Författare: stpaulievluth

Gamla och Nya förbundet – III

Förbundet med Noa

Här vill jag göra en exkurs, en utvikning, och nämna att Gud också slutit ett annat förbund, ett förbund med Noa:

När jag låter moln stiga upp över jorden och regnbågen syns i skyn skall jag tänka på mitt förbund, det som har slutits mellan mig och er och alla levande varelser, allt liv, och vattnet skall inte mer bli en flod som utplånar allt liv. När regnbågen syns i skyn och jag ser på den, skall jag tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden.(1 Mos. 9:14-17)

Som ni ser är detta ett annat förbund än det som Gud slöt med Abraham. Inget förbundsfolk blir till, utan förbundet är med alla levande varelser. Förbundet med Noa är inte en del av det gamla förbundet. Det är ett separat förbund, och det är fortfarande i kraft.

Fortsättningen av Gamla förbundet

Förbundet med Abraham fortsätter. Gud bekräftar det med patriarken Isak. Och när sedan Israels barn blir slavar i Egypten och plågas, då bad de till Gud: Israels barn suckade och klagade över sitt slaveri, och deras rop över slaveriet steg upp till Gud. Gud hörde deras klagan och kom ihåg sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. (2 Mos. 2:23f.) Och ni vet vad som hände sedan: Uttåget ur Egypten under Mose och hur de så småningom kom fram till Sinai berg och slöt förbund där. Vi läser om det i Andra Moseboks 24 kapitel:

Följande morgon steg Mose upp tidigt och byggde ett altare nedanför berget och reste där tolv stoder för Israels tolv stammar. Han sände israeliternas unga män att offra tjurar som brännoffer och gemenskapsoffer åt Herren.Och Mose tog hälften av blodet och slog det i skålar och den andra hälften av blodet stänkte han på altaret.Han tog förbundsboken och läste upp den för folket, och de sade: ”Allt vad Herren har sagt vill vi göra och lyda.” Då tog Mose blodet och stänkte på folket och sade: ”Se, detta är blodet i det förbund som Herren har slutit med er i enlighet med alla dessa ord.” (2 Mos. 24:14ff.)

Som ni ser hör blodet med till förbundet: Se, detta är blodet i det förbund som Herren har slutit med er i enlighet med alla dessa ord.

Här inställer sig frågan vilken relation Moses förbund har till Abrahams. Och det visar sig att Moses förbund är samma som Abrahams, Isaks och Jakobs. Vi ser det av tre anledningar:

För det första är det möjligt att ett förbund sluts flera gånger. Som vi har sett slöt Gud förbund mer än en gång med Abraham varvid även komplettering skedde. Ett förbund behöver alltså inte vara en ”engångshändelse”. Tänk också på att efter att Israels folk hade avfallit och gjort guldkalven, så slöt Gud igen förbund med folket.

För det andra är det helt enkelt så att Israels folk är patriarken Jakobs folk, Israel är ju ett annat namn på Jakob som han fick när han brottades med Gud hela natten vid Jabboks vad. Att de kallades Israels stammar visar på kontinuiteten från patriarkerna. Jakobs folks förbund är därför samma som Jakobs förbund, ska det vara ett annat förbund måste folket byta namn och till exempel heta Mose folk.

För det tredje är det samma grundläggande innehåll. Folket (Abrahams barn) ska följa Gud och få bo i Kanaans land. De har som tecken på detta att alla manliga medlemmar omskärs.

Men visst är det så att förbundet utökades. Det är samma förbund, men det utökades. Påskmåltiden instiftades vid uttåget ur Egypten. Sabbaten instiftades vid Sinai berg och offertjänsten reglerades. Det är en omfattande reglering.

Gamla och Nya förbundet – II

1 Mos. 15, andra uppenbarelsen

I det femtonde kapitlet talar Gud till Abram igen, och han lovar nu ännu tydligare att Abram ska få en arvinge, och han säger att det ska bli en arvinge som skulle komma från Abrams egen kropp. Denna gång står det också uttryckligen att Gud sluter ett förbund med Abram. Och Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet. Som avslutning offrar Abram till Gud. Han lade en treårig kviga, en treårig get, en treårig bagge, en turturduva och en ung duva på marken och styckade dem mitt itu och lade styckena mot varandra. Men fåglarna styckade han inte. Och så väntade han. När det kom rovfåglar, schasade han bort dem. Så kom solnedgången:

När solen hade gått ner och det blivit alldeles mörkt, syntes en rykande ugn med en brinnande fackla, som for fram mellan köttstyckena. På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: ”Åt dina efterkommande skall jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, floden Eufrat. (1 Mos. 15:17f.)

Om man jämför första och andra uppenbarelsen var det i grunden samma sak, att Gud lovar göra Abram till ett stort folk och att han ska bo i Kanaans land. Samma innehåll i princip, men litet olika detaljer. Vid detta det andra tillfället, förutsade Gud också israeliternas fångenskap i Egypten i fyrahundra år. Och den andra gången står det uttryckligen ”förbund”, och det hänger ihop med att Abram offrade.

Vi vet inte hur lång tid det gick efter att Gud kallade Abram till att han slöt förbundet. Kanske var det inte så lång tid. För därefter inträffar det efter ännu en tid att Saraj – som hon hette då – förtvivlar om att hon skulle föda en arvinge åt Abram. Gud hade i det femtonde kapitlet lovat en arvinge åt Abram, en arvinge från hans kropp, men han hade inte sagt att det skulle ske genom Saraj. Abram och Saraj tänkte först så klart att det skulle vara deras gemensamma barn, men tiden gick och de fick inget.

Så när Saraj inte får något barn, tänker hon ganska förnuftigt och logiskt, att det kanske inte skulle ske genom henne, utan att det skulle ske på det sättet att hennes tjänarinna, den egyptiska slavinnan Hagar, skulle föda en son åt Abram. Och så gjorde de. Hagar blev havande.

Och Hagar såg ner på Saraj som inte kunnat få barn. Då blev Saraj så arg på Hagar att Hagar flydde ut i öknen. Men ute i öknen talar Herrens ängel till henne och säger att sonen ska heta Ismael och bli till ett stort folk, men att hennes son inte är den arvinge som Gud lovat Abram: Han skall vara som en vildåsna. Hans hand skall vara mot alla och allas hand mot honom. Och han skall bo mitt emot alla sina bröder.(1 Mos. 16:12)

Ismael föddes och bodde med sin mor Hagar hos Abram och Saraj. Och ingen arvinge kom genom Saraj.

Tredje uppenbarelsen, 1 Mos. 17

När Ismael var tretton år, uppenbarade sig Herren för Abram igen. Nu var Abram 99 år. Och Gud sluter åter förbund med Abram, och det blir ännu fler detaljer:

  • Abram får namnet Abraham och Saraj får namnet Sara.
  • Gud upprepar att Abraham ska få en son, och han säger nu uttryckligen att det ska bli med Abrahams hustru Sara.
  • Omskärelsen blir förbundstecknet.

Så ser vi att vad vi kallar Gamla förbundet etableras mellan Gud och Abraham: Gud skapar från Abraham ett utvalt förbundsfolk som ska få bo i Kanaans land, det är ett evigt förbund och omskärelsen är förbundstecknet. Genom Abrahams förbundsfolk ska alla släkten på jorden bli välsignade.

Hur förhåller sig de båda förbunden som Gud slöt med Abraham till varandra? Likheterna är så stora att vi omedelbart ser att det är samma förbund. Ja, redan i Guds kallelse till Abraham ligger grunden helt färdig. De två kommande tillfällena byggde vidare och utgjorde tillsammans det enda förbundet Gud slöt med Abraham.  

Gamla och Nya förbundet – I

Vid årets kyrkodagar (2022) höll jag ett föredrag med titeln: Gamla och nya förbundet – särskilt om judafolket och Gamla Testamentets profetior. När jag höll det var jag tvungen att korta ner det litet för att hålla mig inom den utsatta tiden, men jag tänkte publicera föredraget här, bit för bit, och då kan jag ju ta med allt. Först kommer jag gå igenom gamla och nya förbundet, och därefter kommer jag att skriva om hur vi ska se på judafolket i vår tid och staten Israel.

Inledning

Vad är det för skillnad mellan Gamla och Nya förbundet? Har judarna upphört att vara Guds folk? Hur ska vi kristna förhålla oss till judarna? Hur ska vi se på staten Israels tillkomst 1948? Har judafolket en särskild roll i Guds plan för tiden före yttersta domen? När vi utifrån Romarbrevet, som är temat för årets kyrkodagar, ser på Gamla och Nya förbundet, så blir sådana frågor aktuella. Olika kristna ger olika svar på dessa frågor, men naturligtvis bör vi borra oss fram till vad Skriften verkligen säger.

Man måste börja någonstans. Jag vill börja med en fråga:

Är det något särskilt med judafolket?

Svaret på denna fråga är helt klart ”ja”. Det är otvetydigt något särskilt med judafolket. De har en märklig historia. Ofta har de varit illa sedda och även förföljda, men på något sätt har de kunnat hålla ihop sin identitet genom årtusendena. Om vi ser på judafolket med profanhistoriska glasögon, så är det ett märkligt folk.

Men vi vet att det är mer än ett märkligt folk. Gud har handlat med judarna på ett särskilt sätt: Judarna är folket som Jesus, alla människors frälsare, föddes i. Jungfru Maria var judinna. Jesus var jude. Apostlarna var judar, inklusive Paulus.

Går vi ännu längre tillbaka i tiden, så blev judarna utvalda av Gud. Det började med att Gud kallade Abraham ut ur den kaldeiska staden Ur (i nuvarande Irak). Gud upprättade sitt förbund med honom och lovade göra honom till ett stort folk, ja så stort att ingen skulle kunna räkna det. Och Abraham blev stamfar till judafolket. Och förbundstecknet var att alla män skulle omskäras.

Och Gud höll sin hand över judafolket och beskyddade dem. Som det står i Psaltaren om judafolket under patriarktiden: De vandrade från folk till folk, från ett land till ett annat. Han tillät ingen att skada dem, han straffade kungar för deras skull. (Ps. 105:13f.)   

Även efter den bibliska historien har judarnas historia varit säregen. Vi återkommer till det i den senare delen av föredraget.

Gud talar till Abraham, första tillfället, 1 Mos. 12

Gamla förbundet börjar med Abraham. Guds direkta handlande med Abraham möter vi för första gången i Första Moseboks tolfte kapitel. Det har gått tio generationer efter den stora floden. Gud kallade Abram (som han då hette) att flytta till Kanaans land. Vid den tiden bodde Abram i Haran, men tidigare hade han och hans fader Tera lämnat det kaldeiska Ur, för att flytta till Kanaans land, men de två kom ungefär halvvägs. Både Ur och Haran ligger i närheten av Eufrat, även om Haran ligger en bra bit ifrån Ur. (Ur ligger ganska nära Eufrats utlopp i Persiska viken.) Nu var de i alla fall i Haran, som låg i riket Paddan-Aram. Idag ligger Haran i Turkiet, två mil norr om gränsen till Syrien.

Här är en karta som visar Ur (långt till höger), Haran och vägen till det utlovade landet:

Gud kallade Abram att lämna sin fader Tera som han bodde tillsammans med i Haran och fortsätta till Kanaans land:

Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig. Där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse.Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade. (1 Mos. 12:1-3)

Abram var sjuttiofem år när han lämnade Haran. Och han byggde altaren i det nya landet och tillbad Gud.

Hur Peter Kreeft blev katolik

Peter Kreeft är en begåvad, sympatisk, vältalig och humoristisk filosof och apologet i USA. (Apologetik är att försvara kristen tro mot ateism och andra religioner med allmänna argument och resonemang, det vill säga utifrån förnuftet.) Han har under lång tid verkat som universitetslärare och är författare till många böcker. Han växte upp som kalvinist, men konverterade som 20-25-åring till den romersk katolska kyrkan (RKK). Nu är han 85 år.

Häromsistens såg jag en youtube-video från 2019 där Kreeft i en pratshow, som leddes av Matt Fradd, berättar litet om hur hans omvändelse till katolicismen gick till. Hans lärare på college (förberedande universitet) sade att kyrkan i Bibeln var protestantisk (=i detta sammanhang närmast det vi kallar reformert), men att den med tiden gradvis blev romersk katolsk och avfallen. Kreeft var nyfiken och började därför läsa de tidiga kyrkofäderna för att se hur protestantiska de var. Han fann dock inte att de var särskilt protestantiska. Hans slutsats blev att romersk katolska kyrkan är den gamla kyrkan. Kreeft fortsätter: ”Om det här var kätteri, så var det vackert och storslaget! Det var värt att undersöka närmare. Ju mer jag läste desto mer katolik blev jag. Ta eucharistin [nattvarden] till exempel, inte en enda kristen förnekade realpresensen under de  första tusen åren!” Matt Frad instämde och sade: ”Det hänger ihop med förnekandet av att dopet föder på nytt. Den förste som förnekade det var Ulrich Zwingli. Om detta säger han ungefär: ‘Jag kan bara dra slutsatsen att alla teologie doktorer och kyrkofäder hade fel.’ Kreeft: ”Eller som Jehovas vittnen, som säger att kyrkan avföll under första århundradet och sedan inte kom tillbaka förrän på artonhundratalet…”

Helt riktiga iakttagelser! Kreeft och Fradd utdelar förödande kritik mot Zwingli och Kalvin. Fullträff!!! Tanken att alla kyrkolärare före Zwingli, under femtonhundra år, skulle haft fel om realpresensen eller dopets verkan är helt tokig. Och ännu värre är det med Jehovas vittnen och Mormoner, som till och med menar att kyrkan försvann helt och hållet från jorden under första århundradet för att sedan återkomma först under artonhundratalet. Det fanns enligt dem inte ens några kristna under hela den tiden. Alla dessa borde betänka Jesu löfte om att bevara den kristna kyrkan, den kristna församlingen: På denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den. (Matt. 16:18)

Men på samma gång som det är uppbyggligt är det också tragiskt att se videon. För Kreeft gick från det ena diket till det andra, ur askan i elden. Han borde ju ha blivit lutheran! Det Luther gjorde var att gå tillbaka till rötterna, att RE-formera kyrkan, inte att komma med nya tolkningar. Den lutherska kyrkan tror det som den sanna kyrkan alltid trott, det som kyrkan trodde från början: Skriften allena, tron allena, nåden allena. Det är lutheranerna som är den gamla kyrkan. Därför tror en lutheran på realpresensen och att dopet föder på nytt. Kreeft fann en riktig kritik, men han drog fel slutsats.

Om ordet fader – II

I förra bloggposten om ordet fader visade jag att Jesus inte förbjuder oss att kalla någon fader, trots att han säger Ni skall inte heller kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, han som är i himlen. (Matt. 23: 9) Det är inte så många kristna riktningar, i synnerhet inte i Sverige, som lär att man inte får kalla sin far för ”far”, så ur den synvinkeln är det kanske inte så påkallat att skriva om det. Kanske är det vanligaste bruket att man försöker bevisa hur tokigt det är att tro på Bibeln och att en så otillförlitlig skrift inte kan vara något att kalla Guds Ord. Så skapar man sig en felaktig bild av Bibelns anspråk och innehåll för att sedan ta avstånd från den. Men om nu någon skulle vilja ta avstånd från Bibeln, så måste han ju bemöda sig om att rätt förstå innehållet.

Därför tror jag att det kan vara bra att ta upp detta, för att vi bättre ska förstå Bibeln och dess språkbruk. Vi har ett annat exempel på samma sak i versen där Jesus säger: När du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och be till din Fader i det fördolda. (Matt. 6:6) Jesus säger inte att vi bara får be i enrum – även om det kan se ut som att han gör det på ett ytligt plan – utan också här varnar han för fariseernas hyckleri och självgodhet: Akta er för att utföra goda gärningar för att människor skall se er. Då får ni ingen lön hos er Fader i himlen. (Vers 1)

Vi behöver förstå Bibeln på djupet för att verkligen förstå vad det står. Det innebär dock inte alls att vi använder den allegoriska tolkningsmetoden som var populär hos till exempel kyrkofadern Origenes. Han menade att GT:s historiska berättelser inte handlade om det som stod, utan att de i stället var uttryck för tidlösa, allmänna sanningar. För Origenes gällde det att komma åt den fördolda, djupare innebörden. Då blir Abraham, Isak, Jakob, Adam, Jona och Job inte längre riktiga personer, utan de blir symboler för något annat. En sådan bibelutläggning blir godtycklig och det finns inget i Bibeln som antyder att den generellt ska tolkas bildligt. Nej, Bibeln är inte en allegorisk bok. De historiska utsagorna i Bibeln beskriver riktiga händelser. Det är som aposteln Paulus skriver: Vi skriver inget annat till er än det ni läser och kan förstå. (2 Kor. 1:13)

Bör en präst kallas fader?

Åter till ämnet! Åter till frågan om att kalla människor för fader, och nu gäller det andra personer än våra föräldrar. För det första använder vi det om banbrytande personer inom något område, så kallas (kallades förr) Pehr Henrik Ling (1776-1839) den svenska gymnastikens fader, eftersom han gett upphov till den. För det andra, om det rör ett land, använder vi ordet ”landsfader”, vilket i Sverige särskilt använts om kung Gustav Vasa och Per Albin Hanson (statsminister 1932-46). I ordet landsfader ligger att den personen haft ansvar för hela landet, arbetat framgångsrikt för landets väl och åtnjutit anseende för detta bland folket.

Inom den kristna traditionen kallas präster ibland fader, särskilt inom romersk-katolska kyrkan och de östligt ortodoxa. Hur ska lutheraner se på det?

Först vill jag notera att sankt Paulus kallar sig fader (en bland flera fäder). Han skriver till korintierna: Jag skriver inte detta för att få er att skämmas utan för att tillrättavisa er som mina älskade barn. Om ni än skulle ha tusentals uppfostrare i Kristus, har ni ändå inte många fäder. Det var jag som i Kristus Jesus födde er till liv genom evangeliet.  1 Kor. 4:14f. Denna användning av fader ligger nära 1/ ovan, att Paulus gett upphov till att de blev kristna. Att präster kallas fader, ligger dock närmare användning 2/, att prästen har ansvar för församlingen/kyrkan och ska arbeta för dess väl. De ska leda församlingen/kyrkan och ta hand om sina andliga barn, d.v.s. församlingens medlemmar.

Att använda titeln fader innebär att man påminner prästen om hans uppdrag, om hans ämbete, och sig själv om den respekt man bör visa en sådan ämbetsinnehavare. Att kalla prästen fader är att erkänna att han har sin kallelse från Gud och står i Guds ställe. Detta är goda saker som det inte finns invändningar mot så länge som det används rätt. Det är en fri sak. Naturligtvis kan det missbrukas, till exempel så att det blir slentrian och i praktiken innehållslöst, eftersom man inte tänker på innehållet i ordet. Eller så kan det missbrukas så att man lägger in något som inte borde finnas där. Som att prästerna skulle anses stå högre, närmare Gud än lekmännen. Och frestelsen för prästen att tro att han är förmer än församlingsmedlemmarna finns alltid. Tyvärr ser vi åter och åter hur präster och förkunnare missbrukar sin makt och ställning. Mot sådant måste lekmännen vara på sin vakt! Samtidigt ser vi också med jämna mellanrum hur lekmän missbrukar sin makt och orättfärdigt avsätter präster (d.v.s. utan biblisk grund).

Det gäller att som så ofta hålla en sund balans mellan olika aspekter. Jag föreslår att lekmännen särskilt tänker på det som är skrivet till dem, sankt Paulus skriver till Tessalonikerna: Vi ber er, bröder, att rätt uppskatta dem som arbetar bland er och som är era ledare i Herren och förmanar er. Visa dem den största kärlek för det arbete de utför. (1 Tess. 5:12f.) Och som det står i Hebreerbrevet 13:17: Lyd era ledare och rätta er efter dem, ty de vakar över era själar och skall avlägga räkenskap. Men detta är inget försvar för maktmissbruk! Om prästen försöker använda sin makt fel, måste lekmannen säga som apostlarna: Man måste lyda Gud mer än människor. (Apg. 5:29)

Prästerna å sin sida bör särskilt betänka det som är riktat till dem, till exempel Matt. 20:25 ff.: Ni vet att folkens ledare uppträder som herrar över sina folk och att deras stormän använder sin makt över dem. Men så skall det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara de andras slav. Prästerna ska följa Kristi exempel, Jesus fortsätter: Så har inte heller Människosonen kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. Att vara präst är att ha ett stort ansvar: Mina bröder, inte många bör bli lärare. Ni vet ju att vi skall få en strängare dom. (Jak. 3:1)

Om ordet fader – I

Kan en kristen använda ordet fader eller far om någon annan än Gud? Jag ställer frågan utifrån vad Kristus säger i Matt. 23:9: Ni skall inte heller kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, han som är i himlen. Om man läser texten, så kan svaret tyckas enkelt, att en kristen enligt Bibeln inte ska kalla någon människa fader. (Eller ”far”. Det är ju i princip samma ord som fader. Så i denna bloggpost avses både fader och far, men jag skriver bara fader.) Men jag hävdar att vi kan (och bör) kalla en människa fader.

Hur kan detta vara möjligt? Ska vi inte tro allt vad Bibeln lär? Ska vi inte akta oss för att sätta vårt förnuft över Guds Ord och låta bli att följa det bara för att det är orimligt? Det framhåller ju lutheraner med skärpa gentemot Zwinglis uppfattning att Jesus inte kan vara i brödet och vinet med sin kropp och sitt blod eftersom det skulle vara omöjligt. Eftersom Jesus med sin kropp är i himmelen kan den inte vara i brödet. Därför är tanken att brödet skulle vara Jesu kropp orimlig och oförnuftig och måste avvisas.

Naturligtvis ska vi tro på allt som Bibeln säger. Och vi ska så klart akta oss för att sätta våra egna meningar över Guds Ord. Vi ska absolut inte avvisa det som Bibeln säger för att det inte går ihop med vårt förnuft eller att vi tycker det är orimligt! (För i så fall är det mycket i Bibeln som behöver rensas bort. Treenighetsläran till exempel, eller att Jesus är helt och hållet Gud och samtidigt helt och hållet människa. Dessa två punkter och andra går inte ihop för förnuftet.) Nej, om Bibeln lär något som inte går ihop med vår logik eller vår erfarenhet, ska vi tro det som Skriften säger.

Men här är det frågan om något annat än att sätta sitt förnuft högre än Guds Ord. Här handlar det om att förstå vad texten verkligen säger, det vill säga vad Jesus verkligen menade.

Skriften använder ordet fader

Jesus förbjöd oss inte att använda ordet fader/far om människor. Vad skulle vi då säga om vår jordiske far? Skulle vi säga ”Mannen som står där borta är min – jag får inte säga ordet!”? Att göra så skulle vara löjligt, men att det vore löjligt räcker inte som argument. Vi måste hitta en bättre grund.

Att det inte är Skriftens mening att vi inte ska använda ordet fader, ser vi av att Skriften använder ordet. Fjärde budet lyder ju hos Mose Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig. (2 Mos. 20:12) Och Mose inskärper att vi ska lära oss Guds bud: Dessa är de bud, stadgar och föreskrifter som Herren, er Gud, har befallt mig att lära er, för att ni skall följa dem i det land dit ni drar för att ta det i besittning. (5 Mos. 6:1) Och Nya Testamentet upprätthåller också detta bud (Matt. 19:19, Ef. 6:2 m. fl.). Jesus är Gud, och all hans undervisning stämmer med Skriften i övrigt, för Bibeln är ju Guds Ord, och Skriften använder ordet fader/far om människor. Därför gör vi inget fel när vi lär våra konfirmander fjärde budet och alltså då använder ordet fader.

Det finns fler ställen som visar att Skriften inte förbjuder kristna att kalla någon fader. Paulus skriver mycket i Romarbrevets fjärde kapitel om att Abraham är de kristnas fader. Och till Efesierna skriver han: Därför böjer jag mina knän för Fadern, han från vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. (Ef. 3:14f.) Paulus utgår från att ordet fader används inte bara om Gud (i himlen) utan också om jordiska fäder av olika slag, d.v.s. inte bara om ”fysiska” fäder som avlat barn. (Se mer i nästa bloggpost.)

Jesus har alltså inte förbjudit oss att använda ordet fader.

Vad menade då Jesus?

Hur ska vi då förstå stället? Låt oss se på i vilket sammanhang vår bibelvers står. Det är en grundläggande regel för all textförståelse. I Matteusevangeliets tjugotredje kapitel gör Jesus ett frontalangrepp mot fariseerna och de skriftlärda. Han vänder sig mot deras ytliga tro, som består i att göra saker för syns skull, i stället för att se till hjärtat och en sann omvändelse: Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni ger tionde av mynta, dill och kummin men försummar det som är viktigast i lagen: rätten, barmhärtigheten och troheten. – – – Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni rengör utsidan av bägaren och fatet, men inuti är de fulla av rofferi och omåttlighet. – – – Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar. Utanpå ser de vackra ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och allt slags orenhet. – – – Alla sina gärningar gör de för att människor skall se dem. De gör sina böneremmar breda och sina hörntofsar stora. 

Jesus predikar alltså en sann ödmjukhet och en genomgripande tro, att vi kristna inte ska stå efter det som är högt, inte stå efter att bli ärade av människor, för att få anseende och status. Kristi kyrka är ingen ”ryggkliarklubb” för inbördes beundran. Men fariseerna ville ha fina titlar för att glänsa och skryta med dem. De älskar hedersplatsen vid festmåltiderna och de främsta platserna i synagogorna, och de vill gärna att folk hälsar på dem på torgen och kallar dem rabbi. Men Jesus förkastar fariseernas uppfattning om hur man ska tjäna Gud, den är felaktig i grunden. Biskop Bo Giertz kommenterar helt riktigt: Här tecknar Jesus en bild som har sin tillämpning och kan gälla som en varning i alla tider. Man kan missbruka också detta, att man är en stor syndare, som fått möta Guds barmhärtighet, till att göra sig stor och skaffa sig en position bland människorna, i kyrkan, i umgänget, alltid några pinnhål högre än vissa andra. Det är inte själva rangordningen Jesus vänder sig emot. Också i Guds rike finns äreplatser. Det onda är lusten att få de platserna. [Jfr Matt. 20:20-23, min komm.] Eller att skaffa sig ett jordiskt surrogat i form av fina titlar eller beundrande medmänniskor. I sitt rike vänder Gud upp och ner på våra mänskliga rangordningar. Störst är den som tjänar.

Det är därför Jesus säger Låt ingen kalla er rabbi, ty en är er Mästare, och ni är alla bröder. Ni skall inte heller kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, han som är i himlen. Ni skall inte låta någon kalla er lärare, ty en är er lärare, Kristus. Kristus förbjuder oss inte att kalla någon rabbi, fader eller lärare, utan han angriper vår ärelystnad.

Ny predikan

Nu är en ny predikan utlagd för S:t Petri och S:t Pauli dag, Jesus kallade apostlar – Jesus kallar lärjungar (Jakob Fjellander)

Den finns under knappen (menyvalet) Predikningar II (andra årgången, välj uppe till höger på sidan), än så länge endast som ljud (mp3).

Kyrkodagarna 2022, andakter

Nu finns de fyra betraktelserna som hölls vid afton- och morgonbönerna på årets kyrkodagar tillgängliga. Pastor Johannes Rydh höll lördagens morgonbön och jag själv de andra. De finns som ljudfiler och som pdf, men alla finns inte i båda formaten.

Betraktelserna finns under knappen (menyvalet) Betraktelser (välj uppe till höger på sidan). Det ser litet olika ut beroende på om man använder mobil, platta eller dator.

Några böcker

En gång hade jag en dröm att jag skulle recensera alla kristna böcker som kom ut, så att alla lutheraner kunde veta vilka som vore värda att köpa. Det har inte blivit så ännu, men här tänkte jag redovisa några tankar om ett antal böcker jag läst senaste halvåret. Ni som träffar mig regelbundet får gärna låna de här böckerna av mig.

  • Nobelpristagare och andra prisbelönta forskare som har tvivlat på Darwin av Johnny Bergman, Timoteus förlag. Mycket bra bok som bland annat går igenom 15 framstående forskare som är kritiska till darwinismen. Ganska lättläst.
  • Naturlagar om information W Gitt, Timoteus förlag. Mycket bra bok, i vilken författaren resonerar kring vad information är och varifrån den kommer och därefter sätter information i relation till Gud på ett strålande sätt. Boken är teoretisk, ibland litet svår att förstå, tycker jag, eftersom jag till exempel inte tidigare är bekant med begreppet apobetik, men även om man inte förstår allt tycker jag att den är läsvärd.
  • Om djur kunde tala W Gitt och K-H Vanheiden, Timoteus förlag. Mycket bra bok, som fascinerande beskriver skapelsens under ur olika djurs perspektiv. Många detaljer tas fram som visar att evolutionsteorin och slump är orimliga, ja även omöjliga, förklaringar. Eftersom författarna i kapitel tolv för fram en del reformert avgörelseteologi är den kanske inte helt lämplig att utan vidare ge till icke-kristna. En annan sak som drar ner betyget litegrann är att översättningen har vissa brister. Så står det ”äggvita” där det borde stått ”protein”. (Protein heter på tyska Eiweiss, vars grundbetydelse är äggvita.) Boken kan läsas även av ungdomar, men jag tror att vuxna uppskattar den mest. (År 1990 översatte jag förresten ett kapitel ur boken till vår dåvarande tidskrift Lutheranen.)
  • Lösen för en sotarpojke, Vargpojkens ansiktsmask, I slavhandlarnas våld, Shanghajad till Kina av Dave & Neta Jackson är fyra ungdomsböcker (mellan- och högstadiet) som säljs bland annat på BV-förlag. Böckerna är spännande äventyrsböcker som är skrivna för att levandegöra missionshistoria. Jag läste dem med förtjusning och tyckte det var intressant att lära mig om John Wesley, Jonathan och Rosalind Goforth, David Livingstone och Hudson Taylor. Jag skulle dock inte ge dem till mina barn, eftersom avgörelseteologin är tydlig, förutom i I slavhandlarnas våld.
  • Lilla guiden till Islam (för att dela evangeliet med muslimer), Malcolm Steer, Timoteus förlag. En fin introduktion till Islam och vad man som kristen kan tänka på när man talar med muslimer om kristen tro.
  • Sökte SANNING fann TVIVEL av Hans Mattsson /Christina Hanke. Utgiven på XP Media. Intressant bok om en ledares inom mormonkyrkan omvändelse till kristendom. Boken ger kunskap om mormonismen från insidan och beskriver Hans omvändelseprocess på lärorikt sätt – det tog honom sex år att lämna mormonismen – men det är tyvärr nedslående att han blev en liberal kristen och övergav även sådant som är bibliskt, såsom till exempel den kristna synen på äktenskapet.

Att förvalta nattvarden – VI

Inledning

I USA finns en tidskrift som heter Gottesdienst (vilket är tyska och betyder Gudstjänst). Det är en luthersk publikation som vill främja och försvara den traditionella liturgin och verka för bekännelsetrohet, vilket ju är mycket goda mål. Förutom tidskriften har de en hemsida, en blogg och en podcast m.m.

Jag tänkte här gå igenom en intressant podcast jag lyssnade på för en tid sedan. Den handlar om nattvardens förvaltande, ett angeläget ämne (TGC 073 – On Administering the Sacraments: WDTM?). Den präst som intervjuas i podcasten heter Larry Beane och han är präst i Missourisynoden i USA (LC-MS). Det är ett samfund som grundades 1847 och under nästan hela sitt första århundrade var konfessionellt, men som efter andra världskriget kommit att tolerera en mängd olika läror. Pastor Beane tillhör alltså den konservativa gruppen av präster.

I den blå texten här nedan återger jag det viktigaste ur podcasten, ur pastor Beanes berättelse och om hans ståndpunkter. Mina kommentarer inflikar jag med kursiv stil.

Från podcasten

Ämnet är hämtat från artikel XIV i Augsburgska bekännelsen: ”Om det andliga ståndet lär våra kyrkor att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligen eller förvalta sakramenten.” (”Of Ecclesiastical Order they teach that no one should publicly teach in the Church or administer the Sacraments unless he be regularly called.”) Så ser vi hur den lutherska bekännelsen ansluter sig till den bibliska läran att endast prästerna ska dela ut nattvarden. (Pastor Beane visar att han är helt införstådd med detta, vilket är mycket bra.) Lekmannadistribution är utbrett i LC-MS, men det var helt okänt vid reformationen. (Det är en relativt nyligen utvecklad sed, första lutherska gudstjänstordning i USA som nämner lekmannadistribution i nattvarden trycktes 1969, men det har nu blivit mycket utbrett bland lutheranerna i USA, även bland de konservativa och konfessionella. Det anses som normalt. I en del församlingar kan till och med en betrodd lekman leda gudstjänsten och celebrera nattvarden om pastorn har semester.)

Artikel XIV i Augsburgska bekännelsen skrevs för att markera att lutheranerna inte höll med de reformerta. De ville markera katoliciteten, kontinuiteten med den gamla kyrkan. År 1530 (då Augsburgska bekännelsen skrevs) fanns inga lekmän som assisterade vid nattvardsutdelningen, så som det finns i USA idag. Det romersk-katolska svaret på artikel XIV var att lutheranerna inte hade det rätta ämbetet, de hade inte riktiga biskopar. Mot detta svarade lutheranerna att de gärna ville behålla biskopar, men att de romersk-katolska biskoparna inte var rätta biskopar. I Tyskland gick inte de romersk-katolska biskoparna över till lutherdomen, så som de gjorde i Sverige.  I Amerika blev det ännu värre genom våra tankar om demokrati i den kyrkliga styrelsen. Genom urvattnad förståelse av ämbetet följde en urvattnad förståelse av vad det innebär att ”förvalta sakramenten”.

Den lutherska kyrkan i Sibirien startar nu om efter kommunismen. De har aldrig på 500 år haft kongregationistisk uppbyggnad (=med självständiga församlingar, utan biskopar, så som Missourisynoden är uppbyggd) eller församlingsstämma (”voters’ assembly”). De har ingen förvirring angående lekmännens uppgifter, inga lekmannaassistenter. De har biskopar.

De har stort behov av präster. De präster som finns behöver resa mycket. Men de skulle aldrig drömma om att låta lekmän predika ”på grund av det stora behovet”. De har inga lekmän som assisterar vid nattvarden. Frågan finns helt enkelt inte. Däremot har de diakoner, ett slags assisterande präster (som ämbetsinnehavare, alltså inte som lekmän), som hjälper församlingsprästen. Hellre än att ha lekmän (valda för ett år) som assisterar prästen har de vigda diakoner. Då handlar de inte i strid med Konkordieboken. De har kvar traditionerna som vi förlorat.

I Amerika hyllar vi uppfinningsrikedom, men i Konkordieboken är uppfinningsrikedom något dåligt. Lutherdomen i USA har ofta gjort förändringar för förändringarnas skull, och för att göra som de andra, stora, kyrkorna, för att följa med sin tid, men för att göra förändringar i liturgin behöver man goda skäl. Lutherdomen är till sitt väsen en traditionell fortsättning av den katolska kyrkan från dess första början, till skillnad från de andra kyrkorna som bildades vid reformationen.

Vi ska inte fråga efter vad som drar mest folk till kyrkan, utan vad som bäst uttrycker vår tro. Vi ska behålla det vi ärvt från våra fäder, såvida vi inte har mycket goda skäl att förändra. Vårt uppdrag är att bevara, inte att vara på jakt efter det senaste. När det gäller teknik och mycket annat är det en god inställning att fråga: Hur kan vi göra detta bättre? Men i kyrkan ska vår första fråga vara: Hur kan vi bevara vad vi fått? Guds Ord förändras inte. Vi har alldeles för lätt att tro att vår ”evangeliska frihet” bör tillåta olika saker. Varför ska vi ha grön stola under Trefaldighetstiden? Kan vi inte lika gärna ha orange stola?

Om vi hade haft samma kyrkostruktur och liturgi idag som lutheranerna år 1530, då hade vi inte haft de problem idag som är orsaken till denna podcast. Vid tiden för Augsburgska bekännelsens tillkomst hade de ärvt en mer än tusenårig tradition, ja från apostlarnas tid, och de var reformatorer, som ville gå tillbaka till rötterna, till den sant katolska kyrkan. Våra reformatoriska fäder ville inte skapa något nytt, utan de ville bevara kyrkans kontinuitet. I min församling distribuerar jag Kristi kropp, brödet, så att jag kan avgöra vem som ska få del av sakramentet. (Det förekommer ofta i Missourisynoden att lekmän hjälper till att dela ut nattvarden, och det händer även att lekmän går först och delar ut brödet.) Kristi blod, kalken, delas ut av en diakon som är vigd (”consecrated”) men inte ordinerad (”ordained”). Han har studerat teologi i fyra år och har sedan invigts till diakonämbetet. Han använder mässkläder. 

Här agerar tyvärr pastor Beane fel och utan stöd i bekännelseskrifterna. Han har på egen hand infört ett diakonämbete. Om man hör till en kyrka/kyrkogemenskap måste man acceptera den kyrkans ämbete. Det finns diakoner i Missourisynoden, men de är lekmän. Man har för något år sedan studerat och behandlat just denna fråga och tagit beslutet att diakoner även i fortsättningen ska vara lekmän, d.v.s. att de som vill predika och celebrera nattvarden ska vara prästvigda. En kyrka kan ha ordningen att diakoner är ämbetsbärare (=assisterande präster), en sådan ordning är fullt möjlig, men så vill LC-MS inte ha det, och det är också fullt möjligt. Pastor Beane kan inte (ska inte) själv, på egen hand, egenmäktigt införa en sådan ordning att diakoner ska vara ämbetsbärare.

Det är naturligtvis lovvärt att pastor Beane vill ha en sakramentsförvaltning som är biblisk, att nattvarden endast delas ut av vigda ämbetsbärare. Men står man i en kyrka måste man respektera den kyrkans ordningar. Augsburgska bekännelsens fjortonde artikel fortsätter: ”Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangeliets lära och förvaltningen av sakramenten.” I en kyrka ska man alltså vara ense om läran och sakramentsförvaltningen. Det innebär att man genom att tillhöra en kyrka

1/ accepterar den kyrkans lära: Mer eller mindre definierad, liberal och pluralistisk eller konservativ. Eller enligt Augsburgska bekännelsen: konfessionell och endräktig.

2/ accepterar den kyrkans ämbetsordning. Har synoden diakoner som är lekmän kan en präst inte på egen hand införa diakoner som ämbetsbärare.

(Dessa två principer passar mycket bra att tillämpa på svenska förhållanden, särskilt den andra.)