Under historiens gång har olika tidsepoker passerat. I de olika samhällena har man tänkt på olika sätt, det är vissa idéer som är populära och präglar tiden, hurdan den nu är. Dessa idéer är så populära att de ofta inte ifrågasätts. Man tar helt enkelt vissa saker för givna, och de behöver inte bevisas. Var tid har på så vis sina blinda fläckar. Tidsandan följer de flesta, det ligger i sakens natur. Den påverkar på ett sätt som vi ofta inte märker.

När det gäller vår nuvarande tid, hör man av och till ordet  ”postmodern”. Vad betyder det? Lever vi inte i ett modernt samhälle? Jovisst gör vi det! Det är en strid ström av moderna (= nykonstruerade) saker, nya trender, nytt utseende på kläder och mobiltelefoner, nya appar och nya uppfinningar. Vi lever sannerligen i ett modernt samhälle, som förändras i snabb takt. Men som filosofisk term betyder modern något annat än nykonstruerad. Som det står på Wikipedia (2019-11-22):

Det moderna samhället kan ses som en historisk tidsperiod som växer fram i och med industrialismen. Moderniteten som tankegång vilar på människans förmåga att kunna skapa, förbättra och förändra sin omgivning, med hjälp av praktiska experiment, vetenskaplig kunskap och teknologi. 

Modernismens samhälle har en framtidstro att teknikens och vetenskapens framsteg ska lösa alla, eller åtminstone de flesta, problem. Modernismen är nära besläktad med det vi kallar rationalism, som sätter det mänskliga förnuftet i högsätet. Rationalismen var en förelöpare, den startade tidigare, i och med Upplysningen, på sjuttonhundratalet. Modernismen var mest aktuell under artonhundratalet och en bit in på nittonhundratalet.

Därefter kom postmodernismen. (”Post” betyder ”efter”.) Det betyder inte att modernismen/rationalismen är död, utan den har fortsatt att finnas samtidigt, men den har försvagats. Wikipedia sammanfattar mycket bra postmodernismen: Postmodernismen vänder sig ifrån tanken att det finns fasta värden, absoluta sanningar och jagets existens och ställer sig därmed kritisk inför tanken på objektivitet. I sin betoning av det relationella och kontextuella präglas den postmoderna världsbilden av en filosofisk skepticism.  (Ordet ”kontextuell” betyder att sanning och fakta etc. inte är statiska och objektiva utan beror på sammanhanget, kontexten.)

Hur ska vi som kristna se på dessa två filosofiska system? Som vanligt är det inte svart-vitt. Det är inte så att den ena av dem är gott och kristligt medan det andra helt och hållet strider mot Bibeln. Rationalismens fördel är bland annat dess sanningsbegrepp, tron att det finns en objektiv sanning. Något (vad som helst) är inte samma sak som sin motsats. A är inte lika med icke-A. I teologin passar rationalismen med Bibelns objektiva sanning. Då kan man säga ”Vi tror inte samma sak, vi kan alltså inte båda ha rätt.” Men i den postmoderna världen säger man: ”Vi tror inte samma sak, men vi kan båda ha rätt, för sanningen är subjektiv. Vi är bara människor och vi ser saker och ting ur vår egen synvinkel. Det finns ingen objektiv sanning, utan det beror på hur man tolkar det.”

Så i sanningsfrågan är rationalismen klart att föredra framför postmodernismen, men det stannade inte med det. Hela teologin kom med tiden att färgas av rationalismen. Så gjordes hela den kristna tron förnuftig och inomvärldslig. Underverk rensades ut. Och att Jesus är Gud går ju inte heller ihop med förnuftet. Osv. osv. Kvar blev till slut bara en morallära, kristendom blev att göra goda gärningar och vara nöjd med sin lott, det som Gud gett en. Denna strikta rationalism kallar vi neologi.

Men inte bara de liberala teologerna påverkades, utan alla påverkades, även de konservativa. Tidsandan gjorde så att den allmänkyrkliga traditionen förändrades i Sverige och i andra länder. Det som rationalismen ansåg vara färgat av vidskepelse, blev ansett som ”katolskt” (d.v.s. romerskt-katolskt). Så kom bikten ur bruk, och gudstjänsten blev torftigare. Det fanns vid förra sekelskiftet till och med de som ansåg att det var katolskt att ha ljus på altaret! Nattvardsfirandet minskade också kraftigt. Vid förra sekelskiftet firades i de flesta kyrkor nattvarden som mest bara en gång  i månaden, ja, ibland till och med bara en gång om året.

Men när postmodernismen kom, som en reaktion på den blodfattiga rationalismen, förändrades detta. Fördelen med postmodernismen är att den är öppen för att allt inte kan utrannsakas med förnuftet och vetenskapen. Man förstod igen att det övernaturliga existerar. Postmodernismen står dock för en ohämmad subjektivism där man förnekar absoluta sanningar, så postmodernismen är långt ifrån kristlig, men just på denna punkt har man en poäng.

Med postmodernismen kom en mängd olika rörelser som ibland sammanfattas med paraplybeteckningen ”New Age”. Exempel på det är teosofi, antroposofi, healing, nyandlighet, Transcendental meditation, hippierörelsen. Dessa står långt från kristendomen. Men allt var inte okristligt, när rationalismen försvagades kom också bra saker fram, såsom i det som brukar kallas den liturgiska rörelsen. Ibland anges att den startade på nittonhundratjugotalet. Man fick ett förnyat intresse för gudstjänstens former, för liturgi och tideböner, för nattvarden. Gudstjänsten blev inte främst ett kunskapsinhämtande, utan man förstod att gudstjänsten är att möta Gud.

Efter hand fick nattvarden allt starkare ställning, så att det idag i Svenska Kyrkan är sällsynt att söndagsgudstjänsten inte innehåller nattvard. Detta är en glädjande utveckling. Vi har då kommit tillbaka till den gamla ordningen, den som rådde före rationalismen. I Augsburgska bekännelsens apologi skriver Melanchton 1531: Till en början måste vi här ånyo säga, att vi icke vilja avskaffa mässan, utan samvetsgrant bibehålla och försvara den. Ty hos oss hållas alla söndagar och övriga högtidsdagar mässor, varvid sakramentet utdelas till dem, som vilja mottaga det, sedan de förut blivit förhörda och fått avlösning. (Artikel XXIV) Eller som det står i Apostlagärningarna 2:42: De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. 

Men inte är den kyrkliga utvecklingen under nittonhundratalet i allmänhet något föredöme, invänder någon. Nej, i stora delar inte alls. Man har, generellt sett, gått allt längre i avfall från den kristna tron, man har förlorat tron på absolut sanning och man har förlorat stora delar av Bibelns innehåll. Man har, så att säga, tippat över helt från modernism till postmodernism. Och om man förlorar det läromässiga innehållet  i sakramenten, har man ingen nytta av dem.

Så ser vi att tidernas tankar förändras, men att de kristna inte bör följa tiderna och det som är på modet, utan följa Bibeln. Då kommer vi ta vara på såväl det rationella som det som inte går att förklara med förnuftet. Både – och, inte antingen eller.