Etikett: broderskap

Broderskapet och jordiska ordningar – IX

Vi ska här komma ihåg, att det kristna broderskapet inte upphäver de världsliga ordningarna. Älska varandra uppriktigt. Var innerligt tillgivna varandra i broderlig kärlek. Överträffa varandra i ömsesidig hedersbevisning, sade vi i en tidigare bloggpost. Inget av detta upphäver de ordningar som finns i familjen och samhället. Tänk på reformationstiden, då fanns det till exempel kristna furstar. En furste visade sin broderliga kärlek till de kristna undersåtarna genom att vara en god furste för dem, genom att stifta goda lagar och regera för befolkningens väl och så vidare. I samhället var han överordnad. Men i Kristus, i församlingen är det inte så. Inför Gud, i församlingen är vi alla lika. Som det står i Kolosserbrevet om livet i församlingen (3:8 ff.): Nu skall också ni lägga bort allt detta: vrede, häftighet, ondska. Låt inte smädelser och fräckheter komma över era läppar. Ljug inte på varandra. Ni har ju klätt av er den gamla människan med hennes gärningar och klätt er i den nya människan, som förnyas till rätt kunskap och blir en avbild av sin Skapare. Här är det inte längre fråga om grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, slav eller fri, utan Kristus är allt och i alla.

Naturligtvis var de fortfarande etniska greker, judar, barbarer och skyter. De var fortfarande slavar eller fria. Men i Kristus var de alla ett, de var alla bröder i församlingen. Man skulle inte ha två församlingar, en för greker och en för judar. Inte heller en för vita och en för svarta. De var lika, de var bröder i Kristus. Men det var för den skull inte en kristen plikt att en furste skulle abdikera och gå klädd i en enkel linneskjorta som drängarna. Kristendomen upphäver inte samhällsordningarna. Och inte heller i kyrkan, det upphäver ju inte ämbetet, som en del menar. Ja, alla är lika inför Gud, men det hindrar inte att Gud förordnat att det ska vara präster i församlingen. Men prästerna står inte över lekmännen när det gäller ställningen inför Gud. Så prästerna och biskoparna ska inte vara ute efter makt och efter att de kristna ska tjäna dem, då drabbas de av Jesu ord: Men låt ingen kalla er rabbi, ty en är er Mästare, och ni är alla bröder. (Matt. 23:8.)

Så låt oss alltså inte försumma det kristna brödraskapet. Vi är alla bröder inför Gud, han har skapat oss, och han har frälst oss. Men det är utan vår förtjänst. Vi ska inte se ner på andra människor och tro att vi är bättre än de, för det är vi inte. Men vi har det bättre, för vi har en Frälsare. Här passar andra kapitlet i Jakobs brev bra: Mina bröder, ni kan inte tro på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade, och på samma gång göra skillnad på människor. Och sedan visar Jakob hur lätt det är att se ner på människor som är ringa i världen, men det är lätt att vara vänlig mot dem som står högt i anseende: Anta att det vid er sammankomst kommer in en man i vackra kläder och med guldring på fingret och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder. Om ni då ser till den vackert klädde och säger: ”Var så god och sitt, här är en bra plats, ” men till den fattige: ”Du kan stå där” eller: ”Sätt dig vid mina fötter”, har ni då inte kommit i strid med er själva och blivit domare som dömer partiskt? Lyssna, mina älskade bröder. Har inte Gud utvalt de fattiga i den här världen till att bli rika i tron och till att ärva det rike som han har lovat dem som älskar honom? Men ni föraktar den fattige.

Broderskap och goda gärningar – VIII

Nu tänkte jag gå vidare med vad broderskapet innebär i mer vardagliga situationer. Jag tänkte i stora drag följa Romarbrevet, där Paulus går igenom mycket som hör hit.

Först i Romarbrevet går aposteln igenom det grundläggande om Guds vrede, om synden och om rättfärdiggörelsen genom tro. Bland annat visar han hur patriarken Abraham blev rättfärdig genom tro. Därefter kommer han till det kristna livet och de goda gärningarna. Och vi lutheraner tycker ju detta är en utmärkt tågordning, först rättfärdiggörelsen och därefter de goda gärningarna. Vi går sedan in i det åttonde kapitlet.

Att leva som kristen, att tro på Gud och följa hans bud

Att vara en broder innebär först och främst att leva efter Guds bud: Vi har alltså skyldigheter, bröder, men inte mot vår onda natur, så att vi skall leva efter köttet. Om ni lever efter köttet kommer ni att dö. Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar skall ni leva. (Rom. 8:12f.) Det är detta som är helgelsen. I första versen i kapitlet slog aposteln fast: Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Därefter talar han om helgelsen och de goda gärningarna. Och i slutet av kapitlet motiverar han helgelsen med brödraskapet: Ty dem som han [Gud] i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, för att Sonen skulle vara den förstfödde bland många bröder. (Rom. 8:29) Genom helgelsen lever vi alltså i vårt brödraskap.

I det tolfte kapitlet förklarar Paulus ytterligare vad det kristna broderskapet betyder. Han säger att de kristna inte bara är bröder, utan att de också är Kristi kropp: Ty liksom vi i en kropp har många lemmar och alla lemmarna inte har samma uppgift, så är vi, som är många, en kropp i Kristus, men var för sig är vi varandras lemmar. Att vi är Kristi kropp förstärker vår samhörighet som bröder ännu mer. Älska varandra uppriktigt. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Var innerligt tillgivna varandra i broderlig kärlek. Överträffa varandra i ömsesidig hedersbevisning.

När det gäller rättfärdiggörelsen och tron, då står vi alla var och en inför Gud. Tron riktar sig mot Gud. Men i det kristna livet, där kommer de goda gärningarna in, och dem ska vi ju inte komma till Gud med för att visa upp, de riktar sig inte mot Gud, utan de goda gärningarna är till för våra bröder och vår nästa. Som det står i Galaterbrevet: Låt oss därför göra gott mot alla människor medan vi har tillfälle, och framför allt mot dem som delar vår tro. (Gal. 6:10)

Nu är vi ju rätt utspridda, så en vardaglig kontakt med medkristna är det inte alla av oss som har. En del av oss har medkristna i samma lägenhet, samma hus, och då får man tät träning i det kristna broderskapet. Naturligtvis betyder det praktiska broderskapet olika saker i olika situationer, man kan liksom inte ge en konkret lista över det som alla ska göra. Utan det är som så ofta annars: Bibeln ger inte några detaljerade regler för goda gärningar och kristet liv, utan Bibeln undervisar på ett övergripande plan, den ger oss principer och riktlinjer.

Annan söndring

De kristna ska hålla frid inbördes. Visst kan vi tycka olika i en mängd frågor, men i allt detta ska en uppriktig fördragsamhet och sann fridsamhet råda. Som man sade om de första kristna: Se, hur de älskar varandra. I Korint hade de kristna till och med dragit varandra inför allmän domstol. Hur kan någon av er som ligger i tvist med en annan våga gå till rätta med honom inför de orättfärdiga och inte inför de heliga? Och så tillägger Paulus att de kristna på den yttersta dagen ska vara med och döma till och med änglar. Men när ni har sådana tvister, sätter ni dem till domare som församlingen inte har förtroende för. Det här säger jag för att få er att skämmas. Finns det ingen förståndig bland er, någon som kan bli skiljedomare mellan bröder? I stället går broder till rätta med broder, och detta inför otroende. På det hela taget är redan det att ni processar med varandra ett nederlag för er. Varför lider ni inte hellre en oförrätt? Varför låter ni inte hellre andra roffa åt sig? I stället gör ni själva orätt och roffar åt er – och detta drabbar bröder.

Broderlig förmaning – VII

Fortsättning från föregående post: https://stpauli.live/2020/10/16/om-formaning-vi/

Den broderliga förmaningen ska tillgå enligt Matt. 18:15-17, läste vi i förra bloggposten. Om brodern inte lyssnar till varningarna, ska han till sist uteslutas. Jesus hade en åtgärdstrappa, så att man anpassar åtgärden efter omständigheterna och tar det steg för steg. Att ha en broder är en dyrbar gåva, som man inte får slarva bort lättvindigt. Om man inte varnar brodern för synden, kan han gå förlorad. Varningen är nödvändig. Det sista steget är att utesluta honom, för att han ska förstå att det är allvar och att hans eviga väl står på spel. Här är några detaljer som är viktiga:

Alla möjligheter till missförstånd måste uteslutas.

Så här viktiga saker kan förstås inte gå på ogrundade uppgifter. Man får inte vara för snabb med att döma! Det får inte finnas några missförstånd, så man behöver kontrollera vad som hänt och vad brodern menar. Det kan till exempel i bland förekomma att man har olika terminologi, man använder olika ord men menar samma sak.

Enskilda synder ska behandlas enskilt först.

Om din broder försyndar sig, det handlar om sådant som du får reda på. Det kan vara så att det begås mot dig, eller något som du råkar bli vittne till eller få veta. Det här rör inte sådana synder som vi alla begår dagligen, att vi är retliga och sura eller i allmänhet högmodiga. Vi har så lätt att se flisan i vår broders öga och bli felfinnare. Det ska vi akta oss för. Det här gäller inte heller alldagliga småsaker, eller vad jag ska kalla det, som ifall du skulle få se din broder snedda över gräsmattan trots att det står en skylt ”Gå ej på gräset”, men det skulle till exempel kunna vara att du ser honom stjäla i en affär.

Då ska man inte direkt ropa ut det till alla, utan hantera det enskilt först. Då är det lättare att vinna sin broder. Kanske är det något du missuppfattat, det kan redas ut genom att man talar med varandra. I det här läget ska man alltså inte gå till prästen, utan direkt till den som är inblandad.

Hjälper det inte att ta upp det enskilt, ska man ta med sig en medbroder eller två, för att försöka få brodern att ångra sig och överge synden. Hjälper inte det heller, först då ska saken fram öppet inför alla bröderna, inför prästen och församlingen.

Det som är öppet, det är öppet.

Om falsk lära framförs öppet eller en syndig gärning är allmänt känd, ska det bemötas direkt. Då bortfaller de två första, enskilda procedurerna. (Att saken är öppen hindrar dock naturligtvis inte att man dessutom har privata samtal.) Vi kan se det på hur aposteln Paulus agerade i andra kapitlet i Galaterbrevet:

Men när Kefas kom till Antiokia gick jag öppet emot honom, eftersom han stod där dömd (det vill säga, Petrus visste ju egentligen att han gjorde fel). Ty innan det kom några från Jakob, brukade han äta tillsammans med hedningarna. Men när de hade kommit, drog han sig alltmera undan och höll sig borta från hedningarna av fruktan för de omskurna. Även de andra judarna hycklade på samma vis, så att till och med Barnabas drogs in i deras hyckleri. Men när jag såg att de inte var på rätt väg och inte följde evangeliets sanning, sade jag till Kefas inför alla: ”Om du som är jude lever på hedniskt vis och inte på judiskt, varför tvingar du då hedningarna att leva som judar?”

Så ser vi att Paulus direkt och offentligt tar upp det som är offentligt. I en sådan situation, där saken är allmänt känd, ska man inte börja med privat förmaning.

Den situationen gällde att Petrus handlade felaktigt, så att alla kunde se det. En liknande sak som är öppen, är när falska lärare träder upp så att vem som helst kan höra (eller läsa). Då ska man inte heller följa proceduren att det krävs enskild förmaning först. Vi kan se det tillämpat till exempel när Apollos (som var född jude) predikade mot de judar som förnekade att Jesus är Guds Son: Ty [Apollos] motbevisade eftertryckligt judarna, när han utifrån Skrifterna offentligt bevisade att Jesus är Messias. Eller som Paulus skriver i första brevet till Timoteus: Dem som syndar inför alla skall du tillrättavisa inför alla, så att även de andra tar varning. (1 Tim. 5:20) Detta ställe är alltså inte i strid med Matt. 18. Är saken öppen är det rätt, och det är också en plikt, att direkt bemöta den på samma öppna sätt. Steg 1 och 2 bortfaller när det är en allmänt känd synd, då ska man gå direkt på steg 3.

Tyvärr lär inte Wisconsinsynoden rätt om det här. De vill försvara sin senfärdighet när det gäller brytningen med Missourisynoden på fyrtio- och femtiotalet genom att hålla kvar kravet på någon slags trestegsprocedur med förmaning även med öppet kända falska lärare. Då tar ju allt mycket längre tid. Att alltid använda trestegsproceduren försvaras också i den fotnot som Folkbibeln har till Matt. 18:15: Här handlar det tydligen om en allvarlig, offentlig synd, i andra handskrifter om enskild synd. Det vill säga, de hävdar att den ena handskriftsvarianten i ”steg 1” (med krav på privat förmaning) återspeglar den öppet kända synden. I själva verket återger bägge varianterna den enskilt begångna synden.

Är kristna i andra kyrkor bröder? – IV

Om vi då funnit att ”bröder” i Skriften bara avser dem som tillhör församlingen, den yttre kyrkogemenskapen, är det då så att det bara är i den yttre kyrkan som det finns kristna? Nej, absolut inte! Däremot är det ju så att det i den osynliga kyrkan, Kristi kropp, bara finns kristna. Alla kristna genom alla tider är förenade i Kristus. Som Jesus säger: Jag är vinstocken, ni är grenarna. (Joh. 15:5) Utanför Kristi kropp finns inga kristna, och i Kristi kropp finns inga som inte är kristna. Hycklarna, de som bara är kristna till namnet men inte tror i hjärtat, tillhör inte den sanna kyrkan.

Men nu talar vi om den yttre kyrkan, om kyrkogemenskapen. Det är den vi ska förhålla oss till, för den osynliga kyrkan ser vi inte. Då finns det naturligtvis kristna utanför kyrkan, men de är inte våra bröder. Det finns många kristna utanför Lutherska Konkordiekyrkan. Överallt där man tror på Guds Ord, tror på Jesus som Guds Son och den ende Frälsaren, där är Kristi kyrka. Ja, det finns även kristna som inte tillhör någon kyrka alls! Tänk på sådana som utan tidigare kyrkotillhörighet kommer till tro och så småningom blir döpta som vuxna. Naturligtvis blir de kristna när de kommer till tro, men de upptas i den yttre kyrkan först när de döps.

Men hur ska vi då förhålla oss till dem som står utanför vår kyrka? Ja, som jag visat hör brödraskap och kyrkogemenskap ihop. De som står utanför är inte våra bröder och vi har därför ingen kyrkogemenskap med dem. Vi döper dem inte utan att de blir upptagna i kyrkan, vi går inte till nattvarden tillsammans med dem, vi ber inte med dem.

Exempel från kyrkohistorien

Luther sade efter lärosamtalen med Zwingli i Marburg 1529 till sin församling:

Broderskap har de begärt av oss. Det har vi inte kunnat bevilja dem, ty om vi erkände dem som bröder och systrar, så hade vi måst gå med på deras lära. Och detta stämmer ju överens med vad jag anfört i detta föredrag, broderskap och kyrkogemenskap är samma sak.

Och från fornkyrkan vill jag anföra följande citat, som visar att man hade gemenskap med bröderna men inte med dem som stod utanför:

Det är inte tillåtet att ha gemenskap med exkommunicerade eller att i hemmen be tillsammans med dem som inte deltar i kyrkans bön, inte heller i en lokalkyrka ta emot dem som uteslutits ur en annan lokalkyrka. Om det visar sig att någon biskop eller presbyter eller diakon eller annan klerk har gemenskap med exkommunicerade, skall också han bli exkommunicerad, eftersom han gör kyrkans kanon om intet. [1]

Hur det dock än är med kyrkohistorien, kan vi inte lägga uttalanden av olika teologer till grund för vår lära. Läran kan bara bygga på Bibeln. Och där finner vi ju ingenstans att någon som inte tillhörde församlingen betraktades som en broder.

Det kristna broderskapet – III

Låt oss gå vidare och se vad detta broderskap innebär. Jag vill här slå fast:

Broderskap innebär kyrkogemenskap

De som är kristna bröder, är bröder i Kristus. De erkänner varandra som bröder, de behandlar varandra som kristna bröder. En sida av det kristna broderskapet är läran om kyrkogemenskap. Kyrkogemenskapen flyter fram ur brödragemenskapen. Man har ibland menat att kyrkogemenskap kommer ur nådemedlen och deras förvaltning, eller att den är bunden till nådemedlen, men denna tanke har jag inte funnit uttalad någonstans i Bibeln.[1]

Sankt Paulus skriver till de kristna i Filippi, till församlingen i Filippi:

Paulus och Timoteus tjänare åt Kristus Jesus till alla de heliga i Kristus Jesus som finns i Filippi med deras biskopar och diakoner. – – – Hälsa alla heliga i Kristus Jesus. Bröderna hos mig hälsar till er. (Fil. 1:1, 4:21) Och här är ”de heliga” synonymt med ”bröderna”. De heliga är de kristna, och de är bröder, dem har man kyrkogemenskap med. Och omvänt: Dem man har kyrkogemenskap med är bröder. Det är samma sak. Vi ser det också till exempel i Hebr. 2:11f.:

Jesus som helgar och de som helgas är alla av en och samma släkt. Därför blygs han inte för att kalla dem bröder, då han säger: Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag lovsjunga dig. Församlingen består av de heliga, och dessa är bröder. Jesus som helgar och de som helgas är alla av en och samma släkt. Vi har samme Fader.

Så ser vi här att ”bröderna” är synonymt med ”församlingen”: Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag lovsjunga dig. Broderskap innebär gemensam åkallan av Gud.

Och ett annat känt ställe är beskrivningen av de troende i Apostlagärningarnas andra kapitel: De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.

Man brukar säga att den kristna tron precis som ett bord behöver dessa fyra B:n (fyra ben) för att stå stadigt: 1/ De höll fast vid apostlarnas lära, vid Bibeln, det är det första b:t, 2/ de höll fast vid brödragemenskapen, det är det andra b:et, 3/ vid brödsbrytelsen, det vill säga nattvarden (tredje b:t) och 4/ vid bönerna (det fjärde b:t). Så ser vi att de hade lärogemenskap, brödragemenskap, nattvardsgemenskap och bönegemenskap. Dessa fyra hänger ihop och hör samman. Man har försökt skilja dem åt och sagt att det räcker att hålla fast vid lärogemenskap och nattvardsgemenskap, men att man kan ha bönegemenskap med personer som inte tillhör kyrkan. Men detta finner inget stöd i Bibeln. Bibeln håller ihop dessa fyra slag av kristen gemenskap. Det är inte olika saker, som man kan behandla separat, utan de hänger ihop.[2]

[1] Ordet ”kyrkogemenskap” kan felaktigt leda tankarna till att det handlar om den gemenskap som finns i kyrkobyggnaden, det vill säga i gudstjänsten. Vi bör dock lägga märke till att ordet ”kyrkogemenskap” inte finns i Bibeln. Kanske vore det bättre att säga ”församlingsgemenskap” (den gemenskap som finns i församlingen) eller ”brödragemenskap” (den gemenskap som finns mellan dem som är bröder). Ordet kyrkogemenskap är dock så inarbetat att vi hur som helst behöver förstå det rätt när det används.

[2] Man har också hävdat att ”bönerna” i Apg. 2:42 avser församlingens gemensamma bönestunder i templet, inte bön i hemmet etc., med meningen att olika regler skulle gälla för dessa olika former av böner. Därmed har man skapat en distinktion mellan bön i kyrkan och bön i hemmet, (privat bön) som inte finns i Bibeln.

Det kristna broderskapet – I

Bibeln lär att de kristna är bröder

Detta andliga brödraskap bland de kristna, kommer sig av att vi har samme fader, nämligen Gud. Vi är Guds barn, och därför är vi bröder och systrar i tron. Detta barnaskap hos Gud är grundläggande i kristendomen. Att Gud är vår Fader och vi kristna hans barn.

Detta brödraskap syns på väldigt många ställen i NT, särskilt efter evangelierna. De som hör till den kristna församlingen är bröder, vi ser det direkt i Apostlagärningarnas första kapitel när de första kristna var församlade i Jerusalem:

Alla dessa [de elva apostlarna] höll endräktigt ut i bön tillsammans med några kvinnor, bland dem Jesu mor Maria, och vidare hans bröder. (jordiska bröder) En av de dagarna trädde Petrus fram bland bröderna – omkring etthundratjugo personer var då samlade – och sade: ”Mina bröder…

Eller tänk på alla Paulus brev. Till församlingen i Rom skriver han:

Bröder, jag vill att ni skall veta att jag många gånger har bestämt mig för att komma till er och skörda någon frukt bland er liksom bland andra hednafolk, men hittills har jag blivit förhindrad.

Eller inledningen till Kolosserbrevet: Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel, och från vår broder Timoteus, till de heliga i Kolosse, de troende bröderna i Kristus. Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader.

Broder i Matteusevangeliet

Det finns många sådana klara ställen om det kristna brödraskapet i Apostlagärningarna och breven. I evangelierna är det kanske inte lika enkelt att avgöra om det menas det kristna brödraskapet eller det judiska. Jag tänkte nu gå igenom Matteusevangeliet. Vi startar i Bergspredikan (kapitel 5-7), där säger Jesus till lärjungarna:

Saliga är de som skapar frid, de skall kallas Guds barn. – – –

Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen.

Så när Jesus sedan säger Den som är vred på sin broder är skyldig inför domstolen, då bör broder avse de kristna. Även om det ännu bara var judar som var kristna.

Litet senare säger Jesus: Och om ni hälsar endast på era bröder, vad gör ni för märkvärdigt med det? Gör inte hedningar det också? och då ställer han bröder i kontrast till hedningar, och det pekar ju mot att bröder här kanske skulle kunna avse judarna. Hur som helst kan vi dock konstatera att den kristna församlingen inte hade grundats än när Jesus sade detta, så då fanns ännu ingen distinkt skillnad mellan kristna och judar.

Exkurs om fakta och tolkning

Jag vill här göra en liten utvikning, om hur viktigt det är att kunna grundspråken. Inte så att Bibelns budskap är dunkelt om man läser översättningar, men när man kommer till detaljtolkning behöver man grundspråken. Jesus säger, som ni hörde, i Bergspredikan: Den som är vred på sin broder är skyldig inför domstolen. Vi som nu studerat vad ordet broder betyder, vi förstår att det avser en jude eller kristen. Men om man läser i den nya svenska översättningen nuBibeln, som kom 2015, så skriver de: Men jag säger er: det räcker med att man blir vred på någon, så ska man dömas. Detta är en riktig utläggning, men det är dock en utläggning. I grundtexten står det broder. Nu är det ju inte brodern som är i fokus i det här avsnittet, utan Jesus undervisar här om hjärtats renhet, det vill säga hjärtats brist på renhet. Och problemet, synden, är ju likadant vem det än är man vredgas på. Det är många gånger ingen skillnad på hur vi ska uppföra oss mot vår broder eller mot vår nästa. (Se till exempel 3 Mos. 19, där det ges föreskrifter både om bröder och om nästan.) Så jag invänder inte i sak mot utläggningen här i nuBibeln. En översättning kan vara mer eller mindre tolkande, absolut, och alla översättningar måste tolka i någon mån, men det är viktigt att prästerna kan grundspråk, så att de kan studera vad som verkligen står.

Om broderskap

En vallfartssång; av David.

Se, hur gott och ljuvligt det är
    när bröder bor endräktigt tillsammans.
Det är som när den dyrbara oljan på huvudet
rinner ner i skägget, i Arons skägg,
    och ner över kragen på hans dräkt.
Det är som Hermons dagg
    som faller ner på Sions berg.
Ty där ger Herren befallning om välsignelse,
om liv till evig tid.

I våra jordiska familjer ser det inte alltid ut som i psalmen. Där råder inte alltid endräkt och enighet mellan oss och våra bröder. Men det finns också ett annat slags broderskap, där vi är eniga och där Herren ger befallning om välsignelse. Det är i församlingen det. Där får vi liv till evig tid.

Min tanke är att i några bloggposter se på hur ordet broder (och olika former av det, såsom ”bror” och ”bröder”) används i Bibeln, helt enkelt se vad det betyder och innebär. Bror, broder etc. förekommer nästan tusen gånger i Bibeln. Rätt snart kommer vi sedan fram till det kristna broderskapet, men vi börjar med ordet broder i allmänhet.

Fysisk bror

Den första och grundläggande betydelsen av ordet bror innebär som vi alla vet att man är släkt med varandra, man har samma föräldrar. Man har då en särskild relation. De första bröderna som vi hör talas om i Bibeln är Kain och Abel, söner till Adam och Eva. De hade svårt med sin relation, som ni vet, och Kain slog ihjäl sin bror Abel. När Gud frågade honom efter Abel svarade han: Skall jag hålla reda på min bror? Varför gick det så? Det beror på att Kain inte hade det rätt ställt med Gud. Vi ser här hur en brusten gudsrelation fördärvar relationerna till andra människor. När människor tappar tilliten och kontakten med Gud, får det elände som följd också i relationerna med andra människor.

Detta släktskap är alltså ordets grundbetydelse, och i Gamla Testamentet är det den dominerande användningen av ordet bror. Där finns också en vidare tillämpning av ”bror”, och på samma sätt är det med ”familj”, som var ett vidare begrepp. I vår tid har vi en snäv förståelse av ”familj”, men i GT är många om inte alla släktskapsord använda på ett vidare sätt, fader, bror och familj. På svenska använder vi ju också ordet ”förfader”, men den betydelsen ingår i det bibliska ”fader”. Som i 1 Mos. 17, där Gud ger löftet till Abraham:

Därför skall du inte mer heta Abram, utan ditt namn skall vara Abraham, ty jag har gjort dig till fader för många folk. Abraham är alltså fader först och främst till judarna, men också till ismaeliterna, och andligen till oss kristna. Och ordet bror används också mycket riktigt om alla judar, eftersom de alla hade Abraham till fader. Här ett ställe hos profeten Jeremia som handlar om hur slavar skulle friges under friåret:

…så att var och en skulle frige sin hebreiske slav och sin hebreiska slavinna, detta för att ingen skulle ha sin judiske broder till slav. (Jer. 34:9) De var ju alla Abrahams barn, och då de alltså hade samme fader, kunde de kalla varandra bröder.

Låt oss nu gå till Nya Testamentet.

Broder i NT

I NT finns det också bröder efter köttet, det är det första som händer nästan: Abraham födde Isak, Isak födde Jakob, Jakob födde Juda och hans bröder. (Matt. 1:2) Dessutom finns det samma utvidgning av brödraskapet till att avse det judiska folket som i GT. Det vill säga den utvidgning som följer av att förfader ingår i fader. Vi kan se det till exempel vid aposteln Petrus predikan på den första pingstdagen, vi läser om den i Apg. 2. Petrus talade till alla de judar som församlats till påskfirandet, och de hade kommit från många olika länder, från alla folk under himlen står det. Och Petrus inleder Ni judiska män och alla ni som bor i Jerusalem. Så börjar han predika. Och han fortsätter Israeliter, och det betyder ju samma sak som ”ni judiska män”. Sedan tilltalar han dem med ett tredje uttryck som betyder samma sak: Mina bröder. Här avser han alla judarna.

Jag vill ta ännu ett exempel på detta broderskap, med Abraham som fader efter köttet. Det är aposteln Paulus som i Apg. 13 kommit till Antiokia i Pisidien:

På sabbaten gick de till synagogan och satte sig. Efter läsningen av lagen och profeterna lät synagogföreståndarna hälsa dem: ”Bröder, om någon av er har ett ord av tröst och förmaning till folket, så säg det.” Och Paulus sade: Ni bröder, söner av Abrahams släkt, och ni andra som fruktar Gud. ”Bröder” sa alltså Paulus till judarna, de av fysisk judisk släkt.

(De andra han nämner, som ”fruktar Gud”, är icke-judar som blivit judar till tron. Judarna har ju aldrig missionerat, judafolket hade inget sådant uppdrag, men de har ändå låtit människor från andra folkslag ansluta sig till den judiska tron. Snart nog gifte dessa sig med en jude, och då blev de ju integrerade i judafolket. Till exempel var kung Davids farfars mor moabitiska, hon hette ju Rut och följde med sin svärmoder Noomi till Israel från Moabs land.)

Så vi ser alltså här hur broderskap bygger på att ha en gemensam fader: Ni bröder, söner av Abrahams släkt, och ni andra som fruktar Gud.

Det kristna broderskapet

Ännu vanligare i NT:s text än det jordiska broderskapet är det som finns i den kristna församlingen. Det är ett andligt broderskap. Jesus undervisar om det i Mark. 3:31ff.:

Hans mor och hans bröder kom och stannade utanför. De sände bud till honom för att kalla på honom. Folkhopen som satt omkring honom sade: ”Se, din mor och dina bröder står här utanför och frågar efter dig.”Han svarade: ”Vem är min mor och vilka är mina bröder?” Och han såg på dem som satt omkring honom och sade: ”Här ser ni min mor och mina bröder! Den som gör Guds vilja är min bror och min syster och min mor.”

Detta är det kristna broderskapet, och vi ska titta närmare på det i kommande bloggposter.