Modernism och postmodernism

Under historiens gång har olika tidsepoker passerat. I de olika samhällena har man tänkt på olika sätt, det är vissa idéer som är populära och präglar tiden, hurdan den nu är. Dessa idéer är så populära att de ofta inte ifrågasätts. Man tar helt enkelt vissa saker för givna, och de behöver inte bevisas. Var tid har på så vis sina blinda fläckar. Tidsandan följer de flesta, det ligger i sakens natur. Den påverkar på ett sätt som vi ofta inte märker.

När det gäller vår nuvarande tid, hör man av och till ordet  ”postmodern”. Vad betyder det? Lever vi inte i ett modernt samhälle? Jovisst gör vi det! Det är en strid ström av moderna (= nykonstruerade) saker, nya trender, nytt utseende på kläder och mobiltelefoner, nya appar och nya uppfinningar. Vi lever sannerligen i ett modernt samhälle, som förändras i snabb takt. Men som filosofisk term betyder modern något annat än nykonstruerad. Som det står på Wikipedia (2019-11-22):

Det moderna samhället kan ses som en historisk tidsperiod som växer fram i och med industrialismen. Moderniteten som tankegång vilar på människans förmåga att kunna skapa, förbättra och förändra sin omgivning, med hjälp av praktiska experiment, vetenskaplig kunskap och teknologi. 

Modernismens samhälle har en framtidstro att teknikens och vetenskapens framsteg ska lösa alla, eller åtminstone de flesta, problem. Modernismen är nära besläktad med det vi kallar rationalism, som sätter det mänskliga förnuftet i högsätet. Rationalismen var en förelöpare, den startade tidigare, i och med Upplysningen, på sjuttonhundratalet. Modernismen var mest aktuell under artonhundratalet och en bit in på nittonhundratalet.

Därefter kom postmodernismen. (”Post” betyder ”efter”.) Det betyder inte att modernismen/rationalismen är död, utan den har fortsatt att finnas samtidigt, men den har försvagats. Wikipedia sammanfattar mycket bra postmodernismen: Postmodernismen vänder sig ifrån tanken att det finns fasta värden, absoluta sanningar och jagets existens och ställer sig därmed kritisk inför tanken på objektivitet. I sin betoning av det relationella och kontextuella präglas den postmoderna världsbilden av en filosofisk skepticism.  (Ordet ”kontextuell” betyder att sanning och fakta etc. inte är statiska och objektiva utan beror på sammanhanget, kontexten.)

Hur ska vi som kristna se på dessa två filosofiska system? Som vanligt är det inte svart-vitt. Det är inte så att den ena av dem är gott och kristligt medan det andra helt och hållet strider mot Bibeln. Rationalismens fördel är bland annat dess sanningsbegrepp, tron att det finns en objektiv sanning. Något (vad som helst) är inte samma sak som sin motsats. A är inte lika med icke-A. I teologin passar rationalismen med Bibelns objektiva sanning. Då kan man säga ”Vi tror inte samma sak, vi kan alltså inte båda ha rätt.” Men i den postmoderna världen säger man: ”Vi tror inte samma sak, men vi kan båda ha rätt, för sanningen är subjektiv. Vi är bara människor och vi ser saker och ting ur vår egen synvinkel. Det finns ingen objektiv sanning, utan det beror på hur man tolkar det.”

Så i sanningsfrågan är rationalismen klart att föredra framför postmodernismen, men det stannade inte med det. Hela teologin kom med tiden att färgas av rationalismen. Så gjordes hela den kristna tron förnuftig och inomvärldslig. Underverk rensades ut. Och att Jesus är Gud går ju inte heller ihop med förnuftet. Osv. osv. Kvar blev till slut bara en morallära, kristendom blev att göra goda gärningar och vara nöjd med sin lott, det som Gud gett en. Denna strikta rationalism kallar vi neologi.

Men inte bara de liberala teologerna påverkades, utan alla påverkades, även de konservativa. Tidsandan gjorde så att den allmänkyrkliga traditionen förändrades i Sverige och i andra länder. Det som rationalismen ansåg vara färgat av vidskepelse, blev ansett som ”katolskt” (d.v.s. romerskt-katolskt). Så kom bikten ur bruk, och gudstjänsten blev torftigare. Det fanns vid förra sekelskiftet till och med de som ansåg att det var katolskt att ha ljus på altaret! Nattvardsfirandet minskade också kraftigt. Vid förra sekelskiftet firades i de flesta kyrkor nattvarden som mest bara en gång  i månaden, ja, ibland till och med bara en gång om året.

Men när postmodernismen kom, som en reaktion på den blodfattiga rationalismen, förändrades detta. Fördelen med postmodernismen är att den är öppen för att allt inte kan utrannsakas med förnuftet och vetenskapen. Man förstod igen att det övernaturliga existerar. Postmodernismen står dock för en ohämmad subjektivism där man förnekar absoluta sanningar, så postmodernismen är långt ifrån kristlig, men just på denna punkt har man en poäng.

Med postmodernismen kom en mängd olika rörelser som ibland sammanfattas med paraplybeteckningen ”New Age”. Exempel på det är teosofi, antroposofi, healing, nyandlighet, Transcendental meditation, hippierörelsen. Dessa står långt från kristendomen. Men allt var inte okristligt, när rationalismen försvagades kom också bra saker fram, såsom i det som brukar kallas den liturgiska rörelsen. Ibland anges att den startade på nittonhundratjugotalet. Man fick ett förnyat intresse för gudstjänstens former, för liturgi och tideböner, för nattvarden. Gudstjänsten blev inte främst ett kunskapsinhämtande, utan man förstod att gudstjänsten är att möta Gud.

Efter hand fick nattvarden allt starkare ställning, så att det idag i Svenska Kyrkan är sällsynt att söndagsgudstjänsten inte innehåller nattvard. Detta är en glädjande utveckling. Vi har då kommit tillbaka till den gamla ordningen, den som rådde före rationalismen. I Augsburgska bekännelsens apologi skriver Melanchton 1531: Till en början måste vi här ånyo säga, att vi icke vilja avskaffa mässan, utan samvetsgrant bibehålla och försvara den. Ty hos oss hållas alla söndagar och övriga högtidsdagar mässor, varvid sakramentet utdelas till dem, som vilja mottaga det, sedan de förut blivit förhörda och fått avlösning. (Artikel XXIV) Eller som det står i Apostlagärningarna 2:42: De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. 

Men inte är den kyrkliga utvecklingen under nittonhundratalet i allmänhet något föredöme, invänder någon. Nej, i stora delar inte alls. Man har, generellt sett, gått allt längre i avfall från den kristna tron, man har förlorat tron på absolut sanning och man har förlorat stora delar av Bibelns innehåll. Man har, så att säga, tippat över helt från modernism till postmodernism. Och om man förlorar det läromässiga innehållet  i sakramenten, har man ingen nytta av dem.

Så ser vi att tidernas tankar förändras, men att de kristna inte bör följa tiderna och det som är på modet, utan följa Bibeln. Då kommer vi ta vara på såväl det rationella som det som inte går att förklara med förnuftet. Både – och, inte antingen eller.

 

 

 

 

 

Ecclesia semper reformanda

I söndags firades i många lutherska kyrkor världen runt Reformationssöndagen till minne av Martin Luthers uppspikande av de 95 teserna i Wittenberg 1517. En latinsk fras som uttrycker hur det bör vara i kyrkan är Ecclesia semper reformanda est. ”Kyrkan behöver alltid reformeras” I samband med reformationsjubileet användes uttrycket ofta för att visa att man följer Luthers exempel. Frasen är myntad gentemot den romersk katolska kyrkan, som håller fast vid traditionen och påven.

En del som åberopade sig på uttrycket hade dock missförstått det helt. De liberala kyrkorna tror att reformeras innebär att alltid förändras. De följer hela tiden med samhällsandan och tror att de därigenom reformeras så som de bör. De försöker hela tiden vara relevanta och lyhörda när det gäller de aktuella samhällsfrågorna, alerta när det gäller tidens strömningar. Så förändrar de hela tiden den kristna tron gradvis, i stället för att, som alla kristna bör och ska, hålla fast vid den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga. (Jud. 1:3) De håller ingen rak kurs, utan kastas hit och dit av vågorna, när de följer varje vindkast.

De som låter tidsandan och samhället styra innehållet i den kristna tron de-formerar ständigt kyrkan. Ty att reformeras betyder att återgå till källan, till Guds Ord. ”Re-” betyder ju ”åter”. Re-formeras betyder alltså ”åter formas”, ty varje dag kommer synden och bryter ned och fördärvar, och varje dag ska vi därför reformeras och hålla fast vid det ursprungliga. Att reformeras är att lämna synden och den gamla människan för att i stället ikläda sig den nya människan, som är skapad till likhet med Gud, i sann rättfärdighet och helighet. (Ef. 4:24)

Vi ska inte tro att konfessionella lutherska kyrkor går automatiskt fria här. Också vi måste ständigt pröva förkunnelsen mot Skriften, beredda att låta Ordet korrigera där vi finner avvikelser. Falsk lära och lagiskhet vill djävulen alltid så in i kyrkorna, steg för steg, nästan omärkligt. Han försöker nästla sig in. Och är det inte lagiskhet så är det likgiltighet, som är en omvänd lagiskhet, en falsk frihet.

Till detta arbete, att stå fasta vid Guds ord och att pröva andarna, behöver vi ödmjukhet och vaksamhet. Våra hjärtan ska vara brinnande, samtidigt som vi är nyktra och vakande. När natten kommer, kan vi inte verka mer.

Vem är ren?

Inför Gud är man antingen rättfärdig eller också inte. Antingen är man Guds barn, eller också inte. Vår tids allmänna religion tvekar inte om svaret: Eftersom Gud är kärlek kan det inte finnas någon fördömelse. Att detta inte stämmer med Bibeln, tar inte lång stund att konstatera. Det vill säga, att Gud är kärleken, det stämmer ju, det hävdar Bibeln: HERREN är trofast i allt han säger och kärleksfull i allt han gör. (Psalt. 145:13) Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan och kommer ner från ljusens Fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker. (Jak. 1:17)

Men ändå är Bibeln lika klar med att det finns en evig fördömelse: Vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men förlorar sitt liv eller själv går förlorad? (Luk. 9:25)  Om ditt öga förleder dig till synd, så riv ut det! Det är bättre för dig att gå in i Guds rike med ett öga än att med båda ögonen i behåll kastas i Gehenna, där deras mask inte dör och elden inte släcks. (Mark. 9:47f.)

Vem är då ren, vem är rättfärdig? Vem är en syndare? Det kan vara lätt att tänka, att den som begår synder är en syndare. För så är det: Var och en som gör synd är syndens slav, säger Jesus (Joh. 8:34). Så visst är den som begår synder en syndare. Men det är inte hela svaret, för hur är det då med den människa som inte begår några synder? Är hon alltså inte en syndare? Här kan vi tänka till exempel på de nyfödda barnen. Den klassiska baptismen lär att barnen inte är syndare, eftersom de inte begått några synder. Spädbarn är syndare enligt barndöparnas villolära, läste jag på en sajt nyss.

Detta är en ytlig syn på synden som saknar stöd i Bibeln. Det står ingenstans i Bibeln att de nyfödda skulle vara syndfria. Tvärtom! Det står i Jobs bok: Vad är en människa, att hon skulle vara ren, att en av kvinna född skulle vara rättfärdig? (Job 15:14) ”Jamen, det avser bara vuxna människor” skulle kanske en baptist svara. – Gör det? Hur kan du veta det? Finns det någonting i texten som tyder på det? Nej, det gör det inte. Den som svarar som baptisten, läser in sina egna idéer i texten.

En annan invändning mot citatet från Jobs bok, kunde vara att orden sägs av Elifas, och att Jobs bok bara återger vad Elifas sade.  Men Jobs problem var att han försvarade sin rättfärdighet och sin rätt mot Gud. Mot slutet ödmjukar han sig och ger Gud rätt. Det Elifas sade, är en riktig kritik av Job. Och det Jesus säger stämmer också precis överens med det Elifas sade: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike. – – – Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. (Joh. 3:3, 5) Så om man lär att spädbarn inte är syndare (och att de därför av sig själva tillhör Guds rike innan de blivit stora och ansvariga för sina medvetna synder), kommer man i strid med Bibelns undervisning att man måste bli född på nytt för att komma in i Guds rike.

Så svaret på frågan ”Vem är ren?” blir: Ingen. Ingen människa är ren i sig själv, inte ens ett nyfött barn. Men för att vi skulle få bli Guds barn, sände Gud sin son Jesus Kristus till oss.

Läs mer:  Spädbarnen och Guds rike

Att vara en trogen tjänare

Som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter skall man alltså betrakta oss. Av en förvaltare krävs att han visar sig på­litlig. Så skriver aposteln Paulus till korintierna (1 Kor. 4:1f.) när han beskriver sitt ämbete. Vad är det då som ska förvaltas? Jo, det är Guds Ord till människorna. Prästen ska vara en herde och tjänare som ger fåren deras rätta mat. Aposteln Petrus skriver i sitt första brev: Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds ord. (1 Petr. 4:11) Eller  som reformatorerna uttryckte det: Skriften Allena.

Hur sorgligt är inte läget på denna punkt bland kyrkor som kallar sig lutherska! Den helt övervägande delen har en liberal hållning till Bibeln. De sätter sig över den när det passar dem. Sedan finns det mer konservativa kyrkor, där det förvisso finns mer av Guds Ord än bland de liberala kyrkorna. I sådana kan man säga och mena många goda saker om Skriften, men prästerna är inte helt eniga om den kristna läran.

Men räcker det inte att vara eniga om de centrala punkterna i kristendomen? Är det inte ett orimligt krav, att prästerna (och medlemmarna) ska vara helt eniga om läran?

Låt oss anta att kravet är orimligt. Jag tror att många konservativa präster anser det, att det inte går att vara helt eniga om läran. Och jag tror att det är ett starkt och verkligt argument för dem. Det är en övertygelse, den avgörande punkten, det som i realiteten avgör frågan för dem. På vilken grund vilar då denna sats? Jo, på förnuftet och vår förståelse av historien. Men räcker detta som grund? Jag påstår att det inte gör det. För grundvalen för vår tro ska vara Skriften Allena, inte vad vi tycker är rimligt eller orimligt. Jag frågar alltså: Kan någon visa utifrån Bibeln att präster i en kyrka inte behöver vara helt eniga om läran? Detta är en allvarligt menad fråga! Mejla gärna svar till mig, till pastor.fjellander@gmail.com.

Någon har skrivit: Jesu och apostlarnas undervisning [ska föras] vidare oförvanskad till nya folk och nya generationer. Bra sagt! Men det räcker inte att bara skriva det, det ska utföras också. Det är prästernas uppdrag. Det är nödvändigt, om man vill vara en trogen tjänare. Men gäller det för hela den kristna läran, eller gäller det bara de viktigaste delarna?

Sankt Paulus svävade inte på målet: Jag har inte tvekat att förkunna för er hela Guds vilja och plan. (Apg. 20:27) För han hade fått uppdraget av Herren Jesus själv: Gå ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. (Matt. 28:19f.)

 

 

Den kristne och klimatet

I vår tid talas och skrivs det mycket om klimatet. Också inom många kyrkor talas det, ja, predikas det om klimatet. Hur ska vi kristna se på klimatfrågorna?

Den svenska gymnasisten Greta Thunberg har väckt mycket uppmärksamhet. Hon säger att alla säger att vi måste minska utsläppen av växthusgaser, men ingen gör något. Miljöarbetet går på tok för långsamt.

Med rätta har man kritiserat Greta för att hon skolkar från skolan. Därvidlag är hon alls ingen förebild! Men hon har en poäng, det hon säger om miljöarbetet belyser  västvärldens materialism, hur många människor kan säga fina ord men inte är beredda att omsätta orden i handling. Den egna konsumtionen och materiella standarden visar sig vara viktigare. Här finns på sätt och vis en viss likhet med Jesu ord till och om den rike bonden:  Din dåre, i natt skall din själ utkrävas av dig, och vem skall då få vad du har samlat ihop? Så går det för den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud. (Luk. 12:20f.) 

Betyder det att vi i kyrkan ska predika om hur vi ska lösa klimat-och miljöfrågorna? Nej, Bibeln ger oss inga svar på dessa frågor. Bibeln ger oss etiska principer, men inte detaljerade kataloger över rätta och orätta handlingar. Så en kristen värnar Guds skapelse, och i kyrkan ska vi (bland annat, naturligtvis) predika om människans ansvar att förvalta jordens resurser. Vi ska predika mot materialismen.

Det materiella, saker och prylar, tid och bekvämlighet, får inte bli det viktigaste i livet. Viktigare än allt annat är att ha det rätt ställt med Gud. Jesus säger:  Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. (Matt. 6:33)

Från Titus brev

Efter högmässan brukar vi ha ett enkelt bibelstudium. Vi avslutade våren med att läsa Titus brev, och på Kristi Himmelsfärds dag läste vi det tredje kapitlet. Där är en mening som fint sammanfattar den kristna tron:

Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet, genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande. 

Här svingar aposteln Paulus Guds Ords svärd, så att både Rom och Geneve måste vika. Först slår han fast att vi inte blir frälsta genom gärningar, som de romerska katolikerna tror. De avvisar ju ”tron allena”. Sedan förklarar han att denna frälsning utdelas genom dopet, vilket de reformerta förnekar.

Förmodligen invänder de reformerta att aposteln här inte talar om dopet, utan om ett annat slags bad, ett andligt dop, så som till exempel Johannes Döparen kallade Andens utgjutande på den första Pingstdagen för ett dop i den Helige Ande (Matt. 3:11 till exempel). De reformerta tror ju inte att dopet är ett nådemedel, att dopet frälser.

Om man bara skulle läsa dessa två bibelställen (Titus 3:5 och Matt. 3:11), så skulle deras tolkning (att Paulus här inte avser dopet) vara möjlig. Men den stämmer inte med Bibeln i övrigt.  För enkelhets skull hänvisar jag den som vill tränga in i denna fråga till en artikel av pastor Sten Rydh: Frälsning genom dopet.

Om neologin

Under sexton- och sjuttonhundratalet utvecklades den världsåskådning, den filosofi vi kallar rationalism. Den sätter det mänskliga förnuftet i centrum (Ratio är latin för förnuft). Förnuftet är alla tings mått, och med dess hjälp kan alla problem lösas. Som epok kallar vi denna tid Upplysningen.

Med tiden trängde denna filosofi in på teologins område. (Det är regelmässigt så att de idéer som är populära i samhället påverkar religionerna.) Tyvärr, måste man säga, för rationalismen passar mycket bättre inom vetenskapens område. Den borde stannat där. Under andra hälften av sjuttonhundratalet uppstod så den så kallade neologin i Tyskland, och den spred sig till Sverige. (Neo- betyder ny, så neologi betyder den nya läran.) Neologin är en form av rationalism, där man avvisar det som inte låter sig förenas med förnuftet, till exempel änglar. I Tyskland fanns det också neologer som rensade ut treenighetsläran och Kristi gudom. (Till neologernas försvar måste man dock säga att de ansåg Guds existens förenlig med förnuftet! Där har man i vår tid gått ännu längre, men dessa ateister kallar sig sällan kristna.)

En av de främsta företrädarna i Sverige var den store psalmdiktaren Johan Olof Wallin. (Han blev förresten ärkebiskop 1837.) Hans uppfattning om kristen tro var att den består i gudsfruktan, dygd och förnöjsamhet (se mitt tidigare inlägg om hans katekes). Den här gången vill jag demonstrera hans teologi utifrån en psalm han skrivit: I det djupa, i det höga och har nummer 12 i den wallinska psalmboken (utgiven år 1819). Den handlar om Guds allvetenhet och människans litenhet.

Wallin är mycket medveten om hur fruktansvärt det är att Gud är helig. För Gud är helig, och inget syndfullt kan bestå inför honom. Som Jesaja sade: Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar, och mina ögon har sett Konungen, Herren Sebaot. (Jes. 6:5) Wallin uttrycker detta i vers 2: Syndare, i stoftet fall!

Men vilken är Wallins lösning? Ja, inte består den i att Jesus burit världens synder, inte består den i att vi genom tron blir rättfärdiga i hans namn. Jesus nämns inte ens. I vers 4 står det som anger Wallins uppfattning: Genom att stå upp för sanningen även när det är obehagligt, genom att inte vara för mycket fäst vid tingen, genom att göra gott och vara anspråkslös och genom att ge Gud den allsmäktige äran. Detta är utmärkta saker och alla kristnas plikt, men det räcker inte, det är inte kristendom, utan allmänreligiositet. Det är lagreligion utan något evangelium.

  1. I det djupa, i det höga Råder en osynlig hand,
    och ett aldrig slutet öga Vakar över minsta grand.
    Intet valv dig innestänger, Dit den handen icke når; ingen natt omkring dig står,
    Dit det ögat icke tränger: Vart du flyr och var du är, Före dig är Herren där.
  2. Dig han möter allestädes; Blir du ej av häpnad stum?
    Rummet, som av dig beträdes, Är det ej ett heligt rum?
    Ingen är dig mera nära Än den Gud, som skrev sin lag, skrev sitt heliga behag
    I ditt hjärta och sin lära, Och som själv dig döma skall: Syndare, i stoftet fall!
  3. Slå dig för ditt bröst och bäva: Du är röjd av hämnarns blick.
    Du det vittnet ej skall jäva, Som dig följde var du gick.
    Kan ock här din gärning döljas, Brottsling, för en gäckad värld, Kan ock, skrymtare, din flärd
    Här i dygdens mantel höljas: Inför Gud är mörkret klart Och det dolda uppenbart.
  4. Men du nödens barn som klagar, Eller tyst din plåga bär,
    Hav den tröst i mulna dagar, Att din hjälp ej fjärran är.
    Sanningsvän, som omilt dömes, Otack får och smälek tål, Mänskovän, som utan prål
    Gör det goda och förglömmes, Tänk på den som allting ser, Makten har och lönen ger.
  5. Höga tanke, ljuv att tänka: Överallt bor Herren Gud,
    Icke blott där stjärnor blänka Och där åskan bär hans bud.
    Han i mörkret mig betäcker, Gläder mig i dagens ljus, Svalkar mig i vindens sus
    Och i källan vederkvecker. Jag i allt, som är och sker, Honom hör och honom ser.
  6. Gud, jag lever och jag röres Blott i dig och genom dig.
    Av din fadershand jag föres Över tidens dunkla stig;
    Under ditt beskärm jag vilar Uti själva gravens famn, Tills du ropar mig vid namn
    Och jag vaknar glad och ilar, Fader, att evinnerlig Skåda och lovsjunga dig.

Existentialism

Vad är existentialism? Den frågan har faktiskt inget entydigt objektivt svar 😉  Det är som så mycket annat en definitionsfråga. En banbrytande tänkare inom existentialismen brukar dock anses vara den danske prästen Sören Kirkegaard (uttalas med å på slutet) som levde 1813 – 1855. Ofta betecknas han dock inte som existentialist, utan man reserverar den benämningen till senare filosofer såsom Jean Paul Sartre (1905-1980) och andra.

Ett grundantagande i existentialismen är att det för oss människor inte finns någon objektiv sanning. Det finns så att säga inget objektivt mål för vår färd på livets ocean, det finns ingen särskild väg som är bättre än någon annan, utan enligt existentialismen består ett gott liv i att själv hålla i rodret, att inte passivt följa med strömmen eller vinden. Att våga ta steget, oavsett vad detta rent objektivt innebär.

Tre uttryck från Kirkegaard:

Det gäller att finna en sanning, som är sanning för mig, att finna en idé för vilken jag vill leva och dö.

Att våga är att förlora fotfästet för en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv.

En stor man är den som utmejslar sin övertygelse i ensamhet och genomför den omgiven av många [oliktänkande] människor 

Kirkegaards inflytande på teologin är stort. Man kan fråga sig hur det är möjligt att existentialismen startades av en präst, eftersom den på ett så grundläggande sätt strider mot den kristna tron, men statskyrkosystemet innebar att alla måste höra till statskyrkorna, så med tiden medförde detta att kyrkans innehåll blev allt möjligt, redan i början av artonhundratalet. Vi kan ju jämföra med hur det var i Sverige, där ärkebiskop Lindblom vid tiden för Kirkegaards  födelse hade infört nya kyrkliga handböcker som till exempel rensat ut änglar (eftersom det för en modern vetenskaplig människa inte var möjligt att tro på sådant).

Människor i allmänhet i Europa ansåg dock ännu under artonhundratalet att det fanns en absolut, objektiv sanning, men vid sekelskiftet svängde samhällsklimatet över, och det vi kan kalla existentialism eller relativism blev den allmänna livsåskådningen.

Med tiden har existentialismen kommit att tränga in mer eller mindre i de flesta samfund, inte bara Svenska kyrkan. Statskyrkosystemet så som det utvecklades hade gjort det nödvändigt att vara tolerant inför andra trosuppfattningar, och den allmänna tidsandan och samhällsutvecklingen kom snart att breda ut sig även i de andra kyrkorna. Den ekumeniska rörelsen till exempel är otänkbar utan existentialismen. Av de större reformerta rörelserna i Sverige stod pingströrelsen längst emot relativismen, men 2007 blev man medlem i det ekumeniska organet Sveriges Kristna Råd. Ett citat från en tidningsartikel 2006 visar vad som hänt: Ulrik Josefsson pekar på pingstvänners ändrade syn på sig själva i pågående debatt om identitet och ekumenik. Han menar att ”de flesta pingstvänner gjort en radikal helomvändning. Vi (pingstvänner) betraktar oss inte längre som de enda riktigt kristna…” (Dagen 21 juni).

Att sanningen inte finns utanför oss och över oss, utan är något man skapar själv, har med tiden banat vägen för allehanda omtolkningar av den kristna tron. Se till exempel kommentaren Missionär, själasamlare eller socialarbetare? (längst ner på sidan).