På Wikipedia finns idag (mars 2021) under uppslagsordet Försoningslära en översikt över olika sätt att framställa försoningen. Där anges tre varianter, den klassiska, den objektiva och den subjektiva. Den klassiska är den som användes hos de tidiga kyrkofäderna, medan den objektiva och den subjektiva utformades under medeltiden. Att man ställer upp bibliskt material så här på olika sätt är i sig inte nödvändigtvis felaktigt bara för att det är olika, man kan göra på olika sätt och använda olika ord (”treenighet” till exempel). Det avgörande är naturligtvis om framställningen uttrycker Bibelns budskap. 

Den klassiska

Först till den ”klassiska”. Den är inte så omfattande, utan innebär i korthet att Jesus med sin död har besegrat synden, döden och djävulen. Fokus ligger här på Guds kamp mot och seger över dessa tre fiender.

Den objektiva

Det vi kallar den objektiva försoningsläran formulerades av Anselm av Canterbury på 1000-talet. Den uttrycker att Gud är vred på syndaren och att hans rättfärdighet kräver att syndaren får ett straff. Gud behöver alltså försonas, hans vrede behöver blidkas. Detta skedde genom att Kristus tog människornas straff på sig i deras ställe.

Den objektiva försoningsläran är ingen konstruktion av Anselm, inget påhitt, ingen utveckling av kristendomen, utan detta är en framställning av Bibelns lära.

Den subjektiva

Enligt den subjektiva försoningsläran (som formulerades första gången av Pierre Abélard på 1100-talet, i opposition mot Anselm) behöver inte Gud försonas. Gud är inte vred på syndaren, och Jesus har inte tagit straffet för människornas synder (döden) på sig. Denna syn på försoningen företrädde till exempel den svensk-belgiske katolske prästen Wilfrid Stinissen (död 2013). Han skriver under rubriken ”Gud är inte vred”: Vår Gud är annorlunda än vi tror. Vi har hört om en Gud som kräver försoning, en Gud som är rättvis och vill att den förolämpning han utsatts för skall gottgöras. Men vår Gud är inte rättvisa. Vår Gud är kärlek. Mer om den subjektiva försoningsläran i en kommande post!

Jämförelse

Hur går då dessa tre ihop? Strider dessa olika sätt mot varandra eller kan de gälla samtidigt? Eftersom den klassiska inte behandlar den skillnad som finns mellan den objektiva och den subjektiva, så kan anhängare av båda dessa instämma i den klassiska. Där finns ingen motsättning, den klassiska kan gälla samtidigt som antingen den objektiva eller den subjektiva. 

Den objektiva och den subjektiva går däremot inte ihop. Båda dessa kan inte vara sanna. Antingen är Gud vred på syndaren, eller också är han inte det. Som jag visade i min första post om Försoningen så är Gud vred, både på synden och på syndaren.

Konsekvenser

Läror som strider mot varandra ska inte båda tolereras i Guds kyrka. De kan naturligtvis båda vara falska (och då ska ingen av dem tillåtas), men båda kan inte vara sanna om de strider mot varandra. Som Jesus sade: Ett rike som har kommit i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller på hus. (Luk. 11:17) Och Herrens eget sändebud aposteln Paulus formulerar det: Vilken gemenskap har ljus med mörker? (2 Kor. 6:14) Endast den sanna läran får förkunnas i kyrkan.
Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds ord, säger aposteln Petrus. Mot detta bryter de flesta kyrkor idag, och det kan vi konstatera oberoende av vad vi själva tror. Genom att tillåta olika läror i sin kyrka, läror som strider mot varandra, så tillåter de läror som strider mot Guds Ord. Två läror som strider mot varandra kan inte båda vara sanna. En del (eller rentav många) kyrkor bekänner visserligen på papperet att hela Bibeln är Guds tillförlitliga Ord, men vad betyder detta i praktiken? Står de upp för sin bekännelse, så att alla präster/pastorer/predikanter enbart förkunnar bibliska läror? Att en kyrka slår fast att Bibeln är Guds Ord men inte lever efter det, inte bekänner det i praktiken, vad hjälper det? Att säga ”ja” till Bibeln som Guds Ord måste medföra att man säger ”nej” till all falsk lära, allt som strider mot Guds Ord. Vilken gemenskap har ljus med mörker? Att bara ha en pappersbekännelse är att säga ”ja” men inte gå till vingården. (Matt. 21:28ff.)