaren som själv bestämmer vad som ska stå i prat­bubblorna. Men, lika galet är det att tro att vi skulle sätta oss upp mot Gud. Det GUD har talat, det måste vi låta stå, vi ska tro det och ta emot det. Det som Gud har talat kan inte innehålla några fel. Som Luther sade i Stora katekesen: Jag och min nästa, korteligen alla människor, må taga fel och bedraga, men Guds ord kan icke taga fel. Eller som Augustinus skrev till Hieronymus: Endast de böcker som kallas kanoniska har jag lärt mig akta så att jag är fast övertygad om att ingen författare skrivit något fel i dessa böcker.

Det var inte bara mot romersk-katolska kyrkan som Luther behövde framhålla Sola scriptura. Det fanns andra grupper, som avvek. Jag tänker på de reformerta, och de är litet värre, för de talade gärna om Skriften allena, men de klarade inte att tillämpa det. I själva verket satte de sitt eget förnuft högre än Bibeln. Ta nattvarden, där Kristus skänker sin egen kropp och sitt eget blod i brödet och vinet. Det säger han ju själv: Tag och ät, detta är min kropp. Men, då var den reformerte teologen Zwingli där och sade: Det går ju inte att vi får Kristi kropp i brödet, Kristi kropp är ju i himlen, då kan den ju inte vara i brödet. Så satte Zwingli sitt eget förnuft som en domare över Bibeln. Hans kollega Calvin till och med formulerade en regel om det här, han sade: Det oändliga kan inte rymmas i det ändliga. På latin Finitum non capax infinitum. Eftersom Gud, Kristus, är oändlig, kan han inte rymmas i det begränsade brödet. Det går inte.

Men den här regeln, står den i Bibeln? Nej, det gör den inte. Så har man satt upp någonting utanför Bibeln som styr över vad som kan stå i Bibeln.

Så fann Luther källan för den kristna tron: Guds Ord. Vi ska inte låta något annat stå över den. Inte traditionen eller kyrkofäderna, inte förnuftet och logiken, och inte heller våra känslor.

Lägg nu märke till att ingen av dessa andra saker är något dåligt. Alla dessa saker är gåvor från Gud, och vi ska använda dem, men på rätt sätt. Det gäller att ge dessa saker rätt plats. Förnuftet och våra känslor är fina gåvor till oss människor, men vi ska inte använda dem till att grunda trosartiklar på. Och visst finns det mycket värdefullt i traditionen, det ska vi ta vara på. Vi lutheraner är mycket traditionella. Men allting måste bedömas utifrån den högsta norm vi känner: Sola scriptura.

 

Om Bibeln II

Fortsättning från föregående post

2/ Bibeln talar sant

Att Bibeln talar sant är ju nödvändigtvis så om varje ord är Guds eget ord. Har vi accepterat det första har vi inga problem att tro det andra. Hur skulle Gud den allvetande och allgode kunna ljuga? I Psaltaren 19:8 säger David: Herrens undervisning är fullkomlig, den ger själen nytt liv. Herrens vittnesbörd är sant, det gör enkla människor visa. Och när Mose förmanade Israels folk att hålla fast vid den undervisning han gett i Moseböckerna, så sade han som vi redan sett följande: Om du [Israels folk] inte noggrant följer alla ord i denna lag som är skrivna i denna bok, så att du fruktar detta härliga och fruktansvärda namn ” Herren, din Gud” då skall Herren sända mycket svåra plågor över dig och dina efterkommande . (5 Mos. 28:58f.)  Om nu Israeliterna vid hot om stränga straff förmanas av Gud att hålla fast vid alla orden i boken (Pentateuken, de fem moseböckerna) så förstår vi ju att dessa ord är sanna. Skulle Gud befalla att hålla fast vid något som inte är sant? Det går ju bara inte. Gud är ju själva källan till alla dygder, såsom rättrådighet, ärlighet och så vidare. Se hur Koras söner i den 45 psalmen prisar Messias och säger: Ha framgång i din härlighet och drag ut till försvar för sanning, ödmjukhet och rättfärdighet. (Ps. 45:5) Och i den hundranittonde psalmen står det: Din undervisning är sanning (119:142).

Att Bibeln skulle vara sann i alla stycken har attackerats mycket, särskilt under de senaste århundradena. Det är dock Bibelns lära, och så har kyrkan trott före oss. Jag vill avslutningsvis under denna rubrik komma med några citat:[i]

Endast de böcker som kallas kanoniska har jag lärt mig akta så att jag är fast övertygad om att ingen författare skrivit något fel i dessa böcker. (Augustinus i ett brev till Hieronymus)

Det är kätterskt att säga att det finns något som helst fel vare sig i evangelierna eller i någon annan kanonisk skrift. (Thomas ab Aquino)

Eftersom den heliga Skrift är Guds ord, är det självklart att den inte innehåller några fel eller motsägelser, utan att den är i alla sina delar och ord den ofelbara sanningen, också i de delar som behandlar historiska, geografiska och andra världsliga ämnen. (Brief Statement)

Jag och min nästa, korteligen alla människor, må taga fel och bedraga, men Guds ord kan icke taga fel. (Stora katekesen)

3/ Bibelns tal är tillräckligt

När vi säger att Bibelns tal är tillräckligt, så menar vi att Gud där har uppen­barat allt som behövs för kristen tro och kristet liv. Det finns mycket som inte står i Bibeln. Bibeln är ingen allmän uppslagsbok, utan Gud har talat till oss människor i den och gett oss vad vi behöver för att bli frälsta och för att vi ska följa hans vilja. Det är mycket vi inte begriper om Gud, men det som Gud inte uppenbarat i andliga ting det ska vi inte heller försöka utforska.

Vi ska inte heller försöka få in någon annan källa till kristen tro. Bibeln är till­räcklig. Det finns de som hävdar att kyrkans tradition är nödvändig för en rätt kristendom. Andra menar att man ska vänta på Andens direkta tilltal och led­ning, för den Helige Ande kommer inte i Bibelns ord. Men något sådant står inte i Bibeln. Den vet inte om att det skulle finnas behov av något som kompletterar Bibeln. Jag citerar kung David igen: Herrens undervisning är fullkomlig, den ger själen nytt liv. (Ps. 19:8) Och med ”Herrens undervisning” menar David Skriften, bibelordet.

Paulus menar detsamma. I sitt andra brev till Timoteus skriver han om Skrif­tens tillräcklighet: Du känner från barndomen de heliga Skrifterna som kan göra dig vis, så att du blir frälst genom tron i Kristus Jesus. Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fost­ran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.  (2 Tim. 3:15ff.) Det är alltså Skriften, Guds Ord, som är medlet till att vi blir frälsta och att vi lever i enlighet med Guds vilja.

Den kristna tron är en tro på Bibelns ord, inte på någon mänsklig auktoritet. Bibeln räcker. I den romersk-katolska kyrkan har påven och kyrkan makt att proklamera nya dogmer, och i svärmiska rörelser lyssnar man efter nya uppen­barelser. Jag läste en gång om en som lämnat Livets Ord, som berättade att läraren kunde komma till lektionen i bibelskolan och säga ”Anden sade till mig i morse”. Men vi ska hålla oss endast till Bibeln, för den är tillräcklig.

4/ Bibeln talar klart

Vi behöver också försvara att Bibeln talar klart och förståeligt. De katolska teologerna vid reformationstiden gick med på att hela Bibeln är Guds Ord och att den är sann, men de menade definitivt inte att den var klar. Nej, det måste till tolkningsexpertis, kyrkans läroämbete med påven i spetsen. Utan kyrkans ledning far man obönhörligen vilse, sade de. Men den kristne behöver ingen kyrklig auktoritet för sin tro, han tror direkt på Bibeln. Visst kan det vara svårt att förstå Bibeln, i synnerhet för en nybörjare. Det finns mycket oklarhet hos oss människor, och det kan ta tid innan Skriftens ljus tränger in i våra fördunk­lade sinnen. Så visst ska vi ta hjälp av kyrkans lärare att få upp ögonen för ljuset, men ljuset kommer endast från Bibeln. Den kristna tron är en tro på Bibelns ord, inte på någon mänsklig auktoritet.

Bibeln kan och ska därför höras, läsas och förstås av den enskilde kristne. Psaltaren 19:8 igen: Herrens vittnesbörd är sant, det gör enkla människor visa. Och Jesus sade till vanliga judar, som trodde på honom: Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen. (Joh. 8:31f.)

I sin utläggning av Davids psalm 37 säger Luther:

Om någon kommer till er och säger: … ’Skriften är dunkel’, så kommer jag att svara: ’Det är inte sant. Det har inte skrivits någon klarare bok på denna jord än den heliga Skrift. Den är i jämförelse med andra böcker liksom solen i jämförelse med alla andra ljus.’ … Det är en fruktansvärt stor skändlighet och synd mot den heliga Skrift och mot hela kristenheten, om man säger, att den heliga Skrift är dunkel och inte så klar att var och en kan förstå den, lära och förstå dess tro.

Visst finns det dunkla ställen i Skriften. Det menade även Luther:

Det är visst och sant, att vissa enskilda utsagor i Skriften är dunkla … Men i dessa ut­sagor finns inget annat, än vad vi på andra ställen finner uttalat klart och uppenbart … Naturligtvis medger jag, att det finns många ställen i Skriften, som är dunkla och otill­gängliga – inte för att saken är så hög, utan därför att vi saknar kunskap om be­grep­pen och grammatiken. Men dessa ställen är på inget sätt till hinder för, att vi ska kun­na förstå hela saken i Skriften … Om orden är dunkla på ett ställe, är de klara på ett annat.

Finner vi ett sådant dunkelt ställe som vi inte lyckas begripa ska vi lämna det. Kanske förstår vi det senare. Men det vi inte ska göra är att låta kyrkan eller påven läsa in och fastslå en tolkning och göra den bindande.

5/ Bibeln talar verkningsfullt

Som sista punkt på avdelningen om Bibeln vill jag säga att Bibeln talar verk­nings­fullt. Bibelns ord är aktivt. Som Jesus säger: De ord som jag har talat till er är Ande och liv (Joh. 6:63)

Denna punkt följer inte med nödvändighet ur sats 1: Varje ord i Bibeln är Guds ord. Punkterna 2, 3 och 4 gör ju det. Om varje ord i Bibeln är Guds Ord, så talar Bibeln sant, tillräckligt och klart. Men eftersom det är en omistlig punkt om Bibeln nämner jag den här också. Bibeln talar verkningsfullt.

Detta måste vi framhålla särskilt mot de reformerta. De tror inte att den Helige Ande bor i Ordet, utan de menar att Anden kommer direkt till en människa utan något medel, utan något ”fordon” som man sade (på latin vehiculum). Vi luthe­raner vet dock att Gud verkar genom nådemedlen, det vill säga Bibeln och sak­ra­menten. Jag citerar Paulus igen för att visa Bibelns kraft: Du känner från barn­domen de heliga Skrifterna som kan göra dig vis, så att du blir frälst genom tron i Kristus Jesus. Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till un­der­visning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.

Skriften verkar att vi tror på Gud och att vi gör goda gärningar. I Ordet möter vi Gud själv. Och nådemedlen är utflöden av Ordet, de är som man bru­kar säga ett synligt Ord. Sakramentens kraft kommer endast av det Guds Ord som finns i dem. När vi döper en människa, då får hon del av Jesu död och upp­ståndelse. När prästen i mässan på Jesu uppdrag säger ”Detta är min kropp, detta är mitt blod”, då är det Guds verksamma Ord som ingriper här och nu i vår verklighet och ger oss syndernas förlåtelse. Jesus själv talar till oss.

[i] http://www.biblicum.se/tidskriften-2/aldre-nummer-av-tidskriften/biblicum-19721/19723-om-bibelns-ofelbarhet/

Om Bibeln I

En fras som används av kristna i olika samfund är att Bibeln är Guds Ord. Och det är den ju. Men det visar sig tyvärr rätt ofta att man menar olika saker med detta uttryck. Det blir så att detta uttryck i praktiken förvillar och döljer väsent­liga menings­skiljaktigheter. För att det ska bli tydligt vad det innebär att Bibeln är Guds Ord, vill jag därför framhålla fem saker. I dagens inlägg ryms den första punkten, så kommer resten sedan.

1/ Varje Ord i Bibeln är Guds Ord

2/ Den talar sant

3/ Dess tal är tillräckligt

4/ Den talar klart

5/ Den talar verkningsfullt

 1/ Varje Ord i Bibeln är Guds Ord

(Till det här avsnittet har jag fått mycket inspiration och hjälp av Siegbert W. Beckers lilla skrift: Den Heliga Skrifts verbalinspiration, utgiven av Kyrklig Samling i Lunds stift 1970.)

Är då varje enskilt ord i Bibeln Guds Ord? Ja, det är det. Bibeln är full av vittnesbörd om detta om vi ser efter vad det verkligen står. Låt oss börja med Bibelns förste författare, Mose. Han kallades av Gud en gång när han var ute och vallade sin svärfaders får. Gud talade till honom från den brinnande busken och kallade honom att föra Israels folk ut ur Egypten. Mose var dock inte så villig till detta, utan kom med invändningar. Han framhöll att han var en trög talare och inte kunde få ur sig orden. Men Gud sade till Mose: Gå nu! Jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall säga. (2 Mos. 4:12) Så ser vi att Gud gav Mose de ord han skulle tala.

Mose protesterade dock ytterligare, och sade att han inte dög. Då sade Gud till honom: Har du inte din bror Aron, leviten? Jag vet att han är en man som kan tala. […] Du skall tala till honom och lägga orden i hans mun, och jag skall lära er vad ni skall göra. […] Han ska vara som en mun för dig. Och du ska vara som Gud för honom. (2 Mos 4:14ff.)  Så när Mose sa till Aron vad denne skulle säga, stod han i Guds ställe gentemot Aron. Aron var en budbärare och lade inte in några egna tankar och idéer i det han sade, utan han var Mose mun. På samma sätt var Mose förmedlare av de ord han fick av Gud.

Att varje ord i Bibeln är Guds ord ingår i det vi menar när vi använder termen verbalinspiration. ”Verbal” betyder ju att det har med ord att göra (verbum på latin betyder ”ord”), det är enkelt, men ordet ”inspiration” är litet knepigare. Ofta använder man ordet ”inspiration” för att ange bearbetning. Man kan till exempel säga: När N.N. skrev sin bok, var han inspirerad av den tyske filosofen Nietzsche.  Det betyder att författaren blandade in en del av Nietzsches tankar i sin bok. Det kan vara mycket eller litet. Kanske finns där någon mening som är citerad direkt från Nietzsche, men boken är ändå författarens eget verk, och vi kan inte använda den som bevis på vad som är Nietzsches mening, för i så fall ska vi gå till Nietzsches egna skrifter och uttalanden. Men i ordet verbal­inspi­ration betyder inspiration att Gud har så att säga andats i varje ord (inspiro på latin betyder ”andas/blåsa in i”).

När sedan Mose och Aron kom till farao, så sade de: Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk! (2 Mos. 5:1) De gjorde anspråk på att tala Herrens ord.

I det här sammanhanget används ordet profet på ett sätt som visar på verbalinspirationen. I 2 Mos. 7:1 står det: Herren sade till Mose: ”Se, jag har satt dig att vara som Gud för farao, och din bror Aron ska vara din profet. Så ser vi att en profet är en som talar för en annan. Denna definition av ”profet” framgår också tydligt där Mose förutsäger Messias, i 5 Mos. 18:18f.: En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är lik dig, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag befaller honom.  Och om någon inte lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, skall jag själv utkräva det av honom.

Kanske invänder någon att det här bara berör det som Mose talade, att han visserligen hade uppdraget att tala Guds Ord, men att det inte skulle gälla det som han skrev. Men Mose fick flera uppmaningar av Gud att skriva ner hans ord. Till exempel när Mose var med Gud den andra perioden om fyrtio dagar där Gud uppenbarade sitt Ord för Mose, sade Herren till honom: Skriv upp åt dig dessa ord. (2 Mos. 34:27) Och mot slutet av femte Mosebok står det: Om du [Israels folk] inte noggrant följer alla ord i denna lag som är skrivna i denna bok, så att du fruktar detta härliga och fruktansvärda namn ”Herren, din Gud” då skall Herren sända mycket svåra plågor över dig och dina efterkommande . (5 Mos. 28:58f.) Mose gjorde ingen skillnad på de ord han skrev eller de ord han talade, han gjorde båda sakerna på Guds uppdrag. Alla orden kom från Gud. Antingen var Mose Guds sändebud, som talade och skrev Guds Ord, eller också var han komplett galen.

Låt oss titta på andra bibelböcker också. Jesaja skriver om sin kallelse: Och jag hörde Herrens röst. Han sade: ”Vem skall jag sända och vem vill vara vår bud­bärare?” Då sade jag: ”Här är jag, sänd mig!” (Jes. 6:8) Och eftersom Jesaja var Herrens budbärare, är hans bok inte hans egna tankar om Gud, utan hur Gud verkade genom honom. Endast därför kan han skriva många gånger i sin bok Så säger Herren.

De som inte tror att varje ord i Bibeln är Guds eget ord, de säger ibland att de tror att Guds Ord finns i Bibeln, men att varje ord inte är Guds Ord. Låt oss igen ta fram vår tänkta författare som skrev en bok som vi vet var inspirerad av Nietzsche, men att vi inte hade tillgång till någonting som Nietzsche själv hade skrivit. Om vi då skulle försöka fastställa Nietzsches filosofi, då kunde vi aldrig med säkerhet fastslå någonting. Några centrala huvudpunkter kanske kunde framstå som sannolika, men över allting skulle råda en stor osäkerhet. Man skulle hela tiden behöva reservera sig. Vi skulle inte kunna säga med fullkomlig visshet: Detta är Nietzsches mening, detta är Nietzsches lära. Först om vi hade tillgång till Nietzsches egna skrifter kunde vi med säkerhet fastslå vad i boken som var uttryck för Nietzsches filosofi.

Ungefär så här tror många kristna idag att det är med Bibeln. Sanningen finns nog där, men man vet inte riktigt var. Men de är förvillade. Varje ord i Bibeln är Guds eget ord! Gud har talat! Om man inte sett detta blir allting osäkert.

När Jeremia kallades, var han till en början motvillig, men Gud svarade honom: ”Säg inte: Jag är för ung, utan gå vart jag än sänder dig och tala vad jag än be­faller dig.” (Jer. 1:7) Och Jeremia beskriver det han fick från Gud att för­kun­na så här: Herrens ord kom till mig. (Jer. 1:4 m.fl.) Så ser vi att profeterna fick själva orden från Gud. Varje ord är Guds Ord.

De som inte tror att hela Bibeln är Guds Ord, försöker förstås finna argument mot det. De försöker bland annat slå in en kil mellan profeternas talade ord och de böcker de skrev. Men det håller inte. De böcker som profeterna skrev är Guds Ord i sin helhet. Se till exempel i Jeremias tjugofemte kapitel, där Herren Sebaot säger: Jag skall låta alla de ord som jag har talat mot det landet [Babel] gå i uppfyllelse, allt som är skrivet i denna bok och som Jeremia har profeterat mot alla hednafolk. (Jer. 25:13) Profeterna talade Guds Ord, och de skrev Guds Ord.

Ja, så här skulle vi kunna fortsätta med alla profeterna. Det framgår av deras böcker att de var Guds direkta sändebud. Och så tog också judafolket emot deras böcker. Med stor vördnad bevarade de dessa skrifter. Så småningom blev Gamla Testamentet fullständigt. Där är historiska, profetiska och poetiska böcker, och alla de 39 böckerna behandlades med samma vördnad. Herren befallde genom Mose: Allt vad jag befaller er skall ni vara noga med att följa. Du skall inte lägga något till det och inte ta något därifrån. (5 Mos. 12:32) Så behandlade judarna alla GT:s böcker, man fick inte ändra ett enda ord, för de är Guds ord. Den judiske historikern Flavius Josefus från 1 århundradet skriver att det har blivit en självklarhet för judarna att varken lägga till eller ta bort någonting från dem [dvs. de bibliska böckerna].

Kommer vi så framåt i tiden till Nya testamentets tid ser vi hur Nya testa­men­tet behandlade Gamla testamentet. Överallt ser vi hur det som sägs förutsätter att det är Gud som talat i GT. GT är inte en mänsklig berättelse om Gud, utan GT är Guds eget ord. Matteus skriver om Jesu födelse: Allt detta skedde, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten. (Matt. 1:22)

Nya testamentet ställer samma anspråk som Gamla testamentet. Apostlarna förkunnar Guds Ord, och varje ord är Guds Ord. Precis som profeterna var apost­larna Guds sändebud och budbärare. Jesus sände ut sina 12 lärjungar och sade: Den som tar emot er tar emot mig och den som tar emot mig tar emot honom som har sänt mig. (Matt. 10:40) Så som Gud sände profeterna i gamla testamentet att vara hans mun, sände Kristus apostlarna. De blev på ett sär­skilt sätt utrustade av Kristus för detta: Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er. (Joh. 14:26)

Efter Kristi himmelsfärd blev även Paulus en apostel, och därför skrev han till Korintierna: Kristus har […] sänt mig för att […] predika evangelium (1 Kor. 1:17) Och i nästa brev till dem skrev han: Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. (2 Kor. 5:20) Och om sin förkunnelse skrev han: Detta förkunnar vi också, inte med ord som mänsklig visdom lär utan med ord som Anden lär. (1 Kor. 2:13) Så ser vi så tydligt att själva orden kom från Gud.

Eftersom Paulus var Guds sändebud och talar Guds Ord kan han skriva att han predikar Guds evangelium (t.ex. 2 Kor. 11:7) eller Kristi evangelium (t.ex. Rom. 15:19). Men inte bara det, utan eftersom han är en apostel skriver han också mitt evangelium (Rom. 16:25) och vårt evangelium (1 Tess. 1:5). Jag som präst är också Guds sändebud, jag predikar Guds evangelium, men jag skulle aldrig drista mig att påstå att ni måste lyssna till mitt evangelium! Men Paulus var Guds direkta språkrör. Varje ord han predikade, muntligen och skriftligen, var talat direkt av Gud.

Det var alltså likadant med Paulus ord som med profeternas. När Elia uppväckte änkans son i Sarefat sade kvinnan till honom: Nu vet jag att du är en gudsman och att Herrens ord i din mun är sanning. (1 Kon 17:24) Och till Tessalonikerna skrev Paulus: Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som ett ord från människor utan som Guds eget ord. (1 Tess. 2:13)

Nu har jag visat att Bibeln är Guds Ord, och att det betyder att varje ord är Guds ord. Jag har citerat många bibelverser som visar att det är så. Allra sist i denna avdelning ska jag så citera de två ställen som säger det rakt ut: Ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud. (2 Petr. 1:21) och Hela Skriften är utandad av Gud (2 Tim. 3:16)

Motståndarna till verbalinspirationen angriper den, och säger att den bara bygger på två bibelverser, varav den ena står i en bibelbok som inte var allmänt erkänd i fornkyrkan. Till det säger vi, att det för all del räcker med ett enda bibelställe för att bevisa något, men framför allt är det ju så att läran om verbalinspirationen inte hade behövt något av dessa två ställen, för den bygger på hela Bibeln och återfinns på väldigt många ställen, som vi sett. Så fort vi i Bibeln ser något om hur den kommit till, ser vi att det som sägs visar på verbalinspirationen: Varje ord i Bibeln är Guds Ord.