Etikett: objektiv försoning

Försoningen VII – subjektiv eller objektiv?

Att något är subjektivt, betyder att det är beroende av en persons egna känslor och åsikter. Motsatsen är sådant vi vet, fakta, sådant som är objektivt och alltså inte beroende av någon person. Men det är inte denna skillnad som ligger bakom termerna subjektiv eller objektiv försoningslära, utan här är det fråga om grammatiska termer. Subjekt är den som gör något, objekt är den som blir utsatt för en handling. Den subjektiva försoningsläran tar alltså sikte på Guds agerande, att det är Gud som handlar, medan den objektiva försoningsläran framhåller att Gud blivit försonad av någon, att någon har gjort något med Gud. Gud har fått betalning så att hans vrede stillats.

Ett centralt ställe om försoningen är 2 Kor. 5:18ff.: Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud.

Om detta skriver Waldenström:

Jag drabbade ihop med honom [Hultkrantz, professor i exegetik] på den teologiska föreningen i Uppsala vintern 1873–74 en gång. Då frågade jag honom: »Betyder då den grammatiska skillnaden mellan subjekt och objekt blankt ingenting? Om det står: ’Kain slog ihjäl Abel’, är det då någon, som säger, att där står: ’Kain blev ihjälslagen av Abel’? Och sammalunda om det står, att Gud försonade världen med sig, hur kan man då säga, att där står, att det var Gud, som blev försonad?» Det kunde han icke egentligen svara på. Men även jag själv hade svårt att reda mig, emedan jag ännu då trodde, att världen var försonad. Hultkrantz, som var skarp dialektiker, pressade mig med all kraft och ville veta, vari världens försoning bestod. Jag svarade, att jag icke kunde förklara det, men så mycket såg jag, att Gud icke var försoningens objekt utan dess subjekt, världen dess objekt. [Min understrykning]

(Paul Peter Waldenströms minnesanteckningar 1838-1875, samlade och ordnade av Bernhard Nyrén, 1928. Stockholm: Missionsförbundets förlag, s 198.)

Waldenström har en poäng här. Gud ÄR subjekt i försoningen! Det står ju helt klart i bibelstället ovan ”Gud … har försonat oss med sig själv genom Kristus – – – Gud var i Kristus och försonade världen. Så visst är Gud försoningens subjekt och världen objekt.

Jag undrar verkligen vad professorn svarade honom, det som Waldenström beskriver som Det kunde han icke egentligen svara på. För svaret är på sitt vis enkelt: Försoningen har nämligen två objekt, både världen och Gud: ”Försoning” är ett uttryck som innebär att det finns två parter i konflikt och att dessa blir sams. Gud är inte bara subjekt, utan också objekt, han blir försonad och hans vrede upphör i Kristus. Att Gud är objekt i försoningen visar jag här ”bit för bit”:

Var Gud vred på människorna? Ja: Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. (Rom. 1:18)

HERREN är en nitälskande Gud och en hämnare, ja, en hämnare är HERREN, en som kan vredgas. En hämnare är HERREN mot sina ovänner, vrede behåller han mot sina fiender. (Nahum 1:2)

Är Guds vrede avvänd? Ja: När vi nu står som rättfärdiga genom hans [Kristi] blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. På grund av Jesu offer, det vill säga hans död (”blod”), blir de kristna frälsta från, befriade från Guds vrede. Gud har inte bestämt oss [kristna] till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus. (1 Tess. 5:9)

Har Gud fått betalning? Ja: Så har inte heller Människosonen kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. (Matt. 20:28)

Har Jesus tagit straffet på sig, i vårt ställe? Ja: Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. (Rom. 5:6)

Hur går detta ihop? För om Kristus betalat för oss till Fadern, om Kristus har betalat för vår skuld, då blir Gud både subjekt och objekt i försoningen. Men det går inte ihop för förnuftet att Gud betalar till sig själv!

Och det måste jag ju hålla med om, det går inte ihop för förnuftet, lika litet som treenigheten gör det. Men angående treenigheten, så lär Bibeln att de olika personerna är självständiga. Det finns bara en Gud, men det finns tre självständiga personer i gudomen. Så i treenigheten kan Sonen betala till Fadern. Det är vad Bibeln lär. Men Waldenström förnekade att Sonen betalat till Fadern.

Försoningen VI

Jag vill i denna post visa på ytterligare stöd i Bibeln för den objektiva försoningsläran. I den förra posten visade jag på orden återlösa och återlösare samt lösen. De uttrycker den objektiva försoningsläran. Låt oss fortsätta:

Hoppas på Herren, Israel,
    ty hos Herren finns nåd,
full lösepenning finns hos honom.
Det är han som skall friköpa Israel
    från alla dess missgärningar.
(Ps. 130:7-8)

Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt. (Gal. 4:4)

Så att Waldenström avvisar ”den gamla betalningsteorien” beror inte på att han läst Bibeln noggrant. Orden lösepenning och friköpa vittnar om att betalningsteorin är biblisk. Denna betalning har skett genom att Jesus tog det straff som vi skulle haft. Så gick det till när han betalade. Som profeten Jesaja sade om Jesus:

Men det var våra sjukdomar han bar,
våra smärtor tog han på sig,
    medan vi höll honom för att vara hemsökt,
slagen av Gud och pinad.
Han var genomborrad för våra överträdelsers skull,
slagen för våra missgärningars skull.
    Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid,
och genom hans sår är vi helade.

Så ser vi hur Jesus blev straffad, slagen av Gud. Waldenström beskriver den ur hans synvinkel felaktiga föreställningen: Betalningen för syndaskuld måste vara genom ett motsvarande mått av lidande, annars kunde en människa inte bliva frälst. Sådant fordrade rättfärdigheten. Men läser vi hos Jesaja, finner vi att Jesus betalade syndaskulden genom sitt lidande – Messias blev slagen av Gud, pinad och genomborrad för våra överträdelsers skull. Genom att han tog straffet får vi frid.

Koras söner om den objektiva försoningen

Jag vill visa på ännu ett ställe som fint beskriver den objektiva försoningen. Det är Koras söner som skriver i Psaltaren, psalm 49:8f.:

Sin broder kan ingen friköpa,
    eller ge Gud lösepenning för honom.
För dyr är lösen för hans själ
    och kan ej betalas till evig tid,
så att han skulle få leva för alltid
    och inte se förgängelsen.


Så ser vi att det krävs lösepenning, betalning, för att en människa ska bli frälst och få leva för alltid och inte se förgängelsen. Betalningen, lösepenningen, ska ges till Gud. Gud behöver blidkas, han är objekt för försoningen.

Fortsättning följer!

Försoningen II

På Wikipedia finns idag (mars 2021) under uppslagsordet Försoningslära en översikt över olika sätt att framställa försoningen. Där anges tre varianter, den klassiska, den objektiva och den subjektiva. Den klassiska är den som användes hos de tidiga kyrkofäderna, medan den objektiva och den subjektiva utformades under medeltiden. Att man ställer upp bibliskt material så här på olika sätt är i sig inte nödvändigtvis felaktigt bara för att det är olika, man kan göra på olika sätt och använda olika ord (”treenighet” till exempel). Det avgörande är naturligtvis om framställningen uttrycker Bibelns budskap. 

Den klassiska

Först till den ”klassiska”. Den är inte så omfattande, utan innebär i korthet att Jesus med sin död har besegrat synden, döden och djävulen. Fokus ligger här på Guds kamp mot och seger över dessa tre fiender.

Den objektiva

Det vi kallar den objektiva försoningsläran formulerades av Anselm av Canterbury på 1000-talet. Den uttrycker att Gud är vred på syndaren och att hans rättfärdighet kräver att syndaren får ett straff. Gud behöver alltså försonas, hans vrede behöver blidkas. Detta skedde genom att Kristus tog människornas straff på sig i deras ställe.

Den objektiva försoningsläran är ingen konstruktion av Anselm, inget påhitt, ingen utveckling av kristendomen, utan detta är en framställning av Bibelns lära.

Den subjektiva

Enligt den subjektiva försoningsläran (som formulerades första gången av Pierre Abélard på 1100-talet, i opposition mot Anselm) behöver inte Gud försonas. Gud är inte vred på syndaren, och Jesus har inte tagit straffet för människornas synder (döden) på sig. Denna syn på försoningen företrädde till exempel den svensk-belgiske katolske prästen Wilfrid Stinissen (död 2013). Han skriver under rubriken ”Gud är inte vred”: Vår Gud är annorlunda än vi tror. Vi har hört om en Gud som kräver försoning, en Gud som är rättvis och vill att den förolämpning han utsatts för skall gottgöras. Men vår Gud är inte rättvisa. Vår Gud är kärlek. Mer om den subjektiva försoningsläran i en kommande post!

Jämförelse

Hur går då dessa tre ihop? Strider dessa olika sätt mot varandra eller kan de gälla samtidigt? Eftersom den klassiska inte behandlar den skillnad som finns mellan den objektiva och den subjektiva, så kan anhängare av båda dessa instämma i den klassiska. Där finns ingen motsättning, den klassiska kan gälla samtidigt som antingen den objektiva eller den subjektiva. 

Den objektiva och den subjektiva går däremot inte ihop. Båda dessa kan inte vara sanna. Antingen är Gud vred på syndaren, eller också är han inte det. Som jag visade i min första post om Försoningen så är Gud vred, både på synden och på syndaren.

Konsekvenser

Läror som strider mot varandra ska inte båda tolereras i Guds kyrka. De kan naturligtvis båda vara falska (och då ska ingen av dem tillåtas), men båda kan inte vara sanna om de strider mot varandra. Som Jesus sade: Ett rike som har kommit i strid med sig självt blir ödelagt, och hus faller på hus. (Luk. 11:17) Och Herrens eget sändebud aposteln Paulus formulerar det: Vilken gemenskap har ljus med mörker? (2 Kor. 6:14) Endast den sanna läran får förkunnas i kyrkan.
Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds ord, säger aposteln Petrus. Mot detta bryter de flesta kyrkor idag, och det kan vi konstatera oberoende av vad vi själva tror. Genom att tillåta olika läror i sin kyrka, läror som strider mot varandra, så tillåter de läror som strider mot Guds Ord. Två läror som strider mot varandra kan inte båda vara sanna. En del (eller rentav många) kyrkor bekänner visserligen på papperet att hela Bibeln är Guds tillförlitliga Ord, men vad betyder detta i praktiken? Står de upp för sin bekännelse, så att alla präster/pastorer/predikanter enbart förkunnar bibliska läror? Att en kyrka slår fast att Bibeln är Guds Ord men inte lever efter det, inte bekänner det i praktiken, vad hjälper det? Att säga ”ja” till Bibeln som Guds Ord måste medföra att man säger ”nej” till all falsk lära, allt som strider mot Guds Ord. Vilken gemenskap har ljus med mörker? Att bara ha en pappersbekännelse är att säga ”ja” men inte gå till vingården. (Matt. 21:28ff.)