Etikett: gamla nya förbundet

Gamla och Nya förbundet – V

Vi fortsätter den jämförande genomgången av Gamla och Nya förbundet.

Förbundspart

I det gamla förbundet var Abraham och hans barn (Israels folk) förbundspart. Guds välvilja avsåg Abrahams barn. Vem är förbundspart i det nya förbundet? Det är en inte helt enkel fråga. När Jesus grundar det nya förbundet genom att instifta nattvarden så säger han inget om det. Men vi vet ju att Kristi blod gäller alla människor, så vi kan ju konstatera att det nya förbundet är till för alla människor. Guds välvilja avser alla människor. Men vi kan också fastställa att det nya förbundet är mellan Gud och hans nya förbundsfolk, och alla människor ingår inte i det, utan det är de kristna.

Profeten Jeremia förutsäger också det nya förbundet: Se, dagar skall komma, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus (Jer. 31:31), och då blir förbundsparten ”Israels och Juda hus”, det vill säga hela folket, alla tolv stammarna. Men som ni vet upphörde Israels rike, Nordriket, när det krossades av Shalmaneser den V och Sargon II. År 720 f. Kr fördes nästan alla judarna i Nordriket bort och Israels rike slutade att existera. Profetens utsaga om Israels och Juda hus kom ungefär hundra år senare eller mer. Vid den tiden fanns inte Israels hus längre. Ingen som levde då hade upplevat att Israels hus existerade, utan de hade bara läst och hört om det. Så här ser vi hos Jeremia att det nya förbundet sluts med Guds folk, även i det nya förbundet finns det ett gudsfolk, men det folket är större än det dåvarande judafolket, Juda hus. Gud ska sluta ett nytt förbund med Israels och Juda hus. Den skada som skedde när Davids rike delades i Nord- och Sydriket ska alltså helas i det nya förbundet.

Detta säger profeten Amos tydligt:

På den dagen skall jag resa upp Davids fallna hydda,
mura igen dess sprickor och resa upp det som är nerrivet.
Jag skall bygga upp den som i forna dagar, så att de kan ta i besittning vad som är kvar av Edom och av alla hednafolk över vilka mitt namn har nämnts, säger Herren, han som gör detta.
(Amos 9:11f.)

Detta är ett viktigt ställe. Vi ser att det nya förbundet innebär att Israel ska återupprättas och även spridas ut till hedningarna.

Detta om att även hedningarna ska ingå står på många ställen i GT. I Romarbrevet citerar Paulus från profeten Hosea:

Det är ju oss han har kallat, och det inte endast från judarna utan också från hednafolken. Så säger han genom Hosea: Det folk som inte var mitt skall jag kalla mitt folk, och henne som jag inte älskade skall jag kalla min älskade. (Rom. 9:24f.)

Och i Psaltaren 22:27f.:

De ödmjuka skall äta och bli mätta,
de som söker Herren skall lova honom.
Era hjärtan skall leva för evigt.
Alla jordens ändar skall tänka på det
och omvända sig till Herren.
Hednafolkens alla släkter skall tillbe inför dig.

Hednafolken skulle alltså kallas att tillhöra Guds folk. Men det gick inte smärtfritt, utan det blev motsättningar om detta. Vad gjorde man då? Jo, man sammankallade apostlamötet som vi läser om i Apg. 15. Det var då de behandlade frågan om hur hedningarna skulle förhålla sig till Mose lag. Och de citerade profeten Amos: 

Därefter skall jag vända tillbaka och åter bygga upp Davids fallna boning. Dess ruiner skall jag bygga upp och jag skall upprätta den igen, för att alla andra människor skall söka Herren, alla hedningar, över vilka mitt namn har nämnts. (Apg. 15:16f.)

Lägg märke till att de vid apostlamötet menade att Davids fallna hydda hade byggts upp genom Jesus. Genom att även hedningarna fick den Helige Ande, såg de att GT:s profetior om Messias och hedningarna uppfyllts och att Guds folk återupprättats i sin fullhet. Detta var ett faktum.

Men, säger många inom kristendomen, handlar inte GT:s profetior om att judarna ska få återvända till sitt land och bygga upp det? Är det inte uppfyllelsen av dessa profetior att staten Israel bildades 1948? Som det står hos profeten Amos:  

Jag skall göra slut på mitt folk Israels fångenskap. De skall bygga upp sina ödelagda städer och få bo i dem.
De skall plantera vingårdar och få dricka vinet från dem.
De skall anlägga trädgårdar och få äta deras frukt.
Jag skall plantera dem i deras eget land.
De skall inte mer ryckas upp ur det land
som jag har givit dem, säger Herren, din Gud.
(Amos 9:14f.)

Vid en hastig anblick kunde det ju se ut som att de hade rätt. Men det har de inte. Vi måste förstå att detta enligt NT redan är uppfyllt i och med att fridsriket har kommit och den Helige Andes utgjutande över hedningarna. Dessa verser står tillsammans med löftet om att bygga upp Davids boning: På den dagen skall jag resa upp Davids fallna hydda, mura igen dess sprickor och resa upp det som är nerrivet. Jag skall bygga upp den som i forna dagar. Det som i GT visar fram mot det nya förbundet är ju skuggor av det som skulle komma. I Nya Testamentet kommer uppfyllelsen av profetiorna, det vill säga verkligheten. Så Amos ord De skall plantera vingårdar och få dricka vinet från dem – De skall anlägga trädgårdar och få äta deras frukt är uppfyllda i det nya förbundet! För att judarna under Gamla förbundets tid skulle få en glimt av Kristi rike, använde profeten Amos bilden av ett lyckorike. De orden beskriver alltså de välsignelser vi har i Kristus, hur vi får leva i hans fridsrike. Vingårdarna och trädgårdarna är våra gudstjänster och bibelstudier, där vi får dricka gudomligt vin och äta trädgårdarnas frukt. Högmässan är vingården där vi får möta honom själv i nattvardens måltid. De bibelstudier vi har är trädgårdar där vi får äta av Guds frukt.

Så, förbundspart i Gamla förbundet var Abraham och hans folk, israeliterna. Och det är samma förbundspart i det nya förbundet, Israels och Juda hus, säger profeten Jeremia, men GT klargör att det inte längre är begränsat till judafolket, utan att det nu är utvidgat till alla folk, inklusive hedningarna. Jag vill här citera några verser från profeten Jesajas andra kapitel:

Det skall ske i den yttersta tiden att det berg där Herrens hus är skall stå fast grundat och vara högst bland bergen, upphöjt över höjderna. Alla hednafolk skall strömma dit.

Ja, många folk skall gå i väg och säga: ”Kom, låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds hus. Han skall undervisa oss om sina vägar, så att vi kan vandra på hans stigar.” Ty undervisning skall gå ut från Sion, Herrens ord från Jerusalem.

Han skall döma mellan hednafolken och skipa rätt åt många folk. Då skall de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte mer lyfta svärd mot varandra och inte mer träna sig för krig.

Detta är fridsriket, som flera profeter nämner. Men hur vet vi när ska det komma? Låt oss se hur det beskrivs. Profeten Jesaja sade Det skall ske i den yttersta tiden. Men när börjar den sista tiden, den yttersta tiden? Sankt Johannes skriver i sitt första brev: Kära barn, den sista tiden är här. (1 Joh. 2:18) Och i Hebreerbrevet står det: Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. (Hebr. 1:2)

Så, förbundspart i det Gamla förbundet var Abrahams efterkommande, israeliterna, judarna. I det Nya förbundet är förbundsparten densamma, Israel och Juda hus som profeten Jeremia säger, och dit hör nu alla hedningar som tror.

Och här får jag tillfälle att citera Romarbrevet: Ty Israel är inte alla som kommer från Israel. (Rom. 9:6) Eller varför inte Galaterbrevet: Det har ingen betydelse om man är omskuren eller oomskuren. Det som verkligen betyder något är en ny skapelse. Frid och barmhärtighet över dem som följer denna regel, ja, över Guds Israel. (Gal. 6:15f.)

Sammanställning

Om vi då gör en sammanställning av detta, så blir det så här:

Gamla förbundetNya förbundet
InitiativtagareAbrahams, Isaks och Jakobs Gud – JHVHJHVH
FörbundspartAbraham – Israels folk (judarna)Israels folk (alla folk)
Reglerad platsEfter Mose: Tabernaklet/templetIngen (Hemmet och kyrkan)
InnehållDet utlovade landet: Kanaans land (Rättfärdighet och evigt liv)Det utlovade landet: Himmelen Rättfärdighet och evigt liv
KaraktärLagEvangelium
MedelOfferNådemedlen
FörbundsteckenOmskärelse + påskmåltid och sabbaten (efter Mose)Dopet och nattvarden
MottagandeTroTro

Gamla och Nya förbundet – IV

Om nya förbundet

Då vi nu sett på det gamla förbundet, går vi vidare till det nya förbundet. Ni känner till det nya förbundet: Jesus, som är sann Gud och sann människa, fullgjorde Guds lag och han bar all världens synder upp på korsets trä, för att var och en som tror på honom ska ha evigt liv. Vi talar ofta och mycket om det nya förbundet, så jag tänkte inte idag gå in på så många detaljer om det nya förbundet. Men vi ska jämföra de båda förbunden litet.

Varför kallar vi det för ”det nya förbundet”? Det enkla svaret är att Jesus själv när han instiftade nattvarden sade det: Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod, som utgjuts för er.

Men varför är det nytt? Är detta förbund helt annorlunda? Är det i motsatsställning till det gamla förbundet? Låt oss göra en liten jämförande genomgång.

Initiativtagare

I både gamla och nya förbundet är det samme Gud som tar initiativet till förbundet. Förbunden hänger ihop. Det nya förbundet förutsägs i det gamla, och det nya förbundet pekar hela tiden tillbaka mot det gamla ”för att det skulle fullbordas som var sagt genom profeten”.

Förbund har vi även i det vanliga samhällslivet, och sådana ingås av två eller fler parter. Parterna är i allmänhet på något sätt jämbördiga. Så är det dock inte i de förbund i Bibeln som Gud sluter, utan Gud är den dominerande parten. Gud är Gud!

Reglerad plats

Det Gamla förbundet var knutet till Abraham och hans efterkommande.  Genom förbundet med Mose reglerades offertjänsten och den var knuten först till tabernaklet, som de bar med sig bland annat under ökenvandringen, men sedan byggdes templet i Jerusalem.

I Nya förbundet är däremot gudstjänsten inte till någon del knuten till någon särskild plats. Vi minns hur kvinnan vid Sykars brunn sade till Jesus: Våra fäder har tillbett på detta berg,[Gerissim] och ni säger att den plats där man skall tillbe finns i Jerusalem.” Jesus svarade: ”Tro mig, kvinna, den tid kommer, då det varken är på detta berg eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. (Joh. 4:20f.)

Innehåll

På liknande sätt var löftet i Gamla förbundet att folket skulle få bo i Kanaans land, men i det Nya förbundet är vi på väg på vår ökenvandring till det utlovade landet, det vill säga himmelens land. Aposteln skriver till galaterna: Det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder.  (Gal. 4:26)

Karaktär

I både Gamla och Nya förbundet finns lag och evangelium, men förbunden har olika karaktär.

I Gamla förbundet dominerar lagen, men det finns evangelium. Som aposteln Paulus skrev i Romarbrevet (och Mose i Första Mosebok), blev Abraham rättfärdig genom tro. Och vi behöver inte läsa länge i Psaltaren för att finna Guds nåd för syndare. Men Mose var otvetydigt en laggivare av stora mått, så det är helt riktigt att påstå att Gamla förbundet var ett lagförbund. Det var Moses uppgift att förkunna Guds lag. Mot slutet av Femte Mosebok läser vi: Förbannad är den som inte upprätthåller alla ord i denna lag genom att följa dem. (5 Mos. 27:26)

I Nya förbundet däremot dominerar evangelium, även om det också finns lag. Till sin karaktär är inte Kristus alls en ny Mose. Mose var lagstiftare. Hans huvuduppgift var att lära lagen, kräva det goda och bestraffa synden. Kristus däremot kommer med evangelium, som inte kräver utan ger: Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. (Matt. 11:28)

Vid apostlamötet i Jerusalem framstod skillnaden mellan de båda förbunden tydligt: Varför vill ni då fresta Gud och på lärjungarnas axlar lägga ett ok, som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära? (Apg. 15:10)

Medel

Om vi tittar på de medel Gud använde i de båda förbunden, så vet vi ju alla att Gud i det Nya förbundet har instiftat nådemedel – dopet, nattvarden och avlösningen – där han delar ut sin nåd och förlåtelse. I det Gamla förbundet kan man säga att offertjänsten förmedlade förlåtelsen: När prästen med skuldoffersbaggen bringar försoning för honom inför Herrens ansikte, får han förlåtelse för den synd han har begått. (3 Mos. 19:22) Så var offertjänsten Gamla förbundets nådemedel.

Förbundstecken

Hur blev det gamla förbundet synligt? Naturligtvis var det Guds Ord som var vittnesbördet om det förbund Gud slutit med judafolket, men hur blev det synligt vilka som tillhörde gudsfolket? Det talade ordet är ju inte synligt. Vi kan säga att vi har tre förbundstecken i det Gamla förbundet: Omskärelsen och efter Mose även påskmåltiden och sabbaten. Genom att judarna tillämpade dessa tre, blev det synligt för utomstående vilka som var judar.

I det nya förbundet har vi på samma sätt dopet och nattvarden, där dopet liknar omskärelsen och nattvarden liknar påskmåltiden. Förutom att de är nådemedel, så är de också vittnesbörd om vilka som tillhör Guds folk. När Mose och Aron fick föreskrifterna från Gud om påskalammet, sade Gud: Om en främling som bor hos dig vill fira Herrens påskhögtid, skall alla av manligt kön hos honom omskäras. Sedan får han komma och fira den, och han skall då vara som en infödd i landet. Men ingen oomskuren får äta påskalammet. (2 Mos. 12:48)

Mottagande

Hur fick man då del av förbundsvälsignelserna? Vi vet ju alla att det i det nya förbundet sker endast genom tron, genom tron allena. Hur var det då i det Gamla förbundet? Otvivelaktigt finns det många ställen i GT som förkunnar lagens rättfärdighet: Om ni nu hör dessa föreskrifter och håller fast vid dem och följer dem, skall Herren, din Gud, hålla fast vid sitt förbund och sin nåd så som han med ed har lovat dina fäder. (5 Mos. 7:12) Och kung David säger: 

Vem får gå upp på Herrens berg?
Vem får träda in i hans helgedom?
Den som har oskyldiga händer och rent hjärta,
den som inte vänder sin själ till lögn
och inte svär falskt.
Han skall få välsignelse från Herren
och rättfärdighet av sin frälsnings Gud.
(Ps. 24:3ff.)

Men lagens rättfärdighet finns även i NT. Jesus sade till den unge rike mannen: En är den Gode, och vill du gå in i livet, så håll buden. (Matt. 19:17). Lagen är evig. Lagen uttrycker Guds väsen. Det lagen säger är sant: Om du håller lagen i allt så är du rättfärdig.

När det gäller trons rättfärdighet, så vet vi att det är den som gäller i Nya förbundet. Men det var också den frälsning som fanns i Gamla förbundet. Aposteln Paulus citerar 1 Mos. (15:6): Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet (Rom. 4:3)

I det Gamla förbundet fick judafolket på ett särskilt sätt kämpa med Guds lag för att det skulle bli tydligt att ingen blir rättfärdig genom laggärningar. Som sankt Paulus säger i romarbrevet: Ty ingen människa blir rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd. (Rom. 3:20) Alla föreskrifterna och lagarna i Gamla förbundet visar hur omöjligt det är att fullkomligt följa Guds bud. De klargör hur stort verk Kristus genomförde.

Gamla och Nya förbundet – III

Förbundet med Noa

Här vill jag göra en exkurs, en utvikning, och nämna att Gud också slutit ett annat förbund, ett förbund med Noa:

När jag låter moln stiga upp över jorden och regnbågen syns i skyn skall jag tänka på mitt förbund, det som har slutits mellan mig och er och alla levande varelser, allt liv, och vattnet skall inte mer bli en flod som utplånar allt liv. När regnbågen syns i skyn och jag ser på den, skall jag tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden.(1 Mos. 9:14-17)

Som ni ser är detta ett annat förbund än det som Gud slöt med Abraham. Inget förbundsfolk blir till, utan förbundet är med alla levande varelser. Förbundet med Noa är inte en del av det gamla förbundet. Det är ett separat förbund, och det är fortfarande i kraft.

Fortsättningen av Gamla förbundet

Förbundet med Abraham fortsätter. Gud bekräftar det med patriarken Isak. Och när sedan Israels barn blir slavar i Egypten och plågas, då bad de till Gud: Israels barn suckade och klagade över sitt slaveri, och deras rop över slaveriet steg upp till Gud. Gud hörde deras klagan och kom ihåg sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. (2 Mos. 2:23f.) Och ni vet vad som hände sedan: Uttåget ur Egypten under Mose och hur de så småningom kom fram till Sinai berg och slöt förbund där. Vi läser om det i Andra Moseboks 24 kapitel:

Följande morgon steg Mose upp tidigt och byggde ett altare nedanför berget och reste där tolv stoder för Israels tolv stammar. Han sände israeliternas unga män att offra tjurar som brännoffer och gemenskapsoffer åt Herren.Och Mose tog hälften av blodet och slog det i skålar och den andra hälften av blodet stänkte han på altaret.Han tog förbundsboken och läste upp den för folket, och de sade: ”Allt vad Herren har sagt vill vi göra och lyda.” Då tog Mose blodet och stänkte på folket och sade: ”Se, detta är blodet i det förbund som Herren har slutit med er i enlighet med alla dessa ord.” (2 Mos. 24:14ff.)

Som ni ser hör blodet med till förbundet: Se, detta är blodet i det förbund som Herren har slutit med er i enlighet med alla dessa ord.

Här inställer sig frågan vilken relation Moses förbund har till Abrahams. Och det visar sig att Moses förbund är samma som Abrahams, Isaks och Jakobs. Vi ser det av tre anledningar:

För det första är det möjligt att ett förbund sluts flera gånger. Som vi har sett slöt Gud förbund mer än en gång med Abraham varvid även komplettering skedde. Ett förbund behöver alltså inte vara en ”engångshändelse”. Tänk också på att efter att Israels folk hade avfallit och gjort guldkalven, så slöt Gud igen förbund med folket.

För det andra är det helt enkelt så att Israels folk är patriarken Jakobs folk, Israel är ju ett annat namn på Jakob som han fick när han brottades med Gud hela natten vid Jabboks vad. Att de kallades Israels stammar visar på kontinuiteten från patriarkerna. Jakobs folks förbund är därför samma som Jakobs förbund, ska det vara ett annat förbund måste folket byta namn och till exempel heta Mose folk.

För det tredje är det samma grundläggande innehåll. Folket (Abrahams barn) ska följa Gud och få bo i Kanaans land. De har som tecken på detta att alla manliga medlemmar omskärs.

Men visst är det så att förbundet utökades. Det är samma förbund, men det utökades. Påskmåltiden instiftades vid uttåget ur Egypten. Sabbaten instiftades vid Sinai berg och offertjänsten reglerades. Det är en omfattande reglering.

Gamla och Nya förbundet – II

1 Mos. 15, andra uppenbarelsen

I det femtonde kapitlet talar Gud till Abram igen, och han lovar nu ännu tydligare att Abram ska få en arvinge, och han säger att det ska bli en arvinge som skulle komma från Abrams egen kropp. Denna gång står det också uttryckligen att Gud sluter ett förbund med Abram. Och Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet. Som avslutning offrar Abram till Gud. Han lade en treårig kviga, en treårig get, en treårig bagge, en turturduva och en ung duva på marken och styckade dem mitt itu och lade styckena mot varandra. Men fåglarna styckade han inte. Och så väntade han. När det kom rovfåglar, schasade han bort dem. Så kom solnedgången:

När solen hade gått ner och det blivit alldeles mörkt, syntes en rykande ugn med en brinnande fackla, som for fram mellan köttstyckena. På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: ”Åt dina efterkommande skall jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, floden Eufrat. (1 Mos. 15:17f.)

Om man jämför första och andra uppenbarelsen var det i grunden samma sak, att Gud lovar göra Abram till ett stort folk och att han ska bo i Kanaans land. Samma innehåll i princip, men litet olika detaljer. Vid detta det andra tillfället, förutsade Gud också israeliternas fångenskap i Egypten i fyrahundra år. Och den andra gången står det uttryckligen ”förbund”, och det hänger ihop med att Abram offrade.

Vi vet inte hur lång tid det gick efter att Gud kallade Abram till att han slöt förbundet. Kanske var det inte så lång tid. För därefter inträffar det efter ännu en tid att Saraj – som hon hette då – förtvivlar om att hon skulle föda en arvinge åt Abram. Gud hade i det femtonde kapitlet lovat en arvinge åt Abram, en arvinge från hans kropp, men han hade inte sagt att det skulle ske genom Saraj. Abram och Saraj tänkte först så klart att det skulle vara deras gemensamma barn, men tiden gick och de fick inget.

Så när Saraj inte får något barn, tänker hon ganska förnuftigt och logiskt, att det kanske inte skulle ske genom henne, utan att det skulle ske på det sättet att hennes tjänarinna, den egyptiska slavinnan Hagar, skulle föda en son åt Abram. Och så gjorde de. Hagar blev havande.

Och Hagar såg ner på Saraj som inte kunnat få barn. Då blev Saraj så arg på Hagar att Hagar flydde ut i öknen. Men ute i öknen talar Herrens ängel till henne och säger att sonen ska heta Ismael och bli till ett stort folk, men att hennes son inte är den arvinge som Gud lovat Abram: Han skall vara som en vildåsna. Hans hand skall vara mot alla och allas hand mot honom. Och han skall bo mitt emot alla sina bröder.(1 Mos. 16:12)

Ismael föddes och bodde med sin mor Hagar hos Abram och Saraj. Och ingen arvinge kom genom Saraj.

Tredje uppenbarelsen, 1 Mos. 17

När Ismael var tretton år, uppenbarade sig Herren för Abram igen. Nu var Abram 99 år. Och Gud sluter åter förbund med Abram, och det blir ännu fler detaljer:

  • Abram får namnet Abraham och Saraj får namnet Sara.
  • Gud upprepar att Abraham ska få en son, och han säger nu uttryckligen att det ska bli med Abrahams hustru Sara.
  • Omskärelsen blir förbundstecknet.

Så ser vi att vad vi kallar Gamla förbundet etableras mellan Gud och Abraham: Gud skapar från Abraham ett utvalt förbundsfolk som ska få bo i Kanaans land, det är ett evigt förbund och omskärelsen är förbundstecknet. Genom Abrahams förbundsfolk ska alla släkten på jorden bli välsignade.

Hur förhåller sig de båda förbunden som Gud slöt med Abraham till varandra? Likheterna är så stora att vi omedelbart ser att det är samma förbund. Ja, redan i Guds kallelse till Abraham ligger grunden helt färdig. De två kommande tillfällena byggde vidare och utgjorde tillsammans det enda förbundet Gud slöt med Abraham.  

Gamla och Nya förbundet – I

Vid årets kyrkodagar (2022) höll jag ett föredrag med titeln: Gamla och nya förbundet – särskilt om judafolket och Gamla Testamentets profetior. När jag höll det var jag tvungen att korta ner det litet för att hålla mig inom den utsatta tiden, men jag tänkte publicera föredraget här, bit för bit, och då kan jag ju ta med allt. Först kommer jag gå igenom gamla och nya förbundet, och därefter kommer jag att skriva om hur vi ska se på judafolket i vår tid och staten Israel.

Inledning

Vad är det för skillnad mellan Gamla och Nya förbundet? Har judarna upphört att vara Guds folk? Hur ska vi kristna förhålla oss till judarna? Hur ska vi se på staten Israels tillkomst 1948? Har judafolket en särskild roll i Guds plan för tiden före yttersta domen? När vi utifrån Romarbrevet, som är temat för årets kyrkodagar, ser på Gamla och Nya förbundet, så blir sådana frågor aktuella. Olika kristna ger olika svar på dessa frågor, men naturligtvis bör vi borra oss fram till vad Skriften verkligen säger.

Man måste börja någonstans. Jag vill börja med en fråga:

Är det något särskilt med judafolket?

Svaret på denna fråga är helt klart ”ja”. Det är otvetydigt något särskilt med judafolket. De har en märklig historia. Ofta har de varit illa sedda och även förföljda, men på något sätt har de kunnat hålla ihop sin identitet genom årtusendena. Om vi ser på judafolket med profanhistoriska glasögon, så är det ett märkligt folk.

Men vi vet att det är mer än ett märkligt folk. Gud har handlat med judarna på ett särskilt sätt: Judarna är folket som Jesus, alla människors frälsare, föddes i. Jungfru Maria var judinna. Jesus var jude. Apostlarna var judar, inklusive Paulus.

Går vi ännu längre tillbaka i tiden, så blev judarna utvalda av Gud. Det började med att Gud kallade Abraham ut ur den kaldeiska staden Ur (i nuvarande Irak). Gud upprättade sitt förbund med honom och lovade göra honom till ett stort folk, ja så stort att ingen skulle kunna räkna det. Och Abraham blev stamfar till judafolket. Och förbundstecknet var att alla män skulle omskäras.

Och Gud höll sin hand över judafolket och beskyddade dem. Som det står i Psaltaren om judafolket under patriarktiden: De vandrade från folk till folk, från ett land till ett annat. Han tillät ingen att skada dem, han straffade kungar för deras skull. (Ps. 105:13f.)   

Även efter den bibliska historien har judarnas historia varit säregen. Vi återkommer till det i den senare delen av föredraget.

Gud talar till Abraham, första tillfället, 1 Mos. 12

Gamla förbundet börjar med Abraham. Guds direkta handlande med Abraham möter vi för första gången i Första Moseboks tolfte kapitel. Det har gått tio generationer efter den stora floden. Gud kallade Abram (som han då hette) att flytta till Kanaans land. Vid den tiden bodde Abram i Haran, men tidigare hade han och hans fader Tera lämnat det kaldeiska Ur, för att flytta till Kanaans land, men de två kom ungefär halvvägs. Både Ur och Haran ligger i närheten av Eufrat, även om Haran ligger en bra bit ifrån Ur. (Ur ligger ganska nära Eufrats utlopp i Persiska viken.) Nu var de i alla fall i Haran, som låg i riket Paddan-Aram. Idag ligger Haran i Turkiet, två mil norr om gränsen till Syrien.

Här är en karta som visar Ur (långt till höger), Haran och vägen till det utlovade landet:

Gud kallade Abram att lämna sin fader Tera som han bodde tillsammans med i Haran och fortsätta till Kanaans land:

Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig. Där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse.Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade. (1 Mos. 12:1-3)

Abram var sjuttiofem år när han lämnade Haran. Och han byggde altaren i det nya landet och tillbad Gud.