Manligt och kvinnligt I

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.  (1 Mos. 1:27) Så står det i Första Moseboks första kapitel. Manligt och kvinnligt är skapat av Gud. Det har ett syfte. Gud skapade en mängd olika varelser, fåglar, fiskar och fyrfotadjur för att nämna några. Och allt Gud skapat var gott. Allt fick sin uppgift, ja allting har sin funktion. Skapelsens olika delar behövs, just för att de är olika, fungerar det så bra. Om hela skapelsen förbrände kol till koldioxid, så som djur och människor gör, skulle vi kvävas till slut. Men växterna tar den koldioxid vi producerar, och delar på kolet och syret genom fotosyntesen, så att vi får syret tillbaka i atmosfären och kolet till slut ner i marken, där det kan bli växter och bli kolhydrater och proteiner som vi kan äta och förbränna.

Allt hänger ihop och fungerar tillsammans i ekosystemet, och när varje del fungerar enligt sin uppgift är det en lovsång till Skaparen. Som det stod på ett bokmärke jag såg en gång: Ett träd prisar Gud först och främst genom att vara ett träd. (Thomas Merton) Genom att vara det vi är kallade till, prisar vi Gud. Skapelsen är som en stor symfoniorkester med många instrument. Varje stämma samverkar i det stora musikstycket, lovsången till Gud, som har skapat allt så fantastiskt.

Makt och ansvar

Läser vi vidare i det andra kapitlet, får vi fler detaljer. Vi ser hur människan Adam sätts att råda över skapelsen: Herren Gud hade format alla markens djur och alla himlens fåglar av jord. Han förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Så som mannen kallade varje levande varelse, så skulle den heta. Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt himlens fåglar och åt alla markens vilda djur. Här ser vi hur Adam fick uppdraget att vara förvaltare över skapelsen. Han har inte fått fria händer att göra vad han vill. När Adam fick uppdraget från Gud, så fick han därmed inte bara makt, utan också ansvar att utföra uppdraget i enlighet med Guds vilja. Dessa två, makt och ansvar, borde vara två sidor av samma mynt. ”Makt” är i vår kultur många gånger ett fult ord. Och där man glömmer bort eller förnekar sitt ansvar, där går det illa. Då blir makt något som människor använder för att sko sig och för att förtrycka. Listan över människor som missbrukat makt är ohyggligt lång. Vi står nog alla på den på något sätt. Men för den skull ska vi inte mena att makt är något felaktigt. Tvärtom. Den behövs i alla sammanhang. Annars blir det anarki. Adam fick makt av Gud, men han missbrukade den inte före syndafallet.

Adam visste att han inte kunde göra vad han ville, utan att han fått uppdraget av Gud, och att han var ansvarig inför honom. Som det står: Herren Gud tog mannen och satte honom i Edens lustgård för att han skulle odla och bevara den.

Detta gäller hela skapelsen och all förvaltning. Människan rår över skapelsen, men inte till egoism och rovdrift, utan för allas bästa och med ansvar.

Är det farligt att tro på Bibeln?

Att Bibeln gör anspråk på att vara Guds Ord har jag visat i tidigare poster, till exempel dessa: Om Bibeln I  Om Bibeln II

Vi kristna tror på Gud och vill därför följa hans ord och vilja. Att en kristen vill göra som Gud den allsmäktige säger, kan man tycka då borde vara naturligt. Det låter som en truism, som något så fullständigt självklart att det bara är rena dumskallar som gör annorlunda. Men det märkliga inträffar, att högst intelligenta människor säger att de är kristna och tror på Gud, men de vill inte tro på det som Jesus säger, de vill inte tro som Bibeln lär. Detta är en oförnuftig och ologisk ståndpunkt. Vilket är problemet? Ja, det är inte att de saknar jordiskt förstånd. Problemet är inte förnuftsmässigt, det är andligt. Som sankt Paulus skriver till korintierna: En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. (2 Kor. 2:14) Att vara kristen handlar inte om att man är så smart, att man tror på Gud. Det hjälper inte inför Gud att vara professor. Det är många gånger tvärtom så, att en människa med all sin tankekraft bygger barriärer mot Gud. Jesus sade: Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket. (Matt. 18:3) Och han sade också: Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små. (Matt. 11:25) För kristendomen är inte till sin kärna att lära sig ett visst intellektuellt innehåll, utan att tro på Gud, att lita på Gud, sådan som man är.

Hur bör man då göra? Låt oss lyssna på vad sankt Paulus skriver senare i sitt andra brev till korintierna: Vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus. (2 Kor. 10:4f.)

Men är det inte farligt att blint tro på en auktoritet? Är det inte just detta som utmärker en sekt? Det beror naturligtvis på hur man definierar en sekt. Det finns olika definitioner.

När jag på åttiotalet läste grekiska på Uppsala universitet, minns jag hur läraren vid det första lektionstillfället frågade om det fanns någon Biblicum-student i gruppen, och när ingen sade att så var fallet, så uttryckte han en viss lättnad, och sade att det ju inte finns något så tokigt som att tro blint på något, att ha en auktoritet som man följer okritiskt. (Biblicum är ett bibelinstitut där Bibelns sanning och ofelbarhet försvaras.)

Ja, vad ska man säga om detta påstående? Det är klart att det ligger mycket i detta. Med jämna mellanrum hör vi förskräckliga berättelser om hur människor kommit med i osunda rörelser med starka ledare som lyckas dupera många. Vi har till exempel ganska nyligen haft den vedervärdiga historien i Knutby. Genom psykologiska mekanismer och raffinerade metoder blir de som dras med i sådana här rörelser kontrollerade och manipulerade.

Problemet med dessa sekter, menar dock jag, är inte att människorna som är med tror på något, att de tror att det finns något som står över dem som de ska följa. Problemet är att de blir utnyttjade och vilseledda och att de tror på något felaktigt. Men missbruket upphäver inte det rätta bruket, som man brukar säga. Att fanatikerna använder Bibeln på ett osunt sätt, ska inte hindra oss att använda den rätt. Motmedlet mot fanatism och obalans är inte lägga sig i det andra diket och inte tro något eller inte göra något.

Här tänker jag på det Livets-Ord-möte jag var på, också det på åttiotalet, som jag tycker är rätt belysande för hur det inte ska gå till. Det var ett stort möte med många hundra deltagare, jag har för mig att det var i en stor idrottshall, med stolar också på golvet. Ulf Ekman var en av talarna, och han sade: Ta nu upp era biblar allihopa! Och så håller ni upp dem högt i luften, och så säger ni alla med hög röst: ”Ja, jag tror på Bibeln”. Och så tog mötesdeltagarna upp sina biblar, och ropade så det skallade i lokalen: Ja, jag tror på Bibeln! Ja, jag tror på Bibeln!

Och visst är det utmärkt att tro på Bibeln, att tro på Gud, det ska vi göra. Helhjärtat! Men vi ska inte tro på människor, och förkunnarna ska inte använda psykologiska knep för att elda massorna. Kristna ska vara lugna och sakliga, noggranna med att ta reda på vad som är sant och att ta reda på vad det verkligen står i Bibeln, så att församlingen inte består av en skara människor som följer en stark, färgsprakande ledare. Ja, även om prästen inte skulle vara så entusiasmerande, eller kanske han till och med någon tycker att han är tråkig, så ska vi ändå gå lika ofta i kyrkan på söndagarna och stödja kyrkan med våra böner, vår kraft och våra pengar. Det som det kommer an på, är att prästen predikar Guds Ord och lever i enlighet med det.

Varför beskylls då bibeltroende lutheraner för att vara sekter? Svensson ser helt enkelt inte skillnaden. Det finns sekter med olika tokigheter som åberopar Bibeln som absolut auktoritet, men kritiken kommer inte stanna där. Hur balanserade och sakliga vi än är, hur mycket vi än är öppna och respektfulla, utan tvång eller hårt grupptryck, kommer vi få sektstämpeln på oss, och det helt enkelt därför att vi tror att vi måste följa Gud. Ty den moderna religionen går ut på att varje människa ska bestämma själv och att det inte finns någon objektiv, absolut sanning som man ska rätta sig efter. Fast så modern är denna religion inte, redan i begynnelsen sade djävulen till Eva: Skulle väl Gud ha sagt? Själva grundproblemet är människans uppror mot Gud. Och det har vi alla inom oss.

Ny predikan

En ny predikan är utlagd, Fjortonde söndagen efter Heliga Trefaldighets dag, som mp3-fil Att tacka i Jesu namn (Jakob Fjellander). Den finns under knappen (menyvalet) Predikningar I (välj uppe till höger på sidan).

Gud talar och handlar idag

Gud har talat. Bibeln är Guds Ord. Det är den kristna tron. Och det är en god start att tro detta. Jag vill nu fortsätta förra bloggposten med att skriva litet om hur Gud talar och handlar idag. Vi lutheraner brukar säga att Gud verkar genom nådemedlen, det vill säga genom Ordet och sakramenten. Genom dessa medel skänker Gud förlåtelse och tröst. Gud talar än idag genom Bibeln, och han handlar med oss i sakramenten. Han för oss närmare sig och han styrker vår tro.

Låt oss här se litet närmare på nattvarden. Jesus instiftade den på kvällen innan han dog. Varför säger vi ”instiftade”? Jo, för han har gett kyrkan/församlingen i uppdrag att fira den: Gör detta till min åminnelse (Luk. 22:19) Och vi ser sedan hur aposteln Paulus i Första Korintierbrevets elfte kapitel skriver om nattvardsfirandet, om hur de kom samman för att fira Herrens måltid. Han hade själv instruerat dem om detta.

Nattvarden är en särskild måltid, där vi förenas med Jesus. Vi får äta hans kropp och dricka hans blod. Brödet är hans kropp och vinet är hans blod. Så förenas vi alltmer med honom. Jag är vinstocken, ni är grenarna, sade Jesus. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra. (Joh. 15:5f.)

Nattvardens verkan kan inte ses med de fysiska ögonen. Sakramenten är mysterier, som endast kan ses med trons ögon. Det är därför inte konstigt att nattvardsfirandet under den tid vi kallar rationalismen avtog kraftigt, eftersom denna sätter det mänskliga förnuftet alltför högt. (Rationalismens inflytande inom lutherdomen började på sjuttonhundratalet och hade sin höjdpunkt under artonhundratalet och fram till 1920-talet ungefär, i USA ännu längre. Detta inflytande finns fortfarande.) Det gick så långt att vid förra sekelskiftet nattvarden i många kyrkor (jag tänker nu på Svenska kyrkan) firades bara en gång om året! Men vad kan vara bättre för församlingen än att vid den gemensamma gudstjänsten få dela välsignelsens bägare? (1 Kor. 10:16)

Där man inte ser nattvardens välsignelse, där kommer man inte att fira den så ofta. Men vad gör att kalken är välsignelsens bägare? Jo, det är Gud som talar och handlar idag! De jordiska ögonen ser prästen stå vid altaret, men tron ser Kristus. Det är Jesus som talar och handlar. Som Chrysostomos säger i sin Matteuskommentar: Han som en gång höll Nattvard, han gör det även nu. [1]

Men är inte tron att prästen representerar Kristus romersk-katolsk lära? Jovisst är det det! Om denna punkt är vi ense med dem. Att vi är diametralt oense med dem om många  grundläggande och avgörande punkter i den kristna tron betyder dock inte att de alltid och i alla stycken har fel.

Det är Jesus som talar och handlar genom prästen. Jesus sade till de tolv: Den som tar emot er tar emot mig (Matt. 10:40).  Därför skriver Luther: När jag undervisar är det inte jag som undervisar och tröstar, det är Kristus, som bor i oss. Därför, tro inte på mig, utan tro på Kristus, som döper, tröstar och överräcker sakramenten genom mig. [2]

Så på frågan ”Hur kan vi veta att brödet är Kristi kropp och vinet hans blod?” blir svaret: Gud talar och handlar idag. Jesus står vid vårt altare och säger instiftelseorden ”Tag och ät. Detta är min kropp.” Varför skulle vi vara tröga att tro det?



Teologisk fördjupning om instiftelseorden

Det jag skrivit ovan innebär att den sanna närvaron börjar vid instiftelseorden, eftersom det är Jesus själv som vid vårt altare om brödet säger ”Detta är min kropp”. Men kan man verkligen fastslå att den sanna närvaron börjar vid instiftelseorden? Det finns i Sverige inom den konfessionella lutherdomen de som menar att det är att gå för långt om man hävdar att det är den bibliska läran. Räcker det inte att vara enig om Kristi sanna närvaro i elementen?

Det som här är den verkliga skiljefrågan är instiftelseorden, huruvida Kristus själv talar i dem idag genom prästen.

De lutherska bekännelseskrifterna åberopar just Chrysostomos om denna fråga:

Kristus dukar själv detta bord och välsignar det; ty ingen människa gör det framsatta brödet och vinet till Kristi lekamen och blod, utan blott Kristus själv, den för oss korsfäste, gör det. Orden uttalas av prästens mun, men genom Guds kraft och nåd och det ord som han [prästen] talar: Detta är min lekamen, välsignas de framburna elementen i nattvarden. [3]

Kanske svarar någon att alla parter väl är ense om detta, att brödet och vinet välsignas, men att det inte innebär att den sanna närvaron nödvändigtvis börjar då. Men är man enig om nattvarden om man inte är enig om vad det innebär att brödet och vinet är välsignade? Naturligtvis inte. Framgår det då inte av citatet vad Chrysostomos menar? Jovisst gör det det. Att brödet och vinet välsignas är att de blir Kristi kropp och blod.

De som menar att vi inte kan fastslå att den sanna närvaron börjar vid instiftelseorden har nyligen i en artikel pekat på att den store teologen Martin Chemnitz menar att instiftelseorden i sig själva inte har denna effekt. Svar: Korrekt återgivet. Så menar Chemnitz, men det betyder ju inte att han skulle ställa sig på deras sida i  frågan om när närvaron inträder. Orden i sig själva åstadkommer inte Kristi kropp och blods närvaro, utan det är Kristi befallning som gör det genom orden. Om man alltså läser orden, men inte i enlighet med Kristi befallning, händer ingenting. Det är vad Chemnitz skriver om. Bekännelseskrifterna igen:

Även om jag över alla bröd uttalade orden: ”Detta är Kristi lekamen” så skulle ingenting följa därav. Men när vi i enlighet med hans instiftelse och befallning [=på hans uppdrag] i nattvarden säger: ”Detta är min lekamen”, så är det hans lekamen, inte för vårt tals eller våra maktords skull [som den romersk-katolska läran hävdar] utan på grund därav att han bjudit oss säga och göra så och bundit sin befallning och sitt handlande vid våra ord. [4]

Så på frågan ”Kan vi veta att brödet är Kristi kropp och vinet hans blod?” blir svaret: Ja. Gud talar och handlar idag. Jesus står vid vårt altare och säger instiftelseorden ”Tag och ät. Detta är min kropp.” Varför skulle vi vara tröga att tro det?

[1] Homilia LXXXII:5

[2] Genesiskommentaren, AE 8:187, W2 II:1897:141

[3] SD VII:76, SKB s 623

[4] SD VII:78, SKB s 623

 

 

 

Gud har talat – och talar än!

I den antika filosofin var meningen att det gudomliga inte hade någon direkt beröring med den jordiska tillvaron vanlig. Till exempel ger Platons så kallade grottliknelse uttryck för detta, att den sanna verkligheten finns någon annanstans, bortom vår existensform, och att vår värld är som en skuggvärld utan någon direkt kontakt med den högsta, gudomliga tillvaron.

I klar kontrast till detta förkunnade kristendomen att Gud inte håller sig på avstånd i sin egen tillvaro, utan att han kommit till skapelsen. Gud är nära! Dels har han talat och dels har han handlat. Gud har talat till människorna genom profeter och apostlar i Gamla och Nya Testamentet. Bibeln är Guds eget ord. Jesus sade till fariséerna om GT: Ni upphäver Guds ord genom de stadgar som ni följer och för vidare. (Mark. 7:13) Och Jesus, som är Gud, talade Guds Ord: Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. (Hebr. 1:1)

Och Gud har inte bara talat till oss människor, han har också agerat. Han har blivit människa. Den upphöjde och allsmäktige Guden har blivit en människa, Jesus från Nasaret, med kött och blod. Gud har blivit en del av skapelsen! För den grekiska filosofin var detta omöjligt för att inte säga stötande.

Men det är dessutom så, att Gud än idag talar och handlar. Som det står i Hebreerbrevet: Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och uppenbart för hans ögon. Och inför honom måste vi stå till svars.

Guds Ord talar än idag. Det avslöjar vår synd och ställer oss till svars. De delar av Bibeln som gör detta kallar vi lag. Och för de av lagen förskräckta människorna talar Guds Ord tröst, om hur Jesus Kristus betalat hela syndaskulden för alla människors skull så att var och en som tror får komma till Gud i himmelen. Detta är evangelium, det goda budskapet.

Detta budskap, lag och evangelium, har kyrkan fått i uppgift att predika så länge världen består. Jag [Jesus] har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.

Så än idag talar Gud genom sitt Ord. Här gäller fortfarande det som aposteln Paulus skrev till tessalonikerna:  Ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som ett ord från människor utan som Guds eget ord, något som det verkligen är. (1 Tess. 2:13)


Mer att läsa, för den som vill se vad Gud har talat: Gud har talat (en kort presentation av den evangelisk-lutherska kyrkans tro).

Två små böcker och en litet större

I vårt land har vi mycket goda möjligheter att läsa Bibeln, källan för vår tro. Låt oss därför se till att vår inre människa får näring därifrån varje dag! Utöver Bibeln, som ju är nummer ett, finns också många goda böcker. Jag har nyligen läst tre böcker som vänder sig till ”vanliga kristna” som jag vill rekommendera:

Bibelläsaren som förändrade världen

(Rune Imberg, utgiven på Församlingsfakultetens förlag)

En liten bok reformationshistoria om Martin Luther, med Bibeln i centrum. I annorlunda perspektiv belyses Luthers stora gärning och hur mycket Bibeln påverkat oss (i både kyrka och allmän kultur).

Tala Herre, din tjänare hör

(Utgiven på Biblicums förlag)

Ett litet häfte med böner från Bibeln samt Luthers förklaringar till Fader Vår. En fin introduktion i bönens värld.

Buddha eller Kristus

(Gertrud Storsjö, utgiven på XP Media)

En bok som tydligt visar hur Mindfulness och Yoga kommer ur och hör ihop med buddismen och hinduismen. Ofta ses dessa saker som ”icke-religiösa”, men här måste en kristen vara på sin vakt! Boken är informativ och lättläst.

Man bör dock vara vaken för vissa reformerta svagheter hos författaren (avgörelseteologi [synergism] och kiliasm [läran om tusenårsriket]), även om grundsynen är klart kristen: Endast i Jesus finns frälsning och förlåtelse för synderna.

 

 

Augustinus Bekännelser

Jag har nu läst Augustinus bok Bekännelser, i översättning av Sven Lidman. Augustinus, som levde 354 – 430, berättar i boken om hur han levde och tänkte innan han blev kristen och om hur det gick till när han blev omvänd. Han blev sedan en av västerlandets viktigaste kyrkofäder.

Det märks att Augustinus var en retoriker, en vältalare. (Han förtjänade innan han blev kristen huvudsakligen sitt levebröd på att undervisa i talekonst.) Därför kan man uppfatta boken som mångordig och omständlig. Det kan också vara svårt att förstå det han skriver i sin uppgörelse med manikeismen (en gnostisk rörelse), eftersom hans kritik mot den lättare kan förstås om man känner till den.

Sven Lidmans förord till boken är mycket fint. Läs det om du får tillfälle! Ur boken vill jag också ge några citat som jag särskilt fäste mig vid:

(Augustinus skriver om sin tids naturvetare:) Ty med det förstånd och den begåvning som du givit dem, utforska de allt dylikt och mycket hava de också upptäckt. År i förväg hava de sålunda kunnat förutsäga på vilken dag och timme en sol- eller månförmörkelse skulle inträffa liksom förmörkelsens storlek, och deras beräkningar hava icke slagit fel. […] I sitt gudlösa högmod avlägsna de sig från Ditt ljus och låta det bortskymmas hos sig själva.

De kunna förutse en solförmörkelse, men se ej den förmörkelse, som råder i deras eget inre. Ty de fråga ej i ödmjuk fromhet, varifrån deras anlag för dessa ämnen kommit. (s. 116f.)

Augustinus moder Monica bad mycket ihållande och enträget för hans omvändelse. Till slut fick hon se bönen uppfyllas. Hennes sätt att handla vid konflikter är tänkvärt:

När hon hörde människor ömsesidigt fälla de bittraste omdömen om varandra, såsom det händer under förtroligt samtal med en väninna, när hennes ovän är på tapeten, och hon låter en oförsonad ilskas bitterhet bryta ut över den frånvarande, så sade min mor aldrig själv till den ena om den andra något annat än det, som kunde bidraga till en ömsesidig försoning.

En sådan gåva skulle tyckts mig vara av ej alltför stort värde, om jag ej till min egen sorg fått erfara, huru otaligt många de äro som lida av den vidriga och vitt spridda sjukan, att de ej blott måste framföra för den ena ilskna människan vad den andra i sin ilska sagt utan även därtill göra sina egna tillägg. (s. 236f.)

Så skulle vi alla göra! Augustinus kommentar är mycket träffande.

I allra första stycket i boken står det ett citat av Augustinus som tillhör de mest kända: Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig. (Detta dock ej i Lidmans översättning.)

 

(Augustinus: Bekännelser, Forumbiblioteket nr 61, Borgströms boktryckeri, Motala 1954.)

 

 

Stark eller svag tro

Vad är stark tro? Vi tar ett exempel från ett område bland flera. Är det t.ex. ett tecken på svag tro att gå till doktorn om man är sjuk? Eller skall man hellre be och vänta på Guds ingripande? Vi lånar en belysande historia:

En pastor stod i predikstolen och predikade. Det började regna ute, och snart regnade det så mycket att det rann in i kyrkan. Församlingen blev våt om fötterna, och oron steg i salen.

”Ingen skall lämna kyrkan. Gud kommer att skicka oss räddning”, sade då pastorn så kraftfullt att församlingen stannade kvar i sina bänkar. Men det fortsatte att regna och vattnet steg. Snart nog nådde det ända upp till knäna.

”Ingen lämnar salen”, skrek pastorn. ”Inte förrän Gud sänder oss räddningen!”

När vattnet nådde till midjan började de församlade gå. Men pastorn stod kvar och fortsatte sin predikan i förlitan på Guds hjälp.

Vattnet steg och steg. Nu kom en man i en roddbåt in i kyrkan. Han rodde fram till pastorn och frågade om han inte skulle ta och komma med innan det blev värre.

”Nej, jag stannar här”, svarade pastorn.

Vattnet fortsatte alltjämt att stiga och nådde nu upp till munnen på pastorn. Då kom återigen mannen med roddbåten och frågade honom om han inte skulle komma innan det var för sent.

Pastorn svarade att han skulle vänta på Gud. Och så drunknade pastorn.

När han mötte Gud frågade han: ”Varför hjälpte du mig inte?”

”Två gånger skickade jag en man i roddbåt till dig, men du ville ju inte”, svarade Gud.

När djävulen med hänvisning till Skriftens löften om änglaskydd försökte få Jesus att kasta sig ut för tempelmuren (i stället för att gå ner den vanliga vägen), så svarade Jesus: ”Det står också skrivet: Du skall inte fresta Herren din Gud” (Matt. 4:7). Att inte utnyttja de möjligheter som redan finns, utan i stället kräva extraordinära under, är inte stark tro. Det är att utmana och fresta Gud.