Månad: oktober 2020

Broderlig förmaning – VII

Fortsättning från föregående post: https://stpauli.live/2020/10/16/om-formaning-vi/

Den broderliga förmaningen ska tillgå enligt Matt. 18:15-17, läste vi i förra bloggposten. Om brodern inte lyssnar till varningarna, ska han till sist uteslutas. Jesus hade en åtgärdstrappa, så att man anpassar åtgärden efter omständigheterna och tar det steg för steg. Att ha en broder är en dyrbar gåva, som man inte får slarva bort lättvindigt. Om man inte varnar brodern för synden, kan han gå förlorad. Varningen är nödvändig. Det sista steget är att utesluta honom, för att han ska förstå att det är allvar och att hans eviga väl står på spel. Här är några detaljer som är viktiga:

Alla möjligheter till missförstånd måste uteslutas.

Så här viktiga saker kan förstås inte gå på ogrundade uppgifter. Man får inte vara för snabb med att döma! Det får inte finnas några missförstånd, så man behöver kontrollera vad som hänt och vad brodern menar. Det kan till exempel i bland förekomma att man har olika terminologi, man använder olika ord men menar samma sak.

Enskilda synder ska behandlas enskilt först.

Om din broder försyndar sig, det handlar om sådant som du får reda på. Det kan vara så att det begås mot dig, eller något som du råkar bli vittne till eller få veta. Det här rör inte sådana synder som vi alla begår dagligen, att vi är retliga och sura eller i allmänhet högmodiga. Vi har så lätt att se flisan i vår broders öga och bli felfinnare. Det ska vi akta oss för. Det här gäller inte heller alldagliga småsaker, eller vad jag ska kalla det, som ifall du skulle få se din broder snedda över gräsmattan trots att det står en skylt ”Gå ej på gräset”, men det skulle till exempel kunna vara att du ser honom stjäla i en affär.

Då ska man inte direkt ropa ut det till alla, utan hantera det enskilt först. Då är det lättare att vinna sin broder. Kanske är det något du missuppfattat, det kan redas ut genom att man talar med varandra. I det här läget ska man alltså inte gå till prästen, utan direkt till den som är inblandad.

Hjälper det inte att ta upp det enskilt, ska man ta med sig en medbroder eller två, för att försöka få brodern att ångra sig och överge synden. Hjälper inte det heller, först då ska saken fram öppet inför alla bröderna, inför prästen och församlingen.

Det som är öppet, det är öppet.

Om falsk lära framförs öppet eller en syndig gärning är allmänt känd, ska det bemötas direkt. Då bortfaller de två första, enskilda procedurerna. (Att saken är öppen hindrar dock naturligtvis inte att man dessutom har privata samtal.) Vi kan se det på hur aposteln Paulus agerade i andra kapitlet i Galaterbrevet:

Men när Kefas kom till Antiokia gick jag öppet emot honom, eftersom han stod där dömd (det vill säga, Petrus visste ju egentligen att han gjorde fel). Ty innan det kom några från Jakob, brukade han äta tillsammans med hedningarna. Men när de hade kommit, drog han sig alltmera undan och höll sig borta från hedningarna av fruktan för de omskurna. Även de andra judarna hycklade på samma vis, så att till och med Barnabas drogs in i deras hyckleri. Men när jag såg att de inte var på rätt väg och inte följde evangeliets sanning, sade jag till Kefas inför alla: ”Om du som är jude lever på hedniskt vis och inte på judiskt, varför tvingar du då hedningarna att leva som judar?”

Så ser vi att Paulus direkt och offentligt tar upp det som är offentligt. I en sådan situation, där saken är allmänt känd, ska man inte börja med privat förmaning.

Den situationen gällde att Petrus handlade felaktigt, så att alla kunde se det. En liknande sak som är öppen, är när falska lärare träder upp så att vem som helst kan höra (eller läsa). Då ska man inte heller följa proceduren att det krävs enskild förmaning först. Vi kan se det tillämpat till exempel när Apollos (som var född jude) predikade mot de judar som förnekade att Jesus är Guds Son: Ty [Apollos] motbevisade eftertryckligt judarna, när han utifrån Skrifterna offentligt bevisade att Jesus är Messias. Eller som Paulus skriver i första brevet till Timoteus: Dem som syndar inför alla skall du tillrättavisa inför alla, så att även de andra tar varning. (1 Tim. 5:20) Detta ställe är alltså inte i strid med Matt. 18. Är saken öppen är det rätt, och det är också en plikt, att direkt bemöta den på samma öppna sätt. Steg 1 och 2 bortfaller när det är en allmänt känd synd, då ska man gå direkt på steg 3.

Tyvärr lär inte Wisconsinsynoden rätt om det här. De vill försvara sin senfärdighet när det gäller brytningen med Missourisynoden på fyrtio- och femtiotalet genom att hålla kvar kravet på någon slags trestegsprocedur med förmaning även med öppet kända falska lärare. Då tar ju allt mycket längre tid. Att alltid använda trestegsproceduren försvaras också i den fotnot som Folkbibeln har till Matt. 18:15: Här handlar det tydligen om en allvarlig, offentlig synd, i andra handskrifter om enskild synd. Det vill säga, de hävdar att den ena handskriftsvarianten i ”steg 1” (med krav på privat förmaning) återspeglar den öppet kända synden. I själva verket återger bägge varianterna den enskilt begångna synden.

Om broderlig förmaning – VI

Om förmaning av bröder

Hur ska då församlingen se på att somliga bröder inte följer Guds Ord? Det står i Galaterbrevet: Bröder, om ni kommer på någon med att begå en överträdelse, då skall ni som är andliga människor i mildhet upprätta en sådan. Och vi ska vara tålmodiga, och tänka på att vi alla är syndare, som syndar dagligen. Det står i sankt Jakobs brev: Detta vet ni, mina älskade bröder. En människa skall vara snar att höra och sen att tala och sen till vrede. Synden är med i allt för oss alla. Likväl samtycker vi kristna inte till synden. Vi kämpar mot den. Men eftersom synden är med i allt, är det viktigt att vi är villiga att be om ursäkt och be om förlåtelse. Vi ska inte vara stolta och försvara oss själva när vi gjort något dumt. Tyvärr kan det vara svårt. Det är inte alltid så lätt att ta emot en tillrättavisning. Vi måste be till Gud om ödmjukhet, både den som förmanar och den som förmanas. Ett sätt att öva sin förmåga att medge sina synder är att gå till bikt och uppriktigt bekänna sina synder.

Broderskapet kan upphöra

I sitt första brev till Tessalonikerna skriver aposteln Paulus: Vi behöver inte skriva till er om broderskärleken. Ni har ju fått lära er av Gud att älska varandra. (4:9) Och litet senare: Vi uppmanar er, bröder: tillrättavisa de oordentliga, uppmuntra de missmodiga, ta er an de svaga och ha tålamod med alla. (5:14)

Men i nästa brev till tessalonikerna blev aposteln tvungen att förtydliga sin undervisning. För tålamod ska vi ha oändligt av, vi ska förlåta vår broder sjuttio gånger sju gånger, det vill säga hur många gånger som helst. Men, det finns också situationer där det inte är tillämpligt att ha tålamod. Med tiden kan synden bita sig fast hos syndaren, så att han inte längre bryr sig om den. Han blir vårdslös med Guds förlåtelse, och tror inte längre att synden är något man ska kämpa mot. Han börjar försvara den, och bryr sig inte om förmaning som han får. Så i första brevet till tessalonikerna skrev Paulus tillrättavisa de oordentliga, uppmuntra de missmodiga, ta er an de svaga och ha tålamod med alla, men i det andra brevet skrev han: Bröder, vi uppmanar er i vår Herre Jesu Kristi namn att hålla er borta från varje broder som lever oordentligt och inte följer de lärdomar som de har fått av oss. (2 Tess. 3:6) Det kan alltså bli så att broderskapet kommer i fara.

Hur det här ska hanteras, det har vi Jesu undervisning om i Matteusevangeliets artonde kapitel: Men om din broder försyndar sig, så gå åstad och förehåll honom det enskilt. Om han då lyssnar till dig, så har du vunnit din broder. Men om han icke lyssnar till dig, så tag med dig ännu en eller två, för att ‘var sak må avgöras efter två eller tre vittnens utsago’. Lyssnar han icke till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han ej heller till församlingen, så vare han för dig såsom en hedning och en publikan. (18:15-17)

Här är alltså tre steg:1/ Enskild förmaning 2/ Halv-enskild förmaning med en eller två till 3/ Öppen tillrättavisning.

Och det kan alltså tyvärr bli nödvändigt att utesluta en broder. Om inte steg tre hjälper heller, blir han en utomstående, en som inte tillhör bröderna. Detta eftersom han försvarar synden och inte följer de lärdomar som de har fått av apostlarna. Man kan inte vara Guds barn och samtycka med vett och vilje till synden. Och synd kan ju vara både i livet och i läran. I livet, det är att samtycka till att handla i strid med Guds bud, och i läran, det är att hålla falsk lära för sann.

Är verkligen falsk lära synd?

Ja, det är det. Tyvärr är det få kyrkor som tror det. Tidsandan har tagit stora steg in i de flesta kyrkor och sprider sin skepticism och relativism. Men för tanken att det inte är så kinkigt vad man tror finns det inget stöd i Bibeln. Men det bekymrar inte de moderna kristna…

Mer om detta i en äldre bloggpost:

https://stpauli.live/2019/01/09/vad-ar-synd/

Det kristna broderskapet – V

Låt oss nu se på hur Bibeln omtalar dem som står utanför församlingen. Hur ska vi förhålla oss till dem? Församlingen ska skötas i enlighet med Bibelns lära och instruktioner, men dessa instruktioner ger oss inte i uppgift att döma de utomstående. Gud ser deras hjärtan. Det är hans sak hur det är med dem. Vi ska inte lägga oss i Hans arbete, utan göra vår uppgift genom att hålla fast vid den rätta läran. Läran ska vi döma, men inte utomstående personer:

Jag skriver nu till er att ni inte skall umgås med någon som kallas broder, om han är otuktig, girig eller avgudadyrkare, förtalare, drinkare eller utsugare. Inte heller skall ni äta tillsammans med en sådan. Hur kan det vara min sak att döma dem som står utanför? Är det inte dem som står innanför ni skall döma? Dem som står utanför skall Gud döma. Driv ut ifrån er den som är ond! (1 Kor. 5:11-13)

Detta ställe handlar dock, det måste medges, om sådana som tidigare tillhört församlingen. Men den allmänna satsen står där ändå: Dem som står utanför skall Gud döma. De som står utanför står utanför, helt enkelt. De är inte våra bröder. Är de kristna? Det är Guds sak att hantera, inte vår. De kristna har hand om församlingen och medlemmarna, och om någon vill bli med prövar vi detta. Och de som försvarar synden ska uteslutas (mer om detta i en senare bloggpost). Vi kristna ska sköta församlingen, den synliga kyrkan, men vi ska inte försöka hantera den osynliga eller basera vårt handlande på vilka vi tror tillhör den osynliga kyrkan.

De som är utanför, dem låter vi vara. Det ser vi också av det andra ställe jag funnit som handlar om utomstående (och här ser det ut att handla om en som inte tillhört kyrkan): Johannes sade: ”Mästare, vi såg en man som drev ut onda andar i ditt namn, och vi försökte hindra honom eftersom han inte följde med oss.” Jesus sade till Johannes: ”Hindra honom inte. Den som inte är emot er, han är för er.” (Luk. 9:49f.) Så ser vi, att vi inte ska lägga oss i det som inte är vår uppgift.

Åkallan i endräkt

Brödragemenskapen är en andlig verklighet, och den tar sig också konkreta uttryck. Aposteln förmanar flera gånger de kristna att inte vara splittrande, utan att bevara Andens enhet genom fridens band. Vi ska vara tålmodiga och att ha fördrag med varandra. Det blir inte alltid så. Av och till uppstår och frodas schismer även bland bibeltroende därför att det finns motsättningar på det personliga planet. Så ska det inte vara! Vi som är bekännelsetrogna kristna ska särskilt lägga oss vinn om att vara duktiga på personliga kompromisser och konflikthantering! Vi ska inte sopa problem under mattan, utan vi ska reda ut dem.

I urkyrkan fanns det till exempel motsättningar mellan judar och greker, det vill säga mellan omskurna och oomskurna. De kom från olika kulturer och traditioner. Till romarna skrev aposteln: Må uthållighetens och tröstens Gud hjälpa er att vara eniga efter Kristi Jesu vilja, så att ni endräktigt med en mun prisar vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader. (Rom. 15:5f.) Genom denna enhet i Kristus leds de till jordisk mänsklig förbrödring, aposteln fortsätter: Ta därför emot varandra, så som Kristus har tagit emot er till Guds ära.

Ett annat ställe som jag gärna vill citera när vi nu är inne på gemensam åkallan i enighet är från inledningen av första Korintierbrevet: I vår Herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att alla vara eniga i det ni säger och inte låta stridigheter förekomma bland er, utan vara fullkomligt enade i samma uppfattning och samma mening.

Detta ställe förbjuder oss att tolerera olika läror inom vår kyrka. Bröderna ska vara enade i Guds Ord. Det skriver aposteln om också till romarna, i det kända citatet från sextonde kapitlet: Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem.

Är kristna i andra kyrkor bröder? – IV

Om vi då funnit att ”bröder” i Skriften bara avser dem som tillhör församlingen, den yttre kyrkogemenskapen, är det då så att det bara är i den yttre kyrkan som det finns kristna? Nej, absolut inte! Däremot är det ju så att det i den osynliga kyrkan, Kristi kropp, bara finns kristna. Alla kristna genom alla tider är förenade i Kristus. Som Jesus säger: Jag är vinstocken, ni är grenarna. (Joh. 15:5) Utanför Kristi kropp finns inga kristna, och i Kristi kropp finns inga som inte är kristna. Hycklarna, de som bara är kristna till namnet men inte tror i hjärtat, tillhör inte den sanna kyrkan.

Men nu talar vi om den yttre kyrkan, om kyrkogemenskapen. Det är den vi ska förhålla oss till, för den osynliga kyrkan ser vi inte. Då finns det naturligtvis kristna utanför kyrkan, men de är inte våra bröder. Det finns många kristna utanför Lutherska Konkordiekyrkan. Överallt där man tror på Guds Ord, tror på Jesus som Guds Son och den ende Frälsaren, där är Kristi kyrka. Ja, det finns även kristna som inte tillhör någon kyrka alls! Tänk på sådana som utan tidigare kyrkotillhörighet kommer till tro och så småningom blir döpta som vuxna. Naturligtvis blir de kristna när de kommer till tro, men de upptas i den yttre kyrkan först när de döps.

Men hur ska vi då förhålla oss till dem som står utanför vår kyrka? Ja, som jag visat hör brödraskap och kyrkogemenskap ihop. De som står utanför är inte våra bröder och vi har därför ingen kyrkogemenskap med dem. Vi döper dem inte utan att de blir upptagna i kyrkan, vi går inte till nattvarden tillsammans med dem, vi ber inte med dem.

Exempel från kyrkohistorien

Luther sade efter lärosamtalen med Zwingli i Marburg 1529 till sin församling:

Broderskap har de begärt av oss. Det har vi inte kunnat bevilja dem, ty om vi erkände dem som bröder och systrar, så hade vi måst gå med på deras lära. Och detta stämmer ju överens med vad jag anfört i detta föredrag, broderskap och kyrkogemenskap är samma sak.

Och från fornkyrkan vill jag anföra följande citat, som visar att man hade gemenskap med bröderna men inte med dem som stod utanför:

Det är inte tillåtet att ha gemenskap med exkommunicerade eller att i hemmen be tillsammans med dem som inte deltar i kyrkans bön, inte heller i en lokalkyrka ta emot dem som uteslutits ur en annan lokalkyrka. Om det visar sig att någon biskop eller presbyter eller diakon eller annan klerk har gemenskap med exkommunicerade, skall också han bli exkommunicerad, eftersom han gör kyrkans kanon om intet. [1]

Hur det dock än är med kyrkohistorien, kan vi inte lägga uttalanden av olika teologer till grund för vår lära. Läran kan bara bygga på Bibeln. Och där finner vi ju ingenstans att någon som inte tillhörde församlingen betraktades som en broder.