I själva fadersuppdraget, fadersbegreppet ligger att vara styresman och den som bestämmer. När Josef i Egypten avslöjat för sina bröder att det var han som sålt säd till dem sade han: Det är alltså inte ni som sänt mig hit utan Gud. Han har gjort mig till en fader åt farao och till herre över hela hans hus och till härskare över hela Egyptens land. (1 Mos. 45:8) Här ser vi de tre parallella leden: fader (över Farao), herre (över hela hans hus) och härskare (över hela Egyptens land), på samma sätt som Jesus jämställde fader och Gud. (Joh. 20:17)

Sankt Paulus skriver till efesierna: Därför böjer jag mina knän för Fadern, han från vilken allt vad Fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. (Ef. 3:14f.)  Så återspeglar det jordiska faderskapet Guds väsen. Men inte bara fadersrollen, utan hela ordningen med familj och släkt. I grundtexten till den senaste versen är det två olika ord där den svenska texten har Fader,  det står Därför böjer jag mina knän för Fadern (πατήρ [patér]), han från vilken allt vad Fader (πατριά [patriá]) heter i himlen och på jorden har sitt namn. Πατριά betyder faderskap, familj, släkt, men som ni ser hör de två orden nära ihop. Den svenska översättningen är inte fel, för ”fader” ryms inom det senare ordet, som dock är litet bredare. Man skulle kunna översätta  Därför böjer jag mina knän för Fadern, han från vilken allt vad faderskap heter i himlen och på jorden har sitt namn.

Män behöver ta sina uppgifter och sitt ansvar på allvar. En sida av feminismens genomslag är att männen har glidit undan från sitt ansvar och sina uppgifter, tacksamma över att någon annan tar tag i utmaningarna. Till exempel råder prästbrist i många samfund. I Svenska kyrkan kunde det kanske förklaras med att feminismen råder, så att det där enligt deras tro inte är männen specifikt som har uppgiften att bli präst, men situationen är liknande i romersk-katolska kyrkan, de har också prästbrist. Denna analys är kanske för enkel, här finns säkert många delförklaringar, men hur som helst kommer vi inte runt det faktum att männen i dessa kyrkor inte tar sitt ansvar.

Ett annat område som kan belysa detta är föreningslivet, där det ofta kan vara svårt att hitta ordförande. Ingen vill ha det ansvaret och inte heller arbetet. Men här sviker männen. De borde vara beredda att ta ansvar och att ta arbetet. Naturligtvis är detta en generell utsaga, jag talar nu inte om någon viss man eller någon viss förening. En bedömning måste ju göras av lämpligheten i det enskilda fallet, jag säger inte att alla män är lämpliga som ordförande i alla föreningar, jag säger inte heller att kvinnor inte kan vara ordförande i en förening. Jag talar inte om någon enskild person eller enskild situation, men på övergripande nivå syns problemet.

• Manligt och kvinnligt