Vad är synd?

Ett centralt begrepp i kristendomen är synd. En del inom den yttre kristenheten vill inte gärna tala om den, men detta är ett allvarligt misstag, ty där synden förminskas, förminskas också förlåtelsen och Guds verk. Naturligtvis ska vi inte fördenskull blåsa upp synden och göra den större än den är (om det nu eventuellt kunde vara möjligt), men vi ska ta synden på allvar, vi ska beskriva och behandla den korrekt.

Vad är då synd? Helt enkelt allt som är i strid med Guds vilja. Vi får se synden för första gången i det tredje kapitlet av Första Mosebok, där Satan lurar Adam och Eva att äta av den förbjudna frukten och därmed handla i strid med Guds bud. Följden blev att de blev utdrivna ur Edens lustgård och blev underlagda arbete, mödor och lidande, och som den yttersta konsekvensen drabbades de av döden. Hela Bibeln handlar sedan om hur synden ska besegras genom den kommande Frälsaren, kvinnans säd, Messias.

Gamla Testamentet berättar om syndiga gärningar och visar ofta vilka följderna blir redan här i tiden. De syndiga gärningarna och deras konsekvenser är tydliga och enkla. Tio Guds bud är så enkla och tydliga att de tjänar som riktmärken även utanför de kristnas och judarnas krets. Men att uppfylla Guds bud och vilja är inte bara att göra rätt, det är också att tro rätt. Vi ser också det redan i syndafallet, där satan lurar Eva genom att säga: Skulle väl Gud ha sagt? Satan attackerade Evas tro och fick henne på fall genom falsk lära. Vi ser det också när Koras söner sjunger: Sänd ditt ljus och din sanning. Må de leda mig, må de föra mig till ditt heliga berg, till dina boningar. (Ps. 43:3) Det är Guds ljus och sanning som för oss till Guds heliga berg, till hans boningar. Därför ber kung David: Du vill ju ha sanning i mitt innersta, lär mig då vishet i mitt hjärtas djup. (Ps. 51:8)

Att tro rätt om Gud är inte något underordnat eller oviktigt, utan det är grundläggande för Guds barn. Att tro rätt om Gud är att tro på Gud. Som kung David uttrycker det: Visa mig, Herre, din väg, jag vill vandra i din sanning. Bevara mitt hjärta vid detta enda: Att jag fruktar ditt namn. Att vandra i Guds sanning är att frukta hans namn. Det är två sidor av samma mynt.

Går vi sedan till Nya Testamentet, är det likadant där. Jesus sade: Jag är vägen, sanningen och livet. (Joh. 14:6) Han är inte bara vägen, inte bara en etisk vägvisare som ska ge oss moralisk förbättring, utan han är också Sanningen med stort s. Ingen kommer till Fadern utom genom honom. Och när han gick till Fadern lämnade han efter sig Sanningens Ande (Joh. 16:13). Allra sist sade han i Missionsbefallningen: Lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Att uppfylla detta måste vara varje kristens högsta strävan, att hålla allt vad Jesus befallt, att med sina gärningar dels följa Guds bud och dels att tro hela den kristna läran. Båda dessa ingår.

Är inte detta okontroversiellt bland kristna? Nej, tyvärr inte. Det vill säga, att vi människor ska följa Guds bud och att vi syndar när vi inte gör det, det är väl ganska vanligt att de kristna tror, även om de moderna (teologiskt liberala) kyrkorna ofta undviker att tala om synd. Men att vi kristna ska tro rätt och att felaktig tro som strider mot Bibeln är synd, det menar man endast undantagsvis. Ty de flesta kyrkorna tror inte att det ens är möjligt att veta och fastslå vad Bibeln lär. Sanningens Ande är som bortblåst, i stället har man anpassat sig till moderna mänskliga föreställningar och blivit sannings-skeptiker och relativister.

Gud vare tack finns det dock fortfarande konservativa kyrkor som håller sanningsfrågan högt och menar att Jesus Kristus kom med Sanningen, att det finns rätt och fel, sann och falsk lära. En del av dessa kyrkor är inte bara konservativa, utan de är konfessionella (bekännelsetrogna). Det vill säga, de har en bekännelse om Sanningen som de följer. De lämnar inte lärofrågor öppna, utan tar uppdraget att lära medlemmarna att hålla allt på allvar. De accepterar inte att falsk lära försvaras i kyrkan. De konservativa (som inte är konfessionella) försvarar och driver att Jesus är Sanningen, men de definierar inte Sanningen i enskildheter, de upprätthåller inte gränserna, de tillåter präster/pastorer och medlemmar att tro olika.

Livet och läran

När det gäller att göra goda gärningar, att följa Guds bud, då klarar vi på grund av vår arvsynd inte att uppfylla Guds bud. Vi är och förblir syndare, och här måste vi ha mycket överseende med varandra som kristna bröder. Vårt liv blir inte fullkomligt här på jorden, det är omöjligt.

Men när det gäller läran är det annorlunda. ”Läran är inte vår, utan Guds” säger Martin Luther. Vi kan inte tillåta att läran blir felaktig. Vi har inte rätt att medge något undantag när det gäller läran. Att tro falsk lära, något som inte stämmer med Bibeln, är helt enkelt synd. Denna insikt om synden synes tyvärr vara nästan okänd idag i den svenska kristenheten.

”Jamen, inte kan vi hålla på och bråka om småsaker”, säger kanske någon. Naturligtvis inte! Men vem definierar vad som är småsaker,  samhällsandan eller Bibeln? Den kristne tar gärna emot allt vad Bibeln lär och instämmer i det som står i Bekännelseskrifterna, i den tyska texten till Apologin: [Människor med] goda samveten ropar efter sanningen och riktig undervisning från Guds Ord, och för dem är inte döden så bitter som att tvivla på en punkt; därför måste de söka var de kan finna undervisning. (Triglot s 290)

Till sist ett lätt förenklat citat av Luther i Stora Galaterbrevskommentaren:

Litet surdeg fördärvar hela degen. Inom filosofin kan man iaktta, hur ett ringa fel vid utgångspunkten blir stort vid slutet av tankekedjan. Likaså kan i teologin ett litet fel fördärva hela läran. Därför måste läran och livet helt och hållet hållas isär. Läran är inte vår utan Guds. Vi är endast hans kallade tjänare. Därför kan vi inte ge upp eller förändra en enda prick i den. Livet åter är vårt. Vad livet angår kan därför våra motståndare inte fordra något av oss, som vi inte skulle vilja eller t. o. m. bör underkasta oss, medge och fördra, så länge blott läran och tron inte äventyras, ty om läran upprepar vi ständigt detta ord av Paulus: Litet surdeg syrar hela degen. I detta stycke kan vi inte vika ens en hårsmån. Läran är nämligen att jämföra med en matematisk punkt, den är inte delbar. Där kan man varken ta något ifrån eller lägga något till. Livet åter liknar den empiriska, verkliga punkten, som alltid kan delas, alltid förminskas.

 

Nåd och sanning

I juldagens predikotext från Johannesevangeliets första kapitel (II årg.) står det att Ordet kom med nåd och sanning. Lägg märke till detta par. Många människor kan nog tycka att nåd låter fint och inbjudande, för så är det ju. Guds nåd, Guds barmhärtighet och godhet är frikostiga och generösa. Gud ger människor sin nåd, sin kärlek och välvilja alldeles gratis. Guds kärlek kan man ofta acceptera. Men i vår bibelvers står det att Guds nåd hänger ihop med Guds sanning. Sanningen om vår synd, om vårt syndafördärv och sanningen om Guds helighet och fullkomlighet. Gud ger sin nåd tillsammans med sanningen. Nåd utan sanning, det är den allmänreligiösa bilden av Gud som en oförarglig, snäll farbror som har överseende med våra synder, för de är ju inte så farliga, tycker man.

Denna allmänreligiösa gudstro stämmer dock inte med Bibeln, för där hör nåd och sanning ihop. För dem som tror att de kan tillgodoräkna sig Guds nåd på sina egna villkor, för dem som tror att Guds nåd inte får några större konsekvenser för vad vi tror om Gud och hur vi lever, för dem predikar Johannes döparen: Vem har intalat er att försöka fly undan den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. (Luk. 3:7f.)

Och det blir inte bättre om vi gör tvärtom, tänker oss en Gud som ser alla våra synder, som säger Du är en syndare, för du har inte levt som du borde. Du har brutit mot mina bud, du har tänkt egoistiska och orena tankar, men som inte har nåd. Då blir Gud en obarmhärtig, hemsk domare som vi på allt sätt flyr ifrån. Men inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. (Joh. 3:17)

Låt oss alltså hålla fast vid båda, vid Guds oändliga nåd och Guds heliga sanning. Gud känner dig, han ser dina synder, men han älskar dig för Jesu skull och vill dig allt väl. Genom Ordet får du allt detta, genom Ordet som var hos Gud och blev människa och tog sin boning ibland oss. Genom tron på hans namn blir man Guds barn, född av Gud, och får del av den Enfödde sonens himmelska härlighet, av hans nåd och sanning.

Ny predikan

En ny predikan är utlagd, Juldagen, som mp3-fil En välsignad jul (Jakob Fjellander). Den finns under knappen (menyvalet) Predikningar II (välj uppe till höger på sidan).

När skulle Messias födas?

Nu under jultiden firar vi Jesu ankomst till jorden. Jesus är den utlovade Messias, som på hebreiska betyder den smorde, d.v.s. kungen. På grekiska heter Messias Kristus. När Jesus föddes i Betlehem i Israel, då föddes Messias, den utlovade frälsaren och kungen.

Alla erkänner dock inte att Messias kom till jorden då. Bland dessa finns det två inställningar, de allra flesta bryr sig inte om det hela, de väntar inte på någon Messias och vill inte ha med honom att göra. De anser att Messias inte kommit. Men det finns de som fortfarande väntar på Messias ankomst, det är judarna (i alla fall de flesta).

Är då den kristna tron att Jesus är Messias ett hugskott, en hypotes eller rent av en villfarelse? Har de kristna några skäl att hävda att Jesus från Nasaret är Messias? Eller kan det lika gärna vara så att det är judarna som har rätt, att Messias inte kommit än?

Nya Testamentet gör anspråk på att vara uppfyllelsen

Nya Testamentet är noga med att hela tiden visa hur Jesus uppfyllde det som var skrivet i GT om Messias. Jag citerar från de första sju böckerna i NT:

Matt. 1:22: Allt detta skedde, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten. 
Mark. 1:2: Så står det skrivet hos profeten Jesaja.
Luk. 1:54f.: Han har tagit sig an sin tjänare Israel och tänkt på att visa sin barmhärtighet mot Abraham och hans barn, till evig tid, efter sitt löfte till våra fäder.
Joh. 1:23:  Han svarade med profeten Jesajas ord: ”Jag är rösten som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren!”
Apg. 1:16: Mina bröder, det ord i Skriften måste uppfyllas som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas.
Rom. 1:1f: Från Paulus, Kristi Jesu tjänare, kallad till apostel och avskild för Guds evangelium, som Gud har utlovat genom sina profeter i de heliga Skrifterna,
1 Kor. 15:54: Då skall det ord fullbordas som står skrivet: Döden är uppslukad och segern vunnen.

Men, som sagt, frågan är om NT:s författare hade rätt när de hävdade att Jesus är Messias och uppfyllelsen av GT.

Jag hävdar, att man om man tror på Gamla Testamentet måste mena att Messias har kommit. Om man tror på GT har man inget annat val än att Messias framträtt. GT pekar nämligen  ut tiden för Messias ankomst. 

Profeten Daniel

För det första har vi profeten Daniel. Han blev kallad till den babyloniske kungen Nebukadnessar när denne hade haft en dröm. Drömmen handlade om en staty med huvud av guld,  bröst och armar av silver, buk och höfter av koppar och ben var av järn. De olika materialen symboliserade stora riken, där kung Nebukadnessar var guldet, och de andra var efterföljande riken. Silvret blir då det medisk-persiska riket med kung Darejaves (Dan. 5:30f.), kopparen Alexander den store och järnet romarriket. Det passar in väl, eftersom romarriket delades i Öst-Rom och Väst-rom (statyns två ben) och Daniel säger också: Det fjärde riket skall vara starkt som järn, för järnet krossar och slår sönder allt. Så som järnet förstör allt annat, skall också detta krossa och förstöra, vilket passar bra på romarriket. 

Men dessa jordiska riken gick under. Profeten beskriver kungens syn: Medan du såg på den revs en sten loss, men inte genom människohänder, och den träffade statyns fötter av järn och lera och krossade dem. Då krossades alltsammans, järnet, leran, kopparn, silvret och guldet, och allt blev som agnar på en tröskloge om sommaren, och vinden förde bort det så att man inte längre kunde finna något spår av det. Men av stenen som hade träffat statyn blev det ett stort berg som uppfyllde hela jorden. (Dan. 2:34f.)

Och Daniel uttolkar detta så här: Men i de kungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras och vars makt inte skall överlämnas till något annat folk. Det skall krossa och göra slut på alla dessa andra riken, men själv skall det bestå för evigt. Du såg ju att en sten revs loss från berget, men inte genom människohänder, och att den krossade järnet, kopparn, leran, silvret och guldet. (2:44f.) Detta är Messias rike, det eviga riket som inte har kommit till genom människohänder, ty det är gudomligt. Det är riket som också profeten Jesaja förutsagt, som vi hör i episteln på juldagen: Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet, och hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste. Så skall herradömet bli stort och friden utan slut över Davids tron och hans kungarike. (Jes. 9:6f.) 

Profeten Sakarja beskriver Messias rike så här Se, en man, hans namn är Telningen. Under honom skall det gro, och han skall bygga Herrens tempel. Ja, det är han som skall bygga Herrens tempel. Han skall vinna härlighet och sitta på sin tron och regera. (Sak. 6:12f.) Och hednafolken ska också komma till det templet: Fjärran ifrån skall man komma för att bygga på Herrens tempel. – – – Ja, många folk och mäktiga hednafolk skall komma
och söka Herren Sebaot i Jerusalem, och de skall åkalla Herren. (Sak. 6:15, 8:22)

Patriarken Jakob

I Första Moseboks fyrtionionde kapitel läser vi om hur patriarken Jakob välsignar sina tolv söner innan han dör. Där säger han i den tionde versen om sin son Juda: Spiran skall inte vika från Juda, inte härskarstaven från hans fötter, förrän han som den tillhör kommer och folken blir honom lydiga. Och mycket riktigt kom Israels kungar från Juda släkt, den förste kungen var Saul. Och det var romarna som satte punkt för judarnas stat. Judarnas siste kung hette Antigonos II Mattathias och han dog 37 f.Kr. Oavsett om vi erkänner att Jesus är Messias eller inte kan vi konstatera att de judiska kungarna upphörde då. Så om GT är sant, är antingen Jesus från Nasaret eller någon i alla fall ungefär samtida med honom Messias. 

Sammanfattning

Så har vi sett på två tidsangivelser som finns i GT om Messias: Profeten Daniel sade att Messias ska upprätta riket under Romarriket och patriarken Jakob att Messias skulle ta över spiran från Israels kungar när den vikit från Juda. Så om GT är sant, har Messias kommit. Och GT:s profetior passar förunderligt väl in på Jesus från Nasaret.

Manligt och kvinnligt X – om språket och vår samtid

Ska en lärare som är kvinna benämnas lärarinna eller lärare? När dessa feminin-former till stor del försvann ur svenskan, var det såvitt jag förstår ett medvetet val. Man ville göra sig av med det som man uppfattade som patriarkaliskt och krångligt, alltså beroende på såväl praktiska som ideologiska skäl. Ofta är de praktiska skälen konstruerade som en följd av de ideologiska, tror jag. I Sverige har idén bestått i att man försökt och fortfarande försöker att finna könsneutrala beteckningar.

Språket förändras kontinuerligt. Vi har nog inget annat val än att följa med i språkförändringar som slår igenom, åtminstone så att vi låter nästa generation använda det språk som då råder, även om vi själva inte vill förändra vårt språk. Vi kan om kvinnor säga lärarinnor och direktriser eller lärare och direktörer, det är en fri sak. Jag kan dock konstatera att orden sångerska och servitris fortfarande är vanliga, och jag tycker personligen att det kan vara bra med olika former, som på sitt vis kan sägas vittna om att vi är olika.

I Tyskland är utvecklingen en annan än i Sverige. Där har man börjat använda femininformer av yrken m.m., till exempel der Forscher und die Forscherin (forskare och ”forskarinna”, kvinnlig forskare). Detta sägs vara ett resultat av den tyska feminismen, som därigenom framhåller kvinnan som självständig varelse: I Tyskland har diskussionen gällande just yrkesbeteckningar resulterat i att man medvetet infört parallella yrkesbeteckningar för att på så vis synliggöra både män och kvinnor i arbetslivet. Detta accepterades inte utan protester, men de feminina ändelserna -in och -frau är ändå fortsatt produktiva i tyskan. [1]

Så hur ska vi göra med ”lärarinnor”?  Hur ska vi göra med ”hen”?

Hur ska vi göra med ”bröder”?

Bröder, jag vill att ni skall veta att jag många gånger har bestämt mig för att komma till er (Rom. 1:13, Svenska Folkbibeln)

Fotnot i Svenska Folkbibeln 2015: Annan översättning: ”Syskon”

New International Version (NIV): I do not want you to be unaware, brothers and sisters, that I planned many times to come to you

Kön, en social konstruktion?

I den ovan citerade masteruppsatsen kritiseras det tyska vägvalet att använda maskulin- och femininformer: Problemet med det personbeteckningssystem som brukas i exempelvis Tyskland är dock att det befäster en binär könsordning. [2] Vad betyder det? Jo, det betyder att författaren angriper ståndpunkten att det bara finns två kön, antingen man eller kvinna. Någon tycker kanske att detta är ett märkligt påstående, för det finns ju bara två kön, män och kvinnor. Men då ska vi veta att genusvetenskapen och feminismen kommit långt i Sverige. Kön ses som en ”social konstruktion”, en konvention i samhället. Kön har blivit något som var och en definierar själv.

Naturligtvis är den egna upplevda identiteten påtagligt en social fråga. Vi upplever vår egen manlighet eller kvinnlighet i samspel med omgivningen och påverkas på olika sätt. Men att blanda ihop dessa upplevelser med det biologiska könet är verkligen att blanda äpplen och päron. Vi behöver vara på det klara med att feminismen är en religion. I vintras SvD hade journalisten Ivar Arpi en granskning ”av hur genusvetenskap blivit ett slags överkyrka på svenska universitet.”

På Facebook kunde man för något år sedan välja mellan trettioåtta kön. (Det är inte så längre.) Om det görs så, kunde man kanske vifta bort det som något slags galenskap, som ett tokigt påhitt. Men ingen rök utan eld. Så behandlade riksdagen den 3 maj i år (2018) sju motioner från fyra partier (S, C, L, V) om att Sverige ska införa ett tredje juridiskt kön för dem som inte känner sig bekväma med att vara antingen man eller kvinna. Detta var inte den första gången sådana motioner behandlades.  Riksdagen avslog dock dessa motioner även denna gång. (Omröstningen gjordes med acklamation – de som är för säger ja – varför det inte räknades några röster, och vi vet därför inte vilket stöd som motionerna hade.) Men vi ska inte känna oss säkra på att det förblir så. Enligt tyska Wikipedia erbjuder följande stater att man anger obestämt kön i passet, det vill säga att individen inte har något juridiskt fastställt kön:

Argentina, Australien, Bangladesh, Danmark, Tyskland, Indien, Kanada, Colombia, Malta, Nepal, Nya Zeeland, Pakistan, Österrike.

Och den 10 oktober 2017 ålade den tyska federala författningsdomstolen förbundsriksdagen att göra det möjligt att få ett tredje könsbegrepp i folkbokföringen senast i slutet av 2018, eller att i allmänhet avstå från att registrera ett kön. Detta för att inte tvinga någon att vara man eller kvinna mot sin egen, individuella vilja (min tolkning).

Och om man anmäler något eller någon till Skolinspektionen, ska man i webbanmälan fylla i följande:

4.4     Vilket kön har barnet eller eleven?

Med kön menar vi könsidentitet, alltså det kön som eleven känner sig som.

Kvinna

Man

Vill eller kan inte ange

Annat

Avser flera elever

Och liknande var det i en SJ-enkät jag häromsistens fyllde i när jag åkte tåg. Man skulle ange kön, d.v.s. man, kvinna eller ”annat/vill inte uppge”.

Riksdagen har 13/6 i år (2018) beslutat om Modernare regler om assisterad befruktning och föräldraskap. Detta är förvirrad läsning. Så står det till exempel i riksdagens sammanfattning: En man som föder barn efter ändrad könstillhörighet ska ses som far till barnet och en kvinna som bidrar med spermier ska ses som mor.

Förhållningssätt

Hur ska vi då förhålla oss till denna oreda?

  • Feminism och genusvetenskap innehåller ett slags religion, de vilar på värderingar som inte kan bevisas.
  • Var saklig.
  • Undvik generaliseringar och förenklingar. Det föds dock några barn varje år i Sverige med oklar könsidentitet.
  • Behandla vilsna människor med kärlek. De är fångna i sina falska idéer. Vad de verkligen behöver är Guds ord, lag och evangelium.
  • Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. (Rom. 1:18)
  • Ända från världens skapelse ses och uppfattas Guds osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.  Fastän de kände till Gud, prisade de honom inte som Gud eller tackade honom, utan förblindades av sina falska föreställningar, så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. (Rom. 1:20f.)
  • Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. (Joh. 3:16f.)
  • Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar. (Matt. 28:18f.)

 

[1] Sid. 15  Markella Callin: Den otidsenliga lärarinnan, Feminina yrkesbeteckningar och feministisk språkplanering. Masteruppsats i Svenska, Uppsala Universitet 2016.

[2] Sid. 66 Markella Callin: Den otidsenliga lärarinnan, Feminina yrkesbeteckningar och feministisk språkplanering. Masteruppsats i Svenska, Uppsala Universitet 2016.

Manligt och kvinnligt IX – om kvinnans ställning inom kristendomen

Är då kristendomen en kvinnofientlig religion? Det får ju var och en ta ställning till, även om ingen kristen kan mena att det är så. Kanske kan det ibland kännas så, men det är en annan sak. Jag vill bara kommentera det helt kort ur ett historiskt perspektiv, och säga att kvinnor saknade rättsligt skydd före kristendomens uppkomst i Romarriket, och de hade svagt skydd i flertalet kulturer innan kristendomen nådde dem, bland annat före Sveriges kristnande. Med kristendomens införande följde uppbyggande av ett rättssamhälle med bland annat kvinnofridslagar som gav kvinnor rättigheter som de saknade tidigare.

Tittar vi på reformationen, så innebar den att utbildning och skola för alla betonades, både för pojkar och flickor. Alla skulle få läsa själva i Bibeln, ty var och en måste tro för sin egen del. En viktig del av reformationen består i att Luther uppvärderade lekmännen, både män och kvinnor, och gav dem stort ansvar. Detta gällde också kvinnans ställning i äktenskapet. Forskaren Rune Imberg menar att de nutida kvinnosaksförkämparna borde se vad Luther gjort för dem: [Luther] har betytt mer än någon annan för att bryta med den medeltida sexualsynen och restaurera den kristna synen på äktenskap och sexualitet till dess bibliskt-judiska rötter. [1]

Och när Luther dog, visade det sig att han i sitt testamente förordnat åt sin hustru Käthe att vara förmyndare över deras omyndiga barn, vilket var banbrytande. Det var inte förenligt med den rådande lagen, men det godkändes ändå till slut av myndigheterna. Så Luther bröt ibland med vad han ansåg vara ”onödigt patriarkala” ordningar.

[1] Bibelläsaren som förändrade världen, sid. 31, Utgiven av Församlingsfakulteten, Göteborg, 2017.

Manligt och kvinnligt VIII – om rösträtt

En fråga som belyser hur/om vi kristna ska anpassa oss till det rådande samhället är frågan om rösträtt i de allmänna valen. Först skulle jag vilja säga, att det enligt Bibeln inte finns något stöd för att kräva allmänna val och rösträtt över huvud taget. Bibeln tar inte ställning till om ett samhälle ska styras som till exempel demokrati eller enväldig monarki. Bibeln lär inget om att individer skulle ha demokratiska rättigheter i samhället. Guds Ord gäller för alla samhällen och kulturer, och som sagt innehåller det inga detaljerade föreskrifter om hur samhället ska vara.

Vi kan inte utifrån Bibeln driva att någon enda person ska ha rösträtt, inte för män och ännu mindre för kvinnor, utan sådana frågor ska avgöras med förnuftsskäl. Och eftersom befolkningen med tiden och det materiella välståndets ökande fick alltmer skolgång och utbildning, blev de alltmer kapabla till att ha rösträtt. Kanske spelade det in också i övergången mot demokratiska styrelseskick hur kungarna lyckades i utövandet av sin makt. I några länder var missnöjet så stort att denna övergång skedde med revolution, så till exempel i Frankrike. Detta är obibliskt, mot Guds vilja. Ty, som sankt Paulus skriver, det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är insatt av honom. (Rom. 13:1) Men sedan det blivit demokrati, bedömer vi inte hur det gått till att den infördes. En kristen kan rösta i allmänna val även om dessa historiskt sett införts på ett oriktigt sätt.

Hur ska då kristna kvinnor göra? De har blivit givna rösträtt. De har inte krävt den. Präster och teologer har ofta motarbetat kvinnlig rösträtt, när denna fråga stått på dagordningen i samhället. Men när det nu har införts kvinnlig rösträtt är det vettigt att man tar tillvara den möjlighet som finns och använder den att försöka påverka samhället i god riktning.

Manligt och kvinnligt i samtiden

Psykolog Alf B Svensson har skrivit en bra debattartikel på Dagen: Bemöt flickor och pojkar olika. Där framhåller han att det fortfarande finns olikheter mellan män och kvinnor, och att framhåller att det bör vara så. Män och kvinnor är olika. Han pekar helt riktigt på att männen och pojkarna har stora utmaningar att ta tag i för att inte halka efter och bli de stora förlorarna. De läser inte lika ofta vidare på universitet, de lever mer ohälsosamt, de tar oftare livet av sig, de överges oftare i skilsmässor, förtvivlade, och de sitter oftare i fängelse. För att ingen ska tro att han är blind för problem för kvinnor, tar han upp även sådana.

Naturligtvis är verkligheten komplex. Det finns flera orsaker till moderna (och gamla) problem för männen. Hur påverkas pojkar av att spela mycket dataspel, till exempel? Nog bidrar det till att de får minskad social träning?

Man ska inte tro att allt var bättre förr, men Svenssons artikel  är mycket tänkvärd.

Är prästen ett villkor för nåden?

Nådemedel kallas i luthersk teologi de medel som skänker den Helige Ande, syndernas förlåtelse och rättfärdighet. De är Ordet (Bibeln) och sakramenten (dopet, nattvarden, avlösningen). Eftersom sakramenten har sin kraft av Guds Ord, skulle man kunna säga att Ordet är det som verkar i alla nådemedel, och att Ordet kommer till oss också i sakramenten.

Men har Guds Ord verkligen ensamt denna kraft? Eller finns det andra villkor som måste vara uppfyllda för att Ordet ska verka? Fornkyrkan mötte sådana frågor i form av donatismen (som har sitt namn efter biskop Donatus, död omkring 355). Donatismen lärde att sakramenten (nådemedlen) är kraftlösa och utan innehåll om prästen inte är en sann kristen. Artikel VIII i Augsburgska bekännelsen bemöter denna villfarelse:

VIII Vad kyrkan är

Ehuru kyrkan, i egentlig mening, är de heligas och sant troendes samfund, är det likväl, alldenstund i detta livet många skrymtare och ogudaktiga är med, tillåtet att bruka sakramenten, även när de förvaltas av ogudaktiga. Kristus har ju sagt: På Moses’ stol har de skriftlärde och fariséerna satt sig etc. Matt. 23:2. Både sakramenten och Ordet är i kraft av Kristi instiftelse och befallning verksamma, även om de meddelas genom ogudaktiga.

De fördömer donatisterna och andra sådana som påstod att man inte i kyrkan fick anlita ogudaktiga präster, och ansåg att ett prästämbete i händerna på ogudaktiga är utan verkan och till ingen nytta.

Naturligtvis ska man inte i kyrkan anlita ogudaktiga präster, det var alla överens om. Men detta handlar inte om den ogudaktighet som syns och märks, utan om en fördold sådan. Donatisterna menade att om kyrkan anlitade en präst som i hemlighet, i sitt hjärta, var ogudaktig, hade sakramenten inte någon verkan. I donatismen blir prästens tro ett villkor för Guds Ords kraft. För dem blir prästen ett slags villkor för nådemedlen.

Denna donatism försvarar nog inte så många  nu för tiden. Men vi kan möta en besläktad tanke, nämligen att nattvardens giltighet är beroende av prästvigningen. Så lär till exempel den romersk katolska kyrkan att det för nattvardens giltighet krävs att den som konsekrerar genom sin prästvigning har fått en så kallad character indelebilis, ett outplånligt märke. Det innebär att han i princip måste vara prästvigd av en romersk katolsk biskop. Annars är hans konsekration inte giltig.

Även i mer lutherska kretsar finns en variant av detta. Biskop Roland Gustafsson (Missionsprovinsen) skriver i sin inledning till teol dr P Torängs utredning för Missionsprovinsens läronämnd om apostolisk succession: Om inte en i god ordning vigd präst leder nattvardsfirandet, kan tveksamhet uppstå om det är en nattvard enligt Kristi instiftelse. 

Om den som förrättar nattvarden inte är rätt kallad eller vigd råder det naturligtvis tveksamhet för att inte säga förvirring beträffande prästämbetet, och lika naturligtvis ska vi ta avstånd från felaktig ämbetslära. (En lekman ska inte förrätta nattvarden och kvinnor ska inte vara präster.) Men att påstå att det därför skulle råda tveksamhet om nattvardsfirandet i sig, det är att gå för långt, det har inget stöd i Bibeln eller bekännelseskrifterna. Det är att gå ett steg mot Rom, att göra Kristi närvaro beroende av prästens kvalifikationer.

Konkordieformeln om prästens betydelse för nattvarden

Först går Konkordieformeln igenom vad Luther skrivit i Stora katekesen:

För det andra anser de [undertecknarna], att sakramentet genom Kristi instiftelse har sin kraft i kristenheten och att det inte är beroende av värdigheten eller ovärdigheten hos den
som utdelar det, eller den som tar emot det. (SKB s 613)

Ingen än så lämplig egenskap hos prästen (eller nattvardsgästen) påverkar alltså sakramentets kraft. Citatet från Stora katekesen fortsätter senare:

Därför är det nu lätt att besvara allehanda spörsmål, varmed man nu har bekymmer,
såsom t.ex. om också en ogudaktig präst kan handha och utdela sakramentet, och
annat av samma slag. Ty inför sådant är vår slutsats klar och vi säger: Även om en
bov tar emot eller utdelar sakramentet, så har han att göra med det rätta sakramentet,
dvs. Kristi lekamen och blod. (SKB s 614)

Men måste man inte enligt Konkordieformeln hålla sig till Kristi instiftelse för att det ska vara riktig nattvard? Jovisst. Men hur håller man Kristi instiftelse? Konkordieformeln förklarar:

Där man håller fast vid hans instiftelse, uttalar hans ord över brödet och kalken
och sedan utdelar det välsignade brödet och vinet, där är Kristus själv genom de
uttalade orden i kraft av den första instiftelsen verksam genom sitt ord, som han vill
skall upprepas. 

Att hålla fast vid Kristi instiftelse innebär alltså att uttala hans ord (läsa instiftelseorden) och att dela ut det välsignade brödet och vinet. Gör man så är nattvarden giltig. Naturligtvis ska också nattvarden förrättas av en präst, men detta är inte ett villkor för dess giltighet.

Jag kunde skriva mycket mer om detta, men stannar här. Om någon menar att jag har fel i att Missionsprovinsen inte håller fast vid bekännelseskrifterna på denna punkt, vore jag uppriktigt tacksam över att bli överbevisad.

 

 

 

Manligt och kvinnligt VII – i samhället

Sedan vi nu gått igenom manligt och kvinnligt i familjen och kyrkan, kommer vi till frågan om hur kristna ska agera i samhället. När det gäller familjen och kyrkan, finns det uttryckliga bud i NT, men några sådana finns inte för samhällslivet. Bibeln innehåller inte heller här listor över förbjudet och tillåtet, utan det vi har är allmänna principer.

Det första vi bör säga, är förstås att den gifta kvinnans högsta och finaste uppgift är att ta hand om barnen och vårda hemmet. Men därutöver finns inget som hindrar att även gifta kvinnor har olika sysslor i föreningslivet eller arbetslivet. Samhällen ser olika ut i olika kulturer och i olika tider, och det får man anpassa sig till (givetvis inte så att man kommer i strid med Bibelns undervisning).

Låt oss som exempel se på hur samhället fungerade i Bibelns värld, vi har en del information där. I GT kan vi se på det judiska samhället. Det var klart och tydligt patriarkaliskt. Ändå kan vi se till exempel att det en gång fanns en drottning, Atalja. Sådant kunde hända. Och tänk på Debora, som var domare. Hon var dessutom mycket from. Betänk också Ordspråksbokens beskrivning av en god hustru, en sådan är självständig: Hon har planer på en åker och skaffar sig den, av sina händers förvärv planterar hon en vingård. Hon fäster ivrigt upp sin klädnad och går till verket med starka armar. (Ordspr. 31:16f.) Det finns alltså i samhället ingen syssla eller position som i sig är omöjlig för en kristen kvinna. Även en kristen kvinna skulle till exempel kunna vara chef eller företagsledare, se också till exempel på Lydia i Makedonien. (Apg. 16:14f.) Hon handlade med purpurtyger och hörde till dem som fruktade Gud. Även om samhället bör vara patriarkaliskt, så betyder det inte att alla män står över alla kvinnor i alla frågor. Om en man kom med en leverans av tyg till Lydia i Makedonien, kunde han inte åberopa Bibeln för att säga: Jag är man och du är en kvinna, så jag bestämmer att du ska betala mig tvåtusen denarer för denna enda tygrulle.

Det är inte primärt kvinnans uppgift att vara chef, men det kan bli så ändå, det kan vara möjligt. Låt oss ställa det på sin spets: Om Margaret Thatcher under sin tid som premiärminister i Storbritannien (1979-1990) skulle blivit medlem av vår kyrka skulle vi inte kräva att hon skulle avgå. (Att jag tar henne som exempel beror på att det sägs att hon själv sade att hon först uppfostrat sina barn och tagit hand om familjen innan hon gav sig ut i politiken på heltid.)

Det här betyder dock inte, låt mig än en gång betona det, att en kristen kvinna kan prioritera hur som helst eller vad som helst. Vi måste vara medvetna om att vår tid lockar med allt möjligt för att få bort mödrarna från deras barn. Låt oss göra allt vi kan för att värna familjen. Det är kvinnans uppgift att föda barn och ta hand om hemmet och det är mannens uppgift att försörja och skydda familjen.