I Galaterbrevets tredje kapitel ställer aposteln Paulus tro mot laggärningar. Han pekar på hur redan Abraham blev rättfärdig genom tro och säger sedan att Mose lag inte kan göra löftet till Abraham om intet:

Bröder, jag vill ta ett exempel från vardagen: inte ens en människas testamente som har vunnit laga kraft kan göras ogiltigt eller få något tillägg. Nu gavs löftena åt Abraham och hans avkomma. Det heter inte: ”och åt dina avkomlingar”, som när man talar om många, utan som när det talas om en enda: och åt din avkomling som är Kristus. Vad jag menar är detta: ett testamente som Gud själv i förväg har gett laga kraft, kan inte upphävas av lagen som gavs fyrahundratrettio år senare, så att löftet skulle sättas ur kraft. Ty om arvet beror på lagen, beror det inte på löftet. Men åt Abraham har Gud gett arvet genom ett löfte.

De fyrahundratrettio åren som aposteln nämner, är tiden som israeliterna var i Egypten, och det här har gett en del teologer huvudbry. (2 Mos. 12:40: Den tid som Israels barn hade bott i Egypten var 430 år.) För tiden från löftena till Abraham tills Mose lag gavs är omkring 645 år, för det var omkring 215 år efter löftet till Abraham först gavs tills Israels folk for till Egypten. Tidsangivelsen stämmer alltså inte, anser man ofta. Biskop Bo Giertz (1905-1998), som måste tillerkännas klara förtjänster för sina bidrag till kristen tro och gestaltningen av svenskt kyrkoliv, löste det så här i sin kommentarserie till nya testamentet, (och han måste allvarligen kritiseras för detta):

Paulus framhåller att den [lagen] gavs 430 år efter löftet till Abraham. Det står i Andra Mosebok (12:40) att Israel var 430 år i Egypten. Det bör alltså ha förflutit längre tid än så mellan Abraham och Moses. Paulus nämner alltså en ungefärlig siffra. Det är ju inte hans mening att lämna en exakt kronologisk uppgift (så som man skulle ha gjort i en uppslagsbok eller en historisk uppsats) utan bara att visa, att lagen blev given långt efter löftet. Alltså har själva siffran ingen betydelse. Så är det ofta med de notiser om yttre förhållanden som vi får i Bibeln. Man ska inte läsa dem så som man läser uppgifterna i en uppslagsbok utan minnas de ord av Luther, som vi redan citerat: ”Det må räcka att vi har några drag och en sammanfattning av förloppet, varav vi kan hämta exempel och undervisning.” 

Här vill jag säga:

Paulus uppgift är korrekt

Aposteln ställer löftets tid (förbundet/testamentet med Abraham) mot Mose lag. Men löftet till Abraham gavs inte bara en gång, utan det upprepades, först till Abraham (1 Mos. 12:1ff., 15:5f., 17:4ff., 22:15ff.) och sedan till Isak och Jakob (26:3ff., 28:13f., 35:9ff., 46:3f.) Så den tid som Paulus anger, är inte menad att vara från första löftet till Abraham, utan avser tiden från alla löftena till Mose lag. Se särskilt hur det sista löftet gavs just när Jakob for till Egypten (46:1ff.). Tiden stämmer alltså precis. Biskop Giertz hade fel.

Skriften är sann

Detta är inte någon mindre bisak. Giertz’ ståndpunkt undergräver Bibelns trovärdighet. Men, säger någon, ”Bibeln är ju en bok skriven av människor. Det är väl inget konstigt om där är några saker som inte stämmer?” Problemet är dock att Bibeln är Guds eget ord till oss människor. Så Giertz’ ståndpunkt undergräver Guds trovärdighet. ”Det rör ju inte de andliga sanningarna, bara historiska detaljer” säger någon. Men Jesus sade: Om ni inte tror när jag talar till er om det som hör jorden till, hur skall ni då kunna tro, när jag talar till er om det som hör himlen till? (Joh. 3:12) Det är ohållbart att försöka skilja de andliga utsagorna i Bibeln från de jordiska på så vis att man menar att de jordiska, historiska uppgifterna kan vara felaktiga men de andliga är sanna och trovärdiga. Skulle Gud den allsmäktige när han talar till människorna blanda in historiska felaktigheter i sitt budskap? Om en trumpet ger en otydlig signal, vem gör sig då redo till strid? frågar sankt Paulus korintierna (1 Kor. 14:8).

Giertz återger Luther fel

Förutom att Giertz lär falskt om Bibeln, så återger han inte Luthers ståndpunkt korrekt. Luther har aldrig ifrågasatt att Bibeln är helt och hållet sann. Giertz’ Luthercitat säger inte att det finns fel i Bibeln, utan att Bibeln ibland inte ger en fullständig beskrivning av alla detaljer, av allt som hände, utan att det är en sammanfattning. En och samma händelse kan till exempel beskrivas litet olika i olika evangelier, det är olika detaljer som är med i berättelserna. Bibelns syfte är inte att vara en historisk uppslagsbok med uttömmande och fullständiga beskrivningar, utan att vara Guds trovärdiga och sanna budskap till oss människor. Så den innehåller inte alla detaljer, men det den säger är sant: Allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp skriver aposteln (Rom. 15:4)

Jag låter det räcka med ett citat av Luther från Stora Katekesen för att visa att han trodde att Bibeln är Guds ord och därför utan fel:

Jag och min nästa, korteligen alla människor, må taga fel och bedraga, men Guds ord kan icke taga fel. 

 

Mer att läsa om Skriftens Sanning:  Sanningens ord (Staffan Bergman)

 

 

• Skriften