Etikett: kristet hem

Hemma med barn i praktiken

Är det ekonomiskt möjligt att vara hemma med barnen? Samhället motarbetar dem som vill ta hand om barnen på egen hand genom att subventionera den kollektiva barnomsorgen med mer än hundratusen kronor per barn och år. (År 1994 samt 2008 – 2012 fanns det möjlighet för kommuner att ge vårdnadsbidrag för barn mellan ett och tre år, men det är inte lagligt längre.)

Är det då möjligt att leva på en lön? Ett sätt att få reda på det är ju att försöka. Det är så klart inte lätt. Å andra sidan vore det ju märkligt om vi med en av världshistoriens högsta materiella nivåer inte skulle ha råd med det. Det är i mycket stor grad en fråga om prioriteringar och att man accepterar att inte vara bland de rikare. För det är klart att prioriteringar måste göras. Flera gånger har jag hört mödrar säga ”Jag skulle vilja vara hemma med barnen, men vi har inte råd”. Men råd med fin bil hade man och stor platt-TV (det här hände på den tiden sådana kostade pluring) och semesterresor utomlands med familjen. (Vi har faktiskt varit så lyckligt lottade i vår familj att vi årligen kunnat resa på dagsutflykt med barnen till Helsingör!)

Jag skulle från min egen erfarenhet säga att det går, men att det kräver stor personlig insats och sparsamhet. Den största ekonomiska utmaningen är boendet. Man kan inte bo var som helst, det blir för dyrt. Detta kan vara riktigt knepigt! När det sedan gäller mat, saker och kläder är det lättare att leva enkelt.  Öl, sprit, tobak och spel på stryktipset får man klara sig utan. Att leva enkelt är för övrigt klimatvänligt! Kan man klara sig utan bil spar man mycket pengar och miljö. Och i vår tid finns många second-hand-butiker som underlättar mycket. Där kan man köpa många saker billigt.

Nutidsmänniskornas inställning i den här frågan är ofta att pengarna, den materiella standarden och det egna välbehaget går före. Om detta skriver aposteln Paulus:

Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider. Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, egensinniga och högmodiga. De skall älska njutning i stället för Gud och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft. Håll dig borta från dem! (2 Tim. 3:1ff.)

Avslutning på höstens bloggserie om äktenskap och familj

Är det tungt att följa Guds bud? Ja, det kan det vara. Det är inte att välja den breda vägen. Men att leva efter Guds vilja är det riktiga.

Men vi ska inte göra det tyngre än det är. En kristen ska inte vara självplågare. Jag vill avsluta mitt föredrag om familj och äktenskap genom att framhålla kung Salomos råd, som är tänkta att tillämpas där man prioriterar rätt, där man älskar och fruktar Gud och sätter plikterna främst:

Ät därför ditt bröd med glädje och drick ditt vin med glatt hjärta. Gud är redan nöjd med det du gör. Låt dina kläder alltid vara vita och låt olja aldrig fattas på ditt huvud. Njut livet med en hustru som du älskar, alla dagar i ditt förgängliga liv, det som Gud ger dig under solen, ja, under alla dina förgängliga dagar. Ty detta är din lott i livet och under den möda som du gör dig under solen.(Pred. 9:7ff.)

Arbetsfördelning i ett kristet hem

Hur ska då arbetsuppgifterna fördelas i ett kristet hem? Låt mig direkt säga, att vi inte hittar någon detaljerad och uttömmande lista i Bibeln över vem som ska göra vad, så att vi kan följa denna lista. Det vi finner i Bibeln är principer för ett liv som behagar Gud. Det är likadant här som med det övriga livet, vi ska inte ställa upp detaljerade regler där Bibeln inte gör det. Det betyder dock inte alls att Bibeln tiger om hur ett kristet hem ska vara, principerna är tydliga, och nu för tiden är de mycket impopulära. Ja, de är mer än impopulära, de betraktas som hot mot samhällsordningen, som uppror och hädelse mot den gud man inte vet om man tror på.

Man och kvinna är inte likadana, de är olika och har olika uppgifter och ansvarsområden. Jag vill sammanfatta Bibelns lära om familjen och hemmet så här:

Det är kvinnans uppgift att föda barn och ta hand om hemmet och det är mannens uppgift att försörja familjen.

Som vi läser i första Mosebok:

Till kvinnan sade han:
”Jag skall göra din möda stor
när du blir havande.
Med smärta skall du föda dina barn.
Till din man skall din lust vara,
och han skall råda över dig.”

Till Adam sade han:
”Du lyssnade på din hustru
och åt av det träd
om vilket jag befallt dig:
Du skall inte äta av det.
Därför skall marken vara
förbannad för din skull.
Med möda skall du livnära dig av den
så länge du lever.
Törne och tistel skall den bära åt dig
och du skall äta av markens örter.
I ditt anletes svett
skall du äta ditt bröd

(1 Mos. 3:16-19)

(Jämför även 1 Tim. 2:15, 1 Sam. 1:23, 2:19, 1 Mos. 18:6, Matt. 13:33, Tit. 2:5 [husliga])

Det här betyder inte att alla uppgifter i hemmet antingen är kvinnans eller mannens, så att det antingen är kvinnan eller mannen som ska utföra den. Tvärtom kan det många gånger vara trevligt och givande att arbeta tillsammans, oavsett om det gäller att laga maten eller tvätta bilen. Att arbeta tillsammans är ett fint sätt att umgås. Och även om barnomsorgen främst är kvinnans uppgift, så ska männen inte dra sig undan arbete med barnen. En man ska inte dra sig för blöjbyten och nattvak, säger Luther. Det är hans uppgift att hjälpa till.

I våra motståndares beskrivningar av det traditionella hemmet, möter man ibland till exempel män som ansett att de kan vila, spela kort och läsa tidningen efter arbetet, medan kvinnorna tvingades att arbeta och släpa dagarna i ända. Det är hemskt att höra sådant som tydligen före­kom förr! Så får det inte vara i ett kristet hem!

Ett hem kan se ut olika i olika samhällen. I och med industrialiseringen har vi fått att de flesta arbetsplatser ligger utanför hemmet. I det gamla jordbrukarsamhället, så var hem och arbete integrerade, de bildade en helhet. Där var kvinnorna i mån av möjlighet involverade i förvärvs­arbetet, och det var givetvis inget fel i det. Det står ingenstans i Bibeln att kvinnor inte får förvärvsarbeta. Men hos oss har det här blivit polariserat, vilket är en nackdel.

I vårt samhälle har det blivit så att det anses fint att arbeta och tjäna pengar, men mindre fint att arbeta hemma med barnen och hemmet (och inte tjäna pengar). Men detta är helt utan grund i Bibeln. Hemarbete är precis lika viktigt som förvärvsarbete. Det som tyvärr bland annat bidragit till att denna värdering uppstått, tror jag, är att männen använt lönen på ett egoistiskt sätt, för sina egna nöjen. Mannen har använt lönen som om den vore hans! Men den lön som mannen eller kvinnan drar in tillhör familjen, och ska användas för det gemensamma.

Ofta hör man hur moderna par har separat ekonomi. Jag påstår inte att det nödvändigtvis är synd att ha separat ekonomi, för Bibeln innehåller som sagt inga detaljerade föreskrifter. Det kan finnas situationer när det är bra att lösa det så. Men tyvärr beror det ofta på att man inte förstått vad en familj är. Men Bibeln säger att mannen och hustrun ska bli ett. De ska bilda en familj.

Kan en kristen gifta sig med en utomstående?

Bör en kristen gifta sig med en som inte är med i kyrkan? Nej.

Kan en kristen gifta sig med en som inte är med i kyrkan (utan bryta mot Guds bud)? Ja.

Det finns reformerta grupper som menar att en kristen inte får gifta sig med en som inte är kristen, att det är synd. Även hos lutherska grupper förekommer av och till denna ståndpunkt, vi kallar det då pietism.

Vanligtvis menar man att man kan stå kvar i ett äktenskap där den andra parten inte tror, i enlighet med Paulus direkta undervisning (1 Kor. 7), men att det är synd att ingå äktenskap med otroende. Som stöd för sin hållning hänvisar man till 2 Kor. 6:14: Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror. Men detta argument passar inte här, det är för starkt, det skulle bevisa för mycket. Om detta bibelord betyder att man inte får gifta sig med en utomstående, så betyder det också att man inte kan stå kvar i ett befintligt äktenskap med en otroende. För versen talar inte om att gifta sig, som något skilt från att vara gift. Det står till och med rakt ut i samma stycke några verser senare: Därför säger Herren: Gå ut från dem och skilj er från dem. Stället handlar alltså inte om äktenskapet – för då kommer man i konflikt med Paulus – utan om kyrkogemenskap som man inte ska ha med de otroende.

Ligger det då ingenting i deras argument? Jovisst, på ett allmänt plan är det mycket bra tänkt, med ett gott syfte. Kristna bör gifta sig med kristna. Även vår kyrka rekommenderar starkt att medlemmar gifter sig med en som är med i kyrkan. Det är mycket värdefullt att ha det så. Eventuella barn får då växa upp i ett kristet hem. Att vara gift är ju inte samma sak som att vara kär. Det är ett livsprojekt! Man bör inte gifta sig med någon bara för att man är kär i honom eller henne, utan det hem man grundar när man gifter sig bör bygga på gemensamma värderingar, som man vill föra vidare till barnen. Det minskar slitningar och konflikter. Sådana kommer ju ändå, men har man en stadig bas går det lättare att reda ut de problem man alltid möter. Har man gemensam tro delar man många grundläggande värderingar.

Nu vet vi ju alla att det här inte är helt lätt i vår kyrka, för vi är inte så många. Hur ska man kunna finna någon att gifta sig med inom vår egen skara? Hur ska man göra? Först av allt ska man vända sig till Gud och be om en god make eller maka. Därefter föreslår jag att man tar sig en riktig funderare på om det kanske kunde finnas någon i vår gemenskap. Vänd på alla stenar, som man brukar säga. Men det kanske inte finns någon lämplig. Då ska man inte tveka att försöka få med sig utomstående. Om man fattat tycke för någon som inte tillhör vår kyrka, eller inte alls tror, så var frimodig! Efter ett tag, jag tror inte man ska dröja länge, finns det möjligheter att samtala om den kristna tron. Tror den andre på Gud? Om inte, så varför inte? Ta de tillfällen som finns till samtal om kristen tro och lutherdom och liksom utmana den andres föreställningar. Och stick inte under stol med hur mycket du tycker om den andra. Om jag i allmänhet anser att man bör vara allsidig och välavvägd, tänker jag att man i ett sådant här ärende gärna kan vara litet framfusig! (Samtidigt som det gäller att vara lyhörd för hur den andre tänker.)

Men det är inte säkert att man hittar någon att gifta sig med som vill gå med i vår kyrka. Det här är ju exempel på fråga där det liksom inte finns Rätt och Fel, utan man får göra så bra det går i den situation som är, helt enkelt.

Om det skulle bli så att man vill gifta sig med en som inte tillhör vår kyrka, så behöver man likväl i förväg fundera på hur man ska ha det med kyrkan och familjen. För om kyrkan avråder starkt från att gifta sig med en utomstående, så avråder vi absolut från att gifta sig med en motståndare till vår kristna tro. Jag tänker att det är bra att göra en skriftlig överens­kommelse om vad som gäller. Genom att ha den ordningen, genom att göra så, glömmer man inte bort att ta upp dessa frågor ordentligt. Så här kan den se ut, det är ett exempel från S:t Pauli församling:

ÖVERENSKOMMELSE INFÖR INGÅENDE AV ÄKTENSKAP

Undertecknade, som ämnar ingå äktenskap, är av olika tro. Ena parten (ange vem) tillhör en luthersk bekännelsekyrka. För att i möjligaste mån undvika framtida slitningar och problem, görs härmed följande överenskommelse om hur familjelivet ska fungera avseende andliga frågor:

1/ Parterna respekterar den andres rätt att själv förfoga över sin tro.

2/ Parten som inte är konfessionell lutheran, medger att eventuella barn fostras lutherskt, vilket bland annat innebär att

  • barnen döps i enlighet med den lutherska kyrkans ordning, vilket också innefattar att dopet ombesörjs snarast möjligt,
  • barnen av pappa/mamma fostras i den lutherska tron, vilket bland annat innebär aftonbön och söndaglig gudstjänst enligt vad pappa/mamma finner möjligt,
  • barnen konfirmeras vid den ålder som kyrkan anger
  • barnen får åka på kyrkans läger

3/ Denna överenskommelse är inte fullkomlig eller uttömmande och kan inte garantera att problem inte uppstår. Den kan inte fungera utan ömsesidig god vilja och insats. Det är parternas vilja att försöka lösa kommande svårigheter i konstruktiv anda.

Överlevnadsstrategier

Kristenheten i Sverige och västvärlden står inför stora utmaningar. Sedan den romerske kejsaren Theodosius den store (som regerade 379-395 som den siste kejsaren över det odelade romarriket) gjort kristendomen till statsreligion, har kristendomen dominerat de flesta samhällena i Europa. Undantaget är de länder som haft muslimskt styre, dels Spanien och dels från Balkan upp till Ungern. Där är bilden mer komplex, även om kristendomen tog över och blev en viktig faktor i samhället. Europa är byggt på kristendomens grund.

I och med den epok vi kallar Upplysningen (på 1700-talet) började dock kristendomens ställning så sakta falla sönder. Till en början märktes det kanske inte så mycket. Men med tiden har förnuftstro av olika slag vunnit stora segrar över kristendomen. Det hela är en utdragen process, den går långsamt fram. I och med den dominerande ställningen i samhället och även ofta i staten, som till exempel i Sverige, så har kristendomen med tiden blivit en slags kultur i stället för en religion. Människorna har allt eftersom blivit allt mindre troende. Även där man så småningom inte hade någon personlig tro alls, fortsatte man att gå i kyrkan för att man tyckte att man ville/borde det. Det var tradition. En sådan tradition kan hålla i sig i flera generationer.

Ur juridisk synvinkel är här två reformer som visar hur det enhetliga Sverige försvann. Dels har vi konventikelplakatets avskaffande i två steg, 1858 och 1868, vilket innebar att det blev tillåtet att ha gudstjänster utanför statskyrkosystemet. (Man fick också snart därefter, 1873, genom de så kallade dissenterlagarna tillstånd att gå ur Svenska kyrkan om man gick in i ett annat av staten godkänt samfund.) Väckelserörelserna blev så starka att de inte längre kunde förbjudas. Nästa steg var att vi fick religionsfrihet 1952. Då fick man laglig rätt att lämna Svenska kyrkan utan att gå in i något annat trossamfund.

Båda dessa reformer var riktiga och nödvändiga. Människor ska inte mot sin vilja tvingas tillhöra en kyrka. Givetvis är det ledsamt att inte alla svenskar är kristna, men om de nu inte är det, så måste man acceptera det. Det gamla alternativet, som i princip gällde fram till 1873, var att landsförvisa den som trodde annorlunda. Detta statskyrkosystem hade kanske fungerat någorlunda, rent praktiskt, under sextonhundratalet, men det är i grund och botten inget bra system, och när väckelserörelserna växte fram fungerade det inte.

Denna historiska bakgrund påverkar oss ännu. Är då Sverige ett kristet land? En utförligare behandling av den frågan ryms inte här, men klart är att Sverige i någon mening kommer vara ett kristet land rätt länge till, ända tills någon annan religion blir dominerande. Vad vi sett hittills är ju främst att man lämnat den kristna tron utan att hitta någon annan definierad religion. Man har blivit ”privatreligiös” som det har kallats, d.v.s. man har inget namn på sin tro, man organiserar sig inte i samfund. Många har också blivit agnostiker eller ateister. Det som blir kvar är en kulturkristendom, som inte är biblisk kristendom. Men de som tror på Jesus Kristus som sin och hela världens ende frälsare, de har blivit mycket sällsynta. Någon enstaka procent kanske?

Vi ser ut att vara på väg mot fornkyrkans situation, där kristna var en liten minoritet. Ofta förföljdes de. Vi bör ställa oss frågan: Kommer kristendomen att överleva i Sverige? Vilka ska bära vidare den kristna tron, vilka ska fortsätta att leva det kristna livet i Sverige i framtiden? Här finns två viktiga storheter som är av allra största betydelse: Kyrkan och hemmet. Dessa två är helt grundläggande. Både kyrkan och hemmet ska vara trogna förvaltare av Guds Ord. I kyrkan ska prästen förkunna, och i hemmet är det familjefadern som ansvarar för att barnen fostras i den kristna tron (om mannen inte är kristen är det moderns ansvar). Dessa två är ofrånkomliga följder av den kristna tron, de är kristna plikter.

En som hade förstått detta var Martin Luther. När han vid reformationen insåg sakernas läge, hur okunnigt lekfolket var, ja till och med prästerna var okunniga, skrev han Lilla och Stora katekesen. Om vi tittar närmare på Lilla katekesen, som särskilt är skriven för lekfolket, så avslutas den med två små avsnitt Hur en husfader skall lära sitt husfolk morgon- och aftonbön samt bordsbön och den så kallade Hustavlan. Dessa två är en sammanfattning, som visar hur den kristna tron ska levas i det praktiska livet. Tyvärr har dessa avsnitt ofta utelämnats i katekesutgåvor. Om du inte gjort det nyligen, så läs dessa avsnitt!  (Givetvis måste man inte använda precis dessa ordningar och böner. De är ett förslag.)

I Sverige kom det att bli skolan som lärde ut katekesen, på grund av det olyckliga statskyrkosystemet. Prästernas uppgift, att lära ut katekesen, blev statens. Ännu i nästan femtio år efter dissenterlagarnas införande 1873 fortsatte det svenska skolsystemet att lära ut lilla katekesen som utantillärning, som teologisk undervisning, som kristen fostran (inte som opartisk religionsundervisning). Det försvann 1919, då det förbjöds. Detta orsakade kraftiga protester från konservativa kristna, särskilt inom den så kallade gammalkyrkligheten, en rörelse med rötter i prästen Henric Schartaus förkunnelse. Åtminstone delvis som en reaktion mot katekesförbudet bildades 1923 Kyrkliga Förbundet, en förening för att främja lutherdom inom Svenska Kyrkan. Kyrkliga förbundet är ännu verksamt.

Och här står vi åter vid frågan: Hur ska den kristna kyrkan överleva? Jag påstår att det för Sveriges bibeltroende kristna definitivt borde vara dags att lämna statskyrkotanken och Svenska Kyrkan. Uppfattningen att staten (genom Svenska Kyrkan) ska sörja för kristendomens utbredande har gjort stor skada. Man har skickat sina barn och ungdomar till Svenska Kyrkan för undervisning vid konfirmationen, men det man har fått har hållit mycket skiftande kvalitet. Nu för tiden har det gått så långt att det i allmänhet är helt undermåligt innehåll ur kristen synvinkel. Förvisso har i ett historiskt perspektiv mycket gott gjorts i Svenska Kyrkan, men statskyrkosystemet har definitivt passerat bäst-före-århundrade. Svenska kyrkan är inte luthersk. De som ännu vill hålla fast vid ”biblisk kristendom enligt vår från fäderna mottagna evangelisk-lutherska apostoliska tro” bör därför satsa sitt engagemang, sin tid och sina pengar på de ännu små men dock fria lutherska kyrkorna. Därigenom visar de också för sina och sina vänners barn hur viktigt det är att följa Bibelns undervisning i konkret handling.

Detta är den grundläggande och nödvändiga överlevnadsstrategin, som sedan kan kompletteras och byggas ut: Fria församlingar med Guds oförfalskade Ord och kristna hem.