Luther om ”mindre viktiga ting”

Bokförlaget Artos har gett ut en andaktsbok Gläd dig du kristen med citat från Luther som följer kyrkoåret. De beskriver boken så här:

Gläd dig du kristen är en samling texter av Martin Luther. De är valda och sammanställda för att passa som läsning för var dag under kyrkoåret. Samlingen skiljer sig från andra betraktelseböcker med  luthertexter genom att den på ett allsidigt sätt går igenom de viktigaste delarna av Luthers teologi. Varje text har en noggrann hänvisning till källskrifterna. Martin Luther talar hjärtats språk. Hans ärende är människans möte med ett levande Guds ord.

Under det gångna kyrkoåret har jag har använt denna andaktsbok med stor behållning. Jag har den i den andra utgåvan, tryckt 1994 under namnet Nu fröjde sig var kristen, och rekommenderar den gärna. (Det bör dock nämnas att språket är delvis ålderdomligt – se utdraget nedan – det är såvitt jag förstår oförändrat sedan boken gavs ut första gången på svenska, år 1935, då under titeln Guds ord och löfte.)

Nu hade jag egentligen inte tänkt ge tips om en andaktsbok inför det kommande kyrkoåret, det bara blev så 😊 Det som gav mig idén till att skriva denna bloggpost var det som står på onsdag, 21 veckan efter Trefaldighet, och det handlar om hur kristna ska göra när någon säger att man inte behöver vara så noggrann med ”mindre saker” när det gäller den kristna läran.

Som det står i Artos text ovan, så är det även här Luthers ärende att hjälpa de enskilda kristna att ha det rätt ställt med Gud.

Utdrag ur Nu fröjde sig var kristen, sidan 290

Icke mot sanningen utan endast för sanningen förmår vi något. 2 Kor. 13: 8.

Sanningen är något så stort, att ingen människas hjärta kan fatta det — därför kräver den också en stor, hård kamp — och den må inte aktas så ringa som världen gör och som några fåkunniga andar föreger, då de säger, att man inte skall strida så hårt för den ena eller andra artikeln o. s. v. och därmed vålla söndring i den kristna kärleken. Man borde väl dock kunna något ge efter, om människor i mindre viktiga ting far vilse, då man eljest i andra stycken är ense, detta för att bevara broderlig och kristlig enhet eller gemenskap.
Nej, käre, råd mig inte till en frid och enighet, med vilken man förlorar Guds ord, för därmed vore på samma gång det eviga livet förlorat, allt förlorat. Det gäller här att inte vika eller göra några medgivanden, dig eller någon annan till behag, nej, allt skall vika för ordet, det må vara vän eller fiende. Ty ordet är oss inte givet för den yttre, världsliga fredens och endräktens skull utan för det eviga livet. Det är tron och läran, som skall skapa enhet eller gemenskap; när tro och lära är lika och enighet där råder, då skall väl det andra följa; men om ej denna enhet finns, så blir det ändå inte någon enighet. Tala bara därför inte om kärlek och vänskap för mig, när man vill göra något intrång i ordet eller tron, ty det heter inte att kärleken utan att ordet bringar oss evigt liv, Guds nåd och de himmelska skatterna.

Kommentar

Om du inte håller med mig, om du tänker att det är acceptabelt och möjligt att en bibeltrogen kyrka (eller kyrkoprovins, vad man nu använder för ord…) tillåter olika lära, och att det räcker att vara ense om vad som är klassisk kristen tro, läs gärna även dessa poster:

Om Bibeln I

Om Bibeln II

Att vara konfessionell

Lilla katekesen

Sedan den skrevs år 1529 har Martin Luthers bok Lilla katekesen kommit i väldigt många utgåvor, på många språk och i många versioner. Nu har Lutherska Konkordiekyrkan publicerat en till! Den är gjord i ett litet och behändigt format (A6). Texten i själva katekesen är från Evangelisk-Luthersk Katekes, som utgavs år 2016 av Evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige, men fotnoterna har setts över för att passa bättre för människor med bara liten kännedom om kristen tro. Dessutom används Herrens bön i Lutherska Konkordiekyrkans ordalydelse.

Luthers lilla katekes kan med fördel användas på två sätt. Dels så att själva katekesen, så som Luther skrev den (=utan fotnoterna), används för att läsas som en andaktsbok. Varför inte läsa den en eller flera gånger om året, ett avsnitt per dag? Katekesen går i genom centrala delar i kristendomen: Tio Guds bud, Apostoliska trosbekännelsen, Fader vår, dopet, bikten och nattvarden. Och Luthers ord är välformulerade, de passar bra att begrundas tillsammans med dessa huvudstycken.

Ett annat sätt är att läsa den tillsammans med fotnoterna som en grundläggande framställning av den kristna tron för den intresserade, som en lärobok. Och den som redan vet vad Bibeln lär kan med behållning läsa katekesen som en repetition.

Luthers lilla katekes kostar 85:- + porto (från 44 kronor) och kan beställas från mig. Mejla din beställning till pastor.fjellander@gmail.com.

Om ordet ”åminnelse”

Vi har nu firat palmsöndag, vilket är den söndag då vi predikar om nattvardens instiftelse. Jesus instiftar nattvarden genom att säga ”Gör detta till min åminnelse.” Men vad betyder ordet åminnelse?

Går vi till Folkbibeln, så översätter de Gör detta till minne av mig. (Luk. 22:19, 1 Kor. 11:24). Här kan man fundera över den skillnad som finns mellan lutheraner, som tror att Kristus verkligen är närvarande i brödet och många andra (reformerta, baptister, pingstvänner med flera) som menar att nattvarden i grund och botten endast är en minnesmåltid. De avvisar den så kallade realpresensen. (Om man funderar över realpresensen, kan man till exempel läsa här: https://luk.se/LuthWebbArkiv/Luth1993-1.htm eller här https://luk.se/LuthWebbArkiv/ViTrL12.htm. Denna post handlar inte främst om realpresensen, utan om ordet åminnelse.)

Och visst är det sant och riktigt att nattvarden också är en minnesmåltid. Vi ska fira nattvarden till minne av Jesus, ja, men det är mer än det! Det är inte bara att vi tänker på Jesus, som är i himlen, utan han är verkligen hos oss, han är i brödet och i vinet. För att framhäva realpresensen, används i en del svenska bibelöversättningar ordet ”åminnelse”: Gör detta till min åminnelse.

Var kommer ordet åminnelse ifrån? Jo, i grekiskan står det ”ἀνάμνησις” (anámnäsis). Och när vi studerar det ordet närmare, finner vi att det ordet också används i Gamla Testamentet, i Septuaginta, den grekiska översättningen av GT. Septuaginta var mycket spridd bland judarna på Jesu tid. Och nu kan vi se hur instiftelseorden är förbundna med 2 Mos. 20:22ff, där Gud upprepar och förklarar bildförbudet, förbudet att göra gudabilder. Där används nämligen också ordet åminnelse:

Ni skall inte göra er gudar att ha vid sidan av mig. Gudar av silver eller guld skall ni inte göra åt er.

Ett altare av jord skall du göra åt mig och offra därpå dina brännoffer och tackoffer, din småboskap och dina fäkreatur. Överallt på den plats där jag stiftar en åminnelse åt mitt namn skall jag komma till dig och välsigna dig.

Och det är detta som Jesus gör när han instiftar nattvarden: Han stiftar en åminnelse. Överallt på den plats där jag stiftar en åminnelse åt mitt namn skall jag komma till dig och välsigna dig. Och där hans åminnelse är, dit kommer han själv, han är närvarande och välsignar sitt folk. Så ordet åminnelse är väl värt att bevara. Man har valt den översättningen för att framhålla att Gud verkligen kommer till oss i nattvarden. i brödet och i vinet.

gudellerinte.com

Finns Gud? Som jag skrev för nu rätt länge sedan har jag haft planer på en ny internetsajt som vänder sig till människor som inte är kristna. Äntligen har den startat! Adressen är www.gudellerinte.com.

Sajten vänder sig främst till vår tids icke-kristna (agnostiker, ateister och allmänreligiösa), för att de ska börja fundera på om det kanske är så att Gud finns och att kristendomen är trovärdig, men jag tror att även kristna kan bli hitta något intressant. Välkomna!

Ny predikan

Nu är en ny predikan utlagd för Tjugofjärde söndagen efter Trefaldighet 2024, Matt. 9:18-26 Jesus är starkare än döden (Jakob Fjellander). Den finns både som ljudfil och textfil.

Den finns under knappen (menyvalet) Predikningar I (första årgången, välj uppe till höger på startsidan).

Om begravning och kremering

Hur ska vi kristna se på begravning? Låt oss först konstatera, att Bibeln talar ofta om begravning. I omkring etthundrafemtio verser, från Första Mosebok till Kolosserbrevet, berörs på något sätt begravning. I Bibeln är begravningen alldeles självklar. Naturligtvis måste den döda kroppen tas om hand på något vis. Ordet ”begravning” betyder att kroppen läggs i en grav, att kroppen förvaras så som den var när personen dött.

Begravning hos judarna

Under Bibelns tid gick en begravning till så att kroppen antingen lades i en grotta (en hålighet) eller lades i jorden. Där fick så den döde vänta på livet efter detta hos Gud. Låt oss här tänka på konflikten som fanns mellan fariseerna och sadduceerna, där de senare inte trodde på kroppens uppståndelse, men fariseerna gjorde det. Jesus tillrättavisar sadduceerna i Matteusevangeliets tjugoandra kapitel och säger: Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni inte läst vad Gud har sagt till er: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud? Han är inte en Gud för döda utan för levande.

Att inte bli begravd var för judarna en vanära. Vi ser det i Goljats hånfulla hot mot den unge David: ”Kom hit till mig, så skall jag ge ditt kött åt himlens fåglar och markens djur”. (1 Sam. 17:44)

Vi ser det också i Tobits bok, en av de så kallade apokryferna. I den beskriver Tobit hur han gjorde gott för sina landsmän under den babyloniska fångenskapen, i Nineve: Jag lät de hungriga få min mat och de nakna få kläder, och om jag såg någon av mitt folk ligga död utanför Nineves stadsmur begravde jag honom. (Tob. 1:17) Och litet senare läser vi om hur Tobit instruerar sin son Tobias inför sin egen bortgång. Allra först i talet, som omfattar nästan tjugo verser, säger han det viktigaste: Ge mig en hederlig begravning. Visa din mor aktning … och när hon dör skall du begrava henne vid min sida i samma grav. (Tob. 4:3f.)

Att begravas är en allmän, mänsklig sed. Så till exempel vet vi ju att faraoner begravdes i pyramiderna i Egypten. De blev balsamerade, och en liknande sed hade också judarna. Detta gjorde man uppenbarligen för att kroppen skulle bevaras bättre i väntan på livet efter detta. Och det står att Josef från Arimatea tillsammans med rådsherren Nikodemus tog Jesu kropp och lindade den med linnebindlar tillsammans med de välluktande salvorna, enligt begravningsseden bland judarna. (Joh. 19: 40)

Begravning i vår del av världen

Om vi går vidare och ser historiskt på hur man hanterat de döda i Norden, finner man att ett mycket vanligt begravningssätt under bronsåldern och hos vikingarna var kremering, men kristendomens intåg förändrade detta. Kremeringen, brännandet av de döda, som varit den allmänna seden i många hundratals år upphörde helt och hållet. Wikipedia: Från Sveriges kristnande för ungefär 1 000 år sedan fram till slutet av 1800-talet var jordbegravning den enda formen av gravsättning i landet.

Varför kremering eller jordbegravning?

Varför skedde denna förändring? Jo, det beror på kristendomen. Kristendomen lär ju att människan består av både kropp och själ och att de två hör ihop. Själen är odödlig – och det kan även många andra religioner acceptera – men, Gud har skapat också våra kroppar för evigheten. Gud ska på den yttersta dagen uppväcka våra kroppar igen så att kropp och själ förenas till den enhet de är skapade till. Så ska vi till både kropp och själ få leva med honom i himmelen för evigt. Med en sådan tro blir jordbegravning naturlig.

Ibland kan man inte välja, till exempel om någon skulle bli helt innebränd, i ett sådant fall kan genom sakernas omständigheter även en kristen bli kremerad. Naturligtvis hindrar inte det på något sätt att Gud ger också denna människa tillbaka kroppen i uppståndelsen. (Även de kroppar som läggs i jorden upplöses med tiden, så att man inte längre kan se kroppen. Efter lång tid blir ju till och med benen upplösta. Så egentligen är det ingen större skillnad på så vis.)

Om man däremot tror på reinkarnation, som t. ex. inom hinduismen, att själen går vidare till en ny kropp, en ny varelse, blir ju kremering det givna alternativet. Det är förbi med kroppen, den ska bort och så går själen vidare. Eller om man tror att allt är slut med döden (ateism), då är det också naturligt med kremering.

En annan åskådning, som tidigt kom i konflikt med kristendomen, var gnosticismen. Den ser materien som något ont, och döden innebär då att själen lämnar sitt fängelse, den befrias från materien. I gnosticismen passar kremering väl in.

Belägg i Bibeln?

Var finns då det bibelställe som vi kan hänvisa till när vi fastslår att kristna ska använda jordbegravning? Det finns helt enkelt inget sådant. Frågan är inte dogmatisk, den är inte förpliktande på det sättet. Nya Testamentet är över huvud inte ett lagiskt förbund så som det gamla, där det fanns en mängd detaljerade regler och handlingsföreskrifter till exempel om orenhet. De kristna är fria från sådana lagar, men, det betyder inte att det är likgiltigt hur kristna gör! Tvärtom är kristna måna om att använda den kristna friheten på ett gott sätt. Jordbegravning är inte en del av den kristna läran som till exempel dopet, utan det handlar om att avlägga ett gott vittnesbörd. Frågan vi bör ställa oss är: Hur visar vi bäst för andra människor att vi tror på kroppens uppståndelse?

Genom det sätt vi hanterar våra döda avlägger vi ett vittnesbörd om vår kristna tro. Före kristendomens ankomst var kremering mycket vanlig, men med kristendomens ankomst förändrades det helt. När så sedan kristendomen började tappa mark i Sverige, så kom kremeringen åter, och den seden har nu tagit över i takt med kristendomens marginalisering.

Men om vi då medger att det inte finns något i Bibeln som binder kristna, så ska vi ändå säga, att Nya Testamentet anknyter till jordbegravning och utgår ifrån den. Jesus sade med tanke på sin egen död och uppståndelse: Amen, amen säger jag er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt. (Joh. 12:24) Och aposteln Paulus skriver till korintierna om uppståndelsen och liknar även han begravningen vid ett korn som sås i jorden: Nu kan någon fråga: Hur uppstår de döda? Vad för slags kropp har de när de kommer? – – – Det som sås förgängligt uppstår oförgängligt. Det som sås i vanära uppstår i härlighet. Det som sås i svaghet uppstår i kraft. (1 Kor. 15:35, 43)

Så, för att sammanfatta denna artikel: Jordbegravning – när kroppen läggs i en kista som sänks i jorden – är ett fint och bibliskt uttryck för tron på uppståndelsen.

Den kristne och lagen

Hur ska en kristen se på Guds lag? Är en kristen fri från lagen? Det står ju i Rom. 8:2: Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag. Och det står i Galaterbrevet: Om ni leds av Anden, står ni inte under lagen. (Gal. 5:18) Men å andra sidan säger ju sankt Paulus: Sätter vi då lagen ur kraft genom tron? Nej, inte alls! Vi upprätthåller lagen. (Rom. 3:31) Och om vi läser Bergspredikan, så upprätthåller ju Jesus Guds lag, ja, han till och med skärper den: Ni har hört att det är sagt till fäderna: Du skall inte mörda. Den som mördar är skyldig inför domstolen. Jag säger er: Den som är vred på sin broder är skyldig inför domstolen, och den som säger till sin broder: Ditt dumhuvud, är skyldig inför Stora rådet, och den som säger: Din dåre, är skyldig och döms till det brinnande Gehenna. (Matt. 5:21f.)

För att förstå detta, behöver vi se att dessa ställen talar om två olika saker. 1/ En kristen är bunden av Guds lag. 2/ En kristen är helt fri från lagen som frälsningsväg. 

Guds lag, det som vi ofta kallar ”tio Guds bud”, gäller alltså fortfarande, men vi kristna är ändå fria från lagen. Att vi är fria från lagen betyder inte att vi är fria från Guds bud så att vi skulle kunna göra vad vi vill, utan att vi är fria från lagens dom. Som aposteln skriver: Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe. (Gal.3:13)

Lutheraner har ibland av romerska katoliker anklagats för att inte ta Guds bud på allvar. Genom sin predikan om Tron allena, tillät lutheranerna all möjlig laglöshet, menade man. Så är det inte, den lutherska läran försvarar inte sådant. Och det ska inte heller vara så, vi ska ta Guds lag på allvar. Vi ska vara angelägna om att följa Guds lag och att göra goda gärningar, precis som sankt Paulus skriver: Han [Kristus] har offrat sig själv för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar. (Tit. 2:14)

Är det inte snarare tvärt om? Den romersk-katolska kyrkan har definierat vissa synder som särskilt allvarliga, de kallas dödssynder och kan leda till den eviga döden, medan de anser att andra synder är i alla fall i viss mån ofarliga. Vad tror lutheraner om dödssynder? Vi konfessionella lutheraner tror att det finns dödssynder som leder till den eviga döden om de inte ångras, och vi reserverar inte detta för vissa större synder, utan varje synd, oavsett om vi anser den vara stor eller liten, leder till den eviga döden om den inte ångras och bekämpas.

En som har skrivit om detta var den tyske prästen, teologen, författaren och psalmdiktaren Christian Scriver, född 2 januari 1629, död 5 april 1693. Hans mest kända verk är andaktsboken ”Själaskatt” som utgavs 1675. Den består av en lång följd predikningar. I denna bloggpost har jag bifogat ett utdrag ur den sjunde predikan, där Scriver varnar för att ta det lätt med synden. Språket har anpassats och bearbetats till modernare svenska. Bibelcitaten återges med utgångspunkt i den ordalydelse de har i texten (i den svenska utgåvan från 1884). Källhänvisningar till andra författares verk har utelämnats.

Ur Scrivers Själaskatt, från den sjunde predikanLadda ner

Att tro på något

Samfundet EFK (Evangeliska Frikyrkan) har när detta skrivs avslutat sin årskonferens 2024. Eftersom konferensen avslutades i går lördag och det idag är söndag vet jag ännu inte hur besluten blev. Det är särskilt ett ärende som står i blickfånget: Fyrtifem pastorer och församlingsledare har skrivit en motion om att EFK ska fastslå EFK:s traditionella, bibelenliga äktenskapssyn, att äktenskapet är en förbund mellan en man och en kvinna.

Bakgrunden till denna motion är för det första att EFK:s församling i Örebro – Immanuelsförsamlingen – övergått till en annan (obiblisk) äktenskapssyn och accepterar att personer som lever i samkönade äktenskap är medlemmar, och att EFK:s styrelse accepterat denna läroposition. För det andra lät EFK:s styrelse – för att bearbeta frågorna om äktenskapssyn – ta fram samfunds­rapporten ”Helighet och barm­härtighet”, som enligt tidningen Världen Idag ”till stor del omfamnar en liberal sexualetik”. I realiteten tjänar denna rapport som ett godkännande av att inom EFK tolerera olika syn på äktenskapet.

Motionen yrkar dels att EFK ska slå fast den bibliska synen på äktenskapet, dels att EFK ska ta ta avstånd från rapporten ”Helighet och barm­härtighet”. (Om EFK:s kongress skulle ta avstånd från rapporten kan man driva att Immanuelsförsamlingen måste ändra sig – i enlighet med ett sådant beslut – eller lämna EFK. Men EFK:s styrelse vill uppenbarligen inte se en sådan utveckling.)

Hur ställer sig då EFK:s styrelse? De är redo att fastslå EFK:s traditionella äktenskapssyn, säger de. Men samtidigt vill de inte ta avstånd från rapporten. De menar att rapporten inte är ett ideologiskt dokument som kan antas eller avslås, utan är ”tänkt som ett underlag för samtal.”

Detta är ett förödande sätt att hantera sanningsfrågor! Om man vill tro på något, måste man vara beredd att ta avstånd från det som strider mot det. Profeten Elias ord till israeliterna är tydliga: Hur länge ska ni halta på båda sidor? Om det är HERREN som är Gud, så följ honom. Men om det är Baal, så följ honom. (1 Kung. 18:21)

Detta visste de lutherska fäderna. Vi ser det till exempel på Konkordieformelns uppbyggnad. För varje artikel tas först fram själva kärnfrågan, så att man tydligt ser vad frågan gäller. Sedan visar man både Vad som hävdas och bejakas och Vad som avvisas och förnekas. Att säga ja till sanningen måste innebära att säga nej till lögnen. Att sudda ut gränsen mellan sanning och lögn leder till lögnens gradvisa accepterande.

Sankt Paulus ord till korintierna är ständigt aktuella: Om en trumpet ger en otydlig signal, vem gör sig då redo till strid? (1 Kor. 14:8)