Är prästen ett villkor för nåden?

Nådemedel kallas i luthersk teologi de medel som skänker den Helige Ande, syndernas förlåtelse och rättfärdighet. De är Ordet (Bibeln) och sakramenten (dopet, nattvarden, avlösningen). Eftersom sakramenten har sin kraft av Guds Ord, skulle man kunna säga att Ordet är det som verkar i alla nådemedel, och att Ordet kommer till oss också i sakramenten.

Men har Guds Ord verkligen ensamt denna kraft? Eller finns det andra villkor som måste vara uppfyllda för att Ordet ska verka? Fornkyrkan mötte sådana frågor i form av donatismen (som har sitt namn efter biskop Donatus, död omkring 355). Donatismen lärde att sakramenten (nådemedlen) är kraftlösa och utan innehåll om prästen inte är en sann kristen. Artikel VIII i Augsburgska bekännelsen bemöter denna villfarelse:

VIII Vad kyrkan är

Ehuru kyrkan, i egentlig mening, är de heligas och sant troendes samfund, är det likväl, alldenstund i detta livet många skrymtare och ogudaktiga är med, tillåtet att bruka sakramenten, även när de förvaltas av ogudaktiga. Kristus har ju sagt: På Moses’ stol har de skriftlärde och fariséerna satt sig etc. Matt. 23:2. Både sakramenten och Ordet är i kraft av Kristi instiftelse och befallning verksamma, även om de meddelas genom ogudaktiga.

De fördömer donatisterna och andra sådana som påstod att man inte i kyrkan fick anlita ogudaktiga präster, och ansåg att ett prästämbete i händerna på ogudaktiga är utan verkan och till ingen nytta.

Naturligtvis ska man inte i kyrkan anlita ogudaktiga präster, det var alla överens om. Men detta handlar inte om den ogudaktighet som syns och märks, utan om en fördold sådan. Donatisterna menade att om kyrkan anlitade en präst som i hemlighet, i sitt hjärta, var ogudaktig, hade sakramenten inte någon verkan. I donatismen blir prästens tro ett villkor för Guds Ords kraft. För dem blir prästen ett slags villkor för nådemedlen.

Denna donatism försvarar nog inte så många  nu för tiden. Men vi kan möta en besläktad tanke, nämligen att nattvardens giltighet är beroende av prästvigningen. Så lär till exempel den romersk katolska kyrkan att det för nattvardens giltighet krävs att den som konsekrerar genom sin prästvigning har fått en så kallad character indelebilis, ett outplånligt märke. Det innebär att han i princip måste vara prästvigd av en romersk katolsk biskop. Annars är hans konsekration inte giltig.

Även i mer lutherska kretsar finns en variant av detta. Biskop Roland Gustafsson (Missionsprovinsen) skriver i sin inledning till teol dr P Torängs utredning för Missionsprovinsens läronämnd om apostolisk succession: Om inte en i god ordning vigd präst leder nattvardsfirandet, kan tveksamhet uppstå om det är en nattvard enligt Kristi instiftelse. 

Om den som förrättar nattvarden inte är rätt kallad eller vigd råder det naturligtvis tveksamhet för att inte säga förvirring beträffande prästämbetet, och lika naturligtvis ska vi ta avstånd från felaktig ämbetslära. (En lekman ska inte förrätta nattvarden och kvinnor ska inte vara präster.) Men att påstå att det därför skulle råda tveksamhet om nattvardsfirandet i sig, det är att gå för långt, det har inget stöd i Bibeln eller bekännelseskrifterna. Det är att gå ett steg mot Rom, att göra Kristi närvaro beroende av prästens kvalifikationer.

Konkordieformeln om prästens betydelse för nattvarden

Först går Konkordieformeln igenom vad Luther skrivit i Stora katekesen:

För det andra anser de [undertecknarna], att sakramentet genom Kristi instiftelse har sin kraft i kristenheten och att det inte är beroende av värdigheten eller ovärdigheten hos den
som utdelar det, eller den som tar emot det. (SKB s 613)

Ingen än så lämplig egenskap hos prästen (eller nattvardsgästen) påverkar alltså sakramentets kraft. Citatet från Stora katekesen fortsätter senare:

Därför är det nu lätt att besvara allehanda spörsmål, varmed man nu har bekymmer,
såsom t.ex. om också en ogudaktig präst kan handha och utdela sakramentet, och
annat av samma slag. Ty inför sådant är vår slutsats klar och vi säger: Även om en
bov tar emot eller utdelar sakramentet, så har han att göra med det rätta sakramentet,
dvs. Kristi lekamen och blod. (SKB s 614)

Men måste man inte enligt Konkordieformeln hålla sig till Kristi instiftelse för att det ska vara riktig nattvard? Jovisst. Men hur håller man Kristi instiftelse? Konkordieformeln förklarar:

Där man håller fast vid hans instiftelse, uttalar hans ord över brödet och kalken
och sedan utdelar det välsignade brödet och vinet, där är Kristus själv genom de
uttalade orden i kraft av den första instiftelsen verksam genom sitt ord, som han vill
skall upprepas. 

Att hålla fast vid Kristi instiftelse innebär alltså att uttala hans ord (läsa instiftelseorden) och att dela ut det välsignade brödet och vinet. Gör man så är nattvarden giltig. Naturligtvis ska också nattvarden förrättas av en präst, men detta är inte ett villkor för dess giltighet.

Jag kunde skriva mycket mer om detta, men stannar här. Om någon menar att jag har fel i att Missionsprovinsen inte håller fast vid bekännelseskrifterna på denna punkt, vore jag uppriktigt tacksam över att bli överbevisad.

 

 

 

Manligt och kvinnligt VII – i samhället

Sedan vi nu gått igenom manligt och kvinnligt i familjen och kyrkan, kommer vi till frågan om hur kristna ska agera i samhället. När det gäller familjen och kyrkan, finns det uttryckliga bud i NT, men några sådana finns inte för samhällslivet. Bibeln innehåller inte heller här listor över förbjudet och tillåtet, utan det vi har är allmänna principer.

Det första vi bör säga, är förstås att den gifta kvinnans högsta och finaste uppgift är att ta hand om barnen och vårda hemmet. Men därutöver finns inget som hindrar att även gifta kvinnor har olika sysslor i föreningslivet eller arbetslivet. Samhällen ser olika ut i olika kulturer och i olika tider, och det får man anpassa sig till (givetvis inte så att man kommer i strid med Bibelns undervisning).

Låt oss som exempel se på hur samhället fungerade i Bibelns värld, vi har en del information där. I GT kan vi se på det judiska samhället. Det var klart och tydligt patriarkaliskt. Ändå kan vi se till exempel att det en gång fanns en drottning, Atalja. Sådant kunde hända. Och tänk på Debora, som var domare. Hon var dessutom mycket from. Betänk också Ordspråksbokens beskrivning av en god hustru, en sådan är självständig: Hon har planer på en åker och skaffar sig den, av sina händers förvärv planterar hon en vingård. Hon fäster ivrigt upp sin klädnad och går till verket med starka armar. (Ordspr. 31:16f.) Det finns alltså i samhället ingen syssla eller position som i sig är omöjlig för en kristen kvinna. Även en kristen kvinna skulle till exempel kunna vara chef eller företagsledare, se också till exempel på Lydia i Makedonien. (Apg. 16:14f.) Hon handlade med purpurtyger och hörde till dem som fruktade Gud. Även om samhället bör vara patriarkaliskt, så betyder det inte att alla män står över alla kvinnor i alla frågor. Om en man kom med en leverans av tyg till Lydia i Makedonien, kunde han inte åberopa Bibeln för att säga: Jag är man och du är en kvinna, så jag bestämmer att du ska betala mig tvåtusen denarer för denna enda tygrulle.

Det är inte primärt kvinnans uppgift att vara chef, men det kan bli så ändå, det kan vara möjligt. Låt oss ställa det på sin spets: Om Margaret Thatcher under sin tid som premiärminister i Storbritannien (1979-1990) skulle blivit medlem av vår kyrka skulle vi inte kräva att hon skulle avgå. (Att jag tar henne som exempel beror på att det sägs att hon själv sade att hon först uppfostrat sina barn och tagit hand om familjen innan hon gav sig ut i politiken på heltid.)

Det här betyder dock inte, låt mig än en gång betona det, att en kristen kvinna kan prioritera hur som helst eller vad som helst. Vi måste vara medvetna om att vår tid lockar med allt möjligt för att få bort mödrarna från deras barn. Låt oss göra allt vi kan för att värna familjen. Det är kvinnans uppgift att föda barn och ta hand om hemmet och det är mannens uppgift att försörja och skydda familjen.

Manligt och kvinnligt VI – i kyrkan, forts.

Förutom kvinnliga präster har även rösträtt inom kyrkan varit en omstridd fråga. Så har till exempel en del kyrkor infört kvinnlig rösträtt, trots att de inte har kvinnliga präster. Men detta är i allmänhet en följd av teologisk liberalisering. Att ha kvinnlig rösträtt i församlingens beslutande organ är inte förenligt med förbudet mot kvinnliga lärare, för sådana instanser har som uppgift att offentligen vaka över kyrkans lära.

Det här betyder inte att männen ska fatta ogenomtänkta beslut. Nej, det är männens uppgift att hålla sig välinformerade om olika aspekter av de ärenden som behandlas. Det kan ibland innebära att kvinnornas synpunkter kan behöva inhämtas innan man kan fatta beslut. Att fatta beslut som berör andra så att de blir riktiga och bra för alla är en uppgift som inte ska underskattas. Det gäller att vara lyhörd för andras behov och omständigheter. (Det betyder inte att de som fattar beslut alltid ska göra som de berörda vill. Det kan vara så att de som berörs av ett beslut inte ser helheten, varför ett beslut bör vara på ett visst sätt.)

Manligt och kvinnligt V – i kyrkan forts.

Förra posten handlade om kvinnliga präster. Jag fortsätter här, och vill börja med att bemöta en invändning: Kom inte Jesus och det nya förbundet med en ny ställning för kvinnor, där även kvinnor gavs uppgift att förkunna?  – Jovisst!

Att Jesus behandlade kvinnor annorlunda än den judiska samtiden, framgår till exempel av Jesu möte med den samariska kvinnan vid Sykars brunn, i Johannesevangeliets fjärde kapitel. När lärjungarna kom tillbaka till Jesus, blev de förvånade över att han talade med en kvinna, står det. Jesus vände upp och ner på mångas föreställningar eftersom han talade med alla människor, oavsett deras ställning i samhället, de må ha varit fariséer eller tulltjänstemän, judar eller samarier, män eller kvinnor, ja Jesus tog sig an även prostituerade och talade till dem. När Jesus undervisade i frågor om äktenskap och skilsmässa gjorde han i motsats till judarna, ingen skillnad på mäns och kvinnors rättigheter och skyldigheter. Och när Jesus uppstått valde han att först visa sig för kvinnor, trots att kvinnor i det judiska samhället inte accepterades som vittne.

Och visst blev följden av Jesu samtal med den samariska kvinnan att hon gick in i Sykar och berättade om Jesus. Men detta innebär inte att hon innehade prästämbetet, utan att hon som lekman vittnade om Jesus. Samma gäller om kvinnorna vid graven, som Jesus mötte efter sin uppståndelse. Han sände dem till apostlarna, för att berätta att han hade uppstått. Inte heller det innebar att han gjorde dem till präster.

Att kvinnor inte ska vara präster ser vi också när aposteln Paulus ger föreskrifter om församlingstjänarna, för då talar han om både män och kvinnor, men när det gäller prästerna, talar han bara om män (1 Tim. 3).

Det allmänna prästadömet

Här vill jag lyfta fram det allmänna prästadömet. Alla kristna, både män och kvinnor, är präster inför Gud: Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar. (1 Petr. 2:9) Lägg märke till de ord jag strukit under, som visar det allmänna prästadömets innehåll. I gamla testamentet var det de aronitiska prästerna som var präster, men nu har alla kristna samma ställning inför Gud. I den kristna församlingen har kvinnor därför en annan roll än inom judendomen.

De allra flesta argument som framförs när man letar efter stöd i Bibeln för kvinnliga präster, är sådana som beror på att man inte har klarhet om det allmänna prästadömet. Det är därför viktigt att klart åtskilja de båda prästadömena. Det är i kraft av det allmänna prästadömet såväl tillåtet som påbjudet för både män och kvinnor att som lekmän vittna om sin kristna tro. Vi såg det i bibelversen. Vi ser det också till exempel i Apostlagärningarnas artonde kapitel, hur en predikant som hette Apollos kom till Efesus. Det visade sig dock att han bara kände till Johannesdopet, så en man och hans hustru, Akvila och Priskilla, bjöd in honom till sitt hem där de undervisade honom grundligt. (Apg. 18:26) Men det betyder inte att de innehade det särskilda prästämbetet. Inte är väl alla apostlar? Inte är väl alla profeter? Inte är väl alla lärare? skriver sankt Paulus till korintierna. (1 Kor. 12:29)

Hit, inom det allmänna prästadömets ram, hör också evangelisten Filippus fyra ogifta döttrar som hade profetisk gåva. (Apg. 21:8f.) Som jag visade förra året, är detta uppfyllelsen av sankt Joels profetia om det nya förbundet, att Herren skall utgjuta sin Ande över allt kött och att det nya Israels söner och döttrar skall profetera. Det aronitiska prästadömet behövs inte längre som förmedlare av frälsningen mellan Gud och människor, utan – som profeten fortsätter – var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst. (Joel 2:28)

Manligt och kvinnligt IV – i kyrkan

Efter att så sett på manligt och kvinnligt i familjen, går vi nu vidare och behandlar frågan om hur det ska vara i kyrkan.

Hur leder Gud kyrkan? Att Gud är vår Fader, betyder att han leder oss. Att vara fader är att vara ledare. Sankt Paulus skriver till efesierna: Allt lade [Gud] under [Kristi] fötter, och honom [Kristus] som är huvud över allting gav han åt församlingen, som är hans kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla. (Ef. 1:22f.) Kyrkan är Kristi brud, Kristus är brudgummen. Vi hör honom till. Kyrkan är Kristi kropp. Kyrkan är Guds hushåll, Guds familj. (Ef. 2:19) Och bruden, kyrkan, församlingen, är klädd i vitaste vitt: Ty han ville ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck eller skrynkla eller något annat sådant. Helig och fullkomlig skulle den vara. (Ef. 5:27)

I detta arbete, att rena och helga kyrkan är hela treenigheten inbegripen, Fadern, Sonen och Anden: Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens andliga välsignelse (Ef. 1:3) (Ordet andlig hänger ihop med den Helige Ande.) Men detta arbete, att rena och helga kyrkan, ska också utföras rent handfast på jorden. Och här kommer prästerna in. Och [Kristus] gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga. (Ef. 4:11f.)

Genom ämbetsbärarna ska alltså de heliga utrustas, så att Kristus uppfyller allt i alla. Gud utövar sitt ledarskap, sitt faderskap, genom ämbetet.

Kvinnliga präster

Så kommer vi till frågan om kvinnliga präster. Ibland åberopar man som argument att Jesus endast utvalde män till apostlar, och det är ju en god illustration, som borde få kvinnoprästförespråkarna att tänka till ordentligt, men det är ändå så, att den kristna tron inte avgörs genom exempel i Bibeln. Att Jesus hade sandaler på fötterna gör ju inte att vi också ska ha sandaler om vi vill följa Jesus. Nej, för att något ska ingå i Bibelns lära, behöver Bibeln undervisa om det. Jag vill anföra två bibelord:

1/ Liksom kvinnorna tiger i de heligas alla församlingar skall de tiga i era församlingar. De får inte tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Vill de veta något, skall de fråga sina män där hemma. Ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen. (1 Kor. 14:34f.)

Det har debatterats mycket vad det innebär att kvinnan inte får tala i församlingen. Om vi tittar på sammanhanget, så ser vi att det ingår i ett avsnitt där aposteln ger föreskrifter om ordningen vid gudstjänsten. Han reglerar hur förkunnelsen ska ske. Att ”tala i församlingen” är att undervisa. Talförbudet innebär inte att kvinnor inte får sjunga med i psalmerna eller läsa med i böner.

Man brukar som invändning mot att detta bibelord används mot kvinnliga präster påstå att det bara var en tradition, just där och då. Paulus motiverar ju talförbudet med praxis i de andra församlingarna. Liksom kvinnorna tiger i de heligas alla församlingar… Det är sant. Hade denna mening varit den enda i Bibeln som handlat om varför vi inte ska ha kvinnliga präster, hade man kunnat anse det som praxis där och då. Men aposteln hänvisar inte bara till praxis, utan också till gamla testamentet, till Guds Ord: De får inte tala utan skall underordna sig, som också lagen säger. Det är oförenligt med skapelseordningen i Första Mosebok att ha kvinnliga lärare, säger alltså aposteln. Och han avslutar med att sammanfattande säga: Det jag skriver till er är Herrens bud. Det är alltså av sammanhanget tydligt att det inte bara är fråga om en sedvänja, en tradition att inte ha kvinnliga präster.

Det är angående kvinnliga präster rätt tydligt, att förespråkarna inte efter ett grundligt bibelstudium blivit övertygade om att det är förenligt med Skriften och därefter genomfört det, utan införandet har skett på grund av den allmänna samhällsförändringen, av sådana som inte tror att Bibeln är Guds Ord. Utifrån denna uppfattning, försöker några sedan finna argument i Bibeln för kvinnliga präster, eftersom de inser att sådana skulle förbättra deras position. Detta förhållande kan vara dolt för dem, en del av dem menar själva att de tror på Bibeln. Men andra medger att de inte utgår från Bibeln. Vid Svenska kyrkans beslut om införande av kvinnliga präster 1958, sade till exempel tre av de sex biskopar som röstade för, i personliga samtal med kyrkomötets sakkunnige, domprost Nils Johansson, att de var osäkra om Nya testamentets ställning i frågan. [1] Att de inte var säkra om Bibelns lära hindrade dem inte från att införa kvinnliga präster.

En variant är också att man har kvinnor som förkunnare, men att man inte erkänner något prästämbete. Bland dessa finns även de som tror på Bibeln som Guds Ord (även om de missat en del av innehållet).

Hit hör de reformerta som har kvinnliga förkunnare, ett tidigt exempel är Frälsningsarmén, som redan på artonhundratalet hade kvinnliga förkunnare. Men dessa olika reformerta grupper har som sagt inte kvinnliga präster, eftersom de inte erkänner något gudomligt instiftat läroämbete.

Låt oss nu gå till det andra bibelstället:

2/ En kvinna skall i stillhet ta emot undervisning och helt underordna sig. Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen, utan hon skall leva i stillhet, eftersom Adam skapades först och sedan Eva. (1 Tim. 2:11ff.)

Sankt Paulus säger här att kvinnor inte ska undervisa. De ska alltså inte inneha läroämbetet. Även detta bibelställe står i ett avsnitt med föreskrifter om gudstjänsten.

Här vill jag framhålla två saker. För det första: Förbudet mot kvinnliga präster är inte ett isolerat, enskilt förbud, något som är fristående från Bibelns övriga undervisning, något som bara berör själva prästämbetet, utan det hänger ihop med och beror på skapelseordningen, med kvinnans och mannens uppgifter. Paulus hänvisar ju till skapelsen, till Första Mosebok.

När man tror att förbudet mot kvinnliga präster bara berör själva prästämbetet och inget annat, då kan det gå som med den så kallade Svenska kyrkans fria synod, som bildades 1983 i protest mot det egna kyrkomötets partipolitisering. Den hade under många år kvinnlig ordförande [2]. Men är den inte bara en ideell förening bland alla andra? Nej, de vill sprida den kristna tron. De har kyrkliga mål, de anger själva att de har uppgiften att positivt och uthålligt föra fram klassisk kristen tro i vår tid, [3]vilket bland annat för dem innebär att man inte ska ha kvinnliga präster. Deras distrikt kallas dekanat, som leds av en dekan. De har på så vis byggt en parallellkyrka, där ordförande i Synoden innebär att vara ordförande i kyrkostyrelsen.

Utöver att förbudet hänger ihop med skapelseordningen vill jag för det andra framhålla att det är ett uttryckligt förbud mot kvinnliga präster. Det är inte bara skapelseordningen, utan det är ett konkret förbud. Aposteln skriver ju till korintierna: Det jag skriver till er är Herrens bud. Förbudet mot kvinnliga präster är inte bara något som följer av skapelseordningen och underordningen.

Om det vore så, att det enda problemet med kvinnliga präster är att det strider mot underordningen, skulle det vara helt i sin ordning med kvinnliga präster så länge det endast är kvinnor närvarande. (Tyvärr lär Wisconsinsynoden, WELS, just detta. Eftersom de principiellt avvisar att det skulle finnas några ’lagiska förordningar’ i nya testamentet utöver morallagen – den lag som gavs i skapelsen och som gäller för alla människor – kan det alltså inte i nya testamentet finnas något förbud mot kvinnliga präster, menar de. Att inte ha kvinnliga präster är för dem endast en följd av skapelseordningen.)

[1] Nils Johansson: Ämbetsdebatten vid kyrkomötet 1958, Svensk Pastoraltidskrift nr 6-7/ 2001, pdf på www.kyrkligdokumentation.nu

[2] Lena A Artman.

[3] http://www.synoden.se/index.html  den 7 juli 2018.

Manligt och kvinnligt III – i familjen

Förra veckan skrev jag om vad som gäller för kvinnan, hustrun i familjen. Vi går vidare med instruktionerna för mannen.

Aposteln fortsätter: Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den – – – mannen [är] skyldig att älska sin hustru som sin egen kropp. Den som älskar sin hustru älskar sig själv. Ingen har någonsin hatat sin egen kropp, utan man ger den näring och vårdar den, så som Kristus gör med församlingen. (Ef. 5:25ff.)

Här ser vi hur aposteln förmanar männen. Eftersom mannen har en sådan maktposition, behöver han förmanas, så att han inte missbrukar den och drivs av egennytta. Bibeln ursäktar som sagt inte kvinnoförtryck. Mannen har ansvar inför Gud hur han utövar sin makt. Mannen är skyldig att älska sin hustru och göra väl mot henne, så att hon har det bra. Detta är mycket viktigt. Sankt Petrus förmanar männen kraftfullt att behandla sina hustrur väl: Visa dem [hustrurna] aktning som medarvingar till livets nåd, så att era böner inte blir hindrade. (1 Petr. 3:7)

Nu vet vi kristna ju att även mannen har kvar sin gamla människa. Ja, mannen och kvinnan är båda under arvsynden, de är lika syndiga. Inför Guds domstol är det ingen skillnad på könen: Ingen rättfärdig finns, inte en enda, ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud. Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda. (Rom. 3:10ff.) Mannens och kvinnans skilda uppgifter och ställning är en skapelseordning, inte en frälsningsordning. Det är därför aposteln skriver till galaterna: Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (Gal. 3:27f.)

Eftersom alltså både mannen och kvinnan är syndare, kommer de ofrånkomligen begå synder i äktenskapet. Även den frommaste man kommer i någon mån missbruka sin makt, antingen genom att utöva den felaktigt eller genom att utöva den för litet. Men sådana problem förändrar inte själva ordningen.

Det finns i vår tid en annan källa till problem här, nämligen hur det ska fungera om man inte tror på Gud, inte tror att vi har ansvar inför en högre makt. För om mannen (Svensson) inte tror att han har något ansvar inför Gud, kommer han sannolikt oftare missbruka den makt han har. Det finns många exempel på sådant, och på sätt och vis kan man ju förstå en sådan invändning. Om mannen inte anses ha ansvar inför Gud hur han utövar sin uppgift som familjeöverhuvud, är ju risken för maktmissbruk klart större. Lösningen har då blivit att frånta mannen hans makt. Men tar man på detta vis ifrån honom makten, så tar man bort ansvaret, och då har man ju verkligen bäddat för att mannen blir ansvarslös!

Men oavsett hur väl eller illa ett äktenskap fungerar, så är mannens och kvinnans fördelning av ansvar och uppgifter i äktenskapet inte något som gäller bara för kristna. Det är en ordning som instiftats i skapelsen, och därför gäller den för alla människor i alla tider, oavsett tro.

Manligt och kvinnligt II – i familjen

Hur är det då med manligt och kvinnligt i familjen? Efter att sankt Paulus i Efesierbrevet gått igenom frälsningen genom tron allena, kommer han in på helgelsen och livet i den kristna familjen. Han gör det med bakgrund i Guds väsen. Kristendomen är tydligt förankrad i familjen och dess relationer. Gud är vår Fader och Kristi Fader, vi är Guds barn, kyrkan är Kristi brud och Kristus brudgummen. Ja, familjen är central. Vi människor är inte skapade som fristående individer. Ingen av oss existerar fristående från andra människor, vi har alla fötts av en mor och en far.

Vi ska nu se vad aposteln skriver om kvinnan och mannen i familjen, vi börjar med kvinnan.

Kvinnan

Sankt Paulus börjar med kvinnan. Han går igenom vad som gäller och utgår från Kyrkans förhållande till Kristus: Ni hustrur, underordna er era män, så som ni underordnar er Herren. Ty en man är sin hustrus huvud, liksom Kristus är församlingens huvud – han som är Frälsare för sin kropp. Som församlingen underordnar sig Kristus, skall hustrun i allt underordna sig sin man. (Ef. 5:22ff.) Han anknyter också till skapelsen och gamla testamentet: Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött. (Ef. 5:31, jfr 1 Mos. 2:24)

Att kvinnan ska underordna sig sin man, och att mannen är familjens överhuvud får många att se rött. Det anses vara förtryckande. Ja, uppenbart finns det mycket kvinnoförtryck i världen. Vi medger det. Så mot den bakgrunden är det lätt att förstå kritiken. Man ska inte försvara egoism och maktmissbruk!

Men, missbruket upphäver inte det rätta bruket. Men finns det då ett rätt bruk? Är inte all underordning förtryck? Det hävdar feministerna. Nej, det är det inte. Tänk på hur det fungerar annars. Om en förening inte har någon ordförande eller styrelse, så har den mycket svårt att fungera. Det blir ingen ordning. Och på en arbetsplats finns alltid någon som är chef. Är man förtryckt på arbetet för att man har en chef över sig? Nej, det är inte något ont att ha en chef på arbetet. Tvärtom anser alla – med rätta – att det behövs tydlig ansvarsfördelning och gott ledarskap för att en arbetsplats ska kunna fungera och utvecklas.

På arbetsplatsen ska det alltid finnas en ansvarig, en chef. Chefen är överordnad. Men det betyder inte att chefen måste stå där hela tiden och säga åt dem som arbetar vad var och en ska göra. Det betyder inte att det är bara ska vara chefen som tänker. Tvärtom presterar företag och organisationer som förmår aktivera medarbetarna bättre. Där alla jobbar aktivt, av egen kraft, mot gemensamma mål, tar man tillvara allas kompetens. Chefen kommer inte med alla idéer, men han ska ta tillvara dem. Det är chefens uppdrag och ansvar att se till att det fungerar, så om det till exempel uppstår problem eller förändringar i allmänhet, behöver han ingripa. En bra chef gör medarbetarna delaktiga, informerar alla, tar vara på allas förmågor och kunskaper, men till slut är det faktiskt chefen som fattar beslut. Och då kan medarbetarna behöva foga sig. Som man ofta säger: Före beslut kan det vara högt i tak och öppen diskussion, men sedan beslutet är fattat ska man vara lojal. Kan man inte vara det är man på fel plats.

Kvinnans underordning i äktenskapet betyder alltså inte alls att kvinnor ska sluta tycka och tänka. Tvärtom behövs kvinnans aktiva bidrag på många sätt! Öppna diskussioner och ärliga samtal gynnar äktenskapet. Men ansträngningarna ska samordnas till familjens bästa, och det är mannens uppdrag se till att det blir så. Mannen är familjens överhuvud och har sista ordet. Många gånger kan detta ske utan motsättningar och problem, men inte alltid.

Om familjen

Familjen är skapad av Gud och återspeglar att han är alltings fader, som jag sade i förra bloggposten: Därför böjer jag mina knän för Fadern, han från vilken allt vad Fader [och familj] heter i himlen och på jorden har sitt namn. Vi ser det också i sankt Lukas tredje kapitel, där vi ser hur Kristus förenat Gud och människa. Det står: [Jesus] var, menade man, son till Josef, son till Eli, son till Mattat, son till Levi,[…] son till Enos, son till Set, son till Adam, son till Gud. (Luk. 3:23-38) Gud är fader till alla människor, Gud är faderskapets ursprung och familjens grundare.

Som tolvåring i templet (Luk. 2) visade Jesus både att han underordnade sig Gud Fadern och sina föräldrar. Han sade till sina föräldrar: Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader? och när han följde med föräldrarna står det: Sedan följde han med dem ner till Nasaret, och han var alltid lydig mot dem.

Båda ordningarna är av Gud. Det är Gud som har skapat familjen, och han har också lovat att frälsa dem. Till Abraham sade Gud: ”Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig. Där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.  Vi tänker kanske inte på vad ordet släkter betyder här, men det ord som är översatt med ”släkter”, kan också översättas med ”familjer”. Guds frälsningsplan inbegriper familjer: I dig skall alla familjer på jorden bli välsignade.

Om att vara fader

I själva fadersuppdraget, fadersbegreppet ligger att vara styresman och den som bestämmer. När Josef i Egypten avslöjat för sina bröder att det var han som sålt säd till dem sade han: Det är alltså inte ni som sänt mig hit utan Gud. Han har gjort mig till en fader åt farao och till herre över hela hans hus och till härskare över hela Egyptens land. (1 Mos. 45:8) Här ser vi de tre parallella leden: fader (över Farao), herre (över hela hans hus) och härskare (över hela Egyptens land), på samma sätt som Jesus jämställde fader och Gud. (Joh. 20:17)

Sankt Paulus skriver till efesierna: Därför böjer jag mina knän för Fadern, han från vilken allt vad Fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. (Ef. 3:14f.)  Så återspeglar det jordiska faderskapet Guds väsen. Men inte bara fadersrollen, utan hela ordningen med familj och släkt. I grundtexten till den senaste versen är det två olika ord där den svenska texten har Fader,  det står Därför böjer jag mina knän för Fadern (πατήρ [patér]), han från vilken allt vad Fader (πατριά [patriá]) heter i himlen och på jorden har sitt namn. Πατριά betyder faderskap, familj, släkt, men som ni ser hör de två orden nära ihop. Den svenska översättningen är inte fel, för ”fader” ryms inom det senare ordet, som dock är litet bredare. Man skulle kunna översätta  Därför böjer jag mina knän för Fadern, han från vilken allt vad faderskap heter i himlen och på jorden har sitt namn.

Män behöver ta sina uppgifter och sitt ansvar på allvar. En sida av feminismens genomslag är att männen har glidit undan från sitt ansvar och sina uppgifter, tacksamma över att någon annan tar tag i utmaningarna. Till exempel råder prästbrist i många samfund. I Svenska kyrkan kunde det kanske förklaras med att feminismen råder, så att det där enligt deras tro inte är männen specifikt som har uppgiften att bli präst, men situationen är liknande i romersk-katolska kyrkan, de har också prästbrist. Denna analys är kanske för enkel, här finns säkert många delförklaringar, men hur som helst kommer vi inte runt det faktum att männen i dessa kyrkor inte tar sitt ansvar.

Ett annat område som kan belysa detta är föreningslivet, där det ofta kan vara svårt att hitta ordförande. Ingen vill ha det ansvaret och inte heller arbetet. Men här sviker männen. De borde vara beredda att ta ansvar och att ta arbetet. Naturligtvis är detta en generell utsaga, jag talar nu inte om någon viss man eller någon viss förening. En bedömning måste ju göras av lämpligheten i det enskilda fallet, jag säger inte att alla män är lämpliga som ordförande i alla föreningar, jag säger inte heller att kvinnor inte kan vara ordförande i en förening. Jag talar inte om någon enskild person eller enskild situation, men på övergripande nivå syns problemet.

Manligt och kvinnligt I

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.  (1 Mos. 1:27) Så står det i Första Moseboks första kapitel. Manligt och kvinnligt är skapat av Gud. Det har ett syfte. Gud skapade en mängd olika varelser, fåglar, fiskar och fyrfotadjur för att nämna några. Och allt Gud skapat var gott. Allt fick sin uppgift, ja allting har sin funktion. Skapelsens olika delar behövs, just för att de är olika, fungerar det så bra. Om hela skapelsen förbrände kol till koldioxid, så som djur och människor gör, skulle vi kvävas till slut. Men växterna tar den koldioxid vi producerar, och delar på kolet och syret genom fotosyntesen, så att vi får syret tillbaka i atmosfären och kolet till slut ner i marken, där det kan bli växter och bli kolhydrater och proteiner som vi kan äta och förbränna.

Allt hänger ihop och fungerar tillsammans i ekosystemet, och när varje del fungerar enligt sin uppgift är det en lovsång till Skaparen. Som det stod på ett bokmärke jag såg en gång: Ett träd prisar Gud först och främst genom att vara ett träd. (Thomas Merton) Genom att vara det vi är kallade till, prisar vi Gud. Skapelsen är som en stor symfoniorkester med många instrument. Varje stämma samverkar i det stora musikstycket, lovsången till Gud, som har skapat allt så fantastiskt.

Makt och ansvar

Läser vi vidare i det andra kapitlet, får vi fler detaljer. Vi ser hur människan Adam sätts att råda över skapelsen: Herren Gud hade format alla markens djur och alla himlens fåglar av jord. Han förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Så som mannen kallade varje levande varelse, så skulle den heta. Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt himlens fåglar och åt alla markens vilda djur. Här ser vi hur Adam fick uppdraget att vara förvaltare över skapelsen. Han har inte fått fria händer att göra vad han vill. När Adam fick uppdraget från Gud, så fick han därmed inte bara makt, utan också ansvar att utföra uppdraget i enlighet med Guds vilja. Dessa två, makt och ansvar, borde vara två sidor av samma mynt. ”Makt” är i vår kultur många gånger ett fult ord. Och där man glömmer bort eller förnekar sitt ansvar, där går det illa. Då blir makt något som människor använder för att sko sig och för att förtrycka. Listan över människor som missbrukat makt är ohyggligt lång. Vi står nog alla på den på något sätt. Men för den skull ska vi inte mena att makt är något felaktigt. Tvärtom. Den behövs i alla sammanhang. Annars blir det anarki. Adam fick makt av Gud, men han missbrukade den inte före syndafallet.

Adam visste att han inte kunde göra vad han ville, utan att han fått uppdraget av Gud, och att han var ansvarig inför honom. Som det står: Herren Gud tog mannen och satte honom i Edens lustgård för att han skulle odla och bevara den.

Detta gäller hela skapelsen och all förvaltning. Människan rår över skapelsen, men inte till egoism och rovdrift, utan för allas bästa och med ansvar.