Jesus sade till judarna: Om jag själv vittnar om mig, är mitt vittnesbörd inte giltigt. – – – Ni fors­kar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig. Dessa ord från söndagens predikotext säger något viktigt om kristendomen: Den är inte ett enmansverk. Så många religioner är enmansverk! När vi ska hitta vägen fram i den andliga djungeln och hitta svaret på frågan: Var finns Gud?, då föreslår jag att man frågar sig vem som är trovärdig. Historien är full av enskilda personer som har grundat nya religioner: Ron L Hubbard grundade Scientologin, Joseph Smith grundade Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga, Charles Taze Russell grundade Jehovas vittnen, Emanuel Swedenborg gav upphov till Nya Kyrkan, Bahá’u’lláh grundade Bahá’í, Muhammed grundade islam etc. etc.

Tanken att Gud, universums upphov och Herre, skulle uppenbara sanningen genom en enda person är inte trovärdig. I alla domstolar jorden runt styrks en parts ställning av att ha flera vittnen. Om Gud skulle uppenbara sig för mänskligheten, borde han väl uppenbara sig på ett trovärdigt sätt? Detta har de flesta enmans-aktörer förstått. Därför försöker de passa in sin egen lära i ett större sammanhang. Smith, Russell och Swedenborg försökte visa att de stod för den riktiga kristendomen och att de andra missförstått den. Problemet är dock att de inte kan visa att någon enda före dem lärt som de. De har uppenbarligen fört fram något nytt. Likadant är det med Muhammed, han beskriver sig själv som en i raden och åberopar sig på både Nya och Gamla Testamentet, men hans lära går bara inte alls ihop med något av dessa. Han har uppenbarligen fört fram något nytt och annat, som inte går ihop med Bibeln.

Alla enmansaktörer, de vittnar om sig själva. Dagens text visar på ett annat förhållningssätt: Jesus Kristus är Messias, han är förutsagd i hela Gamla Testamentet. Hans auktoritet bestyrks av andras vittnesmål. Detta är en sund princip. Hans lära förtjänar därför att granskas noga. Och den tål det! Den är inte bara trovärdig, utan den är sann, ja den är sanningen.

Vi ser det här fenomenet också i västerlandets kyrkohistoria: Teologer som hela tiden hittar på nytt utan förankring i historien. Inom kultur, teknik och vetenskap är det annorlunda, där må man gärna vara banbrytande och nydanande, men inom teologin är det åt skogen!

Nu när vi firar 500-årsjubileet av reformationen, har vi alltså all anledning att fundera över vad ”reformation” innebär. Var Martin Luther en ”enmans-aktör” som kom med nya tankar? Förvisso var han en enskild person som hade stor påverkan och som startade reformationen, men han var mycket mån om att hela tiden visa, att han inte förde fram något nytt. Luther stod för en sann re-formation där han gick tillbaka till Bibeln och den gamla kyrkans tro och rensade bort de romersk-katolska förvanskningarna av läran. Vi ser detta sedan vidare bland reformatorerna, när man till exempel till reformationens huvudverk, Konkordieboken, gjorde ett särskilt tillägg med förteckning över vad fornkyrkans lärare lärt i en särskilt omstridd punkt. De skriver:

Till den kristne läsaren

Några hava utan grund föregivit, att Konkordieboken särskilt i artikeln om Kristi person avvikit från kyrkans gamla renläriga fäders tale- och uttryckssätt, men infört nya, främmande och självgjorda, som man förut icke brukat eller hört. Då det nu vore alltför långrandigt att med boken själv införliva de vittnesbörd, som man med stor flit hämtat från kyrkans gamla fäder och lärare och vilka, samlade i en förteckning, överlämnats till några kurfurstar och furstar, så hava dessa – den kristne läsaren till sann och grundlig kännedom – bifogats i slutet av boken och där meddelats i tillräckligt antal och under skilda rubriker. Därav kan läsaren genast se och finna, att i bemälda bok ingenting nytt vare sig i sak eller form, d.v.s. vare sig i läran själv eller i uttryckssättet, framställts, utan att däri läres och talas om denna hemlighet alldeles så, som skett först och främst i den heliga Skrift och sedan även i den gamla renläriga kyrkan. (SKB s. 679)

• Okategoriserade