Om den medeltida kyrkan och judarna – XV

Om Nils-Olov Nilssons bok ”Israel”. Fortsättning av föregående bloggposter.

Här fortsätter jag utifrån hans bok att titta närmare på hur kristna sett och bör se på judendomen och judarna. Nilsson behandlar detta ganska utförligt.

Om antisemitism under medeltiden

Under medeltiden hade man ofta ordningen att avrätta människor av annan religion. Det blev följden av statskyrkosystemet. Naturligtvis är detta oacceptabelt. Jesus sade till Pilatus: Mitt rike är inte av den här världen. Det ska inte utbredas med våld och makt. Jesus är kung i våra hjärtan, inte en jordisk kung. Efter ett brödunder står det om Jesus: Då Jesus förstod att de tänkte komma för att med våld göra honom till kung, drog han sig undan upp till berget, helt ensam. Joh. 6:15

(Att Jesu rike inte är ett yttre rike visar utöver att statskyrkosystem är obibliskt också att kiliasternas idéer om att Jesus ska komma tillbaka och upprätta ett synligt rike med centrum i Jerusalem är felaktig.)

Kyrkan hade genom statskyrkosystemet fått stor makt, och religionsfriheten var det inte så mycket bevänt med. Nilsson ger många hemska exempel, jag nämner här bara några få:

Efter erövrandet av Jerusalem år 1099 under det första riktiga korståget, ägnade korsfararna den första veckan åt att slakta och döda de judar och muslimer som bodde i Jerusalem, tusentals personer.

Vid det fjärde Laterankonciliet år 1215 bestämdes att judar och muslimer skulle bära särskilda kläder och ett färgat märke så att man lätt kunde känna igen dem. (Det var alltså inte nazisterna som kom på detta.)

Ett sätt att utmåla judarna som andra klassens människor är en bild som kallas ”judesugga”. En sådan finns bland annat på den medeltida Mariakyrkan i Wittenberg, och det har nyligen (2022) varit i tysk domstol om den nu 700 år gamla bilden ska få vara kvar. Den omtvistade skulpturen som är placerad på kyrkväggen ungefär fyra meter ovanför marken visar hur en grupp judar suger på spenarna på en gris, vilket ju är för dem ett orent djur, samtidigt som en rabbi lyfter på djurets svans för att komma åt avföringen.

Digerdöden, pesten under senmedeltiden skylldes många gånger på judarna. Den 14 februari 1349 inträffade Valentindagsmassakern, i vilken judarna i Strasbourg gavs två alternativ: att konvertera eller att dö. Ettusen judar brändes levande, men den genomförda massakern räddade inte staden undan pestens härjningar. Fem månader efter massakern drabbade farsoten staden, och förorsakade ytterligare 16 000 dödsfall där.

Här håller vi med Nilsson: Detta är antisemitism. Antisemitismen har varit utbredd, ja allmänt förekommande i den kristna kyrkan under medeltiden. Det finns inget försvar för allt detta.

Luther

Efter medeltiden måste vi naturligtvis nämna Luther. Han utgav år 1523 en liten skrift ”Att Jesus Kristus föddes jude” där han var mycket vänligt inställd mot judarna. Luther hoppades att judarna skulle ta emot evangeliet som nu kommit fram igen efter att romersk katolska kyrkan dolt och förmörkat Skriftens klara ljus. Så blev dock inte fallet. Luther blev mer negativt inställd mot judarna, och år 1543 skrev han boken ”Om judarna och deras lögner”. Det är en bok på ungefär 180 sidor. Helt övervägande är det bibelutläggning. Luther går igenom messianska profetior och visar att judarna inte har Skriften på sin sida när de tror att Messias ska komma tillbaka och låta judarna utöva världsherravälde.

Hade nu Luther slutat sin skrift här, hade den knappast väckt någon större uppmärksamhet, men det gör han inte, utan lägger till några sidor om vad kristna skall göra med detta ”förkastade och fördömda folk” för att inte blir delaktiga i deras lögner och hädelser. ”Vi måste med bön och gudsfruktan öva sträng barmhärtighet för att om möjligt rädda några av dem från de glödande flammorna. Hämnas får vi inte. Judarna har hämnden hängande om halsen, tusen gånger större än vi kan önska dem. Därför ger jag mina trogna följande råd”. Så följer ett handlingsprogram på sju punkter. Man skall: 1. bränna ner deras synagogor och skolor, 2. förstöra deras bostäder och låta dem bo på särskilda ställen liksom romerna, 3. ta ifrån dem alla bönböcker och talmudskrifter, 4. förbjuda rabbinerna vid hot om livets förlust att i framtiden undervisa, 5. upphäva rätten till fri lejd (= reseförbud), 6. förbjuda deras ocker, systemet med utlåningsräntor, och ta ifrån dem deras kontanta tillgångar, 7. ge arbetsföra judar ”slaga, yxa, jordhacka, spade, spinnrock, slända och låta dem förtjäna sitt bröd i anletes svett”. I stället för detta kan Luther också tänka sig ”att för alltid driva ut judarna till deras eget land”.

Så här intog Luther åter en position närmare den som rådde under medeltiden.

För den som vill läsa litet mer om Luther och judarna finns en kort artikel av Staffan Bergman här. (Länken pekar till ett nummer av tidskriften Lutheranen från 2005. Artikeln står i den senare delen, en bit ner. Det jag skrivit ovan kommer från den artikeln.)