Om Nils-Olov Nilssons bok ”Israel”. Fortsättning av föregående bloggposter.

Jag har i tidigare poster – från inlägg IX – granskat Nilssons texttolkningsprinciper (kapitel 6 i hans bok) och funnit att de inte stämmer med Bibeln. Nu vill jag utifrån hans bok fortsätta med att titta närmare på hur kristna sett och bör se på judendomen och judarna.

Hur ska vi då se på judarna?

Hur ska vi då se på judarna? Från början var kyrkan helt judisk. Jesus och apostlarna var judar. Tiotusentals judar omvände sig och trodde på Jesus, och de fortsatte med sitt judiska liv. De fortsatte med sina judiska seder, gudstjänster och böner och de umgicks i templet. Så småningom, efter 15-20 år, kom andra folkslag (”hedningarna”) med i bilden. Apostlamötet ägde rum år 49, och det tillät hedningarna att komma in i kyrkan, men det innebar inget avståndstagande från det judiska sättet att leva. Naturligtvis var inte tron judisk, man trodde att Jesus var Messias och att man inte var tvungen att hålla Mose lag för att bli frälst, men man fortsatte att leva i den judiska kulturen och i de judiska sederna. Man omskar sina gossebarn till exempel. Så kunde Paulus även låta omskära Timoteus (Apg. 16), av hänsyn till judarna, för att inte reta dem i onödan, men detta var inte för att uppfylla Mose lag, det var inte nödvändigt, utan det var som en fri sak. Som att inte dricka vin när man vittnar bland absolutister eller inte äta kött bland vegetarianer. Uppmärksamheten riktas då lätt åt fel håll.

Men, och det är viktigt, det här beror på sammanhanget och hur det uppfattas. När det kom judar som ville att galaterna skulle låta omskära sig för att följa Mose lag, var Paulus obeveklig i sitt avståndstagande från detta:

Till denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt er inte på nytt tvingas in under slavoket. Se, jag Paulus säger er att om ni låter omskära er, kommer Kristus inte att vara till någon hjälp för er. Jag försäkrar er än en gång: var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen. (Gal. 5:1ff.)

Nilsson visar att Paulus försvarade det judiska sättet att leva och att detta inte stred mot den nya, kristna tron. Och det stämmer, Paulus gjorde det. Vi ser det tydligt i Apostlagärningarnas tjugoförsta kapitel, när Paulus kommer tillbaka till Jerusalem efter den tredje missionsresan. Församlingens ledare, Jesu bror Jakob och några andra judakristna, sade till Paulus:

Du ser, broder, att det finns tiotusentals judar som har kommit till tro, och alla håller de strängt på lagen. Nu har de hört sägas att du lär alla judar ute bland hedningarna att avfalla från Mose och säger till dem att de inte skall omskära sina barn eller leva efter våra seder. (Apg. 21:20f.)

För att bevisa att det inte var någon konflikt mellan att vara kristen och att leva enligt de judiska sederna, avlade då Paulus ett löfte i templet och betalade för sig och fyra andra judekristna män. (Betalningen var för offer och troligen rörde sig det om ett nasirlöfte.)

Nilsson har alltså rätt i att Paulus ansåg sig vara en jude, ja en farisé, och att han inte hade något att invända mot det judiska sättet att leva. När han satt i fängelse i Rom, kallade han till sig de ledande bland judarna, och till dem sade han:

Bröder, trots att jag inte har gjort något som kunde skada vårt folk eller våra seder från fäderna, blev jag fängslad i Jerusalem och utlämnad åt romarna. (Apg. 28:17)

Frågan är ju då hur vi ska förstå detta. Nilsson menar att vi idag har tappat bort våra judiska rötter. Det kan det kanske ligga något i – beroende på vad man menar – men Nilsson ger det alldeles för stor betydelse. Han fogar in det i sina tankar att judarna fortfarande är Guds egendomsfolk (vilket det inte är), att vi ska förvänta oss en väckelse bland judarna strax före yttersta domen (vilket vi inte ska) och att staten Israel är Guds ingripande, förutsagt i Skriften (vilket det inte är). Han går för långt när han skriver: I det här kapitlet ska jag försöka visa på att den första församlingen under dess tidiga skede var judisk i hela sin bredd och längd… Jesus kom alltså inte för att smula sönder den judiska teologin, gudstjänstfirandet eller det judiska vittnesbördet. (s. 16) För Jesus kom och uppfyllde det Gamla Testamentet så att Mose lag inte längre behövs. Det judiska gudstjänstfirandets krona, offertjänsten behövs inte. Judarna är inte längre Guds egendomsfolk.  

Däremot håller vi helt med om att vi inte ska försumma studiet av Gamla Testamentet och att det är viktigt att prästerna studerar hebreiska. Hela Bibeln, även Gamla Testamentet, är Guds Ord. Nilsson skriver: Lagen uppfylldes genom Messias, och bevarade sin givna plats, som etisk och moralisk kompass, dock inte som frälsningsväg. Och det stämmer ju att lagen är kvar och oföränderlig, om vi med lagen menar morallagen.

Det är fortfarande viktigt att studera Gamla Testamentet. Mose lag gäller inte längre, men den vittnar om Kristus, om offret som skulle komma. GT:s profetior vittnar om Guds makt och väldighet. Judafolkets historia vittnar om Guds tålmodighet. GT lär oss om skapelsen. Som Paulus skriver till romarna: Allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp. (Rom. 15:4)

Sammanfattningsvis framhöll alltså Paulus att han var jude och att han inte ville skada de judiska sederna. Han till och med offrade själv i templet, men det visar inte att judarna fortfarande är Guds egendomsfolk. Paulus beskriver det själv så här: För judarna har jag blivit som en jude för att vinna judar. För dem som står under lagen har jag, som inte själv står under lagen, blivit som den som står under lagen för att vinna dem som står under lagen.(1 Kor. 9:20)

Så ser vi hur Paulus och urkyrkan under den första tiden levde i en övergångsperiod. Några år efter Paulus död inträffade Jerusalems förstörelse. Templet jämnades med marken. Det var en tydlig signal om att det Gamla förbundet upphörde.