FADER VÅR

Kort utläggning av de sju bönepunkterna i Herrens bön
av kyrkoherde Staffan Bergman.

1.  Fader vår, som är i himmelen. Må ditt namn hållas heligt.

Herrens bön inleds med ett tröstrikt och uppmuntrande anrop. Vi vänder oss till den ende sanne Guden, den allsmäktige Fadern som råder över himmel och jord. Ordföljden ”Fader vår” (grek. Pater hemån, lat. Pater noster) lägger betoningen på ”vår” och uttrycker Guds barns glada förvissning om att de tillhör Gud, som likt en god far hör deras böner. Han är Fader som vår skapare, men också och i synnerhet som vår återlösare. Ty han har sänt oss sin Son, som har tagit bort våra synder och öppnat vägen till honom som Fadern. Genom dopet och tron är vi Guds barn. Vi har fått barnaskapets Ande, som ropar ”Abba! Fader!” (Rom. 8:15).

Vi ber i den första bönen, att Guds namn må hållas heligt. Se då framför dig en uppslagen Bibel som det strålar om. Det är den heliga Skrift, Guds Ord, ingivet av den Helige Ande. I den har Gud en rad namn, som ger uttryck för olika sidor av hans väsen, t.ex. Fadern, Herren, den Allsmäktige. Men i vid mening är hela Bibeln ”Guds namn”. Allt som säger oss något om vem Gud är hör till hans namn. I sitt ord uppenbarar Gud själv för oss sitt väsen, sitt fadershjärta och sin goda vilja med oss. Utan Ordet känner vi honom inte rätt. Vi ber därför i denna bön, att vi alltid skall få ha Guds Ord rent och klart ibland oss, och att vi skall få nåd att älska, bruka och hålla fast vid det med den allra största vördnad. Att hålla Ordet heligt är att hålla Gud själv helig.

2.  Må ditt rike komma,

Se framför dig bilden av en tronsal, där den ljusomstrålade Kristus sitter på tronen. Vi ber i den andra bönepunkten, att riket skall komma till oss. Guds rike är det nådens rike, där Jesus ensam är konung. Men det är här i tiden inget synligt, jordisk rike, utan ett andligt rike i de kristnas inre. Jesus säger: ”Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen… Ty se, Guds rike är mitt ibland er (eller invärtes i er)” (Luk. 17:20, 21).

Guds rike kommer på två sätt. Först kommer det till oss fördolt genom Ordet och sakramenten. Riket finns, där dessa finns, ty Jesus har själv instiftat dessa medel för att upprätta och uppehålla sitt rike som ett nådens rike för fattiga syndare. Vi ber i denna bön, att riket skall komma till oss, dvs. att Gud genom sin Ande skall skänka oss tro på evangelium och låta rikets konung alltid bo i våra hjärtan, så att vi styrs och regeras av honom. Vi ber också i denna bön att han på samma sätt också skall komma till andra, så att hans rike utvidgas mer och mer.

Det andra sättet som riket kommer på, är det som sker på den yttersta dagen. Då bryter det fördolda nåderiket fram i strålande ljus, i uppståndelse, fulländning och härlighet. Den lidande, kämpande kyrkan förvandlas till den triumferande. Det ser Guds barn fram emot och ber därför att Konungen snart skall komma på himmelens skyar och hämta hem sin brud.

3.  … och din vilja ske på jorden, så som den sker i himmelen.

Se framför dig bilden av Jesus på knä i Getsemane. Han ber inför sitt svåra lidande på korset: ”Inte som jag vill utan som du vill” (Matt. 26:39). Han ville att Guds goda vilja skulle ske inte bara i himmelen, utan också på jorden, och inte bara för sin egen skull, utan framför allt för vår skull. För vår salighet var han, den helige och rene, beredd att offra allt, lida och dö som en syndare och utstå sådant som var förnedrande, vidrigt och främmande för honom.

I den tredje bönepunkten ber vi med vår Frälsare Jesus för ögonen om nåd och kraft att leva som rikets barn i lydnad för Guds bud. Det kan inte ske utan att vår egen syndiga vilja bryts och vi säger nej till djävulens och världens onda gärningar. Änglarna i himmelen gör Guds vilja med stor kärlek och lydnad. Aldrig faller det dem in att göra något annat. Så vill Gud att hans vilja skall ske också bland oss. I denna bön ber vi således om helgelse, om nåd och kraft att göra gott här på jorden.

4.  Giv oss i dag vårt dagliga bröd.

Se framför dig bilden av ett stort förråd, fyllt från golv till tak av mat, dryck, kläder och allt som vi behöver för att kunna leva här på jorden. På ett bord står, bland många andra korgar, också en korg med ditt namn på. Den innehåller en dags livsförnödenheter. Varje dag blir korgarna fyllda – ibland med mer, ibland med mindre, men alltid så att vi klarar oss.

Det grekiska ord som här återges med ”dagligt bröd” kan också översättas med ”bröd för dagen som kommer”. Men låt oss inte krångla till det onödan. Ty vad Jesus i denna bön i all enkelhet vill lära oss är att vi förtröstansfullt skall bedja, inte om rikedom och överflöd, utan om vad vi dag för dag behöver för att leva vår tid på jorden. Bönen utesluter inte vårt eget arbete, ty det står ”att den som inte vill arbeta inte heller skall äta” (2 Tess. 3:10). Att bedja om vårt dagliga bröd ger oss en nyttig påminnelse om att det sinnrika och komplicerade samspelet av en rad viktiga förutsättningar på jorden – det som gör att vi kan leva – ytterst uppehålls av Gud, och att det är han som skall tackas för allt gott vi dagligen får.

5.  Och förlåt oss våra skulder, liksom vi förlåter dem som är oss skyldiga.

Se framför dig en bild av en man som håller ett hårt struptag på en annan person. Mannen är den obarmhärtige tjänaren i liknelsen i Matt. 18:23-35. Han utkräver en skuld, en futtig struntsumma, av sin medtjänare. Det som är särskilt upprörande, är att denne man strax innan fått en egen, svindlande stor skuld på tio tusen talenter efterskänkt av sin barmhärtige arbetsgivare.

Denna liknelse lär oss innebörden i den femte bönepunkten. Vi, som har fått så mycket förlåtet och blivit befriade från hela vår syndaskuld av Jesus, måste också vara beredda att förlåta vår broder. Gör vi inte det, utan hyser ett hårt och oförsonligt hjärta, så tar Gud tillbaka sin förlåtelse. Detta är en allvarlig bön, som varnar oss för att synda på nåden. Vilka skäl vi än har att inte vilja förlåta andra människor, så skulle Gud kunna anföra samma skäl – och många fler – att inte förlåta oss.

Denna bön säger inte att Gud förlåter som vi gör, utan att vi skall förlåta som Gud gör. ”Liksom vi förlåter” är en följd, en självklar konsekvens av tron på Guds förlåtelse. Men vårt syndiga, hämndlystna hjärta blossar lätt upp igen. Vi behöver därför ofta bedja denna bön om förlåtelse för egen del och om nåd och kraft att förlåta andra

6.  Och inled oss inte i frestelse,

Se framför dig en ringlande orm, som med hypnotisk blick målmedvetet närmar sig sitt byte. Den släpper det inte ett ögonblick ur sikte. Det är Frestaren, den gamle ormen, som listigt lurar på oss för att få oss på fall. Hans yttersta mål är alltid att locka oss bort från Kristus och nådens rike och därmed bort från Gud.

I denna bönepunkt lär vi oss, att det är högst av nöden att i frestelsens stund genast ropa till Gud, som är starkare än ormen. När vi ber att Gud inte skall inleda oss i frestelse, betyder det inte att Gud frestar oss. Han kan aldrig fresta till något ont. ”Gud frestas inte av det onda och frestar inte heller någon”, står det i Jak. 1:13. Frestelsen kommer från våra egna, onda begär och ytterst från djävulen. Vad vi här ber om, är att Gud inte skall överge oss i frestelsens stund, utan ge oss kraft att stå emot och vinna seger. Sådan bön vill Gud gärna höra.

Den nya bibelöversättningen (Bibel 2000) leder här tankarna helt fel, när den säger: ”utsätt oss inte för prövning.” Bibeln lär oss tvärtom, att Gud låter sina barn genomgå prövningar, inte för att få dem på fall och ta deras tro ifrån dem, utan för att fostra dem, öva dem och göra dem starka i tron. ”Räkna det som den största glädje, mina bröder, när ni råkar ut för alla slags prövningar”, läser vi i Jak.1:2. Frestelsen har ett ont syfte, prövningen alltid ett gott. Frestelsens fara undanber vi oss i Fader vår, men inte Guds faderliga fostran.

7.  Utan fräls oss ifrån det onda. Ty ditt är riket och makten och härligheten i evighet.

Se framför dig en väg som slingrar sig fram djupt nere i dalar, in i mörka skogar och uppför branta bergssidor. Vägen kantas av många faror. Den går genom en värld, där vi ser utslag av alla sorters olyckor och katastrofer och av synder och hemskheter, som ormen från förra bönepunkten får människor att göra.

Vägen leder till sist in i en strålande stad, det himmelska Jerusalem. Under vandringen undrar vi ibland, om vi skall klara oss genom tåredalens alla frestelser och faror, stormar och strider och hålla oss kvar på vägen, tills vi når målet. Men det skall vi helt visst göra, om vi följer honom, som är ”vägen, sanningen och livet” (Joh. 14:6) och ropar: Rädda oss från det onda – från allt det som kommer från den Onde! Den sista bönen i Fader vår är en bön om den slutliga och totala befrielsen från all den samlade ondskan i världen. Det är en bön full av längtan, som möts av Guds åstundan att få oss välbehållna hem. Lovprisningen, som avslutar Fader vår, saknas i de äldsta och säkraste handskrifterna och är sannolikt ett senare tillägg, hämtad från urkyrkans gudstjänstliturgi. Men lovprisningen, där den grekiska texten låter ordet ”ditt” vara framhävt, är i högsta grad biblisk: ”Lovet och priset och visheten och tacksägelsen och äran och makten och styrkan tillhör vår Gud i evigheternas evighet, amen” (Upp. 7:12).

Amen

Till alla bönepunkter i Fader vår, mönsterbönen för all kristen bön, säger vi till sist vårt ”Amen”. Det är ett ord som bekräftar att något är absolut sant och tillförlitligt. Som avslutning på bön betyder det, som Luther säger i Lilla katekesen: ”Ja, ja, det skall så ske.” På ett annat ställe säger han: ”Amen är ett ord, som tillhör den orubbliga tron, som inte ber ut i det ovissa, utan vet att Gud inte ljuger, eftersom han lovat att höra oss.”

(Ur Lutheranen 2/2000)

Att läsa Bibeln som litteratur

Lars Gustafsson, känd författare och professor, skrev den 22 februari [1996] en understreckare i Svenska Dagbladet om Bibeln tolkad som litterär text. Han pekar på att flera forskare börjat behandla Bibeln som litteratur och finner detta sätt att tolka Bibeln mycket tilltalande.

Länge har man kunnat studera Bibeln på två sätt, säger Gustafsson. Det ena sättet är det fundamentalistiska, som ”utgår från föreställningen om en perfekt och i princip motsägelsefri text”. Den har Gustafsson inget till övers för: ”Bokstavstroheten är ju en gång för alla en omöjlig position”

Mycket bättre, menar Gustafsson, är det andra sättet att studera Bibeln på, det som den tyska bibelkritiken med Wellhausen i spetsen kom med i slutet av förra århundradet och som lärde oss att se att Bibeln inte är någon sammanhängande bok utan återspeglar många olika föreställningsvärldar som ”kan växla lika radikalt som mellan en religion och en annan”.

Vad som nu i slutet av vårt århundrade börjar växa fram ”är en tredje, och ytterst stimulerande intellektuell strategi: ett studium som utan teologiska slutledningar eller avsikter behandlar Bibeln som litteratur, med andra ord utan att ta ställning till Gud som en realitet utanför texten”. Man kan läsa den som en litterär berättelse med huvud- och bipersoner som undergår förändringar, utvecklas och mognar. Det gäller även Gud som under berättelsens gång ”utvecklas och förändras minst lika mycket som Lear eller Hamlet”.

Gustafssons analys av utvecklingen på bibelsynens område är intressant och rymmer ett visst mått av sanning. Alltfler börjar läsa Bibeln just som tankeväckande poesi och litteratur som man kan tolka som man själv vill.

Att se på Bibeln som Guds ord har varit den dominerande synen ända fram till vårt århundrade. Att säga att Bibeln är Guds ord är – om man är konsekvent – detsamma som att säga att det som den säger är sant. Ty Gud kan inte ljuga. Men denna kyrkans gamla syn kallas i dag föraktfullt för fundamentalism.

Bibelkritiken ville läsa Bibeln på ett förutsättningslöst sätt. Likväl utgick man från en förutsättning: att Bibeln tillkommit som vilken annan bok som helst utan övernaturligt bistånd. Bibelkritiken gick hand i hand med den s.k. liberala teologin som ville frigöra sig från tvånget att betrakta hela Bibeln som gudomligt given sanning och grundval för snäva dogmer.

Både bibelkritiken och liberalteologin har hårt angripit läran om verbalinspirationen. Man förstod att om man kunde kullkasta tron på att Guds Ande har ingivit människor tankar och ord som fästs på pränt i heliga skrifter, så ryckte man undan grundvalen för Bibelns gamla auktoritet. Härigenom slapp man också tvånget att alltid försvara alla textställen och försöka få Bibeln att ”gå ihop”. Bibelkritiken och liberalteologin är nämligen övertygade om att Bibelns texter inte ger uttryck för en enhetlig och sammanhängande lära, utan består av inflytelser från en rad olika föreställningsvärldar och andra religioner.

Bibelkritikens och liberalteologins syn på Skriften har i dag så gott som fullständigt segrat i de större kyrkorna. Alla tar avstånd från fundamentalism. Alla varnar för att läsa Bibeln ”bokstavligt” dvs. tro att dess innehåll är sant i vanlig mening. Mot bakgrund av bibelkritikens ”vetenskapliga” forskning och kritiskt jämförande textanalyser så menar man sig numera veta att det gamla sättet att läsa Bibeln är, som Gustafsson säger, ”en omöjlig position”. Bibelkritiken börjar bli ett passerat stadium. Den har, så att säga, gjort sitt. Man kan nu nalkas Bibeln på annat mer lättillgängligt och avspänt sätt, nämligen genom att läsa den som litteratur, som Iliaden och Odysséen eller gamla mytologiska berättelser, vilka kan vara stimulerande och tankeväckande, utan att man fördenskull behöver tro på dem.

Skall det litterära greppet bli det nya sättet att studera Bibeln? Djävulen är oerhört skicklig, när det gäller hålla människor borta från Guds Ord. Om de ändå läser eller hör det, så försöker han alltid att neutralisera och oskadliggöra dess frälsande sanningar.

Men Bibeln är Ordet som inte kan dö. Guds Ord kommer alltid att finnas kvar. Jesus sade: Himmel och jord skall förgås, men mina ord skall aldrig förgås (Matt. 24:35).

Låt oss inte glömma att på vilket sätt man än nalkas Bibeln, så är Ordet i sig levande och kraftigt. När fariséerna skickade ut några tempelvakter för att gripa Jesus och få tyst på honom, så blev det i stället vakterna själva som blev gripna – av Jesu ord. De kom tillbaka med oförrättat ärende och bekände: Aldrig har någon människa talat som den mannen talar (Joh. 7:46). Jesu ord är ande och liv (Joh. 6:63). De kan föra också den litteräre läsaren in på en väg som han från början inte tänkt sig. Sådant har hänt många gånger.

S.B. (=Staffan Bergman, Lutheranen 1/1996)

Spädbarnen och Guds rike

En brevfråga till frågespalten i pingströrelsens veckotidning ”Evangelii Härold” nr 17/90 lyder: ”Hur går det för små spädbarn som dör i denna tidiga ålder – går de förlorade för evigt på grund av arvsynden?”

Pastor Olle Sandstedt, som besvarar frågan, medger glädjande nog arvsyndens realitet. Han skriver att det är sant att barnen ”föds in i ett fallet människosläkte, som är under fördömelse – Adams synd fortlever i hans efterkommande”. Detta är i överensstämmelse med Bibeln. Paulus skriver: ”Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden; och så har döden kommit över alla människor, eftersom de alla har syndat” (Rom. 5:12). Och till ”alla människor” som har syndat hör också spädbarnen, ty också de kan dö.

Tyvärr har dock pastor Sandstedt inte förstått att barnen – liksom alla andra som är utanför Guds rike – måste ta emot frälsning för att bli frälsta. Han skriver att för dem som dör i spädbarnsålder gäller Jesu försoning på korset ”utan vidare åtgärder”. Men så lär inte Skriften: ”Om en människa inte blir född på nytt kan hon inte se Guds rike” (Joh. 3:3). Skriften lär lika klart att dopet frälser och föder på nytt (Tit. 3:5). Spädbarnen tillhör alltså av sig själva djävulens rike, men genom dopet föds de på nytt och blir medlemmar i Guds rike.

Hur får då Sandstedt det att gå ihop att barnen är syndiga, men att de inte fördenskull behöver ta emot frälsning för att bli frälsta? Jo, han menar att ett ”omedvetet spädbarn” inte kan ”göras ansvarig för andras synder”. Här ser man plötsligt en försvagning i synen på arvsynden: den är egentligen inte något eget ont som man kan ställas till ansvar för. Är det bara verksynder som sker med fri vilja som kräver omvändelse? Mot detta kan vi bara ställa Skriftens egen undervisning: Genom Adams synd har synden, döden och även fördömelsen – ja, det står faktiskt ”fördömelsen” – kommit över alla människor (Rom. 5:12, 15-17) – även över de små spädbarnen. Instinktivt tycke vi kanske det är hemskt. Och det är precis vad det är!

Men i kraft av dopet renas vi från alla synder, både medvetna och omedvetna, såväl arvsynd som synder i tankar, ord och gärningar. Alla, små som stora, måste genom tron ta emot dopets stora gåva som är Guds frälsande godhet och kärlek till oss genom Jesus Kristus. I Bibeln finns ingen frälsning utan ett personligt mottagande. Jesus sade: ”Den som inte tar emot Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig ditin” (Mark. 10:15).

J.F. (=Jakob Fjellander, Lutheranen nr 3/1990)

Vad är kristendom?

Den intellektuella ärligheten kräver som en självklarhet, att allting får gå under sitt rätta namn. Jag tror, att det är det första av professor Ingemar Hedenius’ berömda postulat, nämligen att A är A.

Den som vill beskriva t.ex. islam, sätter sig inte ned för att tycka, att så eller så borde denna religion rimligen vara, utan han går givetvis till källorna, för att ur dem hämta fram en så adekvat bild som möjligt av Muhammeds lära. Jag skulle tro, att alla seriösa religionsforskare är ense om att detta tillvägagångssätt är det enda sakliga och riktiga. Man söker beskriva en religion sådan den enligt sina egna urkunder är, inte efter vad man själv tycker den borde vara.

Det märkliga är emellertid, att när det blir fråga om kristendomen, så frångår man ofta denna självklara princip. De avgjorda ateisterna, kristendomsförnekarna, brukar inte göra så. Tvärtom. De ärligaste bland dem konstaterar genom källstudier, att så och så är kristendomen beskaffad – men de kan inte tro på sådana läror, därför förkastar och förnekar de den kristna tron.

Det finns emellertid en annan grupp, som går till väga på ungefär följande sätt. De utgår från sin egen tro, sin egen uppfattning och från den bestämda meningen, att de själva är goda kristna, liksom de vill vara kristna och kallas kristna. Resonemanget blir då – visserligen inte klart redovisat men ändå det som ligger under – Jag och mina åsiktsvänner är kristna. Vi tycker så och så. Vi tror så och så men kan inte omfatta den eller den läran. Alltså är denna vår uppfattning kristendom.

Det förefaller mig som de ledande i Svenska kyrkan gör sig skyldiga till ett sådant resonemang enligt vad som nu sägs, hela den liberala teologins sätt att behandla kristendomen. Ofta sker det väl i all välmening för att ”rädda” kristendomen både åt sig själva och andra moderna människor, som inte kan omfatta den eller den läran i den kristna religionen. Nåväl, vi är ju kristna, vi kan inte tro så, men väl så här. Alltså är detta den sanna kristendomen.

Det numera gamla och slitna slagordet ”Från dogmat till evangeliet” av år 1919 var egentligen en variation av detta tema: Vi är kristna. Vad vi inte kan tro på är inte kristendomen. Vad vi kan tro på är kristendom.

Konkret uttryckt, vi som är och vill vara kristna, kan inte tro att Jesus är avlad av den Helige Ande och född av Jungfrun Maria, ty det strider mot allt mänskligt förnuft och mänsklig erfarenhet. Moderna upplysta kristna människor kan inte tro på sådant. Alltså är det inte kristendom. Vi kan inte heller tro på att Jesus uppstod kroppsligen ur graven, ty det är om möjligt ändå orimligare. Sådant kan inte ske. Därför är det inte väsentligt för de kristna. Huvudsaken är ju att Jesus lever. Det är kristendomens kärna.

Vi kan inte heller tro på att Jesus gick på vattnet, för det kan ingen människa göra nu och det strider mot de s.k. naturlagarna. Inte heller kan han ha uppväckt döda, ty ingen död kan återkallas till livet om han inte blott varit skendöd. Vi kan inte tro på de andra underberättelserna heller, så det kan inte vara det väsentliga. Det enda viktiga är väl ändå, att vi älskar varandra och hävdar att vi alla är lika, har samma värde. På den yttersta dagen, om den verkligen kommer, skall Jesus inte fråga eller anställa något korsförhör utan bara fråga efter om vi bevisat kärlek mot hans minsta bröder t.ex. skickat hjälp till u-länderna.

Det egendomliga är emellertid, att denna i och för sig mycket begripliga uppfattning om vad som är kristendom i enlighet med Emanuel Linderholms slagord från år 1919 – ”Från dogmat till evangeliet” – inte alls, som man kunde vänta sig av formuleringen, går från dogmerna eller trosbekännelserna, som nu liberalerna eller som vi kan säga gnosticismen (århundradets religion) vill avskaffa, till evangelierna. Ty alla våra trosbekännelser kan klart beläggas i just evangelierna, ja t.o.m. i de tre första synoptiska evangelierna, vilka de liberala och de gnostiska teologerna ansett och anser tillförlitligare och lättare att tro än det mer dogmatiska Johannesevangeliet.

Både Matteus och Lukas meddelar på ett av varandra oberoende sätt, ett Jesu var ”avlad av den Helige Ande och född av Jungfrun Maria”. De berättar om fler underverk än vad Johannes gör, även om han överbjuder dem genom ett berätta om Lasarus uppväckelse efter ett ha varit död i fyra dygn. De berättar om Jesu kroppsliga uppståndelse. Lukas berättar om hans himmelsfärd, utförligast i början av Apostlagärningar. Samme Lukas, som tillika var läkare och därför mindre lekman på området än de andra, berättar ett Jesus efter sin uppståndelse till och med åt och drack tillsammans med sina lärjungar.

Det märkliga är nu, att författaren till slagordet och skriften ”Från dogmat till evangeliet”, förnekar alla dessa fakta om Jesus i de tre första evangelierna. Han är inte Guds Son, inte avlad av den Helige Ande, inte född av Jungfru Maria, har inte gjort några underverk, som strider mot vår erfarenhet av naturen. Han har inte uppstått kroppsligen, utan förmodligen har lärjungarna rövat bort hans kropp – alldeles som översteprästerna förklarade den tomma gravens besvärande faktum. Den som gör anspråk på att gå från dogmat till själva evangeliet får därför gallra ut det mesta och det mest karakteristiska i evangelierna, nämligen Jesu Kristi gudom, hans övernaturliga börd, hans underverk och hans uppståndelse.

På samma sätt går det i dag för liberalteologerna och gnostikerna. När man vill avskaffa våra trosbekännelser, därför att man inte kan tro på vad de förkunnar förkastar man inte endast dem utan alla evangelierna och hela Nya Testamentet, varifrån man under svåra lärostrider hämtade hela innehållet i de gamla trosbekännelserna. Dogmat eller dogmerna växte fram under hotet från gnostikerna ur Nya Testamentet, ur evangelierna. Dessa är kortfattade sammanfattningar av det väsentliga innehållet i den kristna tron, vars huvudurkund är evangelierna och för övrigt hela Nya Testamentet.

Slagordet ”från dogmat till evangeliet” är ur rent intellektuell synpunkt en orimlighet, om man inte vill fatta det som ett uttryck för det oupplösliga sambandet mellan dogm och evangelium, mellan trosbekännelserna och Nya Testamentet. Enligt Luther är en sann dogm alltid grundad i Bibeln. Kyrkan har ingen rätt eller möjlighet att stifta några nya egna dogmer genom folkomröstning eller genom egna teologiska spekulationer. Detta dogmbegrepp stämmer även in på våra trosbekännelser. De har hämtat varje utsagas innehåll från Nya Testamentet. De är inget annat än uttryck för evangeliet, för den sanna kristendomen. Den som förnekar eller förkastar dem förkastar Nya Testamentet, kristendomen, Kristus själv och hans heliga apostlar.

Varför kalla för kristendom, vad som är förnekelse på varje punkt av den kristna tron, som är grundad i evangelierna och Nya Testamentet, på apostlarnas vittnesbörd, på Kristus själv?

Vi har ju religionsfrihet, vilket innebär, att ingen kan eller får tvingas att tro eller låtsas tro vad han inte kan tro på. Det står alla liberalteologer och gnostiker fritt att förkasta våra trosbekännelser. I dag är det möjligt för en präst att lämna den kristna tron bakom sig, och ändå få sin lön oavkortad. Som präst är man inte skyldig, att var söndag förkunna sanningar, som man inte kan tro på. Men man borde ändå respektera kristendomens egenart enligt dess av alla erkända huvuddokument och inte kalla för kristendom en förnekelse av alla dess grundläggande läror.

Ty Kristi gudom är grunden för hela kristendomen och det som skiljer kristendomen från alla religioner i både gammal och ny gestalt. Det är också grunden för vår salighet. Ty om inte Jesus är Guds Son och om han inte efter att ha dödats för våra synders skull verkligen uppstått, då är, som aposteln säger klart och tydligt, hela vår tro förgäves och vår predikan bara tomma ord. Allt är då hopplöst.

Men nu har Kristus uppstått. Han är sannerligen uppstånden. Det är vår trosbekännelse. Det är den kristna trons grundläggande faktum.

(Författaren, Erik Holmqvist, var tidigare präst i bl.a. Luleå och Göteborgs stift, men har nyligen lämnat Svenska kyrkan).

Ur tidskriften Lutheranen, nr 4/2001

Modern kritik av utvecklingsläran

Tidningen Dagen hade den 27 oktober 1990 en kort artikel om den engelske astronomen Sir Fred Hoyles och hans kritik av Darwins utvecklingslära. För tio år sedan började han framföra kritik mot utvecklingsläran. Han var tidigare ateist men har så småningom från vetenskapliga utgångspunkter kommit fram till att universum måste styras av en högre intelligens. Hans ”omvändelse” har väckt visst uppseende i vetenskapliga kretsar.

Dagen tar fram en del citat ur Hoyles vetenskapliga produktion som vi här återger:

Naturlagarna kan inte beskriva livets uppkomst, och darwinismens föreställningar om ”naturligt urval” kan inte förklara dess utveckling. Dessutom är fossilfynden ytterst bristfälliga.

– – –   
Livet, som vi känner det, är bland annat beroende av minst 2 000 olika enzymer för att kunna fungera. Hur skulle ”urhavets” blinda naturkrafter kunna sammankoppla de rätta kemiska elementen till enzymer?

Enligt Hoyles beräkningar är sannolikheten 1 på 10 upphöjt till 40 000 (= 1 med 40 000 nollor efter). Det motsvarar sannolikheten att med en tärning slå 50 000 sexor i oavbruten följd. Hoyles kommentar till detta är talande:

Sannolikheten för att högre livsformer har uppkommit på detta sätt är jämförbart med sannolikheten att en tornado som sveper igenom ett skrotupplag skall sätta ihop en Boeing 747.

Hoyle menar att sådana mänskliga egenskaper som samvete, moral och religiositet rimmar dåligt med evolutionstesen att ”den bäst anpassade överlever”. En martyr väljer hellre döden än att förneka sin övertygelse.

Vi hoppas att Hoyles klarsyn skall sprida sig till många i vårt land. Att tro på slumpen istället för på Gud är att göra som strutsen: sticka huvudet i sanden för att slippa se. Aposteln skriver: ”Guds osynliga väsen kan ju ses ända sen världens skapelse: det kan uppfattas i hans verk, på samma sätt som hans eviga makt och gudomsväsen” (Rom. 1:20).

S.B. (=Staffan Bergman, Lutheranen 4/1990)

Förändring på bloggen

Sedan en tid går mycket av min lediga tid åt till andra projekt än denna blogg, men eftersom den nyligen har fått några nya prenumeranter, tänkte jag att jag borde se till att det kommer något inlägg med jämna mellanrum även om jag inte hunnit skriva något själv. Det bör ju löna sig att prenumerera! Därför tänkte jag (också) använda äldre artiklar från vår tidskrift Lutheranen, som utgavs 1977 -2006. Eftersom vi nu befinner oss i veckan för midsommar börjar jag med en liten text om skapelsen.

Ni är alltid välkomna att mejla till mig på pastor.fjellander@gmail.com och framföra er synpunkter.

Tolerans eller inte? – Om EFK och äktenskapet

Under senare år har några församlingar och pastorer inom Evangeliska frikyrkan (EFK) kämpat för den bibliska äktenskapssynen. En indikator på att denna kamp behövs är att EFK centralt tagit fram en rapport för att belysa äktenskapsfrågan: Helighet och barm­härtighet. I realiteten tjänar denna rapport som ett godkännande av att inom EFK tolerera olika syn på äktenskapet. (Immanuelsförsamlingen i Örebro, som hör till EFK, har förklarat sig villiga att välsigna samkönade ”äktenskap”.)

EFK samlas till kongress vartannat år. Inför kongressen 2024 motionerade några pastorer om att kongressen skulle fastslå att EFK håller fast vid den bibliska äktenskapssynen (att äktenskapet är en förening av en man och en kvinna) och att kongressen skulle ta avstånd från Helighet och barmhärtighet. Resultatet blev att kongressen fastslog den bibliska äktenskapssynen men att man inte tog avstånd från rapporten.

Situationen för de konservativa församlingarna inom EFK var uppenbarligen inte tillfredsställande för dem. Å ena sidan fastslog kongressen den bibliska äktenskapssynen, men man valde ändå att inte ingripa mot Immanuelsförsamlingen. Så inför kongressen 2026 som hölls nu, 15-16 maj, motionerade 17 pastorer om att alla försam­lingar som ingår i sam­fundet ska omfamna en biblisk äktenskaps­syn. Motionen avslogs på kongressen med röstsiffrorna 341 mot 63.

Vilket är problemet? Naturligtvis är Immanuelsförsamlingens lära om äktenskapet bibelstridig, men här finns utöver den konkreta lärofrågan själva ”systemfrågan”, hur man ska förhålla sig till villfarelse. De 341 ombuden som röstade mot motionen anser inte alla att det är rätt att välsigna samkönade ”äktenskap”, men de tycker att man kan leva med att alla församlingar inte har samma lära om detta. De tycker att det ska vara högt i tak. Man jämförde till exempel med att det finns församlingar i EFK som inte har den baptistiska dopsynen.

Vad säger då Bibeln? Jo, den säger att Guds Ord är sant och att den kristna församlingen ska hålla sig endast till sanningen och inte acceptera falsk lära. Ska kristna då inte vara toleranta? Jo, vi ska verkligen vara toleranta när det gäller mänskliga frågor, men den kristna läran är inte vår, den är Guds. Vi kan inte ge bort det som inte är vårt! Vi kristna är bundna av Guds Ord, och det är inte tillåtet för oss att ”ge dispens” för det som Gud har bestämt och säga att det är ok med bibelstridig lära.

Guds Ord är sant

Ditt ord är mina fötters lykta, och ett ljus på min stig. (Ps. 119:105)

HERRENS tal är ett rent tal, likt silver som rinner ner på jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger. (Ps. 12:7)

Jesus bad till sin Fader och sade: Ditt ord är sanning. (Joh. 17:17)

Skriften kan ju inte sättas ur kraft. (Joh. 10:35)

För att ni… skall lära er den regeln: ”inte utöver vad som står skrivet”. (1 Kor. 4:6)

HERRENS undervisning är fullkomlig, den ger själen nytt liv. HERRENS vittnesbörd är sant, det gör enkla människor visa. (Ps. 19:8)

Inte enbart av bröd lever människan, utan av vart och ett ord som utgår ur Guds mun. (Matt. 4:4)

Jesus sade till de judar som hade kommit till tro på honom: ”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria.” (Joh. 8:31f.)

Den kristna församlingen ska hålla sig endast till sanningen

 Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. (Matt. 28:19f.)

Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla. (Ef. 4:3-6)

Men jag har en vädjan till er, bröder, i vår Herres Jesu Kristi namn: att ni alla är eniga i ert tal och inte låter några partier finnas hos er. (1 Kor. 1:10)

Om någon predikar, skall det vara Guds ord. (1 Petr. 4:11)

Akta er för de falska profeterna. De är klädda som får, men invärtes är de rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. (Matt. 7:15, 16)

Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid med den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort ifrån dem. (Rom. 16:17)

Det vi redan har sagt säger jag nu än en gång: om någon predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse. (Gal. 1:9)

Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära har både Fadern och Sonen. Om därför någon kommer till er och inte för med sig denna lära, så skall ni inte ta emot honom eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar. (2 Joh. 9-11)

Konkordieboken i ny översättning!

Näst efter Bibeln är för lutheraner Konkordieboken den viktigaste boken när det gäller att få veta vad som är kristen tro. Vad är då det för en bok? Jo, den sammanställdes och godkändes – efter flera år av arbete – år 1580 och består av olika lutherska bekännelsedokument, skrifter som till allra största delen tagits fram efter reformationen i kampen för den bibliska tron. Först kommer dock de tre gamla trosbekännelserna, den apostoliska, den nicenska och sist den athanasianska. Därefter kommer Augsburgska bekännelsen, som är det första huvuddokumentet när det gäller att bekänna den bibliska tron gentemot romersk-katolska kyrkans lära. Den är skriven av Melanchton och den lästes upp inför inför kejsare Karl V vid riksdagen i Augsburg år 1530. Augsburgska bekännelsen blev så klart angripen av de romerska katolikerna, vilket ledde till att Melanchton författade en försvarsskrift: Augsburgska bekännelsens apologi. (Apologi betyder ”försvarsskrift”.) Sedan kommer två mindre skrifter (Schmalkaldiska artiklarna och Om påvens makt och överhöghet) innan det följer Lilla katekesen och Stora katekesen, författade av Martin Luther. Till sist i Konkordieboken kommer Konkordieformeln.

Konkordieboken har haft och har fortfarande mycket stor betydelse för lutheranerna. Tyvärr har den dock i Sverige varit litet extra svårläst genom att den hittills varit möjlig att köpa endast i ålderdomlig språkdräkt. (Översättningen liknar i språket 1917 års bibelöversättning, trots att den publicerades först 1957.) Men nu kommer alltså Konkordieboken i ny svensk översättning. Det är kh emeritus Sten Rydh som tagit sig an detta angelägna projekt, att få den översatt till modern svenska. Han ger ut den i tre delar. Del 1 – med de tre trosbekännelserna, Augsburgska bekännelsen samt dess apologi – har kommit ut i höstas, och del 2 planeras komma under 2026 – med Schmalkaldiska artiklarna och Om påvens makt och överhöghet samt de båda katekeserna. Så hoppas jag att det inte dröjer så länge innan del 3 kommer, med den avslutande skriften Konkordieformeln.

Vem vänder sig denna bok – del 1 av Konkordieboken – till? De fyra första dokumenten (Apostoliska, nicenska, athanasianska trosbekännelsen och Augsburgska bekännelsen) är lättillgängliga och kan läsas med stor behållning av alla kristna. Apologin kräver litet mer arbete och uthållighet, Melanchton skriver ganska ingående. Men utöver att översätta själva texten har Rydh lagt till mycket information i fotnoter, vilket är givande. Om man vill kan man förstås hoppa över dem, så flyter läsningen lättare. Man kan läsa dem senare, om man vill. Dessutom har Rydh i denna del 1 även skrivit en fin översikt över Luthers liv och en över Melanchtons. Boken innehåller också olika register så att man lätt ska hitta. Särskilt värdefull är sammanställningen ”Citat ur bekännelseskrifterna” där Rydh visar vad bekännelseskrifterna lär om de olika punkterna i den kristna läran. (Skriften, Gud, skapelsen, synden, försoningen, rättfärdiggörelsen o.s.v.)

Vem har då glädje av denna bok? Alla som vill tränga djupare in i Bibelns lära. Alla – både lutheraner och icke-lutheraner!

Här finns boken att köpa:

https://www.adlibris.com/se/sok?q=konkordieboken (här även som e-bok)

https://www.bokus.com/search?q=konkordieboken