Månad: december 2021

Ämbete eller tjänst? – II

(En post i serien om nattvardens förvaltning)

Lutheraner (och romerska katoliker) menar att det ska finnas ett prästämbete i den kristna kyrkan. De reformerta menar det inte, de hävdar att pastors-sysslan behövs av praktiska skäl, men inte av gudomlig rätt. (Reformert = går tillbaka teologiskt på reformatorer som Zwingli, Calvin och andra. Nuförtiden kallar de sig till exempel baptister, adventister, pingstvänner eller ”equmenianer” [?])

För hur skulle det bli, om vem som helst i församlingen skulle döpa när de tyckte att det var lämpligt, när de tyckte att dopkandidaten var redo? Det måste finnas någon som för församlingen avgör och hanterar sådana frågor, annars blir det oordning. Eller opraktiskt och tungrott om alla sådana beslut skulle fattas av hela församlingen gemensamt. Det är alla överens om, det finns tydliga praktiska fördelar med att ha en pastor i församlingen.

De reformerta menar att det bara är en praktisk ordning, ett uppdrag, inte ett ämbete. Ett uppdrag som man kan ha för en viss tid och sedan lämna. Ett uppdrag som församlingen bestämmer över, eftersom pastorstjänsten vilar på mänsklig rätt. Lutheranerna menar att det är ett ämbete. Är man kallad till präst är man präst livet ut (om man inte blir avsatt), kallad av Gud. Därför blir man prästvigd.

Men prästerna i Efesus var inte präster av mänsklig rätt. De var insatta av Gud: Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod. (Apg. 20:28) Och aposteln Petrus ålägger prästerna att vara trogna intill slutet: Var herdar för Guds hjord som finns hos er och vaka över den, inte av tvång utan av fri vilja, så som Gud vill, inte för egen vinning utan med hängivet hjärta. Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden. När den högste herden uppenbarar sig skall ni få härlighetens segerkrans, som aldrig vissnar. Och aposteln Paulus skriver till romarna, visserligen i ett annat sammanhang än ämbetet, men det uttrycker ändå något om Guds metoder: Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra. (Rom. 11:29)

Så jag säger: Var i Skriften finns minsta antydan om att pastorstjänsten skulle kunna vara tidsbegränsad? Finns det någon sådan föreskrift, en lära? Eller finns det ens ett enda exempel på att en enda profet eller apostel som tjänade i några år och sedan tog ett annat jobb? (Exempel räcker inte för att avgöra teologiska frågor, men de är ändå av intresse, eftersom de kan komma av en lära.)

Den som är satt till att vara herde över Guds församling är herde livet ut. Han är en ämbetsbärare. Av gudomlig rätt.