Etikett: fridsriket

Om judendomen och judarna – XIII

Om Nils-Olov Nilssons bok ”Israel”. Fortsättning av föregående bloggposter.

Jag har i tidigare poster – från inlägg IX – granskat Nilssons texttolkningsprinciper (kapitel 6 i hans bok) och funnit att de inte stämmer med Bibeln. Nu vill jag utifrån hans bok fortsätta med att titta närmare på hur kristna sett och bör se på judendomen och judarna.

Hur ska vi då se på judarna?

Hur ska vi då se på judarna? Från början var kyrkan helt judisk. Jesus och apostlarna var judar. Tiotusentals judar omvände sig och trodde på Jesus, och de fortsatte med sitt judiska liv. De fortsatte med sina judiska seder, gudstjänster och böner och de umgicks i templet. Så småningom, efter 15-20 år, kom andra folkslag (”hedningarna”) med i bilden. Apostlamötet ägde rum år 49, och det tillät hedningarna att komma in i kyrkan, men det innebar inget avståndstagande från det judiska sättet att leva. Naturligtvis var inte tron judisk, man trodde att Jesus var Messias och att man inte var tvungen att hålla Mose lag för att bli frälst, men man fortsatte att leva i den judiska kulturen och i de judiska sederna. Man omskar sina gossebarn till exempel. Så kunde Paulus även låta omskära Timoteus (Apg. 16), av hänsyn till judarna, för att inte reta dem i onödan, men detta var inte för att uppfylla Mose lag, det var inte nödvändigt, utan det var som en fri sak. Som att inte dricka vin när man vittnar bland absolutister eller inte äta kött bland vegetarianer. Uppmärksamheten riktas då lätt åt fel håll.

Men, och det är viktigt, det här beror på sammanhanget och hur det uppfattas. När det kom judar som ville att galaterna skulle låta omskära sig för att följa Mose lag, var Paulus obeveklig i sitt avståndstagande från detta:

Till denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt er inte på nytt tvingas in under slavoket. Se, jag Paulus säger er att om ni låter omskära er, kommer Kristus inte att vara till någon hjälp för er. Jag försäkrar er än en gång: var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen. (Gal. 5:1ff.)

Nilsson visar att Paulus försvarade det judiska sättet att leva och att detta inte stred mot den nya, kristna tron. Och det stämmer, Paulus gjorde det. Vi ser det tydligt i Apostlagärningarnas tjugoförsta kapitel, när Paulus kommer tillbaka till Jerusalem efter den tredje missionsresan. Församlingens ledare, Jesu bror Jakob och några andra judakristna, sade till Paulus:

Du ser, broder, att det finns tiotusentals judar som har kommit till tro, och alla håller de strängt på lagen. Nu har de hört sägas att du lär alla judar ute bland hedningarna att avfalla från Mose och säger till dem att de inte skall omskära sina barn eller leva efter våra seder. (Apg. 21:20f.)

För att bevisa att det inte var någon konflikt mellan att vara kristen och att leva enligt de judiska sederna, avlade då Paulus ett löfte i templet och betalade för sig och fyra andra judekristna män. (Betalningen var för offer och troligen rörde sig det om ett nasirlöfte.)

Nilsson har alltså rätt i att Paulus ansåg sig vara en jude, ja en farisé, och att han inte hade något att invända mot det judiska sättet att leva. När han satt i fängelse i Rom, kallade han till sig de ledande bland judarna, och till dem sade han:

Bröder, trots att jag inte har gjort något som kunde skada vårt folk eller våra seder från fäderna, blev jag fängslad i Jerusalem och utlämnad åt romarna. (Apg. 28:17)

Frågan är ju då hur vi ska förstå detta. Nilsson menar att vi idag har tappat bort våra judiska rötter. Det kan det kanske ligga något i – beroende på vad man menar – men Nilsson ger det alldeles för stor betydelse. Han fogar in det i sina tankar att judarna fortfarande är Guds egendomsfolk (vilket det inte är), att vi ska förvänta oss en väckelse bland judarna strax före yttersta domen (vilket vi inte ska) och att staten Israel är Guds ingripande, förutsagt i Skriften (vilket det inte är). Han går för långt när han skriver: I det här kapitlet ska jag försöka visa på att den första församlingen under dess tidiga skede var judisk i hela sin bredd och längd… Jesus kom alltså inte för att smula sönder den judiska teologin, gudstjänstfirandet eller det judiska vittnesbördet. (s. 16) För Jesus kom och uppfyllde det Gamla Testamentet så att Mose lag inte längre behövs. Det judiska gudstjänstfirandets krona, offertjänsten behövs inte. Judarna är inte längre Guds egendomsfolk.  

Däremot håller vi helt med om att vi inte ska försumma studiet av Gamla Testamentet och att det är viktigt att prästerna studerar hebreiska. Hela Bibeln, även Gamla Testamentet, är Guds Ord. Nilsson skriver: Lagen uppfylldes genom Messias, och bevarade sin givna plats, som etisk och moralisk kompass, dock inte som frälsningsväg. Och det stämmer ju att lagen är kvar och oföränderlig, om vi med lagen menar morallagen.

Det är fortfarande viktigt att studera Gamla Testamentet. Mose lag gäller inte längre, men den vittnar om Kristus, om offret som skulle komma. GT:s profetior vittnar om Guds makt och väldighet. Judafolkets historia vittnar om Guds tålmodighet. GT lär oss om skapelsen. Som Paulus skriver till romarna: Allt som tidigare har skrivits är skrivet till vår undervisning, för att vi genom den uthållighet och tröst som Skrifterna ger skall bevara vårt hopp. (Rom. 15:4)

Sammanfattningsvis framhöll alltså Paulus att han var jude och att han inte ville skada de judiska sederna. Han till och med offrade själv i templet, men det visar inte att judarna fortfarande är Guds egendomsfolk. Paulus beskriver det själv så här: För judarna har jag blivit som en jude för att vinna judar. För dem som står under lagen har jag, som inte själv står under lagen, blivit som den som står under lagen för att vinna dem som står under lagen.(1 Kor. 9:20)

Så ser vi hur Paulus och urkyrkan under den första tiden levde i en övergångsperiod. Några år efter Paulus död inträffade Jerusalems förstörelse. Templet jämnades med marken. Det var en tydlig signal om att det Gamla förbundet upphörde.

Israel, andligt eller bokstavligt? – XI

Om Nils-Olov Nilssons bok ”Israel”. Fortsättning av föregående bloggposter om texttolkning.

Om förhållandet mellan GT och NT skriver Nilsson: Det händer också att Nya testamentet lägger till information till de gammaltestamentliga profetiorna. Men tilläggen förändrar inte dessa till att betyda något helt annat än vad författaren avsåg. (s. 139) Åter utgår Nilsson från att profeterna måste ha förstått allt och att den Helige Ande i NT inte kan uppenbara en innebörd som går utöver vad profeterna och deras åhörare insåg. Han åberopar Dr John Feinberg och skriver: Ett löfte i Gamla testamentet som avgetts villkorslöst och gäller en speciell grupp människor som Israel, måste uppfyllas inom ramen för Israel. (s. 140) Och han citerar också teologen Charles Ryrie: En senare uppenbarelse kan aldrig förändra en tidigare uppenbarelse i samma tema. Om det vore fallet så skulle Gud betraktas som att han bedrog de gammaltestamentliga profeterna när han uppenbarade för dem ett nationalistiskt rike.

I den förrförra posten visade jag att det är NT som är verkligheten och att GT är skuggan, antydningen. De som väntar på ett nationalistiskt rike tar miste. Låt oss se på Psalm 89, där HERREN lovar att kung Davids välde ska bestå:

21 Jag har funnit min tjänare David
    och smort honom med min heliga olja.
…
29 Jag skall bevara min nåd åt honom för evigt,
mitt förbund med honom skall stå fast.
30 Jag skall låta hans efterkommande bestå till evig tid
och hans tron så länge himlen varar.
31 Om hans barn överger min undervisning
och inte följer mina befallningar,
32 om de bryter mot mina lagar
    och inte håller mina bud,
33 då skall jag straffa deras överträdelse med ris
och deras missgärning med plågor.
34 Men min nåd skall jag inte ta ifrån honom,
jag skall inte svika i trofasthet.
35 Jag skall inte bryta mitt förbund,
    vad mina läppar har talat skall jag inte ändra.
36 En gång har jag svurit vid min helighet,
och mitt löfte till David skall jag inte bryta.
37 Hans efterkommande skall bestå för evigt
och hans tron inför mig så länge som solen,
38 som månen skall den bestå för evigt.

Här lovar Gud att han inte ska bryta sitt löfte till David, hans tron ska bestå så länge himlen varar, så länge som solen finns kvar (=till den yttersta domen). Vi amillenialister menar att detta är uppfyllt genom att Messias (Jesus) framträdde, för Jesus är Davids son och kung över hans rike, Israel. Jesus är kung i Guds rike, i den nytestamentliga kyrkan. Profeten Jesaja skrev om hur Messias skulle komma med sitt fridsrike: Men ett skott skall skjuta upp ur Isais avhuggna stam, en telning från hans rötter skall bära frukt. Över honom skall Herrens Ande vila. … Vargar skall bo tillsammans med lamm, leoparder ligga bland killingar. Kalvar och unga lejon och gödboskap skall vara tillsammans, och en liten pojke skall valla dem. Kor och björnar skall gå och beta, deras ungar skall ligga tillsammans, och lejon skall äta halm som oxar. Läs gärna hela det elfte kapitlet

Vad är detta för ett skott? Det är samma som flera profeter talade om när de sade att en ”telning” skulle komma. (Telning betyder enligt Svensk Ordbok – som utges av Svenska Akademien – ”ungt skott av träd särsk. rot­skott”.) Denna telning ska bli kung över Israel. Vi läser hos profeten Jeremia i kapitel 23: Se, dagar skall komma, säger Herren, då jag skall låta en rättfärdig telning växa upp åt David. Han skall regera som kung och handla med vishet, han skall utöva rätt och rättfärdighet i landet. I hans dagar skall Juda bli frälst och Israel bo i trygghet, och detta är det namn man skall ge honom: Herren vår rättfärdighet.

När skedde detta? När kommer fridsriket? Profeten Jesaja skriver: Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste. Så skall herradömet bli stort och friden utan slut över Davids tron och hans kungarike. (Jes. 9:6f.) Så fridsriket, kung Davids rike, kom när Jesusbarnet föddes. Och NT säger detsamma. Evangelisten Matteus säger att fridsriket kommit med Jesus och att GT:s profetior uppfylldes då. Se i kapitel 21 när Jesus rider in i Jerusalem, det är uppfyllelsen av GT:s profetior: Detta hände för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten: Säg till Sions dotter: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk, ridande på en åsna, på ett åsneföl, en arbetsåsnas föl. Amillenialismen passar väl med Bibeln!

Hur stämmer då kiliasternas förväntan om ett tusenårsrike, ett ”nationalistiskt rike”? Låt oss återvända till psaltarpsalmen: 36 En gång har jag svurit vid min helighet, och mitt löfte till David skall jag inte bryta. 37 Hans efterkommande skall bestå för evigt och hans tron inför mig så länge som solen. Är uppfyllelsen av detta det andliga Israel (den nytestamentliga kyrkan där Jesus regerar) eller ett bokstavligt, jordiskt Israel? Här måste vi välja sida. Kan vi inte konstatera att det inte stämmer på det jordiska Israel? De judiska kungarna tog slut. Man kan ha olika uppfattning om när det skedde, man kan mena att de tog slut i och med att romarna intog Israel år 63 f. Kr. Det fanns dock kvar ståthållare med judisk bakgrund etc. Men hur vi än värderar dem som styrde över judarna, så tog det under alla omständigheter slut när romarna förstörde Jerusalem år 70 och sedan fördrev judarna från Judeen i samband med Bar Kokhba-revolten år 132-135. Därefter fanns det under mer än ettusen åttahundra år ingen judisk stat förrän 1948 då det moderna Israel uppstod. Kiliasternas tro stämmer inte med Bibeln.

Om Israel, GT och NT – VI

Inför denna bloggserie köpte jag en bok som handlar om Israel. Den heter helt enkelt ”Israel” och är utgiven på Sjöbergs förlag 2019. Den är skriven av Nils-Olov Nilsson, mångårig missionär och teolog, och jag tänker kommentera några delar ur hans bok i den här och kommande bloggposter.

Nilsson är engagerad och skriver bra. Han kämpar för att den svenska kristenheten inte ska tyna bort i ljumhet: Hoppet om att Jesus ska komma tillbaka måste leva och växa i förkunnelsen och undervisningen. (s. 225) Nilssons kamp är delvis lovvärd. Vi delar Nilssons iver för återgång till att följa Bibeln helhjärtat. Sverige håller ju på att avkristnas, ja till och med de kristna kyrkorna avkristnas! Vi ser ju nu (oktober 2022) hur Evangeliska frikyrkan (EFK) är på väg att ytterligare förvärldsligas genom att officiellt acceptera samkönade äktenskap. Man har utlyst ett år av studium och samtal, men redan innan året är slut har två stora församlingar tagit ställning för samkönade äktenskap.

I realiteten lades grunden till denna utveckling den första gång man godtog att någon medlem hade den tron, oavsett vad EFK som kyrka lär i sina officiella dokument. Detta är följden av att tillåta pluralism i läran. Man när en orm vid sin barm som sedan visar sig vara en gökunge. (Eller kanske spricker EFK? Det kommer troligen visa sig nästa år. Det finns redan tecken på det, även om vi naturligtvis inte vet säkert hur det går när EFK ska summera sitt år av samtal och studium.) Detta är en sen utveckling som till största delen skett de sista årtiondena.

Men åter till israelfrågan. Nilsson har en obiblisk syn på judarna, tyvärr. Han menar att judarna fortfarande är Guds folk, inom ramen för Gamla förbundet. Han ser staten Israels grundande 1948 som uppfyllelse av profetior i Gamla Testamentet. Allt detta grundar sig i att han inte ser att fridsriket redan har kommit. Han tror att det moderna Israel är en del i återupprättandet av Davids förfallna hydda. Men som vi såg i tidigare bloggposter är Davids förfallna hydda återupprättad genom att det nya förbundet grundats. Jesus är fridsfursten som regerar med sitt folk. Fridsriket har kommit i nya förbundets välsignelser. Profeterna använder bildspråk för att beskriva det nya förbundet. Som profeten Jesaja i det fyrtionde kapitlet:

Trösta, trösta mitt folk! säger er Gud.

Tala ljuvligt till Jerusalem och förkunna för det att dess vedermöda är slut, att dess missgärning är försonad [- – -]

En röst ropar i öknen: ”Bered väg för Herren, bana en jämn väg i ödemarken för vår Gud. Varje dal skall höjas, alla berg och höjder sänkas. Ojämn mark skall jämnas, kuperat land bli slät mark. Herrens härlighet skall uppenbaras, alla människor skall tillsammans se den.

Den förvandling profeten talar om, att ojämn mark ska jämnas ut, är inte att Israel ska få nya jämna motorvägar där man spränger bort kullar och jämnar ut dalar för Messias ankomst, nej han talar om hindren i vår själ. Om behovet av omvändelse för att bereda vägen åt Messias till alla människor. I GT använder profeterna bilder, och i NT kommer verkligheten. Men eftersom författaren inte ser att dessa verkligheter kommit, utan han tror att sakramenten är symboler, så blir det rörigt för honom.

Om att förstå Bibeln

I sin bok berättar Nilsson en målande historia om hur man inte ska svara på svåra bibelfrågor:

David Reagan säger i sin intressanta bok, The Jewish People, Rejected or Beloved, att han i unga år konfronterade sin amillenialistiska pastor med texten i Sakarja 14:1-9 där det talas om att Jesus ska komma tillbaka till Oljeberget. Pastorn plockade fram sin bibel och läste med eftertanke: Till slut svarade han: ”Min son, jag vet inte vad det här skriftstället betyder, men jag kan lova dig en sak och det är att det inte betyder vad det står.” (s. 61)

(amillenialistisk = som inte tror att tusenårsriket ligger i framtiden, att det inte ska komma utan att det redan har kommit.)

Profeternas utsagor är ibland dunkla. De talar i bilder. Jag skulle säga att Sakarja 14 pekar fram mot yttersta domen, om hur kyrkan då är hårt angripen av hedningarna, men att Herren griper in och samlar sitt folk i säkerhet, i himmelriket. Det handlar inte om att Messias fysiskt ska ställa sig på Oljeberget och att det jordiska templet ska återuppbyggas. Men, att vi menar att Sakarja här använder bildspråk betyder inte att vi är liberalteologer. Den som läser vad jag skrivit på den här bloggen, ser snart att jag inte alls är modernist, tvärtom försvarar jag Guds Ords absoluta sanning och fullständiga auktoritet! Guds Ord är utan brist och vederkvicker själen. Men att det är utan brist och felfritt betyder inte att allt är bokstavligt menat.

Är judafolket Guds eget folk? Låt mig slå fast: Det gamla förbundet har upphört. Som det står i Hebreerbrevet (8:13): När Gud talar om ett nytt förbund, har han därmed förklarat att det förra är föråldrat. Men det som blir gammalt och föråldrat är nära att försvinna. Och det gjorde det sedan i och med Jerusalems förstörelse. Judafolket är inte längre Guds utvalda folk framför andra, så som det var i GT.

Fortsättning följer!