1 Mos. 15, andra uppenbarelsen
I det femtonde kapitlet talar Gud till Abram igen, och han lovar nu ännu tydligare att Abram ska få en arvinge, och han säger att det ska bli en arvinge som skulle komma från Abrams egen kropp. Denna gång står det också uttryckligen att Gud sluter ett förbund med Abram. Och Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet. Som avslutning offrar Abram till Gud. Han lade en treårig kviga, en treårig get, en treårig bagge, en turturduva och en ung duva på marken och styckade dem mitt itu och lade styckena mot varandra. Men fåglarna styckade han inte. Och så väntade han. När det kom rovfåglar, schasade han bort dem. Så kom solnedgången:
När solen hade gått ner och det blivit alldeles mörkt, syntes en rykande ugn med en brinnande fackla, som for fram mellan köttstyckena. På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: ”Åt dina efterkommande skall jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, floden Eufrat. (1 Mos. 15:17f.)
Om man jämför första och andra uppenbarelsen var det i grunden samma sak, att Gud lovar göra Abram till ett stort folk och att han ska bo i Kanaans land. Samma innehåll i princip, men litet olika detaljer. Vid detta det andra tillfället, förutsade Gud också israeliternas fångenskap i Egypten i fyrahundra år. Och den andra gången står det uttryckligen ”förbund”, och det hänger ihop med att Abram offrade.
Vi vet inte hur lång tid det gick efter att Gud kallade Abram till att han slöt förbundet. Kanske var det inte så lång tid. För därefter inträffar det efter ännu en tid att Saraj – som hon hette då – förtvivlar om att hon skulle föda en arvinge åt Abram. Gud hade i det femtonde kapitlet lovat en arvinge åt Abram, en arvinge från hans kropp, men han hade inte sagt att det skulle ske genom Saraj. Abram och Saraj tänkte först så klart att det skulle vara deras gemensamma barn, men tiden gick och de fick inget.
Så när Saraj inte får något barn, tänker hon ganska förnuftigt och logiskt, att det kanske inte skulle ske genom henne, utan att det skulle ske på det sättet att hennes tjänarinna, den egyptiska slavinnan Hagar, skulle föda en son åt Abram. Och så gjorde de. Hagar blev havande.
Och Hagar såg ner på Saraj som inte kunnat få barn. Då blev Saraj så arg på Hagar att Hagar flydde ut i öknen. Men ute i öknen talar Herrens ängel till henne och säger att sonen ska heta Ismael och bli till ett stort folk, men att hennes son inte är den arvinge som Gud lovat Abram: Han skall vara som en vildåsna. Hans hand skall vara mot alla och allas hand mot honom. Och han skall bo mitt emot alla sina bröder.(1 Mos. 16:12)
Ismael föddes och bodde med sin mor Hagar hos Abram och Saraj. Och ingen arvinge kom genom Saraj.
Tredje uppenbarelsen, 1 Mos. 17
När Ismael var tretton år, uppenbarade sig Herren för Abram igen. Nu var Abram 99 år. Och Gud sluter åter förbund med Abram, och det blir ännu fler detaljer:
- Abram får namnet Abraham och Saraj får namnet Sara.
- Gud upprepar att Abraham ska få en son, och han säger nu uttryckligen att det ska bli med Abrahams hustru Sara.
- Omskärelsen blir förbundstecknet.
Så ser vi att vad vi kallar Gamla förbundet etableras mellan Gud och Abraham: Gud skapar från Abraham ett utvalt förbundsfolk som ska få bo i Kanaans land, det är ett evigt förbund och omskärelsen är förbundstecknet. Genom Abrahams förbundsfolk ska alla släkten på jorden bli välsignade.
Hur förhåller sig de båda förbunden som Gud slöt med Abraham till varandra? Likheterna är så stora att vi omedelbart ser att det är samma förbund. Ja, redan i Guds kallelse till Abraham ligger grunden helt färdig. De två kommande tillfällena byggde vidare och utgjorde tillsammans det enda förbundet Gud slöt med Abraham.
stpauli.live 