Etikett: kyrkogemenskap

Tolerans eller inte? – Om EFK och äktenskapet

Under senare år har några församlingar och pastorer inom Evangeliska frikyrkan (EFK) kämpat för den bibliska äktenskapssynen. En indikator på att denna kamp behövs är att EFK centralt tagit fram en rapport för att belysa äktenskapsfrågan: Helighet och barmhärtighet. I realiteten tjänar denna rapport som ett godkännande av att inom EFK tolerera olika syn på äktenskapet. (Immanuelsförsamlingen i Örebro, som hör till EFK, har förklarat sig villiga att välsigna samkönade ”äktenskap”.)

EFK samlas till kongress vartannat år. Inför kongressen 2024 motionerade några pastorer om att kongressen skulle fastslå att EFK håller fast vid den bibliska äktenskapssynen (att äktenskapet är en förening av en man och en kvinna) och att kongressen skulle ta avstånd från Helighet och barmhärtighet. Resultatet blev att kongressen fastslog den bibliska äktenskapssynen men att man inte tog avstånd från rapporten.

Situationen för de konservativa församlingarna inom EFK var uppenbarligen inte tillfredsställande för dem. Å ena sidan fastslog kongressen den bibliska äktenskapssynen, men man valde ändå att inte ingripa mot Immanuelsförsamlingen. Så inför kongressen 2026 som hölls nu, 15-16 maj, motionerade 17 pastorer om att alla församlingar som ingår i samfundet ska omfamna en biblisk äktenskapssyn. Motionen avslogs på kongressen med röstsiffrorna 341 mot 63.

Vilket är problemet? Naturligtvis är Immanuelsförsamlingens lära om äktenskapet bibelstridig, men här finns utöver den konkreta lärofrågan själva ”systemfrågan”, hur man ska förhålla sig till villfarelse. De 341 ombuden som röstade mot motionen anser inte alla att det är rätt att välsigna samkönade ”äktenskap”, men de tycker att man kan leva med att alla församlingar inte har samma lära om detta. De tycker att det ska vara högt i tak. Man jämförde till exempel med att det finns församlingar i EFK som inte har den baptistiska dopsynen.

Vad säger då Bibeln? Jo, den säger att Guds Ord är sant och att den kristna församlingen ska hålla sig endast till sanningen och inte acceptera falsk lära. Ska kristna då inte vara toleranta? Jo, vi ska verkligen vara toleranta när det gäller mänskliga frågor, men den kristna läran är inte vår, den är Guds. Vi kan inte ge bort det som inte är vårt! Vi kristna är bundna av Guds Ord, och det är inte tillåtet för oss att ”ge dispens” för det som Gud har bestämt och säga att det är ok med bibelstridig lära.

Guds Ord är sant

Ditt ord är mina fötters lykta, och ett ljus på min stig. (Ps. 119:105)

HERRENS tal är ett rent tal, likt silver som rinner ner på jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger. (Ps. 12:7)

Jesus bad till sin Fader och sade: Ditt ord är sanning. (Joh. 17:17)

Skriften kan ju inte sättas ur kraft. (Joh. 10:35)

För att ni… skall lära er den regeln: ”inte utöver vad som står skrivet”. (1 Kor. 4:6)

HERRENS undervisning är fullkomlig, den ger själen nytt liv. HERRENS vittnesbörd är sant, det gör enkla människor visa. (Ps. 19:8)

Inte enbart av bröd lever människan, utan av vart och ett ord som utgår ur Guds mun. (Matt. 4:4)

Jesus sade till de judar som hade kommit till tro på honom: ”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria.” (Joh. 8:31f.)

Den kristna församlingen ska hålla sig endast till sanningen

Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. (Matt. 28:19f.)

Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla. (Ef. 4:3-6)

Men jag har en vädjan till er, bröder, i vår Herres Jesu Kristi namn: att ni alla är eniga i ert tal och inte låter några partier finnas hos er. (1 Kor. 1:10)

Om någon predikar, skall det vara Guds ord. (1 Petr. 4:11)

Akta er för de falska profeterna. De är klädda som får, men invärtes är de rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. (Matt. 7:15, 16)

Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid med den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort ifrån dem. (Rom. 16:17)

Det vi redan har sagt säger jag nu än en gång: om någon predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse. (Gal. 1:9)

Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära har både Fadern och Sonen. Om därför någon kommer till er och inte för med sig denna lära, så skall ni inte ta emot honom eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar. (2 Joh. 9-11)

Tillkännagivande om kyrkogemenskap

Lutherska Konkordiekyrkan, Evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige, Aposteln St Judas evangelisk-lutherska kyrka i Melbourne, Australien och Kyrkan på öarna, Danmark har konstaterat att det råder full läromässig enhet, på grundval av den Heliga Skrift och Konkordieboken, vilket medför att kyrkogemenskap har upprättats.

I Jesu Kristi namn,

Augsburgska bekännelsens dag, 25 juni 2023

Är kristna i andra kyrkor bröder? – IV

Om vi då funnit att ”bröder” i Skriften bara avser dem som tillhör församlingen, den yttre kyrkogemenskapen, är det då så att det bara är i den yttre kyrkan som det finns kristna? Nej, absolut inte! Däremot är det ju så att det i den osynliga kyrkan, Kristi kropp, bara finns kristna. Alla kristna genom alla tider är förenade i Kristus. Som Jesus säger: Jag är vinstocken, ni är grenarna. (Joh. 15:5) Utanför Kristi kropp finns inga kristna, och i Kristi kropp finns inga som inte är kristna. Hycklarna, de som bara är kristna till namnet men inte tror i hjärtat, tillhör inte den sanna kyrkan.

Men nu talar vi om den yttre kyrkan, om kyrkogemenskapen. Det är den vi ska förhålla oss till, för den osynliga kyrkan ser vi inte. Då finns det naturligtvis kristna utanför kyrkan, men de är inte våra bröder. Det finns många kristna utanför Lutherska Konkordiekyrkan. Överallt där man tror på Guds Ord, tror på Jesus som Guds Son och den ende Frälsaren, där är Kristi kyrka. Ja, det finns även kristna som inte tillhör någon kyrka alls! Tänk på sådana som utan tidigare kyrkotillhörighet kommer till tro och så småningom blir döpta som vuxna. Naturligtvis blir de kristna när de kommer till tro, men de upptas i den yttre kyrkan först när de döps.

Men hur ska vi då förhålla oss till dem som står utanför vår kyrka? Ja, som jag visat hör brödraskap och kyrkogemenskap ihop. De som står utanför är inte våra bröder och vi har därför ingen kyrkogemenskap med dem. Vi döper dem inte utan att de blir upptagna i kyrkan, vi går inte till nattvarden tillsammans med dem, vi ber inte med dem.

Exempel från kyrkohistorien

Luther sade efter lärosamtalen med Zwingli i Marburg 1529 till sin församling:

Broderskap har de begärt av oss. Det har vi inte kunnat bevilja dem, ty om vi erkände dem som bröder och systrar, så hade vi måst gå med på deras lära. Och detta stämmer ju överens med vad jag anfört i detta föredrag, broderskap och kyrkogemenskap är samma sak.

Och från fornkyrkan vill jag anföra följande citat, som visar att man hade gemenskap med bröderna men inte med dem som stod utanför:

Det är inte tillåtet att ha gemenskap med exkommunicerade eller att i hemmen be tillsammans med dem som inte deltar i kyrkans bön, inte heller i en lokalkyrka ta emot dem som uteslutits ur en annan lokalkyrka. Om det visar sig att någon biskop eller presbyter eller diakon eller annan klerk har gemenskap med exkommunicerade, skall också han bli exkommunicerad, eftersom han gör kyrkans kanon om intet. [1]

Hur det dock än är med kyrkohistorien, kan vi inte lägga uttalanden av olika teologer till grund för vår lära. Läran kan bara bygga på Bibeln. Och där finner vi ju ingenstans att någon som inte tillhörde församlingen betraktades som en broder.

Det kristna broderskapet – III

Låt oss gå vidare och se vad detta broderskap innebär. Jag vill här slå fast:

Broderskap innebär kyrkogemenskap

De som är kristna bröder, är bröder i Kristus. De erkänner varandra som bröder, de behandlar varandra som kristna bröder. En sida av det kristna broderskapet är läran om kyrkogemenskap. Kyrkogemenskapen flyter fram ur brödragemenskapen. Man har ibland menat att kyrkogemenskap kommer ur nådemedlen och deras förvaltning, eller att den är bunden till nådemedlen, men denna tanke har jag inte funnit uttalad någonstans i Bibeln.[1]

Sankt Paulus skriver till de kristna i Filippi, till församlingen i Filippi:

Paulus och Timoteus tjänare åt Kristus Jesus till alla de heliga i Kristus Jesus som finns i Filippi med deras biskopar och diakoner. – – – Hälsa alla heliga i Kristus Jesus. Bröderna hos mig hälsar till er. (Fil. 1:1, 4:21) Och här är ”de heliga” synonymt med ”bröderna”. De heliga är de kristna, och de är bröder, dem har man kyrkogemenskap med. Och omvänt: Dem man har kyrkogemenskap med är bröder. Det är samma sak. Vi ser det också till exempel i Hebr. 2:11f.:

Jesus som helgar och de som helgas är alla av en och samma släkt. Därför blygs han inte för att kalla dem bröder, då han säger: Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag lovsjunga dig. Församlingen består av de heliga, och dessa är bröder. Jesus som helgar och de som helgas är alla av en och samma släkt. Vi har samme Fader.

Så ser vi här att ”bröderna” är synonymt med ”församlingen”: Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag lovsjunga dig. Broderskap innebär gemensam åkallan av Gud.

Och ett annat känt ställe är beskrivningen av de troende i Apostlagärningarnas andra kapitel: De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.

Man brukar säga att den kristna tron precis som ett bord behöver dessa fyra B:n (fyra ben) för att stå stadigt: 1/ De höll fast vid apostlarnas lära, vid Bibeln, det är det första b:t, 2/ de höll fast vid brödragemenskapen, det är det andra b:et, 3/ vid brödsbrytelsen, det vill säga nattvarden (tredje b:t) och 4/ vid bönerna (det fjärde b:t). Så ser vi att de hade lärogemenskap, brödragemenskap, nattvardsgemenskap och bönegemenskap. Dessa fyra hänger ihop och hör samman. Man har försökt skilja dem åt och sagt att det räcker att hålla fast vid lärogemenskap och nattvardsgemenskap, men att man kan ha bönegemenskap med personer som inte tillhör kyrkan. Men detta finner inget stöd i Bibeln. Bibeln håller ihop dessa fyra slag av kristen gemenskap. Det är inte olika saker, som man kan behandla separat, utan de hänger ihop.[2]

[1] Ordet ”kyrkogemenskap” kan felaktigt leda tankarna till att det handlar om den gemenskap som finns i kyrkobyggnaden, det vill säga i gudstjänsten. Vi bör dock lägga märke till att ordet ”kyrkogemenskap” inte finns i Bibeln. Kanske vore det bättre att säga ”församlingsgemenskap” (den gemenskap som finns i församlingen) eller ”brödragemenskap” (den gemenskap som finns mellan dem som är bröder). Ordet kyrkogemenskap är dock så inarbetat att vi hur som helst behöver förstå det rätt när det används.

[2] Man har också hävdat att ”bönerna” i Apg. 2:42 avser församlingens gemensamma bönestunder i templet, inte bön i hemmet etc., med meningen att olika regler skulle gälla för dessa olika former av böner. Därmed har man skapat en distinktion mellan bön i kyrkan och bön i hemmet, (privat bön) som inte finns i Bibeln.

Vad hade Luther gjort?

I Sverige har vi haft ett hårt statskyrkosystem. Alla innevånare var efter reformationen tvungna att tillhöra det som numera heter Svenska Kyrkan (SvK). Så småningom (1873) fick vi en viss, mycket begränsad religionsfrihet genom att det blev tillåtet att utträda ur SvK om man i stället gick in ett av staten godkänt samfund (Till exempel baptister och metodister, även romersk katolska kyrkan. Fler samfund tillkom med tiden.) Även sedan det 1/1 1952 blev möjligt att lämna SvK utan att inträda i något annat samfund, blev nästan alla kvar, oavsett vad man trodde, kristen eller inte. Många som aktivt tog avstånd från SvK stannade, till exempel pingströrelsens medlemmar. (Hade man kunnat tillhöra SvK före 1952 kunde man det efteråt också, och i allmänhet såg man inte SvK som en kyrka, utan som en slags offentlig myndighet.)

Att SvK idag förlorar många medlemmar är den naturliga följden av religionsfriheten 1952. Gamla mönster och vanor sitter i i generationer. Detta är en utmaning för alla bibeltroende, att sprida Guds Ord till omvändelse för Sveriges folk. Man bör inte (bara) förfasa sig över att människor lämnar SvK, utan se till att göra något mot avkristningen. Alla kan göra något! Det är vårt uppdrag som kristna och kyrka.

Inom lutherskt influerade grupper inom SvK förs av och till diskussion om hur man bör förhålla sig till SvK. Ofta hör man påståendet att Luther blev utkörd ur romerska katolska kyrkan, att han inte lämnade frivilligt, och att man bör följa detta exempel och stanna kvar i SvK. Vad ska man säga om detta? För det första är frågan fel ställd! Frågan man bör ställa sig är vad Bibeln lär, inte vad Luther eller någon annan gjorde. För det andra lämnade Luther aktivt romersk katolska kyrkan. I ett brev till vännen Spalatin skrev han 10 juli 1520: För mig är tärningen kastad; jag föraktar Roms gunst lika mycket som dess ogunst. För alltid tillbakavisar jag försoning med dem, för alltid gemenskap med dem. Och till Georg Major skrev han 1546: Man kan inte stå i samma stall med andra som driver falsk lära och är den hängiven eller talar vackert till djävulen och hans anhang.

För den som vill läsa mer:

Den yngre och den äldre Luther (Artikel av Staffan Bergman)

Luthers skrift ”Wider Hans Wurst” (Föredrag av Sten Rydh)