Manligt och kvinnligt III – i familjen

Förra veckan skrev jag om vad som gäller för kvinnan, hustrun i familjen. Vi går vidare med instruktionerna för mannen.

Aposteln fortsätter: Ni män, älska era hustrur, så som Kristus har älskat församlingen och offrat sig för den – – – mannen [är] skyldig att älska sin hustru som sin egen kropp. Den som älskar sin hustru älskar sig själv. Ingen har någonsin hatat sin egen kropp, utan man ger den näring och vårdar den, så som Kristus gör med församlingen. (Ef. 5:25ff.)

Här ser vi hur aposteln förmanar männen. Eftersom mannen har en sådan maktposition, behöver han förmanas, så att han inte missbrukar den och drivs av egennytta. Bibeln ursäktar som sagt inte kvinnoförtryck. Mannen har ansvar inför Gud hur han utövar sin makt. Mannen är skyldig att älska sin hustru och göra väl mot henne, så att hon har det bra. Detta är mycket viktigt. Sankt Petrus förmanar männen kraftfullt att behandla sina hustrur väl: Visa dem [hustrurna] aktning som medarvingar till livets nåd, så att era böner inte blir hindrade. (1 Petr. 3:7)

Nu vet vi kristna ju att även mannen har kvar sin gamla människa. Ja, mannen och kvinnan är båda under arvsynden, de är lika syndiga. Inför Guds domstol är det ingen skillnad på könen: Ingen rättfärdig finns, inte en enda, ingen förståndig finns, ingen finns som söker Gud. Alla har avvikit, alla har blivit fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda. (Rom. 3:10ff.) Mannens och kvinnans skilda uppgifter och ställning är en skapelseordning, inte en frälsningsordning. Det är därför aposteln skriver till galaterna: Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (Gal. 3:27f.)

Eftersom alltså både mannen och kvinnan är syndare, kommer de ofrånkomligen begå synder i äktenskapet. Även den frommaste man kommer i någon mån missbruka sin makt, antingen genom att utöva den felaktigt eller genom att utöva den för litet. Men sådana problem förändrar inte själva ordningen.

Det finns i vår tid en annan källa till problem här, nämligen hur det ska fungera om man inte tror på Gud, inte tror att vi har ansvar inför en högre makt. För om mannen (Svensson) inte tror att han har något ansvar inför Gud, kommer han sannolikt oftare missbruka den makt han har. Det finns många exempel på sådant, och på sätt och vis kan man ju förstå en sådan invändning. Om mannen inte anses ha ansvar inför Gud hur han utövar sin uppgift som familjeöverhuvud, är ju risken för maktmissbruk klart större. Lösningen har då blivit att frånta mannen hans makt. Men tar man på detta vis ifrån honom makten, så tar man bort ansvaret, och då har man ju verkligen bäddat för att mannen blir ansvarslös!

Men oavsett hur väl eller illa ett äktenskap fungerar, så är mannens och kvinnans fördelning av ansvar och uppgifter i äktenskapet inte något som gäller bara för kristna. Det är en ordning som instiftats i skapelsen, och därför gäller den för alla människor i alla tider, oavsett tro.

Manligt och kvinnligt II – i familjen

Hur är det då med manligt och kvinnligt i familjen? Efter att sankt Paulus i Efesierbrevet gått igenom frälsningen genom tron allena, kommer han in på helgelsen och livet i den kristna familjen. Han gör det med bakgrund i Guds väsen. Kristendomen är tydligt förankrad i familjen och dess relationer. Gud är vår Fader och Kristi Fader, vi är Guds barn, kyrkan är Kristi brud och Kristus brudgummen. Ja, familjen är central. Vi människor är inte skapade som fristående individer. Ingen av oss existerar fristående från andra människor, vi har alla fötts av en mor och en far.

Vi ska nu se vad aposteln skriver om kvinnan och mannen i familjen, vi börjar med kvinnan.

Kvinnan

Sankt Paulus börjar med kvinnan. Han går igenom vad som gäller och utgår från Kyrkans förhållande till Kristus: Ni hustrur, underordna er era män, så som ni underordnar er Herren. Ty en man är sin hustrus huvud, liksom Kristus är församlingens huvud – han som är Frälsare för sin kropp. Som församlingen underordnar sig Kristus, skall hustrun i allt underordna sig sin man. (Ef. 5:22ff.) Han anknyter också till skapelsen och gamla testamentet: Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött. (Ef. 5:31, jfr 1 Mos. 2:24)

Att kvinnan ska underordna sig sin man, och att mannen är familjens överhuvud får många att se rött. Det anses vara förtryckande. Ja, uppenbart finns det mycket kvinnoförtryck i världen. Vi medger det. Så mot den bakgrunden är det lätt att förstå kritiken. Man ska inte försvara egoism och maktmissbruk!

Men, missbruket upphäver inte det rätta bruket. Men finns det då ett rätt bruk? Är inte all underordning förtryck? Det hävdar feministerna. Nej, det är det inte. Tänk på hur det fungerar annars. Om en förening inte har någon ordförande eller styrelse, så har den mycket svårt att fungera. Det blir ingen ordning. Och på en arbetsplats finns alltid någon som är chef. Är man förtryckt på arbetet för att man har en chef över sig? Nej, det är inte något ont att ha en chef på arbetet. Tvärtom anser alla – med rätta – att det behövs tydlig ansvarsfördelning och gott ledarskap för att en arbetsplats ska kunna fungera och utvecklas.

På arbetsplatsen ska det alltid finnas en ansvarig, en chef. Chefen är överordnad. Men det betyder inte att chefen måste stå där hela tiden och säga åt dem som arbetar vad var och en ska göra. Det betyder inte att det är bara ska vara chefen som tänker. Tvärtom presterar företag och organisationer som förmår aktivera medarbetarna bättre. Där alla jobbar aktivt, av egen kraft, mot gemensamma mål, tar man tillvara allas kompetens. Chefen kommer inte med alla idéer, men han ska ta tillvara dem. Det är chefens uppdrag och ansvar att se till att det fungerar, så om det till exempel uppstår problem eller förändringar i allmänhet, behöver han ingripa. En bra chef gör medarbetarna delaktiga, informerar alla, tar vara på allas förmågor och kunskaper, men till slut är det faktiskt chefen som fattar beslut. Och då kan medarbetarna behöva foga sig. Som man ofta säger: Före beslut kan det vara högt i tak och öppen diskussion, men sedan beslutet är fattat ska man vara lojal. Kan man inte vara det är man på fel plats.

Kvinnans underordning i äktenskapet betyder alltså inte alls att kvinnor ska sluta tycka och tänka. Tvärtom behövs kvinnans aktiva bidrag på många sätt! Öppna diskussioner och ärliga samtal gynnar äktenskapet. Men ansträngningarna ska samordnas till familjens bästa, och det är mannens uppdrag se till att det blir så. Mannen är familjens överhuvud och har sista ordet. Många gånger kan detta ske utan motsättningar och problem, men inte alltid.

Om familjen

Familjen är skapad av Gud och återspeglar att han är alltings fader, som jag sade i förra bloggposten: Därför böjer jag mina knän för Fadern, han från vilken allt vad Fader [och familj] heter i himlen och på jorden har sitt namn. Vi ser det också i sankt Lukas tredje kapitel, där vi ser hur Kristus förenat Gud och människa. Det står: [Jesus] var, menade man, son till Josef, son till Eli, son till Mattat, son till Levi,[…] son till Enos, son till Set, son till Adam, son till Gud. (Luk. 3:23-38) Gud är fader till alla människor, Gud är faderskapets ursprung och familjens grundare.

Som tolvåring i templet (Luk. 2) visade Jesus både att han underordnade sig Gud Fadern och sina föräldrar. Han sade till sina föräldrar: Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader? och när han följde med föräldrarna står det: Sedan följde han med dem ner till Nasaret, och han var alltid lydig mot dem.

Båda ordningarna är av Gud. Det är Gud som har skapat familjen, och han har också lovat att frälsa dem. Till Abraham sade Gud: ”Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig. Där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.  Vi tänker kanske inte på vad ordet släkter betyder här, men det ord som är översatt med ”släkter”, kan också översättas med ”familjer”. Guds frälsningsplan inbegriper familjer: I dig skall alla familjer på jorden bli välsignade.

Om att vara fader

I själva fadersuppdraget, fadersbegreppet ligger att vara styresman och den som bestämmer. När Josef i Egypten avslöjat för sina bröder att det var han som sålt säd till dem sade han: Det är alltså inte ni som sänt mig hit utan Gud. Han har gjort mig till en fader åt farao och till herre över hela hans hus och till härskare över hela Egyptens land. (1 Mos. 45:8) Här ser vi de tre parallella leden: fader (över Farao), herre (över hela hans hus) och härskare (över hela Egyptens land), på samma sätt som Jesus jämställde fader och Gud. (Joh. 20:17)

Sankt Paulus skriver till efesierna: Därför böjer jag mina knän för Fadern, han från vilken allt vad Fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. (Ef. 3:14f.)  Så återspeglar det jordiska faderskapet Guds väsen. Men inte bara fadersrollen, utan hela ordningen med familj och släkt. I grundtexten till den senaste versen är det två olika ord där den svenska texten har Fader,  det står Därför böjer jag mina knän för Fadern (πατήρ [patér]), han från vilken allt vad Fader (πατριά [patriá]) heter i himlen och på jorden har sitt namn. Πατριά betyder faderskap, familj, släkt, men som ni ser hör de två orden nära ihop. Den svenska översättningen är inte fel, för ”fader” ryms inom det senare ordet, som dock är litet bredare. Man skulle kunna översätta  Därför böjer jag mina knän för Fadern, han från vilken allt vad faderskap heter i himlen och på jorden har sitt namn.

Män behöver ta sina uppgifter och sitt ansvar på allvar. En sida av feminismens genomslag är att männen har glidit undan från sitt ansvar och sina uppgifter, tacksamma över att någon annan tar tag i utmaningarna. Till exempel råder prästbrist i många samfund. I Svenska kyrkan kunde det kanske förklaras med att feminismen råder, så att det där enligt deras tro inte är männen specifikt som har uppgiften att bli präst, men situationen är liknande i romersk-katolska kyrkan, de har också prästbrist. Denna analys är kanske för enkel, här finns säkert många delförklaringar, men hur som helst kommer vi inte runt det faktum att männen i dessa kyrkor inte tar sitt ansvar.

Ett annat område som kan belysa detta är föreningslivet, där det ofta kan vara svårt att hitta ordförande. Ingen vill ha det ansvaret och inte heller arbetet. Men här sviker männen. De borde vara beredda att ta ansvar och att ta arbetet. Naturligtvis är detta en generell utsaga, jag talar nu inte om någon viss man eller någon viss förening. En bedömning måste ju göras av lämpligheten i det enskilda fallet, jag säger inte att alla män är lämpliga som ordförande i alla föreningar, jag säger inte heller att kvinnor inte kan vara ordförande i en förening. Jag talar inte om någon enskild person eller enskild situation, men på övergripande nivå syns problemet.

Manligt och kvinnligt I

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.  (1 Mos. 1:27) Så står det i Första Moseboks första kapitel. Manligt och kvinnligt är skapat av Gud. Det har ett syfte. Gud skapade en mängd olika varelser, fåglar, fiskar och fyrfotadjur för att nämna några. Och allt Gud skapat var gott. Allt fick sin uppgift, ja allting har sin funktion. Skapelsens olika delar behövs, just för att de är olika, fungerar det så bra. Om hela skapelsen förbrände kol till koldioxid, så som djur och människor gör, skulle vi kvävas till slut. Men växterna tar den koldioxid vi producerar, och delar på kolet och syret genom fotosyntesen, så att vi får syret tillbaka i atmosfären och kolet till slut ner i marken, där det kan bli växter och bli kolhydrater och proteiner som vi kan äta och förbränna.

Allt hänger ihop och fungerar tillsammans i ekosystemet, och när varje del fungerar enligt sin uppgift är det en lovsång till Skaparen. Som det stod på ett bokmärke jag såg en gång: Ett träd prisar Gud först och främst genom att vara ett träd. (Thomas Merton) Genom att vara det vi är kallade till, prisar vi Gud. Skapelsen är som en stor symfoniorkester med många instrument. Varje stämma samverkar i det stora musikstycket, lovsången till Gud, som har skapat allt så fantastiskt.

Makt och ansvar

Läser vi vidare i det andra kapitlet, får vi fler detaljer. Vi ser hur människan Adam sätts att råda över skapelsen: Herren Gud hade format alla markens djur och alla himlens fåglar av jord. Han förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Så som mannen kallade varje levande varelse, så skulle den heta. Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt himlens fåglar och åt alla markens vilda djur. Här ser vi hur Adam fick uppdraget att vara förvaltare över skapelsen. Han har inte fått fria händer att göra vad han vill. När Adam fick uppdraget från Gud, så fick han därmed inte bara makt, utan också ansvar att utföra uppdraget i enlighet med Guds vilja. Dessa två, makt och ansvar, borde vara två sidor av samma mynt. ”Makt” är i vår kultur många gånger ett fult ord. Och där man glömmer bort eller förnekar sitt ansvar, där går det illa. Då blir makt något som människor använder för att sko sig och för att förtrycka. Listan över människor som missbrukat makt är ohyggligt lång. Vi står nog alla på den på något sätt. Men för den skull ska vi inte mena att makt är något felaktigt. Tvärtom. Den behövs i alla sammanhang. Annars blir det anarki. Adam fick makt av Gud, men han missbrukade den inte före syndafallet.

Adam visste att han inte kunde göra vad han ville, utan att han fått uppdraget av Gud, och att han var ansvarig inför honom. Som det står: Herren Gud tog mannen och satte honom i Edens lustgård för att han skulle odla och bevara den.

Detta gäller hela skapelsen och all förvaltning. Människan rår över skapelsen, men inte till egoism och rovdrift, utan för allas bästa och med ansvar.

Är det farligt att tro på Bibeln?

Att Bibeln gör anspråk på att vara Guds Ord har jag visat i tidigare poster, till exempel dessa: Om Bibeln I  Om Bibeln II

Vi kristna tror på Gud och vill därför följa hans ord och vilja. Att en kristen vill göra som Gud den allsmäktige säger, kan man tycka då borde vara naturligt. Det låter som en truism, som något så fullständigt självklart att det bara är rena dumskallar som gör annorlunda. Men det märkliga inträffar, att högst intelligenta människor säger att de är kristna och tror på Gud, men de vill inte tro på det som Jesus säger, de vill inte tro som Bibeln lär. Detta är en oförnuftig och ologisk ståndpunkt. Vilket är problemet? Ja, det är inte att de saknar jordiskt förstånd. Problemet är inte förnuftsmässigt, det är andligt. Som sankt Paulus skriver till korintierna: En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. (2 Kor. 2:14) Att vara kristen handlar inte om att man är så smart, att man tror på Gud. Det hjälper inte inför Gud att vara professor. Det är många gånger tvärtom så, att en människa med all sin tankekraft bygger barriärer mot Gud. Jesus sade: Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni inte in i himmelriket. (Matt. 18:3) Och han sade också: Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små. (Matt. 11:25) För kristendomen är inte till sin kärna att lära sig ett visst intellektuellt innehåll, utan att tro på Gud, att lita på Gud, sådan som man är.

Hur bör man då göra? Låt oss lyssna på vad sankt Paulus skriver senare i sitt andra brev till korintierna: Vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus. (2 Kor. 10:4f.)

Men är det inte farligt att blint tro på en auktoritet? Är det inte just detta som utmärker en sekt? Det beror naturligtvis på hur man definierar en sekt. Det finns olika definitioner.

När jag på åttiotalet läste grekiska på Uppsala universitet, minns jag hur läraren vid det första lektionstillfället frågade om det fanns någon Biblicum-student i gruppen, och när ingen sade att så var fallet, så uttryckte han en viss lättnad, och sade att det ju inte finns något så tokigt som att tro blint på något, att ha en auktoritet som man följer okritiskt. (Biblicum är ett bibelinstitut där Bibelns sanning och ofelbarhet försvaras.)

Ja, vad ska man säga om detta påstående? Det är klart att det ligger mycket i detta. Med jämna mellanrum hör vi förskräckliga berättelser om hur människor kommit med i osunda rörelser med starka ledare som lyckas dupera många. Vi har till exempel ganska nyligen haft den vedervärdiga historien i Knutby. Genom psykologiska mekanismer och raffinerade metoder blir de som dras med i sådana här rörelser kontrollerade och manipulerade.

Problemet med dessa sekter, menar dock jag, är inte att människorna som är med tror på något, att de tror att det finns något som står över dem som de ska följa. Problemet är att de blir utnyttjade och vilseledda och att de tror på något felaktigt. Men missbruket upphäver inte det rätta bruket, som man brukar säga. Att fanatikerna använder Bibeln på ett osunt sätt, ska inte hindra oss att använda den rätt. Motmedlet mot fanatism och obalans är inte lägga sig i det andra diket och inte tro något eller inte göra något.

Här tänker jag på det Livets-Ord-möte jag var på, också det på åttiotalet, som jag tycker är rätt belysande för hur det inte ska gå till. Det var ett stort möte med många hundra deltagare, jag har för mig att det var i en stor idrottshall, med stolar också på golvet. Ulf Ekman var en av talarna, och han sade: Ta nu upp era biblar allihopa! Och så håller ni upp dem högt i luften, och så säger ni alla med hög röst: ”Ja, jag tror på Bibeln”. Och så tog mötesdeltagarna upp sina biblar, och ropade så det skallade i lokalen: Ja, jag tror på Bibeln! Ja, jag tror på Bibeln!

Och visst är det utmärkt att tro på Bibeln, att tro på Gud, det ska vi göra. Helhjärtat! Men vi ska inte tro på människor, och förkunnarna ska inte använda psykologiska knep för att elda massorna. Kristna ska vara lugna och sakliga, noggranna med att ta reda på vad som är sant och att ta reda på vad det verkligen står i Bibeln, så att församlingen inte består av en skara människor som följer en stark, färgsprakande ledare. Ja, även om prästen inte skulle vara så entusiasmerande, eller kanske han till och med någon tycker att han är tråkig, så ska vi ändå gå lika ofta i kyrkan på söndagarna och stödja kyrkan med våra böner, vår kraft och våra pengar. Det som det kommer an på, är att prästen predikar Guds Ord och lever i enlighet med det.

Varför beskylls då bibeltroende lutheraner för att vara sekter? Svensson ser helt enkelt inte skillnaden. Det finns sekter med olika tokigheter som åberopar Bibeln som absolut auktoritet, men kritiken kommer inte stanna där. Hur balanserade och sakliga vi än är, hur mycket vi än är öppna och respektfulla, utan tvång eller hårt grupptryck, kommer vi få sektstämpeln på oss, och det helt enkelt därför att vi tror att vi måste följa Gud. Ty den moderna religionen går ut på att varje människa ska bestämma själv och att det inte finns någon objektiv, absolut sanning som man ska rätta sig efter. Fast så modern är denna religion inte, redan i begynnelsen sade djävulen till Eva: Skulle väl Gud ha sagt? Själva grundproblemet är människans uppror mot Gud. Och det har vi alla inom oss.

Ny predikan

En ny predikan är utlagd, Fjortonde söndagen efter Heliga Trefaldighets dag, som mp3-fil Att tacka i Jesu namn (Jakob Fjellander). Den finns under knappen (menyvalet) Predikningar I (välj uppe till höger på sidan).

Gud talar och handlar idag

Gud har talat. Bibeln är Guds Ord. Det är den kristna tron. Och det är en god start att tro detta. Jag vill nu fortsätta förra bloggposten med att skriva litet om hur Gud talar och handlar idag. Vi lutheraner brukar säga att Gud verkar genom nådemedlen, det vill säga genom Ordet och sakramenten. Genom dessa medel skänker Gud förlåtelse och tröst. Gud talar än idag genom Bibeln, och han handlar med oss i sakramenten. Han för oss närmare sig och han styrker vår tro.

Låt oss här se litet närmare på nattvarden. Jesus instiftade den på kvällen innan han dog. Varför säger vi ”instiftade”? Jo, för han har gett kyrkan/församlingen i uppdrag att fira den: Gör detta till min åminnelse (Luk. 22:19) Och vi ser sedan hur aposteln Paulus i Första Korintierbrevets elfte kapitel skriver om nattvardsfirandet, om hur de kom samman för att fira Herrens måltid. Han hade själv instruerat dem om detta.

Nattvarden är en särskild måltid, där vi förenas med Jesus. Vi får äta hans kropp och dricka hans blod. Brödet är hans kropp och vinet är hans blod. Så förenas vi alltmer med honom. Jag är vinstocken, ni är grenarna, sade Jesus. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra. (Joh. 15:5f.)

Nattvardens verkan kan inte ses med de fysiska ögonen. Sakramenten är mysterier, som endast kan ses med trons ögon. Det är därför inte konstigt att nattvardsfirandet under den tid vi kallar rationalismen avtog kraftigt, eftersom denna sätter det mänskliga förnuftet alltför högt. (Rationalismens inflytande inom lutherdomen började på sjuttonhundratalet och hade sin höjdpunkt under artonhundratalet och fram till 1920-talet ungefär, i USA ännu längre. Detta inflytande finns fortfarande.) Det gick så långt att vid förra sekelskiftet nattvarden i många kyrkor (jag tänker nu på Svenska kyrkan) firades bara en gång om året! Men vad kan vara bättre för församlingen än att vid den gemensamma gudstjänsten få dela välsignelsens bägare? (1 Kor. 10:16)

Där man inte ser nattvardens välsignelse, där kommer man inte att fira den så ofta. Men vad gör att kalken är välsignelsens bägare? Jo, det är Gud som talar och handlar idag! De jordiska ögonen ser prästen stå vid altaret, men tron ser Kristus. Det är Jesus som talar och handlar. Som Chrysostomos säger i sin Matteuskommentar: Han som en gång höll Nattvard, han gör det även nu. [1]

Men är inte tron att prästen representerar Kristus romersk-katolsk lära? Jovisst är det det! Om denna punkt är vi ense med dem. Att vi är diametralt oense med dem om många  grundläggande och avgörande punkter i den kristna tron betyder dock inte att de alltid och i alla stycken har fel.

Det är Jesus som talar och handlar genom prästen. Jesus sade till de tolv: Den som tar emot er tar emot mig (Matt. 10:40).  Därför skriver Luther: När jag undervisar är det inte jag som undervisar och tröstar, det är Kristus, som bor i oss. Därför, tro inte på mig, utan tro på Kristus, som döper, tröstar och överräcker sakramenten genom mig. [2]

Så på frågan ”Hur kan vi veta att brödet är Kristi kropp och vinet hans blod?” blir svaret: Gud talar och handlar idag. Jesus står vid vårt altare och säger instiftelseorden ”Tag och ät. Detta är min kropp.” Varför skulle vi vara tröga att tro det?



Teologisk fördjupning om instiftelseorden

Det jag skrivit ovan innebär att den sanna närvaron börjar vid instiftelseorden, eftersom det är Jesus själv som vid vårt altare om brödet säger ”Detta är min kropp”. Men kan man verkligen fastslå att den sanna närvaron börjar vid instiftelseorden? Det finns i Sverige inom den konfessionella lutherdomen de som menar att det är att gå för långt om man hävdar att det är den bibliska läran. Räcker det inte att vara enig om Kristi sanna närvaro i elementen?

Det som här är den verkliga skiljefrågan är instiftelseorden, huruvida Kristus själv talar i dem idag genom prästen.

De lutherska bekännelseskrifterna åberopar just Chrysostomos om denna fråga:

Kristus dukar själv detta bord och välsignar det; ty ingen människa gör det framsatta brödet och vinet till Kristi lekamen och blod, utan blott Kristus själv, den för oss korsfäste, gör det. Orden uttalas av prästens mun, men genom Guds kraft och nåd och det ord som han [prästen] talar: Detta är min lekamen, välsignas de framburna elementen i nattvarden. [3]

Kanske svarar någon att alla parter väl är ense om detta, att brödet och vinet välsignas, men att det inte innebär att den sanna närvaron nödvändigtvis börjar då. Men är man enig om nattvarden om man inte är enig om vad det innebär att brödet och vinet är välsignade? Naturligtvis inte. Framgår det då inte av citatet vad Chrysostomos menar? Jovisst gör det det. Att brödet och vinet välsignas är att de blir Kristi kropp och blod.

De som menar att vi inte kan fastslå att den sanna närvaron börjar vid instiftelseorden har nyligen i en artikel pekat på att den store teologen Martin Chemnitz menar att instiftelseorden i sig själva inte har denna effekt. Svar: Korrekt återgivet. Så menar Chemnitz, men det betyder ju inte att han skulle ställa sig på deras sida i  frågan om när närvaron inträder. Orden i sig själva åstadkommer inte Kristi kropp och blods närvaro, utan det är Kristi befallning som gör det genom orden. Om man alltså läser orden, men inte i enlighet med Kristi befallning, händer ingenting. Det är vad Chemnitz skriver om. Bekännelseskrifterna igen:

Även om jag över alla bröd uttalade orden: ”Detta är Kristi lekamen” så skulle ingenting följa därav. Men när vi i enlighet med hans instiftelse och befallning [=på hans uppdrag] i nattvarden säger: ”Detta är min lekamen”, så är det hans lekamen, inte för vårt tals eller våra maktords skull [som den romersk-katolska läran hävdar] utan på grund därav att han bjudit oss säga och göra så och bundit sin befallning och sitt handlande vid våra ord. [4]

Så på frågan ”Kan vi veta att brödet är Kristi kropp och vinet hans blod?” blir svaret: Ja. Gud talar och handlar idag. Jesus står vid vårt altare och säger instiftelseorden ”Tag och ät. Detta är min kropp.” Varför skulle vi vara tröga att tro det?

[1] Homilia LXXXII:5

[2] Genesiskommentaren, AE 8:187, W2 II:1897:141

[3] SD VII:76, SKB s 623

[4] SD VII:78, SKB s 623

 

 

 

Gud har talat – och talar än!

I den antika filosofin var meningen att det gudomliga inte hade någon direkt beröring med den jordiska tillvaron vanlig. Till exempel ger Platons så kallade grottliknelse uttryck för detta, att den sanna verkligheten finns någon annanstans, bortom vår existensform, och att vår värld är som en skuggvärld utan någon direkt kontakt med den högsta, gudomliga tillvaron.

I klar kontrast till detta förkunnade kristendomen att Gud inte håller sig på avstånd i sin egen tillvaro, utan att han kommit till skapelsen. Gud är nära! Dels har han talat och dels har han handlat. Gud har talat till människorna genom profeter och apostlar i Gamla och Nya Testamentet. Bibeln är Guds eget ord. Jesus sade till fariséerna om GT: Ni upphäver Guds ord genom de stadgar som ni följer och för vidare. (Mark. 7:13) Och Jesus, som är Gud, talade Guds Ord: Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. (Hebr. 1:1)

Och Gud har inte bara talat till oss människor, han har också agerat. Han har blivit människa. Den upphöjde och allsmäktige Guden har blivit en människa, Jesus från Nasaret, med kött och blod. Gud har blivit en del av skapelsen! För den grekiska filosofin var detta omöjligt för att inte säga stötande.

Men det är dessutom så, att Gud än idag talar och handlar. Som det står i Hebreerbrevet: Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och uppenbart för hans ögon. Och inför honom måste vi stå till svars.

Guds Ord talar än idag. Det avslöjar vår synd och ställer oss till svars. De delar av Bibeln som gör detta kallar vi lag. Och för de av lagen förskräckta människorna talar Guds Ord tröst, om hur Jesus Kristus betalat hela syndaskulden för alla människors skull så att var och en som tror får komma till Gud i himmelen. Detta är evangelium, det goda budskapet.

Detta budskap, lag och evangelium, har kyrkan fått i uppgift att predika så länge världen består. Jag [Jesus] har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.

Så än idag talar Gud genom sitt Ord. Här gäller fortfarande det som aposteln Paulus skrev till tessalonikerna:  Ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som ett ord från människor utan som Guds eget ord, något som det verkligen är. (1 Tess. 2:13)


Mer att läsa, för den som vill se vad Gud har talat: Gud har talat (en kort presentation av den evangelisk-lutherska kyrkans tro).