Författare: stpaulievluth

Brödrakärlek och allmän människokärlek – XI

Åter till Romarbrevets tolfte kapitel! Där kommer aposteln med många förmaningar om brödrakärlek, och så blandar han också in den allmänna människokärleken. Vi läser från vers tretton:

13 Hjälp de heliga med vad de behöver. Var ivriga att visa gästfrihet. – Det avser bröderna.

14 Välsigna dem som förföljer er, välsigna och förbanna inte. – Det kan ju inte avse bröderna, utan måste avse utomstående.

15 Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter. – Som vi ser, så gör inte aposteln någon stor skillnad mellan kärleken till bröderna och kärleken till människorna, utan han tillämpar Guds bud i bägge dessa områden samtidigt. Bäggedera är ju Guds bud.

16 Lev i endräkt med varandra. – Avser särskilt bröderna.

Tänk inte på det som är högt utan håll er till det som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont, sträva efter det som är gott inför alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er. Hämnas inte, mina älskade, utan lämna rum för vredesdomen. Ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men om din fiende är hungrig, så ge honom att äta, om han är törstig, ge honom att dricka. Gör du det, samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda utan besegra det onda med det goda.

Jag finner alltså att kristna ska behandla alla människor med den största kärlek, men bröderna med en ännu större.

Fattiga och rika – X

Fattig och rik i kyrkan

Hur ska då vi då förhålla oss till att somliga i kyrkan har mer eller mindre pengar än andra? I urförsamlingen tillämpade de egendomsgemenskap, men detta är inte en lära, utan ett exempel på hur man kan göra. Det var en lösning där och då. Men vad som är tvingande, det är att inte vara avundsjuka på varandra. En del har mer, andra har mindre, och det är inget konstigt eller ofromt med det.

När det gäller pengar är det ju så att en kristen vet att han är förvaltare. Han bestämmer över sina pengar om han har några, och han vet att han ska dela med sig av sina pengar till dem som lider nöd och till kyrkan. I vårt samhälle har vi avvärjt den värsta fattigdomen genom samhället och skatter, men så var det inte i urkyrkan. Där fanns det verkligt fattiga. Därför gjorde man insamlingar till de fattiga i Jerusalem. (Rom. 15:26) Kristna kan inte låta sina bröder svälta eller lida nöd om de kan avhjälpa det. Aposteln Johannes skriver i sitt första brev: Genom att han [Kristus] gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder. Om någon har denna världens tillgångar och ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom? Kära barn, låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning. (1 Joh. 3)

Broderskapet och jordiska ordningar – IX

Vi ska här komma ihåg, att det kristna broderskapet inte upphäver de världs­liga ordningarna. Älska varandra uppriktigt. Var innerligt tillgivna varandra i broderlig kärlek. Överträffa varandra i ömsesidig heders­bevisning, sade vi i en tidigare bloggpost. Inget av detta upphäver de ordningar som finns i familjen och samhället. Tänk på reformationstiden, då fanns det till exempel kristna furstar. En furste visade sin broderliga kärlek till de kristna undersåtarna genom att vara en god furste för dem, genom att stifta goda lagar och regera för befolkningens väl och så vidare. I samhället var han överordnad. Men i Kristus, i församlingen är det inte så. Inför Gud, i församlingen är vi alla lika. Som det står i Kolosserbrevet om livet i församlingen (3:8 ff.): Nu skall också ni lägga bort allt detta: vrede, häftighet, ondska. Låt inte smädelser och fräckheter komma över era läppar. Ljug inte på varandra. Ni har ju klätt av er den gamla män­niskan med hennes gärningar och klätt er i den nya människan, som för­nyas till rätt kunskap och blir en avbild av sin Skapare. Här är det inte längre fråga om grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, slav eller fri, utan Kristus är allt och i alla.

Naturligtvis var de fortfarande etniska greker, judar, barbarer och skyter. De var fortfarande slavar eller fria. Men i Kristus var de alla ett, de var alla bröder i församlingen. Man skulle inte ha två församlingar, en för greker och en för judar. Inte heller en för vita och en för svarta. De var lika, de var bröder i Kristus. Men det var för den skull inte en kristen plikt att en furste skulle abdikera och gå klädd i en enkel linneskjorta som drängarna. Kristendomen upphäver inte samhällsordningarna. Och inte heller i kyrkan, det upphäver ju inte ämbetet, som en del menar. Ja, alla är lika inför Gud, men det hindrar inte att Gud förordnat att det ska vara präster i församlingen. Men prästerna står inte över lekmännen när det gäller ställningen inför Gud. Så prästerna och biskoparna ska inte vara ute efter makt och efter att de kristna ska tjäna dem, då drabbas de av Jesu ord: Men låt ingen kalla er rabbi, ty en är er Mästare, och ni är alla bröder. (Matt. 23:8.)

Så låt oss alltså inte försumma det kristna brödraskapet. Vi är alla bröder inför Gud, han har skapat oss, och han har frälst oss. Men det är utan vår förtjänst. Vi ska inte se ner på andra människor och tro att vi är bättre än de, för det är vi inte. Men vi har det bättre, för vi har en Frälsare. Här passar andra kapitlet i Jakobs brev bra: Mina bröder, ni kan inte tro på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, och på samma gång göra skillnad på människor. Och sedan visar Jakob hur lätt det är att se ner på män­niskor som är ringa i världen, men det är lätt att vara vänlig mot dem som står högt i anseende: Anta att det vid er sammankomst kommer in en man i vackra kläder och med guldring på fingret och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder. Om ni då ser till den vackert klädde och säger: ”Var så god och sitt, här är en bra plats, ” men till den fattige: ”Du kan stå där” eller: ”Sätt dig vid mina fötter”, har ni då inte kommit i strid med er själva och blivit domare som dömer partiskt? Lyssna, mina älskade bröder. Har inte Gud utvalt de fattiga i den här världen till att bli rika i tron och till att ärva det rike som han har lovat dem som älskar honom? Men ni föraktar den fattige.

Broderskap och goda gärningar – VIII

Nu tänkte jag gå vidare med vad broderskapet innebär i mer vardagliga situationer. Jag tänkte i stora drag följa Romarbrevet, där Paulus går igenom mycket som hör hit.

Först i Romarbrevet går aposteln igenom det grundläggande om Guds vrede, om synden och om rättfärdiggörelsen genom tro. Bland annat visar han hur patriarken Abraham blev rättfärdig genom tro. Därefter kommer han till det kristna livet och de goda gärningarna. Och vi lutheraner tycker ju detta är en utmärkt tågordning, först rättfärdiggörelsen och därefter de goda gärningarna. Vi går sedan in i det åttonde kapitlet.

Att leva som kristen, att tro på Gud och följa hans bud

Att vara en broder innebär först och främst att leva efter Guds bud: Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot vår onda natur, så att vi skall leva efter köttet. Om ni lever efter köttet kommer ni att dö. Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar skall ni leva. (Rom. 8:12f.)  Det är detta som är helgelsen. I första versen i kapitlet slog aposteln fast: Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Därefter talar han om helgelsen och de goda gärningarna. Och i slutet av kapitlet motiverar han helgelsen med brödraskapet: Ty dem som han [Gud] i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, för att Sonen skulle vara den förstfödde bland många bröder. (Rom. 8:29) Genom helgelsen lever vi alltså i vårt brödraskap.

I det tolfte kapitlet förklarar Paulus ytterligare vad det kristna broder­skapet betyder. Han säger att de kristna inte bara är bröder, utan att de också är Kristi kropp: Ty liksom vi i en kropp har många lemmar och alla lemmarna inte har samma uppgift, så är vi, som är många, en kropp i Kristus, men var för sig är vi varandras lemmar. Att vi är Kristi kropp förstärker vår samhörighet som bröder ännu mer. Älska varandra upp­riktigt. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Var innerligt tillgivna varandra i broderlig kärlek. Överträffa varandra i ömsesidig heders­bevisning. 

När det gäller rättfärdiggörelsen och tron, då står vi alla var och en inför Gud. Tron riktar sig mot Gud. Men i det kristna livet, där kommer de goda gärningarna in, och dem ska vi ju inte komma till Gud med för att visa upp, de riktar sig inte mot Gud, utan de goda gärningarna är till för våra bröder och vår nästa. Som det står i Galater­brevet: Låt oss därför göra gott mot alla människor medan vi har tillfälle, och framför allt mot dem som delar vår tro. (Gal. 6:10)

Nu är vi ju rätt utspridda, så en vardaglig kontakt med med­kristna är det inte alla av oss som har. En del av oss har medkristna i samma lägenhet, samma hus, och då får man tät träning i det kristna broder­skapet. Naturligtvis betyder det praktiska broderskapet olika saker i olika situationer, man kan liksom inte ge en konkret lista över det som alla ska göra. Utan det är som så ofta annars: Bibeln ger inte några detaljerade regler för goda gärningar och kristet liv, utan Bibeln undervisar på ett övergripande plan, den ger oss principer och riktlinjer.

Annan söndring

De kristna ska hålla frid inbördes. Visst kan vi tycka olika i en mängd frågor, men i allt detta ska en uppriktig fördragsamhet och sann frid­samhet råda. Som man sade om de första kristna: Se, hur de älskar varandra. I Korint hade de kristna till och med dragit varandra inför allmän domstol. Hur kan någon av er som ligger i tvist med en annan våga gå till rätta med honom inför de orättfärdiga och inte inför de heliga? Och så tillägger Paulus att de kristna på den yttersta dagen ska vara med och döma till och med änglar.  Men när ni har sådana tvister, sätter ni dem till domare som församlingen inte har förtroende för. Det här säger jag för att få er att skämmas. Finns det ingen förståndig bland er, någon som kan bli skiljedomare mellan bröder? I stället går broder till rätta med broder, och detta inför otroende. På det hela taget är redan det att ni processar med varandra ett nederlag för er. Varför lider ni inte hellre en oförrätt? Varför låter ni inte hellre andra roffa åt sig? I stället gör ni själva orätt och roffar åt er – och detta drabbar bröder.

Ny predikan

Nu är en ny predikan utlagd för Tjugonde söndagen efter Trefaldighet, Luk. 12:42-48, Prästerna – Guds förvaltare (Jakob Fjellander)

Den finns under knappen (menyvalet) Predikningar III (välj uppe till höger på sidan), som ljud (mp3) och som text.

Broderlig förmaning – VII

Fortsättning från föregående post: https://stpauli.live/2020/10/16/om-formaning-vi/

Den broderliga förmaningen ska tillgå enligt Matt. 18:15-17, läste vi i förra bloggposten. Om brodern inte lyssnar till varningarna, ska han till sist uteslutas. Jesus hade en åtgärdstrappa, så att man anpassar åtgärden efter omständigheterna och tar det steg för steg. Att ha en broder är en dyrbar gåva, som man inte får slarva bort lättvindigt. Om man inte varnar brodern för synden, kan han gå förlorad. Varningen är nödvändig. Det sista steget är att utesluta honom, för att han ska förstå att det är allvar och att hans eviga väl står på spel. Här är några detaljer som är viktiga:

Alla möjligheter till missförstånd måste uteslutas.

Så här viktiga saker kan förstås inte gå på ogrundade uppgifter. Man får inte vara för snabb med att döma! Det får inte finnas några missförstånd, så man behöver kontrollera vad som hänt och vad brodern menar. Det kan till exempel i bland förekomma att man har olika terminologi, man använder olika ord men menar samma sak.

Enskilda synder ska behandlas enskilt först.

Om din broder försyndar sig, det handlar om sådant som du får reda på. Det kan vara så att det begås mot dig, eller något som du råkar bli vittne till eller få veta. Det här rör inte sådana synder som vi alla begår dagligen, att vi är retliga och sura eller i allmänhet högmodiga. Vi har så lätt att se flisan i vår broders öga och bli felfinnare. Det ska vi akta oss för. Det här gäller inte heller alldagliga småsaker, eller vad jag ska kalla det, som ifall du skulle få se din broder snedda över gräsmattan trots att det står en skylt ”Gå ej på gräset”, men det skulle till exempel kunna vara att du ser honom stjäla i en affär.

Då ska man inte direkt ropa ut det till alla, utan hantera det enskilt först. Då är det lättare att vinna sin broder. Kanske är det något du miss­upp­fattat, det kan redas ut genom att man talar med varandra. I det här läget ska man alltså inte gå till prästen, utan direkt till den som är inblandad.

Hjälper det inte att ta upp det enskilt, ska man ta med sig en medbroder eller två, för att försöka få brodern att ångra sig och överge synden. Hjälper inte det heller, först då ska saken fram öppet inför alla bröderna, inför prästen och församlingen.

Det som är öppet, det är öppet.

Om falsk lära framförs öppet eller en syndig gärning är allmänt känd, ska det bemötas direkt. Då bortfaller de två första, enskilda procedurerna. (Att saken är öppen hindrar dock naturligtvis inte att man dessutom har privata samtal.) Vi kan se det på hur aposteln Paulus agerade i andra kapitlet i Galaterbrevet:

Men när Kefas kom till Antiokia gick jag öppet emot honom, eftersom han stod där dömd (det vill säga, Petrus visste ju egentligen att han gjorde fel). Ty innan det kom några från Jakob, brukade han äta tillsammans med hedningarna. Men när de hade kommit, drog han sig alltmera undan och höll sig borta från hedningarna av fruktan för de omskurna. Även de andra judarna hycklade på samma vis, så att till och med Barnabas drogs in i deras hyckleri. Men när jag såg att de inte var på rätt väg och inte följde evangeliets sanning, sade jag till Kefas inför alla: ”Om du som är jude lever på hedniskt vis och inte på judiskt, varför tvingar du då hedningarna att leva som judar?”  

Så ser vi att Paulus direkt och offentligt tar upp det som är offentligt. I en sådan situation, där saken är allmänt känd, ska man inte börja med privat förmaning.

Den situationen gällde att Petrus handlade felaktigt, så att alla kunde se det. En liknande sak som är öppen, är när falska lärare träder upp så att vem som helst kan höra (eller läsa). Då ska man inte heller följa proce­duren att det krävs enskild förmaning först. Vi kan se det tillämpat till exempel när Apollos (som var född jude) predikade mot de judar som förnekade att Jesus är Guds Son: Ty [Apollos] motbevisade eftertryckligt judarna, när han utifrån Skrifterna offentligt bevisade att Jesus är Messias. Eller som Paulus skriver i första brevet till Timoteus: Dem som syndar inför alla skall du tillrättavisa inför alla, så att även de andra tar varning. (1 Tim. 5:20) Detta ställe är alltså inte i strid med Matt. 18. Är saken öppen är det rätt, och det är också en plikt, att direkt bemöta den på samma öppna sätt. Steg 1 och 2 bortfaller när det är en allmänt känd synd, då ska man gå direkt på steg 3.

Tyvärr lär inte Wisconsinsynoden rätt om det här. De vill försvara sin sen­fär­dighet när det gäller brytningen med Missourisynoden på fyrtio- och femtiotalet genom att hålla kvar kravet på någon slags trestegsprocedur med förmaning även med öppet kända falska lärare. Då tar ju allt mycket längre tid. Att alltid använda trestegsproceduren försvaras också i den fotnot som Folkbibeln har till Matt. 18:15: Här handlar det tydligen om en allvarlig, offentlig synd, i andra handskrifter om enskild synd. Det vill säga, de hävdar att den ena handskriftsvarianten i ”steg 1” (med krav på privat förmaning) återspeglar den öppet kända synden. I själva verket återger bägge varianterna den enskilt begångna synden.

Om broderlig förmaning – VI

Om förmaning av bröder

Hur ska då församlingen se på att somliga bröder inte följer Guds Ord? Det står i Galaterbrevet: Bröder, om ni kommer på någon med att begå en överträdelse, då skall ni som är andliga människor i mildhet upprätta en sådan. Och vi ska vara tålmodiga, och tänka på att vi alla är syndare, som syndar dagligen. Det står i sankt Jakobs brev: Detta vet ni, mina älskade bröder. En människa skall vara snar att höra och sen att tala och sen till vrede. Synden är med i allt för oss alla. Likväl samtycker vi kristna inte till synden. Vi kämpar mot den. Men eftersom synden är med i allt, är det viktigt att vi är villiga att be om ursäkt och be om förlåtelse. Vi ska inte vara stolta och försvara oss själva när vi gjort något dumt. Tyvärr kan det vara svårt. Det är inte alltid så lätt att ta emot en tillrättavisning. Vi måste be till Gud om ödmjukhet, både den som förmanar och den som förmanas. Ett sätt att öva sin förmåga att medge sina synder är att gå till bikt och uppriktigt bekänna sina synder.

Broderskapet kan upphöra

I sitt första brev till Tessalonikerna skriver aposteln Paulus: Vi behöver inte skriva till er om broderskärleken. Ni har ju fått lära er av Gud att älska varandra. (4:9) Och litet senare: Vi uppmanar er, bröder: tillrätta­visa de oordentliga, uppmuntra de missmodiga, ta er an de svaga och ha tålamod med alla. (5:14)

Men i nästa brev till tessalonikerna blev aposteln tvungen att förtydliga sin undervisning. För tålamod ska vi ha oändligt av, vi ska förlåta vår broder sjuttio gånger sju gånger, det vill säga hur många gånger som helst. Men, det finns också situationer där det inte är tillämpligt att ha tålamod. Med tiden kan synden bita sig fast hos syndaren, så att han inte längre bryr sig om den. Han blir vårdslös med Guds förlåtelse, och tror inte längre att synden är något man ska kämpa mot. Han börjar försvara den, och bryr sig inte om förmaning som han får. Så i första brevet till tessalonikerna skrev Paulus tillrättavisa de oordentliga, uppmuntra de missmodiga, ta er an de svaga och ha tålamod med alla, men i det andra brevet skrev han: Bröder, vi uppmanar er i vår Herre Jesu Kristi namn att hålla er borta från varje broder som lever oordentligt och inte följer de lärdomar som de har fått av oss. (2 Tess. 3:6) Det kan alltså bli så att broderskapet kommer i fara.

Hur det här ska hanteras, det har vi Jesu undervisning om i Matteus­evan­geliets artonde kapitel: Men om din broder försyndar sig, så gå åstad och förehåll honom det enskilt. Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit din broder. Men om han icke lyssnar till dig, så tag med dig ännu en eller två, för att ‘var sak må avgöras efter två eller tre vittnens utsago’. Lyssnar han icke till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han ej heller till försam­lingen, så vare han för dig såsom en hedning och en publikan. (18:15-17)

Här är alltså tre steg:1/ Enskild förmaning 2/ Halv-enskild förmaning med en eller två till 3/ Öppen tillrättavisning.

Och det kan alltså tyvärr bli nödvändigt att utesluta en broder. Om inte steg tre hjälper heller, blir han en utomstående, en som inte tillhör bröderna. Detta eftersom han försvarar synden och inte följer de lärdomar som de har fått av apostlarna. Man kan inte vara Guds barn och samtycka med vett och vilje till synden. Och synd kan ju vara både i livet och i läran. I livet, det är att samtycka till att handla i strid med Guds bud, och i läran, det är att hålla falsk lära för sann.

Är verkligen falsk lära synd?

Ja, det är det. Tyvärr är det få kyrkor som tror det. Tidsandan har tagit stora steg in i de flesta kyrkor och sprider sin skepticism och relativism. Men för tanken att det inte är så kinkigt vad man tror finns det inget stöd i Bibeln. Men det bekymrar inte de moderna kristna…

Mer om detta i en äldre bloggpost:

https://stpauli.live/2019/01/09/vad-ar-synd/

Det kristna broderskapet – V

Låt oss nu se på hur Bibeln omtalar dem som står utanför församlingen. Hur ska vi förhålla oss till dem? Församlingen ska skötas i enlighet med Bibelns lära och instruktioner, men dessa instruktioner ger oss inte i uppgift att döma de utomstående. Gud ser deras hjärtan. Det är hans sak hur det är med dem. Vi ska inte lägga oss i Hans arbete, utan göra vår uppgift genom att hålla fast vid den rätta läran. Läran ska vi döma, men inte utomstående personer:

Jag skriver nu till er att ni inte skall umgås med någon som kallas broder, om han är otuktig, girig eller avgudadyrkare, förtalare, drinkare eller utsugare. Inte heller skall ni äta tillsammans med en sådan. Hur kan det vara min sak att döma dem som står utanför? Är det inte dem som står innanför ni skall döma? Dem som står utanför skall Gud döma. Driv ut ifrån er den som är ond! (1 Kor. 5:11-13)

Detta ställe handlar dock, det måste medges, om sådana som tidigare tillhört församlingen. Men den allmänna satsen står där ändå: Dem som står utanför skall Gud döma. De som står utanför står utanför, helt enkelt. De är inte våra bröder. Är de kristna? Det är Guds sak att hantera, inte vår. De kristna har hand om församlingen och medlemmarna, och om någon vill bli med prövar vi detta. Och de som försvarar synden ska uteslutas (mer om detta i en senare bloggpost). Vi kristna ska sköta församlingen, den synliga kyrkan, men vi ska inte försöka hantera den osynliga eller basera vårt handlande på vilka vi tror tillhör den osynliga kyrkan.

De som är utanför, dem låter vi vara. Det ser vi också av det andra ställe jag funnit som handlar om utomstående (och här ser det ut att handla om en som inte tillhört kyrkan): Johannes sade: ”Mästare, vi såg en man som drev ut onda andar i ditt namn, och vi försökte hindra honom eftersom han inte följde med oss.” Jesus sade till Johannes: ”Hindra honom inte. Den som inte är emot er, han är för er.” (Luk. 9:49f.) Så ser vi, att vi inte ska lägga oss i det som inte är vår uppgift.

Åkallan i endräkt

Brödragemenskapen är en andlig verklighet, och den tar sig också konkreta uttryck. Aposteln förmanar flera gånger de kristna att inte vara splittrande, utan att bevara Andens enhet genom fridens band. Vi ska vara tålmodiga och att ha fördrag med varandra. Det blir inte alltid så. Av och till uppstår och frodas schismer även bland bibeltroende därför att det finns motsättningar på det personliga planet. Så ska det inte vara! Vi som är bekännelsetrogna kristna ska särskilt lägga oss vinn om att vara duktiga på personliga kompromisser och konflikt­han­tering! Vi ska inte sopa problem under mattan, utan vi ska reda ut dem.

I urkyrkan fanns det till exempel motsättningar mellan judar och greker, det vill säga mellan omskurna och oomskurna. De kom från olika kulturer och traditioner. Till romarna skrev aposteln: Må uthållighetens och tröstens Gud hjälpa er att vara eniga efter Kristi Jesu vilja, så att ni endräktigt med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. (Rom. 15:5f.) Genom denna enhet i Kristus leds de till jordisk mänsklig förbrödring, aposteln fortsätter: Ta därför emot varandra, så som Kristus har tagit emot er till Guds ära.

Ett annat ställe som jag gärna vill citera när vi nu är inne på gemensam åkallan i enighet är från inledningen av första Korintierbrevet: I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att alla vara eniga i det ni säger och inte låta stridigheter förekomma bland er, utan vara fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening.

Detta ställe förbjuder oss att tolerera olika läror inom vår kyrka. Bröderna ska vara enade i Guds Ord. Det skriver aposteln om också till romarna, i det kända citatet från sextonde kapitlet: Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem.

Är kristna i andra kyrkor bröder? – IV

Om vi då funnit att ”bröder” i Skriften bara avser dem som tillhör försam­lingen, den yttre kyrkogemenskapen, är det då så att det bara är i den yttre kyrkan som det finns kristna? Nej, absolut inte! Däremot är det ju så att det i den osynliga kyrkan, Kristi kropp, bara finns kristna. Alla kristna genom alla tider är förenade i Kristus. Som Jesus säger: Jag är vin­stocken, ni är grenarna. (Joh. 15:5) Utanför Kristi kropp finns inga kristna, och i Kristi kropp finns inga som inte är kristna. Hycklarna, de som bara är kristna till namnet men inte tror i hjärtat, tillhör inte den sanna kyrkan.

Men nu talar vi om den yttre kyrkan, om kyrkogemenskapen. Det är den vi ska förhålla oss till, för den osynliga kyrkan ser vi inte. Då finns det naturligtvis kristna utanför kyrkan, men de är inte våra bröder. Det finns många kristna utanför Lutherska Konkordiekyrkan. Överallt där man tror på Guds Ord, tror på Jesus som Guds Son och den ende Frälsaren, där är Kristi kyrka. Ja, det finns även kristna som inte tillhör någon kyrka alls! Tänk på sådana som utan tidigare kyrkotillhörighet kommer till tro och så småningom blir döpta som vuxna. Naturligtvis blir de kristna när de kommer till tro, men de upptas i den yttre kyrkan först när de döps.

Men hur ska vi då förhålla oss till dem som står utanför vår kyrka? Ja, som jag visat hör brödraskap och kyrkogemenskap ihop. De som står utanför är inte våra bröder och vi har därför ingen kyrkogemenskap med dem. Vi döper dem inte utan att de blir upptagna i kyrkan, vi går inte till natt­var­den tillsammans med dem, vi ber inte med dem.

Exempel från kyrkohistorien

Luther sade efter lärosamtalen med Zwingli i Marburg 1529 till sin församling:

Broderskap har de begärt av oss. Det har vi inte kunnat bevilja dem, ty om vi erkände dem som bröder och systrar, så hade vi måst gå med på deras lära. Och detta stämmer ju överens med vad jag anfört i detta föredrag, broderskap och kyrkogemenskap är samma sak.

Och från fornkyrkan vill jag anföra följande citat, som visar att man hade gemenskap med bröderna men inte med dem som stod utanför:

Det är inte tillåtet att ha gemenskap med exkommunicerade eller att i hemmen be tillsammans med dem som inte deltar i kyrkans bön, inte heller i en lokalkyrka ta emot dem som uteslutits ur en annan lokalkyrka. Om det visar sig att någon biskop eller presbyter eller diakon eller annan klerk har gemenskap med exkommunicerade, skall också han bli exkommunicerad, eftersom han gör kyrkans kanon om intet. [1]

Hur det dock än är med kyrkohistorien, kan vi inte lägga uttalanden av olika teologer till grund för vår lära. Läran kan bara bygga på Bibeln. Och där finner vi ju ingenstans att någon som inte tillhörde församlingen betraktades som en broder.

Det kristna broderskapet – III

Låt oss gå vidare och se vad detta broderskap innebär. Jag vill här slå fast:

Broderskap innebär kyrkogemenskap

De som är kristna bröder, är bröder i Kristus. De erkänner varandra som bröder, de behandlar varandra som kristna bröder. En sida av det kristna broderskapet är läran om kyrkogemenskap. Kyrkogemenskapen flyter fram ur brödragemenskapen. Man har ibland menat att kyrkogemenskap kommer ur nådemedlen och deras förvaltning, eller att den är bunden till nådemedlen, men denna tanke har jag inte funnit uttalad någonstans i Bibeln.[1]

Sankt Paulus skriver till de kristna i Filippi, till församlingen i Filippi:

Paulus och Timoteus tjänare åt Kristus Jesus till alla de heliga i Kristus Jesus som finns i Filippi med deras biskopar och diakoner. – – – Hälsa alla heliga i Kristus Jesus. Bröderna hos mig hälsar till er. (Fil. 1:1, 4:21) Och här är ”de heliga” synonymt med ”bröderna”. De heliga är de kristna, och de är bröder, dem har man kyrkogemenskap med. Och omvänt: Dem man har kyrkogemenskap med är bröder. Det är samma sak. Vi ser det också till exempel i Hebr. 2:11f.:

Jesus som helgar och de som helgas är alla av en och samma släkt. Därför blygs han inte för att kalla dem bröder, då han säger: Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag lovsjunga dig. Församlingen består av de heliga, och dessa är bröder. Jesus som helgar och de som helgas är alla av en och samma släkt. Vi har samme Fader.

Så ser vi här att ”bröderna” är synonymt med ”församlingen”: Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag lov­sjunga dig. Broderskap innebär gemensam åkallan av Gud.

Och ett annat känt ställe är beskrivningen av de troende i Apostla­gär­ningarnas andra kapitel: De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. 

Man brukar säga att den kristna tron precis som ett bord behöver dessa fyra B:n (fyra ben) för att stå stadigt: 1/ De höll fast vid apostlarnas lära, vid Bibeln, det är det första b:t, 2/ de höll fast vid brödragemen­skapen, det är det andra b:et, 3/ vid brödsbrytelsen, det vill säga nattvarden (tredje b:t) och 4/ vid bönerna (det fjärde b:t). Så ser vi att de hade lärogemenskap, brödragemenskap, nattvardsgemenskap och bönegemen­skap. Dessa fyra hänger ihop och hör samman. Man har försökt skilja dem åt och sagt att det räcker att hålla fast vid läro­gemen­skap och nattvards­gemenskap, men att man kan ha bönegemen­skap med personer som inte tillhör kyrkan. Men detta finner inget stöd i Bibeln. Bibeln håller ihop dessa fyra slag av kristen gemenskap. Det är inte olika saker, som man kan behandla separat, utan de hänger ihop.[2]


[1] Ordet ”kyrkogemenskap” kan felaktigt leda tankarna till att det handlar om den gemenskap som finns i kyrkobyggnaden, det vill säga i gudstjänsten. Vi bör dock lägga märke till att ordet ”kyrkogemenskap” inte finns i Bibeln. Kanske vore det bättre att säga ”församlingsgemenskap” (den gemenskap som finns i församlingen) eller ”brödragemenskap” (den gemenskap som finns mellan dem som är bröder). Ordet kyrkogemenskap är dock så inarbetat att vi hur som helst behöver förstå det rätt när det används.

[2] Man har också hävdat att ”bönerna” i Apg. 2:42 avser församlingens gemensamma bönestunder i templet, inte bön i hemmet etc., med meningen att olika regler skulle gälla för dessa olika former av böner.  Därmed har man skapat en distinktion mellan bön i kyrkan och bön i hemmet, (privat bön) som inte finns i Bibeln.