Ny predikan

Nu är en ny predikan utlagd för Tjugonde söndagen efter Trefaldighet, Luk. 12:42-48, Prästerna – Guds förvaltare (Jakob Fjellander)

Den finns under knappen (menyvalet) Predikningar III (välj uppe till höger på sidan), som ljud (mp3) och som text.

Broderlig förmaning – VII

Fortsättning från föregående post: https://stpauli.live/2020/10/16/om-formaning-vi/

Den broderliga förmaningen ska tillgå enligt Matt. 18:15-17, läste vi i förra bloggposten. Om brodern inte lyssnar till varningarna, ska han till sist uteslutas. Jesus hade en åtgärdstrappa, så att man anpassar åtgärden efter omständigheterna och tar det steg för steg. Att ha en broder är en dyrbar gåva, som man inte får slarva bort lättvindigt. Om man inte varnar brodern för synden, kan han gå förlorad. Varningen är nödvändig. Det sista steget är att utesluta honom, för att han ska förstå att det är allvar och att hans eviga väl står på spel. Här är några detaljer som är viktiga:

Alla möjligheter till missförstånd måste uteslutas.

Så här viktiga saker kan förstås inte gå på ogrundade uppgifter. Man får inte vara för snabb med att döma! Det får inte finnas några missförstånd, så man behöver kontrollera vad som hänt och vad brodern menar. Det kan till exempel i bland förekomma att man har olika terminologi, man använder olika ord men menar samma sak.

Enskilda synder ska behandlas enskilt först.

Om din broder försyndar sig, det handlar om sådant som du får reda på. Det kan vara så att det begås mot dig, eller något som du råkar bli vittne till eller få veta. Det här rör inte sådana synder som vi alla begår dagligen, att vi är retliga och sura eller i allmänhet högmodiga. Vi har så lätt att se flisan i vår broders öga och bli felfinnare. Det ska vi akta oss för. Det här gäller inte heller alldagliga småsaker, eller vad jag ska kalla det, som ifall du skulle få se din broder snedda över gräsmattan trots att det står en skylt ”Gå ej på gräset”, men det skulle till exempel kunna vara att du ser honom stjäla i en affär.

Då ska man inte direkt ropa ut det till alla, utan hantera det enskilt först. Då är det lättare att vinna sin broder. Kanske är det något du miss­upp­fattat, det kan redas ut genom att man talar med varandra. I det här läget ska man alltså inte gå till prästen, utan direkt till den som är inblandad.

Hjälper det inte att ta upp det enskilt, ska man ta med sig en medbroder eller två, för att försöka få brodern att ångra sig och överge synden. Hjälper inte det heller, först då ska saken fram öppet inför alla bröderna, inför prästen och församlingen.

Det som är öppet, det är öppet.

Om falsk lära framförs öppet eller en syndig gärning är allmänt känd, ska det bemötas direkt. Då bortfaller de två första, enskilda procedurerna. (Att saken är öppen hindrar dock naturligtvis inte att man dessutom har privata samtal.) Vi kan se det på hur aposteln Paulus agerade i andra kapitlet i Galaterbrevet:

Men när Kefas kom till Antiokia gick jag öppet emot honom, eftersom han stod där dömd (det vill säga, Petrus visste ju egentligen att han gjorde fel). Ty innan det kom några från Jakob, brukade han äta tillsammans med hedningarna. Men när de hade kommit, drog han sig alltmera undan och höll sig borta från hedningarna av fruktan för de omskurna. Även de andra judarna hycklade på samma vis, så att till och med Barnabas drogs in i deras hyckleri. Men när jag såg att de inte var på rätt väg och inte följde evangeliets sanning, sade jag till Kefas inför alla: ”Om du som är jude lever på hedniskt vis och inte på judiskt, varför tvingar du då hedningarna att leva som judar?”  

Så ser vi att Paulus direkt och offentligt tar upp det som är offentligt. I en sådan situation, där saken är allmänt känd, ska man inte börja med privat förmaning.

Den situationen gällde att Petrus handlade felaktigt, så att alla kunde se det. En liknande sak som är öppen, är när falska lärare träder upp så att vem som helst kan höra (eller läsa). Då ska man inte heller följa proce­duren att det krävs enskild förmaning först. Vi kan se det tillämpat till exempel när Apollos (som var född jude) predikade mot de judar som förnekade att Jesus är Guds Son: Ty [Apollos] motbevisade eftertryckligt judarna, när han utifrån Skrifterna offentligt bevisade att Jesus är Messias. Eller som Paulus skriver i första brevet till Timoteus: Dem som syndar inför alla skall du tillrättavisa inför alla, så att även de andra tar varning. (1 Tim. 5:20) Detta ställe är alltså inte i strid med Matt. 18. Är saken öppen är det rätt, och det är också en plikt, att direkt bemöta den på samma öppna sätt. Steg 1 och 2 bortfaller när det är en allmänt känd synd, då ska man gå direkt på steg 3.

Tyvärr lär inte Wisconsinsynoden rätt om det här. De vill försvara sin sen­fär­dighet när det gäller brytningen med Missourisynoden på fyrtio- och femtiotalet genom att hålla kvar kravet på någon slags trestegsprocedur med förmaning även med öppet kända falska lärare. Då tar ju allt mycket längre tid. Att alltid använda trestegsproceduren försvaras också i den fotnot som Folkbibeln har till Matt. 18:15: Här handlar det tydligen om en allvarlig, offentlig synd, i andra handskrifter om enskild synd. Det vill säga, de hävdar att den ena handskriftsvarianten i ”steg 1” (med krav på privat förmaning) återspeglar den öppet kända synden. I själva verket återger bägge varianterna den enskilt begångna synden.

Om broderlig förmaning – VI

Om förmaning av bröder

Hur ska då församlingen se på att somliga bröder inte följer Guds Ord? Det står i Galaterbrevet: Bröder, om ni kommer på någon med att begå en överträdelse, då skall ni som är andliga människor i mildhet upprätta en sådan. Och vi ska vara tålmodiga, och tänka på att vi alla är syndare, som syndar dagligen. Det står i sankt Jakobs brev: Detta vet ni, mina älskade bröder. En människa skall vara snar att höra och sen att tala och sen till vrede. Synden är med i allt för oss alla. Likväl samtycker vi kristna inte till synden. Vi kämpar mot den. Men eftersom synden är med i allt, är det viktigt att vi är villiga att be om ursäkt och be om förlåtelse. Vi ska inte vara stolta och försvara oss själva när vi gjort något dumt. Tyvärr kan det vara svårt. Det är inte alltid så lätt att ta emot en tillrättavisning. Vi måste be till Gud om ödmjukhet, både den som förmanar och den som förmanas. Ett sätt att öva sin förmåga att medge sina synder är att gå till bikt och uppriktigt bekänna sina synder.

Broderskapet kan upphöra

I sitt första brev till Tessalonikerna skriver aposteln Paulus: Vi behöver inte skriva till er om broderskärleken. Ni har ju fått lära er av Gud att älska varandra. (4:9) Och litet senare: Vi uppmanar er, bröder: tillrätta­visa de oordentliga, uppmuntra de missmodiga, ta er an de svaga och ha tålamod med alla. (5:14)

Men i nästa brev till tessalonikerna blev aposteln tvungen att förtydliga sin undervisning. För tålamod ska vi ha oändligt av, vi ska förlåta vår broder sjuttio gånger sju gånger, det vill säga hur många gånger som helst. Men, det finns också situationer där det inte är tillämpligt att ha tålamod. Med tiden kan synden bita sig fast hos syndaren, så att han inte längre bryr sig om den. Han blir vårdslös med Guds förlåtelse, och tror inte längre att synden är något man ska kämpa mot. Han börjar försvara den, och bryr sig inte om förmaning som han får. Så i första brevet till tessalonikerna skrev Paulus tillrättavisa de oordentliga, uppmuntra de missmodiga, ta er an de svaga och ha tålamod med alla, men i det andra brevet skrev han: Bröder, vi uppmanar er i vår Herre Jesu Kristi namn att hålla er borta från varje broder som lever oordentligt och inte följer de lärdomar som de har fått av oss. (2 Tess. 3:6) Det kan alltså bli så att broderskapet kommer i fara.

Hur det här ska hanteras, det har vi Jesu undervisning om i Matteus­evan­geliets artonde kapitel: Men om din broder försyndar sig, så gå åstad och förehåll honom det enskilt. Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit din broder. Men om han icke lyssnar till dig, så tag med dig ännu en eller två, för att ‘var sak må avgöras efter två eller tre vittnens utsago’. Lyssnar han icke till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han ej heller till försam­lingen, så vare han för dig såsom en hedning och en publikan. (18:15-17)

Här är alltså tre steg:1/ Enskild förmaning 2/ Halv-enskild förmaning med en eller två till 3/ Öppen tillrättavisning.

Och det kan alltså tyvärr bli nödvändigt att utesluta en broder. Om inte steg tre hjälper heller, blir han en utomstående, en som inte tillhör bröderna. Detta eftersom han försvarar synden och inte följer de lärdomar som de har fått av apostlarna. Man kan inte vara Guds barn och samtycka med vett och vilje till synden. Och synd kan ju vara både i livet och i läran. I livet, det är att samtycka till att handla i strid med Guds bud, och i läran, det är att hålla falsk lära för sann.

Är verkligen falsk lära synd?

Ja, det är det. Tyvärr är det få kyrkor som tror det. Tidsandan har tagit stora steg in i de flesta kyrkor och sprider sin skepticism och relativism. Men för tanken att det inte är så kinkigt vad man tror finns det inget stöd i Bibeln. Men det bekymrar inte de moderna kristna…

Mer om detta i en äldre bloggpost:

https://stpauli.live/2019/01/09/vad-ar-synd/

Det kristna broderskapet – V

Låt oss nu se på hur Bibeln omtalar dem som står utanför församlingen. Hur ska vi förhålla oss till dem? Församlingen ska skötas i enlighet med Bibelns lära och instruktioner, men dessa instruktioner ger oss inte i uppgift att döma de utomstående. Gud ser deras hjärtan. Det är hans sak hur det är med dem. Vi ska inte lägga oss i Hans arbete, utan göra vår uppgift genom att hålla fast vid den rätta läran. Läran ska vi döma, men inte utomstående personer:

Jag skriver nu till er att ni inte skall umgås med någon som kallas broder, om han är otuktig, girig eller avgudadyrkare, förtalare, drinkare eller utsugare. Inte heller skall ni äta tillsammans med en sådan. Hur kan det vara min sak att döma dem som står utanför? Är det inte dem som står innanför ni skall döma? Dem som står utanför skall Gud döma. Driv ut ifrån er den som är ond! (1 Kor. 5:11-13)

Detta ställe handlar dock, det måste medges, om sådana som tidigare tillhört församlingen. Men den allmänna satsen står där ändå: Dem som står utanför skall Gud döma. De som står utanför står utanför, helt enkelt. De är inte våra bröder. Är de kristna? Det är Guds sak att hantera, inte vår. De kristna har hand om församlingen och medlemmarna, och om någon vill bli med prövar vi detta. Och de som försvarar synden ska uteslutas (mer om detta i en senare bloggpost). Vi kristna ska sköta församlingen, den synliga kyrkan, men vi ska inte försöka hantera den osynliga eller basera vårt handlande på vilka vi tror tillhör den osynliga kyrkan.

De som är utanför, dem låter vi vara. Det ser vi också av det andra ställe jag funnit som handlar om utomstående (och här ser det ut att handla om en som inte tillhört kyrkan): Johannes sade: ”Mästare, vi såg en man som drev ut onda andar i ditt namn, och vi försökte hindra honom eftersom han inte följde med oss.” Jesus sade till Johannes: ”Hindra honom inte. Den som inte är emot er, han är för er.” (Luk. 9:49f.) Så ser vi, att vi inte ska lägga oss i det som inte är vår uppgift.

Åkallan i endräkt

Brödragemenskapen är en andlig verklighet, och den tar sig också konkreta uttryck. Aposteln förmanar flera gånger de kristna att inte vara splittrande, utan att bevara Andens enhet genom fridens band. Vi ska vara tålmodiga och att ha fördrag med varandra. Det blir inte alltid så. Av och till uppstår och frodas schismer även bland bibeltroende därför att det finns motsättningar på det personliga planet. Så ska det inte vara! Vi som är bekännelsetrogna kristna ska särskilt lägga oss vinn om att vara duktiga på personliga kompromisser och konflikt­han­tering! Vi ska inte sopa problem under mattan, utan vi ska reda ut dem.

I urkyrkan fanns det till exempel motsättningar mellan judar och greker, det vill säga mellan omskurna och oomskurna. De kom från olika kulturer och traditioner. Till romarna skrev aposteln: Må uthållighetens och tröstens Gud hjälpa er att vara eniga efter Kristi Jesu vilja, så att ni endräktigt med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. (Rom. 15:5f.) Genom denna enhet i Kristus leds de till jordisk mänsklig förbrödring, aposteln fortsätter: Ta därför emot varandra, så som Kristus har tagit emot er till Guds ära.

Ett annat ställe som jag gärna vill citera när vi nu är inne på gemensam åkallan i enighet är från inledningen av första Korintierbrevet: I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att alla vara eniga i det ni säger och inte låta stridigheter förekomma bland er, utan vara fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening.

Detta ställe förbjuder oss att tolerera olika läror inom vår kyrka. Bröderna ska vara enade i Guds Ord. Det skriver aposteln om också till romarna, i det kända citatet från sextonde kapitlet: Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem.

Är kristna i andra kyrkor bröder? – IV

Om vi då funnit att ”bröder” i Skriften bara avser dem som tillhör försam­lingen, den yttre kyrkogemenskapen, är det då så att det bara är i den yttre kyrkan som det finns kristna? Nej, absolut inte! Däremot är det ju så att det i den osynliga kyrkan, Kristi kropp, bara finns kristna. Alla kristna genom alla tider är förenade i Kristus. Som Jesus säger: Jag är vin­stocken, ni är grenarna. (Joh. 15:5) Utanför Kristi kropp finns inga kristna, och i Kristi kropp finns inga som inte är kristna. Hycklarna, de som bara är kristna till namnet men inte tror i hjärtat, tillhör inte den sanna kyrkan.

Men nu talar vi om den yttre kyrkan, om kyrkogemenskapen. Det är den vi ska förhålla oss till, för den osynliga kyrkan ser vi inte. Då finns det naturligtvis kristna utanför kyrkan, men de är inte våra bröder. Det finns många kristna utanför Lutherska Konkordiekyrkan. Överallt där man tror på Guds Ord, tror på Jesus som Guds Son och den ende Frälsaren, där är Kristi kyrka. Ja, det finns även kristna som inte tillhör någon kyrka alls! Tänk på sådana som utan tidigare kyrkotillhörighet kommer till tro och så småningom blir döpta som vuxna. Naturligtvis blir de kristna när de kommer till tro, men de upptas i den yttre kyrkan först när de döps.

Men hur ska vi då förhålla oss till dem som står utanför vår kyrka? Ja, som jag visat hör brödraskap och kyrkogemenskap ihop. De som står utanför är inte våra bröder och vi har därför ingen kyrkogemenskap med dem. Vi döper dem inte utan att de blir upptagna i kyrkan, vi går inte till natt­var­den tillsammans med dem, vi ber inte med dem.

Exempel från kyrkohistorien

Luther sade efter lärosamtalen med Zwingli i Marburg 1529 till sin församling:

Broderskap har de begärt av oss. Det har vi inte kunnat bevilja dem, ty om vi erkände dem som bröder och systrar, så hade vi måst gå med på deras lära. Och detta stämmer ju överens med vad jag anfört i detta föredrag, broderskap och kyrkogemenskap är samma sak.

Och från fornkyrkan vill jag anföra följande citat, som visar att man hade gemenskap med bröderna men inte med dem som stod utanför:

Det är inte tillåtet att ha gemenskap med exkommunicerade eller att i hemmen be tillsammans med dem som inte deltar i kyrkans bön, inte heller i en lokalkyrka ta emot dem som uteslutits ur en annan lokalkyrka. Om det visar sig att någon biskop eller presbyter eller diakon eller annan klerk har gemenskap med exkommunicerade, skall också han bli exkommunicerad, eftersom han gör kyrkans kanon om intet. [1]

Hur det dock än är med kyrkohistorien, kan vi inte lägga uttalanden av olika teologer till grund för vår lära. Läran kan bara bygga på Bibeln. Och där finner vi ju ingenstans att någon som inte tillhörde församlingen betraktades som en broder.

Det kristna broderskapet – III

Låt oss gå vidare och se vad detta broderskap innebär. Jag vill här slå fast:

Broderskap innebär kyrkogemenskap

De som är kristna bröder, är bröder i Kristus. De erkänner varandra som bröder, de behandlar varandra som kristna bröder. En sida av det kristna broderskapet är läran om kyrkogemenskap. Kyrkogemenskapen flyter fram ur brödragemenskapen. Man har ibland menat att kyrkogemenskap kommer ur nådemedlen och deras förvaltning, eller att den är bunden till nådemedlen, men denna tanke har jag inte funnit uttalad någonstans i Bibeln.[1]

Sankt Paulus skriver till de kristna i Filippi, till församlingen i Filippi:

Paulus och Timoteus tjänare åt Kristus Jesus till alla de heliga i Kristus Jesus som finns i Filippi med deras biskopar och diakoner. – – – Hälsa alla heliga i Kristus Jesus. Bröderna hos mig hälsar till er. (Fil. 1:1, 4:21) Och här är ”de heliga” synonymt med ”bröderna”. De heliga är de kristna, och de är bröder, dem har man kyrkogemenskap med. Och omvänt: Dem man har kyrkogemenskap med är bröder. Det är samma sak. Vi ser det också till exempel i Hebr. 2:11f.:

Jesus som helgar och de som helgas är alla av en och samma släkt. Därför blygs han inte för att kalla dem bröder, då han säger: Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag lovsjunga dig. Församlingen består av de heliga, och dessa är bröder. Jesus som helgar och de som helgas är alla av en och samma släkt. Vi har samme Fader.

Så ser vi här att ”bröderna” är synonymt med ”församlingen”: Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag lov­sjunga dig. Broderskap innebär gemensam åkallan av Gud.

Och ett annat känt ställe är beskrivningen av de troende i Apostla­gär­ningarnas andra kapitel: De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. 

Man brukar säga att den kristna tron precis som ett bord behöver dessa fyra B:n (fyra ben) för att stå stadigt: 1/ De höll fast vid apostlarnas lära, vid Bibeln, det är det första b:t, 2/ de höll fast vid brödragemen­skapen, det är det andra b:et, 3/ vid brödsbrytelsen, det vill säga nattvarden (tredje b:t) och 4/ vid bönerna (det fjärde b:t). Så ser vi att de hade lärogemenskap, brödragemenskap, nattvardsgemenskap och bönegemen­skap. Dessa fyra hänger ihop och hör samman. Man har försökt skilja dem åt och sagt att det räcker att hålla fast vid läro­gemen­skap och nattvards­gemenskap, men att man kan ha bönegemen­skap med personer som inte tillhör kyrkan. Men detta finner inget stöd i Bibeln. Bibeln håller ihop dessa fyra slag av kristen gemenskap. Det är inte olika saker, som man kan behandla separat, utan de hänger ihop.[2]


[1] Ordet ”kyrkogemenskap” kan felaktigt leda tankarna till att det handlar om den gemenskap som finns i kyrkobyggnaden, det vill säga i gudstjänsten. Vi bör dock lägga märke till att ordet ”kyrkogemenskap” inte finns i Bibeln. Kanske vore det bättre att säga ”församlingsgemenskap” (den gemenskap som finns i församlingen) eller ”brödragemenskap” (den gemenskap som finns mellan dem som är bröder). Ordet kyrkogemenskap är dock så inarbetat att vi hur som helst behöver förstå det rätt när det används.

[2] Man har också hävdat att ”bönerna” i Apg. 2:42 avser församlingens gemensamma bönestunder i templet, inte bön i hemmet etc., med meningen att olika regler skulle gälla för dessa olika former av böner.  Därmed har man skapat en distinktion mellan bön i kyrkan och bön i hemmet, (privat bön) som inte finns i Bibeln.

Det kristna broderskapet – II

Vidare i Matteusevangeliet

Vidare i Matteusevangeliet! I det tolfte kapitlet hos Matteus kommer den händelse som vi förut hörde om från Markus 3, om när Jesu moder Maria och hans bröder kom till honom: Han svarade: ”Vem är min mor och vilka är mina bröder?” Och han räckte ut handen mot sina lärjungar och sade: ”Här är min mor och mina bröder. Var och en som gör min himmelske Faders vilja är min bror och min syster och min mor.”  Här tydliggörs det kristna broderskapet.

(När vi nu ändå detaljstuderar ordet ”broder”, kan jag ju tillägga att ordet i grekiskan också kan betyda styvbror eller kusin. Vi vet alltså inte om Josef eller Maria hade fler barn, det var kanske kusiner som kom till Jesus. Det här är en öppen fråga.)

Så i det tolfte kapitlet införs tydligt det kristna broderskapet i Matteus–evangeliet. Och går vi vidare till det artonde kapitlet, är det tydligt att det gäller förhållandena i församlingen, bland bröderna:

Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan. 

Här ser vi också att broderskapet kan avslutas. Den som försvarar synden ska uteslutas, och är då inte längre en broder.

Det handlar inte om att uppnå en församling utan syndare, ty det går inte, utan det handlar om att synden inte ska försvaras. Man kan inte vara kristen och stjäla eller leva i äktenskapsbrott till exempel.

Vi ska alltid vara mycket villiga att be om förlåtelse och att förlåta varandra. Direkt efter det här stycket gick Petrus fram och frågade Jesus: ”Herre, hur många gånger skall min broder försynda sig mot mig och få min förlåtelse? Upp till sju gånger?” Jesus sade till honom: ”Jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju.

Så kristna ska vara fridsstiftare, samtidigt som det gäller att hålla ordning och reda. NuBibeln gör det inte. Översättaren har inte förstått Bibelns lära om det kristna broderskapet, utan översätter Matt. 18:15: Men om din nästa har begått en synd mot dig, så gå till honom enskilt och tillrättavisa honom. För att göra dem rättvisa ska man dock säga att de har infogat en egen rubrik: Om en troende har handlat fel, men deras översättning måste dock kallas felaktig.

Det sista stället i Matteusevangeliet jag vill ta upp, är det om den yttersta domen, om fåren och getterna (kap 25). Jesus säger till fåren:

Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig. Och här betyder alltså bröderna de medkristna. Ofta har man velat förstå ordet bröderna här med alla människor, men det passar inte in. Som vår förre kyrkoherde Staffan Bergman skriver i sin domssöndagspredikan: Jesu bröder är således inte alla nödlidande i världen, som man ofta har velat få det till. Dem skall vi som kristna naturligtvis också hjälpa. Men det är inte det Jesus talar om här.  (Den allmänna kärleken, den står det om till exempel i Gal. 6:10: Låt oss därför göra gott mot alla människor medan vi har tillfälle, och framför allt mot dem som delar vår tro.)

Och Peter Fjellstedt skriver med samma innehåll i sin kommentar och påpekar att ”Dessa mina minsta bröder” inte avser hedningarna: De trogna har även gjort gott mot de otrogna, enligt den allmänna kärleken. Men det goda de gjort, enligt den broderliga kärlekens lag, är dock det viktigaste, det som huvudsakligen kommer i fråga.

Jesus talar alltså här inte om något slags allmänmänskligt brödraskap när han säger ”dessa mina minsta bröder”. Han avser inte människor i allmän­het. Han talar till de kristna, till fåren, och talar om sina minsta bröder, som också är de kristnas bröder.

Att denna tolkning är riktig ser vi också på vad Jesus säger när han kommer till getterna: Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig. Här står det alltså inte ”bröder”. För getterna har inga bröder! De har inte Gud till sin Fader.

Sammanfattning

Så kan jag här sammanfattningsvis fastslå, att jag inte funnit att Skriften någonstans använder ordet ”broder” synonymt med ”nästa” (medmän­niska i allmänhet), även om anvisningar beträffande bröder och medmän­niskor i allmänhet kan stå tillsammans och om vartannat. Gud är inte alla människors Fader, utan Fader är han för dem som är hans barn, för dem som genom tron är Guds barn och rättfärdiga.

Det kristna broderskapet – I

Bibeln lär att de kristna är bröder

Detta andliga brödraskap bland de kristna, kommer sig av att vi har samme fader, nämligen Gud. Vi är Guds barn, och därför är vi bröder och systrar i tron. Detta barnaskap hos Gud är grundläggande i kristendomen. Att Gud är vår Fader och vi kristna hans barn.

Detta brödraskap syns på väldigt många ställen i NT, särskilt efter evan­gelierna. De som hör till den kristna församlingen är bröder, vi ser det direkt i Apostlagärningarnas första kapitel när de första kristna var församlade i Jerusalem:

Alla dessa [de elva apostlarna] höll endräktigt ut i bön tillsammans med några kvinnor, bland dem Jesu mor Maria, och vidare hans bröder. (jordiska bröder) En av de dagarna trädde Petrus fram bland bröderna – omkring etthundratjugo personer var då samlade – och sade: ”Mina bröder…  

Eller tänk på alla Paulus brev. Till församlingen i Rom skriver han:

Bröder, jag vill att ni skall veta att jag många gånger har bestämt mig för att komma till er och skörda någon frukt bland er liksom bland andra hednafolk, men hittills har jag blivit förhindrad. 

Eller inledningen till Kolosserbrevet: Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, och från vår broder Timoteus, till de heliga i Kolosse, de troende bröderna i Kristus. Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader.

Broder i Matteusevangeliet

Det finns många sådana klara ställen om det kristna brödraskapet i Apostla­gärningarna och breven. I evangelierna är det kanske inte lika enkelt att avgöra om det menas det kristna brödraskapet eller det judiska. Jag tänkte nu gå igenom Matteusevangeliet. Vi startar i Bergspredikan (kapitel 5-7), där säger Jesus till lärjungarna:

Saliga är de som skapar frid, de skall kallas Guds barn.  – – –

Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen.

Så när Jesus sedan säger Den som är vred på sin broder är skyldig inför domstolen, då bör broder avse de kristna. Även om det ännu bara var judar som var kristna.

Litet senare säger Jesus: Och om ni hälsar endast på era bröder, vad gör ni för märkvärdigt med det? Gör inte hedningar det också? och då ställer han bröder i kontrast till hedningar, och det pekar ju mot att bröder här kanske skulle kunna avse judarna.  Hur som helst kan vi dock konstatera att den kristna försam­lingen inte hade grundats än när Jesus sade detta, så då fanns ännu ingen distinkt skillnad mellan kristna och judar.

Exkurs om fakta och tolkning

Jag vill här göra en liten utvikning, om hur viktigt det är att kunna grund­språken. Inte så att Bibelns budskap är dunkelt om man läser översätt­ningar, men när man kommer till detaljtolkning behöver man grund­språken. Jesus säger, som ni hörde, i Bergspredikan: Den som är vred på sin broder är skyldig inför domstolen. Vi som nu studerat vad ordet broder betyder, vi förstår att det avser en jude eller kristen. Men om man läser i den nya svenska översättningen nuBibeln, som kom 2015, så skriver de: Men jag säger er: det räcker med att man blir vred på någon, så ska man dömas.  Detta är en riktig utläggning, men det är dock en utläggning. I grundtexten står det broder. Nu är det ju inte brodern som är i fokus i det här avsnittet, utan Jesus undervisar här om hjärtats ren­het, det vill säga hjärtats brist på renhet. Och problemet, synden, är ju likadant vem det än är man vredgas på. Det är många gånger ingen skill­nad på hur vi ska upp­föra oss mot vår broder eller mot vår nästa. (Se till exempel 3 Mos. 19, där det ges föreskrifter både om bröder och om nästan.) Så jag invän­der inte i sak mot utläggningen här i nuBibeln. En översättning kan vara mer eller mindre tolkande, absolut, och alla över­sätt­ningar måste tolka i någon mån, men det är viktigt att prästerna kan grundspråk, så att de kan studera vad som verkligen står.

Om broderskap

En vallfartssång; av David.

Se, hur gott och ljuvligt det är
    när bröder bor endräktigt tillsammans.
Det är som när den dyrbara oljan på huvudet
rinner ner i skägget, i Arons skägg,
    och ner över kragen på hans dräkt.
Det är som Hermons dagg
    som faller ner på Sions berg.
Ty där ger Herren befallning om välsignelse,
om liv till evig tid.

I våra jordiska familjer ser det inte alltid ut som i psalmen. Där råder inte alltid endräkt och enighet mellan oss och våra bröder. Men det finns också ett annat slags broderskap, där vi är eniga och där Herren ger befallning om välsignelse. Det är i församlingen det. Där får vi liv till evig tid.

Min tanke är att i några bloggposter se på hur ordet broder (och olika former av det, såsom ”bror” och ”bröder”) används i Bibeln, helt enkelt se vad det betyder och innebär. Bror, broder etc. förekommer nästan tusen gånger i Bibeln. Rätt snart kommer vi sedan fram till det kristna broderskapet, men vi börjar med ordet broder i allmänhet.

Fysisk bror

Den första och grundläggande betydelsen av ordet bror innebär som vi alla vet att man är släkt med varandra, man har samma föräldrar. Man har då en särskild relation. De första bröderna som vi hör talas om i Bibeln är Kain och Abel, söner till Adam och Eva. De hade svårt med sin relation, som ni vet, och Kain slog ihjäl sin bror Abel. När Gud frågade honom efter Abel svarade han: Skall jag hålla reda på min bror? Varför gick det så? Det beror på att Kain inte hade det rätt ställt med Gud. Vi ser här hur en brusten gudsrelation fördärvar relationerna till andra män­niskor. När människor tappar tilliten och kontakten med Gud, får det elände som följd också i relationerna med andra människor.

Detta släktskap är alltså ordets grundbetydelse, och i Gamla Testamentet är det den dominerande användningen av ordet bror. Där finns också en vidare tillämpning av ”bror”, och på samma sätt är det med ”familj”, som var ett vidare begrepp. I vår tid har vi en snäv förståelse av ”familj”, men i GT är många om inte alla släktskapsord använda på ett vidare sätt, fader, bror och familj. På svenska använder vi ju också ordet ”förfader”, men den bety­delsen ingår i det bibliska ”fader”. Som i 1 Mos. 17, där Gud ger löftet till Abraham:

Därför skall du inte mer heta Abram, utan ditt namn skall vara Abraham, ty jag har gjort dig till fader för många folk. Abraham är alltså fader först och främst till judarna, men också till ismaeliterna, och andligen till oss kristna. Och ordet bror används också mycket riktigt om alla judar, eftersom de alla hade Abraham till fader. Här ett ställe hos profeten Jeremia som handlar om hur slavar skulle friges under friåret:

…så att var och en skulle frige sin hebreiske slav och sin hebreiska slavinna, detta för att ingen skulle ha sin judiske broder till slav. (Jer. 34:9) De var ju alla Abrahams barn, och då de alltså hade samme fader, kunde de kalla varandra bröder.

Låt oss nu gå till Nya Testamentet.

Broder i NT

I NT finns det också bröder efter köttet, det är det första som händer nästan: Abraham födde Isak, Isak födde Jakob, Jakob födde Juda och hans bröder. (Matt. 1:2) Dessutom finns det samma utvidgning av brödra­skapet till att avse det judiska folket som i GT. Det vill säga den utvidg­ning som följer av att förfader ingår i fader. Vi kan se det till exempel vid aposteln Petrus predikan på den första pingstdagen, vi läser om den i Apg. 2. Petrus talade till alla de judar som församlats till påsk­firandet, och de hade kommit från många olika länder, från alla folk under himlen står det. Och Petrus inleder Ni judiska män och alla ni som bor i Jerusalem. Så börjar han predika. Och han fortsätter Israeliter, och det betyder ju samma sak som ”ni judiska män”. Sedan tilltalar han dem med ett tredje uttryck som betyder samma sak: Mina bröder. Här avser han alla judarna.

Jag vill ta ännu ett exempel på detta broderskap, med Abraham som fader efter köttet. Det är aposteln Paulus som i Apg. 13 kommit till Antiokia i Pisidien:

På sabbaten gick de till synagogan och satte sig. Efter läsningen av lagen och profeterna lät synagogföreståndarna hälsa dem: ”Bröder, om någon av er har ett ord av tröst och förmaning till folket, så säg det.”  Och Paulus sade: Ni bröder, söner av Abrahams släkt, och ni andra som fruktar Gud. ”Bröder” sa alltså Paulus till judarna, de av fysisk judisk släkt.

(De andra han nämner, som ”fruktar Gud”, är icke-judar som blivit judar till tron. Judarna har ju aldrig missionerat, judafolket hade inget sådant uppdrag, men de har ändå låtit människor från andra folkslag ansluta sig till den judiska tron. Snart nog gifte dessa sig med en jude, och då blev de ju integrerade i judafolket. Till exempel var kung Davids farfars mor moabitiska, hon hette ju Rut och följde med sin svärmoder Noomi till Israel från Moabs land.)

Så vi ser alltså här hur broderskap bygger på att ha en gemensam fader: Ni bröder, söner av Abrahams släkt, och ni andra som fruktar Gud.

Det kristna broderskapet

Ännu vanligare i NT:s text än det jordiska broderskapet är det som finns i den kristna församlingen. Det är ett andligt broderskap. Jesus undervisar om det i Mark. 3:31ff.:

 Hans mor och hans bröder kom och stannade utanför. De sände bud till honom för att kalla på honom.  Folkhopen som satt omkring honom sade: ”Se, din mor och dina bröder står här utanför och frågar efter dig.” Han svarade: ”Vem är min mor och vilka är mina bröder?” Och han såg på dem som satt omkring honom och sade: ”Här ser ni min mor och mina bröder! Den som gör Guds vilja är min bror och min syster och min mor.”

Detta är det kristna broderskapet, och vi ska titta närmare på det i kommande bloggposter.

Kyrkodagarna 2020

Ljudfiler från betraktelser vid afton- och morgonböner på årets kyrkodagar finns nu utlagda på sidan Betraktelser. I år handlade de om profeten Jonas bok. De skrevs 1998 av kyrkoherde Staffan Bergman, och återanvändes i år.

(För dator: Välj knappen ”Betraktelser” uppe i högra hörnet. För telefon eller platta: Välj ”Betraktelser” på menyknappen uppe till höger”.)