Författare: stpaulievluth

Ny predikan

Nu är en ny predikan utlagd för 1 e. Trefaldighet 2021, Den som fått ett rent hjärta gör goda gärningar (Jakob Fjellander)

Den finns under knappen (menyvalet) Predikningar I (första årgången, välj uppe till höger på sidan), som ljud (mp3) och som text.

Försoningen IV

Låt oss fortsätta se på P P Waldenströms försoningslära. Han avvisar tanken att Kristus har lidit i vårt ställe. Jesus har inte betalat vår syndaskuld enligt Waldenström. Med hans egna ord:

Ja, därpå kunde han [prästen Klas Adolf Hultkrantz] egentligen ingenting svara, men den gamla betalningsteorien satt i honom så djupt, att han icke kunde komma ifrån det. Betalningen för syndaskuld måste vara genom ett motsvarande mått av lidande, annars kunde en människa inte bliva frälst. Sådant fordrade rättfärdigheten. Det hjälpte inte att förehålla honom, huruledes på två ställen, där syndaskulden liknas vid en penningeskuld, syndernas förlåtelse liknas vid efterskänkande utav penningeskulden, vilket utesluter all betalning, ty en skuld som är betald, den må vara betald av gäldenären eller av en annan i hans ställe, den kan aldrig efterskänkas. Och om en, som fått betalning för en fordran säger, att han har efterskänkt densamma, därför att han inte betalt av gäldenären själv utan av en annan, så ljuger han.

Ur Paul Peter Waldenströms minnesanteckningar 1838-1875, samlade och ordnade av Bernhard Nyrén, 1928. Stockholm: Missionsförbundets förlag, s 139.

Så ser vi hur Waldenström använder två liknelser som bevis för sin lära. Med all sannolikhet tänker han på Matt. 18:21ff. och Luk. 7:36ff. Men när det gäller Jesu liknelser, måste vi vara försiktiga med våra slutsatser. Liknelser är liknelser! De är bilder som ofta har en huvudpoäng som de vill illustrera. När Jesus till exempel säger Jag säger er att om er rättfärdighet inte går långt utöver de skriftlärdas och fariseernas, skall ni inte komma in i himmelriket, då menar han varje ord. Den meningen kan vi skriva in i vår konfirmandlärobok. Det är inte en liknelse. Så Matt. 18:21ff. handlar inte om huruvida Gud förlåter våra synder för Kristi skull eller för intet, utan liknelsen illustrerar att vi människor villigt ska förlåta våra medmänniskor de små saker de gjort mot oss, då nu Gud förlåtit oss en oändligt mycket större skuld. Liknelsen handlar alltså inte om Gud och rättfärdiggörelsen, inte om rättfärdiggörelsens grund, utan den handlar om helgelsen, våra goda gärningar.

På liknande sätt handlar Luk. 7:36ff. inte om förlåtelsens grund, huruvida Gud fått betalt eller inte, utan den handlar om att synderskan hade stor kärlek till Jesus men att fariseen Simon inte hade det. Jesus klandrar Simon för hans brist på kärlek.

Så dessa två liknelser har Jesus berättat för att åskådliggöra ett visst förhållande, en viss situation. Liknelser är inte självständiga, utan de är stöd för något annat. Liknelsen i Matt. 18:23ff. är till för att belysa de två första verserna, vers 21 och 22. Dessa två verser är liknelsens innehåll. Liknelserna ger alltså inte Waldenström det minsta stöd för hans subjektiva försoningslära.

Tidigare poster:

Försoningen

Försoningen II

Försoningen – III

Försoningen – III

I den förra posten om försoningen utlovade jag fortsättning om den subjektiva försoningsläran. En viktig företrädare i Sverige för den är Paul Petter Waldenström (1838-1917). Han började sin verksamhet inom EFS, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, och var efter Carl Olof Rosenius död redaktör för EFS tidskrift Pietisten. Huvudsakligen genom en följd av sin ändrade syn på försoningen, vilket ledde till den så kallade försoningsstriden, blev han dock avskedad som EFS-ombud. En inte liten del av EFS följde med honom och bildade Svenska Missionsförbundet. (Det fanns fler anledningar än försoningsläran till bildandet. Önskan att ha eget nattvardsfirande spelade också in. Rosenius och EFS hade – tyvärr – linjen att gå till nattvarden i Svenska Kyrkan, oavsett vad dessa präster lärde.)

År 2003 bytte Svenska Missionsförbundet namn till Svenska Missionskyrkan och utifrån ett beslut 2011 uppgick i det som 2013 blev Equmeniakyrkan tillsammans med Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan i Sverige.

Vad lärde då Waldenström om försoningen? Jag ska låta honom själv komma till tals:

På våren 1872 var jag så fullviss, vad denna sak angår, att jag ansåg mig böra i en predikan i Pietisten framlägga den klart och bestämt… Där framhöll jag: 1) att genom vårt syndafall ingen förändring inträtt i Guds hjärta; 2) att det därför icke var någon Guds grymhet eller vrede mot människan, som genom syndafallet kom i vägen för människans salighet; 3) att den förändring, som inträffade vid syndafallet, var en förändring hos människan allena, i det att hon blev syndig samt därigenom avföll från Gud och det liv, som är i honom; 4) att till följd därav för hennes salighet behövdes en försoning, men icke en försoning, som blidkade Gud och framställde honom åter nådig, utan som borttog människans synd och framställde henne åter rättfärdig; 5) att denna försoning är skedd i Jesus Kristus. Vad Guds vrede beträffar, så framhöll jag, att om Guds vrede talas i tvennehanda bemärkelser, dels såsom en vrede över synden, dels som en vrede över syndaren. Vad nu angår Guds vrede över synden, så förstå vi, att den icke kan vara genom Kristus borttagen. Gud måste hata synden, så länge han är den helige guden. Vreden över synden är, så att säga, baksidan av kärleken till rättfärdigheten – där den senare är, där måste ock den förra vara. Vad åter beträffar Guds vrede över syndaren, så kan därom endast i den meningen talas, att den, som bliver i synden, drabbas av Guds vrede över synden, och detta förhållande är icke heller genom Kristi död förändrat. Syndens lön är, för den syndare som i sin otro förbliver i synden, under Guds vrede och döden. Ännu gäller det enligt aposteln bestämda ordet: »Köttets sinne är död; om I leven efter köttet, skolen I dö.» Att frälsas från denna vrede sker endast genom att rättfärdiggöras från synden. För den skull talas icke på ett enda ställe i Skriften därom, att det är Gud, som genom Kristi död blev försonad. Människan behövde däremot försonas, d. v. s. hennes synder måste borttagas, på det att hon icke evigt och ohjälpligt måtte drabbas av den Guds vrede, som är över synden o. s. v.

Ur Paul Peter Waldenströms minnesanteckningar 1838-1875, samlade och ordnade av Bernhard Nyrén, 1928. Stockholm: Missionsförbundets förlag, s 272-273. Boken utlagd på Projekt Runeberg. (Boken ger bortsett från teologin intressanta inblickar i artonhundratalets förhållanden, tycker jag.)

Som vi ser förnekar Waldenström inte Guds vrede. Men han bestrider att Gud har blivit försonad genom Kristi död. Mer om detta strax.

Waldenström var å ena sidan väl insatt i vad lutheraner tror, bland annat så tog han tjänstledigt från sin lektorstjänst i ett år för att vid Uppsala universitet studera ”lutherska kyrkans symboliska böcker” (=Bekännelseskrifterna). Å andra sidan förstod han inte den lutherska läran, han skriver om sina studier: Svårigheten att studera dem är också mycket stor. Man gör vid deras genomläsande högst märkvärdiga upptäckter. Man upptäcker där en ofantlig motsats mellan Augsburgska bekännelsens lära och Konkordieformelns lära. Man kan fritt säga, att Konkordieformeln gjorde slut på den lutherska reformationen, teologiskt sett. Det berättas också om konungen av Danmark, att när han läst igenom konkordieformeln, kastade han den på elden och förbjöd vid livsstraff dess publikation i Danmark. (Samma skrift, s 287)

Låt oss nu titta på Waldenströms punkter ovan:

1) Att genom vårt syndafall ingen förändring inträtt i Guds hjärta

Var Gud vred på synden före syndafallet? Ja, Guds eviga väsen stred på ett principiellt plan mot all synd redan före syndafallet. Gud var även före syndafallet beredd till vrede, och i detta hans väsen var det ingen skillnad, däremot var han inte vred på synden, eftersom det inte fanns någon synd att vara vred på, rent konkret. Så när synden kom blev det en skillnad på så vis.

Var Gud vred på syndaren före syndafallet? Nej, det var han inte, eftersom det inte fanns någon syndare att vara vred på. Men genom syndafallet ådrog sig Adam och Eva Guds vrede.

2) Att det därför icke var någon Guds grymhet eller vrede mot människan, som genom syndafallet kom i vägen för människans salighet.

Waldenström har fel. Genom syndafallet ådrog sig Adam och Eva Guds vrede. Det är textens mening (1 Mos. 3 kap.) att Gud blev vred, dels på ormen (satan) och dels på Adam och Eva. Till ormen sade Gud: Eftersom du har gjort detta, skall du vara förbannad bland alla boskapsdjur och vilda djur. Vad är detta om inte ett straff? Guds vrede blossade upp mot satan. Och till Eva sade han: Jag skall göra din möda stor när du blir havande och till Adam sade han: Därför skall marken vara förbannad för din skull. Med möda skall du livnära dig av den så länge du lever. Dessa följder är uppenbarligen straff på grund av Guds vrede. Det är helt uteslutet att se det här som någon slags välsignelser som Gud skänkte Adam och Eva på grund av sin godhet. Men, säger någon, dessa ting var väl följder av Guds vrede, men kom de verkligen i vägen för människans salighet? Låt oss gå till texten:

Herren Gud sade: ”Se, människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont. Hon får nu inte räcka ut handen och även ta av livets träd och så äta och leva för evigt.” Och Herren Gud sände bort dem från Edens lustgård, för att de skulle bruka jorden som de tagits från. Han drev ut människan, och öster om Edens lustgård satte han keruberna och det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd. (1 Mos. 3:22ff.)

Så på grund av syndafallet drevs Adam och Eva ut från Edens lustgård. Det står ju Han drev ut människan, det vill säga Gud körde ut dem ur Eden. Att köra ut någon, driva ut någon, är inte det något man gör när man är arg på någon? Adam och Eva tappade den nära gemenskapen med Gud som de hade haft innan. Och Gud satte keruber med flammande svärd av eld som hindrade dem från att komma till livets träd. Guds vrede kom i vägen för människans salighet på grund av syndafallet! De blev utestängda från livets träd, från frälsningen. Jämför med vad som står i Uppenbarelseboken: Saliga är de som tvättar sina kläder. De skall få rätt till livets träd och få komma in i staden genom dess portar. (Upp. 22:14)

3) Att den förändring, som inträffade vid syndafallet, var en förändring hos människan allena, i det att hon blev syndig samt därigenom avföll från Gud och det liv, som är i honom.

Som vi ser i Bibelns berättelse om syndafallet, leder det till aktiva handlingar från Guds sida. Adams och Evas brott mot Guds bud uppväckte Guds vrede.

4) Att till följd därav för hennes salighet behövdes en försoning, men icke en försoning, som blidkade Gud och framställde honom åter nådig, utan som borttog människans synd och framställde henne åter rättfärdig.

Sedan Waldenström ”smitit undan” från att Gud blev vred på Adam och Eva, drar han den i så fall korrekta slutsatsen att Gud inte behöver bli vänligt sinnad igen, att han inte behöver försonas. Vad får detta för teologiska följder? Jo, om Guds vrede inte behöver blidkas, då är han inte vred på människan. Det vill säga, det leder i praktiken till att Guds vrede försvinner ur bilden, den har ingen mening längre, ingen funktion. Jesus behöver (kan) därför inte bära något straff i människornas ställe, eftersom Gud inte är vred, inte behöver försonas. Kvar av försoningen blir att människans sinnelag behöver förändras, människans synd behöver tas bort. Gud är ju ständigt kärleksfull.

Och det är sant! Människans sinnelag behöver förändras och människans synd behöver tas bort. Gud ÄR kärleksfull! Men att hävda att detta är hela bilden är att förenkla och förneka Bibelns lära om Guds vrede. Gud är nämligen samtidigt vred och kärleksfull. Att Gud är kärleksfull är ju alla ense om, Bibeln lär ju: Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.  (Joh. 3:16) Och ”världen” betyder här alla människor i hela världen, även alla ogudaktiga och otroende. Men samtidigt är Gud vred på alla syndare, Johannes döparen förkunnar i samma kapitel i Johannesevangeliet: Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom (vers 36). Eller som han sade en annan gång till folket: Ni huggormsyngel! Vem har intalat er att försöka fly undan den kommande vredesdomen? Denna vredesdom innehåller ju Guds vrede, det är inte människans vrede. Så Guds vredes dom kommer, men enligt Waldenström behöver inte Guds vrede blidkas!

5) Att denna försoning är skedd i Jesus Kristus.

Denna sats kan alla hålla med om, men man kommer då mena olika saker. Vad menar då Waldenström att försoningen innehåller? Jo, enligt punkt 4) behöver människans synd tas bort så att hon blir rättfärdig. Och detta har redan skett, säger Waldenström. Försoningen är skedd. Människans synd är borttagen. Det som behöver ske med människan har redan gjorts.

Det är inte att förvåna att många som driver den subjektiva försoningsläran förkunnar att alla människor blir frälsta. Som vi ser påstår inte Waldenström det, men det blir slutsatsen av en del som han för fram. Waldenström är dock motsägelsefull. Han försöker behålla Guds vrede, som vi ser sist i det långa citatet ovan, men det är mycket oklart vad han verkligen menar med dessa resonemang.

Till Waldenström och försoningen får vi återkomma.

Försoningen II

På Wikipedia finns idag (mars 2021) under uppslagsordet Försoningslära en översikt över olika sätt att framställa försoningen. Där anges tre varianter, den klassiska, den objektiva och den subjektiva. Den klassiska är den som användes hos de tidiga kyrkofäderna, medan den objektiva och den subjektiva utformades under medeltiden. Att man ställer upp bibliskt material så här på olika sätt är i sig inte nödvändigtvis felaktigt bara för att det är olika, man kan göra på olika sätt och använda olika ord (”treenighet” till exempel). Det avgörande är naturligtvis om framställningen uttrycker Bibelns budskap. 

Den klassiska

Först till den ”klassiska”. Den är inte så omfattande, utan innebär i korthet att Jesus med sin död har besegrat synden, döden och djävulen. Fokus ligger här på Guds kamp mot och seger över dessa tre fiender.

Den objektiva

Det vi kallar den objektiva försoningsläran formulerades av Anselm av Canterbury på 1000-talet. Den uttrycker att Gud är vred på syndaren och att hans rättfärdighet kräver att syndaren får ett straff. Gud behöver alltså försonas, hans vrede behöver blidkas. Detta skedde genom att Kristus tog människornas straff på sig i deras ställe.

Den objektiva försoningsläran är ingen konstruktion av Anselm, inget påhitt, ingen utveckling av kristendomen, utan detta är en framställning av Bibelns lära.

Den subjektiva

Enligt den subjektiva försoningsläran (som formulerades första gången av Pierre Abélard på 1100-talet, i opposition mot Anselm) behöver inte Gud försonas. Gud är inte vred på syndaren, och Jesus har inte tagit straffet för människornas synder (döden) på sig. Denna syn på försoningen företrädde till exempel den svensk-belgiske katolske prästen Wilfrid Stinissen (död 2013). Han skriver under rubriken ”Gud är inte vred”: Vår Gud är annorlunda än vi tror. Vi har hört om en Gud som kräver försoning, en Gud som är rättvis och vill att den förolämpning han utsatts för skall gottgöras. Men vår Gud är inte rättvisa. Vår Gud är kärlek. Mer om den subjektiva försoningsläran i en kommande post!

Jämförelse

Hur går då dessa tre ihop? Strider dessa olika sätt mot varandra eller kan de gälla samtidigt? Eftersom den klassiska inte behandlar den skillnad som finns mellan den objektiva och den subjektiva, så kan anhängare av båda dessa instämma i den klassiska. Där finns ingen motsättning, den klassiska kan gälla samtidigt som antingen den objektiva eller den subjektiva. 

Den objektiva och den subjektiva går däremot inte ihop. Båda dessa kan inte vara sanna. Antingen är Gud vred på syndaren, eller också är han inte det. Som jag visade i min första post om Försoningen så är Gud vred, både på synden och på syndaren.

Konsekvenser

Läror som strider mot varandra ska inte båda tolereras i Guds kyrka. De kan naturligtvis båda vara falska (och då ska ingen av dem tillåtas), men båda kan inte vara sanna om de strider mot varandra. Som Jesus sade: Ett rike som har kommit i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller på hus. (Luk. 11:17) Och Herrens eget sändebud aposteln Paulus formulerar det: Vilken gemenskap har ljus med mörker? (2 Kor. 6:14) Endast den sanna läran får förkunnas i kyrkan.
Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds ord, säger aposteln Petrus. Mot detta bryter de flesta kyrkor idag, och det kan vi konstatera oberoende av vad vi själva tror. Genom att tillåta olika läror i sin kyrka, läror som strider mot varandra, så tillåter de läror som strider mot Guds Ord. Två läror som strider mot varandra kan inte båda vara sanna. En del (eller rentav många) kyrkor bekänner visserligen på papperet att hela Bibeln är Guds tillförlitliga Ord, men vad betyder detta i praktiken? Står de upp för sin bekännelse, så att alla präster/pastorer/predikanter enbart förkunnar bibliska läror? Att en kyrka slår fast att Bibeln är Guds Ord men inte lever efter det, inte bekänner det i praktiken, vad hjälper det? Att säga ”ja” till Bibeln som Guds Ord måste medföra att man säger ”nej” till all falsk lära, allt som strider mot Guds Ord. Vilken gemenskap har ljus med mörker? Att bara ha en pappersbekännelse är att säga ”ja” men inte gå till vingården. (Matt. 21:28ff.)

De sju botpsalmerna

Låt oss göra fastan till en tid då vi inte försummar att läsa Guds Ord. Av ålder har man läst Psaltarens botpsalmer under fastan, eftersom fastan är en period av bot och begrundan av Kristi lidande: Psalm 6, 32, 38, 51, 102, 130 och 143.

Är man ensam läser man ju i sin Bibel, men är man flera personer i hushållet kan man med fördel växelläsa psalmerna, på samma sätt som man gör i tidegärden. För att möjliggöra detta, har jag sammanställt ett litet häfte. Jag har försett psalmerna med antifoner, och de längsta psalmerna har jag delat. Vill man läsa hela psalmen på en gång, gör man det med samma antifon sist som först, det vill säga utan några antifoner i mitten.

Man skriver ut dubbelsidigt, så att man får två papper. Vik dem på mitten åt rätt håll, och lägg det ena papperet i det andra. Psalmerna ska komma i nummerordning.

Psalmerna får fritt skrivas ut i befintligt skick.

Varför tror inte alla på Darwin?

Varför tror inte alla på Darwin? Det är frågan som Johnny Bergman ställer i boken med samma namn, som är utgiven på Timoteus förlag. Det är en utmärkt genomgång av olika svagheter i bevisen för evolutionsläran, och boken visar att evolutionsteorin inte är trovärdig. Boken är lättfattligt skriven, så den bör kunna läsas av de flesta. Den innehåller visserligen rätt många biologiska termer (DNA m.fl.), men de förklaras så att man förstår (kanske med något undantag). På ett klart sätt visas att en hel del som anses vara evolution inte utvecklar något så att det blir något annat, utan helt enkelt är att det blir olika varianter inom de befintliga ramarna (ibland kallas det ”mikroevolution”, och då jämförs det med ”makroevolution”, som alltså är det samma som författaren i boken kallar evolution). En hund är en hund, oavsett om den är jättestor eller mycket liten. Här finns ingen evolution, ingen utveckling som gör att den ena av hundarna skulle vara på väg att bli något annat. Köp boken, läs den och sprid den!

Samma författare har också skrivit Apmänniskor – Har de verkligen funnits? (Utgiven på XP Media) Det är också en bra bok, som efter en inledning om dateringsmetoder och annat går igenom de olika mellanformer mellan apa och människa som presenterats av vetenskapsmän genom tiderna. Det är inte mindre än tolv stycken, men ingen sådan apmänniska håller för en granskning, det blir tydligt att dessa apmänniskor presenterats för att man vill hitta en apmänniska. Boken är inte riktigt lika lättläst som den ovan, men rekommenderas för den intresserade!

Evolutionsläran är oförenlig med Bibeln. För att få en redogörelse för vad Bibeln lär om skapelsen, läs gärna kyrkoherde Sten Rydhs artikel Skapelsen.

Om aga

Det har kommit en fråga till mig om hur kristna bör se på aga, och här på bloggen besvarar jag gärna era frågor om vad Bibeln lär. Är det möjligt för kristna föräldrar att aga sina barn? Är det tillrådligt att göra det? Vad säger Bibeln? För att kunna besvara vad Bibeln säger om aga, behöver vi studera de hebreiska och grekiska orden. Dessa ord översätts inte alltid med aga när de förekommer, de betyder inte exakt samma sak som aga.

Aga i GT

I GT är ordet ”mu-sar”. Det förekommer 50 gånger, men bara på två av dessa ställen översätts det med ”aga” i Folkbibeln: Job 5:17 Se, salig är den människa som Gud agar, förkasta inte den Allsmäktiges tuktan och Ps. 39:11. Tag din plåga ifrån mig, för din hands aga går jag under. Ofta är en god översättning av ”mu-sar” ”fostra”, som i 5 Mos. 11:2: Ni skall i dag besinna – det gäller inte era barn som ej har erfarit eller sett det – hur Herren, er Gud, har fostrat er. Gud hade genom många händelser lett sitt folk under ökenvandringen. Ibland så att de drabbades fysiskt (till exempel då Datan och Abiram när de avföll från Gud uppslukades av ett hål i jorden tillsammans med sina familjer) men framför allt genom att visa sin mäktiga hand mot egyptierna. De undren var vittnesbörd om Herrens makt men inte någon fysisk bestraffning av Israels folk.

Nu skulle man ju kunna tänka sig att själva ordet aga blivit omodernt och därför inte används i Folkbibeln. Går vi till 1917 års översättning, finner vi mycket riktigt flera ställen, sex ställen till: Job 33:19, Ords. 3:11, 3:12, 13:24, 23:13, Sak. 2:10. Likväl är det en liten minoritet av de 50 ställen där det står ”mu-sar”. Låt oss se på Ords. 13:24 Den som spar sitt ris, han hatar sin son, men den som älskar honom agar honom i tid. Vi finner här att ”aga” är en bra översättning rent språkligt, att aga är att använda riset, det vill säga fysisk bestraffning. Det passar bra. Folkbibeln översätter litet annorlunda: Den som spar på riset hatar sin son, den som älskar honom fostrar honom i tid, vilket ju inte är oriktigt. Man kan fostra utan att aga. Visserligen står det ”riset” i första satsen, men det betyder inte nödvändigtvis att man måste använda precis just ett ris (till exempel ett björkris, i stället för att exempelvis slå med handen eller käppen). Versens mening är inte att kristna i alla tider ska slå sina barn, utan meningen är att dessa måste fostras och uppfostras. Ordet ”mu-sar” betyder alltså inte ”aga”, utan det betyder fostra, tillrättavisa, till exempel genom att aga. När GT skrevs – och ända fram till vår tid – ansågs aga som ett naturligt sätt att uppfostra barn.

Aga i NT

I NT kan ordet ”mastigóo” översättas med ”aga”. Det förekommer sex gånger, och det innebär entydigt fysisk bestraffning. Det används sex gånger i NT, och dess betydelse är helt enkelt piska, gissla. Till exempel Matt. 20:19 om Människosonen (Jesus): … utlämna honom åt hedningarna till att hånas och gisslas och korsfästas. På ett ställe betyder det dock aga, och det är i Hebr. 12:6: Ty den Herren älskar tuktar han, och han agar (mastigói) var son som han har kär.

Men ordet mastigóo betyder inte ”aga” och inte heller ”fostra”, utan det betyder ”piska”. Det kan översättas med aga. Men också andra ord kan översättas ”aga”. Vår vers i Hebreerbrevet översätts i 1917 års översättning, också det helt korrekt, så att ordet ”aga” används i första ledet: Ty den Herren älskar, den agar han, och han straffar med riset var son som han har kär. I grekiskan står här ordet ”paidévo”, som betyder uppfostra, fostra, utbilda, men många gånger kan det också översättas med ”aga”. Det förekommer drygt ett dussin gånger i NT. Barnet fördes i antikens Grekland till skolan av en slav, en ”paidagógos”, som alltså blivit vårt ord pedagog, och till sin hjälp hade han en piska. Den var självklar i barnuppfostran.

Slutord och sammanfattning

Det finns inget ord i Bibelns hebreiska eller grekiska som är en direkt motsvarighet till det svenska ordet ”aga”. I vårt samhälle är aga förbjuden. Bibeln har inget emot aga, men har ingen lära om att föräldrar i sin uppfostran av barnen ska slå dem. Däremot måste föräldrarna i sin uppfostran av dem vara beredda att tillrättavisa och bestraffa, på ett pedagogiskt sätt, för att lära barnen hur de ska uppföra sig.

Ett allvarligt problem är det dock om det går så långt att man menar att barn inte ska fostras och uppfostras. Det finns de som menar det, men en sådan uppfattning måste vi bekämpa. Barn som inte uppfostras blir odrägliga och egoistiska. De tycker att de är tillvarons centrum och kan inte kompromissa. De ska ofta ha allting själva och tänker inte på andra. De väntar inte på sin tur, utan säger rakt ut vad de vill.

Vår kultur har under ganska lång tid haft starka influenser mot att föräldrarna ska uppfostra sina barn. Dessa influenser vänder vi oss mot. [1] Följden av dessa influenser har bland annat blivit ett radikalt annorlunda klimat i våra skolor. Många duktiga pedagoger orkar helt enkelt inte vara lärare i skolan därför att de inte står ut med oordningen, med bristen på disciplin. Föräldrarna har många gånger överlåtit uppfostran till samhället, och vi ser följderna av detta.

Bibeln fordrar att föräldrar fostrar och uppfostrar sina barn. Kristna föräldrar gör därför det på det sätt de finner lämpligt i det samhälle de lever.

[1] Att däremot reagera mot den ”kadaverdisciplin” som ibland rådde förr var många gånger inte alls obefogat. Tvärtom! Det skulle emellertid föra för långt att här gå in djupare på detta ämne. Vi har dock i vårt samhälle hamnat långt ner i det andra diket.

Varför ska man bli präst?

Det har varit en strejk bland prästerna i den norska folkkyrkan med anledning av att arbetsgivaren ville försämra villkoren och ta bort ett bostadstillägg. Deras fackförbund Unio skrev på sin hemsida Vi strejkar inte för högre lön. Vi strejkar för att behålla dagens lönenivå för framtidens kolleger. Detta är viktigt eftersom kyrkan har stora rekryteringsproblem. Det saknas präster, kateketer, diakoner och kyrkomusiker över hela landet.

Strejken varade från 12 december 2020 till den 11 januari 2021. Vad ska man nu säga om detta? Jag börjar med att säga, att prästerna har inte bara förnuftets stöd för att de ska få lön utan också uttryckligt stöd i Bibeln, de kristna ska efter sin förmåga försörja sina präster: Arbetaren är värd sin lön. (Luk. 10:7, 1 Tim. 5:18) Vet ni inte att de som tjänstgör i templet äter av det som kommer från templet, och att de som gör tjänst vid altaret får sin del av det som offras på altaret? Så har också Herren befallt att de som predikar evangeliet skall leva av evangeliet. (1 Kor. 9:13f.) Dock inte så att det är en skyldighet för prästen att vara anställd, aposteln Paulus fortsätter just efteråt Men jag för min del har inte utnyttjat en sådan förmån.

Att prästers ombud för samtal med kyrkans ledning om lönenivåerna är inget teologiskt problem. Men att de går ut i strejk är obibliskt, helt otänkbart! Här visar sig ett folkkyrkoproblem, det svaga innehållet i prästernas övertygelse och synen att präster är ungefär som statstjänstemän som går till sitt jobb. Men att vara präst är inget jobb som man har 40 timmar i veckan, för betalningens skull, utan prästen är Guds tjänare och invigde dygnet runt, hela livet ut. Prästen är inte en lejd herde, utan de kristna är hans egna får (Joh. 10:12) som han fått i uppdrag av Gud att skydda, leda och betjäna. En präst kan inte vägra att predika. Som sankt Paulus säger: Ve mig om jag inte predikar evangelium! (1 Kor. 9:16) 

Jesus säger: Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. Till detta arbete i Herrens skörd ska prästkandidaten vara manad i sitt inre, manad att få tjäna Gud och att få rädda annars förlorade människor från den eviga fördömelsen. Kallelsen till ämbetet ger Gud genom församlingen efter prövning, men ingen ska söka denna kallelse för lönens skull, så ska inte präster rekryteras!

Försoningen

”Försoningen” är ett centralt begrepp inom kristendomen. Aposteln Paulus skriver i Andra Korintierbrevet att han blivit betrodd med försoningens ämbete och försoningens ord. (5:18f.) Hans budskap är: Vi är sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud.

Men vad är då försoning? Enligt SAOL betyder försoning ”åter­ställt vänskapligt förhållande efter konflikt”. Försoning behövs där det råder fiendskap eller osämja. Så då blir frågan vad försoning innebär i kristen tro. En kärnfråga här är vem som behöver försonas. Gud, människan eller båda?

Människans behov av försoning

Är människan i grunden gudstillvänd och vänligt sinnad mot Gud? Eller är människan fientlig mot Gud, så att hon behöver försonas? Om vi läser i början av evangelierna ser vi att Johannes döparen trädde fram (Matt. 3, Mark. 1) och predikade omvändelsens dop. Och strax därefter predikar Jesus: Omvänd er och tro evangelium! (Mark. 1:15) Den som behöver omvända sig behöver få en ny inriktning i sitt liv, behöver vända sig mot Gud. Alltså är människan såsom hon är i sig själv bortvänd från Gud, hon behöver försoning.

Och aposteln Paulus skriver till församlingen i Rom, till de kristna: Ty om vi, medan vi var Guds fiender, blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade. (Rom. 5:10) Innan de var kristna, var de alltså fiender till Gud, men nu har de blivit försonade med honom. Och till kolosserna: Också ni som en gång var främmande för Gud och genom ert sinnelag och genom era onda gärningar hans fiender (Kol. 1:21)

Så att människan behöver försonas, det är tydligt. Och medlet anges också, i citatet ovan ur romarbrevet: Guds Sons död. Genom sin död vann Kristus försoning åt människorna. De som tror på Gud och på Kristi verk, de har den.

Guds behov av försoning

Men hur är det då med Guds behov av försoning? Är Gud vred, så att han behöver försonas? Många som vill vara kristna tror inte det. Man tycker att det strider mot Guds kärlek att han skulle vara vred. Hur skulle Gud kunna vara både kärleksfull och samtidigt utdöma straff?

Att Gud älskar mänskligheten, det är båda sidor överens om. Gud är den högsta kärleken. Skulle det innebära att Gud inte är vred? Skulle det innebära att Gud inte straffar det onda? Vill någon människa ha det så? Ett samhälle utan straff för det onda? Ett samhälle där tjuvar, mördare och de som gör ännu värre saker inte får något straff? Är ett sådant samhälle det högsta goda?

Nej, det är tvärtom bevis på Guds kärlek att han tar itu med det onda. Gud accepterar inte det onda, utan han bekämpar det. Det som strider mot hans goda vilja, det är hemskt! Gud är därför vred på det onda.

Ibland invänder här någon: Ja, Gud är väl vred på det onda, vred på synden, men man måste hålla isär sak och person, Gud älskar syndaren! Då kan han ju inte vara vred på syndaren.

Javisst älskar Gud syndaren! Men det betyder inte att han inte samtidigt är vred på syndaren. Låt oss läsa vad det står i Bibeln och tro att det är sant:

Du är inte en Gud som älskar ogudaktighet,
den som är ond får ej bo hos dig.
De övermodiga består inte inför dina ögon,
du hatar alla ogärningsmän.
Du förgör dem som talar lögn,
Herren avskyr de blodtörstiga och falska.
(Ps. 5:5ff.)

Och på ett annat ställe:

Herren är i sitt heliga tempel,
    Herrens tron är i himlen.
Hans ögon ser,
    hans blickar prövar
människors barn.
Herren prövar den rättfärdige,
    men den ogudaktige och den som älskar våld,
dem hatar hans själ.
Han skall låta glödande kol och svavel regna över de ogudaktiga,
en glödhet vind är den kalk de får att dricka.
(Ps. 11:4ff.)

Så visst är Gud vred på syndaren. Det säger även kärlekens apostel Johannes: Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom. (Joh. 3:36) Och samtidigt vet vi ju att Gud älskar syndaren!

Här är en spänning, det måste medges. Men vi får inte förenkla Guds väsen utifrån våra mänskliga idéer bara för att det är tilltalande för vårt förnuft. Vi måste låta lag och evangelium stå där, båda två. Och dessa två strider mot varandra. Lagen förkunnar att Gud är vred på syndaren och evangelium att Gud älskar syndaren. Och Gud älskar för Kristi skull, på grund av Kristi fullkomliga offer. Med sin död har Kristus försonat Gud och mänskligheten.

Jag sammanfattar: Gud är vred på människorna. Människorna är fiender till Gud. Genom Kristus är båda parterna försonade: Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus. (2 Kor. 5:18)

Svaga bröder och avslutning – XIII

Om omskärelsen

Ett bra exempel på skillnad mellan svaga bröder och falska lärare har vi när det gäller omskärelsen. Som en fri sak kunde sankt Paulus gå med på omskärelsen, ser vi i Apostlagärningarnas sextonde kapitel:

Paulus kom också till Derbe och Lystra. Där fanns en lärjunge som hette Timoteus. Han var son till en troende judinna, och hans far var grek. Bröderna i Lystra och Ikonium talade väl om Timoteus. Eftersom Paulus ville ha honom med på resan, tog han och omskar honom av hänsyn till judarna i de trakterna, ty alla kände till att hans far var grek.

Timoteus verksamhet bland judarna kunde försvåras om det rådde oklar­het kring om han var omskuren eller inte. Därför gick Paulus med på det. Men helt annorlunda blev när de kräv­de att Mose lag skulle hållas, då blev de falska lärare. Svaga bröder ställer inte krav. Så då gick Paulus inte med på det, och han vek inte en tum. Vi läser i Galaterbrevet 2:

Men inte ens min följeslagare Titus som är grek, blev tvingad att låta omskära sig. Hade det berott på de falska bröder som smugit sig in, skulle han ha blivit tvungen till det. De hade nästlat sig in för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus och göra oss till slavar. Men inte ens ett ögonblick gav vi vika för dem och underkastade oss. Vi ville att evangeliets sanning skulle bevaras hos er.

Avslutning från Rom. 15-16 om brödernas förhållningssätt

1Vi som är starka är skyldiga att bära de svagas svagheter och inte tjäna oss själva.

Och må uthållighetens och tröstens Gud hjälpa er att vara eniga efter Kristi Jesu vilja,så att ni endräktigt med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader.

Ta därför emot varandra, så som Kristus har tagit emot er till Guds ära. 

Och till sist avslutningen av romarbrevet, i det sextonde kapitlet:

Gud, den ende vise, tillhör äran, genom Jesus Kristus, i all evighet, amen.