Månad: oktober 2017

Reformationsjubileum 2017

Anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom. (Rom. 12:2)

Varje tid har sina särskilda idéer som man allmänt håller fast vid och omhuldar utan att ifrågasätta. Att tro på dem går så att säga av bara farten, man kommer helt enkelt inte på tanken att fråga varför det ska vara på det ena eller andra sättet. Man helt enkelt förutsätter att det ska vara så.

Den allmänna kulturen, de allmänna idéerna i samhället, utövar stort tryck på de kristna. Om vi ser oss om i samtiden, ser vi många exempel på kyrkor som anpassat sig efter den rådande tidsandan. Men vi ska inte tro att vi är förskonade från denna påverkan bara för att vi är konfessionella. Utan att vi riktigt märker det kan vi delvis formas av icke-kristna tankesystem och värderingar. Det var för att möta detta som reformatorerna sade: Ecclesia semper reformanda est, kyrkan måste alltid reformeras. Att reformeras är dock inte synonymt med att förändras, så som de liberala kyrkorna vill tro. Att re-formeras betyder att åter-formas till det ursprungliga (latinets ”re-” betyder ”åter-”, som till exempel i ”tur och retur”). Därför är den kristna kyrkan ständigt sysselsatt med att studera Bibeln, för att bevara den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.

Två läsförslag:

1/ Vi tror och lär, en grundlig framställning av den kristna tron, med bibelhänvisningar och citat från bekännelseskrifterna. (Nyligen har också en reviderad engelsk version publicerats.)

2/ Bland annat om hur kyrkor påverkas av den allmänna kulturen har Francis Schaeffer skrivit en mycket bra bok: Den Gud som finns till. Tyvärr finns den när detta skrivs inte tillgänglig på svenska, inte ens antikvariskt (på nätet). Den finns dock på engelska på Amazon: The God Who Is There. (För tydlighets skull vill jag framhålla att jag inte menar att boken rent teologiskt är bra. Författaren är reformert och förstår inte ens indelningen lag-evangelium. Men kulturanalysen är mycket belysande och apologetiken – försvaret för den kristna tron på förnuftets område – utmärkt.)

Om samboende

Så har vi kommit fram till de avvikelser från det bibliska äktenskapet som vår egen, icke-kristna tid har. Det vi har bevittnat under de sista tvåhundra åren, är hur äktenskapet har nedmonterats bit för bit. Man har ryckt isär det som är menat att hänga ihop: Äktenskap – sexualitet – fortplantning. I vår tid har man inte bara skurit loss sexualiteten från äktenskapet, utan man har separerat fortplantningen från äktenskapet så att man förhindrar barn att bli till, men inte bara det, utan man har till och med separerat fortplantningen från sexualiteten, så att man så att säga tillverkar barn utan att en man och en kvinna har legat med varandra.

Äktenskapet är menat att vara en grundbult i samhället, äktenskapet har stor praktisk nytta för de inblandade och för samhället, ja, för hela den mänskliga existensen. I stället har det omdefinierats i enlighet med tanken att allt man gör, gör man för att bli lycklig. Vår moderna tid säger: Ett gott liv är att må bra och förverkliga sig själv. Men Bibeln säger att ett gott liv är att leva i enlighet med Guds bud. Där då existentialismen går segrande fram, där ska varje människa finna sin egen lycka och sätta sina egna mål.

Det är naturligtvis riktigt att ta ansvar för sitt eget liv, som existentialismen pläderar för. Det är klart att vi ska sträva efter att må bra. Felet är att det kommer överst på prioriteringslistan, att man tappar bort att följa Guds bud. Att följa Guds bud ska alltid vara det viktigaste, det sätter ramarna för oss människor.

Om samboende

Det började med samboende utan att vara gift. Startskottet för den här debatten i Sverige är boken Det går an av författaren och prästen Carl Jonas Love Almquist, och den kom ut 1839, två år efter Almquists prästvigning. Där pläderar Almquist för en kärlek, obunden av äktenskapets tvångsboja.

Att Det går an kunde skrivas av en präst, säger något om den tid som rådde, även om Almquist fick mycket kritik av många olika opponenter. Industrialiseringen hade redan börjat slå sönder det gamla samhället. I Stockholm föddes vid den här tiden nästan hälften av barnen av ogifta mödrar. Oavsett om dessa mödrar var samboende eller ensamstående, vill jag framhålla att jag anser att fäderna till dessa barn var de som i första hand hade ansvaret för situationen. Männen tog inte sitt ansvar.

Men vad är det för fel på att vara sambo? Det strider mot Guds Ord, vi ska inte glömma det, det är förstås avgörande för oss, men det är ändå nyttigt att fundera över det hela ur ett allmänt perspektiv. Finns det några förnuftsargument mot samboende, för äktenskapet? Javisst!

Äktenskapet är bra för makarna

Genom att man gift sig, så har man vanligtvis högtidligt lovat att älska varandra i nöd och lust. Är man sambor har man inte gjort det. Det betyder att man lättare ger upp om det kommer motgångar och problem. Äktenskapet ger en bättre bas att stå på, en bättre grund att bygga ett gemensamt projekt på. Äktenskapet gör förhållandet starkare.

Äktenskapet tydliggör relationen

Innan man gift sig är man två oberoende personer, men när man gift sig hänger man tydligt och klart ihop. Samboskapet luckrar upp gränserna och skapar otydlighet och osäkerhet. Är man sambo när man sovit över en natt? En vecka? En månad? Man kan liksom glida in i det.

Äktenskapet är bra för barnen

Barn är en så stor uppgift att det är en stor fördel att vara två, och äktenskapet stärker sammanhållningen mellan makarna. Barn mår bäst av att växa upp med både en mamma och en pappa. Vi förstår ju alla hur svårt det är att vara ensamstående och ha barn i sin vård.

Äktenskapet är bra för samhället

Det ger stabilitet och hjälper människor att ta ansvar för varandra. Det uppmuntrar makarna att vara osjälviska.

Men kan man inte hålla ihop ändå, utan att gifta sig? Jo, det finns uppenbarligen många som gör det. Men i så fall kunde de väl lika gärna gifta sig, om de vill hålla ihop? Det skulle ju hjälpa dem att hålla ihop.

Varför sambo?

Samboende motiveras ofta med att man måste lära känna varandra först. Och det är ju en riktig tanke. Återigen ser vi hur man tar ett riktigt argument, men ger det fel betydelse, man sätter det i fel sammanhang. Man har fel prioriteringsordning. För visst ska man lära känna varandra ordentligt. Det är framför allt äktenskapet som hjälper till här! Genom att äktenskapet är en allvarlig sak, framtvingar det att man tänker efter omsorgsfullt! Samboende kan man glida in i utan att tänka sig för.

Men om man ska lära känna varandra måste man väl ligga med varandra först? Man måste se om man passar ihop. De som pläderar för samboende framför ibland det argumentet. Men hur det sexuella samlivet fungerar är en dålig indikator om man vill få reda på vem man ska dela livet med. Det kan ta flera år innan det fungerar bra. Eller tvärtom, tänk om det fungerar bra direkt, då kanske man flyttar ihop med någon som man egentligen för övrigt inte passar så bra ihop med.

Så ser vi att de argument som framförs för samboende inte håller vid en närmare granskning. Orsakerna till att man väljer samboskap finns någon annanstans…

Kan en kristen gifta sig med en utomstående?

Bör en kristen gifta sig med en som inte är med i kyrkan? Nej.

Kan en kristen gifta sig med en som inte är med i kyrkan (utan bryta mot Guds bud)? Ja.

Det finns reformerta grupper som menar att en kristen inte får gifta sig med en som inte är kristen, att det är synd. Även hos lutherska grupper förekommer av och till denna ståndpunkt, vi kallar det då pietism.

Vanligtvis menar man att man kan stå kvar i ett äktenskap där den andra parten inte tror, i enlighet med Paulus direkta undervisning (1 Kor. 7), men att det är synd att ingå äktenskap med otroende. Som stöd för sin hållning hänvisar man till 2 Kor. 6:14: Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror. Men detta argument passar inte här, det är för starkt, det skulle bevisa för mycket. Om detta bibelord betyder att man inte får gifta sig med en utomstående, så betyder det också att man inte kan stå kvar i ett befintligt äktenskap med en otroende. För versen talar inte om att gifta sig, som något skilt från att vara gift. Det står till och med rakt ut i samma stycke några verser senare: Därför säger Herren: Gå ut från dem och skilj er från dem. Stället handlar alltså inte om äktenskapet – för då kommer man i konflikt med Paulus – utan om kyrkogemenskap som man inte ska ha med de otroende.

Ligger det då ingenting i deras argument? Jovisst, på ett allmänt plan är det mycket bra tänkt, med ett gott syfte. Kristna bör gifta sig med kristna. Även vår kyrka rekommenderar starkt att medlemmar gifter sig med en som är med i kyrkan. Det är mycket värdefullt att ha det så. Eventuella barn får då växa upp i ett kristet hem. Att vara gift är ju inte samma sak som att vara kär. Det är ett livsprojekt! Man bör inte gifta sig med någon bara för att man är kär i honom eller henne, utan det hem man grundar när man gifter sig bör bygga på gemensamma värderingar, som man vill föra vidare till barnen. Det minskar slitningar och konflikter. Sådana kommer ju ändå, men har man en stadig bas går det lättare att reda ut de problem man alltid möter. Har man gemensam tro delar man många grundläggande värderingar.

Nu vet vi ju alla att det här inte är helt lätt i vår kyrka, för vi är inte så många. Hur ska man kunna finna någon att gifta sig med inom vår egen skara? Hur ska man göra? Först av allt ska man vända sig till Gud och be om en god make eller maka. Därefter föreslår jag att man tar sig en riktig funderare på om det kanske kunde finnas någon i vår gemenskap. Vänd på alla stenar, som man brukar säga. Men det kanske inte finns någon lämplig. Då ska man inte tveka att försöka få med sig utomstående. Om man fattat tycke för någon som inte tillhör vår kyrka, eller inte alls tror, så var frimodig! Efter ett tag, jag tror inte man ska dröja länge, finns det möjligheter att samtala om den kristna tron. Tror den andre på Gud? Om inte, så varför inte? Ta de tillfällen som finns till samtal om kristen tro och lutherdom och liksom utmana den andres föreställningar. Och stick inte under stol med hur mycket du tycker om den andra. Om jag i allmänhet anser att man bör vara allsidig och välavvägd, tänker jag att man i ett sådant här ärende gärna kan vara litet framfusig! (Samtidigt som det gäller att vara lyhörd för hur den andre tänker.)

Men det är inte säkert att man hittar någon att gifta sig med som vill gå med i vår kyrka. Det här är ju exempel på fråga där det liksom inte finns Rätt och Fel, utan man får göra så bra det går i den situation som är, helt enkelt.

Om det skulle bli så att man vill gifta sig med en som inte tillhör vår kyrka, så behöver man likväl i förväg fundera på hur man ska ha det med kyrkan och familjen. För om kyrkan avråder starkt från att gifta sig med en utomstående, så avråder vi absolut från att gifta sig med en motståndare till vår kristna tro. Jag tänker att det är bra att göra en skriftlig överenskommelse om vad som gäller. Genom att ha den ordningen, genom att göra så, glömmer man inte bort att ta upp dessa frågor ordentligt. Så här kan den se ut, det är ett exempel från S:t Pauli församling:

ÖVERENSKOMMELSE INFÖR INGÅENDE AV ÄKTENSKAP

Undertecknade, som ämnar ingå äktenskap, är av olika tro. Ena parten (ange vem) tillhör en luthersk bekännelsekyrka. För att i möjligaste mån undvika framtida slitningar och problem, görs härmed följande överenskommelse om hur familjelivet ska fungera avseende andliga frågor:

1/ Parterna respekterar den andres rätt att själv förfoga över sin tro.

2/ Parten som inte är konfessionell lutheran, medger att eventuella barn fostras lutherskt, vilket bland annat innebär att

barnen döps i enlighet med den lutherska kyrkans ordning, vilket också innefattar att dopet ombesörjs snarast möjligt,
barnen av pappa/mamma fostras i den lutherska tron, vilket bland annat innebär aftonbön och söndaglig gudstjänst enligt vad pappa/mamma finner möjligt,
barnen konfirmeras vid den ålder som kyrkan anger
barnen får åka på kyrkans läger

3/ Denna överenskommelse är inte fullkomlig eller uttömmande och kan inte garantera att problem inte uppstår. Den kan inte fungera utan ömsesidig god vilja och insats. Det är parternas vilja att försöka lösa kommande svårigheter i konstruktiv anda.

Om jurisdiktion i äktenskapsfrågor

Vi använder kanske inte ordet ”jurisdiktion” så ofta. Det betyder ”befogenhet att utöva rättskipning och att döma”. Är äktenskap en kyrklig fråga, eller ska den enbart hanteras av de civila myndigheterna, staten? För som vi sagt, hör äktenskapet till skapelsen. Det finns i alla samhällen, och även om äktenskap förrättas borgerligt eller inom någon annan religion är det ett giltigt äktenskap, makarna blir även då sammanfogade av Gud. Gud verkar i skapelsen. Han gör så att säden växer på åkern också, även om bonden är buddist.
Man brukar säga att det inte finns någon specifik kristen moral. Och det är sant. Du ska hedra din far och din mor, du ska inte dräpa, du ska inte begå äktenskapsbrott, det gäller lika för kristna och icke-kristna. Men, just i frågan om äktenskap har vi ett litet undantag. Vi har redan berört det. I samhället får vi tolerera skilsmässa och omgifte även av skäl som inte Bibeln medger. Även kristna makthavare kan utan att synda stifta sådana lagar, för människornas ”hjärtans hårdhets skull”. Men i församlingen har vi alltså högre krav. Guds Ord är vår norm. Därför är det så, att den civilrättsliga saken, det juridiska ingåendet av äktenskap och den eventuella skilsmässan hanteras enligt statens regler, så klart, men det räcker inte. Kyrkan kan inte lämna över allt på staten just när det gäller äktenskap, utan kyrkan behåller sin jurisdiktion. Äktenskapsfrågor är kyrkliga ärenden, de ska bedömas utifrån Guds Ord. Alla som vill gifta sig eller skilja sig och funderar på det, ska därför tala med prästen först, innan man gör något eller bestämmer något.

Om korstecken

Hur ska vi se på korstecken? Med korstecken menar jag här att man rör handen så att man tecknar ett kors, antingen på sig själv eller att prästen gör det över någon annan, som när någon döps eller vid den avslutande välsignelsen i högmässan. Vi kan börja med att konstatera att korstecken är omnämnda från fornkyrkans tid, och att de är självklara inslag i de östligt ortodoxa kyrkornas gudstjänst liksom i den romersk katolska kyrkans.

Men är korstecken inte ett slags vidskeplighet? Om man tror att korstecknet är en slags besvärjelse som verkar genom en mystisk inneboende kraft som aktiveras genom själva utförandet, så är det vidskepelse. Men så ska vi inte tänka. Vi ska se på korstecken som en bekännelse och bön. Det är en bekännelse till Kristus, trons hövding och fullkomnare, till Kristus som är trons centrum. Korsets tecken är en synlig bekännelse att jag är en syndare i behov av den förlåtelse som Jesus vann för mig på korset och en bön att hans kraft och denna förlåtelse ska bo i mitt hjärta. Korset är centrum i den kristna tron, som sankt Paulus skriver: Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst.

Fast nog är de väl i alla fall onödiga kanske någon tycker. Ja, så kan man se det. Men med det synsättet så är det mycket som man lika gärna kunde ta bort. Då kunde man ta bort alla kristna symboler och all utsmyckning, som prästens mässkläder och altarljusen till exempel. Och man kunde läsa psalmerna i stället för att sjunga dem.

Javisst kunde man ha det så. Men denna tanke att man ska skala bort så mycket som möjligt för att bara ha en mera renodlat intellektuell gudstjänst har inget stöd i Bibeln. Tvärtom vet vi att judarna sjöng och spelade instrument vid gudstjänsten i synagogan och i templet, och i det Gamla förbundet hade prästerna en rikt utsmyckad prästdräkt. Gud är inte en idé, en teoretisk modell med ett visst innehåll som vi kan hålla för sann, utan Gud är skapelsens Herre som vi får tillhöra och tillbedja med hela vårt hjärta, vår hjärna och hela vår varelse. Därför när vi tillber Gud ska vi använda även kroppen. Som psalmisten säger: Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar, min själ och min kropp jublar mot levande Gud. (Ps. 84:3) Och tänk på hur de vise männen bar fram rökelse och myrra till Kristus.

De lutherska reformatorerna hade ingen önskan att bryta med den liturgiska traditionen. Melanchton skriver i Augsburgska bekännelsen: Med orätt beskyller man våra kyrkor för att ha avskaffat mässan. Mässan bibehålles nämligen hos oss och firas med den största vördnad. Nästan alla övliga bruk vid gudstjänsten iakttagas även utom att det på några ställen jämte de latinska sångerna förekommer tyska sånger, vilka tillagts till folkets undervisning. (SKB s. 70) Naturligtvis tog lutheranerna bort det som strider mot Guds Ord, främst mässoffret och förvarandet av konsekrerade oblater i en så kallad monstrans, men den lutherska principen är att behålla den traditionella gudstjänsten. Det som skulle bort nämnde man uttryckligen i bekännelsedokumenten, det andra hade man inga invändningar emot.

Luther rekommenderade att man inleder och avslutar dagen med korstecknet: På morgonen, när du stiger upp, skall du signa dig med det heliga korstecknet och säga: I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. (SKB s. 373) Morgon- och aftonbönen avslutas med bön om änglarnas beskydd: Din helige ängel vare med mig, så att den onde fienden inte får någon makt över mig.

De reformerta däremot ville bryta rejält med den traditionella kyrkan. Man rensade bort krucifix och helgonbilder och annat som man menade strider mot Guds bud.

De lutherska reformatorerna stod emot de reformertas krav. Man firade gudstjänst stort sett som förut. Det som så småningom gjorde att den lutherska gudstjänsten utarmades var rationalismen (förnuftstron) som var mycket stark under artonhundratalet och också in på nittonhundratalet. Man ville rensa bort allt som man ansåg vara romerskt-katolskt. Följden blev att man inte firade nattvard så ofta, ibland bara en gång om året, man använde inte ljus på altaret, bikten kom ur bruk, man redigerade Luthers lilla katekes så att korstecknet togs bort (När du stiger upp på morgonen, skall du knäppa dina händer och säga). Och bönen om änglarnas beskydd togs bort eller ändrades så att man blev av med dem, för änglar strider ju mot den vetenskapliga, rationella världsbilden. I stället bad man Din faderliga vård vare mitt beskydd.

Efter att rationalismen försvagats under nittonhundratalet, har den lutherska kyrkan glädjande nog återupptäckt mycket av den traditionella gudstjänsten. Man kan givetvis ha fler eller färre av de gamla gudstjänstbruken, men det är naturligt att den lutherska gudstjänsten mer liknar den romersk-katolska gudstjänsten än den liknar den reformerta, till exempel beträffande korstecknet.