Månad: december 2016

Om kyrkan I

Vad är kyrkan? Varje söndag bekänner vi: Jag tror ock på … en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund  (apostoliska trosbekännelsen ) eller Jag tror på …  en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka (nicenska trosbekännelsen ). Men vad är det för kyrka? žVad är det vi tror på?

Det svenska ordet ”kyrka” kommer av det grekiska adjektivet kyriaké (κυριακή) vars rot vi känner igen i Kyrie eleison (Herre förbarma dig). Det betyder ungefär Det som hör Herren till eller helt enkelt Herrens, och det ordet finns två gånger i Nya Testamentet, men ingendera gången syftar det på kyrkan. I 1 Kor. 11:20 betyder det Herrens måltid (nattvarden) och i Upp. 1:10 betyder det Herrens dag (söndag).

I svenskan kan ordet kyrka betyda minst tre saker:

A/ En kyrkobyggnad         På medeltiden fanns det mer än hundra kyrkor på Gotland.
B/ En organisation            Kyrkan måste ta sitt ansvar för prästutbildningen.
C/ De kristna, Guds folk  Gud är närvarande hos sin kyrka genom alla tider.

I ingen av dessa betydelser finns alltså ordstammen kyrka (kyriaké) i Bibeln. Men vad är det då vi bekänner i trosbekännelsen? Ordet kyriaké finns inte där heller. I både trosbekännelsen och Bibeln används nämligen ordet ekklesía (ἐκκλησία). Detta ord kan översättas antingen med kyrka eller församling. Jämför vi med betydelserna för kyrka här ovan, så kan det inte betyda kyrkobyggnad, men betydelserna B och C passar bra.  Ordet förekommer mer än hundra gånger i NT.

Är då kyrkan (ekklesía) en organisation eller Guds folk? Först ska det sägas, att ekklesía inte betyder antingen eller, det betyder både och. Det är menat att det ska vara två sidor av samma sak. Det föreligger ingen motsättning mellan dessa två betydelser, för Gud vill att hans folk ska komma samman  och organisera sig. Guds folk, församlingen/kyrkan, de kristna, ska inte bestå av en massa ”självständiga öar” (människor), utan de ska verka tillsammans. De ska fira gudstjänst tillsammans, och de ska utesluta den som framhärdar i synd (Hebr. 10:25, Matt. 18:17).

Men vilken är den primära betydelsen? Är det Guds folk (en osynlig gemenskap) eller en yttre organisation (en synlig storhet)? Man måste ta ställning här, och det är viktigt. Det får avgörande följder för hur kristna ska förhålla sig till de olika kyrkosamfunden. Det passar bra att ta den första förekomsten av ekklesía i NT och se vad den betyder: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling (ekklesía), och helvetets portar skall inte få makt över den. (Matt. 16:16)

Vad är det för kyrka som Jesus bygger? Är klippan han bygger på människan Petrus eller den bekännelse han just hade avlagt (Du är Messias, den levande Gudens Son)? Är ekklesía i grund och botten en organisation eller är det Gudsfolket? Låt oss se vilka alternativ vi har:

1/ Församlingen/kyrkan är primärt en organisation. 
Så var det i GT. Kyrkan/församlingen/gudsfolket var Israels folk helt enkelt. Tillhörigheten till Guds folk avgjordes med yttre kriterier. Om någon utanförstående kom på att Israels Gud är den sanne guden, så anslöt han sig till Israels folk. (Judarna hade inget uppdrag att missionera bland de andra folken – hedningarna – men det hände att några blev omvända ändå, och de blev upptagna i Israel. Till exempel Rut, i Ruts bok.)

2/ Församlingen/kyrkan är primärt en andlig gemenskap av Guds folk. De är förenade genom den andliga gemenskapen i Gud, med alla de heliga i alla tider. Endast Gud vet vilka som hör till kyrkan. (2 Tim. 2:19)

Innan vi går vidare och ser vilken av dessa två som är riktig, vill jag anföra ännu ett viktigt ställe om ekklesía. Sankt Paulus skriver till Timoteus: Men om jag dröjer vill jag att du ska veta hur man bör bete sig i Guds hus, som är den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval. (1 Tim. 3:15) Här kallas kyrkan/församlingen alltså ”sanningens pelare och grundval”.

Om 1/ är riktig, då är det varje kristens plikt att ta reda på vilken som är den särskilda organisation som Kristus instiftat och hålla sig till den. Det finns då bara en enda kyrkoorganisation som är instiftad av Kristus, och där ska man vara medlem. Att lämna denna organisation är att såga av den gren man sitter på, att skära av sig själv från Gud och hans kyrka.

Här finns det bara två alternativ: Antingen är det den Romersk-katolska kyrkan eller den östlig-ortodoxa gemenskapen (grekisk-ortodoxa etc.) som är den av Kristus instiftade kyrkan, för den måste ju ha funnits från början, ”ekklesía” förekommer 23 gånger i Apostlagärningarna. (Vilken av dessa två det är som en kristen i så fall skulle höra till kan vi just nu lämna  därhän.) Om 1/ är riktig, så är antingen påven (Romersk katolska kyrkan) eller den församlade kyrkan och koncilierna (grekisk-ortodoxa kyrkorna) sanningens pelare och grundval.

Om 2/ är riktig, är kyrkan i grund och botten de troendes andliga gemenskap. De är delar av kyrkan, inte genom att tillhöra en organisation, utan genom att höra Honom till, genom att vara Guds barn och lyssna till Guds Ord. De är grenar i hans vinträd. Det är detta som orden i apostoliska trosbekännelsen ”de heligas samfund” betyder , på latin communio sanctorum. Ordet ”samfund” är litet svårförståeligt. På svenska idag avser det en organisation (ett kyrkosamfund), men egentligen betyder det, precis som communio helt enkelt ”gemenskap”. Kyrkan är alltså ”de heligas gemenskap”.

I NT finns som sagt ordet ekklesía mer än hundra gånger. Många gånger avser det en yttre storhet (organisationen, den yttre gemenskapen), för det betyder ordet också. Men låt oss se vad sankt Paulus skriver till korintierna i sitt första brev till dem. Han börjar med att ange avsändare och mottagare: Från Paulus, genom Guds vilja kallad till Kristi Jesu apostel, och vår broder Sostenes till Guds församling i Korint, de som helgats i Kristus Jesus, de kallade och heliga, tillsammans med alla dem som på varje plats där de eller vi bor, åkallar vår Herre Jesu Kristi namn. (1 Kor. 1:1f.) Mottagarna är Guds församling i Korint, och Paulus förklarar detta uttryck. I första hand betyder det de som helgats i Kristus Jesus, de kallade och heliga. Detta är grundbetydelsen, den andliga gemenskapen av sant kristna. Detta får följder, de har en yttre, organisatorisk enhet. Men denna andra aspekt följer av den första, inte tvärtom.

Jag påstår därför att 2/ är kyrkans väsen. Ekklesía, kyrkan, är primärt inte en organisation, utan kyrkan (som helvetets portar inte ska besegra och som är sanningens pelare och grundval) är alla de människor som är förenade i Kristus. Som Luther skriver i Schmalkaldiska artiklarna: Ty ett barn på sju år vet numera, Gud vare lov, vad kyrkan är: hon är nämligen de heliga troende och ”fåren, som hör sin herdes röst”.  (SKB, s 335)

Summering: Den kyrka trosbekännelsen talar om är inget kyrkosamfund. Att kyrkan är apostolisk, som den nicenska trosbekännelsen framhåller, består inte i att organisationen har sin organisatoriska rötter hos apostlarna, utan består i att Guds folk, de kristna, genom alla tider lever av apostlarnas lära, för kyrkan är sanningens pelare och grundval.

Det finns alltså inte någon särskild en gång för alla fixerad organisation, instiftad för tvåtusen år sedan, som en kristen ska hålla sig till. Det betyder inte att det är oreglerat och ett fritt val vilken kyrka/församling en kristen ska tillhöra. Men det får jag återkomma till.

Fjärde söndagen i advent

Jesus sade till judarna: Om jag själv vittnar om mig, är mitt vittnesbörd inte giltigt. – – – Ni fors­kar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig. Dessa ord från söndagens predikotext säger något viktigt om kristendomen: Den är inte ett enmansverk. Så många religioner är enmansverk! När vi ska hitta vägen fram i den andliga djungeln och hitta svaret på frågan: Var finns Gud?, då föreslår jag att man frågar sig vem som är trovärdig. Historien är full av enskilda personer som har grundat nya religioner: Ron L Hubbard grundade Scientologin, Joseph Smith grundade Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga, Charles Taze Russell grundade Jehovas vittnen, Emanuel Swedenborg gav upphov till Nya Kyrkan, Bahá’u’lláh grundade Bahá’í, Muhammed grundade islam etc. etc.

Tanken att Gud, universums upphov och Herre, skulle uppenbara sanningen genom en enda person är inte trovärdig. I alla domstolar jorden runt styrks en parts ställning av att ha flera vittnen. Om Gud skulle uppenbara sig för mänskligheten, borde han väl uppenbara sig på ett trovärdigt sätt? Detta har de flesta enmans-aktörer förstått. Därför försöker de passa in sin egen lära i ett större sammanhang. Smith, Russell och Swedenborg försökte visa att de stod för den riktiga kristendomen och att de andra missförstått den. Problemet är dock att de inte kan visa att någon enda före dem lärt som de. De har uppenbarligen fört fram något nytt. Likadant är det med Muhammed, han beskriver sig själv som en i raden och åberopar sig på både Nya och Gamla Testamentet, men hans lära går bara inte alls ihop med något av dessa. Han har uppenbarligen fört fram något nytt och annat, som inte går ihop med Bibeln.

Alla enmansaktörer, de vittnar om sig själva. Dagens text visar på ett annat förhållningssätt: Jesus Kristus är Messias, han är förutsagd i hela Gamla Testamentet. Hans auktoritet bestyrks av andras vittnesmål. Detta är en sund princip. Hans lära förtjänar därför att granskas noga. Och den tål det! Den är inte bara trovärdig, utan den är sann, ja den är sanningen.

Vi ser det här fenomenet också i västerlandets kyrkohistoria: Teologer som hela tiden hittar på nytt utan förankring i historien. Inom kultur, teknik och vetenskap är det annorlunda, där må man gärna vara banbrytande och nydanande, men inom teologin är det åt skogen!

Nu när vi firar 500-årsjubileet av reformationen, har vi alltså all anledning att fundera över vad ”reformation” innebär. Var Martin Luther en ”enmans-aktör” som kom med nya tankar? Förvisso var han en enskild person som hade stor påverkan och som startade reformationen, men han var mycket mån om att hela tiden visa, att han inte förde fram något nytt. Luther stod för en sann re-formation där han gick tillbaka till Bibeln och den gamla kyrkans tro och rensade bort de romersk-katolska förvanskningarna av läran. Vi ser detta sedan vidare bland reformatorerna, när man till exempel till reformationens huvudverk, Konkordieboken, gjorde ett särskilt tillägg med förteckning över vad fornkyrkans lärare lärt i en särskilt omstridd punkt. De skriver:

Förteckning över vittnesbörd
 
i den heliga Skrift och hos kyrkans gamla renläriga fäder, huru dessa lärt om vår Herre Jesu Kristi person, vilken insatts på den allsmäktige Gudens högra sida, och om det gudomliga majestät, som tillkommer hans mänskliga natur.

Till den kristne läsaren

Några hava utan grund föregivit, att Konkordieboken särskilt i artikeln om Kristi person avvikit från kyrkans gamla renläriga fäders tale- och uttryckssätt, men infört nya, främmande och självgjorda, som man förut icke brukat eller hört. Då det nu vore alltför långrandigt att med boken själv införliva de vittnesbörd, som man med stor flit hämtat från kyrkans gamla fäder och lärare och vilka, samlade i en förteckning, överlämnats till några kurfurstar och furstar, så hava dessa – den kristne läsaren till sann och grundlig kännedom – bifogats i slutet av boken och där meddelats i tillräckligt antal och under skilda rubriker. Därav kan läsaren genast se och finna, att i bemälda bok ingenting nytt vare sig i sak eller form, d.v.s. vare sig i läran själv eller i uttryckssättet, framställts, utan att däri läres och talas om denna hemlighet alldeles så, som skett först och främst i den heliga Skrift och sedan även i den gamla renläriga kyrkan. (SKB s. 679)

Nytt kyrkoår

Så har ett nytt kyrkoår börjat. I söndags hörde vi i predikotexten hur Jesus förkunnade sitt program:

Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren. (Luk. 4:18f.)

Sedan Jesus lämnat jorden är detta ett uppdrag till kyrkan. Förkunnelsen ska fortsätta också i år, den ska ropas ut, står det. Detta är så mycket mer nödvändigt som kristendomen har förlorat så mycket mark i vårt land. I någon mening kan man kalla Sverige ett kristet land, men inte i den meningen att svenskarna i allmänhet är kristna. Några enstaka procent går i kyrkan minst en gång i månaden, och dessutom är den förkunnelse som kyrkobesökarna i vårt land möts av många gånger inte ens kristendom.

Varför har det blivit så här? Här finns flera orsaker, men man kan i alla fall konstatera att kristendomen har försvunnit i samma takt som prästerna slutat tro att Bibeln är Guds Ord och absolut sann. Och där man inte längre tror på någon Sanning, där minskar ivern att sprida det glada budskapet. Det blir inte så angeläget, när man inte längre tror att Gud har talat i Bibeln.

Och hur är det med oss som är konfessionella lutheraner, som håller fast vid Skriften allena? Är vi bekymrade över den andliga situationen i vårt land? Funderar vi över vad vi kan göra för att sprida Guds Ord? Och vad gör vi?

En del ser med oro på att det kommer muslimer till Sverige. De känner sig hotade. Och visst kommer kulturen i Sverige förändras i någon mån av det faktum att många människor invandrar. Kulturen i ett land förändras ständigt av det som sker. Den har förändrats mycket under de senaste hundra åren på grund av bland annat avkristningen, den materiella tillväxten, populärmusiken, massmedia, kärnfamiljens nedmontering, de dramatiskt förbättrade möjligheterna att resa världen kring och datorerna. (Låt mig för säkerhets skull framhålla att jag här inte gör någon värdering av dessa fenomen.) Dessa faktorer har tillsammans påverkat mycket mer än invandring.

Men låt oss lägga frågan om kulturen åt sidan. Kristendom är inte kultur, utan syndernas förlåtelse och liv med Gud! De muslimer som kommer hit har i allmänhet en bättre tro än genomsnittssvensken, de tror i alla fall att Gud skapat världen och att vi människor är skyldiga att följa Guds vilja. Låt oss inte se dessa människor som fiender, utan  som människobröder som Kristus dött för. Genom att muslimer kommit till Sverige har vi fått en stor möjlighet att nå dem med det kristna budskapet. Ett sätt att rusta sig för detta kan vara att läsa boken Jag sökte Allah och fann Jesus. Den rekommenderas! Där finns givetvis detaljer som kan ifrågasättas, men på det stora hela är det en mycket intressant bok.