Månad: september 2018

Om att vara fader

I själva fadersuppdraget, fadersbegreppet ligger att vara styresman och den som bestämmer. När Josef i Egypten avslöjat för sina bröder att det var han som sålt säd till dem sade han: Det är alltså inte ni som sänt mig hit utan Gud. Han har gjort mig till en fader åt farao och till herre över hela hans hus och till härskare över hela Egyptens land. (1 Mos. 45:8) Här ser vi de tre parallella leden: fader (över Farao), herre (över hela hans hus) och härskare (över hela Egyptens land), på samma sätt som Jesus jämställde fader och Gud. (Joh. 20:17)

Sankt Paulus skriver till efesierna: Därför böjer jag mina knän för Fadern, han från vilken allt vad Fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. (Ef. 3:14f.)  Så återspeglar det jordiska faderskapet Guds väsen. Men inte bara fadersrollen, utan hela ordningen med familj och släkt. I grundtexten till den senaste versen är det två olika ord där den svenska texten har Fader,  det står Därför böjer jag mina knän för Fadern (πατήρ [patér]), han från vilken allt vad Fader (πατριά [patriá]) heter i himlen och på jorden har sitt namn. Πατριά betyder faderskap, familj, släkt, men som ni ser hör de två orden nära ihop. Den svenska översättningen är inte fel, för ”fader” ryms inom det senare ordet, som dock är litet bredare. Man skulle kunna översätta  Därför böjer jag mina knän för Fadern, han från vilken allt vad faderskap heter i himlen och på jorden har sitt namn.

Män behöver ta sina uppgifter och sitt ansvar på allvar. En sida av feminismens genomslag är att männen har glidit undan från sitt ansvar och sina uppgifter, tacksamma över att någon annan tar tag i utmaningarna. Till exempel råder prästbrist i många samfund. I Svenska kyrkan kunde det kanske förklaras med att feminismen råder, så att det där enligt deras tro inte är männen specifikt som har uppgiften att bli präst, men situationen är liknande i romersk-katolska kyrkan, de har också prästbrist. Denna analys är kanske för enkel, här finns säkert många delförklaringar, men hur som helst kommer vi inte runt det faktum att männen i dessa kyrkor inte tar sitt ansvar.

Ett annat område som kan belysa detta är föreningslivet, där det ofta kan vara svårt att hitta ordförande. Ingen vill ha det ansvaret och inte heller arbetet. Men här sviker männen. De borde vara beredda att ta ansvar och att ta arbetet. Naturligtvis är detta en generell utsaga, jag talar nu inte om någon viss man eller någon viss förening. En bedömning måste ju göras av lämpligheten i det enskilda fallet, jag säger inte att alla män är lämpliga som ordförande i alla föreningar, jag säger inte heller att kvinnor inte kan vara ordförande i en förening. Jag talar inte om någon enskild person eller enskild situation, men på övergripande nivå syns problemet.

Manligt och kvinnligt I

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.  (1 Mos. 1:27) Så står det i Första Moseboks första kapitel. Manligt och kvinnligt är skapat av Gud. Det har ett syfte. Gud skapade en mängd olika varelser, fåglar, fiskar och fyrfotadjur för att nämna några. Och allt Gud skapat var gott. Allt fick sin uppgift, ja allting har sin funktion. Skapelsens olika delar behövs, just för att de är olika, fungerar det så bra. Om hela skapelsen förbrände kol till koldioxid, så som djur och människor gör, skulle vi kvävas till slut. Men växterna tar den koldioxid vi producerar, och delar på kolet och syret genom fotosyntesen, så att vi får syret tillbaka i atmosfären och kolet till slut ner i marken, där det kan bli växter och bli kolhydrater och proteiner som vi kan äta och förbränna.

Allt hänger ihop och fungerar tillsammans i ekosystemet, och när varje del fungerar enligt sin uppgift är det en lovsång till Skaparen. Som det stod på ett bokmärke jag såg en gång: Ett träd prisar Gud först och främst genom att vara ett träd. (Thomas Merton) Genom att vara det vi är kallade till, prisar vi Gud. Skapelsen är som en stor symfoniorkester med många instrument. Varje stämma samverkar i det stora musikstycket, lovsången till Gud, som har skapat allt så fantastiskt.

Makt och ansvar

Läser vi vidare i det andra kapitlet, får vi fler detaljer. Vi ser hur människan Adam sätts att råda över skapelsen: Herren Gud hade format alla markens djur och alla himlens fåglar av jord. Han förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Så som mannen kallade varje levande varelse, så skulle den heta. Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt himlens fåglar och åt alla markens vilda djur. Här ser vi hur Adam fick uppdraget att vara förvaltare över skapelsen. Han har inte fått fria händer att göra vad han vill. När Adam fick uppdraget från Gud, så fick han därmed inte bara makt, utan också ansvar att utföra uppdraget i enlighet med Guds vilja. Dessa två, makt och ansvar, borde vara två sidor av samma mynt. ”Makt” är i vår kultur många gånger ett fult ord. Och där man glömmer bort eller förnekar sitt ansvar, där går det illa. Då blir makt något som människor använder för att sko sig och för att förtrycka. Listan över människor som missbrukat makt är ohyggligt lång. Vi står nog alla på den på något sätt. Men för den skull ska vi inte mena att makt är något felaktigt. Tvärtom. Den behövs i alla sammanhang. Annars blir det anarki. Adam fick makt av Gud, men han missbrukade den inte före syndafallet.

Adam visste att han inte kunde göra vad han ville, utan att han fått uppdraget av Gud, och att han var ansvarig inför honom. Som det står: Herren Gud tog mannen och satte honom i Edens lustgård för att han skulle odla och bevara den.

Detta gäller hela skapelsen och all förvaltning. Människan rår över skapelsen, men inte till egoism och rovdrift, utan för allas bästa och med ansvar.

Är det farligt att tro på Bibeln?

Att Bibeln gör anspråk på att vara Guds Ord har jag visat i tidigare poster, till exempel dessa: Om Bibeln I  Om Bibeln II

Vi kristna tror på Gud och vill därför följa hans ord och vilja. Att en kristen vill göra som Gud den allsmäktige säger, kan man tycka då borde vara naturligt. Det låter som en truism, som något så fullständigt självklart att det bara är rena dumskallar som gör annorlunda. Men det märkliga inträffar, att högst intelligenta människor säger att de är kristna och tror på Gud, men de vill inte tro på det som Jesus säger, de vill inte tro som Bibeln lär. Detta är en oförnuftig och ologisk ståndpunkt. Vilket är problemet? Ja, det är inte att de saknar jordiskt förstånd. Problemet är inte förnuftsmässigt, det är andligt. Som sankt Paulus skriver till korintierna: En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. (2 Kor. 2:14) Att vara kristen handlar inte om att man är så smart, att man tror på Gud. Det hjälper inte inför Gud att vara professor. Det är många gånger tvärtom så, att en människa med all sin tankekraft bygger barriärer mot Gud. Jesus sade: Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket. (Matt. 18:3) Och han sade också: Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små. (Matt. 11:25) För kristendomen är inte till sin kärna att lära sig ett visst intellektuellt innehåll, utan att tro på Gud, att lita på Gud, sådan som man är.

Hur bör man då göra? Låt oss lyssna på vad sankt Paulus skriver senare i sitt andra brev till korintierna: Vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus. (2 Kor. 10:4f.)

Men är det inte farligt att blint tro på en auktoritet? Är det inte just detta som utmärker en sekt? Det beror naturligtvis på hur man definierar en sekt. Det finns olika definitioner.

När jag på åttiotalet läste grekiska på Uppsala universitet, minns jag hur läraren vid det första lektionstillfället frågade om det fanns någon Biblicum-student i gruppen, och när ingen sade att så var fallet, så uttryckte han en viss lättnad, och sade att det ju inte finns något så tokigt som att tro blint på något, att ha en auktoritet som man följer okritiskt. (Biblicum är ett bibelinstitut där Bibelns sanning och ofelbarhet försvaras.)

Ja, vad ska man säga om detta påstående? Det är klart att det ligger mycket i detta. Med jämna mellanrum hör vi förskräckliga berättelser om hur människor kommit med i osunda rörelser med starka ledare som lyckas dupera många. Vi har till exempel ganska nyligen haft den vedervärdiga historien i Knutby. Genom psykologiska mekanismer och raffinerade metoder blir de som dras med i sådana här rörelser kontrollerade och manipulerade.

Problemet med dessa sekter, menar dock jag, är inte att människorna som är med tror på något, att de tror att det finns något som står över dem som de ska följa. Problemet är att de blir utnyttjade och vilseledda och att de tror på något felaktigt. Men missbruket upphäver inte det rätta bruket, som man brukar säga. Att fanatikerna använder Bibeln på ett osunt sätt, ska inte hindra oss att använda den rätt. Motmedlet mot fanatism och obalans är inte lägga sig i det andra diket och inte tro något eller inte göra något.

Här tänker jag på det Livets-Ord-möte jag var på, också det på åttiotalet, som jag tycker är rätt belysande för hur det inte ska gå till. Det var ett stort möte med många hundra deltagare, jag har för mig att det var i en stor idrottshall, med stolar också på golvet. Ulf Ekman var en av talarna, och han sade: Ta nu upp era biblar allihopa! Och så håller ni upp dem högt i luften, och så säger ni alla med hög röst: ”Ja, jag tror på Bibeln”. Och så tog mötesdeltagarna upp sina biblar, och ropade så det skallade i lokalen: Ja, jag tror på Bibeln! Ja, jag tror på Bibeln!

Och visst är det utmärkt att tro på Bibeln, att tro på Gud, det ska vi göra. Helhjärtat! Men vi ska inte tro på människor, och förkunnarna ska inte använda psykologiska knep för att elda massorna. Kristna ska vara lugna och sakliga, noggranna med att ta reda på vad som är sant och att ta reda på vad det verkligen står i Bibeln, så att församlingen inte består av en skara människor som följer en stark, färgsprakande ledare. Ja, även om prästen inte skulle vara så entusiasmerande, eller kanske han till och med någon tycker att han är tråkig, så ska vi ändå gå lika ofta i kyrkan på söndagarna och stödja kyrkan med våra böner, vår kraft och våra pengar. Det som det kommer an på, är att prästen predikar Guds Ord och lever i enlighet med det.

Varför beskylls då bibeltroende lutheraner för att vara sekter? Svensson ser helt enkelt inte skillnaden. Det finns sekter med olika tokigheter som åberopar Bibeln som absolut auktoritet, men kritiken kommer inte stanna där. Hur balanserade och sakliga vi än är, hur mycket vi än är öppna och respektfulla, utan tvång eller hårt grupptryck, kommer vi få sektstämpeln på oss, och det helt enkelt därför att vi tror att vi måste följa Gud. Ty den moderna religionen går ut på att varje människa ska bestämma själv och att det inte finns någon objektiv, absolut sanning som man ska rätta sig efter. Fast så modern är denna religion inte, redan i begynnelsen sade djävulen till Eva: Skulle väl Gud ha sagt? Själva grundproblemet är människans uppror mot Gud. Och det har vi alla inom oss.