Författare: stpaulievluth

Om neologin

Under sexton- och sjuttonhundratalet utvecklades den världsåskådning, den filosofi vi kallar rationalism. Den sätter det mänskliga förnuftet i centrum (Ratio är latin för förnuft). Förnuftet är alla tings mått, och med dess hjälp kan alla problem lösas. Som epok kallar vi denna tid Upplysningen.

Med tiden trängde denna filosofi in på teologins område. (Det är regelmässigt så att de idéer som är populära i samhället påverkar religionerna.) Tyvärr, måste man säga, för rationalismen passar mycket bättre inom vetenskapens område. Den borde stannat där. Under andra hälften av sjuttonhundratalet uppstod så den så kallade neologin i Tyskland, och den spred sig till Sverige. (Neo- betyder ny, så neologi betyder den nya läran.) Neologin är en form av rationalism, där man avvisar det som inte låter sig förenas med förnuftet, till exempel änglar. I Tyskland fanns det också neologer som rensade ut treenighetsläran och Kristi gudom. (Till neologernas försvar måste man dock säga att de ansåg Guds existens förenlig med förnuftet! Där har man i vår tid gått ännu längre, men dessa ateister kallar sig sällan kristna.)

En av de främsta företrädarna i Sverige var den store psalmdiktaren Johan Olof Wallin. (Han blev förresten ärkebiskop 1837.) Hans uppfattning om kristen tro var att den består i gudsfruktan, dygd och förnöjsamhet (se mitt tidigare inlägg om hans katekes). Den här gången vill jag demonstrera hans teologi utifrån en psalm han skrivit: I det djupa, i det höga och har nummer 12 i den wallinska psalmboken (utgiven år 1819). Den handlar om Guds allvetenhet och människans litenhet.

Wallin är mycket medveten om hur fruktansvärt det är att Gud är helig. För Gud är helig, och inget syndfullt kan bestå inför honom. Som Jesaja sade: Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot. (Jes. 6:5) Wallin uttrycker detta i vers 2: Syndare, i stoftet fall!

Men vilken är Wallins lösning? Ja, inte består den i att Jesus burit världens synder, inte består den i att vi genom tron blir rättfärdiga i hans namn. Jesus nämns inte ens. I vers 4 står det som anger Wallins uppfattning: Genom att stå upp för sanningen även när det är obehagligt, genom att inte vara för mycket fäst vid tingen, genom att göra gott och vara anspråkslös och genom att ge Gud den allsmäktige äran. Detta är utmärkta saker och alla kristnas plikt, men det räcker inte, det är inte kristendom, utan allmänreligiositet. Det är lagreligion utan något evangelium.

  1. I det djupa, i det höga Råder en osynlig hand,
    och ett aldrig slutet öga Vakar över minsta grand.
    Intet valv dig innestänger, Dit den handen icke når; ingen natt omkring dig står,
    Dit det ögat icke tränger: Vart du flyr och var du är, Före dig är Herren där.
  2. Dig han möter allestädes; Blir du ej av häpnad stum?
    Rummet, som av dig beträdes, Är det ej ett heligt rum?
    Ingen är dig mera nära Än den Gud, som skrev sin lag, skrev sitt heliga behag
    I ditt hjärta och sin lära, Och som själv dig döma skall: Syndare, i stoftet fall!
  3. Slå dig för ditt bröst och bäva: Du är röjd av hämnarns blick.
    Du det vittnet ej skall jäva, Som dig följde var du gick.
    Kan ock här din gärning döljas, Brottsling, för en gäckad värld, Kan ock, skrymtare, din flärd
    Här i dygdens mantel höljas: Inför Gud är mörkret klart Och det dolda uppenbart.
  4. Men du nödens barn som klagar, Eller tyst din plåga bär,
    Hav den tröst i mulna dagar, Att din hjälp ej fjärran är.
    Sanningsvän, som omilt dömes, Otack får och smälek tål, Mänskovän, som utan prål
    Gör det goda och förglömmes, Tänk på den som allting ser, Makten har och lönen ger.
  5. Höga tanke, ljuv att tänka: Överallt bor Herren Gud,
    Icke blott där stjärnor blänka Och där åskan bär hans bud.
    Han i mörkret mig betäcker, Gläder mig i dagens ljus, Svalkar mig i vindens sus
    Och i källan vederkvecker. Jag i allt, som är och sker, Honom hör och honom ser.
  6. Gud, jag lever och jag röres Blott i dig och genom dig.
    Av din fadershand jag föres Över tidens dunkla stig;
    Under ditt beskärm jag vilar Uti själva gravens famn, Tills du ropar mig vid namn
    Och jag vaknar glad och ilar, Fader, att evinnerlig Skåda och lovsjunga dig.

Existentialism

Vad är existentialism? Den frågan har faktiskt inget entydigt objektivt svar 😉  Det är som så mycket annat en definitionsfråga. En banbrytande tänkare inom existentialismen brukar dock anses vara den danske prästen Sören Kirkegaard (uttalas med å på slutet) som levde 1813 – 1855. Ofta betecknas han dock inte som existentialist, utan man reserverar den benämningen till senare filosofer såsom Jean Paul Sartre (1905-1980) och andra.

Ett grundantagande i existentialismen är att det för oss människor inte finns någon objektiv sanning. Det finns så att säga inget objektivt mål för vår färd på livets ocean, det finns ingen särskild väg som är bättre än någon annan, utan enligt existentialismen består ett gott liv i att själv hålla i rodret, att inte passivt följa med strömmen eller vinden. Att våga ta steget, oavsett vad detta rent objektivt innebär.

Tre uttryck från Kirkegaard:

Det gäller att finna en sanning, som är sanning för mig, att finna en idé för vilken jag vill leva och dö.

Att våga är att förlora fotfästet för en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv.

En stor man är den som utmejslar sin övertygelse i ensamhet och genomför den omgiven av många [oliktänkande] människor 

Kirkegaards inflytande på teologin är stort. Man kan fråga sig hur det är möjligt att existentialismen startades av en präst, eftersom den på ett så grundläggande sätt strider mot den kristna tron, men statskyrkosystemet innebar att alla måste höra till statskyrkorna, så med tiden medförde detta att kyrkans innehåll blev allt möjligt, redan i början av artonhundratalet. Vi kan ju jämföra med hur det var i Sverige, där ärkebiskop Lindblom vid tiden för Kirkegaards  födelse hade infört nya kyrkliga handböcker som till exempel rensat ut änglar (eftersom det för en modern vetenskaplig människa inte var möjligt att tro på sådant).

Människor i allmänhet i Europa ansåg dock ännu under artonhundratalet att det fanns en absolut, objektiv sanning, men vid sekelskiftet svängde samhällsklimatet över, och det vi kan kalla existentialism eller relativism blev den allmänna livsåskådningen.

Med tiden har existentialismen kommit att tränga in mer eller mindre i de flesta samfund, inte bara Svenska kyrkan. Statskyrkosystemet så som det utvecklades hade gjort det nödvändigt att vara tolerant inför andra trosuppfattningar, och den allmänna tidsandan och samhällsutvecklingen kom snart att breda ut sig även i de andra kyrkorna. Den ekumeniska rörelsen till exempel är otänkbar utan existentialismen. Av de större reformerta rörelserna i Sverige stod pingströrelsen längst emot relativismen, men 2007 blev man medlem i det ekumeniska organet Sveriges Kristna Råd. Ett citat från en tidningsartikel 2006 visar vad som hänt: Ulrik Josefsson pekar på pingstvänners ändrade syn på sig själva i pågående debatt om identitet och ekumenik. Han menar att ”de flesta pingstvänner gjort en radikal helomvändning. Vi (pingstvänner) betraktar oss inte längre som de enda riktigt kristna…” (Dagen 21 juni).

Att sanningen inte finns utanför oss och över oss, utan är något man skapar själv, har med tiden banat vägen för allehanda omtolkningar av den kristna tron. Se till exempel kommentaren Missionär, själasamlare eller socialarbetare? (längst ner på sidan).

 

Att hålla fast vid bekännelsen

Vad innebär det att hålla fast vid bekännelsen? I vår tid står det i alla fall inte så högt i kurs att hålla fast vid Bibeln och den kristna tron. Att tro på Bibeln innebär att man blir ansedd som bakåtsträvande, fundamentalist etc. Vi lever verkligen i en postmodern värld, där människor i allmänhet inte tror att det finns en objektiv, absolut sanning. Under inflytande från denna allmänna filosofi har de kristna kyrkorna blivit allt mer urvattnade i sin förkunnelse och mindre benägna att uttala sig om rätt och fel om kristen tro. I stället råder toleransen.

Tolerans är så klart bra om man tillämpar den rätt. Tolerans är viktig! Hur ska samhället annars fungera? Men i stället för att människor tror olika och erkänner den andres rätt till egen övertygelse, har vi ett samhälle där man i allmänhet i stället relativiserar hela sanningsfrågan. Och naturligtvis hade den förra kulturen, rationalismen, sina brister. Där man anser att man själv har rätt och den andre fel, blir det fler konflikter. Utan tvivel. Tyvärr är människan inte god. Oavsett vilken kultur vi har, kommer den medföra problem och ha oönskade konsekvenser. Även bra saker har dåliga konsekvenser om de tillämpas tokigt.

Men nu kom jag kanske litet bort från ämnet. För vad jag skulle skriva om är att det i den kristna kyrkan inte ska råda tolerans, utan bekännelsetrohet. Och detta behöver inte stå i motsats till att vi är toleranta i vardagen, i samhället. Sankt Paulus skriver till Timoteus: Men håll fast vid det som du har lärt dig och blivit överbevisad om. (2 Tim. 3:14) Kristen tro innehåller ett bestämt budskap som Gud har uppenbarat i Bibeln. Jesus sade: Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar. (Joh. 8:31)

Därför ska den kristna kyrkan hålla fast vid Bibeln, eftersom den är Guds Ord. Under artonhundratalet och framåt har neologi och liberalteologi vunnit över bekännelsetrohet. Därför tror väldigt många kristna idag inte längre att Bibeln är Guds Ord, utan att Guds Ord finns i Bibeln. Det betyder i klartext att man själv eller prästerna får avgöra vad man bör behålla i Bibeln. Bibeln är då inte normen för den kristna tron.

Ett exempel på detta är prästlöftenas utformning. Från reformationen och framåt har prästerna i prästvigningen lovat att hålla sig till Guds Ord, men 1903 ändrades det i Svenska Kyrkan. Under artonhundratalet hade kritiken mot de lutherska bekännelseskrifterna blivit allt starkare, och det kom förslag att man skulle stryka delar av dem. Kyrkomötenas väg var att i stället förklara att de inte var förpliktigande. Så, år 1903 ändrades på förslag av biskop Gottfrid Billing den andra frågan vid prästvigningen till att lyda: Viljen I [=Vill ni] efter bästa förstånd och samvete rent och klart förkunna Guds ord så som det är oss givet i den heliga skrift och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna?  Denna formulering (efter bästa förstånd och samvete) framlades just för att klargöra att prästerna inte var bundna vid Bibeln och bekännelseskrifterna. Den egna bedömningen upphöjs. (Denna formulering är – tyvärr – genial! Dels får man frihet från att följa Bibeln, men samtidigt håller det skenet uppe, det ger intryck av att man ska följa Bibeln. Och många är det som förts bakom ljuset.)

Ett vittnesbörd om den tolerans som rådde redan för mer än hundra år sedan i SvK är följande  artikel på Wikipedia (2019-02-05):

Djävulsstriden pågick 1909 och rörde Svenska kyrkans syn på djävulen och kyrkans tolkning av bibeltexter.

En februarikväll 1909 krävde läkaren Anton Nyström, som 1908 utgivit boken Kristendomen och den fria tanken, under ett tal i Stockholms Folkets Hus att Svenska kyrkan skulle avdiaboliseras.

Efter att pastor Nils Hannerz offentligt i mars 1909 yttrat ”I min religiösa uppfattning har jag icke plats för någon djäfvulsföreställning” blev han anmäld till konsistoriet för att han inte höll sig till kyrkans lära av Dagens Nyheters redaktör Anton Karlgren.

När konsistoriet den 26 maj samma år inte helt oväntat friade Hannerz från anklagelserna förkunnade Karlgren triumferande nästa dag i Dagens Nyheter djävulens död: ”Utan alltför för öfverdrifven pomp och ståt försiggick i går kl 11.10 förmiddagen djävfulens jordfästning i konsistoriets lokal i Storkyrkan … Inför publikum … afkunnades … den dom som frikände pastor Hannerz och som samtidigt var djäfvulens dödsattest …”.

 

Mer att läsa finns till exempel i ett häfte från 1978 av Seth Erlandsson: Den lutherska bekännelsen i Sverige – en kyrkohistorisk tillbakablick. (Finns att köpa på https://forlag.biblicum.se/?product=den-lutherska-bekannelsen-i-sverige)

 

 

Post illa verba

”Post illa verba” (efter dessa ord), det vill säga efter textläsningen, hölls predikan. Så småningom kom ”postilla” att betyda predikosamling.  Det är inte ofta det kommer ut goda postillor i Sverige, men förra året kom Ingemar Andersson, präst i Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet, ut med en postilla över evangelietexterna. Den heter ”Nådens evangelium” och är ett mycket välkommet bidrag till uppbyggelselitteraturen på svenska. Information om hur man beställer denna goda bok finns på församlingens hemsida. Nu när detta skrivs, januari 2019, kostar den 295:- + frakt.

När jag nu nämner en postilla, vill jag också naturligtvis fästa läsarnas uppmärksamhet på vår tidigare, numera avlidne, kyrkoherde Staffan Bergmans postilla, också den över första årgångens texter. Den utkom 2011. Den kostar 200:- + frakt och kan beställas från mig, pastor.fjellander@gmail.com.

Vad är synd?

Ett centralt begrepp i kristendomen är synd. En del inom den yttre kristenheten vill inte gärna tala om den, men detta är ett allvarligt misstag, ty där synden förminskas, förminskas också förlåtelsen och Guds verk. Naturligtvis ska vi inte fördenskull blåsa upp synden och göra den större än den är (om det nu eventuellt kunde vara möjligt), men vi ska ta synden på allvar, vi ska beskriva och behandla den korrekt.

Vad är då synd? Helt enkelt allt som är i strid med Guds vilja. Vi får se synden för första gången i det tredje kapitlet av Första Mosebok, där Satan lurar Adam och Eva att äta av den förbjudna frukten och därmed handla i strid med Guds bud. Följden blev att de blev utdrivna ur Edens lustgård och blev underlagda arbete, mödor och lidande, och som den yttersta konsekvensen drabbades de av döden. Hela Bibeln handlar sedan om hur synden ska besegras genom den kommande Frälsaren, kvinnans säd, Messias.

Gamla Testamentet berättar om syndiga gärningar och visar ofta vilka följderna blir redan här i tiden. De syndiga gärningarna och deras konsekvenser är tydliga och enkla. Tio Guds bud är så enkla och tydliga att de tjänar som riktmärken även utanför de kristnas och judarnas krets. Men att uppfylla Guds bud och vilja är inte bara att göra rätt, det är också att tro rätt. Vi ser också det redan i syndafallet, där satan lurar Eva genom att säga: Skulle väl Gud ha sagt? Satan attackerade Evas tro och fick henne på fall genom falsk lära. Vi ser det också när Koras söner sjunger: Sänd ditt ljus och din sanning. Må de leda mig, må de föra mig till ditt heliga berg, till dina boningar. (Ps. 43:3) Det är Guds ljus och sanning som för oss till Guds heliga berg, till hans boningar. Därför ber kung David: Du vill ju ha sanning i mitt innersta, lär mig då vishet i mitt hjärtas djup. (Ps. 51:8)

Att tro rätt om Gud är inte något underordnat eller oviktigt, utan det är grundläggande för Guds barn. Att tro rätt om Gud är att tro på Gud. Som kung David uttrycker det: Visa mig, Herre, din väg, jag vill vandra i din sanning. Bevara mitt hjärta vid detta enda: Att jag fruktar ditt namn. Att vandra i Guds sanning är att frukta hans namn. Det är två sidor av samma mynt.

Går vi sedan till Nya Testamentet, är det likadant där. Jesus sade: Jag är vägen, sanningen och livet. (Joh. 14:6) Han är inte bara vägen, inte bara en etisk vägvisare som ska ge oss moralisk förbättring, utan han är också Sanningen med stort s. Ingen kommer till Fadern utom genom honom. Och när han gick till Fadern lämnade han efter sig Sanningens Ande (Joh. 16:13). Allra sist sade han i Missionsbefallningen: Lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Att uppfylla detta måste vara varje kristens högsta strävan, att hålla allt vad Jesus befallt, att med sina gärningar dels följa Guds bud och dels att tro hela den kristna läran. Båda dessa ingår.

Är inte detta okontroversiellt bland kristna? Nej, tyvärr inte. Det vill säga, att vi människor ska följa Guds bud och att vi syndar när vi inte gör det, det är väl ganska vanligt att de kristna tror, även om de moderna (teologiskt liberala) kyrkorna ofta undviker att tala om synd. Men att vi kristna ska tro rätt och att felaktig tro som strider mot Bibeln är synd, det menar man endast undantagsvis. Ty de flesta kyrkorna tror inte att det ens är möjligt att veta och fastslå vad Bibeln lär. Sanningens Ande är som bortblåst, i stället har man anpassat sig till moderna mänskliga föreställningar och blivit sannings-skeptiker och relativister.

Gud vare tack finns det dock fortfarande konservativa kyrkor som håller sanningsfrågan högt och menar att Jesus Kristus kom med Sanningen, att det finns rätt och fel, sann och falsk lära. En del av dessa kyrkor är inte bara konservativa, utan de är konfessionella (bekännelsetrogna). Det vill säga, de har en bekännelse om Sanningen som de följer. De lämnar inte lärofrågor öppna, utan tar uppdraget att lära medlemmarna att hålla allt på allvar. De accepterar inte att falsk lära försvaras i kyrkan. De konservativa (som inte är konfessionella) försvarar och driver att Jesus är Sanningen, men de definierar inte Sanningen i enskildheter, de upprätthåller inte gränserna, de tillåter präster/pastorer och medlemmar att tro olika.

Livet och läran

När det gäller att göra goda gärningar, att följa Guds bud, då klarar vi på grund av vår arvsynd inte att uppfylla Guds bud. Vi är och förblir syndare, och här måste vi ha mycket överseende med varandra som kristna bröder. Vårt liv blir inte fullkomligt här på jorden, det är omöjligt.

Men när det gäller läran är det annorlunda. ”Läran är inte vår, utan Guds” säger Martin Luther. Vi kan inte tillåta att läran blir felaktig. Vi har inte rätt att medge något undantag när det gäller läran. Att tro falsk lära, något som inte stämmer med Bibeln, är helt enkelt synd. Denna insikt om synden synes tyvärr vara nästan okänd idag i den svenska kristenheten.

”Jamen, inte kan vi hålla på och bråka om småsaker”, säger kanske någon. Naturligtvis inte! Men vem definierar vad som är småsaker,  samhällsandan eller Bibeln? Den kristne tar gärna emot allt vad Bibeln lär och instämmer i det som står i Bekännelseskrifterna, i den tyska texten till Apologin: [Människor med] goda samveten ropar efter sanningen och riktig undervisning från Guds Ord, och för dem är inte döden så bitter som att tvivla på en punkt; därför måste de söka var de kan finna undervisning. (Triglot s 290)

Till sist ett lätt förenklat citat av Luther i Stora Galaterbrevskommentaren:

Litet surdeg fördärvar hela degen. Inom filosofin kan man iaktta, hur ett ringa fel vid utgångspunkten blir stort vid slutet av tankekedjan. Likaså kan i teologin ett litet fel fördärva hela läran. Därför måste läran och livet helt och hållet hållas isär. Läran är inte vår utan Guds. Vi är endast hans kallade tjänare. Därför kan vi inte ge upp eller förändra en enda prick i den. Livet åter är vårt. Vad livet angår kan därför våra motståndare inte fordra något av oss, som vi inte skulle vilja eller t. o. m. bör underkasta oss, medge och fördra, så länge blott läran och tron inte äventyras, ty om läran upprepar vi ständigt detta ord av Paulus: Litet surdeg syrar hela degen. I detta stycke kan vi inte vika ens en hårsmån. Läran är nämligen att jämföra med en matematisk punkt, den är inte delbar. Där kan man varken ta något ifrån eller lägga något till. Livet åter liknar den empiriska, verkliga punkten, som alltid kan delas, alltid förminskas.

 

Nåd och sanning

I juldagens predikotext från Johannesevangeliets första kapitel (II årg.) står det att Ordet kom med nåd och sanning. Lägg märke till detta par. Många människor kan nog tycka att nåd låter fint och inbjudande, för så är det ju. Guds nåd, Guds barmhärtighet och godhet är frikostiga och generösa. Gud ger människor sin nåd, sin kärlek och välvilja alldeles gratis. Guds kärlek kan man ofta acceptera. Men i vår bibelvers står det att Guds nåd hänger ihop med Guds sanning. Sanningen om vår synd, om vårt syndafördärv och sanningen om Guds helighet och fullkomlighet. Gud ger sin nåd tillsammans med sanningen. Nåd utan sanning, det är den allmänreligiösa bilden av Gud som en oförarglig, snäll farbror som har överseende med våra synder, för de är ju inte så farliga, tycker man.

Denna allmänreligiösa gudstro stämmer dock inte med Bibeln, för där hör nåd och sanning ihop. För dem som tror att de kan tillgodoräkna sig Guds nåd på sina egna villkor, för dem som tror att Guds nåd inte får några större konsekvenser för vad vi tror om Gud och hur vi lever, för dem predikar Johannes döparen: Vem har intalat er att försöka fly undan den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. (Luk. 3:7f.)

Och det blir inte bättre om vi gör tvärtom, tänker oss en Gud som ser alla våra synder, som säger Du är en syndare, för du har inte levt som du borde. Du har brutit mot mina bud, du har tänkt egoistiska och orena tankar, men som inte har nåd. Då blir Gud en obarmhärtig, hemsk domare som vi på allt sätt flyr ifrån. Men inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. (Joh. 3:17)

Låt oss alltså hålla fast vid båda, vid Guds oändliga nåd och Guds heliga sanning. Gud känner dig, han ser dina synder, men han älskar dig för Jesu skull och vill dig allt väl. Genom Ordet får du allt detta, genom Ordet som var hos Gud och blev människa och tog sin boning ibland oss. Genom tron på hans namn blir man Guds barn, född av Gud, och får del av den Enfödde sonens himmelska härlighet, av hans nåd och sanning.

När skulle Messias födas?

Nu under jultiden firar vi Jesu ankomst till jorden. Jesus är den utlovade Messias, som på hebreiska betyder den smorde, d.v.s. kungen. På grekiska heter Messias Kristus. När Jesus föddes i Betlehem i Israel, då föddes Messias, den utlovade frälsaren och kungen.

Alla erkänner dock inte att Messias kom till jorden då. Bland dessa finns det två inställningar, de allra flesta bryr sig inte om det hela, de väntar inte på någon Messias och vill inte ha med honom att göra. De anser att Messias inte kommit. Men det finns de som fortfarande väntar på Messias ankomst, det är judarna (i alla fall de flesta).

Är då den kristna tron att Jesus är Messias ett hugskott, en hypotes eller rent av en villfarelse? Har de kristna några skäl att hävda att Jesus från Nasaret är Messias? Eller kan det lika gärna vara så att det är judarna som har rätt, att Messias inte kommit än?

Nya Testamentet gör anspråk på att vara uppfyllelsen

Nya Testamentet är noga med att hela tiden visa hur Jesus uppfyllde det som var skrivet i GT om Messias. Jag citerar från de första sju böckerna i NT:

Matt. 1:22: Allt detta skedde, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten. 
Mark. 1:2: Så står det skrivet hos profeten Jesaja.
Luk. 1:54f.: Han har tagit sig an sin tjänare Israel och tänkt på att visa sin barmhärtighet mot Abraham och hans barn, till evig tid, efter sitt löfte till våra fäder.
Joh. 1:23:  Han svarade med profeten Jesajas ord: ”Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!”
Apg. 1:16: Mina bröder, det ord i Skriften måste uppfyllas som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas.
Rom. 1:1f: Från Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel och avskild för Guds evangelium, som Gud har utlovat genom sina profeter i de heliga Skrifterna,
1 Kor. 15:54: Då skall det ord fullbordas som står skrivet: Döden är uppslukad och segern vunnen.

Men, som sagt, frågan är om NT:s författare hade rätt när de hävdade att Jesus är Messias och uppfyllelsen av GT.

Jag hävdar, att man om man tror på Gamla Testamentet måste mena att Messias har kommit. Om man tror på GT har man inget annat val än att Messias framträtt. GT pekar nämligen  ut tiden för Messias ankomst. 

Profeten Daniel

För det första har vi profeten Daniel. Han blev kallad till den babyloniske kungen Nebukadnessar när denne hade haft en dröm. Drömmen handlade om en staty med huvud av guld,  bröst och armar av silver, buk och höfter av koppar och ben var av järn. De olika materialen symboliserade stora riken, där kung Nebukadnessar var guldet, och de andra var efterföljande riken. Silvret blir då det medisk-persiska riket med kung Darejaves (Dan. 5:30f.), kopparen Alexander den store och järnet romarriket. Det passar in väl, eftersom romarriket delades i Öst-Rom och Väst-rom (statyns två ben) och Daniel säger också: Det fjärde riket skall vara starkt som järn, för järnet krossar och slår sönder allt. Så som järnet förstör allt annat, skall också detta krossa och förstöra, vilket passar bra på romarriket. 

Men dessa jordiska riken gick under. Profeten beskriver kungens syn: Medan du såg på den revs en sten loss, men inte genom människohänder, och den träffade statyns fötter av järn och lera och krossade dem. Då krossades alltsammans, järnet, leran, kopparn, silvret och guldet, och allt blev som agnar på en tröskloge om sommaren, och vinden förde bort det så att man inte längre kunde finna något spår av det. Men av stenen som hade träffat statyn blev det ett stort berg som uppfyllde hela jorden. (Dan. 2:34f.)

Och Daniel uttolkar detta så här: Men i de kungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt inte skall överlämnas till något annat folk. Det skall krossa och göra slut på alla dessa andra riken, men själv skall det bestå för evigt. Du såg ju att en sten revs loss från berget, men inte genom människohänder, och att den krossade järnet, kopparn, leran, silvret och guldet. (2:44f.) Detta är Messias rike, det eviga riket som inte har kommit till genom människohänder, ty det är gudomligt. Det är riket som också profeten Jesaja förutsagt, som vi hör i episteln på juldagen: Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste. Så skall herradömet bli stort och friden utan slut över Davids tron och hans kungarike. (Jes. 9:6f.) 

Profeten Sakarja beskriver Messias rike så här Se, en man, hans namn är Telningen. Under honom skall det gro, och han skall bygga Herrens tempel. Ja, det är han som skall bygga Herrens tempel. Han skall vinna härlighet och sitta på sin tron och regera. (Sak. 6:12f.) Och hednafolken ska också komma till det templet: Fjärran ifrån skall man komma för att bygga på Herrens tempel. – – – Ja, många folk och mäktiga hednafolk skall komma
och söka Herren Sebaot i Jerusalem, och de skall åkalla Herren. (Sak. 6:15, 8:22)

Patriarken Jakob

I Första Moseboks fyrtionionde kapitel läser vi om hur patriarken Jakob välsignar sina tolv söner innan han dör. Där säger han i den tionde versen om sin son Juda: Spiran skall inte vika från Juda, inte härskarstaven från hans fötter, förrän han som den tillhör kommer och folken blir honom lydiga. Och mycket riktigt kom Israels kungar från Juda släkt, den förste kungen var Saul. Och det var romarna som satte punkt för judarnas stat. Judarnas siste kung hette Antigonos II Mattathias och han dog 37 f.Kr. Oavsett om vi erkänner att Jesus är Messias eller inte kan vi konstatera att de judiska kungarna upphörde då. Så om GT är sant, är antingen Jesus från Nasaret eller någon i alla fall ungefär samtida med honom Messias. 

Sammanfattning

Så har vi sett på två tidsangivelser som finns i GT om Messias: Profeten Daniel sade att Messias ska upprätta riket under Romarriket och patriarken Jakob att Messias skulle ta över spiran från Israels kungar när den vikit från Juda. Så om GT är sant, har Messias kommit. Och GT:s profetior passar förunderligt väl in på Jesus från Nasaret.

Manligt och kvinnligt X – om språket och vår samtid

Ska en lärare som är kvinna benämnas lärarinna eller lärare? När dessa feminin-former till stor del försvann ur svenskan, var det såvitt jag förstår ett medvetet val. Man ville göra sig av med det som man uppfattade som patriarkaliskt och krångligt, alltså beroende på såväl praktiska som ideologiska skäl. Ofta är de praktiska skälen konstruerade som en följd av de ideologiska, tror jag. I Sverige har idén bestått i att man försökt och fortfarande försöker att finna könsneutrala beteckningar.

Språket förändras kontinuerligt. Vi har nog inget annat val än att följa med i språkförändringar som slår igenom, åtminstone så att vi låter nästa generation använda det språk som då råder, även om vi själva inte vill förändra vårt språk. Vi kan om kvinnor säga lärarinnor och direktriser eller lärare och direktörer, det är en fri sak. Jag kan dock konstatera att orden sångerska och servitris fortfarande är vanliga, och jag tycker personligen att det kan vara bra med olika former, som på sitt vis kan sägas vittna om att vi är olika.

I Tyskland är utvecklingen en annan än i Sverige. Där har man börjat använda femininformer av yrken m.m., till exempel der Forscher und die Forscherin (forskare och ”forskarinna”, kvinnlig forskare). Detta sägs vara ett resultat av den tyska feminismen, som därigenom framhåller kvinnan som självständig varelse: I Tyskland har diskussionen gällande just yrkesbeteckningar resulterat i att man medvetet infört parallella yrkesbeteckningar för att på så vis synliggöra både män och kvinnor i arbetslivet. Detta accepterades inte utan protester, men de feminina ändelserna -in och -frau är ändå fortsatt produktiva i tyskan. [1]

Så hur ska vi göra med ”lärarinnor”?  Hur ska vi göra med ”hen”?

Hur ska vi göra med ”bröder”?

Bröder, jag vill att ni skall veta att jag många gånger har bestämt mig för att komma till er (Rom. 1:13, Svenska Folkbibeln)

Fotnot i Svenska Folkbibeln 2015: Annan översättning: ”Syskon”

New International Version (NIV): I do not want you to be unaware, brothers and sisters, that I planned many times to come to you

Kön, en social konstruktion?

I den ovan citerade masteruppsatsen kritiseras det tyska vägvalet att använda maskulin- och femininformer: Problemet med det personbeteckningssystem som brukas i exempelvis Tyskland är dock att det befäster en binär könsordning. [2] Vad betyder det? Jo, det betyder att författaren angriper ståndpunkten att det bara finns två kön, antingen man eller kvinna. Någon tycker kanske att detta är ett märkligt påstående, för det finns ju bara två kön, män och kvinnor. Men då ska vi veta att genusvetenskapen och feminismen kommit långt i Sverige. Kön ses som en ”social konstruktion”, en konvention i samhället. Kön har blivit något som var och en definierar själv.

Naturligtvis är den egna upplevda identiteten påtagligt en social fråga. Vi upplever vår egen manlighet eller kvinnlighet i samspel med omgivningen och påverkas på olika sätt. Men att blanda ihop dessa upplevelser med det biologiska könet är verkligen att blanda äpplen och päron. Vi behöver vara på det klara med att feminismen är en religion. I vintras SvD hade journalisten Ivar Arpi en granskning ”av hur genusvetenskap blivit ett slags överkyrka på svenska universitet.”

På Facebook kunde man för något år sedan välja mellan trettioåtta kön. (Det är inte så längre.) Om det görs så, kunde man kanske vifta bort det som något slags galenskap, som ett tokigt påhitt. Men ingen rök utan eld. Så behandlade riksdagen den 3 maj i år (2018) sju motioner från fyra partier (S, C, L, V) om att Sverige ska införa ett tredje juridiskt kön för dem som inte känner sig bekväma med att vara antingen man eller kvinna. Detta var inte den första gången sådana motioner behandlades.  Riksdagen avslog dock dessa motioner även denna gång. (Omröstningen gjordes med acklamation – de som är för säger ja – varför det inte räknades några röster, och vi vet därför inte vilket stöd som motionerna hade.) Men vi ska inte känna oss säkra på att det förblir så. Enligt tyska Wikipedia erbjuder följande stater att man anger obestämt kön i passet, det vill säga att individen inte har något juridiskt fastställt kön:

Argentina, Australien, Bangladesh, Danmark, Tyskland, Indien, Kanada, Colombia, Malta, Nepal, Nya Zeeland, Pakistan, Österrike.

Och den 10 oktober 2017 ålade den tyska federala författningsdomstolen förbundsriksdagen att göra det möjligt att få ett tredje könsbegrepp i folkbokföringen senast i slutet av 2018, eller att i allmänhet avstå från att registrera ett kön. Detta för att inte tvinga någon att vara man eller kvinna mot sin egen, individuella vilja (min tolkning).

Och om man anmäler något eller någon till Skolinspektionen, ska man i webbanmälan fylla i följande:

4.4     Vilket kön har barnet eller eleven?

Med kön menar vi könsidentitet, alltså det kön som eleven känner sig som.

Kvinna

Man

Vill eller kan inte ange

Annat

Avser flera elever

Och liknande var det i en SJ-enkät jag häromsistens fyllde i när jag åkte tåg. Man skulle ange kön, d.v.s. man, kvinna eller ”annat/vill inte uppge”.

Riksdagen har 13/6 i år (2018) beslutat om Modernare regler om assisterad befruktning och föräldraskap. Detta är förvirrad läsning. Så står det till exempel i riksdagens sammanfattning: En man som föder barn efter ändrad könstillhörighet ska ses som far till barnet och en kvinna som bidrar med spermier ska ses som mor.

Förhållningssätt

Hur ska vi då förhålla oss till denna oreda?

  • Feminism och genusvetenskap innehåller ett slags religion, de vilar på värderingar som inte kan bevisas.
  • Var saklig.
  • Undvik generaliseringar och förenklingar. Det föds dock några barn varje år i Sverige med oklar könsidentitet.
  • Behandla vilsna människor med kärlek. De är fångna i sina falska idéer. Vad de verkligen behöver är Guds ord, lag och evangelium.
  • Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. (Rom. 1:18)
  • Ända från världens skapelse ses och uppfattas Guds osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.  Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. (Rom. 1:20f.)
  • Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. (Joh. 3:16f.)
  • Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar. (Matt. 28:18f.)

 

[1] Sid. 15  Markella Callin: Den otidsenliga lärarinnan, Feminina yrkesbeteckningar och feministisk språkplanering. Masteruppsats i Svenska, Uppsala Universitet 2016.

[2] Sid. 66 Markella Callin: Den otidsenliga lärarinnan, Feminina yrkesbeteckningar och feministisk språkplanering. Masteruppsats i Svenska, Uppsala Universitet 2016.

Manligt och kvinnligt IX – om kvinnans ställning inom kristendomen

Är då kristendomen en kvinnofientlig religion? Det får ju var och en ta ställning till, även om ingen kristen kan mena att det är så. Kanske kan det ibland kännas så, men det är en annan sak. Jag vill bara kommentera det helt kort ur ett historiskt perspektiv, och säga att kvinnor saknade rättsligt skydd före kristendomens uppkomst i Romarriket, och de hade svagt skydd i flertalet kulturer innan kristendomen nådde dem, bland annat före Sveriges kristnande. Med kristendomens införande följde uppbyggande av ett rättssamhälle med bland annat kvinnofridslagar som gav kvinnor rättigheter som de saknade tidigare.

Tittar vi på reformationen, så innebar den att utbildning och skola för alla betonades, både för pojkar och flickor. Alla skulle få läsa själva i Bibeln, ty var och en måste tro för sin egen del. En viktig del av reformationen består i att Luther uppvärderade lekmännen, både män och kvinnor, och gav dem stort ansvar. Detta gällde också kvinnans ställning i äktenskapet. Forskaren Rune Imberg menar att de nutida kvinnosaksförkämparna borde se vad Luther gjort för dem: [Luther] har betytt mer än någon annan för att bryta med den medeltida sexualsynen och restaurera den kristna synen på äktenskap och sexualitet till dess bibliskt-judiska rötter. [1]

Och när Luther dog, visade det sig att han i sitt testamente förordnat åt sin hustru Käthe att vara förmyndare över deras omyndiga barn, vilket var banbrytande. Det var inte förenligt med den rådande lagen, men det godkändes ändå till slut av myndigheterna. Så Luther bröt ibland med vad han ansåg vara ”onödigt patriarkala” ordningar.

[1] Bibelläsaren som förändrade världen, sid. 31, Utgiven av Församlingsfakulteten, Göteborg, 2017.