Månad: augusti 2022

Om ordet fader – II

I förra bloggposten om ordet fader visade jag att Jesus inte förbjuder oss att kalla någon fader, trots att han säger Ni skall inte heller kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, han som är i himlen. (Matt. 23: 9) Det är inte så många kristna riktningar, i synnerhet inte i Sverige, som lär att man inte får kalla sin far för ”far”, så ur den synvinkeln är det kanske inte så påkallat att skriva om det. Kanske är det vanligaste bruket att man försöker bevisa hur tokigt det är att tro på Bibeln och att en så otillförlitlig skrift inte kan vara något att kalla Guds Ord. Så skapar man sig en felaktig bild av Bibelns anspråk och innehåll för att sedan ta avstånd från den. Men om nu någon skulle vilja ta avstånd från Bibeln, så måste han ju bemöda sig om att rätt förstå innehållet.

Därför tror jag att det kan vara bra att ta upp detta, för att vi bättre ska förstå Bibeln och dess språkbruk. Vi har ett annat exempel på samma sak i versen där Jesus säger: När du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och be till din Fader i det fördolda. (Matt. 6:6) Jesus säger inte att vi bara får be i enrum – även om det kan se ut som att han gör det på ett ytligt plan – utan också här varnar han för fariseernas hyckleri och självgodhet: Akta er för att utföra goda gärningar för att människor skall se er. Då får ni ingen lön hos er Fader i himlen. (Vers 1)

Vi behöver förstå Bibeln på djupet för att verkligen förstå vad det står. Det innebär dock inte alls att vi använder den allegoriska tolkningsmetoden som var populär hos till exempel kyrkofadern Origenes. Han menade att GT:s historiska berättelser inte handlade om det som stod, utan att de i stället var uttryck för tidlösa, allmänna sanningar. För Origenes gällde det att komma åt den fördolda, djupare innebörden. Då blir Abraham, Isak, Jakob, Adam, Jona och Job inte längre riktiga personer, utan de blir symboler för något annat. En sådan bibelutläggning blir godtycklig och det finns inget i Bibeln som antyder att den generellt ska tolkas bildligt. Nej, Bibeln är inte en allegorisk bok. De historiska utsagorna i Bibeln beskriver riktiga händelser. Det är som aposteln Paulus skriver: Vi skriver inget annat till er än det ni läser och kan förstå. (2 Kor. 1:13)

Bör en präst kallas fader?

Åter till ämnet! Åter till frågan om att kalla människor för fader, och nu gäller det andra personer än våra föräldrar. För det första använder vi det om banbrytande personer inom något område, så kallas (kallades förr) Pehr Henrik Ling (1776-1839) den svenska gymnastikens fader, eftersom han gett upphov till den. För det andra, om det rör ett land, använder vi ordet ”landsfader”, vilket i Sverige särskilt använts om kung Gustav Vasa och Per Albin Hanson (statsminister 1932-46). I ordet landsfader ligger att den personen haft ansvar för hela landet, arbetat framgångsrikt för landets väl och åtnjutit anseende för detta bland folket.

Inom den kristna traditionen kallas präster ibland fader, särskilt inom romersk-katolska kyrkan och de östligt ortodoxa. Hur ska lutheraner se på det?

Först vill jag notera att sankt Paulus kallar sig fader (en bland flera fäder). Han skriver till korintierna: Jag skriver inte detta för att få er att skämmas utan för att tillrättavisa er som mina älskade barn. Om ni än skulle ha tusentals uppfostrare i Kristus, har ni ändå inte många fäder. Det var jag som i Kristus Jesus födde er till liv genom evangeliet.  1 Kor. 4:14f. Denna användning av fader ligger nära 1/ ovan, att Paulus gett upphov till att de blev kristna. Att präster kallas fader, ligger dock närmare användning 2/, att prästen har ansvar för församlingen/kyrkan och ska arbeta för dess väl. De ska leda församlingen/kyrkan och ta hand om sina andliga barn, d.v.s. församlingens medlemmar.

Att använda titeln fader innebär att man påminner prästen om hans uppdrag, om hans ämbete, och sig själv om den respekt man bör visa en sådan ämbetsinnehavare. Att kalla prästen fader är att erkänna att han har sin kallelse från Gud och står i Guds ställe. Detta är goda saker som det inte finns invändningar mot så länge som det används rätt. Det är en fri sak. Naturligtvis kan det missbrukas, till exempel så att det blir slentrian och i praktiken innehållslöst, eftersom man inte tänker på innehållet i ordet. Eller så kan det missbrukas så att man lägger in något som inte borde finnas där. Som att prästerna skulle anses stå högre, närmare Gud än lekmännen. Och frestelsen för prästen att tro att han är förmer än församlingsmedlemmarna finns alltid. Tyvärr ser vi åter och åter hur präster och förkunnare missbrukar sin makt och ställning. Mot sådant måste lekmännen vara på sin vakt! Samtidigt ser vi också med jämna mellanrum hur lekmän missbrukar sin makt och orättfärdigt avsätter präster (d.v.s. utan biblisk grund).

Det gäller att som så ofta hålla en sund balans mellan olika aspekter. Jag föreslår att lekmännen särskilt tänker på det som är skrivet till dem, sankt Paulus skriver till Tessalonikerna: Vi ber er, bröder, att rätt uppskatta dem som arbetar bland er och som är era ledare i Herren och förmanar er. Visa dem den största kärlek för det arbete de utför. (1 Tess. 5:12f.) Och som det står i Hebreerbrevet 13:17: Lyd era ledare och rätta er efter dem, ty de vakar över era själar och skall avlägga räkenskap. Men detta är inget försvar för maktmissbruk! Om prästen försöker använda sin makt fel, måste lekmannen säga som apostlarna: Man måste lyda Gud mer än människor. (Apg. 5:29)

Prästerna å sin sida bör särskilt betänka det som är riktat till dem, till exempel Matt. 20:25 ff.: Ni vet att folkens ledare uppträder som herrar över sina folk och att deras stormän använder sin makt över dem. Men så skall det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara de andras slav. Prästerna ska följa Kristi exempel, Jesus fortsätter: Så har inte heller Människosonen kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. Att vara präst är att ha ett stort ansvar: Mina bröder, inte många bör bli lärare. Ni vet ju att vi skall få en strängare dom. (Jak. 3:1)

Om ordet fader – I

Kan en kristen använda ordet fader eller far om någon annan än Gud? Jag ställer frågan utifrån vad Kristus säger i Matt. 23:9: Ni skall inte heller kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, han som är i himlen. Om man läser texten, så kan svaret tyckas enkelt, att en kristen enligt Bibeln inte ska kalla någon människa fader. (Eller ”far”. Det är ju i princip samma ord som fader. Så i denna bloggpost avses både fader och far, men jag skriver bara fader.) Men jag hävdar att vi kan (och bör) kalla en människa fader.

Hur kan detta vara möjligt? Ska vi inte tro allt vad Bibeln lär? Ska vi inte akta oss för att sätta vårt förnuft över Guds Ord och låta bli att följa det bara för att det är orimligt? Det framhåller ju lutheraner med skärpa gentemot Zwinglis uppfattning att Jesus inte kan vara i brödet och vinet med sin kropp och sitt blod eftersom det skulle vara omöjligt. Eftersom Jesus med sin kropp är i himmelen kan den inte vara i brödet. Därför är tanken att brödet skulle vara Jesu kropp orimlig och oförnuftig och måste avvisas.

Naturligtvis ska vi tro på allt som Bibeln säger. Och vi ska så klart akta oss för att sätta våra egna meningar över Guds Ord. Vi ska absolut inte avvisa det som Bibeln säger för att det inte går ihop med vårt förnuft eller att vi tycker det är orimligt! (För i så fall är det mycket i Bibeln som behöver rensas bort. Treenighetsläran till exempel, eller att Jesus är helt och hållet Gud och samtidigt helt och hållet människa. Dessa två punkter och andra går inte ihop för förnuftet.) Nej, om Bibeln lär något som inte går ihop med vår logik eller vår erfarenhet, ska vi tro det som Skriften säger.

Men här är det frågan om något annat än att sätta sitt förnuft högre än Guds Ord. Här handlar det om att förstå vad texten verkligen säger, det vill säga vad Jesus verkligen menade.

Skriften använder ordet fader

Jesus förbjöd oss inte att använda ordet fader/far om människor. Vad skulle vi då säga om vår jordiske far? Skulle vi säga ”Mannen som står där borta är min – jag får inte säga ordet!”? Att göra så skulle vara löjligt, men att det vore löjligt räcker inte som argument. Vi måste hitta en bättre grund.

Att det inte är Skriftens mening att vi inte ska använda ordet fader, ser vi av att Skriften använder ordet. Fjärde budet lyder ju hos Mose Hedra din far och din mor, så att du får leva länge i det land som Herren, din Gud, ger dig. (2 Mos. 20:12) Och Mose inskärper att vi ska lära oss Guds bud: Dessa är de bud, stadgar och föreskrifter som Herren, er Gud, har befallt mig att lära er, för att ni skall följa dem i det land dit ni drar för att ta det i besittning. (5 Mos. 6:1) Och Nya Testamentet upprätthåller också detta bud (Matt. 19:19, Ef. 6:2 m. fl.). Jesus är Gud, och all hans undervisning stämmer med Skriften i övrigt, för Bibeln är ju Guds Ord, och Skriften använder ordet fader/far om människor. Därför gör vi inget fel när vi lär våra konfirmander fjärde budet och alltså då använder ordet fader.

Det finns fler ställen som visar att Skriften inte förbjuder kristna att kalla någon fader. Paulus skriver mycket i Romarbrevets fjärde kapitel om att Abraham är de kristnas fader. Och till Efesierna skriver han: Därför böjer jag mina knän för Fadern, han från vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. (Ef. 3:14f.) Paulus utgår från att ordet fader används inte bara om Gud (i himlen) utan också om jordiska fäder av olika slag, d.v.s. inte bara om ”fysiska” fäder som avlat barn. (Se mer i nästa bloggpost.)

Jesus har alltså inte förbjudit oss att använda ordet fader.

Vad menade då Jesus?

Hur ska vi då förstå stället? Låt oss se på i vilket sammanhang vår bibelvers står. Det är en grundläggande regel för all textförståelse. I Matteusevangeliets tjugotredje kapitel gör Jesus ett frontalangrepp mot fariseerna och de skriftlärda. Han vänder sig mot deras ytliga tro, som består i att göra saker för syns skull, i stället för att se till hjärtat och en sann omvändelse: Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni ger tionde av mynta, dill och kummin men försummar det som är viktigast i lagen: rätten, barmhärtigheten och troheten. – – – Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni rengör utsidan av bägaren och fatet, men inuti är de fulla av rofferi och omåttlighet. – – – Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar. Utanpå ser de vackra ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och allt slags orenhet. – – – Alla sina gärningar gör de för att människor skall se dem. De gör sina böneremmar breda och sina hörntofsar stora. 

Jesus predikar alltså en sann ödmjukhet och en genomgripande tro, att vi kristna inte ska stå efter det som är högt, inte stå efter att bli ärade av människor, för att få anseende och status. Kristi kyrka är ingen ”ryggkliarklubb” för inbördes beundran. Men fariseerna ville ha fina titlar för att glänsa och skryta med dem. De älskar hedersplatsen vid festmåltiderna och de främsta platserna i synagogorna, och de vill gärna att folk hälsar på dem på torgen och kallar dem rabbi. Men Jesus förkastar fariseernas uppfattning om hur man ska tjäna Gud, den är felaktig i grunden. Biskop Bo Giertz kommenterar helt riktigt: Här tecknar Jesus en bild som har sin tillämpning och kan gälla som en varning i alla tider. Man kan missbruka också detta, att man är en stor syndare, som fått möta Guds barmhärtighet, till att göra sig stor och skaffa sig en position bland människorna, i kyrkan, i umgänget, alltid några pinnhål högre än vissa andra. Det är inte själva rangordningen Jesus vänder sig emot. Också i Guds rike finns äreplatser. Det onda är lusten att få de platserna. [Jfr Matt. 20:20-23, min komm.] Eller att skaffa sig ett jordiskt surrogat i form av fina titlar eller beundrande medmänniskor. I sitt rike vänder Gud upp och ner på våra mänskliga rangordningar. Störst är den som tjänar.

Det är därför Jesus säger Låt ingen kalla er rabbi, ty en är er Mästare, och ni är alla bröder. Ni skall inte heller kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, han som är i himlen. Ni skall inte låta någon kalla er lärare, ty en är er lärare, Kristus. Kristus förbjuder oss inte att kalla någon rabbi, fader eller lärare, utan han angriper vår ärelystnad.