Augustinus Bekännelser

Jag har nu läst Augustinus bok Bekännelser, i översättning av Sven Lidman. Augustinus, som levde 354 – 430, berättar i boken om hur han levde och tänkte innan han blev kristen och om hur det gick till när han blev omvänd. Han blev sedan en av västerlandets viktigaste kyrkofäder.

Det märks att Augustinus var en retoriker, en vältalare. (Han förtjänade innan han blev kristen huvudsakligen sitt levebröd på att undervisa i talekonst.) Därför kan man uppfatta boken som mångordig och omständlig. Det kan också vara svårt att förstå det han skriver i sin uppgörelse med manikeismen (en gnostisk rörelse), eftersom hans kritik mot den lättare kan förstås om man känner till den.

Sven Lidmans förord till boken är mycket fint. Läs det om du får tillfälle! Ur boken vill jag också ge några citat som jag särskilt fäste mig vid:

(Augustinus skriver om sin tids naturvetare:) Ty med det förstånd och den begåvning som du givit dem, utforska de allt dylikt och mycket hava de också upptäckt. År i förväg hava de sålunda kunnat förutsäga på vilken dag och timme en sol- eller månförmörkelse skulle inträffa liksom förmörkelsens storlek, och deras beräkningar hava icke slagit fel. […] I sitt gudlösa högmod avlägsna de sig från Ditt ljus och låta det bortskymmas hos sig själva.

De kunna förutse en solförmörkelse, men se ej den förmörkelse, som råder i deras eget inre. Ty de fråga ej i ödmjuk fromhet, varifrån deras anlag för dessa ämnen kommit. (s. 116f.)

Augustinus moder Monica bad mycket ihållande och enträget för hans omvändelse. Till slut fick hon se bönen uppfyllas. Hennes sätt att handla vid konflikter är tänkvärt:

När hon hörde människor ömsesidigt fälla de bittraste omdömen om varandra, såsom det händer under förtroligt samtal med en väninna, när hennes ovän är på tapeten, och hon låter en oförsonad ilskas bitterhet bryta ut över den frånvarande, så sade min mor aldrig själv till den ena om den andra något annat än det, som kunde bidraga till en ömsesidig försoning.

En sådan gåva skulle tyckts mig vara av ej alltför stort värde, om jag ej till min egen sorg fått erfara, huru otaligt många de äro som lida av den vidriga och vitt spridda sjukan, att de ej blott måste framföra för den ena ilskna människan vad den andra i sin ilska sagt utan även därtill göra sina egna tillägg. (s. 236f.)

Så skulle vi alla göra! Augustinus kommentar är mycket träffande.

I allra första stycket i boken står det ett citat av Augustinus som tillhör de mest kända: Du, o Gud, har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt till dess det finner vila i dig. (Detta dock ej i Lidmans översättning.)

 

(Augustinus: Bekännelser, Forumbiblioteket nr 61, Borgströms boktryckeri, Motala 1954.)

 

 

Stark eller svag tro

Vad är stark tro? Vi tar ett exempel från ett område bland flera. Är det t.ex. ett tecken på svag tro att gå till doktorn om man är sjuk? Eller skall man hellre be och vänta på Guds ingripande? Vi lånar en belysande historia:

En pastor stod i predikstolen och predikade. Det började regna ute, och snart regnade det så mycket att det rann in i kyrkan. Församlingen blev våt om fötterna, och oron steg i salen.

”Ingen skall lämna kyrkan. Gud kommer att skicka oss räddning”, sade då pastorn så kraftfullt att församlingen stannade kvar i sina bänkar. Men det fortsatte att regna och vattnet steg. Snart nog nådde det ända upp till knäna.

”Ingen lämnar salen”, skrek pastorn. ”Inte förrän Gud sänder oss räddningen!”

När vattnet nådde till midjan började de församlade gå. Men pastorn stod kvar och fortsatte sin predikan i förlitan på Guds hjälp.

Vattnet steg och steg. Nu kom en man i en roddbåt in i kyrkan. Han rodde fram till pastorn och frågade om han inte skulle ta och komma med innan det blev värre.

”Nej, jag stannar här”, svarade pastorn.

Vattnet fortsatte alltjämt att stiga och nådde nu upp till munnen på pastorn. Då kom återigen mannen med roddbåten och frågade honom om han inte skulle komma innan det var för sent.

Pastorn svarade att han skulle vänta på Gud. Och så drunknade pastorn.

När han mötte Gud frågade han: ”Varför hjälpte du mig inte?”

”Två gånger skickade jag en man i roddbåt till dig, men du ville ju inte”, svarade Gud.

När djävulen med hänvisning till Skriftens löften om änglaskydd försökte få Jesus att kasta sig ut för tempelmuren (i stället för att gå ner den vanliga vägen), så svarade Jesus: ”Det står också skrivet: Du skall inte fresta Herren din Gud” (Matt. 4:7). Att inte utnyttja de möjligheter som redan finns, utan i stället kräva extraordinära under, är inte stark tro. Det är att utmana och fresta Gud.

Skriften eller bekännelsen?

Jag har tidigare visat att det lutherska  Skriften allena innebär följande fem saker:

1/ Varje Ord i Bibeln är Guds Ord

2/ Den talar sant

3/ Dess tal är tillräckligt

4/ Den talar klart

5/ Den talar verkningsfullt

Om Bibeln I  Om Bibeln II

Det finns i Sverige några samfund som vill upprätthålla Skriften allena. Det är glädjande. Dessa ansluter sig också till Konkordieboken, de lutherska bekännelseskrifterna. Är inte det en självmotsägelse? Hur kan man ha bekännelseskrifter om det är Bibeln man ska tro på? Vilken ställning har skrivna bekännelser?

Låt oss göra ett tankeexperiment. Vi tänker oss att man, om man tror på Bibeln (Skriften allena), inte ska använda olika bekännelser och lärodokument.  Eftersom Bibeln är Guds Ord, är det den som ska avgöra vad vi ska tro. Varför citerar ni lutheraner bekännelseskrifterna hela tiden i stället för Bibeln? Låt Bibeln avgöra lärofrågor! Ja, så säger man.

Detta kan låta fint, men det fungerar helt enkelt inte. Vi kan ha en lutheran, en adventist, en baptist, en metodist, en pingstvän, ja, även en medlem av Jehovas vittnen, och alla skulle kunna säga de att de tror på Bibeln, att de tror på Skriften allena (de fem satserna ovan). Men vi vet ju att dessa sex människor tror olika. Lutheranen säger: ”Barndopet är instiftat av Jesus och giltigt”, men ingen av de andra håller med om det. Lutheranen säger: ”I nattvarden är Jesu Kristi kropp och blod närvarande i brödet och vinet, och alla mottagarna äter Kristi kropp och blod med sina munnar”, men ingen av de andra håller med om det. Men tror de då inte alla på Bibeln? Ja, det säger de själva. Men i verkligheten kan ju inte alla göra det. De är inte eniga i tron bara för att de säger att de tror på allt i Bibeln.

Enda sättet att få reda på vad dessa sex personer tror, är att de med andra ord förklarar och beskriver vad de tror. Då kan vi få reda på vem av de sex (om någon) som tror på Bibeln. Därför behöver vi bekännelser och lärodokument som hjälpmedel för att förstå Bibeln. Vi tror aldrig på något bara för att det står i bekännelseskrifterna eller ett kyrkomötesbeslut, utan alla sådana läroframställningar är bara förklaringar och utläggningar av Bibelns innehåll. Och vill vi granska ett samfunds lära för att se om den stämmer med Bibeln, är enda möjligheten till det att granska sådana framställningar. Vi får inte reda på vad pingstvänner eller lutheraner tror genom att läsa Bibeln.

Följden av att tro på Skriften allena

Ett Ja till Skriften innebär ett Nej till det som inte stämmer med Skriften. Detta kan kanske verka självklart, men så är inte fallet. De senaste århundradena har vad vi kan kalla ”Svenska kyrkans tradition” dominerat. Det innebär att man ofta använder de gamla orden men ger dem en ny innebörd. Man kan tala högt och fint om Guds Ord, men man tillåter olika läror bredvid varandra.

Att vara bibeltrogen innebär inte bara att säga att man tror på Skriften allena, utan det innebär att man tar avstånd från det som strider mot Bibeln. Detta gäller oavsett ståndpunkt, vad man än tror. Ett samfund som inom sig tolererar olika läror kan inte vara bibeltroget, kan inte hålla fast vid Skriften allena. Det är en självmotsägelse. Att hålla fast vid något innebär att man avvisar och inte tolererar det som strider mot detta.

Ta till exempel synergismen, som jag skrivit några poster om. (Synergismen strider mot Tron allena och är oförenlig med den lutherska tron. Den lutherska tron är monergistisk, att det är Gud ensam som verkar omvändelsen.) Just nu, för den här punkten, spelar det dock ingen roll om det är synergismen eller monergismen som är Bibelns lära, utan poängen är, att ett samfund som inom sig tolererar både synergism och monergism inte kan vara bibeltroget. Att vara trogen Bibeln innebär att hålla fast vid alla Bibelns läror, inte bara några favoritpunkter, de må vara få eller många.

(Givetvis är det monergismen som är Bibelns lära. Synergismen angriper Guds verk och ger en osäker grund att bygga frälsningen på. Synergism kontra monergism är inte någon oviktig strid, utan handlar om det centrala: Hur kan en människa få syndernas förlåtelse och bli Guds barn?)

Bibelns eget vittnesbörd om Skriften allena

Bekännelseskrifternas vittnesbörd

Vi tror, lär och bekänner, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som
lärare bör prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och
apostoliska skrifter, såsom det står skrivet ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på
min stig”, Ps. 119:105. Och den helige Paulus skriver: ”Om ock en ängel kom från
himmelen och predikade annorlunda, så skall han vara förbannad”, Gal. 1:8.
Men andra skrifter av äldre och nyare lärare, vad de än må heta, får inte likställas
med den heliga Skrift, utan de måste allesammans underordnas denna och får inte anses
vara något annat och mer än vittnen som betygar, huru och var denna profetiska och
apostoliska lära bevarats efter apostlarnas tid.

Så inleder författarna till Konkordieformeln sitt verk. Lägg märke till att de skriver att alla läror ska prövas, inte bara ett urval, de grundläggande eller något sådant. Läser man sedan vidare, ser man hur de även på vad vi kan kalla mindre punkter tar fram Bibelns lära och förkastar det som strider mot den. Att tro på Skriften allena innebär att avge en god bekännelse om Bibelns lära och hålla fast vid detta genom att även avvisa och inte tolerera det som strider mot det.

Bibelns eget vittnesbörd om Skriften allena

Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning. (Joh. 17:17)

Skriften kan ju inte sättas ur kraft. (Joh. 10:35)

För att ni… skall lära er den regeln: ”inte utöver vad som står skrivet”. (1 Kor. 4:6)

Du känner sen barndomen de heliga skrifter, som kan ge dig den vishet som frälsar, när
du läser dem i tron på Jesus Kristus. Hela Skriften (GT) är ingiven av Gud och därför
nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet, så
att den människa som hör Gud till kan bli duglig för sina uppgifter, väl rustad till varje
gott verk. (2 Tim. 3:15-17)

Ingen profetia (i GT) har någonsin blivit till genom en människas vilja, utan drivna av
den Helige Ande talade människor sådant som kom från Gud. (2 Petr. 1:21)

Sedan Gud fordom många gånger och på många vis talat till fäderna genom sina profeter, har han nu i dessa yttersta tider talat till oss genom sin Son. (Hebr. 1:1-2)

Men Hjälparen, den Helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er
allt och påminna er om allt som jag har sagt er. – – – Men när han kommer, som är sanningens ande, skall han leda er fram till hela sanningen. (Joh. 14:26, 16:13)

Men det är inte bara för dem (apostlarna) jag ber, utan också för dem som genom deras
ord kommer till tro på mig. (Joh. 17:20)

Om detta talar vi, icke med sådana ord som mänsklig visdom lär oss, utan med ord som
vi lär av Anden. (1 Kor. 2:13)

HERRENS undervisning är fullkomlig, den ger själen nytt liv. HERRENS vittnesbörd är
sant, det gör enkla människor visa. (Ps. 19:8)

Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. (Ps. 119:105)

Icke enbart av bröd lever människan, utan av vart och ett ord som utgår ur Guds mun.
(Matt. 4:4)

Kämpa för den tro, som en gång för alla blivit anförtrodd åt de heliga. (Jud. v. 3)

Saliga är de som hör Guds ord och tar vara på det. (Luk. 11:28)

Principer i kyrka och samhälle

På denna blogg lägger jag mig inte i partipolitiken. Präster ska förkunna Guds Ord, det är deras uppdrag. Präster bör inte ta ställning offentligt i partipolitiska frågor, utan bör vara måna om att vara opartiska, så att de inte skymmer sikten för kristendomen.  Präster ska särskilt uppträda så att alla människor kan ha förtroende för dem, både inom och utom församlingen. Ibland händer det dock att partipolitiska frågor berör sådant som Bibeln undervisar om. Det är då prästens uppgift att klarlägga Bibelns lära, oavsett att det är en politisk fråga.

Enskilda kristna däremot kan/bör mycket väl engagera sig politiskt på olika sätt och arbeta för ett politiskt parti och samhällets väl. Detta kan förvisso vara problematiskt i praktiken, eftersom de flesta partiprogram innehåller sådant som strider mot Guds Ord (exempelvis rätt till abort). Men varken de som röstar på ett parti eller de som också är medlemmar förbinder sig därigenom att tycka precis som det står i partiprogrammet i alla delar. Ett politiskt parti är ett slags paraply, som inom sig har en viss frihet för individen. Här får var och en göra sin egen bedömning om engagemanget i ett parti bidrar till ett bättre samhälle.

Det som kan göra det svårt för kristna att engagera sig politiskt – mänskligt sett – är att politik är taktik och kompromissande. Kompromisslösa, principfasta människor kommer mycket sällan någonstans inom politiken. Här behövs alltså olika sätt att agera. När det gäller Guds Ord kan en kristen inte göra några som helst kompromisser. Inga eftergifter alls kan göras när det gäller läran. I kyrkan ska bara det som stämmer med Bibeln förkunnas och tros. Men samhället ska inte styras med hjälp av Guds Ord. I samhället ska den naturliga lagen och förnuftet råda. Och utifrån förnuftet kan faktiskt en kompromiss vara mycket bra. Så det gäller att inte blanda ihop dessa två sätt att tänka och handla. Tyvärr ser vi i allmänhet hur sekulärt (jordiskt, samhälleligt) tänkande brer ut sig inom den yttre kyrkan även när det gäller Guds Ords sanning.

I församlingens gemenskap ska inga icke-kristna människor tolereras. Driv ut ifrån er den som är ond! skriver S.t Paulus (1 Kor. 5:13). De som försvarar syndiga gärningar eller obiblisk lära får inte vara medlemmar i församlingen. (De är naturligtvis välkomna att besöka våra gudstjänster etc.) I världen kommer det däremot alltid finnas icke-kristna människor, vi kristna helt enkelt får samsas med dem. S:t Paulus skriver på samma ställe: I mitt brev till er skrev jag att ni inte skulle ha något att göra med otuktiga människor. Jag menade inte alla otuktiga här i världen, inte alla giriga och utsugare och avgudadyrkare. Då måste ni ju lämna världen.

 

Himlabacken

Vår församling, S:t Pauli evangelisk-lutherska församling, hyr nu en ny gudstjänstlokal. Det är ett kapell, byggt 1991, som ligger på Himlabacken 1 i Solna, närmaste T-banestation är Bergshamra. Bilparkering finns nedanför. Om ni har vägarna förbi Stockholmstrakten en söndagsförmiddag, gör gärna ett besök i vår högmässa. Gudstjänsterna annonseras på Kyrktorget.

Värdeneutral skola?

”Religiösa skolor” är i hetluften just nu. Socialdemokraternas partilednings nya linje innebär att ”alla religiösa inslag ska bort ur skolan.” (svt.se 6/3 2018) Motivet anges vara ”att det inte ska finnas segregation i skolan”, säger civilminister Ardalan Shekarabi. (dagen.se 13/3 2018)

Om civilministerns önskan att minska segregationen innebär att ”religiösa skolor” ska förbjudas, så går han för långt. Religionsfriheten är hotad. Enligt Europakonventionen, som Sverige skrivit under, ska staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överenskommelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse. (Artikel 2 i tilläggsprotokollet från 1952)

Jag säger inte att kristna bör sätta sina barn i kristna skolor. Föräldrarna får bedöma situationen, där flera faktorer spelar roll. Men när religionsfriheten hotas, behöver man säga ifrån.

Shekarabi visar stor blåögdhet när det gäller skolans innehåll och värderingar. Han säger till tidningen Dagen: Svensk skola ska vara fri från religiös påverkan. Alla barn i Sverige ska få välja religion och livsstil fritt, utan påverkan från skolan. Det är inte fallet i dag. Den sista meningen är verkligen sann, men inte så som ministern tänker. Det är inte de religiösa skolorna som är det största problemet i så fall, utan de statliga skolorna och förskolorna, som lär ut den moderna religionen: evolutionism och HBTQ. Särskilt HBTQ borde vara uppenbart för alla att det vilar på värderingar, inte på fakta. Vi kristna måste vara på vår vakt mot detta!

Den svenska skolan är inte neutral idag. Och vi ser i samhällslivet regelbundet exempel på hur den moderna religionen kräver att alla inordnar sig, kräver att man tror rätt och uttrycker sig politisk korrekt. Det får jag återkomma till.

Vad hade Luther gjort?

I Sverige har vi haft ett hårt statskyrkosystem. Alla innevånare var efter reformationen tvungna att tillhöra det som numera heter Svenska Kyrkan (SvK). Så småningom (1873) fick vi en viss, mycket begränsad religionsfrihet genom att det blev tillåtet att utträda ur SvK om man i stället gick in ett av staten godkänt samfund (Till exempel baptister och metodister, även romersk katolska kyrkan. Fler samfund tillkom med tiden.)  Även sedan det 1/1 1952 blev möjligt att lämna SvK utan att inträda i något annat samfund, blev nästan alla kvar, oavsett vad man trodde, kristen eller inte. Många som aktivt tog avstånd från SvK stannade, till exempel pingströrelsens medlemmar. (Hade man kunnat tillhöra SvK före 1952 kunde man det efteråt också, och i allmänhet såg man inte SvK som en kyrka, utan som en slags offentlig myndighet.)

Att SvK idag förlorar många medlemmar är den naturliga följden av religionsfriheten 1952. Gamla mönster och vanor sitter i i generationer. Detta är en utmaning för alla bibeltroende, att sprida Guds Ord till omvändelse för Sveriges folk. Man bör inte (bara) förfasa sig över att människor lämnar SvK, utan se till att göra något mot avkristningen. Alla kan göra något! Det är vårt uppdrag som kristna och kyrka.

Inom lutherskt influerade grupper inom SvK förs av och till diskussion om hur man bör förhålla sig till SvK. Ofta hör man påståendet att Luther blev utkörd ur romerska katolska kyrkan, att han inte lämnade frivilligt, och att man bör följa detta exempel och stanna kvar i SvK. Vad ska man säga om detta? För det första är frågan fel ställd! Frågan man bör ställa sig är vad Bibeln lär, inte vad Luther eller någon annan gjorde. För det andra lämnade Luther aktivt romersk katolska kyrkan. I ett brev till vännen Spalatin skrev han 10 juli 1520: För mig är tärningen kastad; jag föraktar Roms gunst lika mycket som dess ogunst. För alltid tillbakavisar jag försoning med dem, för alltid gemenskap med dem.  Och till Georg Major skrev han 1546:  Man kan inte stå i samma stall med andra som driver falsk lära och är den hängiven eller talar vackert till djävulen och hans anhang.

För den som vill läsa mer:

Den yngre och den äldre Luther (Artikel av Staffan Bergman)

Luthers skrift ”Wider Hans Wurst” (Föredrag av Sten Rydh)