Ny predikan

Nu är en ny predikan utlagd för Tredje söndagen efter Påsk Det eviga livet (Jakob Fjellander)

Den finns under knappen (menyvalet) Predikningar II (andra årgången, välj uppe till höger på sidan), som ljud (mp3) och som text.

Några böcker

En gång hade jag en dröm att jag skulle recensera alla kristna böcker som kom ut, så att alla lutheraner kunde veta vilka som vore värda att köpa. Det har inte blivit så ännu, men här tänkte jag redovisa några tankar om ett antal böcker jag läst senaste halvåret. Ni som träffar mig regelbundet får gärna låna de här böckerna av mig.

  • Nobelpristagare och andra prisbelönta forskare som har tvivlat på Darwin av Johnny Bergman, Timoteus förlag. Mycket bra bok som bland annat går igenom 15 framstående forskare som är kritiska till darwinismen. Ganska lättläst.
  • Naturlagar om information W Gitt, Timoteus förlag. Mycket bra bok, i vilken författaren resonerar kring vad information är och varifrån den kommer och därefter sätter information i relation till Gud på ett strålande sätt. Boken är teoretisk, ibland litet svår att förstå, tycker jag, eftersom jag till exempel inte tidigare är bekant med begreppet apobetik, men även om man inte förstår allt tycker jag att den är läsvärd.
  • Om djur kunde tala W Gitt och K-H Vanheiden, Timoteus förlag. Mycket bra bok, som fascinerande beskriver skapelsens under ur olika djurs perspektiv. Många detaljer tas fram som visar att evolutionsteorin och slump är orimliga, ja även omöjliga, förklaringar. Eftersom författarna i kapitel tolv för fram en del reformert avgörelseteologi är den kanske inte helt lämplig att utan vidare ge till icke-kristna. En annan sak som drar ner betyget litegrann är att översättningen har vissa brister. Så står det ”äggvita” där det borde stått ”protein”. (Protein heter på tyska Eiweiss, vars grundbetydelse är äggvita.) Boken kan läsas även av ungdomar, men jag tror att vuxna uppskattar den mest. (År 1990 översatte jag förresten ett kapitel ur boken till vår dåvarande tidskrift Lutheranen.)
  • Lösen för en sotarpojke, Vargpojkens ansiktsmask, I slavhandlarnas våld, Shanghajad till Kina av Dave & Neta Jackson är fyra ungdomsböcker (mellan- och högstadiet) som säljs bland annat på BV-förlag. Böckerna är spännande äventyrsböcker som är skrivna för att levandegöra missionshistoria. Jag läste dem med förtjusning och tyckte det var intressant att lära mig om John Wesley, Jonathan och Rosalind Goforth, David Livingstone och Hudson Taylor. Jag skulle dock inte ge dem till mina barn, eftersom avgörelseteologin är tydlig, förutom i I slavhandlarnas våld.
  • Lilla guiden till Islam (för att dela evangeliet med muslimer), Malcolm Steer, Timoteus förlag. En fin introduktion till Islam och vad man som kristen kan tänka på när man talar med muslimer om kristen tro.
  • Sökte SANNING fann TVIVEL av Hans Mattsson /Christina Hanke. Utgiven på XP Media. Intressant bok om en ledares inom mormonkyrkan omvändelse till kristendom. Boken ger kunskap om mormonismen från insidan och beskriver Hans omvändelseprocess på lärorikt sätt – det tog honom sex år att lämna mormonismen – men det är tyvärr nedslående att han blev en liberal kristen och övergav även sådant som är bibliskt, såsom till exempel den kristna synen på äktenskapet.

Att förvalta nattvarden – VI

Inledning

I USA finns en tidskrift som heter Gottesdienst (vilket är tyska och betyder Gudstjänst). Det är en luthersk publikation som vill främja och försvara den traditionella liturgin och verka för bekännelsetrohet, vilket ju är mycket goda mål. Förutom tidskriften har de en hemsida, en blogg och en podcast m.m.

Jag tänkte här gå igenom en intressant podcast jag lyssnade på för en tid sedan. Den handlar om nattvardens förvaltande, ett angeläget ämne (TGC 073 – On Administering the Sacraments: WDTM?). Den präst som intervjuas i podcasten heter Larry Beane och han är präst i Missourisynoden i USA (LC-MS). Det är ett samfund som grundades 1847 och under nästan hela sitt första århundrade var konfessionellt, men som efter andra världskriget kommit att tolerera en mängd olika läror. Pastor Beane tillhör alltså den konservativa gruppen av präster.

I den blå texten här nedan återger jag det viktigaste ur podcasten, ur pastor Beanes berättelse och om hans ståndpunkter. Mina kommentarer inflikar jag med kursiv stil.

Från podcasten

Ämnet är hämtat från artikel XIV i Augsburgska bekännelsen: ”Om det andliga ståndet lär våra kyrkor att ingen utan vederbörlig kallelse bör i kyrkan predika offentligen eller förvalta sakramenten.” (”Of Ecclesiastical Order they teach that no one should publicly teach in the Church or administer the Sacraments unless he be regularly called.”) Så ser vi hur den lutherska bekännelsen ansluter sig till den bibliska läran att endast prästerna ska dela ut nattvarden. (Pastor Beane visar att han är helt införstådd med detta, vilket är mycket bra.) Lekmannadistribution är utbrett i LC-MS, men det var helt okänt vid reformationen. (Det är en relativt nyligen utvecklad sed, första lutherska gudstjänstordning i USA som nämner lekmannadistribution i nattvarden trycktes 1969, men det har nu blivit mycket utbrett bland lutheranerna i USA, även bland de konservativa och konfessionella. Det anses som normalt. I en del församlingar kan till och med en betrodd lekman leda gudstjänsten och celebrera nattvarden om pastorn har semester.)

Artikel XIV i Augsburgska bekännelsen skrevs för att markera att lutheranerna inte höll med de reformerta. De ville markera katoliciteten, kontinuiteten med den gamla kyrkan. År 1530 (då Augsburgska bekännelsen skrevs) fanns inga lekmän som assisterade vid nattvardsutdelningen, så som det finns i USA idag. Det romersk-katolska svaret på artikel XIV var att de lutheranerna inte hade det rätta ämbetet, de hade inte riktiga biskopar. Mot detta svarade lutheranerna att de gärna ville behålla biskopar, men att de romersk-katolska biskoparna inte var rätta biskopar. I Tyskland gick inte de romersk-katolska biskoparna över till lutheranerna, så som de gjorde i Sverige.  I Amerika blev det ännu värre genom våra tankar om demokrati i den kyrkliga styrelsen. Genom urvattnad förståelse av ämbetet följde en urvattnad förståelse av vad det innebär att ”förvalta sakramenten”.

Den lutherska kyrkan i Sibirien startar nu om efter kommunismen. De har aldrig på 500 år haft kongregationistisk uppbyggnad (=med självständiga församlingar, utan biskopar, så som Missourisynoden är uppbyggd) eller församlingsstämma (”voters’ assembly”). De har ingen förvirring angående lekmännens uppgifter, inga lekmannaassistenter. De har biskopar.

De har stort behov av präster. De präster som finns behöver resa mycket. Men de skulle aldrig drömma om att låta lekmän predika ”på grund av det stora behovet”. De har inga lekmän som assisterar vid nattvarden. Frågan finns helt enkelt inte. Däremot har de diakoner, ett slags assisterande präster (som ämbetsinnehavare, alltså inte som lekmän), som hjälper församlingsprästen. Hellre än att ha lekmän (valda för ett år) som assisterar prästen har de vigda diakoner. Då handlar de inte i strid med Konkordieboken. De har kvar traditionerna som vi förlorat.

I Amerika hyllar vi uppfinningsrikedom, men i Konkordieboken är uppfinningsrikedom något dåligt. Lutherdomen i USA har ofta gjort förändringar för förändringarnas skull, och för att göra som de andra, stora, kyrkorna, för att följa med sin tid, men för att göra förändringar i liturgin behöver man goda skäl. Lutherdomen är till sitt väsen en traditionell fortsättning av den katolska kyrkan från dess första början, till skillnad från de andra kyrkorna som bildades vid reformationen.

Vi ska inte fråga efter vad som drar mest folk till kyrkan, utan vad som bäst uttrycker vår tro. Vi ska behålla det vi ärvt från våra fäder, såvida vi inte har mycket goda skäl att förändra. Vårt uppdrag är att bevara, inte att vara på jakt efter det senaste. När det gäller teknik och mycket annat är det en god inställning att fråga: Hur kan vi göra detta bättre? Men i kyrkan ska vår första fråga vara: Hur kan vi bevara vad vi fått? Guds Ord förändras inte. Vi har alldeles för lätt att tro att vår ”evangeliska frihet” bör tillåta olika saker. Varför ska vi ha grön stola under Trefaldighetstiden? Kan vi inte lika gärna ha orange stola?

Om vi hade haft samma kyrkostruktur och liturgi idag som lutheranerna år 1530, då hade vi inte haft de problem idag som är orsaken till denna podcast. Vid tiden för Augsburgska bekännelsens tillkomst hade de ärvt en mer än tusenårig tradition, ja från apostlarnas tid, och de var reformatorer, som ville gå tillbaka till rötterna, till den sant katolska kyrkan. Våra reformatoriska fäder ville inte skapa något nytt, utan de ville bevara kyrkans kontinuitet. I min församling distribuerar jag Kristi kropp, brödet, så att jag kan avgöra vem som ska få del av sakramentet. (Det förekommer ofta i Missourisynoden att lekmän hjälper till att dela ut nattvarden, och det händer även att lekmän går först och delar ut brödet.) Kristi blod, kalken, delas ut av en diakon som är vigd (”consecrated”) men inte ordinerad (”ordained”). Han har studerat teologi i fyra år och har sedan invigts till diakonämbetet. Han använder mässkläder. 

Här agerar tyvärr pastor Beane fel och utan stöd i bekännelseskrifterna. Han har på egen hand infört ett diakonämbete. Om man hör till en kyrka/kyrkogemenskap måste man acceptera den kyrkans ämbete. Det finns diakoner i Missourisynoden, men de är lekmän. Man har för något år sedan studerat och behandlat just denna fråga och tagit beslutet att diakoner även i fortsättningen ska vara lekmän, d.v.s. att de som vill predika och celebrera nattvarden ska vara prästvigda. En kyrka kan ha ordningen att diakoner är ämbetsbärare (=assisterande präster), en sådan ordning är fullt möjlig, men så vill LC-MS inte ha det, och det är också fullt möjligt. Pastor Beane kan inte (ska inte) själv, på egen hand, egenmäktigt införa en sådan ordning att diakoner ska vara ämbetsbärare.

Det är naturligtvis lovvärt att pastor Beane vill ha en sakramentsförvaltning som är biblisk, att nattvarden endast delas ut av vigda ämbetsbärare. Men står man i en kyrka måste man respektera den kyrkans ordningar. Augsburgska bekännelsens fjortonde artikel fortsätter: ”Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangeliets lära och förvaltningen av sakramenten.” I en kyrka ska man alltså vara ense om läran och sakramentsförvaltningen. Det innebär att man genom att tillhöra en kyrka

1/ accepterar den kyrkans lära: Mer eller mindre definierad, liberal och pluralistisk eller konservativ. Eller enligt Augsburgska bekännelsen: konfessionell och endräktig.

2/ accepterar den kyrkans ämbetsordning. Har synoden diakoner som är lekmän kan en präst inte på egen hand införa diakoner som ämbetsbärare.

(Dessa två principer passar mycket bra att tillämpa på svenska förhållanden, särskilt den andra.)

Giltig nattvard? – V

Med ”apostolisk succession” menas vanligen att vigningskedjan går obruten tillbaka till apostlarna. Att prästen är vigd av en biskop som är vigd av en biskop som är vigd av en biskop som är vigd av en biskop osv. ända tillbaka till apostlarna. De romerska katolikerna erkänner dock endast apostolisk succession hos präster som dessutom erkänner påven som sitt överhuvud. Anglikaner, romerska katoliker och vissa andra (Svenska Kyrkan och Missionsprovinsen till exempel) anser att apostolisk succession är viktig. (Även om den kanske är på tillbakagång inom Missionsprovinsen.)

”Apostolisk succession” betyder ordagrant att vara apostlarnas efterföljare. Någon gång används det med en annan betydelse än vigningssuccession, med betydelsen ”att följa apostlarnas lära”. I den meningen är det något som många eller nästan alla samfund och rörelser strävar efter, till exempel även Livets Ord, baptister och lutheraner. Apostolisk (läro-]succession är då synonymt med tron att vi ska följa Bibeln. Ordet blir i så fall nästan onödigt, och det används därför i allmänhet inte så i praktiken. Då talar man hellre om att följa Guds Ord, att tro på Bibeln och att Bibeln är sann.

Är enligt luthersk (=biblisk) lära så kallad ”apostolisk succession” nödvändig för att nattvarden ska vara giltig? Har den över huvud taget någon teologisk betydelse?

Nej och nej. Det finns inte ett ord i vare sig Bibeln eller bekännelseskrifterna om att ”apostolisk succession” skulle behövas till en korrekt och giltig prästvigning eller giltiga nådemedel. I Nya Testamentet finns inte ens någon skillnad mellan biskop och präst till funktionen, utan ordningen att det är biskoparna som svarar för prästvigning utvecklades efter apostlarna, tidigt i fornkyrkan. De lutherska bekännelseskrifterna har ingenting emot denna ordning, tvärtom är det så att Konkordieboken uttalar sig till förmån för att behålla biskopar, att ha en episkopal kyrkoordning. De kom hos lutheranerna i Tyskland och andra ställen (dock ej i Sverige) att kallas superintendenter, vilket är ett latinskt ord som betyder samma sak som det grekiska epískopos (biskop), nämligen väktare, tillsyningsman.

På artonhundratalet blev det populärt hos många lutherska samfund i USA att över huvud taget inte ha biskopar, utan att ha en kongregationalistisk kyrkostruktur = med självständiga församlingar utan biskopar. En sådan kyrkoordning är lika giltig som en episkopal. Bara detta faktum är ju nog för att motbevisa tanken om att tron på apostolisk succession kan förenas med luthersk kristendom.

Att hävda att sakramentens giltighet är knuten till prästernas vigning är en romersk-katolsk tanke. Den store teologen Martin Chemnitz (en av huvudförfattarna till Konkordieformeln) berörde detta i sitt praktverk Examen (Granskning av det tridentinska konciliet). Där skriver han mot den romersk-katolska ståndpunkten, mot dem som hävdar

att det inte finns något sant och rättmätigt ämbete med ord och sakrament i våra [lutherska] kyrkor, att Gud inte arbetar genom vårt prästämbete, att det inte finns någon sann absolution eller syndernas förlåtelse i vårt prästämbete, att våra kyrkor inte kan ha ett riktigt sakrament med Kristi kropp och blod, utan att alla som förvaltar Ordets och sakramentens ämbete i våra kyrkor är tjuvar och rånare som inte har kommit in genom den rätta dörren [Joh. 10:1]. Förvisso ett fruktansvärt hot! Men de framlägger inget annat skäl för detta än att våra kyrkotjänare inte kallats, sänts, ordinerats, rakats [syftar på tonsuren] och smorts av de påvliga biskoparna.

(Band II, avdelning nio, kapitel fyra ”Om den kyrkliga hierarkin och ordinationen”)

Giltig nattvard? – IV

I min serie om nattvarden och dess firande påstod jag i förra posten att det finns de som ifrågasätter giltigheten av nattvarden om den inte leds av en riktig präst, och jag visade att nattvarden – som alla nådemedel – är giltig och effektiv oberoende av vem som handhar den. I denna post tänkte jag visa vad de lutherska bekännelseskrifterna säger om detta. Men först vill jag ge ett exempel på den uppfattning jag bemöter och citera biskop Roland Gustafsson (numera emeritus) som skrev år 2014 i förordet till Missionsprovinsens utredning om apostolisk succession: Om inte en i god ordning vigd präst [d.v.s. med apostolisk succession] leder nattvardsfirandet, kan tveksamhet uppstå om det är en nattvard enligt Kristi instiftelse. Och samma sommar intervjuades en då för Missionsprovinsen nyprästvigd i radioprogrammet Studio Ett (i P1) där han uttryckte mycket stor tveksamhet till att kvinnliga prästers nattvardsfirande skulle vara giltiga utifrån att kvinnor enligt prästens mening inte kan vara präster.

Vad konstituerar då en giltig nattvard enligt bekännelseskrifterna? Behövs det en präst för att den ska vara giltig? (Naturligtvis ska det vara en rättrogen präst som leder nattvardsfirandet, men det är inte frågan här, utan nu är det frågan om vad som behövs för att nattvarden ska vara giltig, för att brödet ska bli Kristi kropp och vinet Kristi blod.)

Luthers stora katekes

Låt oss börja med Luthers definition av nattvarden i Stora katekesen: Vad är nu altarets sakrament? Svar: det är Herren Kristi sanna kropp och blod i och under bröd och vin, genom Kristi ord oss kristna förordnat till att äta och dricka. (SKB 485) ”Kristi ord” är instiftelseorden, och de är helt centrala. Utan dem finns ingen nattvard: Ordet är, säger jag, det som grundlägger och särskilt utmärker detta sakrament, så att det inte är blott och bart bröd och vin, utan med rätta kallas Kristi kropp och blod. Och Luther fortsätter genom att citera kyrkofadern Augustinus: ”Accedat verbum ad elementum et fit sacramentum”, d.v.s. ”när ordet kommer till det utvärtes tinget, så blir det ett sakrament”. Denna sats av S:t Augustinus är så träffande och riktig, att han knappast har sagt något bättre. Ordet måste göra elementet [brödet respektive vinet] till sakrament, om inte, förblir det rätt och slätt element.

Inte ett ord om att prästen skulle behöva uppfylla vissa villkor för att det ska bli en giltig nattvard! Det är tvärtom så att Luther på samma ställe uttryckligen avvisar tanken att nattvardens giltighet skulle vara beroende av prästen:

Därför är det nu lätt att besvara allehanda spörsmål, varmed man nu har bekymmer, såsom t.ex. om också en ogudaktig präst kan handha och utdela sakramentet, och annat av samma slag. Ty inför sådant är vår slutsats klar, och vi säger: även om en bov mottager eller utdelar sakramentet, så har han att göra med det rätta sakramentet, d.v.s. Kristi kropp och blod, lika väl som den som umgås därmed på det allra värdigaste sätt. Ty det är inte grundat på människors helighet, utan på Guds ord. Och liksom inget helgon på jorden, ja, inte ens en ängel i himmelen kan göra bröd och vin till Kristi kropp och blod, så kan heller ingen förändra eller förvandla sakramentet, även om det missbrukas. Ty för personens eller otrons skull blir inte det ord falskt, genom vilket det har förordnats och insatts till att vara ett sakrament.

(SKB s. 485f.)

Mot detta mitt argument invänder de och säger att Luther medger att en ogudaktig präst kan förvalta nattvarden (att det alltså skulle behövas en präst för nattvardens giltighet). Men ”ogudaktig präst” är ett exempel som följer ur principen att instiftelseorden inte blir falska och verkningslösa ”för personens eller otrons skull” hos den som läser dem. Principen är alltså att personens egenskaper eller kvalifikationer inte spelar någon roll för nattvardens giltighet.

Luther skrev precis samma sak men om dopet i sin utmärkta bok ”Om koncilierna och kyrkan”, sid. 169: Du skall inte ens bry dig om vem som döper, ty dopet är inte döparens, och inte givet åt honom, utan åt den döpte. (Köp och läs gärna boken!)

Luther visar alltså att Guds välsignelser och löfte i dopet och nattvarden är giltiga oberoende av vem prästen var. Det kanske till och med visar sig att prästen var en bluff eller en bedragare på något sätt, men det ska inte en kristen låta sig störas av. Guds Ord är verksamt och giltigt i sig själv! Det är en stor tröst.

Konkordieformeln

Vi går nu vidare till Konkordieformeln. Biskop Roland Gustafsson skrev ju: Om inte en i god ordning vigd präst [d.v.s. med apostolisk succession] leder nattvardsfirandet, kan tveksamhet uppstå om det är en nattvard enligt Kristi instiftelse. Uttrycket ”Kristi instiftelse” för osökt tankarna till Konkordieformelns sjunde artikel, som bland annat fastslår: Om man inte håller Kristi instiftelse, såsom han förordnat den, föreligger inget sakrament. (SKB s.624) Vad betyder det?

Orden Kristi instiftelse avser här helt enkelt instiftelseorden, och att man tror på dem och därför följer dem, d.v.s. utför nattvardshandlingen. Artikeln är skriven mot präster och teologer som tagit intryck av Zwingli (SKB s 518). Dessa kallas ”sakramentarier” och ”sakramentsfiender”. Genom att de omtolkar instiftelseorden och ger dem en annan mening förlorar orden sitt innehåll: Dessa [sakramentsfienderna] har förvisso blott och bart bröd och vin, ty de har varken Guds ord eller instiftelse, utan har förvrängt och förändrat dessa efter sin egen inbilskhet. (SKB s 614, långt ner)

De hade ju förvrängt Kristi Ord i instiftelsen (detta är min kropp) till att betyda Detta betecknar min kropp. De förnekade att brödet är Kristi kropp. Därför har de blott och bart bröd och vin i sin nattvard, hur många gånger de än läser instiftelseorden.

Ett bevis på att ”instiftelse” avser instiftelseorden är följande mening: Ty där man håller fast vid hans instiftelse, uttalar hans ord över brödet och kalken och sedan utdelar det välsignade brödet och vinet, där är Kristus själv genom de uttalade orden i kraft av den första instiftelsen verksam genom sitt ord, som han vill skall upprepas.(SKB s 623, upptill) Lägg märke till hur den andra, inskjutna satsen (uttalar hans ord över brödet och kalken och sedan utdelar det välsignade brödet och vinet) förklarar vad den första betyder (man håller fast vid hans instiftelse).

Och även i Konkordieformeln visas bort från personen, det avvisas att nattvarden skulle kunna vara ogiltig eller giltig på grund av personen som leder firandet: För det andra anser de, att sakramentet genom Kristi instiftelse har sin kraft i kristenheten och att det inte är beroende av värdigheten eller ovärdigheten hos den, som utdelar det, eller den, som mottager det. (SKB s 612 överst)

Det finns ingenting, inte en mening, i de lutherska bekännelseskrifterna som stöder tanken om ”apostolisk succession”. Det borde Missionsprovinsen betänka.

Ni har väl inte missat att jag nu har en knapp i nedre vänstra hörnet för synpunkter?

Ny postilla

Vad säger Guds Ord? Den frågan måste varje präst kunna besvara, för predikstolen är inte en plats där präster ska tycka, utan allt de säger ska vara grundat i Guds Ord. För Bibeln är inte fromma människors tankar om Gud, nej den är Guds eget ord, Guds eget tal, så den präst som förkunnar enligt Bibelns undervisning kan efter predikan med rätta säga: Så säger Herren. Om han inte kan det, ska han tiga!

Det är därför en stor glädje att meddela att S:t Pauli evangelisk-lutherska församling publicerat ännu en predikosamling med bibeltrogna predikningar av förre kyrkoherden Staffan Bergman: Postilla med andra årgångens predikningar. Ett utdrag ur predikan för Trettondedag Jul:

Jesusljuset är ett ljus som man antingen skyr eller dras till. När den gudomliga sanningens ljus kommer oss nära försöker vi ofta gömma oss och skyla oss, precis som Adam och Eva gjorde efter syndafallet i lustgården. Vi känner oss avslöjade och vill fly undan. Men det skall vi inte göra. För Jesusljuset är inget sökarljus som fångar in oss för att få oss fast, döma och straffa oss. Det står: ”Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom” (Joh. 3:17). Världens ljus vill dra oss till Gud och rädda oss syndens och dödens mörker.

Om det sanna ljuset som kommit i världen säger aposteln Johannes: ”Vi såg hans härlighet … och han var full av nåd och sanning” (Joh. 1:14). Han var full av den gudomliga kärleken som vill förlåta och upprätta de fallna. Han var full av den frälsande sanningens verklighet.

Det var denna kärlek och sanning som fick Jesus att gå korsets väg och bli ”Guds lamm, som tar bort världens synd” (Joh. 1:29). Den insatsen krävde att han var både människa och Gud – människa för att kunna lida och dö i syndares ställe, Gud för att försona och utplåna alla synder och besegra döden och djävulen. Så blev Jesus inte det dömande ljuset som stöter bort utan drar syndare som plågas av mörkret till sig. Bara Jesus ger oss glädjen att få ha en god Gud som inte dömer utan frälsar.

Postillan finns att köpa på de stora boksajterna, såsom Bokus och AdLibris och andra. Förutom som bok finns den också som e-bok. Här är länkar:

https://www.adlibris.com/se/bok/postilla-9789180076883

https://www.bokus.com/bok/9789180076883/postilla-med-andra-argangens-predikningar/

https://www.akademibokhandeln.se/bok/postilla-med-andra-argangens-predikningar/9789180076883/

https://www.bod.se/bokshop/postilla-staffan-bergman-9789180076883

Den finns också att köpa i Finland: https://www.suomalainen.com/products/postilla-med-andra-argangens-predikningar

Den första postillan, med predikningar över första årgångens texter, finns fortfarande att köpa. Den kostar 200:- + frakt och beställs hos mig, pastor.fjellander@gmail.com

Är nattvarden ogiltig om en lekman leder den? – III

Då jag i en tidigare post ställde frågan: Måste det vara en pastor/präst som leder nattvardsfirandet? fann jag att den var dubbeltydig. Sedan visade jag att det ska vara en präst som ska leda nattvardsfirandet, och att detta svar hänger ihop med huruvida man erkänner att det ska finnas ett ämbete i kyrkan. Nu till fråga två: Är nattvarden ogiltig om en lekman leder den?

Denna fråga är naturligtvis beroende av vad man anser att nattvarden är. Om man anser att nattvarden till sitt grundläggande väsen är en gemenskapsmåltid för församlingens medlemmar, blir ju frågan närmast onödig eller obegriplig. Naturligtvis har de som deltar i nattvarden lika mycket gemenskap med varandra oavsett vem som leder den. Och den gemenskap de har med Jesus genom tron påverkas inte heller. Denna fråga är alltså ställd utifrån att nattvarden är Kristi kropp och blod, det som vi ofta kallar realpresensen (uttalas reál-presénsen). Alltså: Blir Kristus närvarande i brödet och vinet om en lekman läser instiftelseorden?

Låt oss här börja med att se på Guds Ord och nådemedlen i stort och ställa några frågor.

1/ Är Bibelns giltighet eller verkan beroende på vem som läser ur den, så att den utför sitt verk endast om en präst läser (högt) ur den?

Nej. Givetvis inte. Guds Ord är Guds Ord i sig självt. Vem som helst kan läsa i Bibeln och den har samma innehåll och verkan. En människa kan läsa Bibeln på egen hand, och Gud talar ändå. Bibelns giltighet och kraft är inte beroende av att det är en präst som läser högt ur den.

2/ Ska endast präster läsa högt ur Bibeln?

Det här beror på situationen. Prästerna har som uppgift att vara Guds sändebud och representanter på kyrkans vägnar. I gudstjänsten ska därför prästen föreläsa Skriften, men när två människor träffas så att säga ”i vardagen” (då det inte är gudstjänst), kan naturligtvis en eller båda med fördel läsa ur Bibeln. Bibelns giltighet och verkan är inte beroende på vem som läser den, men det finns föreskrifter om läsandet (Det är prästens uppgift i gudstjänsten).

3/ Är predikans giltighet och verkan beroende på vem som framför den?

Nej. Svaret blir här lika som under 1/ och 2/. Lekmän ska inte predika offentligt, ska inte uppträda å församlingens/kyrkans vägnar, men lekmän kan/ska vittna för andra människor, som privatpersoner. Det är ju en helt absurd tanke att predikans giltighet skulle hänga på huruvida predikanten var präst! Tänk till exempel på Carl Olof Rosenius, som omkring mitten av artonhundratalet predikade Guds Ord och rättfärdiggörelsen genom tro för stora skaror. Hans predikningar hade stort inflytande, och på Wikipedia benämns han med rätta ”väckelsepredikant”. Men han var lekman, och lekmannapredikan är i strid med Bibeln. Men finns det någon som skulle komma på tanken att hans predikningar skulle varit ogiltiga eller utan verkan därför att han var lekman?

4/ Är dopets giltighet och verkan beroende på vem som utför det?

5/ Ska endast prästen döpa?

Dopet är giltigt oberoende av vem som utför det. Dopets kraft och giltighet vilar endast på Guds Ord. Det är prästens uppgift att döpa, men om den person som ska döpas är livshotande sjuk så att personen riskerar att dö innan man hinner tillkalla präst, kan (ska) en lekman döpa. Detta kallas nöddop, för att markera att en lekman inte ska döpa annat än i nödfall. Dopets verkan och kraft kommer av Guds Ord. Jesus har befallt sin kyrka, de kristna, att döpa. Eftersom det är prästernas uppgift att förvalta nådemedlen å församlingens vägnar, är det prästerna som ska döpa, men dopets giltighet är inte beroende av att det är en präst som döper. Prästerna förvaltar det som de kristna äger: Därför skall ingen berömma sig av människor, eftersom allting är ert, det må vara Paulus, Apollos eller Kefas, det må vara världen, liv eller död, nutid eller framtid. Allting är ert. (1 Kor. 3:21f.)

Det är inte så att prästerna i nådemedlen delar ut sådant de själva har äganderätten till, som om de hade fått något av Gud, något som man annars inte kunde få. Prästerna äger inte nåden, de har inte monopol på att få komma inför Gud. Nej, alla kristna är präster inför Gud, i det allmänna prästadömet (1 Petr. 2:9) och alla kristna har tillträde till nådens tron (Hebr. 4:13) MEN det har behagat Gud att den kristna församlingen ska ha präster som har hand om nådemedlen.

6/ Är avlösningens giltighet och verkan beroende på vem som uttalar den?

7/ Ska endast prästen avlösa?

Det är med avlösningen som med dopet. I normalfallet är det prästerna som avlöser, men avlösningens giltighet är inte beroende på att det är en präst som uttalar den. I nödfall kan varje kristen avlösa sin broder. Än en gång, prästerna äger inte nåden, så att det är bara de som KAN dela ut den. Det gäller att få med båda aspekterna, dels att nådemedlen är givna direkt till kyrkan, till alla kristna, men att ändå inte de kristna på egen hand ska förvalta nådemedlen, utan det på så sätt är prästernas nådemedel. Så ger Kristus nycklamakten till Petrus som representant för apostlarna i Matt. 16:19, men litet senare ger han den till hela församlingen:

Jag skall ge dig [Petrus] himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen.(Matt. 16:19)

Amen säger jag er: Allt vad ni [alla kristna] binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen. (Matt. 18:18)

Att lekmän i nödfall ska förvalta avlösning och dop är inget som lutheranerna har hittat på i sin iver att argumentera med den romersk katolska kyrkan. Nej, så var det redan från början. Så berättar Augustinus om två kristna på ett skepp, att den ene döpte den andre, som var katekumen, och att den sistnämnde, sedan han blivit döpt, gav den förre avlösning.

8/ Ska endast prästen förvalta nattvarden?

Så har vi kommit fram till nattvarden. Och vi kan konstatera att det är prästens uppgift att förvalta nattvarden (liksom de andra nådemedlen). Sankt Paulus skriver om apostlarna: Som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter skall man alltså betrakta oss. (1 Kor. 4:1)

Och detta skriver han just efter att han konstaterat att apostlarna inte står över kyrkan: Det må vara Paulus, Apollos eller Kefas, det må vara världen, liv eller död, nutid eller framtid. Allting är ert.
(1 Kor. 3:22)

Lika litet som en lekman ska döpa i kyrkan ska en lekman förrätta nattvarden. Nej, det är prästens uppgift. Och vi ska lägga märke till att det i fråga om nattvarden inte finns något nödfall, så som det gör med dopet och avlösningen. Dessa två är nödvändiga att lekmän förvaltar i akuta situationer, eftersom människor kan komma i själanöd och det kan uppstå risk att någon går förlorad. Om det finns risk att någon dör utan att vara Guds barn, ska varje kristen gripa in. Men denna risk står vi inte inför när det gäller nattvarden. Därför ska aldrig en lekman förvalta nattvarden. Inte för att nattvarden är ett heligare nådemedel än dopet, utan för att det inte föreligger nödfallssituationer.

9/ Är nattvardens giltighet beroende på att det är en präst som förvaltar den?

Till sist har vi kommit fram till frågan som ställdes i rubriken: Är nattvarden ogiltig om en lekman leder den? Och svaret blir detsamma även denna gång: Guds Ords giltighet och kraft beror inte på användaren. Prästerna har inte någon egen, speciell förmåga som gör att förvandlingsundret sker. Det är romersk-katolsk lära, att prästen i prästvigningen får en särskild, outplånlig egenskap som gör att han kan förrätta konsekrationen. Det finns inget som helst stöd för detta i Bibeln. (Men det påstår de inte heller. Den romersk-katolska kyrkan har en mängd läror som de anser har vuxit fram så småningom inom kyrkan.)

Varför ställer jag denna fråga? Jo, det finns de som ifrågasätter nattvardens giltighet om den celebreras av en lekman. (Hit kan/bör också räknas en person som inte är prästvigd i rätt ordning, om det nu finns sådana.) Att en lekman leder nattvardsfirandet strider mot Guds Ord; en lekman är inte en präst. Han eller hon ska inte predika offentligt eller döpa i kyrkan, nej inte alls, men av det ska vi inte dra slutsatsen att Guds Ord i sådana fall förlorar sin kraft i predikan och sakrament.

Ämbete eller tjänst? – II

(En post i serien om nattvardens förvaltning)

Lutheraner (och romerska katoliker) menar att det ska finnas ett prästämbete i den kristna kyrkan. De reformerta menar det inte, de hävdar att pastors-sysslan behövs av praktiska skäl, men inte av gudomlig rätt. (Reformert = går tillbaka teologiskt på reformatorer som Zwingli, Calvin och andra. Nuförtiden kallar de sig till exempel baptister, adventister, pingstvänner eller ”equmenianer” [?])

För hur skulle det bli, om vem som helst i församlingen skulle döpa när de tyckte att det var lämpligt, när de tyckte att dopkandidaten var redo? Det måste finnas någon som för församlingen avgör och hanterar sådana frågor, annars blir det oordning. Eller opraktiskt och tungrott om alla sådana beslut skulle fattas av hela församlingen gemensamt. Det är alla överens om, det finns tydliga praktiska fördelar med att ha en pastor i församlingen.

De reformerta menar att det bara är en praktisk ordning, ett uppdrag, inte ett ämbete. Ett uppdrag som man kan ha för en viss tid och sedan lämna. Ett uppdrag som församlingen bestämmer över, eftersom pastorstjänsten vilar på mänsklig rätt. Lutheranerna menar att det är ett ämbete. Är man kallad till präst är man präst livet ut (om man inte blir avsatt), kallad av Gud. Därför blir man prästvigd.

Men prästerna i Efesus var inte präster av mänsklig rätt. De var insatta av Gud: Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod. (Apg. 20:28) Och aposteln Petrus ålägger prästerna att vara trogna intill slutet: Var herdar för Guds hjord som finns hos er och vaka över den, inte av tvång utan av fri vilja, så som Gud vill, inte för egen vinning utan med hängivet hjärta. Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden. När den högste herden uppenbarar sig skall ni få härlighetens segerkrans, som aldrig vissnar. Och aposteln Paulus skriver till romarna, visserligen i ett annat sammanhang än ämbetet, men det uttrycker ändå något om Guds metoder: Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra. (Rom. 11:29)

Så jag säger: Var i Skriften finns minsta antydan om att pastorstjänsten skulle kunna vara tidsbegränsad? Finns det någon sådan föreskrift, en lära? Eller finns det ens ett enda exempel på att en enda profet eller apostel som tjänade i några år och sedan tog ett annat jobb? (Exempel räcker inte för att avgöra teologiska frågor, men de är ändå av intresse, eftersom de kan komma av en lära.)

Den som är satt till att vara herde över Guds församling är herde livet ut. Han är en ämbetsbärare. Av gudomlig rätt.

Vem ska dela ut nattvarden? – I

Jag tänkte jag skulle skriva en post om utdelandet av nattvarden. I vår tid har det blivit vanligt att lekmän assisterar vid utdelandet av nattvarden. Är det en biblisk praxis? När jag googlade på nattvarden, fann jag följande: Hemma i frikyrkan lyfter ingen på ögonbrynen när jag som lekman (nåja, lekkvinna; även om man inte talar i de termerna speciellt ofta i och med att man inte gör så stor skillnad mellan ordinerade pastorer och ”lekmän” som i de mer traditionella kyrkorna) läser instiftelseorden till nattvarden eller välsignelsen.

Jag insåg därför att jag kunde/borde börja med själva frågan om nattvardens handhavande och firande och formulerar frågan så här: Måste det vara en pastor/präst som leder nattvardsfirandet? Denna fråga är dubbeltydig, den kan betyda två saker: 1/ Ska det enligt Bibeln vara en pastor/präst som leder firandet av nattvarden? 2/ Är nattvarden ogiltig om en lekman förrättar den? Vi börjar med 1/.

1/ Ska det enligt Bibeln vara en pastor/präst som leder firandet av nattvarden?

Som i citatet ovan anses i reformerta frikyrkor ofta en lekman kunna läsa instiftelseorden utan att det är något problem. Detta beror på att de inte erkänner förekomsten av ett särskilt prästämbete i NT. Det finns alltså enligt dem inget prästämbete av gudomlig rätt, utan det är en ordningsfråga som man kan hantera så att det fungerar, på ett praktiskt sätt.

Men, finns det då något belägg för tanken att det ska vara en präst (en som innehar kyrkans ämbete) som leder nattvardsfirandet? Javisst! Bibeln lär att det ska finnas ett läroämbete i kyrkan. Att ha präster i kyrkan är inte en fri sak eller ordningsfråga, det är inte en fråga som vi människor rår över, utan det är med gudomlig rätt så att det ska finnas präster i kyrkan.

Hur kan vi veta det? Vi kan börja med att säga, att GT förutsäger det: Jag vill ge er herdar efter mitt hjärta, och de skall föra er i bet med förstånd och insikt. (Jer. 3:15) Och i NT ser vi att prästerna framställs som kallade av Gud: Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Ande har satt er som ledare över, till att vara herdar i Guds församling som han har köpt med sitt eget blod. (Apg. 20:28) Och: Gud har i sin församling för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare andra till att utföra kraftgärningar, andra till att få gåvor att bota sjuka, till att hjälpa, att styra och att tala olika slags tungomål. Inte är väl alla apostlar? Inte är väl alla profeter? Inte är väl alla lärare? Inte utför väl alla kraftgärningar? (1 Kor. 12:28f.) Mina bröder, inte många bör bli lärare. Ni vet ju att vi skall få en strängare dom. (Jak. 3.1)

Vad är då prästernas uppgift? För det första att undervisa i Guds Ord, de är lärare. Dessutom ska de på kyrkans vägnar förvalta nådemedlen (dopet, avlösningen/bikten och nattvarden). De är sändebud och ombud för Jesus. Jesus sade till apostlarna: Som Fadern har sänt mig sänder jag er. – – – Tag emot den helige Ande! Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden. (Joh. 20:21f.)

Vi ser sedan på hur aposteln Paulus skrev till korintierna: Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud. (2 Kor. 5:20) Och i det första brevet till dem skrev han: Som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter skall man alltså betrakta oss.

Så ser vi alltså att det instiftats ett särskilt ämbete i kyrkan. Vi kallar det ofta prästämbete. I Folkbibeln översätts det med ”församlingsledare”, t.ex. 1 Tim. 3:1: Om någon gärna vill få en församlingsledares tjänst, så önskar han sig en god uppgift. Det är prästens uppgift att förrätta nattvarden (och de andra nådemedlen).

(Om skillnaden mellan präst och pastor, se denna post)

Äktenskapsdebatten

Just nu är denna fråga aktuell i flera kyrkor i Sverige. I Svenska kyrkan debatterar de livligt om det borde råda vigseltvång för alla präster, det vill säga att alla som ska bli präster måste förbinda sig att viga även samkönade par, två män eller två kvinnor. Till försvar för att införa ett sådant krav skriver en präst i en dagstidning (och det blir här tydligt att äktenskapet inte definieras i enlighet med Guds Ord, utan att det är människotankar): Tjänsten som präst innebär att viga utifrån parets vilja att dela sin kärlek med Gud… Det fungerar inte att säga att någons kärlek är sann kärlek och någon annans är det inte. Vi kan inte sätta oss över detta. (Dagen 27/8 2021)

Naturligtvis har prästen rätt i att vi människor inte ska sätta oss över andra människor. Men det ska inte tillämpas här. Äktenskapet är inte en mänsklig konvention, utan det är instiftat av Gud. Så här har vi inte en fråga där kristlig frihet gäller, utan här är vi bundna av Guds Ord. Gud har talat, och vi kristna ska då lyssna och rätta oss efter Guds Ord.

Och i Equmeniakyrkan höjs nu starka röster för att alla församlingar måste viga samkönade par. Det förslaget läggs denna månad (september 2021) fram inför samfundets kyrkokonferens, som hålls i slutet av september. Hitintills har varje församling fått bestämma själv.

Till detta kommer att Evangeliska Frikyrkan, EFK, för en tid sedan tillsatt en arbetsgrupp för att se hur frågan om samkönade vigslar ska hanteras. Sådana vigslar är inte möjliga idag inom samfundet, men det finns starka krafter som vill ändra på det. Man säger att man vill att det ska tillämpas en ”generositetsprincip”.

Så ser vi här hur det går till när den falska läran flyttar fram sina positioner, steg för steg. Först vill den ha rätt att finnas, en generositetsprincip. När man sedan fått finnas ett tag och kunnat växa sig stark, då kommer kraven på att alla ska följa den falska läran. Litet surdeg syrar hela degen, sade sankt Paulus.

(Naturligtvis har vi inget att invända mot att ett samfund vakar över sin lära, det är i grunden bra. Samexistens av olika läror i en kyrka är i sig obiblisk. Men att den falska läran tar över måste alltid beklagas. Och framför allt att man tolererat den innan den blev stark.)