Serien börjar här: Avsnitt 1

Vad betyder då Apg. 8:14ff.?

Nu tänker jag att vi då är redo att förstå alla delar i det första bibelstället om Anden och dopet:

¹⁴ Då apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes. ¹⁵ Dessa kom ner och bad för dem att de skulle få den helige Ande, [Samarierna var troende, de hade redan den helige Ande, men de hade inte fått del av den särskilda andeutgjutelsen som första gången ägde rum på Pingstdagen] ¹⁶ eftersom Anden ännu inte hade fallit på någon av dem. De var endast döpta i Herren Jesu namn. ¹⁷ Apostlarna lade då händerna på dem, och de tog emot den helige Ande.

Så ser vi här att Pingstdagens andeutgjutelse var utsträckt i tiden, det fortsatte även efter den första Pingstdagen.

Apg. 19:1-6

Men vi har ju kvar det andra stället, i Apostlagärningarnas nittonde kapitel:

Medan Apollos var i Korint kom Paulus ner till Efesus, sedan han rest genom höglandet. Där träffade han några lärjungar, ² och han frågade dem: ”Tog ni emot den helige Ande när ni kom till tro?” De svarade honom: ”Nej, vi har inte ens hört att den helige Ande har blivit utgjuten.” ³ Då frågade han: ”Vilket dop blev ni döpta med?” De svarade: ”Med Johannes dop.” ⁴ Paulus sade: ”Johannes döpte med omvändelsens dop och uppmanade folket att tro på den som kom efter honom, det vill säga på Jesus.” ⁵ När de fick höra detta döptes de i Herren Jesu namn. ⁶ Och när Paulus lade händerna på dem, kom den helige Ande över dem, och de talade med tungor och profeterade. (Apg. 19:1-6)

Så, Paulus fråga Tog ni emot den helige Ande när ni kom till tro? betyder inte att man kan vara troende och sakna den helige Ande. För det går ju inte! Alla som tror på Jesus har Jesus i sitt hjärta, och är Jesus i hjärtat är också den helige Ande där. Och sankt Paulus skriver om det till kolosserna: Därför skall ni också veta att ingen som talar genom Guds Ande säger: ”Förbannad är Jesus”, och att ingen kan säga ”Jesus är Herren” annat än i kraft av den helige Ande. (1 Kor. 12:3)

Så frågan ska förstås: Tog ni emot den helige Andes särskilda gåva, ”pingstgåvan” när ni kom till tro?

De svarade honom: Nej, vi har inte ens hört att den helige Ande har blivit utgjuten, vi har inte hört att profeten Joels profetia om andens utgjutande har blivit uppfylld, vi har inte hört att dopet i den helige Ande och eld, det som Johannes Döparen utlovade, har ägt rum.

Och vi fortsätter i texten:

” ³ Då frågade Paulus: ”Vilket dop blev ni döpta med?” De svarade: ”Med Johannes dop.” ⁴ Paulus sade: ”Johannes döpte med omvändelsens dop och uppmanade folket att tro på den som kom efter honom, det vill säga på Jesus.” ⁵ När de fick höra detta döptes de i Herren Jesu namn.

Här kan det ju se ut som om lärjungarna i Korint var döpta med Johannesdopet och sedan döptes av Paulus med det kristna dopet. Men det är inte säkert! Vi ska se på två olika möjligheter.

Enligt Folkbibeln eller enligt Chemnitz?

Enligt Folkbibelns översättning döpte Paulus dessa lärjungar. Jag sätter Paulus ord i fetstil för att det ska bli extra tydligt. (Det här avsnittet återger med liten redigering ELKS’ kyrkoblad nummer 64, skrivet av kyrkoherde Sten Rydh. I hans original användes röd stil.)

Då frågade Paulus: ”Vilket dop blev ni döpta med?” De svarade: ”Med Johannes dop.” ⁴ Paulus sade: ”Johannes döpte med omvändelsens dop och uppmanade folket att tro på den som kom efter honom, det vill säga på Jesus.” ⁵ När de [efesierna] fick höra detta döptes de i Herren Jesu namn.

Enligt Sv. Folkbibelns översättning döpte Paulus dessa lärjungar. Då måste man uppfatta det som att efesierna tillhört en sekt vars dop inte var giltigt. Men enligt den äldre lutherska tolkningen som bl.a. Chemnitz och Calovius hade, skall man läsa så här:

Paulus sade: ”Johannes döpte med omvändelsens dop och sade åt folket att tro på den som kom efter honom, det vill säga Jesus. När de [folket som lyssnade till Johannes Döparen] fick höra detta döptes de i Herren Jesu namn.” När Paulus lade händerna på efesierna kom den helige Ande över dem och de talade i tungor och profeterade. [=som på den första pingstdagen].

Hur är detta möjligt? Jo, NT:s grekiska grundtext har inga skiljetecken utsatta. När man slutar citatet så här blir tolkningen: Folket döptes av Johannes och han hänvisade dem till Kristus. De döptes i Jesu namn. Efesuslärjungarna var alltså döpta med det giltiga Johannesdopet i Jesu namn. Därför döpte Paulus dem inte utan lade endast händerna på dem så att de fick den helige Andes särskilda gåva. De var redan troende och hade den Helige Ande genom dopet och tron. Men andegåvan bekräftade på ett särskilt, yttre sätt att de var rätta kristna. Under apostlarnas tid bekräftades ju deras undervisning med särskilda tecken och under.

Jag [Sten Rydh] menar att den gamla lutherska tolkningen är den bästa, men båda tolkningarna är möjliga. Men observera att man i båda fall erkänner att Johannesdopet gav syndernas förlåtelse. Det var inte så att Johannesdopet i sig inte var något rätt dop och att lärjungarna i Efesus av denna anledning måste döpas om. Nej, enligt den första tolkningen hade Efesuslärjungarna tillhört en sekt som inte lärde rätt om Johannesdopet, vilket då inte var att räkna som ett giltigt dop. Men enligt den andra (och enligt min mening bättre) tolkningen var deras Johannesdop giltigt och de skulle därför inte döpas om. [Skriver Sten Rydh och jag instämmer!]

Avslutning

Så har vi tittat på några ställen i Apostlagärningarna som ofta missförstås och funnit att det är samma lära om det kristna dopet där som i övriga Nya Testamentet. Dopet föder på nytt och ger dem som döps den helige Ande. Men på apostlagärningarnas tid gick också Johannes Döparens och profeten Joels profetior i uppfyllelse, att Jesus skulle döpa med Ande och eld, att det skulle ske en särskild andeutgjutelse. Detta hände på den första Pingstdagen och fanns sedan kvar en tid.

Fortsättning på Anden och dopet i apostlagärningarna

Dopets kraft

Men hur är det då om man inte blir döpt, som till exempel den botfärdige rövaren på korset? Kan man bli född på nytt utan att vara döpt? Javisst kan man det! Det är samma kraft i alla nådemedel. En del människor blir kristna – det vill säga troende och pånyttfödda – genom att höra Guds Ord, och så blir de döpta därefter. Andra blir döpta först, och får sedan höra Guds Ord. Det är de små barnen det. Vi har sett att Bibeln lär att dopet föder på nytt, men Bibeln säger också Guds Ord föder på nytt. Det är ingen motsättning. Vi läser i Första Petrusbrevet: Ni är ju födda på nytt, inte av en förgänglig säd, utan genom en oförgänglig, genom Guds levande ord som består. (1 Petr. 1:23) Och detta kan ha skett i dopet eller av en predikan med Guds ord. Så det är verkligen ingen motsättning när sankt Petrus litet senare i sitt brev skriver att dopet frälser: Efter denna förebild frälser dopet nu också er. Dopet har ju sin kraft av Guds ord som är förbundet med det. Ibland kallar man också dopet – och nattvarden – för ”ett synligt ord”.

Är dopet nödvändigt?

Men om man kan bli född på nytt utan att vara döpt, hur kan man då säga att dopet är nödvändigt för saligheten? Dopet är inte nödvändigt för saligheten i den meningen att det i varje enskilt fall krävs att man skulle vara döpt för att överhuvud taget kunna bli frälst, se stycket före, men Jesus har i missionsbefallningen sagt att vi ska bli döpta, och då ska vi naturligtvis se till att vi blir det! En kristen kan inte med vett och vilje göra mot det Jesus säger. Det är nödvändigt för en kristen att följa Jesu anvisningar och alltså bli döpt. Låt oss se till exempel på hur det gick till den första pingstdagen när Petrus predikade för alla de judar som var församlade i Jerusalem:

När de hörde detta, högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad skall vi göra?” Petrus svarade dem: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. (Apg. 2: 37ff.)

Eller vi kan se på det som hände i Filippi, där fångvaktaren ville bli kristen och frågade:

”Ni herrar, vad skall jag göra för att bli frälst?” De [Paulus och Silas] svarade: ”Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj.” Och de predikade Herrens ord för honom och för alla i hans familj. Redan vid denna tid på natten tog fångvaktaren dem med sig och tvättade deras sår. Och han och de som hörde till hans familj döptes genast. (Apg. 16:30f.)

Ska dopet ske i endast Jesu namn?

Men, åter till stället i Apostlagärningarna! De [samarierna] var endast döpta i Herren Jesu namn.  Apostlarna lade då händerna på dem, och de tog emot den helige Ande.

Kanske var felet här att de endast var döpta i Jesu namn? Att de alltså inte var döpta i Faderns, Sonens och den helige Andes namn, utan bara i Jesu namn? Var det därför de saknade den helige Ande?

Att dopet ska förrättas endast i Jesu namn – alltså inte i Faderns, Sonens och den helige Andes – har hävdats av en del. I USA uppstod för drygt etthundra år sedan  rörelsen Oneness Pentecostalism, som avvisar treenighetsläran (på svenska säger vi Oneness-rörelsen, vilket man ju kan fundera på om det är svenska…). Den växte fram som en del av pingstväckelsen när den bröt fram i USA på nittonhundratalets början, och det var verkligen inte någon liten rörelse, utan det var en ganska stor del av det som hände där och då. Rörelsen sägs nu ha omkring trettio miljoner medlemmar världen runt, de flesta i USA. Även i Sverige finns det någon enstaka sådan församling.  

Sådana församlingar döper endast i Jesu namn, och de säger att det är så det ska vara. De säger alltså: Jag döper dig i Jesu namn. Som stöd för detta hänvisar de till Apostlagärningarna, där det står fyra gånger om dop i Herren Jesu namn. Första stället är efter Petrus pingstpredikan, då han sade till dem som fick ett styng i hjärtat av sorg över sina synder, när de frågade vad de skulle göra: Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. (Apg. 2:38) Så motiverar de sin ståndpunkt.

Det första vi vill säga, är att om Jesus före himmelsfärden gav sin kyrka uppdraget att döpa i Faderns, Sonens och den helige Andes namn, så kan väl inte sankt Petrus tio dagar senare, på den första Pingstdagen, som apostel med Andens direkta ledning mena att man inte skulle göra det? Och inte vi heller kan väl göra annorlunda? Har Jesus sagt något, så är det ju så! Vi är bundna av hans ord och föreskrift.

En andra sak att lägga märke till angående dop i Jesu namn, är att Petrus inte instruerar någon att använda dopformeln ”Jag döper dig i Jesu namn”, nej, han talar om dopet med dessa människor som bör döpas. När Jesus instiftade dopet, talade han däremot till apostlarna, som skulle utföra dop, som skulle döpa. Han instruerade dem. Men när Petrus talade till judarna den första Pingstdagen var det en annan situation. Och det är så i alla de fyra ställena i Apostlagärningarna, inget av dessa ställen är någon instruktion till dopförrättaren, utan de är en beskrivning av vilket dop man menar. Ordet ”dop” kan avse flera saker, så sankt Petrus säger helt enkelt åt dem att de ska låta döpa sig med det kristna dopet som Jesus instiftat, det dop som för med sig allt som Jesus utfört och åstadkommit: syndernas förlåtelse, rättfärdiggörelse och evigt liv. Jesus är central i dopet, så det är inte konstigt att det omtalas som ett dop ”i Jesu namn.”. Sankt Paulus skriver i sjätte kapitlet av Romarbrevet: Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? Att döpas är att förenas med Jesus i hans död. Men detta hindrar inte alls att dopet skedde i Faderns, Sonens och den helige Andes namn.

Fortsättning följer: Del 3

Denna bloggserie handlar om Anden och dopet i Apostlagärningarna. Idén fick jag för en tid sedan när jag fick en fråga om några ställen i Apostlagärningarna, där det kan se ut som om Anden och dopet är åtskilda. Så hur kan vi då lära i vår kyrka att man får Anden i dopet? Luther skriver ju i sin Lilla katekes om dopet: Det är ett livets vatten fullt av nåd, ett bad till ny födelse i den helige Ande.

Ett ställe som fanns i frågan om dopet och Anden var Apostlagärningarna 8:14 och framåt:

¹⁴ Då apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes. ¹⁵ Dessa kom ner och bad för dem att de skulle få den helige Ande, ¹⁶ eftersom Anden ännu inte hade fallit på någon av dem. De var endast döpta i Herren Jesu namn. ¹⁷ Apostlarna lade då händerna på dem, och de tog emot den helige Ande.

Och ett annat ställe var (Apg. 19:1-6):

Medan Apollos var i Korint kom Paulus ner till Efesus, sedan han rest genom höglandet. Där träffade han några lärjungar, ² och han frågade dem: ”Tog ni emot den helige Ande när ni kom till tro?” De svarade honom: ”Nej, vi har inte ens hört att den helige Ande har blivit utgjuten.” ³ Då frågade han: ”Vilket dop blev ni döpta med?” De svarade: ”Med Johannes dop.” ⁴ Paulus sade: ”Johannes döpte med omvändelsens dop och uppmanade folket att tro på den som kom efter honom, det vill säga på Jesus.” ⁵ När de fick höra detta döptes de i Herren Jesu namn. ⁶ Och när Paulus lade händerna på dem, kom den helige Ande över dem, och de talade med tungor och profeterade.

Här är nu några saker att bena ut. Vi kommer gå igenom flera olika frågor i detta bibelstudium, men på något vis hör de alla till frågeställningen om dopet och Anden. Jag hoppas det kommer vara tydligt när vi till slut knyter ihop säcken.

Den helige Ande skänks i dopet

Jag vill börja med att säga att den helige Ande skänks i dopet. Dopet och den helige Andes gåva är oskiljaktiga. Men hur kan det då stå att Petrus och Johannes kom ner och bad för de troende i Samarien att de skulle få den helige Ande, trots att de var döpta? Eller, var de inte ordentligt döpta, utan bara döpta i Jesu namn? Här är flera saker att titta på.

I missionsbefallningen sade Jesus: Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Så ser vi att den helige Ande är i dopet. Och vi ser det också i Jesu eget dop, där den helige Ande sänkte sig som en duva över Jesus. Vi kan alltså inte skilja Anden från dopet. Han är där. Och det är inte bara så att han är där, utan den helige Ande är själva innehållet i dopet. Dopets kraft och verkan är att den helige Ande kommer och skapar den nya människan. Dopet föder på nytt. Jesus säger det tydligt och klart i sitt samtal med rådsherren Nikodemus: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike…  Om en människa inte blir född av vatten och Ande, så kan hon inte komma in i Guds rike. Det som är fött av köttet det är kött, och det som är fött av Anden det är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt.  (Joh. 3:3, 5, 6.)

Nu vet jag ju att det finns några som har invändningar här, baptister och andra, man säger att Jesus inte menar dopet när han säger ”vatten”, utan han menar ”Ande”. Vattnet är en symbol för Anden, säger man. Och det är riktigt! Men frågan är vad Jesus menar på detta ställe, den här gången, med ”vatten”. Vatten betyder inte ”Ande” varje gång det står i Bibeln!

Om en människa inte blir född av Ande och Ande, skulle Jesus alltså mena. Men denna invändning kommer inte från ett noggrant textstudium, utan från att man har bestämt sig för att Jesus inte talar om dopet, och så låter man den egna idén så att säga köra över texten. Man vill inte att vattendopet ska ha pånyttfödande kraft.

Men låt oss titta litet närmare på texten och vad den betyder. Finns det någon anledning att vi skulle tro att det är ett symboliskt vatten som Jesus talar om? Ungefär som att Jesus säger ”Jag är vägen” (Joh. 14:6). För när Jesus sade ”Jag är vägen”, så menade han inte att han skulle lägga sig ner på marken och att judarna skulle gå på honom. Detta är uppenbarligen inte fysiskt menat. Han är inte en bokstavlig väg, utan det är en bild med andligt innehåll. Det är genom honom vi kommer till Gud. Eller låt oss tänka på att Jesus sade ”Jag är dörren till fåren” (Joh. 10:7) Jesus är inte en bokstavlig dörr. Han hade inga gångjärn på kroppen och han hade inget dörrhandtag heller. Han var inte av trä och han hade vanlig hud, inte bokfaner. Jesus var en till det yttre vanlig människa, säger Skriften. Därför förstår vi att uttrycket att ”Jesus är dörren” är bildligt menat. Och hans lärjungar, de som följer honom, de är inte bokstavligen får, med päls och allt, utan det betyder att vi är som får, att vi inte klarar oss själva, att vi behöver en som tar hand om oss, en herde. Att vi på egen hand lätt går vilse. Detta är tydligt och enkelt att förstå.

Det är mycket viktigt i sådana här frågor att vi låter Bibeln förklara sig själv. Det som är bokstavligt menat, ska förstås bokstavligt, och det som är bildligt eller andligt menat ska förstås bildligt eller andligt. Tyvärr är ofta förvirringen stor här, och man försöker använda ett felaktigt antingen-eller. Man försöker pådyvla oss alla möjliga konstiga ståndpunkter. Ibland ser man hur till exempel någon kristen riktning beskrivs på ett negativt sätt som ”fundamentalistisk” och som sägs tro att hela Bibeln ska läsas bokstavligt. Men det vet jag inte att någon kristen riktning någonsin hävdat, utan en sådan anklagelse är bara ett sätt att ge sig själv frihet att läsa Bibeln som man vill och att inte följa det som står. Man gör något mycket vanligt, man förvränger motståndarens uppfattning och tar sedan avstånd från den. (Detta är så lätt hänt, det är mycket mänskligt. Det är verkligen något som vi ska tänka på att själva undvika. Vi ska vara noga med att beskriva våra motståndares position på ett korrekt sätt.)

Hur är det då med vattnet i sankt Johannes tredje kapitel? Om en människa inte blir född av vatten och Ande, så kan hon inte komma in i Guds rike. Är det bildligt, andligt menat vatten eller är det fysiskt vatten? Föder det fysiska vattnet och Anden på nytt?

För att kunna göra texten rättvisa, behöver vi förstå någon enkel grundläggande princip för texttolkning. Och då vill jag säga att den bokstavliga betydelsen är den grundläggande. Detta är inget konstigt alls. För en bildlig användning av ett konkret ord innebär ju att man använder ordet på ett överfört sätt, i överförd bemärkelse. Att det finns en grundbetydelse men att man använder ordet på annat sätt, med en annan betydelse. Till exempel kan någon säga: Livet är en resa mot ett mål som vi inte känner. När vi läser den meningen prövar vi först om den grundläggande, konkreta betydelsen av ordet ”resa” passar, att vi förflyttas, från en plats till en annan, men vi märker genast att det inte är menat så, eftersom det inte är så. Vi vet ju att den konkreta resan leder till att kroppen hamnar i graven och andra människor kan veta att de är på väg till kremeringsugnen och en urna. Det bestämmer ju man själv, det är inte okänt. Sammanhanget visar att ordet ”resa” ska förstås bildligt.

Hur är det då med vattnet? Om en människa inte blir född av vatten och Ande, så kan hon inte komma in i Guds rike. Och då kan vi konstatera att det inte i den meningen finns något som kräver eller visar på att vi ska förstå ”vatten” bildligt, som en symbol för Anden. Det är faktiskt fullt möjligt att Jesus talar om vattendopet! Och det passar mycket bra in i meningen att ordet ”vatten” betyder fysiskt ”vatten”, sådant vatten som vi använder i dopet. Vi går vidare och tittar på det större sammanhanget. Och vi behöver inte gå långt för att se att Jesus talar om dopet, direkt efter Jesu samtal med Nikodemus läser vi detta:

Därefter begav sig Jesus med sina lärjungar till Judeen, och där vistades han en tid med dem och döpte. ²³ Men också Johannes döpte i Ainon nära Salim – där fanns det gott om vatten – och folk kom dit och blev döpta. (Joh. 3:22f.)

Så johannesevangeliets tredje kapitel har två delar, först Jesu samtal med Nikodemus där han talar om att bli född på nytt av vatten och Ande, och direkt därefter om Jesus och Johannes Döparen, och om att Jesus döpte i vatten (fast det var inte Jesus som döpte, utan hans lärjungar).

Detta är bevis nog för att fastställa att Jesus menar fysiskt vatten när han säger ”vatten”, bevis för att den helige Ande skänks i dopet, att vattendopet föder på nytt. Men låt oss också titta på Bibelns övriga undervisning, titta på ett ställe till. Jag tänker på stället i Titusbrevet, där Sankt Paulus kallar dopet ett bad till ny födelse: Men när Gud vår Frälsare uppenbarade sin godhet och sin kärlek till människorna, då frälste han oss, inte på grund av rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan för sin barmhärtighets skull, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i helig Ande, som han frikostigt utgöt över oss genom Jesus Kristus vår Frälsare, för att vi skulle bli rättfärdiggjorda genom hans nåd och arvingar till det eviga livet, det som är vårt hopp. (Tit. 3:4-6) Så i vattendopet (ett bad) blir man född på nytt, eller om man redan är troende så blir man förnyad i den helige Ande.

Fortsättning följer: Del 2