Månad: december 2019

Stod Luther kvar tills han blev utkastad?

Här följer en insändare som jag skrev tidigare i höst (2019) till den finlandssvenska tidskriften Lutherläsaren.

Hur gjorde Luther?

I Lutherläsaren 91 refereras i en artikel på sidorna 20-25 ett föredrag av docent TD Timo Junkkaala (TJ). Föredraget handlade om huruvida man bör stå kvar i den avfallna folkkyrkan eller lämna den. Referenten BS försvarar inte TJ, utan kritiserar honom med rätta. Jag vill här också komma med en kommentar angående en punkt i föredraget.

Var och en må självfallet pröva sig själv om han tror som folkkyrkan. Gör man det, bör man höra till den. Det står TJ fritt att stå kvar i den finska folkkyrkan. Men över detta personliga ställningstagande står de historiska frågorna. Värderingar är värderingar och är beroende av person, fakta är fakta och är inte beroende av person (bör i alla fall inte vara beroende av person). Det gäller att hålla åtskillnad mellan dessa, och inte låta den egna uppfattningen, den egna tron, bli till ett filter som förhindrar ett korrekt återgivande av fakta.

På sidan 23 i referatet återges under rubriken ”Kyrkohistorien” TJ:s mening: ”Som ett annat exempel tar han [TJ] Luther och det faktum att han blev kvar i kyrkan tills han kastades ut.”

Det är sant att Luther kunde beskriva skilsmässan med Rom som att han blev utdriven – för det blev han ju – men i grund och botten är det ett historiskt faktum att han själv tog avstånd från och svor sig fri från Rom innan han blev utkastad.

Naturligtvis är frågan om Luthers handlande inte avgörande. Vad Luther gjorde är inte normerande för den kristna tron. Men ändå är frågan intressant, för Luther är kyrkans störste lärare och ska studeras noggrant, men i första hand behöver man då studera vad Luther lärde, inte vad han gjorde.

Eftersom jag inte är någon forskare, utan oavlönad församlingspräst med ett civilt arbete, vill jag här citera andras arbete, främst artikeln ”Luthers brytning med Rom 1517-1520” av A Aijal Uppala (AAU), publicerad i tidskriften Lutherskt sändebrev nr 2-5/1973.

Till saken! Hur gick det till när Luther lämnade påvekyrkan? Att han först ville stå kvar och reformera kyrkan är tydligt. I de 95 teserna, som spikades upp i Wittenberg 1517 finns ingen tanke på att lämna den romerska kyrkan. Ännu i de ”Förklaringar” som Luther skrev året efter uppspikandet av teserna var det så. AAU:

Han yttrade sig sålunda i sin följeskrivelse till påven: Jag faller ner för din Helighets fötter och överlämnar mig åt dig med allt vad jag är och har. Gör levande, döda, kalla, återkalla, gilla, ogilla hur det behagar dig. Din röst ska jag erkänna som Kristi röst, som regerar och talar i dig.

Men Luthers inställning ändrades steg för steg, Luther började kritisera påvedömet och dess legitimitet, bland annat under en disputation i Leipzig 1519. Han skrev år 1545 om sitt agerande i denna disputation, om hur svårt det är att arbeta sig ur gamla villfarelser. AAU:

Ja, också den sak, varom jag nu [1545] talar, att påven icke genom gudomlig rätt är kyrkans huvud, hade jag redan då [1519] offentligt försvarat – men jag insåg ändå icke följden därav, nämligen att påven nödvändigt måste vara – av djävulen! Ty det som icke är av Gud, måste vara av djävulen.

Luther kom till klarhet under 1520. Sedan han i juni läst en skrift (”Epitome”) från den påvliga stolen offentliggjorde han den med korta kommentarer. AAU citerar Luther:

När Rom tror på det sättet, då – lyckliga Grekland, lyckliga Böhmen, lyckliga alla som skilt sig därifrån (separaverunt) och dragit ut från detta Babels centrum! Men fördömda vare alla som har gemenskap med det! Och även jag vill […] härmed avgjort vittna och bekänna, att jag icke håller med den romerska kyrkan utan avsäger mig henne och påven.

Under sommaren 1520 sändes så en bulla med den sista varningen från Rom. Den anlände under hösten. I bullan fick Luther 60 dagar på sig att återkalla, annars skulle exkommunikationen verkställas. Men Luther kunde inte ge med sig, eftersom hans samvete var bundet av Guds Ord. Det här handlade inte om mänskliga idéer, utan om den gudomliga Sanningen. Därför stod han fast. AAU:

Då [när Luther fick höra om hur hans skrifter bränts på flera orter] var han beredd på att ta det avgörande steget: att den 10 december 1520 offentligt bränna den romerska kyrkans grundläggande böcker jämte kopian av bullan med bannlysningshotet. Därigenom var nu brytningen med Rom genomförd kl 9 fm. […] Följande dag sade Luther efter sin föreläsning bl. a.: Jag har bränt upp dekretalerna, men det var bara en barnlek. Det behövdes också att man brände upp själva påven, dvs. den romerska stolen med alla dess läror och styggelser. Han sade sedan med stort allvar: Om ni icke av allt hjärta strider mot påvens gudsförsmädande regering, kan ni ej bli saliga […] Först ungefär tre veckor efter bokbålet på de romerska böckerna utfärdade påven den 2 (el. 4) januari 1521 den avgörande bullan.

Till sist ett citat från de lutherska bekännelseskrifterna, som visar att skilsmässan med Rom (och med andra som försvarar falsk lära eller ogudaktiga gärningar) för de konfessionella lutheranerna är en kristen plikt: ”Det är tungt att avvika från så många folks gemensamma mening och kallas schismatiker. Men Gud bjuder oss med sin myndighet att icke taga någon befattning med eller försvara ogudaktighet och orättfärdig grymhet.” (SKB s. 348)

Ny predikan

Nu är en ny predikan utlagd för Juldagen 2019, Matt. 1:18–24, Jesus är Immanuel – Gud med oss (Jakob Fjellander)

Den finns under knappen (menyvalet) Predikningar III (välj uppe till höger på sidan), denna gång endast ljud.

Hur kan de?

En präst i Svenska kyrkan har avsatts av domkapitlet i Luleå stift. Anledningen är att prästen inför sina konfirmander på direkt fråga hävdade Bibelns lära om homosexualitet (att den strider mot Guds vilja) och att hon inte vill ansluta sig till utvecklingsläran utan talar för tanken på gudomlig skapelse.

Domen kommer troligen överklagas. En duktig advokat i Skåne har tidigare lyckats få flera ”avkragningar” upphävda. Men varför denna iver att tillhöra Svenska kyrkan? Jo, jag vet. Svenska kyrkan ses som Fädernas Kyrka i Sveriges Land med stort K. Men detta inlägg ska inte handla om Bibelns lära om kyrkan, utan om samexistens, att man använder sig av pluralismen i Svenska kyrkan. ‘Javisst finns det falska lärare i Svenska kyrkan, men vi får i alla fall vara kvar, vi också. Vi har fortfarande möjlighet att verka i Svenska kyrkan’. Ungefär så resonerar en del konservativa präster som står kvar i Svenska kyrkan.

Men har man inga förpliktelser ens i en så öppen och tolerant kyrka som Svenska kyrkan? Jo, man måste acceptera samexistensen. Man får vara mot homosexualitet, men man får inte fördöma dem som lär annorlunda.  Svenska kyrkans kyrkomöte år 2005, som beslutade att ta fram en särskild gudstjänstordning för partnerskapsregistrerade (ta fram ett ritual i kyrkohandboken för välsignelse av samkönade registrerade partnerskap, för det var då inte möjligt för dem att gifta sig), ställde sig bakom fyra konstateranden, och det första lyder: – Det är uteslutet att fördöma den homosexuella personen eller att skuldbelägga den homosexuella orienteringen. 

Jämför detta beslut med vad Gud säger till profeten Hesekiel. Och det Gud krävde av Hesekiel, det kräver han av varje präst:

Men efter sju dagar kom Herrens ord till mig. Han sade: ”Du människobarn, jag har satt dig till väktare för Israels hus, för att du på mina vägnar skall varna dem, när du hör ett ord från min mun. När jag säger till den ogudaktige: Du skall dö, och du inte varnar honom och inte säger något för att varna den ogudaktige för hans ogudaktiga väg och så rädda hans liv, då skall den ogudaktige dö i sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand. Men om du varnar den ogudaktige och han ändå inte vänder om från sin ogudaktighet eller sin ogudaktiga väg, då skall han dö i sin missgärning, men du har räddat din själ. (Hes. 3:16-19)

 

För den som vill läsa mer:  Samexistens eller inte? (Andra artikeln på sidan, en bit ner.)

Modernism och postmodernism

Under historiens gång har olika tidsepoker passerat. I de olika samhällena har man tänkt på olika sätt, det är vissa idéer som är populära och präglar tiden, hurdan den nu är. Dessa idéer är så populära att de ofta inte ifrågasätts. Man tar helt enkelt vissa saker för givna, och de behöver inte bevisas. Var tid har på så vis sina blinda fläckar. Tidsandan följer de flesta, det ligger i sakens natur. Den påverkar på ett sätt som vi ofta inte märker.

När det gäller vår nuvarande tid, hör man av och till ordet  ”postmodern”. Vad betyder det? Lever vi inte i ett modernt samhälle? Jovisst gör vi det! Det är en strid ström av moderna (= nykonstruerade) saker, nya trender, nytt utseende på kläder och mobiltelefoner, nya appar och nya uppfinningar. Vi lever sannerligen i ett modernt samhälle, som förändras i snabb takt. Men som filosofisk term betyder modern något annat än nykonstruerad. Som det står på Wikipedia (2019-11-22):

Det moderna samhället kan ses som en historisk tidsperiod som växer fram i och med industrialismen. Moderniteten som tankegång vilar på människans förmåga att kunna skapa, förbättra och förändra sin omgivning, med hjälp av praktiska experiment, vetenskaplig kunskap och teknologi. 

Modernismens samhälle har en framtidstro att teknikens och vetenskapens framsteg ska lösa alla, eller åtminstone de flesta, problem. Modernismen är nära besläktad med det vi kallar rationalism, som sätter det mänskliga förnuftet i högsätet. Rationalismen var en förelöpare, den startade tidigare, i och med Upplysningen, på sjuttonhundratalet. Modernismen var mest aktuell under artonhundratalet och en bit in på nittonhundratalet.

Därefter kom postmodernismen. (”Post” betyder ”efter”.) Det betyder inte att modernismen/rationalismen är död, utan den har fortsatt att finnas samtidigt, men den har försvagats. Wikipedia sammanfattar mycket bra postmodernismen: Postmodernismen vänder sig ifrån tanken att det finns fasta värden, absoluta sanningar och jagets existens och ställer sig därmed kritisk inför tanken på objektivitet. I sin betoning av det relationella och kontextuella präglas den postmoderna världsbilden av en filosofisk skepticism.  (Ordet ”kontextuell” betyder att sanning och fakta etc. inte är statiska och objektiva utan beror på sammanhanget, kontexten.)

Hur ska vi som kristna se på dessa två filosofiska system? Som vanligt är det inte svart-vitt. Det är inte så att den ena av dem är gott och kristligt medan det andra helt och hållet strider mot Bibeln. Rationalismens fördel är bland annat dess sanningsbegrepp, tron att det finns en objektiv sanning. Något (vad som helst) är inte samma sak som sin motsats. A är inte lika med icke-A. I teologin passar rationalismen med Bibelns objektiva sanning. Då kan man säga ”Vi tror inte samma sak, vi kan alltså inte båda ha rätt.” Men i den postmoderna världen säger man: ”Vi tror inte samma sak, men vi kan båda ha rätt, för sanningen är subjektiv. Vi är bara människor och vi ser saker och ting ur vår egen synvinkel. Det finns ingen objektiv sanning, utan det beror på hur man tolkar det.”

Så i sanningsfrågan är rationalismen klart att föredra framför postmodernismen, men det stannade inte med det. Hela teologin kom med tiden att färgas av rationalismen. Så gjordes hela den kristna tron förnuftig och inomvärldslig. Underverk rensades ut. Och att Jesus är Gud går ju inte heller ihop med förnuftet. Osv. osv. Kvar blev till slut bara en morallära, kristendom blev att göra goda gärningar och vara nöjd med sin lott, det som Gud gett en. Denna strikta rationalism kallar vi neologi.

Men inte bara de liberala teologerna påverkades, utan alla påverkades, även de konservativa. Tidsandan gjorde så att den allmänkyrkliga traditionen förändrades i Sverige och i andra länder. Det som rationalismen ansåg vara färgat av vidskepelse, blev ansett som ”katolskt” (d.v.s. romerskt-katolskt). Så kom bikten ur bruk, och gudstjänsten blev torftigare. Det fanns vid förra sekelskiftet till och med de som ansåg att det var katolskt att ha ljus på altaret! Nattvardsfirandet minskade också kraftigt. Vid förra sekelskiftet firades i de flesta kyrkor nattvarden som mest bara en gång  i månaden, ja, ibland till och med bara en gång om året.

Men när postmodernismen kom, som en reaktion på den blodfattiga rationalismen, förändrades detta. Fördelen med postmodernismen är att den är öppen för att allt inte kan utrannsakas med förnuftet och vetenskapen. Man förstod igen att det övernaturliga existerar. Postmodernismen står dock för en ohämmad subjektivism där man förnekar absoluta sanningar, så postmodernismen är långt ifrån kristlig, men just på denna punkt har man en poäng.

Med postmodernismen kom en mängd olika rörelser som ibland sammanfattas med paraplybeteckningen ”New Age”. Exempel på det är teosofi, antroposofi, healing, nyandlighet, Transcendental meditation, hippierörelsen. Dessa står långt från kristendomen. Men allt var inte okristligt, när rationalismen försvagades kom också bra saker fram, såsom i det som brukar kallas den liturgiska rörelsen. Ibland anges att den startade på nittonhundratjugotalet. Man fick ett förnyat intresse för gudstjänstens former, för liturgi och tideböner, för nattvarden. Gudstjänsten blev inte främst ett kunskapsinhämtande, utan man förstod att gudstjänsten är att möta Gud.

Efter hand fick nattvarden allt starkare ställning, så att det idag i Svenska Kyrkan är sällsynt att söndagsgudstjänsten inte innehåller nattvard. Detta är en glädjande utveckling. Vi har då kommit tillbaka till den gamla ordningen, den som rådde före rationalismen. I Augsburgska bekännelsens apologi skriver Melanchton 1531: Till en början måste vi här ånyo säga, att vi icke vilja avskaffa mässan, utan samvetsgrant bibehålla och försvara den. Ty hos oss hållas alla söndagar och övriga högtidsdagar mässor, varvid sakramentet utdelas till dem, som vilja mottaga det, sedan de förut blivit förhörda och fått avlösning. (Artikel XXIV) Eller som det står i Apostlagärningarna 2:42: De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. 

Men inte är den kyrkliga utvecklingen under nittonhundratalet i allmänhet något föredöme, invänder någon. Nej, i stora delar inte alls. Man har, generellt sett, gått allt längre i avfall från den kristna tron, man har förlorat tron på absolut sanning och man har förlorat stora delar av Bibelns innehåll. Man har, så att säga, tippat över helt från modernism till postmodernism. Och om man förlorar det läromässiga innehållet  i sakramenten, har man ingen nytta av dem.

Så ser vi att tidernas tankar förändras, men att de kristna inte bör följa tiderna och det som är på modet, utan följa Bibeln. Då kommer vi ta vara på såväl det rationella som det som inte går att förklara med förnuftet. Både – och, inte antingen eller.