Etikett: präst fader

Om ordet fader – II

I förra bloggposten om ordet fader visade jag att Jesus inte förbjuder oss att kalla någon fader, trots att han säger Ni skall inte heller kalla någon på jorden er fader, ty en är er Fader, han som är i himlen. (Matt. 23: 9) Det är inte så många kristna riktningar, i synnerhet inte i Sverige, som lär att man inte får kalla sin far för ”far”, så ur den synvinkeln är det kanske inte så påkallat att skriva om det. Kanske är det vanligaste bruket att man försöker bevisa hur tokigt det är att tro på Bibeln och att en så otillförlitlig skrift inte kan vara något att kalla Guds Ord. Så skapar man sig en felaktig bild av Bibelns anspråk och innehåll för att sedan ta avstånd från den. Men om nu någon skulle vilja ta avstånd från Bibeln, så måste han ju bemöda sig om att rätt förstå innehållet.

Därför tror jag att det kan vara bra att ta upp detta, för att vi bättre ska förstå Bibeln och dess språkbruk. Vi har ett annat exempel på samma sak i versen där Jesus säger: När du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och be till din Fader i det fördolda. (Matt. 6:6) Jesus säger inte att vi bara får be i enrum – även om det kan se ut som att han gör det på ett ytligt plan – utan också här varnar han för fariseernas hyckleri och självgodhet: Akta er för att utföra goda gärningar för att människor skall se er. Då får ni ingen lön hos er Fader i himlen. (Vers 1)

Vi behöver förstå Bibeln på djupet för att verkligen förstå vad det står. Det innebär dock inte alls att vi använder den allegoriska tolkningsmetoden som var populär hos till exempel kyrkofadern Origenes. Han menade att GT:s historiska berättelser inte handlade om det som stod, utan att de i stället var uttryck för tidlösa, allmänna sanningar. För Origenes gällde det att komma åt den fördolda, djupare innebörden. Då blir Abraham, Isak, Jakob, Adam, Jona och Job inte längre riktiga personer, utan de blir symboler för något annat. En sådan bibelutläggning blir godtycklig och det finns inget i Bibeln som antyder att den generellt ska tolkas bildligt. Nej, Bibeln är inte en allegorisk bok. De historiska utsagorna i Bibeln beskriver riktiga händelser. Det är som aposteln Paulus skriver: Vi skriver inget annat till er än det ni läser och kan förstå. (2 Kor. 1:13)

Bör en präst kallas fader?

Åter till ämnet! Åter till frågan om att kalla människor för fader, och nu gäller det andra personer än våra föräldrar. För det första använder vi det om banbrytande personer inom något område, så kallas (kallades förr) Pehr Henrik Ling (1776-1839) den svenska gymnastikens fader, eftersom han gett upphov till den. För det andra, om det rör ett land, använder vi ordet ”landsfader”, vilket i Sverige särskilt använts om kung Gustav Vasa och Per Albin Hanson (statsminister 1932-46). I ordet landsfader ligger att den personen haft ansvar för hela landet, arbetat framgångsrikt för landets väl och åtnjutit anseende för detta bland folket.

Inom den kristna traditionen kallas präster ibland fader, särskilt inom romersk-katolska kyrkan och de östligt ortodoxa. Hur ska lutheraner se på det?

Först vill jag notera att sankt Paulus kallar sig fader (en bland flera fäder). Han skriver till korintierna: Jag skriver inte detta för att få er att skämmas utan för att tillrättavisa er som mina älskade barn. Om ni än skulle ha tusentals uppfostrare i Kristus, har ni ändå inte många fäder. Det var jag som i Kristus Jesus födde er till liv genom evangeliet.  1 Kor. 4:14f. Denna användning av fader ligger nära 1/ ovan, att Paulus gett upphov till att de blev kristna. Att präster kallas fader, ligger dock närmare användning 2/, att prästen har ansvar för församlingen/kyrkan och ska arbeta för dess väl. De ska leda församlingen/kyrkan och ta hand om sina andliga barn, d.v.s. församlingens medlemmar.

Att använda titeln fader innebär att man påminner prästen om hans uppdrag, om hans ämbete, och sig själv om den respekt man bör visa en sådan ämbetsinnehavare. Att kalla prästen fader är att erkänna att han har sin kallelse från Gud och står i Guds ställe. Detta är goda saker som det inte finns invändningar mot så länge som det används rätt. Det är en fri sak. Naturligtvis kan det missbrukas, till exempel så att det blir slentrian och i praktiken innehållslöst, eftersom man inte tänker på innehållet i ordet. Eller så kan det missbrukas så att man lägger in något som inte borde finnas där. Som att prästerna skulle anses stå högre, närmare Gud än lekmännen. Och frestelsen för prästen att tro att han är förmer än församlingsmedlemmarna finns alltid. Tyvärr ser vi åter och åter hur präster och förkunnare missbrukar sin makt och ställning. Mot sådant måste lekmännen vara på sin vakt! Samtidigt ser vi också med jämna mellanrum hur lekmän missbrukar sin makt och orättfärdigt avsätter präster (d.v.s. utan biblisk grund).

Det gäller att som så ofta hålla en sund balans mellan olika aspekter. Jag föreslår att lekmännen särskilt tänker på det som är skrivet till dem, sankt Paulus skriver till Tessalonikerna: Vi ber er, bröder, att rätt uppskatta dem som arbetar bland er och som är era ledare i Herren och förmanar er. Visa dem den största kärlek för det arbete de utför. (1 Tess. 5:12f.) Och som det står i Hebreerbrevet 13:17: Lyd era ledare och rätta er efter dem, ty de vakar över era själar och skall avlägga räkenskap. Men detta är inget försvar för maktmissbruk! Om prästen försöker använda sin makt fel, måste lekmannen säga som apostlarna: Man måste lyda Gud mer än människor. (Apg. 5:29)

Prästerna å sin sida bör särskilt betänka det som är riktat till dem, till exempel Matt. 20:25 ff.: Ni vet att folkens ledare uppträder som herrar över sina folk och att deras stormän använder sin makt över dem. Men så skall det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara de andras slav. Prästerna ska följa Kristi exempel, Jesus fortsätter: Så har inte heller Människosonen kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. Att vara präst är att ha ett stort ansvar: Mina bröder, inte många bör bli lärare. Ni vet ju att vi skall få en strängare dom. (Jak. 3:1)