Vad är kristendom?

Den intellektuella ärligheten kräver som en självklarhet, att allting får gå under sitt rätta namn. Jag tror, att det är det första av professor Ingemar Hedenius’ berömda postulat, nämligen att A är A.

Den som vill beskriva t.ex. islam, sätter sig inte ned för att tycka, att så eller så borde denna religion rimligen vara, utan han går givetvis till källorna, för att ur dem hämta fram en så adekvat bild som möjligt av Muhammeds lära. Jag skulle tro, att alla seriösa religionsforskare är ense om att detta tillvägagångssätt är det enda sakliga och riktiga. Man söker beskriva en religion sådan den enligt sina egna urkunder är, inte efter vad man själv tycker den borde vara.

Det märkliga är emellertid, att när det blir fråga om kristendomen, så frångår man ofta denna självklara princip. De avgjorda ateisterna, kristendomsförnekarna, brukar inte göra så. Tvärtom. De ärligaste bland dem konstaterar genom källstudier, att så och så är kristendomen beskaffad – men de kan inte tro på sådana läror, därför förkastar och förnekar de den kristna tron.

Det finns emellertid en annan grupp, som går till väga på ungefär följande sätt. De utgår från sin egen tro, sin egen uppfattning och från den bestämda meningen, att de själva är goda kristna, liksom de vill vara kristna och kallas kristna. Resonemanget blir då – visserligen inte klart redovisat men ändå det som ligger under – Jag och mina åsiktsvänner är kristna. Vi tycker så och så. Vi tror så och så men kan inte omfatta den eller den läran. Alltså är denna vår uppfattning kristendom.

Det förefaller mig som de ledande i Svenska kyrkan gör sig skyldiga till ett sådant resonemang enligt vad som nu sägs, hela den liberala teologins sätt att behandla kristendomen. Ofta sker det väl i all välmening för att ”rädda” kristendomen både åt sig själva och andra moderna människor, som inte kan omfatta den eller den läran i den kristna religionen. Nåväl, vi är ju kristna, vi kan inte tro så, men väl så här. Alltså är detta den sanna kristendomen.

Det numera gamla och slitna slagordet ”Från dogmat till evangeliet” av år 1919 var egentligen en variation av detta tema: Vi är kristna. Vad vi inte kan tro på är inte kristendomen. Vad vi kan tro på är kristendom.

Konkret uttryckt, vi som är och vill vara kristna, kan inte tro att Jesus är avlad av den Helige Ande och född av Jungfrun Maria, ty det strider mot allt mänskligt förnuft och mänsklig erfarenhet. Moderna upplysta kristna människor kan inte tro på sådant. Alltså är det inte kristendom. Vi kan inte heller tro på att Jesus uppstod kroppsligen ur graven, ty det är om möjligt ändå orimligare. Sådant kan inte ske. Därför är det inte väsentligt för de kristna. Huvudsaken är ju att Jesus lever. Det är kristendomens kärna.

Vi kan inte heller tro på att Jesus gick på vattnet, för det kan ingen människa göra nu och det strider mot de s.k. naturlagarna. Inte heller kan han ha uppväckt döda, ty ingen död kan återkallas till livet om han inte blott varit skendöd. Vi kan inte tro på deandra underberättelserna heller, så det kan inte vara det väsentliga. Det enda viktiga är väl ändå, att vi älskarvarandra och hävdar att vi alla är lika, har samma värde. På den yttersta dagen, om den verkligen kommer, skall Jesus inte fråga eller anställa något korsförhör utan bara fråga efter om vi bevisat kärlek mot hans minsta bröder t.ex. skickat hjälp till u-länderna.

Det egendomliga är emellertid, att denna i och för sig mycket begripliga uppfattning om vad som är kristendom i enlighet med Emanuel Linderholms slagord från år 1919 – ”Från dogmat till evangeliet” – inte alls, som man kunde vänta sig av formuleringen, går från dogmerna eller trosbekännelserna, som nu liberalerna eller som vi kan säga gnosticismen (århundradets religion) vill avskaffa, till evangelierna. Ty alla våra trosbekännelser kan klart beläggas i just evangelierna, ja t.o.m. i de tre första synoptiska evangelierna, vilka de liberala och de gnostiska teologerna ansett och anser tillförlitligare och lättare att tro än det mer dogmatiska Johannesevangeliet.

Både Matteus och Lukas meddelar på ett av varandra oberoende sätt, ett Jesu var ”avlad av den Helige Ande och född av Jungfrun Maria”. De berättar om fler underverk än vad Johannes gör, även om han överbjuder dem genom ett berätta om Lasarus uppväckelse efter ett ha varit död i fyra dygn. De berättar om Jesu kroppsliga uppståndelse. Lukas berättar om hans himmelsfärd, utförligast i början av Apostlagärningar. Samme Lukas, som tillika var läkare och därför mindre lekman på området än de andra, berättar ett Jesus efter sin uppståndelse till och med åt och drack tillsammans med sina lärjungar.

Det märkliga är nu, att författaren till slagordet och skriften ”Från dogmat till evangeliet”, förnekar alla dessa fakta om Jesus i de tre första evangelierna. Han är inte Guds Son, inte avlad av den Helige Ande, inte född av Jungfru Maria, har inte gjort några underverk, som strider mot vår erfarenhet av naturen. Han har inte uppstått kroppsligen, utan förmodligen har lärjungarna rövat bort hans kropp – alldeles som översteprästerna förklarade den tomma gravens besvärande faktum. Den som gör anspråk på att gå från dogmat till själva evangeliet får därför gallra ut det mesta och det mest karakteristiska i evangelierna, nämligen Jesu Kristi gudom, hans övernaturliga börd, hans underverk och hans uppståndelse.

På samma sätt går det i dag för liberalteologerna och gnostikerna. När man vill avskaffa våra trosbekännelser, därför att man inte kan tro på vad de förkunnar förkastar man inte endast dem utan alla evangelierna och hela Nya Testamentet, varifrån man under svåra lärostrider hämtade hela innehållet i de gamla trosbekännelserna. Dogmat eller dogmerna växte fram under hotet från gnostikerna ur Nya Testamentet, ur evangelierna. Dessa är kortfattade sammanfattningar av det väsentliga innehållet i den kristna tron, vars huvudurkund är evangelierna och för övrigt hela Nya Testamentet.

Slagordet ”från dogmat till evangeliet” är ur rent intellektuell synpunkt en orimlighet, om man inte vill fatta det som ett uttryck för det oupplösliga sambandet mellan dogm och evangelium, mellan trosbekännelserna och Nya Testamentet. Enligt Luther är en sann dogm alltid grundad i Bibeln. Kyrkan har ingen rätt eller möjlighet att stifta några nya egna dogmer genom folkomröstning eller genom egna teologiska spekulationer. Detta dogmbegrepp stämmer även in på våra trosbekännelser. De har hämtat varje utsagas innehåll från Nya Testamentet. De är inget annat än uttryck för evangeliet, för den sanna kristendomen. Den som förnekar eller förkastar dem förkastar Nya Testamentet, kristendomen, Kristus själv och hans heliga apostlar.

Varför kalla för kristendom, vad som är förnekelse på varje punkt av den kristna tron, som är grundad i evangelierna och Nya Testamentet, på apostlarnas vittnesbörd, på Kristus själv?

Vi har ju religionsfrihet, vilket innebär, att ingen kan eller får tvingas att tro eller låtsas tro vad han inte kan tro på. Det står alla liberalteologer och gnostiker fritt att förkasta våra trosbekännelser. I dag är det möjligt för en präst att lämna den kristna tron bakom sig, och ändå få sin lön oavkortad. Som präst är man inte skyldig, att var söndag förkunna sanningar, som man inte kan tro på. Men man borde ändå respektera kristendomens egenart enligt dess av alla erkända huvuddokument och inte kalla för kristendom en förnekelse av alla dess grundläggande läror.

Ty Kristi gudom är grunden för hela kristendomen och det som skiljer kristendomen från alla religioner i både gammal och ny gestalt. Det är också grunden för vår salighet. Ty om inte Jesus är Guds Son och om han inte efter att ha dödats för våra synders skull verkligen uppstått, då är, som aposteln säger klart och tydligt, hela vår tro förgäves och vår predikan bara tomma ord. Allt är då hopplöst.

Men nu har Kristus uppstått. Han är sannerligen uppstånden. Det är vår trosbekännelse. Det är den kristna trons grundläggande faktum.

(Författaren, Erik Holmqvist, var tidigare präst i bl.a. Luleå och Göteborgs stift, men har nyligen lämnat Svenska kyrkan).

Ur tidskriften Lutheranen, nr 4/2001

Modern kritik av utvecklingsläran

Tidningen Dagen hade den 27 oktober 1990 en kort artikel om den engelske astronomen Sir Fred Hoyles och hans kritik av Darwins utvecklingslära. För tio år sedan började han framföra kritik mot utvecklingsläran. Han var tidigare ateist men har så småningom från vetenskapliga utgångspunkter kommit fram till att universum måste styras av en högre intelligens. Hans ”omvändelse” har väckt visst uppseende i vetenskapliga kretsar.

Dagen tar fram en del citat ur Hoyles vetenskapliga produktion som vi här återger:

Naturlagarna kan inte beskriva livets uppkomst, och darwinismens föreställningar om ”naturligt urval” kan inte förklara dess utveckling. Dessutom är fossilfynden ytterst bristfälliga.

– – –   
Livet, som vi känner det, är bland annat beroende av minst 2 000 olika enzymer för att kunna fungera. Hur skulle ”urhavets” blinda naturkrafter kunna sammankoppla de rätta kemiska elementen till enzymer?

Enligt Hoyles beräkningar är sannolikheten 1 på 10 upphöjt till 40 000 (= 1 med 40 000 nollor efter). Det motsvarar sannolikheten att med en tärning slå 50 000 sexor i oavbruten följd. Hoyles kommentar till detta är talande:

Sannolikheten för att högre livsformer har uppkommit på detta sätt är jämförbart med sannolikheten att en tornado som sveper igenom ett skrotupplag skall sätta ihop en Boeing 747.

Hoyle menar att sådana mänskliga egenskaper som samvete, moral och religiositet rimmar dåligt med evolutionstesen att ”den bäst anpassade överlever”. En martyr väljer hellre döden än att förneka sin övertygelse.

Vi hoppas att Hoyles klarsyn skall sprida sig till många i vårt land. Att tro på slumpen istället för på Gud är att göra som strutsen: sticka huvudet i sanden för att slippa se. Aposteln skriver: ”Guds osynliga väsen kan ju ses ända sen världens skapelse: det kan uppfattas i hans verk, på samma sätt som hans eviga makt och gudomsväsen” (Rom. 1:20).

S.B. (=Staffan Bergman, Lutheranen 4/1990)

Förändring på bloggen

Sedan en tid går mycket av min lediga tid åt till andra projekt än denna blogg, men eftersom den nyligen har fått några nya prenumeranter, tänkte jag att jag borde se till att det kommer något inlägg med jämna mellanrum även om jag inte hunnit skriva något själv. Det bör ju löna sig att prenumerera! Därför tänkte jag (också) använda äldre artiklar från vår tidskrift Lutheranen, som utgavs 1977 -2006. Eftersom vi nu befinner oss i veckan för midsommar börjar jag med en liten text om skapelsen.

Ni är alltid välkomna att mejla till mig på pastor.fjellander@gmail.com och framföra er synpunkter.

Tolerans eller inte? – Om EFK och äktenskapet

Under senare år har några församlingar och pastorer inom Evangeliska frikyrkan (EFK) kämpat för den bibliska äktenskapssynen. En indikator på att denna kamp behövs är att EFK centralt tagit fram en rapport för att belysa äktenskapsfrågan: Helighet och barm­härtighet. I realiteten tjänar denna rapport som ett godkännande av att inom EFK tolerera olika syn på äktenskapet. (Immanuelsförsamlingen i Örebro, som hör till EFK, har förklarat sig villiga att välsigna samkönade ”äktenskap”.)

EFK samlas till kongress vartannat år. Inför kongressen 2024 motionerade några pastorer om att kongressen skulle fastslå att EFK håller fast vid den bibliska äktenskapssynen (att äktenskapet är en förening av en man och en kvinna) och att kongressen skulle ta avstånd från Helighet och barmhärtighet. Resultatet blev att kongressen fastslog den bibliska äktenskapssynen men att man inte tog avstånd från rapporten.

Situationen för de konservativa församlingarna inom EFK var uppenbarligen inte tillfredsställande för dem. Å ena sidan fastslog kongressen den bibliska äktenskapssynen, men man valde ändå att inte ingripa mot Immanuelsförsamlingen. Så inför kongressen 2026 som hölls nu, 15-16 maj, motionerade 17 pastorer om att alla försam­lingar som ingår i sam­fundet ska omfamna en biblisk äktenskaps­syn. Motionen avslogs på kongressen med röstsiffrorna 341 mot 63.

Vilket är problemet? Naturligtvis är Immanuelsförsamlingens lära om äktenskapet bibelstridig, men här finns utöver den konkreta lärofrågan själva ”systemfrågan”, hur man ska förhålla sig till villfarelse. De 341 ombuden som röstade mot motionen anser inte alla att det är rätt att välsigna samkönade ”äktenskap”, men de tycker att man kan leva med att alla församlingar inte har samma lära om detta. De tycker att det ska vara högt i tak. Man jämförde till exempel med att det finns församlingar i EFK som inte har den baptistiska dopsynen.

Vad säger då Bibeln? Jo, den säger att Guds Ord är sant och att den kristna församlingen ska hålla sig endast till sanningen och inte acceptera falsk lära. Ska kristna då inte vara toleranta? Jo, vi ska verkligen vara toleranta när det gäller mänskliga frågor, men den kristna läran är inte vår, den är Guds. Vi kan inte ge bort det som inte är vårt! Vi kristna är bundna av Guds Ord, och det är inte tillåtet för oss att ”ge dispens” för det som Gud har bestämt och säga att det är ok med bibelstridig lära.

Guds Ord är sant

Ditt ord är mina fötters lykta, och ett ljus på min stig. (Ps. 119:105)

HERRENS tal är ett rent tal, likt silver som rinner ner på jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger. (Ps. 12:7)

Jesus bad till sin Fader och sade: Ditt ord är sanning. (Joh. 17:17)

Skriften kan ju inte sättas ur kraft. (Joh. 10:35)

För att ni… skall lära er den regeln: ”inte utöver vad som står skrivet”. (1 Kor. 4:6)

HERRENS undervisning är fullkomlig, den ger själen nytt liv. HERRENS vittnesbörd är sant, det gör enkla människor visa. (Ps. 19:8)

Inte enbart av bröd lever människan, utan av vart och ett ord som utgår ur Guds mun. (Matt. 4:4)

Jesus sade till de judar som hade kommit till tro på honom: ”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria.” (Joh. 8:31f.)

Den kristna församlingen ska hålla sig endast till sanningen

 Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. (Matt. 28:19f.)

Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla. (Ef. 4:3-6)

Men jag har en vädjan till er, bröder, i vår Herres Jesu Kristi namn: att ni alla är eniga i ert tal och inte låter några partier finnas hos er. (1 Kor. 1:10)

Om någon predikar, skall det vara Guds ord. (1 Petr. 4:11)

Akta er för de falska profeterna. De är klädda som får, men invärtes är de rovlystna vargar. På deras frukt skall ni känna igen dem. (Matt. 7:15, 16)

Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid med den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort ifrån dem. (Rom. 16:17)

Det vi redan har sagt säger jag nu än en gång: om någon predikar evangelium för er i strid med vad ni har tagit emot, så skall han vara under förbannelse. (Gal. 1:9)

Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära har både Fadern och Sonen. Om därför någon kommer till er och inte för med sig denna lära, så skall ni inte ta emot honom eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar. (2 Joh. 9-11)

Konkordieboken i ny översättning!

Näst efter Bibeln är för lutheraner Konkordieboken den viktigaste boken när det gäller att få veta vad som är kristen tro. Vad är då det för en bok? Jo, den sammanställdes och godkändes – efter flera år av arbete – år 1580 och består av olika lutherska bekännelsedokument, skrifter som till allra största delen tagits fram efter reformationen i kampen för den bibliska tron. Först kommer dock de tre gamla trosbekännelserna, den apostoliska, den nicenska och sist den athanasianska. Därefter kommer Augsburgska bekännelsen, som är det första huvuddokumentet när det gäller att bekänna den bibliska tron gentemot romersk-katolska kyrkans lära. Den är skriven av Melanchton och den lästes upp inför inför kejsare Karl V vid riksdagen i Augsburg år 1530. Augsburgska bekännelsen blev så klart angripen av de romerska katolikerna, vilket ledde till att Melanchton författade en försvarsskrift: Augsburgska bekännelsens apologi. (Apologi betyder ”försvarsskrift”.) Sedan kommer två mindre skrifter (Schmalkaldiska artiklarna och Om påvens makt och överhöghet) innan det följer Lilla katekesen och Stora katekesen, författade av Martin Luther. Till sist i Konkordieboken kommer Konkordieformeln.

Konkordieboken har haft och har fortfarande mycket stor betydelse för lutheranerna. Tyvärr har den dock i Sverige varit litet extra svårläst genom att den hittills varit möjlig att köpa endast i ålderdomlig språkdräkt. (Översättningen liknar i språket 1917 års bibelöversättning, trots att den publicerades först 1957.) Men nu kommer alltså Konkordieboken i ny svensk översättning. Det är kh emeritus Sten Rydh som tagit sig an detta angelägna projekt, att få den översatt till modern svenska. Han ger ut den i tre delar. Del 1 – med de tre trosbekännelserna, Augsburgska bekännelsen samt dess apologi – har kommit ut i höstas, och del 2 planeras komma under 2026 – med Schmalkaldiska artiklarna och Om påvens makt och överhöghet samt de båda katekeserna. Så hoppas jag att det inte dröjer så länge innan del 3 kommer, med den avslutande skriften Konkordieformeln.

Vem vänder sig denna bok – del 1 av Konkordieboken – till? De fyra första dokumenten (Apostoliska, nicenska, athanasianska trosbekännelsen och Augsburgska bekännelsen) är lättillgängliga och kan läsas med stor behållning av alla kristna. Apologin kräver litet mer arbete och uthållighet, Melanchton skriver ganska ingående. Men utöver att översätta själva texten har Rydh lagt till mycket information i fotnoter, vilket är givande. Om man vill kan man förstås hoppa över dem, så flyter läsningen lättare. Man kan läsa dem senare, om man vill. Dessutom har Rydh i denna del 1 även skrivit en fin översikt över Luthers liv och en över Melanchtons. Boken innehåller också olika register så att man lätt ska hitta. Särskilt värdefull är sammanställningen ”Citat ur bekännelseskrifterna” där Rydh visar vad bekännelseskrifterna lär om de olika punkterna i den kristna läran. (Skriften, Gud, skapelsen, synden, försoningen, rättfärdiggörelsen o.s.v.)

Vem har då glädje av denna bok? Alla som vill tränga djupare in i Bibelns lära. Alla – både lutheraner och icke-lutheraner!

Här finns boken att köpa:

https://www.adlibris.com/se/sok?q=konkordieboken (här även som e-bok)

https://www.bokus.com/search?q=konkordieboken

Anden och dopet i Apostlagärningarna V

Serien börjar här: Avsnitt 1

Vad betyder då Apg. 8:14ff.?

Nu tänker jag att vi då är redo att förstå alla delar i det första bibelstället om Anden och dopet:

14 Då apostlarna i Jerusalem fick höra att Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes. 15 Dessa kom ner och bad för dem att de skulle få den helige Ande, [Samarierna var troende, de hade redan den helige Ande, men de hade inte fått del av den särskilda andeutgjutelsen som första gången ägde rum på Pingstdagen] 16 eftersom Anden ännu inte hade fallit på någon av dem. De var endast döpta i Herren Jesu namn. 17 Apostlarna lade då händerna på dem, och de tog emot den helige Ande.

Så ser vi här att Pingstdagens andeutgjutelse var utsträckt i tiden, det fortsatte även efter den första Pingstdagen.

Apg. 19:1-6

Men vi har ju kvar det andra stället, i Apostlagärningarnas nittonde kapitel:

Medan Apollos var i Korint kom Paulus ner till Efesus, sedan han rest genom höglandet. Där träffade han några lärjungar, 2 och han frågade dem: ”Tog ni emot den helige Ande när ni kom till tro?” De svarade honom: ”Nej, vi har inte ens hört att den helige Ande har blivit utgjuten.” 3 Då frågade han: ”Vilket dop blev ni döpta med?” De svarade: ”Med Johannes dop.” 4 Paulus sade: ”Johannes döpte med omvändelsens dop och uppmanade folket att tro på den som kom efter honom, det vill säga på Jesus.” 5 När de fick höra detta döptes de i Herren Jesu namn. 6 Och när Paulus lade händerna på dem, kom den helige Ande över dem, och de talade med tungor och profeterade. (Apg. 19:1-6)

Så, Paulus fråga Tog ni emot den helige Ande när ni kom till tro? betyder inte att man kan vara troende och sakna den helige Ande. För det går ju inte! Alla som tror på Jesus har Jesus i sitt hjärta, och är Jesus i hjärtat är också den helige Ande där. Och sankt Paulus skriver om det till kolosserna: Därför skall ni också veta att ingen som talar genom Guds Ande säger: ”Förbannad är Jesus”, och att ingen kan säga ”Jesus är Herren” annat än i kraft av den helige Ande. (1 Kor. 12:3)

Så frågan ska förstås: Tog ni emot den helige Andes särskilda gåva, ”pingstgåvan” när ni kom till tro?

De svarade honom: Nej, vi har inte ens hört att den helige Ande har blivit utgjuten, vi har inte hört att profeten Joels profetia om andens utgjutande har blivit uppfylld, vi har inte hört att dopet i den helige Ande och eld, det som Johannes Döparen utlovade, har ägt rum.

Och vi fortsätter i texten:

” 3 Då frågade Paulus: ”Vilket dop blev ni döpta med?” De svarade: ”Med Johannes dop.” 4 Paulus sade: ”Johannes döpte med omvändelsens dop och uppmanade folket att tro på den som kom efter honom, det vill säga på Jesus.” 5 När de fick höra detta döptes de i Herren Jesu namn.

Här kan det ju se ut som om lärjungarna i Korint var döpta med Johannesdopet och sedan döptes av Paulus med det kristna dopet. Men det är inte säkert! Vi ska se på två olika möjligheter.

Enligt Folkbibeln eller enligt Chemnitz?

Enligt Folkbibelns översättning döpte Paulus dessa lärjungar. Jag sätter Paulus ord i fetstil för att det ska bli extra tydligt. (Det här avsnittet återger med liten redigering ELKS’ kyrkoblad nummer 64, skrivet av kyrkoherde Sten Rydh. I hans original användes röd stil.)

Då frågade Paulus: ”Vilket dop blev ni döpta med?” De svarade: ”Med Johannes dop.” 4 Paulus sade: ”Johannes döpte med omvändelsens dop och uppmanade folket att tro på den som kom efter honom, det vill säga på Jesus.” 5 När de [efesierna] fick höra detta döptes de i Herren Jesu namn.

Enligt Sv. Folkbibelns översättning döpte Paulus dessa lärjungar. Då måste man uppfatta det som att efesierna tillhört en sekt vars dop inte var giltigt. Men enligt den äldre lutherska tolkningen som bl.a. Chemnitz och Calovius hade, skall man läsa så här:

Paulus sade: ”Johannes döpte med omvändelsens dop och sade åt folket att tro på den som kom efter honom, det vill säga Jesus. När de [folket som lyssnade till Johannes Döparen] fick höra detta döptes de i Herren Jesu namn.” När Paulus lade händerna på efesierna kom den helige Ande över dem och de talade i tungor och profeterade. [=som på den första pingstdagen].

Hur är detta möjligt? Jo, NT:s grekiska grundtext har inga skiljetecken utsatta. När man slutar citatet så här blir tolkningen: Folket döptes av Johannes och han hänvisade dem till Kristus. De döptes i Jesu namn. Efesuslärjungarna var alltså döpta med det giltiga Johannesdopet i Jesu namn. Därför döpte Paulus dem inte utan lade endast händerna på dem så att de fick den helige Andes särskilda gåva. De var redan troende och hade den Helige Ande genom dopet och tron. Men andegåvan bekräftade på ett särskilt, yttre sätt att de var rätta kristna. Under apostlarnas tid bekräftades ju deras undervisning med särskilda tecken och under.

Jag [Sten Rydh] menar att den gamla lutherska tolkningen är den bästa, men båda tolkningarna är möjliga. Men observera att man i båda fall erkänner att Johannesdopet gav syndernas förlåtelse. Det var inte så att Johannesdopet i sig inte var något rätt dop och att lärjungarna i Efesus av denna anledning måste döpas om. Nej, enligt den första tolkningen hade Efesuslärjungarna tillhört en sekt som inte lärde rätt om Johannesdopet, vilket då inte var att räkna som ett giltigt dop. Men enligt den andra (och enligt min mening bättre) tolkningen var deras Johannesdop giltigt och de skulle därför inte döpas om. [Skriver Sten Rydh och jag instämmer!]

Avslutning

Så har vi tittat på några ställen i Apostlagärningarna som ofta missförstås och funnit att det är samma lära om det kristna dopet där som i övriga Nya Testamentet. Dopet föder på nytt och ger dem som döps den helige Ande. Men på apostlagärningarnas tid gick också Johannes Döparens och profeten Joels profetior i uppfyllelse, att Jesus skulle döpa med Ande och eld, att det skulle ske en särskild andeutgjutelse. Detta hände på den första Pingstdagen och fanns sedan kvar en tid.

Anden och dopet i Apostlagärningarna IV

Missat tidigare avsnitt? Här är del 1.

Om andeutgjutelsen och dopet

Tillbaka till vår vers där Johannes Döparen säger: Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte ens värd att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er i den helige Ande och i eld. (Luk. 3:16)

Johannesdopet hade samma verkan som det som det kristna dopet. Även hans dop gav den helige Ande. Det är alltså ingen motsättning mellan hans vattendop och Jesu vattendop (det kristna dopet), utan när Johannes säger att Jesus ska göra något extra stort Han skall döpa er i den helige Ande och i eld, såsyftar det på ett annat dop än vattendopet. Man kan kalla det för eldsdopet.

Vad kan det då vara? Vi läser vidare i Nya Testamentet och vi ser att det finns en händelse som passar perfekt: Den första Pingstdagen, då tungor av eld kom och satte sig på lärjungarna och Anden utgöts. Ja, sankt Lukas säger själv detta uttryckligen i inledningen till Apostlagärningarna. Även om han inte nämner elden, och inte heller nämner Johannes Döparen, utan han berättar om ett samtal som Jesus hade med apostlarna efter sin uppståndelse, så ser vi att det handlar om samma sak:

Jesus visade sig för apostlarna efter sitt lidande och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar lät sig ses av dem och talade med dem om Guds rike. Vid en måltid tillsammans med apostlarna befallde han dem: ”Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har utlovat, det som ni har hört av mig. Ty Johannes döpte med vatten, men ni skall om några dagar bli döpta i den helige Ande.” (Apg. 1:3f.)

Pingstdagens under var alltså uppfyllelsen av Johannes Döparens förutsägelse om eldsdopet, dopet i den helige Ande och i eld. Pingstdagen kom med den helige Andes eld. Den helige Ande fanns redan förut, alla Guds barn i alla tider har haft den helige Ande, men nu kom Anden på ett särskilt sätt. Detta var den synliga starten på Nya testamentets kyrka. Kyrkan skulle nu gå ut i hela världen, Jesus hade ju sagt att kyrkan skulle gå ut och göra alla folk till lärjungar.

Pingstdagen var förutsedd och förberedd. Judarna firade Pingst, från början som en skördefest, men med tiden firades även lagens givande på Sinai berg. Då, när Gud instiftade det Gamla förbundet och gav sina bud, var det också eld, det var lagens förskräckande eld. Just efter de tio budorden (2 Mos. 20) står det: Allt folket var vittne till dundret och eldslågorna, basunljudet och röken från berget. Och när de såg detta bävade de och höll sig på avstånd.

Men nu på Pingstdagen kom evangeliets eld, urförsamlingen döptes i den helige Ande och i eld. En värmande och inspirerande eld som medförde ett språkunder, så att alla utlänningar som var där kunde höra evangeliets predikan på sitt eget språk. Detta var uppfyllelsen av Johannes Döparens ord om att döpa i den helige Ande och eld, och det var också uppfyllelsen av profeten Joels profetia. Sankt Petrus citerade profeten Joel:

Och det skall ske därefter
    att jag skall utgjuta min Ande över allt kött.
Era söner och era döttrar skall profetera,
era gamla män skall ha drömmar,
    era unga män skall se syner.
Också över tjänare och tjänarinnor
skall jag i de dagarna utgjuta min Ande. (Joel 2:28f.)

Så blev Pingstdagen startskottet för kyrkans spridande ut till alla människor i hela världen. Profeten Joel fortsätter om detta:

Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst.
    Ty på Sions berg och i Jerusalem skall det finnas en räddad skara så som Herren har sagt, bland kvarlevan som Herren kallar.

Fortsättning följer: Del V

Anden och dopet i Apostlagärningarna III

Fortsättning av del 1 och del 2.

Vad är ett dop?

Låt oss nu titta litet närmare på ordet ”dop”. Jag sade att det kan avse olika saker, och då menar jag inte i allmänhet, utan i Bibeln. Vad betyder ordet ”dop” i Bibeln? Ordet ”dop” heter på grekiska báptisma (βάπτισμα) och döpa heter baptítzo (βαπτίζω). Ordet βαπτίζω betyder enligt lexikonet att doppa i eller under vatten, och utifrån det betyder det också att tvätta eller skölja. Så brukar man ofta citera Mark. 7:4, där Jesus använder en böjning av ordet βαπτίζω två gånger:  

Och när de kommer från torget äter de inte utan att först ha tvättat sig. Mycket annat har de också lärt sig att iaktta, som att skölja bägare, kannor och kopparkärl.

Och denna översättning är inte kontroversiell. Även baptister accepterar en sådan översättning.

And when they come from the market, except they wash, they eat not. And many other things there be, which they have received to hold, as the washing of cups, and pots, brasen vessels, and of tables.  (KJV)

Flera slags dop

Jesus sade en gång om sig själv (i Lukas tolv) när han förkunnade för sina lärjungar: Men jag har ett dop som jag måste genomgå, och hur våndas jag inte tills det är fullbordat. (Luk. 12:50) Och i sankt Markus tionde kapitel läser vi hur lärjungarna Jakob och Johannes sade till Jesus: ”Låt den ene av oss få sitta på din högra sida i din härlighet och den andre på din vänstra.” 38 Jesus sade till dem: ”Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den kalk som jag dricker, eller döpas med det dop som jag kommer att döpas med?” 

Med ordet ”dop” menar Jesus här sitt verk i Jerusalem, hur han ska bära världens synder upp på korset och ge sitt liv. Ibland har man kallat detta för ”blodsdopet”, martyriet.

En annan användning av ordet dop i Nya Testamentet är något som Johannes Döparen sade: Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte ens värd att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er i den helige Ande och i eld. (Luk. 3:16)

Är Johannesdopet giltigt?

Innan vi tittar närmare på detta, ska vi ställa frågan om johannesdopet. Var det ett dop med samma innehåll och kraft som dopet i Jesu namn, eller behövde de som döpts av Johannes bli döpta igen av Jesus och hans lärjungar?

Vi läser i Markusevangeliet: Johannes Döparen trädde fram i öknen och förkunnade omvändelsens dop till syndernas förlåtelse. (Mark. 1:4) Denna beskrivning av johannesdopet är också en god beskrivning av det kristna dopet. Johannes predikade Guds lag i all dess stränghet, men han predikade också evangeliet om Jesus, han sade: Se Guds lamm, som tar bort världens synd. (Joh. 1:29) Och han sade också: Den som tror på Sonen har evigt liv. (Joh. 3:36) Hela Döparens verksamhet syftade till att leda människor till Jesus. Han predikade både lag och evangelium.

Så ser vi alltså att det är samma kraft och innehåll i Johannesdopet som i det kristna dopet: Syndernas förlåtelse. För en tid döpte både Johannes och Jesu lärjungar som vi såg i Johannesevangeliets tredje kapitel: Därefter begav sig Jesus med sina lärjungar till Judeen, och där vistades han en tid med dem och döpte. Men också Johannes döpte i Ainon nära Salim – där fanns det gott om vatten – och folk kom dit och blev döpta. (Joh. 3:22f.) Dessa två verksamheter som pågick parallellt hade mycket stora likheter. Här finns ingenting om att Johannesdopet inte skulle räcka eller vara ofullständigt. Johannesdopet var giltigt, det hade samma kraft och verkan som det av Jesus instiftade vattendopet.

Om andeutgjutelsen och dopet

Tillbaka till vår vers där Johannes Döparen säger: Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte ens värd att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er i den helige Ande och i eld. (Luk. 3:16)

Johannesdopet hade samma verkan som det som det kristna dopet. Även hans dop gav den helige Ande. Det är alltså ingen motsättning mellan hans vattendop och Jesu vattendop (det kristna dopet), utan när Johannes säger att Jesus ska göra något extra stort Han skall döpa er i den helige Ande och i eld, så syftar det på ett annat dop än vattendopet. Man kan kalla det för eldsdopet.

Vad kan det då vara? Vi läser vidare i Nya Testamentet och vi ser att det finns en händelse som passar perfekt: Den första Pingstdagen, då tungor av eld kom och satte sig på lärjungarna och Anden utgöts. Ja, sankt Lukas säger själv detta uttryckligen i inledningen till Apostlagärningarna. Även om han inte nämner elden, och inte heller nämner Johannes Döparen, utan han berättar om ett samtal som Jesus hade med apostlarna efter sin uppståndelse, så ser vi att detta handlar om samma sak:

Jesus visade sig för apostlarna efter sitt lidande och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar lät sig ses av dem och talade med dem om Guds rike. Vid en måltid tillsammans med apostlarna befallde han dem: ”Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har utlovat, det som ni har hört av mig. Ty Johannes döpte med vatten, men ni skall om några dagar bli döpta i den helige Ande.” (Apg. 1:3f.)

Pingstdagens under var alltså uppfyllelsen av Johannes Döparens förutsägelse om eldsdopet, dopet i den helige Ande och i eld. Pingstdagen kom med den helige Andes eld. Den helige Ande fanns redan förut, alla Guds barn i alla tider har haft den helige Ande, men nu kom Anden på ett särskilt sätt. Detta var den synliga starten på Nya testamentets kyrka. Kyrkan skulle nu gå ut i hela världen, Jesus hade ju sagt att kyrkan skulle gå ut och göra alla folk till lärjungar.

Fortsättning följer: Del IV

Ord om den svenska högmässan

Jag fick en bok om den svenska högmässan i mina händer, skriven av en litteraturhistoriker. Med sin bok vill han att svenskarna ska få upp ögonen för vilken skatt de hade i den svenska högmässan. (Detta avsåg högmässa enligt 1942 års handbok, och det är ju den som våra kyrkor – Lutherska Konkordiekyrkan och Evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige – relativt nära följer än idag.) Naturligtvis är det enda nödvändiga att gudstjänstbesökare förstår vad (vem) gudstjänsten handlar om och att de i tro tar emot vad den ger: Gemenskap med Jesus och syndernas förlåtelse. Evigt liv och salighet. Glädje och kraft till att göra goda gärningar.

Också i den enklaste gudstjänst kan tron på Kristus förmedlas och stärkas. Men detta hindrar inte att vi (naturligtvis) strävar efter att göra gudstjänsten vacker och högtidlig, inte så att det inkräktar på innehållet, utan så att den blir ett verktyg för Guds handlande med oss människor.

Så vill jag här citera avslutningen av hans förord. Jag har moderniserat språket något.

I vårt Sverige av i dag [1951] har vi en hög vetenskaplig kultur, bunden till högskolorna. Vi har en välutvecklad social och teknisk civilisation. Men en egentlig kultur, som kan mätas med Englands eller de romanska folkens [Frankrike, Spanien, Portugal och Italien], har vi faktiskt inte. Med ett enda undantag. Det finns en viss företeelse, ett visst skeende i Sverige, där i svenskt nationell form kontakten förmedlas med kristenhetens samlade, väldiga kulturarv. Detta skeende, denna livsyttring har med mycken omsorg blivit så slipad och utformad, att den också rent estetiskt kan kallas det största vi frambragt. Det är ett väldigt drama, i vilket röster från kung Davids stad förenas med urkristendomen och medeltidens och reformationens stämmor. Det ger oss kontakten, den enda vi äger på svensk grund, med både Rom och Wittenberg och Canterbury. Det är i sista hand vår största kulturprestation.

Svenska Högmässan är namnet.

(Knut Hagberg: Den svenska högmässan, Bokförlaget Natur och Kultur, AB Gustaf Lindströms Boktryckeri, Stockholm, 1951)