Att något är subjektivt, betyder att det är beroende av en persons egna känslor och åsikter. Motsatsen är sådant vi vet, fakta, sådant som är objektivt och alltså inte beroende av någon person. Men det är inte denna skillnad som ligger bakom termerna subjektiv eller objektiv försoningslära, utan här är det fråga om grammatiska termer. Subjekt är den som gör något, objekt är den som blir utsatt för en handling. Den subjektiva försoningsläran tar alltså sikte på Guds agerande, att det är Gud som handlar, medan den objektiva försoningsläran framhåller att Gud blivit försonad av någon, att någon har gjort något med Gud. Gud har fått betalning så att hans vrede stillats.

Ett centralt ställe om försoningen är 2 Kor. 5:18ff.: Allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud.

Om detta skriver Waldenström:

Jag drabbade ihop med honom [Hultkrantz, professor i exegetik] på den teologiska föreningen i Uppsala vintern 1873–74 en gång. Då frågade jag honom: »Betyder då den grammatiska skillnaden mellan subjekt och objekt blankt ingenting? Om det står: ’Kain slog ihjäl Abel’, är det då någon, som säger, att där står: ’Kain blev ihjälslagen av Abel’? Och sammalunda om det står, att Gud försonade världen med sig, hur kan man då säga, att där står, att det var Gud, som blev försonad?» Det kunde han icke egentligen svara på. Men även jag själv hade svårt att reda mig, emedan jag ännu då trodde, att världen var försonad. Hultkrantz, som var skarp dialektiker, pressade mig med all kraft och ville veta, vari världens försoning bestod. Jag svarade, att jag icke kunde förklara det, men så mycket såg jag, att Gud icke var försoningens objekt utan dess subjekt, världen dess objekt. [Min understrykning]

(Paul Peter Waldenströms minnesanteckningar 1838-1875, samlade och ordnade av Bernhard Nyrén, 1928. Stockholm: Missionsförbundets förlag, s 198.)

Waldenström har en poäng här. Gud ÄR subjekt i försoningen! Det står ju helt klart i bibelstället ovan ”Gud … har försonat oss med sig själv genom Kristus – – – Gud var i Kristus och försonade världen. Så visst är Gud försoningens subjekt och världen objekt.

Jag undrar verkligen vad professorn svarade honom, det som Waldenström beskriver som Det kunde han icke egentligen svara på. För svaret är på sitt vis enkelt: Försoningen har nämligen två objekt, både världen och Gud: ”Försoning” är ett uttryck som innebär att det finns två parter i konflikt och att dessa blir sams. Gud är inte bara subjekt, utan också objekt, han blir försonad och hans vrede upphör i Kristus. Att Gud är objekt i försoningen visar jag här ”bit för bit”:

Var Gud vred på människorna? Ja: Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. (Rom. 1:18)

HERREN är en nitälskande Gud och en hämnare, ja, en hämnare är HERREN, en som kan vredgas. En hämnare är HERREN mot sina ovänner, vrede behåller han mot sina fiender. (Nahum 1:2)

Är Guds vrede avvänd? Ja: När vi nu står som rättfärdiga genom hans [Kristi] blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. På grund av Jesu offer, det vill säga hans död (”blod”), blir de kristna frälsta från, befriade från Guds vrede. Gud har inte bestämt oss [kristna] till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus. (1 Tess. 5:9)

Har Gud fått betalning? Ja: Så har inte heller Människosonen kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. (Matt. 20:28)

Har Jesus tagit straffet på sig, i vårt ställe? Ja: Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne. (Rom. 5:6)

Hur går detta ihop? För om Kristus betalat för oss till Fadern, om Kristus har betalat för vår skuld, då blir Gud både subjekt och objekt i försoningen. Men det går inte ihop för förnuftet att Gud betalar till sig själv!

Och det måste jag ju hålla med om, det går inte ihop för förnuftet, lika litet som treenigheten gör det. Men angående treenigheten, så lär Bibeln att de olika personerna är självständiga. Det finns bara en Gud, men det finns tre självständiga personer i gudomen. Så i treenigheten kan Sonen betala till Fadern. Det är vad Bibeln lär. Men Waldenström förnekade att Sonen betalat till Fadern.