Författare: stpaulievluth

Från Titus brev

Efter högmässan brukar vi ha ett enkelt bibelstudium. Vi avslutade våren med att läsa Titus brev, och på Kristi Himmelsfärds dag läste vi det tredje kapitlet. Där är en mening som fint sammanfattar den kristna tron:

Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande. 

Här svingar aposteln Paulus Guds Ords svärd, så att både Rom och Geneve måste vika. Först slår han fast att vi inte blir frälsta genom gärningar, som de romerska katolikerna tror. De avvisar ju ”tron allena”. Sedan förklarar han att denna frälsning utdelas genom dopet, vilket de reformerta förnekar.

Förmodligen invänder de reformerta att aposteln här inte talar om dopet, utan om ett annat slags bad, ett andligt dop, så som till exempel Johannes Döparen kallade Andens utgjutande på den första Pingstdagen för ett dop i den Helige Ande (Matt. 3:11 till exempel). De reformerta tror ju inte att dopet är ett nådemedel, att dopet frälser.

Om man bara skulle läsa dessa två bibelställen (Titus 3:5 och Matt. 3:11), så skulle deras tolkning (att Paulus här inte avser dopet) vara möjlig. Men den stämmer inte med Bibeln i övrigt.  För enkelhets skull hänvisar jag den som vill tränga in i denna fråga till en artikel av pastor Sten Rydh: Frälsning genom dopet.

Ny predikan

En ny predikan är utlagd, Fjärde söndagen efter påsk, som mp3-fil, Jesu översteprästerliga förbön. Den finns under knappen (menyvalet) Predikningar II (välj uppe till höger på sidan).

Nya predikningar

Två nya predikningar är utlagda, Långfredagen, som mp3-fil, Jesu sju ord på korset  (Staffan Bergman) och Påskdagen, Kristi uppståndelse och dess kraft (Jakob Fjellander). De finns under knappen (menyvalet) Predikningar II (välj uppe till höger på sidan).

Om neologin

Under sexton- och sjuttonhundratalet utvecklades den världsåskådning, den filosofi vi kallar rationalism. Den sätter det mänskliga förnuftet i centrum (Ratio är latin för förnuft). Förnuftet är alla tings mått, och med dess hjälp kan alla problem lösas. Som epok kallar vi denna tid Upplysningen.

Med tiden trängde denna filosofi in på teologins område. (Det är regelmässigt så att de idéer som är populära i samhället påverkar religionerna.) Tyvärr, måste man säga, för rationalismen passar mycket bättre inom vetenskapens område. Den borde stannat där. Under andra hälften av sjuttonhundratalet uppstod så den så kallade neologin i Tyskland, och den spred sig till Sverige. (Neo- betyder ny, så neologi betyder den nya läran.) Neologin är en form av rationalism, där man avvisar det som inte låter sig förenas med förnuftet, till exempel änglar. I Tyskland fanns det också neologer som rensade ut treenighetsläran och Kristi gudom. (Till neologernas försvar måste man dock säga att de ansåg Guds existens förenlig med förnuftet! Där har man i vår tid gått ännu längre, men dessa ateister kallar sig sällan kristna.)

En av de främsta företrädarna i Sverige var den store psalmdiktaren Johan Olof Wallin. (Han blev förresten ärkebiskop 1837.) Hans uppfattning om kristen tro var att den består i gudsfruktan, dygd och förnöjsamhet (se mitt tidigare inlägg om hans katekes). Den här gången vill jag demonstrera hans teologi utifrån en psalm han skrivit: I det djupa, i det höga och har nummer 12 i den wallinska psalmboken (utgiven år 1819). Den handlar om Guds allvetenhet och människans litenhet.

Wallin är mycket medveten om hur fruktansvärt det är att Gud är helig. För Gud är helig, och inget syndfullt kan bestå inför honom. Som Jesaja sade: Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot. (Jes. 6:5) Wallin uttrycker detta i vers 2: Syndare, i stoftet fall!

Men vilken är Wallins lösning? Ja, inte består den i att Jesus burit världens synder, inte består den i att vi genom tron blir rättfärdiga i hans namn. Jesus nämns inte ens. I vers 4 står det som anger Wallins uppfattning: Genom att stå upp för sanningen även när det är obehagligt, genom att inte vara för mycket fäst vid tingen, genom att göra gott och vara anspråkslös och genom att ge Gud den allsmäktige äran. Detta är utmärkta saker och alla kristnas plikt, men det räcker inte, det är inte kristendom, utan allmänreligiositet. Det är lagreligion utan något evangelium.

  1. I det djupa, i det höga Råder en osynlig hand,
    och ett aldrig slutet öga Vakar över minsta grand.
    Intet valv dig innestänger, Dit den handen icke når; ingen natt omkring dig står,
    Dit det ögat icke tränger: Vart du flyr och var du är, Före dig är Herren där.
  2. Dig han möter allestädes; Blir du ej av häpnad stum?
    Rummet, som av dig beträdes, Är det ej ett heligt rum?
    Ingen är dig mera nära Än den Gud, som skrev sin lag, skrev sitt heliga behag
    I ditt hjärta och sin lära, Och som själv dig döma skall: Syndare, i stoftet fall!
  3. Slå dig för ditt bröst och bäva: Du är röjd av hämnarns blick.
    Du det vittnet ej skall jäva, Som dig följde var du gick.
    Kan ock här din gärning döljas, Brottsling, för en gäckad värld, Kan ock, skrymtare, din flärd
    Här i dygdens mantel höljas: Inför Gud är mörkret klart Och det dolda uppenbart.
  4. Men du nödens barn som klagar, Eller tyst din plåga bär,
    Hav den tröst i mulna dagar, Att din hjälp ej fjärran är.
    Sanningsvän, som omilt dömes, Otack får och smälek tål, Mänskovän, som utan prål
    Gör det goda och förglömmes, Tänk på den som allting ser, Makten har och lönen ger.
  5. Höga tanke, ljuv att tänka: Överallt bor Herren Gud,
    Icke blott där stjärnor blänka Och där åskan bär hans bud.
    Han i mörkret mig betäcker, Gläder mig i dagens ljus, Svalkar mig i vindens sus
    Och i källan vederkvecker. Jag i allt, som är och sker, Honom hör och honom ser.
  6. Gud, jag lever och jag röres Blott i dig och genom dig.
    Av din fadershand jag föres Över tidens dunkla stig;
    Under ditt beskärm jag vilar Uti själva gravens famn, Tills du ropar mig vid namn
    Och jag vaknar glad och ilar, Fader, att evinnerlig Skåda och lovsjunga dig.

Existentialism

Vad är existentialism? Den frågan har faktiskt inget entydigt objektivt svar 😉  Det är som så mycket annat en definitionsfråga. En banbrytande tänkare inom existentialismen brukar dock anses vara den danske prästen Sören Kirkegaard (uttalas med å på slutet) som levde 1813 – 1855. Ofta betecknas han dock inte som existentialist, utan man reserverar den benämningen till senare filosofer såsom Jean Paul Sartre (1905-1980) och andra.

Ett grundantagande i existentialismen är att det för oss människor inte finns någon objektiv sanning. Det finns så att säga inget objektivt mål för vår färd på livets ocean, det finns ingen särskild väg som är bättre än någon annan, utan enligt existentialismen består ett gott liv i att själv hålla i rodret, att inte passivt följa med strömmen eller vinden. Att våga ta steget, oavsett vad detta rent objektivt innebär.

Tre uttryck från Kirkegaard:

Det gäller att finna en sanning, som är sanning för mig, att finna en idé för vilken jag vill leva och dö.

Att våga är att förlora fotfästet för en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv.

En stor man är den som utmejslar sin övertygelse i ensamhet och genomför den omgiven av många [oliktänkande] människor 

Kirkegaards inflytande på teologin är stort. Man kan fråga sig hur det är möjligt att existentialismen startades av en präst, eftersom den på ett så grundläggande sätt strider mot den kristna tron, men statskyrkosystemet innebar att alla måste höra till statskyrkorna, så med tiden medförde detta att kyrkans innehåll blev allt möjligt, redan i början av artonhundratalet. Vi kan ju jämföra med hur det var i Sverige, där ärkebiskop Lindblom vid tiden för Kirkegaards  födelse hade infört nya kyrkliga handböcker som till exempel rensat ut änglar (eftersom det för en modern vetenskaplig människa inte var möjligt att tro på sådant).

Människor i allmänhet i Europa ansåg dock ännu under artonhundratalet att det fanns en absolut, objektiv sanning, men vid sekelskiftet svängde samhällsklimatet över, och det vi kan kalla existentialism eller relativism blev den allmänna livsåskådningen.

Med tiden har existentialismen kommit att tränga in mer eller mindre i de flesta samfund, inte bara Svenska kyrkan. Statskyrkosystemet så som det utvecklades hade gjort det nödvändigt att vara tolerant inför andra trosuppfattningar, och den allmänna tidsandan och samhällsutvecklingen kom snart att breda ut sig även i de andra kyrkorna. Den ekumeniska rörelsen till exempel är otänkbar utan existentialismen. Av de större reformerta rörelserna i Sverige stod pingströrelsen längst emot relativismen, men 2007 blev man medlem i det ekumeniska organet Sveriges Kristna Råd. Ett citat från en tidningsartikel 2006 visar vad som hänt: Ulrik Josefsson pekar på pingstvänners ändrade syn på sig själva i pågående debatt om identitet och ekumenik. Han menar att ”de flesta pingstvänner gjort en radikal helomvändning. Vi (pingstvänner) betraktar oss inte längre som de enda riktigt kristna…” (Dagen 21 juni).

Att sanningen inte finns utanför oss och över oss, utan är något man skapar själv, har med tiden banat vägen för allehanda omtolkningar av den kristna tron. Se till exempel kommentaren Missionär, själasamlare eller socialarbetare? (längst ner på sidan).

 

Att hålla fast vid bekännelsen

Vad innebär det att hålla fast vid bekännelsen? I vår tid står det i alla fall inte så högt i kurs att hålla fast vid Bibeln och den kristna tron. Att tro på Bibeln innebär att man blir ansedd som bakåtsträvande, fundamentalist etc. Vi lever verkligen i en postmodern värld, där människor i allmänhet inte tror att det finns en objektiv, absolut sanning. Under inflytande från denna allmänna filosofi har de kristna kyrkorna blivit allt mer urvattnade i sin förkunnelse och mindre benägna att uttala sig om rätt och fel om kristen tro. I stället råder toleransen.

Tolerans är så klart bra om man tillämpar den rätt. Tolerans är viktig! Hur ska samhället annars fungera? Men i stället för att människor tror olika och erkänner den andres rätt till egen övertygelse, har vi ett samhälle där man i allmänhet i stället relativiserar hela sanningsfrågan. Och naturligtvis hade den förra kulturen, rationalismen, sina brister. Där man anser att man själv har rätt och den andre fel, blir det fler konflikter. Utan tvivel. Tyvärr är människan inte god. Oavsett vilken kultur vi har, kommer den medföra problem och ha oönskade konsekvenser. Även bra saker har dåliga konsekvenser om de tillämpas tokigt.

Men nu kom jag kanske litet bort från ämnet. För vad jag skulle skriva om är att det i den kristna kyrkan inte ska råda tolerans, utan bekännelsetrohet. Och detta behöver inte stå i motsats till att vi är toleranta i vardagen, i samhället. Sankt Paulus skriver till Timoteus: Men håll fast vid det som du har lärt dig och blivit överbevisad om. (2 Tim. 3:14) Kristen tro innehåller ett bestämt budskap som Gud har uppenbarat i Bibeln. Jesus sade: Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar. (Joh. 8:31)

Därför ska den kristna kyrkan hålla fast vid Bibeln, eftersom den är Guds Ord. Under artonhundratalet och framåt har neologi och liberalteologi vunnit över bekännelsetrohet. Därför tror väldigt många kristna idag inte längre att Bibeln är Guds Ord, utan att Guds Ord finns i Bibeln. Det betyder i klartext att man själv eller prästerna får avgöra vad man bör behålla i Bibeln. Bibeln är då inte normen för den kristna tron.

Ett exempel på detta är prästlöftenas utformning. Från reformationen och framåt har prästerna i prästvigningen lovat att hålla sig till Guds Ord, men 1903 ändrades det i Svenska Kyrkan. Under artonhundratalet hade kritiken mot de lutherska bekännelseskrifterna blivit allt starkare, och det kom förslag att man skulle stryka delar av dem. Kyrkomötenas väg var att i stället förklara att de inte var förpliktigande. Så, år 1903 ändrades på förslag av biskop Gottfrid Billing den andra frågan vid prästvigningen till att lyda: Viljen I [=Vill ni] efter bästa förstånd och samvete rent och klart förkunna Guds ord så som det är oss givet i den heliga skrift och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna?  Denna formulering (efter bästa förstånd och samvete) framlades just för att klargöra att prästerna inte var bundna vid Bibeln och bekännelseskrifterna. Den egna bedömningen upphöjs. (Denna formulering är – tyvärr – genial! Dels får man frihet från att följa Bibeln, men samtidigt håller det skenet uppe, det ger intryck av att man ska följa Bibeln. Och många är det som förts bakom ljuset.)

Ett vittnesbörd om den tolerans som rådde redan för mer än hundra år sedan i SvK är följande  artikel på Wikipedia (2019-02-05):

Djävulsstriden pågick 1909 och rörde Svenska kyrkans syn på djävulen och kyrkans tolkning av bibeltexter.

En februarikväll 1909 krävde läkaren Anton Nyström, som 1908 utgivit boken Kristendomen och den fria tanken, under ett tal i Stockholms Folkets Hus att Svenska kyrkan skulle avdiaboliseras.

Efter att pastor Nils Hannerz offentligt i mars 1909 yttrat ”I min religiösa uppfattning har jag icke plats för någon djäfvulsföreställning” blev han anmäld till konsistoriet för att han inte höll sig till kyrkans lära av Dagens Nyheters redaktör Anton Karlgren.

När konsistoriet den 26 maj samma år inte helt oväntat friade Hannerz från anklagelserna förkunnade Karlgren triumferande nästa dag i Dagens Nyheter djävulens död: ”Utan alltför för öfverdrifven pomp och ståt försiggick i går kl 11.10 förmiddagen djävfulens jordfästning i konsistoriets lokal i Storkyrkan … Inför publikum … afkunnades … den dom som frikände pastor Hannerz och som samtidigt var djäfvulens dödsattest …”.

 

Mer att läsa finns till exempel i ett häfte från 1978 av Seth Erlandsson: Den lutherska bekännelsen i Sverige – en kyrkohistorisk tillbakablick. (Finns att köpa på https://forlag.biblicum.se/?product=den-lutherska-bekannelsen-i-sverige)

 

 

Post illa verba

”Post illa verba” (efter dessa ord), det vill säga efter textläsningen, hölls predikan. Så småningom kom ”postilla” att betyda predikosamling.  Det är inte ofta det kommer ut goda postillor i Sverige, men förra året kom Ingemar Andersson, präst i Lutherska Församlingen i Stockholmsområdet, ut med en postilla över evangelietexterna. Den heter ”Nådens evangelium” och är ett mycket välkommet bidrag till uppbyggelselitteraturen på svenska. Information om hur man beställer denna goda bok finns på församlingens hemsida. Nu när detta skrivs, januari 2019, kostar den 295:- + frakt.

När jag nu nämner en postilla, vill jag också naturligtvis fästa läsarnas uppmärksamhet på vår tidigare, numera avlidne, kyrkoherde Staffan Bergmans postilla, också den över första årgångens texter. Den utkom 2011. Den kostar 200:- + frakt och kan beställas från mig, pastor.fjellander@gmail.com.

Vad är synd?

Ett centralt begrepp i kristendomen är synd. En del inom den yttre kristenheten vill inte gärna tala om den, men detta är ett allvarligt misstag, ty där synden förminskas, förminskas också förlåtelsen och Guds verk. Naturligtvis ska vi inte fördenskull blåsa upp synden och göra den större än den är (om det nu eventuellt kunde vara möjligt), men vi ska ta synden på allvar, vi ska beskriva och behandla den korrekt.

Vad är då synd? Helt enkelt allt som är i strid med Guds vilja. Vi får se synden för första gången i det tredje kapitlet av Första Mosebok, där Satan lurar Adam och Eva att äta av den förbjudna frukten och därmed handla i strid med Guds bud. Följden blev att de blev utdrivna ur Edens lustgård och blev underlagda arbete, mödor och lidande, och som den yttersta konsekvensen drabbades de av döden. Hela Bibeln handlar sedan om hur synden ska besegras genom den kommande Frälsaren, kvinnans säd, Messias.

Gamla Testamentet berättar om syndiga gärningar och visar ofta vilka följderna blir redan här i tiden. De syndiga gärningarna och deras konsekvenser är tydliga och enkla. Tio Guds bud är så enkla och tydliga att de tjänar som riktmärken även utanför de kristnas och judarnas krets. Men att uppfylla Guds bud och vilja är inte bara att göra rätt, det är också att tro rätt. Vi ser också det redan i syndafallet, där satan lurar Eva genom att säga: Skulle väl Gud ha sagt? Satan attackerade Evas tro och fick henne på fall genom falsk lära. Vi ser det också när Koras söner sjunger: Sänd ditt ljus och din sanning. Må de leda mig, må de föra mig till ditt heliga berg, till dina boningar. (Ps. 43:3) Det är Guds ljus och sanning som för oss till Guds heliga berg, till hans boningar. Därför ber kung David: Du vill ju ha sanning i mitt innersta, lär mig då vishet i mitt hjärtas djup. (Ps. 51:8)

Att tro rätt om Gud är inte något underordnat eller oviktigt, utan det är grundläggande för Guds barn. Att tro rätt om Gud är att tro på Gud. Som kung David uttrycker det: Visa mig, Herre, din väg, jag vill vandra i din sanning. Bevara mitt hjärta vid detta enda: Att jag fruktar ditt namn. Att vandra i Guds sanning är att frukta hans namn. Det är två sidor av samma mynt.

Går vi sedan till Nya Testamentet, är det likadant där. Jesus sade: Jag är vägen, sanningen och livet. (Joh. 14:6) Han är inte bara vägen, inte bara en etisk vägvisare som ska ge oss moralisk förbättring, utan han är också Sanningen med stort s. Ingen kommer till Fadern utom genom honom. Och när han gick till Fadern lämnade han efter sig Sanningens Ande (Joh. 16:13). Allra sist sade han i Missionsbefallningen: Lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Att uppfylla detta måste vara varje kristens högsta strävan, att hålla allt vad Jesus befallt, att med sina gärningar dels följa Guds bud och dels att tro hela den kristna läran. Båda dessa ingår.

Är inte detta okontroversiellt bland kristna? Nej, tyvärr inte. Det vill säga, att vi människor ska följa Guds bud och att vi syndar när vi inte gör det, det är väl ganska vanligt att de kristna tror, även om de moderna (teologiskt liberala) kyrkorna ofta undviker att tala om synd. Men att vi kristna ska tro rätt och att felaktig tro som strider mot Bibeln är synd, det menar man endast undantagsvis. Ty de flesta kyrkorna tror inte att det ens är möjligt att veta och fastslå vad Bibeln lär. Sanningens Ande är som bortblåst, i stället har man anpassat sig till moderna mänskliga föreställningar och blivit sannings-skeptiker och relativister.

Gud vare tack finns det dock fortfarande konservativa kyrkor som håller sanningsfrågan högt och menar att Jesus Kristus kom med Sanningen, att det finns rätt och fel, sann och falsk lära. En del av dessa kyrkor är inte bara konservativa, utan de är konfessionella (bekännelsetrogna). Det vill säga, de har en bekännelse om Sanningen som de följer. De lämnar inte lärofrågor öppna, utan tar uppdraget att lära medlemmarna att hålla allt på allvar. De accepterar inte att falsk lära försvaras i kyrkan. De konservativa (som inte är konfessionella) försvarar och driver att Jesus är Sanningen, men de definierar inte Sanningen i enskildheter, de upprätthåller inte gränserna, de tillåter präster/pastorer och medlemmar att tro olika.

Livet och läran

När det gäller att göra goda gärningar, att följa Guds bud, då klarar vi på grund av vår arvsynd inte att uppfylla Guds bud. Vi är och förblir syndare, och här måste vi ha mycket överseende med varandra som kristna bröder. Vårt liv blir inte fullkomligt här på jorden, det är omöjligt.

Men när det gäller läran är det annorlunda. ”Läran är inte vår, utan Guds” säger Martin Luther. Vi kan inte tillåta att läran blir felaktig. Vi har inte rätt att medge något undantag när det gäller läran. Att tro falsk lära, något som inte stämmer med Bibeln, är helt enkelt synd. Denna insikt om synden synes tyvärr vara nästan okänd idag i den svenska kristenheten.

”Jamen, inte kan vi hålla på och bråka om småsaker”, säger kanske någon. Naturligtvis inte! Men vem definierar vad som är småsaker,  samhällsandan eller Bibeln? Den kristne tar gärna emot allt vad Bibeln lär och instämmer i det som står i Bekännelseskrifterna, i den tyska texten till Apologin: [Människor med] goda samveten ropar efter sanningen och riktig undervisning från Guds Ord, och för dem är inte döden så bitter som att tvivla på en punkt; därför måste de söka var de kan finna undervisning. (Triglot s 290)

Till sist ett lätt förenklat citat av Luther i Stora Galaterbrevskommentaren:

Litet surdeg fördärvar hela degen. Inom filosofin kan man iaktta, hur ett ringa fel vid utgångspunkten blir stort vid slutet av tankekedjan. Likaså kan i teologin ett litet fel fördärva hela läran. Därför måste läran och livet helt och hållet hållas isär. Läran är inte vår utan Guds. Vi är endast hans kallade tjänare. Därför kan vi inte ge upp eller förändra en enda prick i den. Livet åter är vårt. Vad livet angår kan därför våra motståndare inte fordra något av oss, som vi inte skulle vilja eller t. o. m. bör underkasta oss, medge och fördra, så länge blott läran och tron inte äventyras, ty om läran upprepar vi ständigt detta ord av Paulus: Litet surdeg syrar hela degen. I detta stycke kan vi inte vika ens en hårsmån. Läran är nämligen att jämföra med en matematisk punkt, den är inte delbar. Där kan man varken ta något ifrån eller lägga något till. Livet åter liknar den empiriska, verkliga punkten, som alltid kan delas, alltid förminskas.