Författare: stpaulievluth

Försoningen VII – subjektiv eller objektiv?

Att något är subjektivt, betyder att det är beroende av en persons egna känslor och åsikter. Motsatsen är sådant vi vet, fakta, sådant som är objektivt och alltså inte beroende av någon person. Men det är inte denna skillnad som ligger bakom termerna subjektiv eller objektiv försoningslära, utan här är det fråga om grammatiska termer. Subjekt är den som gör något, objekt är den som blir utsatt för en handling. Den subjektiva försoningsläran tar alltså sikte på Guds agerande, att det är Gud som handlar, medan den objektiva försoningsläran framhåller att Gud blivit försonad av någon, att någon har gjort något med Gud. Gud har fått betalning så att hans vrede stillats.

Ett centralt ställe om försoningen är 2 Kor. 5:18ff.: Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud.

Om detta skriver Waldenström:

Jag drabbade ihop med honom [Hultkrantz, professor i exegetik] på den teologiska föreningen i Uppsala vintern 1873–74 en gång. Då frågade jag honom: »Betyder då den grammatiska skillnaden mellan subjekt och objekt blankt ingenting? Om det står: ’Kain slog ihjäl Abel’, är det då någon, som säger, att där står: ’Kain blev ihjälslagen av Abel’? Och sammalunda om det står, att Gud försonade världen med sig, hur kan man då säga, att där står, att det var Gud, som blev försonad?» Det kunde han icke egentligen svara på. Men även jag själv hade svårt att reda mig, emedan jag ännu då trodde, att världen var försonad. Hultkrantz, som var skarp dialektiker, pressade mig med all kraft och ville veta, vari världens försoning bestod. Jag svarade, att jag icke kunde förklara det, men så mycket såg jag, att Gud icke var försoningens objekt utan dess subjekt, världen dess objekt. [Min understrykning]

(Paul Peter Waldenströms minnesanteckningar 1838-1875, samlade och ordnade av Bernhard Nyrén, 1928. Stockholm: Missionsförbundets förlag, s 198.)

Waldenström har en poäng här. Gud ÄR subjekt i försoningen! Det står ju helt klart i bibelstället ovan ”Gud … har försonat oss med sig själv genom Kristus – – – Gud var i Kristus och försonade världen. Så visst är Gud försoningens subjekt och världen objekt.

Jag undrar verkligen vad professorn svarade honom, det som Waldenström beskriver som Det kunde han icke egentligen svara på. För svaret är på sitt vis enkelt: Försoningen har nämligen två objekt, både världen och Gud: ”Försoning” är ett uttryck som innebär att det finns två parter i konflikt och att dessa blir sams. Gud är inte bara subjekt, utan också objekt, han blir försonad och hans vrede upphör i Kristus. Att Gud är objekt i försoningen visar jag här ”bit för bit”:

Var Gud vred på människorna? Ja: Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. (Rom. 1:18)

HERREN är en nitälskande Gud och en hämnare, ja, en hämnare är HERREN, en som kan vredgas. En hämnare är HERREN mot sina ovänner, vrede behåller han mot sina fiender. (Nahum 1:2)

Är Guds vrede avvänd? Ja: När vi nu står som rättfärdiga genom hans [Kristi] blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. På grund av Jesu offer, det vill säga hans död (”blod”), blir de kristna frälsta från, befriade från Guds vrede. Gud har inte bestämt oss [kristna] till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus. (1 Tess. 5:9)

Har Gud fått betalning? Ja: Så har inte heller Människosonen kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. (Matt. 20:28)

Har Jesus tagit straffet på sig, i vårt ställe? Ja: Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. (Rom. 5:6)

Hur går detta ihop? För om Kristus betalat för oss till Fadern, om Kristus har betalat för vår skuld, då blir Gud både subjekt och objekt i försoningen. Men det går inte ihop för förnuftet att Gud betalar till sig själv!

Och det måste jag ju hålla med om, det går inte ihop för förnuftet, lika litet som treenigheten gör det. Men angående treenigheten, så lär Bibeln att de olika personerna är självständiga. Det finns bara en Gud, men det finns tre självständiga personer i gudomen. Så i treenigheten kan Sonen betala till Fadern. Det är vad Bibeln lär. Men Waldenström förnekade att Sonen betalat till Fadern.

Försoningen VI

Jag vill i denna post visa på ytterligare stöd i Bibeln för den objektiva försoningsläran. I den förra posten visade jag på orden återlösa och återlösare samt lösen. De uttrycker den objektiva försoningsläran. Låt oss fortsätta:

Hoppas på Herren, Israel,
    ty hos Herren finns nåd,
full lösepenning finns hos honom.
Det är han som skall friköpa Israel
    från alla dess missgärningar.
(Ps. 130:7-8)

Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt. (Gal. 4:4)

Så att Waldenström avvisar ”den gamla betalningsteorien” beror inte på att han läst Bibeln noggrant. Orden lösepenning och friköpa vittnar om att betalningsteorin är biblisk. Denna betalning har skett genom att Jesus tog det straff som vi skulle haft. Så gick det till när han betalade. Som profeten Jesaja sade om Jesus:

Men det var våra sjukdomar han bar,
våra smärtor tog han på sig,
    medan vi höll honom för att vara hemsökt,
slagen av Gud och pinad.
Han var genomborrad för våra överträdelsers skull,
slagen för våra missgärningars skull.
    Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid,
och genom hans sår är vi helade.

Så ser vi hur Jesus blev straffad, slagen av Gud. Waldenström beskriver den ur hans synvinkel felaktiga föreställningen: Betalningen för syndaskuld måste vara genom ett motsvarande mått av lidande, annars kunde en människa inte bliva frälst. Sådant fordrade rättfärdigheten. Men läser vi hos Jesaja, finner vi att Jesus betalade syndaskulden genom sitt lidande – Messias blev slagen av Gud, pinad och genomborrad för våra överträdelsers skull. Genom att han tog straffet får vi frid.

Koras söner om den objektiva försoningen

Jag vill visa på ännu ett ställe som fint beskriver den objektiva försoningen. Det är Koras söner som skriver i Psaltaren, psalm 49:8f.:

Sin broder kan ingen friköpa,
    eller ge Gud lösepenning för honom.
För dyr är lösen för hans själ
    och kan ej betalas till evig tid,
så att han skulle få leva för alltid
    och inte se förgängelsen.


Så ser vi att det krävs lösepenning, betalning, för att en människa ska bli frälst och få leva för alltid och inte se förgängelsen. Betalningen, lösepenningen, ska ges till Gud. Gud behöver blidkas, han är objekt för försoningen.

Fortsättning följer!

Försoningen V – Var står det skrivet?

Var står det skrivet? Det är frågan som P. P. Waldenström ställde sig. Jag låter honom åter komma till tals:

På sommaren 1870 inträffade en händelse, som blev av mycket stor betydelse både för mig själv och för hela den andliga ställningen i Sverige. Jag satt en dag – det var tidigt på hösten – i stadsträdgården i Umeå och samtalade med tvenne unga prästmän. Den ene hette Hellman, den andre Genberg. Vi hade ett bibelsamtal. En av de två prästerna sade därvid: »Tänk, huru gott, att Gud är försonad i Kristus!» Utan att tänka därpå, svarade jag: »Var står det skrivet?» Frågan förbluffade oss alla tre. Och vi skrattade åt ett så dumt infall. Vi visste ju, att det stod överallt i bibeln. Till bevis därpå skulle vi strax citera bibelspråk, som handlade därom. Vi anförde det ena och sökte efter det andra, men det var omöjligt att få reda på något. Då tänkte jag: »Är det likväl möjligt, att detta, som utgör själva evangelii kärna och grund, icke står någonstädes i bibeln?» Saken blev för mig i högsta grad allvarlig. Jag började att leta av alla krafter. När jag kommit underfund med, att det icke stod i Nya Testamentet, så lugnade jag mig med den tanken, att det ändå måste stå i Gamla Testamentet. Jag upphörde därför en tid att leta. Men så började jag igen. [Waldenström beskriver hur han letade i GT och samtalade med kyrkoherde Axel Falk i Kumla, som hänvisade till 3 Mos. 16, om försoningsoffret.] Alltså icke heller där ett ord om Guds försonande. Nu var saken klar för mig själv.

Ja, det är frågan: Var står det skrivet? Naturligtvis är det en riktig fråga så till vida att den kristna läran alltid helt och hållet måste grundas på Bibeln. Ja! Skriften allena! Men vi måste samtidigt förstå att vi inte ska förvänta oss att den kristna läran så som vi beskriver den står ordagrant i Bibeln. Det står inte i Bibeln med precis de orden: Gud är försonad i Kristus. Men står det inte Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv (2 Kor. 5:19)? Jovisst, skulle Waldenström säga, och där är Gud subjekt, inte objekt. Och kanske skulle han tillägga: Det gäller att läsa rätt och se vad det står! (Jag återkommer till detta ställe i en kommande post.)

När vi undervisar om den kristna tron använder vi många formuleringar och ord som inte står i Bibeln, och det måste vara så. Ett exempel: Är barndopet bibliskt? Låt oss tänka oss att vi har en lutheran och en pingstvän som samtalar med en person som är intresserad av den kristna tron och som vill få reda på om det är lutheranen eller pingstvännen som är bibeltrogen när det gäller dopet. Det är inte till så stor nytta att man läser upp bibelvers efter bibelvers och att både lutheranen och pingstvännen säger att de tror det som står där. Först när de med egna ord förklarar och beskriver vad som står i Bibeln kan man förstå vad de lär om dopet. För att kunna ta emot Bibelns undervisning måste vi förstå den. Det räcker inte att man kan återge och upprepa Bibelns ord och uttryck, utan genom att vi använder egna ord och beskriver och förklarar vad som står, kan vi fastställa Bibelns lära.

Eller ta Treenigheten. Ingenstans i Bibeln finns ordet ”treenighet”. Betyder det att treenigheten är en obiblisk lära? Nej, inte alls. Det som den kristna traditionen har sammanställt, systematiserat och beskrivit som att Gud är treenig är Bibelns lära.

Kanske slår jag här in öppna dörrar när det gäller P P Waldenström. Jag vet inte. Waldenström skriver inte uttryckligen att det är en viss formulering han letar efter, fast jag tycker att det verkar så. Eftersom han är död kan jag ju inte fråga honom. Men det är fullt möjligt att han letade efter vissa formuleringar som han inte fann, och att han därför förkastade den objektiva försoningsläran.

Var står det då skrivet?

Den objektiva försoningsläran innebär att Gud är vred mot människan och att hans vrede blidkas genom en betalning, en gottgörelse, och att denna består i Kristi död och offer. Som vi sett förnekar Waldenström att Kristi offer är betalning för människornas synder. Han menar att Gud helt enkelt efterskänker skulden på grund av sin stora kärlek till människorna. Gud har inte fått någon betalning (för det behövdes inte). Jesus har inte tagit på sig det straff som var vårt, enligt Waldenström.

Om betalning

Låt oss då gå till Bibeln. Hur kan vi veta att Kristi död är betalning för människornas syndaskuld? Vi tar först den mindre frågan: Hur kan vi veta att det har getts betalning för våra synder?

Jag vill börja med orden återlösa och återlösare. På hebreiska heter det ”gaʾal” och ”goʾel”. (Hebreiskan är uppbyggd på konsonanterna. Genom att använda olika vokaler och ändelser ändras betydelsen. Det gemensamma i dessa två ord är alltså de tre konsonanterna g, ʾ och l, där konsonanten i mitten är alef, ett strupljud.) Betydelsen av dessa ord framträder tydligt i 3 Mos. 25:23-55. Där ser vi hur en israelit som kommit på obestånd och sålt en del av sin jordegendom, har rätt att få den friköpt eller att själv återköpa den:

Om någon inte har någon återlösare, men själv får möjlighet att skaffa vad som behövs för återköp [ordagrant: för att återlösa det], skall han räkna efter hur många år som gått efter försäljningen och betala lösen för de återstående åren till den han sålde åt. Han skall så återvända till sin egendom. Men om han inte kan skaffa vad som behövs för att betala honom, skall det han har sålt förbli i köparens hand till jubelåret. Men på jubelåret skall det frånträdas, och han skall återvända till sin arvedel. (v 26-28)

Och om det går ännu värre för honom, så att det inte räcker att han säljer sin mark, kanske han säljer sig som slav. Också då kan en släkting återlösa, friköpa honom (v 47-49). Som vi ser innebär att återlösa att man betalar, att man köper tillbaka.

Vad har då detta att göra med oss och våra synder? Jo, Gud är vår återlösare, lär Bibeln. Kung David säger: Låt min muns tal och mitt hjärtas tankar behaga dig, HERRE, min klippa och min återlösare. (Ps. 19:15) Och kung Salomo säger om Gud:

Ty han skall rädda den fattige som ropar
och den betryckte som ingen hjälpare har.
Han skall vara mild mot den svage och fattige,
och frälsa de fattigas själar.
Från förtryck och våld skall han återlösa deras själ,
deras blod är dyrbart i hans ögon.

(Ps. 72:12ff.)

Se också till exempel Ps. 78:35, Jes. 41:14, 47:4 m.fl. Så uppenbarligen har Gud betalat för att människorna ska få frälsning, syndernas förlåtelse och barnaskap hos honom.

Till vem?

Nästa fråga blir då vem som har fått betalningen. Bland några kyrkofäder till exempel finns uppfattningen att Gud betalat till djävulen, men den vanligaste tanken i kyrkohistorien är att det är Gud som fått betalningen.

Naturligtvis måste en skuld betalas till den man är skyldig. Vari består skulden, vad är problemet? Jo, problemet består i synden. När en människa begår synd, så gör hon det mot Gud. Gud har gett människorna sin lag, och om de bryter mot Guds bud är de skyldiga inför honom, i hans domstol. Detta ser vi tydligt i gamla testamentets offertjänst. Offren bärs fram till Gud, som betalning till Gud för synder. Se till exempel 3 Moseboks fjärde kapitel som handlar om syndoffret. Där upprepas gång på gång att man genom att synda ådrar sig skuld och att denna ska hävas genom att man offrar, betalar, till Gud: Om någon syndar av misstag mot något av Herrens bud och gör något som inte får göras, skall den smorde prästen, om det är han som har syndat och därmed dragit skuld över folket, offra en felfri ungtjur åt Herren till syndoffer för den synd han har begått. Så betalningen sker till Gud, offret frambärs åt Gud för att blidka honom. Detta är innebörden av den gammaltestamentliga offertjänsten.

Men lär inte Bibeln att vi människor är slavar under djävulen, så länge som vi inte räddas till att bli Guds barn? Jo, så är det. Bibeln talar om ”mörkrets välde” (Kol. 1:13) och Satans rike (Luk. 11:18). Den som inte är i Guds rike är i djävulens rike och tjänar honom. Är det då inte en logisk tanke att det är till honom som man måste betala?

Det kan se ut så. Men Bibeln säger ingenstans något som innebär att man ska betala till djävulen för att han ska släppa sin egendom ifrån sig. Ett sätt att förstå detta är att tänka på att djävulen inte har någon självständig makt. Se till exempel hur han fick be Gud om lov att pröva Job (Job 1:6-12) och se hur han bundits av Gud (Upp. 20:1-3). Djävulen är inte en gud, utan han är en skapad varelse som är underställd Gud. Han får bara göra det som Gud tillåter honom. Djävulen har alltså ingen riktigt egen egendom, det är därför inte till honom som betalningen görs eller ska göras.

Hur fick då Gud betalningen?

Så har inte heller Människosonen kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. (Matt. 20:28)

Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen i allas ställe. (1 Tim. 2:5f.)

Kristus gick en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning. (Hebr. 9:12)

Som vi ser betalade Jesus lösen. Han har betalat till Gud (han vann återlösning) för oss, i allas ställe. Hebreerbrevets nionde kapitel visar hur Jesu offer är en fortsättning på den gammaltestamentliga offertjänsten. Han fullbordade den med ett fullkomligt offer. Det var offertjänstens uppgift att peka fram mot Kristi offer. Sedan Kristus offrats för vår skuld behövs inga fler offer, för Kristi offer är fullkomligt.

Summering

Synd orsakar Guds vrede: Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen.  (Rom. 1:18) Det behövs en medlare! Jesus Kristus har med sitt fullkomliga offer betalat till Gud för vår syndaskuld, han har betalat lösen. För Kristi skull är därför Gud försonad. Som det står i 1 Tess 1:10: Jesus […] har frälst oss från den kommande vredesdomen. Jesus har räddat oss från Guds vrede (genom sin lydnad för Guds lag och genom sitt offer, genom att han betalat lösen till Gud).

Fortsättning följer!

Ny predikan

Nu är en ny predikan utlagd för 1 e. Trefaldighet 2021, Den som fått ett rent hjärta gör goda gärningar (Jakob Fjellander)

Den finns under knappen (menyvalet) Predikningar I (första årgången, välj uppe till höger på sidan), som ljud (mp3) och som text.

Försoningen IV

Låt oss fortsätta se på P P Waldenströms försoningslära. Han avvisar tanken att Kristus har lidit i vårt ställe. Jesus har inte betalat vår syndaskuld enligt Waldenström. Med hans egna ord:

Ja, därpå kunde han [prästen Klas Adolf Hultkrantz] egentligen ingenting svara, men den gamla betalningsteorien satt i honom så djupt, att han icke kunde komma ifrån det. Betalningen för syndaskuld måste vara genom ett motsvarande mått av lidande, annars kunde en människa inte bliva frälst. Sådant fordrade rättfärdigheten. Det hjälpte inte att förehålla honom, huruledes på två ställen, där syndaskulden liknas vid en penningeskuld, syndernas förlåtelse liknas vid efterskänkande utav penningeskulden, vilket utesluter all betalning, ty en skuld som är betald, den må vara betald av gäldenären eller av en annan i hans ställe, den kan aldrig efterskänkas. Och om en, som fått betalning för en fordran säger, att han har efterskänkt densamma, därför att han inte betalt av gäldenären själv utan av en annan, så ljuger han.

Ur Paul Peter Waldenströms minnesanteckningar 1838-1875, samlade och ordnade av Bernhard Nyrén, 1928. Stockholm: Missionsförbundets förlag, s 139.

Så ser vi hur Waldenström använder två liknelser som bevis för sin lära. Med all sannolikhet tänker han på Matt. 18:21ff. och Luk. 7:36ff. Men när det gäller Jesu liknelser, måste vi vara försiktiga med våra slutsatser. Liknelser är liknelser! De är bilder som ofta har en huvudpoäng som de vill illustrera. När Jesus till exempel säger Jag säger er att om er rättfärdighet inte går långt utöver de skriftlärdas och fariseernas, skall ni inte komma in i himmelriket, då menar han varje ord. Den meningen kan vi skriva in i vår konfirmandlärobok. Det är inte en liknelse. Så Matt. 18:21ff. handlar inte om huruvida Gud förlåter våra synder för Kristi skull eller för intet, utan liknelsen illustrerar att vi människor villigt ska förlåta våra medmänniskor de små saker de gjort mot oss, då nu Gud förlåtit oss en oändligt mycket större skuld. Liknelsen handlar alltså inte om Gud och rättfärdiggörelsen, inte om rättfärdiggörelsens grund, utan den handlar om helgelsen, våra goda gärningar.

På liknande sätt handlar Luk. 7:36ff. inte om förlåtelsens grund, huruvida Gud fått betalt eller inte, utan den handlar om att synderskan hade stor kärlek till Jesus men att fariseen Simon inte hade det. Jesus klandrar Simon för hans brist på kärlek.

Så dessa två liknelser har Jesus berättat för att åskådliggöra ett visst förhållande, en viss situation. Liknelser är inte självständiga, utan de är stöd för något annat. Liknelsen i Matt. 18:23ff. är till för att belysa de två första verserna, vers 21 och 22. Dessa två verser är liknelsens innehåll. Liknelserna ger alltså inte Waldenström det minsta stöd för hans subjektiva försoningslära.

Tidigare poster:

Försoningen

Försoningen II

Försoningen – III

Försoningen III

I den förra posten om försoningen utlovade jag fortsättning om den subjektiva försoningsläran. En viktig företrädare i Sverige för den är Paul Petter Waldenström (1838-1917). Han började sin verksamhet inom EFS, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, och var efter Carl Olof Rosenius död redaktör för EFS tidskrift Pietisten. Huvudsakligen genom en följd av sin ändrade syn på försoningen, vilket ledde till den så kallade försoningsstriden, blev han dock avskedad som EFS-ombud. En inte liten del av EFS följde med honom och bildade Svenska Missionsförbundet. (Det fanns fler anledningar än försoningsläran till bildandet. Önskan att ha eget nattvardsfirande spelade också in. Rosenius och EFS hade – tyvärr – linjen att gå till nattvarden i Svenska Kyrkan, oavsett vad dessa präster lärde.)

År 2003 bytte Svenska Missionsförbundet namn till Svenska Missionskyrkan och utifrån ett beslut 2011 uppgick i det som 2013 blev Equmeniakyrkan tillsammans med Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan i Sverige.

Vad lärde då Waldenström om försoningen? Jag ska låta honom själv komma till tals:

På våren 1872 var jag så fullviss, vad denna sak angår, att jag ansåg mig böra i en predikan i Pietisten framlägga den klart och bestämt… Där framhöll jag: 1) att genom vårt syndafall ingen förändring inträtt i Guds hjärta; 2) att det därför icke var någon Guds grymhet eller vrede mot människan, som genom syndafallet kom i vägen för människans salighet; 3) att den förändring, som inträffade vid syndafallet, var en förändring hos människan allena, i det att hon blev syndig samt därigenom avföll från Gud och det liv, som är i honom; 4) att till följd därav för hennes salighet behövdes en försoning, men icke en försoning, som blidkade Gud och framställde honom åter nådig, utan som borttog människans synd och framställde henne åter rättfärdig; 5) att denna försoning är skedd i Jesus Kristus. Vad Guds vrede beträffar, så framhöll jag, att om Guds vrede talas i tvennehanda bemärkelser, dels såsom en vrede över synden, dels som en vrede över syndaren. Vad nu angår Guds vrede över synden, så förstå vi, att den icke kan vara genom Kristus borttagen. Gud måste hata synden, så länge han är den helige guden. Vreden över synden är, så att säga, baksidan av kärleken till rättfärdigheten – där den senare är, där måste ock den förra vara. Vad åter beträffar Guds vrede över syndaren, så kan därom endast i den meningen talas, att den, som bliver i synden, drabbas av Guds vrede över synden, och detta förhållande är icke heller genom Kristi död förändrat. Syndens lön är, för den syndare som i sin otro förbliver i synden, under Guds vrede och döden. Ännu gäller det enligt aposteln bestämda ordet: »Köttets sinne är död; om I leven efter köttet, skolen I dö.» Att frälsas från denna vrede sker endast genom att rättfärdiggöras från synden. För den skull talas icke på ett enda ställe i Skriften därom, att det är Gud, som genom Kristi död blev försonad. Människan behövde däremot försonas, d. v. s. hennes synder måste borttagas, på det att hon icke evigt och ohjälpligt måtte drabbas av den Guds vrede, som är över synden o. s. v.

Ur Paul Peter Waldenströms minnesanteckningar 1838-1875, samlade och ordnade av Bernhard Nyrén, 1928. Stockholm: Missionsförbundets förlag, s 272-273. Boken utlagd på Projekt Runeberg. (Boken ger utöver teologin intressanta inblickar i artonhundratalets förhållanden, tycker jag, och är intressant att läsa.)

Som vi ser förnekar Waldenström inte Guds vrede. Men han bestrider att Gud har blivit försonad genom Kristi död. Mer om detta strax.

Waldenström var å ena sidan väl insatt i vad lutheraner tror, bland annat så tog han tjänstledigt från sin lektorstjänst i ett år för att vid Uppsala universitet studera ”lutherska kyrkans symboliska böcker” (=Bekännelseskrifterna). Å andra sidan förstod han inte den lutherska läran, han skriver om sina studier: Svårigheten att studera dem är också mycket stor. Man gör vid deras genomläsande högst märkvärdiga upptäckter. Man upptäcker där en ofantlig motsats mellan Augsburgska bekännelsens lära och Konkordieformelns lära. Man kan fritt säga, att Konkordieformeln gjorde slut på den lutherska reformationen, teologiskt sett. Det berättas också om konungen av Danmark, att när han läst igenom konkordieformeln, kastade han den på elden och förbjöd vid livsstraff dess publikation i Danmark. (Samma skrift, s 287)

Låt oss nu titta på Waldenströms punkter ovan:

1) Att genom vårt syndafall ingen förändring inträtt i Guds hjärta

Var Gud vred på synden före syndafallet? Ja, Guds eviga väsen stred på ett principiellt plan mot all synd redan före syndafallet. Gud var även före syndafallet beredd till vrede, och i detta hans väsen var det ingen skillnad, däremot var han inte vred på synden, eftersom det inte fanns någon synd att vara vred på, rent konkret. Så när synden kom blev det en skillnad på så vis.

Var Gud vred på syndaren före syndafallet? Nej, det var han inte, eftersom det inte fanns någon syndare att vara vred på. Men genom syndafallet ådrog sig Adam och Eva Guds vrede.

2) Att det därför icke var någon Guds grymhet eller vrede mot människan, som genom syndafallet kom i vägen för människans salighet.

Waldenström har fel. Genom syndafallet ådrog sig Adam och Eva Guds vrede. Det är textens mening (1 Mos. 3 kap.) att Gud blev vred, dels på ormen (satan) och dels på Adam och Eva. Till ormen sade Gud: Eftersom du har gjort detta, skall du vara förbannad bland alla boskapsdjur och vilda djur. Vad är detta om inte ett straff? Guds vrede blossade upp mot satan. Och till Eva sade han: Jag skall göra din möda stor när du blir havande och till Adam sade han: Därför skall marken vara förbannad för din skull. Med möda skall du livnära dig av den så länge du lever. Dessa följder är uppenbarligen straff på grund av Guds vrede. Det är helt uteslutet att se det här som någon slags välsignelser som Gud skänkte Adam och Eva på grund av sin godhet. Men, säger någon, dessa ting var väl följder av Guds vrede, men kom de verkligen i vägen för människans salighet? Låt oss gå till texten:

Herren Gud sade: ”Se, människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont. Hon får nu inte räcka ut handen och även ta av livets träd och så äta och leva för evigt.” Och Herren Gud sände bort dem från Edens lustgård, för att de skulle bruka jorden som de tagits från. Han drev ut människan, och öster om Edens lustgård satte han keruberna och det flammande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd. (1 Mos. 3:22ff.)

Så på grund av syndafallet drevs Adam och Eva ut från Edens lustgård. Det står ju Han drev ut människan, det vill säga Gud körde ut dem ur Eden. Att köra ut någon, driva ut någon, är inte det något man gör när man är arg på någon? Adam och Eva tappade den nära gemenskapen med Gud som de hade haft innan. Och Gud satte keruber med flammande svärd av eld som hindrade dem från att komma till livets träd. Guds vrede kom i vägen för människans salighet på grund av syndafallet! De blev utestängda från livets träd, från frälsningen. Jämför med vad som står i Uppenbarelseboken: Saliga är de som tvättar sina kläder. De skall få rätt till livets träd och få komma in i staden genom dess portar. (Upp. 22:14)

3) Att den förändring, som inträffade vid syndafallet, var en förändring hos människan allena, i det att hon blev syndig samt därigenom avföll från Gud och det liv, som är i honom.

Som vi ser i Bibelns berättelse om syndafallet, leder det till aktiva handlingar från Guds sida. Adams och Evas brott mot Guds bud uppväckte Guds vrede.

4) Att till följd därav för hennes salighet behövdes en försoning, men icke en försoning, som blidkade Gud och framställde honom åter nådig, utan som borttog människans synd och framställde henne åter rättfärdig.

Sedan Waldenström ”smitit undan” från att Gud blev vred på Adam och Eva, drar han den i så fall korrekta slutsatsen att Gud inte behöver bli vänligt sinnad igen, att han inte behöver försonas. Vad får detta för teologiska följder? Jo, om Guds vrede inte behöver blidkas, då är han inte vred på människan. Det vill säga, det leder i praktiken till att Guds vrede försvinner ur bilden, den har ingen mening längre, ingen funktion. Jesus behöver (kan) därför inte bära något straff i människornas ställe, eftersom Gud inte är vred, inte behöver försonas. Kvar av försoningen blir att människans sinnelag behöver förändras, människans synd behöver tas bort. Gud är ju ständigt kärleksfull.

Och det är sant! Människans sinnelag behöver förändras och människans synd behöver tas bort. Gud ÄR kärleksfull! Men att hävda att detta är hela bilden är att förenkla och förneka Bibelns lära om Guds vrede. Gud är nämligen samtidigt vred och kärleksfull. Att Gud är kärleksfull är ju alla ense om, Bibeln lär ju: Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.  (Joh. 3:16) Och ”världen” betyder här alla människor i hela världen, även alla ogudaktiga och otroende. Men samtidigt är Gud vred på alla syndare, Johannes döparen förkunnar i samma kapitel i Johannesevangeliet: Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom (vers 36). Eller som han sade en annan gång till folket: Ni huggormsyngel! Vem har intalat er att försöka fly undan den kommande vredesdomen? Denna vredesdom innehåller ju Guds vrede, det är inte människans vrede. Så Guds vredes dom kommer, men enligt Waldenström behöver inte Guds vrede blidkas!

5) Att denna försoning är skedd i Jesus Kristus.

Denna sats kan alla hålla med om, men man kommer då mena olika saker. Vad menar då Waldenström att försoningen innehåller? Jo, enligt punkt 4) behöver människans synd tas bort så att hon blir rättfärdig. Och detta har redan skett, säger Waldenström. Försoningen är skedd. Människans synd är borttagen. Det som behöver ske med människan har redan gjorts.

Det är inte att förvåna att många som driver den subjektiva försoningsläran förkunnar att alla människor blir frälsta. Som vi ser påstår inte Waldenström det, men det blir slutsatsen av en del som han för fram. Waldenström är dock motsägelsefull. Han försöker behålla Guds vrede, som vi ser sist i det långa citatet ovan, men det är mycket oklart vad han verkligen menar med dessa resonemang.

Till Waldenström och försoningen får vi återkomma.

Försoningen II

På Wikipedia finns idag (mars 2021) under uppslagsordet Försoningslära en översikt över olika sätt att framställa försoningen. Där anges tre varianter, den klassiska, den objektiva och den subjektiva. Den klassiska är den som användes hos de tidiga kyrkofäderna, medan den objektiva och den subjektiva utformades under medeltiden. Att man ställer upp bibliskt material så här på olika sätt är i sig inte nödvändigtvis felaktigt bara för att det är olika, man kan göra på olika sätt och använda olika ord (”treenighet” till exempel). Det avgörande är naturligtvis om framställningen uttrycker Bibelns budskap. 

Den klassiska

Först till den ”klassiska”. Den är inte så omfattande, utan innebär i korthet att Jesus med sin död har besegrat synden, döden och djävulen. Fokus ligger här på Guds kamp mot och seger över dessa tre fiender.

Den objektiva

Det vi kallar den objektiva försoningsläran formulerades av Anselm av Canterbury på 1000-talet. Den uttrycker att Gud är vred på syndaren och att hans rättfärdighet kräver att syndaren får ett straff. Gud behöver alltså försonas, hans vrede behöver blidkas. Detta skedde genom att Kristus tog människornas straff på sig i deras ställe.

Den objektiva försoningsläran är ingen konstruktion av Anselm, inget påhitt, ingen utveckling av kristendomen, utan detta är en framställning av Bibelns lära.

Den subjektiva

Enligt den subjektiva försoningsläran (som formulerades första gången av Pierre Abélard på 1100-talet, i opposition mot Anselm) behöver inte Gud försonas. Gud är inte vred på syndaren, och Jesus har inte tagit straffet för människornas synder (döden) på sig. Denna syn på försoningen företrädde till exempel den svensk-belgiske katolske prästen Wilfrid Stinissen (död 2013). Han skriver under rubriken ”Gud är inte vred”: Vår Gud är annorlunda än vi tror. Vi har hört om en Gud som kräver försoning, en Gud som är rättvis och vill att den förolämpning han utsatts för skall gottgöras. Men vår Gud är inte rättvisa. Vår Gud är kärlek. Mer om den subjektiva försoningsläran i en kommande post!

Jämförelse

Hur går då dessa tre ihop? Strider dessa olika sätt mot varandra eller kan de gälla samtidigt? Eftersom den klassiska inte behandlar den skillnad som finns mellan den objektiva och den subjektiva, så kan anhängare av båda dessa instämma i den klassiska. Där finns ingen motsättning, den klassiska kan gälla samtidigt som antingen den objektiva eller den subjektiva. 

Den objektiva och den subjektiva går däremot inte ihop. Båda dessa kan inte vara sanna. Antingen är Gud vred på syndaren, eller också är han inte det. Som jag visade i min första post om Försoningen så är Gud vred, både på synden och på syndaren.

Konsekvenser

Läror som strider mot varandra ska inte båda tolereras i Guds kyrka. De kan naturligtvis båda vara falska (och då ska ingen av dem tillåtas), men båda kan inte vara sanna om de strider mot varandra. Som Jesus sade: Ett rike som har kommit i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller på hus. (Luk. 11:17) Och Herrens eget sändebud aposteln Paulus formulerar det: Vilken gemenskap har ljus med mörker? (2 Kor. 6:14) Endast den sanna läran får förkunnas i kyrkan.
Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds ord, säger aposteln Petrus. Mot detta bryter de flesta kyrkor idag, och det kan vi konstatera oberoende av vad vi själva tror. Genom att tillåta olika läror i sin kyrka, läror som strider mot varandra, så tillåter de läror som strider mot Guds Ord. Två läror som strider mot varandra kan inte båda vara sanna. En del (eller rentav många) kyrkor bekänner visserligen på papperet att hela Bibeln är Guds tillförlitliga Ord, men vad betyder detta i praktiken? Står de upp för sin bekännelse, så att alla präster/pastorer/predikanter enbart förkunnar bibliska läror? Att en kyrka slår fast att Bibeln är Guds Ord men inte lever efter det, inte bekänner det i praktiken, vad hjälper det? Att säga ”ja” till Bibeln som Guds Ord måste medföra att man säger ”nej” till all falsk lära, allt som strider mot Guds Ord. Vilken gemenskap har ljus med mörker? Att bara ha en pappersbekännelse är att säga ”ja” men inte gå till vingården. (Matt. 21:28ff.)

De sju botpsalmerna

Låt oss göra fastan till en tid då vi inte försummar att läsa Guds Ord. Av ålder har man läst Psaltarens botpsalmer under fastan, eftersom fastan är en period av bot och begrundan av Kristi lidande: Psalm 6, 32, 38, 51, 102, 130 och 143.

Är man ensam läser man ju i sin Bibel, men är man flera personer i hushållet kan man med fördel växelläsa psalmerna, på samma sätt som man gör i tidegärden. För att möjliggöra detta, har jag sammanställt ett litet häfte. Jag har försett psalmerna med antifoner, och de längsta psalmerna har jag delat. Vill man läsa hela psalmen på en gång, gör man det med samma antifon sist som först, det vill säga utan några antifoner i mitten.

Man skriver ut dubbelsidigt, så att man får två papper. Vik dem på mitten åt rätt håll, och lägg det ena papperet i det andra. Psalmerna ska komma i nummerordning.

Psalmerna får fritt skrivas ut i befintligt skick.

Varför tror inte alla på Darwin?

Varför tror inte alla på Darwin? Det är frågan som Johnny Bergman ställer i boken med samma namn, som är utgiven på Timoteus förlag. Det är en utmärkt genomgång av olika svagheter i bevisen för evolutionsläran, och boken visar att evolutionsteorin inte är trovärdig. Boken är lättfattligt skriven, så den bör kunna läsas av de flesta. Den innehåller visserligen rätt många biologiska termer (DNA m.fl.), men de förklaras så att man förstår (kanske med något undantag). På ett klart sätt visas att en hel del som anses vara evolution inte utvecklar något så att det blir något annat, utan helt enkelt är att det blir olika varianter inom de befintliga ramarna (ibland kallas det ”mikroevolution”, och då jämförs det med ”makroevolution”, som alltså är det samma som författaren i boken kallar evolution). En hund är en hund, oavsett om den är jättestor eller mycket liten. Här finns ingen evolution, ingen utveckling som gör att den ena av hundarna skulle vara på väg att bli något annat. Köp boken, läs den och sprid den!

Samma författare har också skrivit Apmänniskor – Har de verkligen funnits? (Utgiven på XP Media) Det är också en bra bok, som efter en inledning om dateringsmetoder och annat går igenom de olika mellanformer mellan apa och människa som presenterats av vetenskapsmän genom tiderna. Det är inte mindre än tolv stycken, men ingen sådan apmänniska håller för en granskning, det blir tydligt att dessa apmänniskor presenterats för att man vill hitta en apmänniska. Boken är inte riktigt lika lättläst som den ovan, men rekommenderas för den intresserade!

Evolutionsläran är oförenlig med Bibeln. För att få en redogörelse för vad Bibeln lär om skapelsen, läs gärna kyrkoherde Sten Rydhs artikel Skapelsen.

Om aga

Det har kommit en fråga till mig om hur kristna bör se på aga, och här på bloggen besvarar jag gärna era frågor om vad Bibeln lär. Är det möjligt för kristna föräldrar att aga sina barn? Är det tillrådligt att göra det? Vad säger Bibeln? För att kunna besvara vad Bibeln säger om aga, behöver vi studera de hebreiska och grekiska orden. Dessa ord översätts inte alltid med aga när de förekommer, de betyder inte exakt samma sak som aga.

Aga i GT

I GT är ordet ”mu-sar”. Det förekommer 50 gånger, men bara på två av dessa ställen översätts det med ”aga” i Folkbibeln: Job 5:17 Se, salig är den människa som Gud agar, förkasta inte den Allsmäktiges tuktan och Ps. 39:11. Tag din plåga ifrån mig, för din hands aga går jag under. Ofta är en god översättning av ”mu-sar” ”fostra”, som i 5 Mos. 11:2: Ni skall i dag besinna – det gäller inte era barn som ej har erfarit eller sett det – hur Herren, er Gud, har fostrat er. Gud hade genom många händelser lett sitt folk under ökenvandringen. Ibland så att de drabbades fysiskt (till exempel då Datan och Abiram när de avföll från Gud uppslukades av ett hål i jorden tillsammans med sina familjer) men framför allt genom att visa sin mäktiga hand mot egyptierna. De undren var vittnesbörd om Herrens makt men inte någon fysisk bestraffning av Israels folk.

Nu skulle man ju kunna tänka sig att själva ordet aga blivit omodernt och därför inte används i Folkbibeln. Går vi till 1917 års översättning, finner vi mycket riktigt flera ställen, sex ställen till: Job 33:19, Ords. 3:11, 3:12, 13:24, 23:13, Sak. 2:10. Likväl är det en liten minoritet av de 50 ställen där det står ”mu-sar”. Låt oss se på Ords. 13:24 Den som spar sitt ris, han hatar sin son, men den som älskar honom agar honom i tid. Vi finner här att ”aga” är en bra översättning rent språkligt, att aga är att använda riset, det vill säga fysisk bestraffning. Det passar bra. Folkbibeln översätter litet annorlunda: Den som spar på riset hatar sin son, den som älskar honom fostrar honom i tid, vilket ju inte är oriktigt. Man kan fostra utan att aga. Visserligen står det ”riset” i första satsen, men det betyder inte nödvändigtvis att man måste använda precis just ett ris (till exempel ett björkris, i stället för att exempelvis slå med handen eller käppen). Versens mening är inte att kristna i alla tider ska slå sina barn, utan meningen är att dessa måste fostras och uppfostras. Ordet ”mu-sar” betyder alltså inte ”aga”, utan det betyder fostra, tillrättavisa, till exempel genom att aga. När GT skrevs – och ända fram till vår tid – ansågs aga som ett naturligt sätt att uppfostra barn.

Aga i NT

I NT kan ordet ”mastigóo” översättas med ”aga”. Det förekommer sex gånger, och det innebär entydigt fysisk bestraffning. Det används sex gånger i NT, och dess betydelse är helt enkelt piska, gissla. Till exempel Matt. 20:19 om Människosonen (Jesus): … utlämna honom åt hedningarna till att hånas och gisslas och korsfästas. På ett ställe betyder det dock aga, och det är i Hebr. 12:6: Ty den Herren älskar tuktar han, och han agar (mastigói) var son som han har kär.

Men ordet mastigóo betyder inte ”aga” och inte heller ”fostra”, utan det betyder ”piska”. Det kan översättas med aga. Men också andra ord kan översättas ”aga”. Vår vers i Hebreerbrevet översätts i 1917 års översättning, också det helt korrekt, så att ordet ”aga” används i första ledet: Ty den Herren älskar, den agar han, och han straffar med riset var son som han har kär. I grekiskan står här ordet ”paidévo”, som betyder uppfostra, fostra, utbilda, men många gånger kan det också översättas med ”aga”. Det förekommer drygt ett dussin gånger i NT. Barnet fördes i antikens Grekland till skolan av en slav, en ”paidagógos”, som alltså blivit vårt ord pedagog, och till sin hjälp hade han en piska. Den var självklar i barnuppfostran.

Slutord och sammanfattning

Det finns inget ord i Bibelns hebreiska eller grekiska som är en direkt motsvarighet till det svenska ordet ”aga”. I vårt samhälle är aga förbjuden. Bibeln har inget emot aga, men har ingen lära om att föräldrar i sin uppfostran av barnen ska slå dem. Däremot måste föräldrarna i sin uppfostran av dem vara beredda att tillrättavisa och bestraffa, på ett pedagogiskt sätt, för att lära barnen hur de ska uppföra sig.

Ett allvarligt problem är det dock om det går så långt att man menar att barn inte ska fostras och uppfostras. Det finns de som menar det, men en sådan uppfattning måste vi bekämpa. Barn som inte uppfostras blir odrägliga och egoistiska. De tycker att de är tillvarons centrum och kan inte kompromissa. De ska ofta ha allting själva och tänker inte på andra. De väntar inte på sin tur, utan säger rakt ut vad de vill.

Vår kultur har under ganska lång tid haft starka influenser mot att föräldrarna ska uppfostra sina barn. Dessa influenser vänder vi oss mot. [1] Följden av dessa influenser har bland annat blivit ett radikalt annorlunda klimat i våra skolor. Många duktiga pedagoger orkar helt enkelt inte vara lärare i skolan därför att de inte står ut med oordningen, med bristen på disciplin. Föräldrarna har många gånger överlåtit uppfostran till samhället, och vi ser följderna av detta.

Bibeln fordrar att föräldrar fostrar och uppfostrar sina barn. Kristna föräldrar gör därför det på det sätt de finner lämpligt i det samhälle de lever.

[1] Att däremot reagera mot den ”kadaverdisciplin” som ibland rådde förr var många gånger inte alls obefogat. Tvärtom! Det skulle emellertid föra för långt att här gå in djupare på detta ämne. Vi har dock i vårt samhälle hamnat långt ner i det andra diket.